Kategori: 2023 (Sida 1 av 2)

Mayhem

31 maj 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Kvällen började med kärlek. Den slutade i ruiner…

– 21:a Oktober 2023 –

Jag började dagen med att försöka göra allt rätt. Som om rätt saker i rätt ordning kunde hålla världen på plats

Jag åkte runt i city. Bland annat till Lisa Elmqvist. Knallade runt två timmar på Östermalmshallen. Sen bolaget. Jag skulle bjuda henne på middag på kvällen. Inte något halvdant. Inte något som gick att missförstå.

Bästa jag förmådde.

Jag var även förbi Cervera – köpte dom ”serveringssaker” som rätten krävde. Bland annat Planksteksbrädor, samt posatissprits.

Det blev för dyrt. Och för stort. En heldag i köket. Men jag ville göra det.

Förrätt:
Smörstekt franskbröd
Smetana
Löjrom
Finskuren rödlök
Dill
Citron.
Ett välkomnande glas Pol Roger Brut Réserve.

Varmrätt:
Sjötunga Walewska.
Nyfångad hummer.
Hummersås från grunden – skal, kok, stavmix, cognac, reduktion.
Gruyère.
Duchessepotatis.
Smörstekt sparris och champinjon.
Svart tryffel från Gotland.
Dill.
Vitlökstoast med lagrad Wrångebäcksost från Almnäs.
Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2020.

Dessert:
Citronsorbet
Färska hallon
Olivolja
Honung
Citronmeliss
Mynta
Flingsalt.
Sauternes Château Baulac-Dodijos 2020.

Det mest infernaliska var hummersåsen.
Allt från grunden.Tid. Värme. Tålamod. Jag konstaterade att jag borde ha köpt den färdig på Lisa, men å andra sidan hade hon ju varit med i våras, när jag gjorde Hollandaise från grunden, och det är j även det lite pyssel.

Allt serverades klanderfritt. Hjärtan ritade med honung över såväl förrätt som efterrätten. Färska långskaftade rosor på bordet. En bukett fylld med små lappar: ”Armastan Sind”. Älskar dig. På Estniska.

Bordet var en fest för ögat såväl som för munnen.

Hon älskade maten. Hon var oerhört vacker i sin mörkblå klänning med små rosa och vita blommor. Vi pratade. Skrattade. Skojade. Drack vin. Blev olovligt berusade.

Sent på kvällen sa hon plötsligt att hon hade något att berätta.

Hon erkände att hon hade varit på date med sitt ex.
Att han hade tafsat på henne.

Sedan backade hon. Pga min reaktion. Plötsligt var det inte en date. Och han hade inte tafsat.

Orden drogs tillbaka men spåren låg kvar.

Sedan kom det värsta.

Hon berättade att han, efter att deras relation varit avslutad,
vid ett tillfälle hade försökt våldta henne.

Sammanhanget var oklart. Det enda jag förstod var att hon haft vinterkläder på sig.

Efter allt som hänt sedan februari 2023 var mitt tålamod slut. Inte som i ilska. Som i tomhet.

Så fruktansvärt djävla omdömeslöst gå på date, med sitt ex, som dessutom försökt våldta henne. Dessutom när hon var mitt i sin ”om andra män fråga är jag singel”.

Där tog lusten slut.

Jag sa kort att hon fick hitta ut själv. Betala sin egen uber. Och gick och la mig.

Jag reste mig i sängen pga ljudet.

Kraset. Som när något går sönder som inte ska lagas. Någonsin.

Hon stod i vardagsrummet. Skrek.

Tavla efter tavla. Foto efter foto. På sig själv. På mig. På oss.

Hela väggen, täckt av minnen, slogs i smulor. Ramar krossades. Bilder slets i bitar.

Sedan gav hon sig på mig. Hon bet mig. Slog mig. Sparkade mig. Knäade mig.

Jag rörde henne inte. Jag slår inte kvinnor.

Jag försökte bara värja mig mot de värsta slagen. Och jag försökte filma. För att dokumentera jag inte ens höll i henne. Ännu mindre var våldsam mot henne.

Grannarna kom först. Väckta av oväsendet. Stod vid dörren. Jag släppte in dem.

De försökte lugna henne.

Hon försvann in i ett annat rum och fortsatte där, metodiskt, att demolera resten. Tavla efter tavla på oss. På sig. Sedan mina guld- och platinaskivor.

Till slut fick grannens man nog. Tog bedömningen ”oregerlig”. Han tog ett fast grepp om henne. Höll fast.
Sa åt henne att sluta. Lugna ner sig. Stor man. Huvudet längre än mig. Bredare. Stadig. Hon var chanslös.

Ungefär då kom polisen.

De tog kontroll. Fick ut henne. Grannarnas vittnesmål och min film gjorde det enkelt. Jag behandlades inte som skyldig. Inte som gärningsman. Inte som något annat än den som blivit utsatt.

Polisen såg till att hon inte tog sin leasingbil. Hon skickades hem med Uber. Jag bad dem uttryckligen att se till att så skedde. Att hon absolut inte fick ta sin leasingbil berusad.

Efteråt kom hennes förklaring. Hon sa att hon bara hade velat åka hem. Men att jag hade gömt hennes väska. Så var det inte. Polisen hittade den nästan omgående. Med min tankehjälp.

Hon hade hängt väskan på en dörr som stod öppen. I kaoset stängde jag dörren. Utan att se väskan. Den följde med dörren in. Hamnat i min walk-in-closet. Instängd. Osedd.

Inte gömd. Inte flyttad med avsikt. Inte undanhållen.

Det var inte svårare än så. Men i vansinnets logik räcker det.

En väska ur sikte blir ett motiv. En stängd dörr blir en handling.

När tilliten redan är borta blir varje slump en avsikt. Och när berättelsen väl är skriven behöver den en gärningsman. Jag stod närmast.

När allt var över stod jag kvar i mitt hus. Det såg ut som Hiroshima. 6 augusti 1945. Inte som metafor. Som ruin.

Det var oförklarligt. Jag hade förberett allt.

Läst på. Kollat recept. Rådfrågat en vän som jobbar som kock på Lisa Elmqvist.
Åkt till Östermalmshallen och valt råvaror med omsorg. Städat hela dagen innan. Stått i köket i timmar. Av kärlek.

Allt var genomtänkt.

Hon kom. Uppklädd. Vacker klänning. Sminkad.

Hon hade med sig en present. En stor chokladbjörn i guldpapper. Ett hjärta i famnen. Och ändå slutade allt i kaos.

Det var hon som tog upp det. Sin date med sitt ex. Berättade att han hade tafsat. Att han hade försökt våldta henne.

Varför? Vad var syftet? Förstod hon inte vad det skulle göra med kvällen? Eller var det medvetet? Testade hon mig?

Ville hon se hur jag reagerade om hon öppnade något sådant? Och i så fall — varför? Fanns det mer bakom? Något mer som skulle sägas, men aldrig blev sagt?

Chokladbjörnen står kvar. På hyllan i hallen. Guldpapperet är orört. Hjärtat sitter kvar mellan tassarna.

Jag rör vid den ibland. Lägger ett finger mot ytan.

Ger den en tanke. Varje gång jag går ut. Varje gång jag kommer hem. Det näst sista jag gör innan jag går. Det näst första jag gör när jag kommer tillbaka.

Det första och sista är alltid detsamma.

Jag klappar katten.

Efterspel

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag gav henne mitt ord. Hon gav mig en natt till…

– 22a Oktober 2023 –

Förmiddag. Efter den totala förödelsen.

Hon var anonymt klädd.
Diskret jacka. Kragen uppvikt.
Uppsatt hår. Kepsen neddragen.
Osminkad.

Hon rörde sig långsamt.
Talade lågt.
Som om varje ord kostade.

Hon var ångerfull.
På riktigt.
Jag gav henne en tyst kram. Sa jag älskade henne.
Hon började gråta.

Sedan började hon städa.

Inte bara plocka.
Inte bara samla upp.
Hon gick metodiskt fram.

Smulor av tavlor.
Glas.
Omsorgsfullt krossat och utspritt över golven i nästan alla rum.
Fotografier sönderrivna – hon, jag, vi.
Ramar som inte längre var ramar.

Hon plockade upp allt.
Och när det inte fanns något kvar att plocka
tog hon fram dammsugaren.

Noggrant.
Längs listerna.
Som om hon ville suga upp det sista som skar.

Sådant som inte gick att förstå fanns också där.
Burken med tacosmet.
Inkastad i badrumsväggen.

Hon tog det med.
Bit för bit.

Långt senare var vi klara.

Då aktualiserades att nycklarna var borta.

Jag hade upptäckt det redan på morgonen, när jag skulle åka och köpa cigaretter. Knippan med mina enda bil- och husnycklar var försvunnen.

Jag sa det tidigt under städningen.
Hon gav sken av att leta.

Sedan sa hon:
– Jag kanske fick med dem av misstag?

Hennes leasingbil stod kvar sedan gårdagen.
Hon hade tagit Uber hem.
Och Uber hit idag.
Jag hade swishat henne för båda resorna samma förmiddag,
när vi kom överens om att hon skulle komma.

Hemma hos henne visste hon direkt var nycklarna låg.
Hon låtsades leta.
2 minuter.

Sedan lyfte hon rätt klädesplagg från stolen i vardagsrummet.

Då förstod jag.
Allt var redan bestämt.
Letandet var en kuliss.

Det var totalt fejk.
Men jag spelade med.
Situationen behövde inte mer klander eller förebråelser.
Den stod redan på den vassa eggen.

Vi åkte tillbaka till mig.

Hon satt i soffan.
Grät.

Vi pratade om det som varit upprinnelsen.
Hon lovade att bryta kontakten med sitt ex.
Blockera. Hon visade deras samtalslista och dialog. Den innehöll hjärtan. Många samtal från honom. Jag var nära koka men försökte hålla ihop.

Hon såg på mig.
Frågade om jag tänkte hålla mitt löfte.
Det jag gett henne på morgonen,
när vi bestämde att hon skulle komma och städa upp eländet.

Jag hade skrivit till henne. Tidigt. Frågat om hon tänkte sig hjälpa till att städa upp förödelsen. Dialogen landade i polisingripandet som skett. Jag påpekade att jag kunde radera den video som fanns på henne. När hon gav sig på mig. När hon stod mitt i vardagsrummet. Skriek. Rev sönder foton. Slog sönder saker.

Jag konstaterade även att jag under inga omständigheter skulle komma att medverka i någon form av utredning. Förvisso kanske inte helt förenligt med rådande lagstiftning. Men vem kan göra någonting åt det äldsta tricket i boken? ”Jag var full. Jag minns inte”. Punkt.

– Kommer du att hålla ditt löfte? Om eventuell utredning?
– Jag hade inte lovat det om jag inte tänkt hålla det, sa jag, och fortsatte, – Den blir dessutom inte ”eventuell” sett till vad det rör sig om… men jo, jag har absolut för avsikt att hålla mitt löfte. Jag älskar dig. Alla kan tappa det ibland. Vi drack för mycket. Det blev skit.

– Annars går det väl som det går, svarade hon uppgivet
– Jag har gett ett löfte till kvinnan jag älskar och kommer hålla det. Släpp nu.
– Jag ska givetvis ersätta alla tavlor och foton, sa hon.
– Det ordnar sig. Du är här. Vi lever. Det är det viktiga.

Vi beställde pizza. Åt. Till skillnad mot gårdagen alkoholfritt sånär som på en 3.5 från ICA
Kramades.

Vi gick en promenad.

– Kan jag ställa en fråga? Utan att det tas fel på något sätt?
– Absolut!

Jag tog fram min mobil. Visade hennes sms till mig.

Hon skulle komma till mig den kvällen. Jag hade gjort mig klar. Under tiden jag väntade satte jag mig i studion. Hörde inte att övervakningskameran plingade. Hörde inte hennes sms.

Men dörren var olåst. Dessutom hade hon nycklar till mig.

Trots det. När jag inte hörde. Inte öppnade. Skickade hon ett sms.

”Kul! Ska jag åka hem igen?”

– Varför skickade du ett sånt sms? Varför gick du inte bara in? Vi hade ju bestämt? Varför i helvete skulle jag bestämma med dig men sen inte släppa in? Du vet jag tillbringar mer än sund tid i studion. Att jag spelar högre än allt. Garanterat inte hör. Inte släppa in? Bara skita i dig? Som om jag ångrat mig? Vad är poängen? Varför tror du att du fick nycklar till mitt hus direkt när jag flyttade hem till Stockholm igen? Du är ju för faan hela min värld…

– Jag vet faktiskt inte…

Jag trodde på henne. Jag tror faktiskt inte hon visste.

Vi gick hemåt igen. Såg en film. Somnade i soffan. Vaknade. Flyttade oss till sängen.

Somnade tätt. Omslingrade. Nakna.

Hon skulle arbeta dagen efter.
Klockan var fem.

Jag gick upp.
Gjorde frukost åt henne.
Och lunch, att ta med. God lunch.
En antik tallrik som aldrig kom tillbaka.

Avskedet var tyst. Hon tittade på påsen med några av dom tavlor som inte var totalt bortom all räddning.

– Ska jag ta med dom nu?
– Nej… släpa inte runt på skiten 5 på morgonen…

I dörren vände hon sig om.
Tittade tillbaka.
Vinkade.
En gång.
Två.
Tre.

Sedan svängde hon runt hörnet.
Mot bilen.

Hon ersatte aldrig tavlorna…

I framtiden skulle dom komma upp. Då fick jag hennes bil i huvudet.

Detsamma gällde mina glasögon hon haft sönder. När det var dags att ersätta sa hon ”dom var ju ndå repiga”.

Men jag höll mitt löfte oavsett…

Toppluvan

1 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Jag stod utanför. På fler sätt än ett…

– 30 november 2023 –

Hon älskade toppluvor.
I alla former.
Hon bar dem ofta och var lika söt i varenda en.

Det gjorde valet av födelsedagspresent enkelt.
Och ändå inte.

Jag dammsög Stockholm efter en luva som var rätt.
Inte något för fyrtionio kronor på H&M.
Något som bar en tanke.

Biblioteksgatan.
Norrmalmstorg.
Jag gick förbi Acne av en slump.
Och där såg jag dem. Luvorna.

3500 kronor för en toppluva.
Okej.
Kashmir, tror jag.
Det spelade egentligen ingen roll. Den var rätt.

Jag beställde rosor också.
Skickade henne 50 långskaftade röda rosor.

Blommorna levererades med bud.
Jag skickade ett sms och skrev att jag hade en present att lämna om hon kunde komma ner till porten. Jag visste ju att hennes barn och hennes syster var där. Dom fick jag inte träffa för henne.

Svaret var att hon inte orkade.

Jag stod kvar vid porten.
Någon kom och gick in.
Jag gick in samtidigt.

Gick tyst.
Uppför trappan.
Till dörren.

Jag hängde paketet på handtaget.
Vände mig om.

Det var hennes son som hade slagit koden.
Gått in.
Han tog ingen notis om mig.

Så uppenbart visste han inte att jag fanns.
Eller hur jag såg ut.

Ironin var exakt.
Jag stod där med presenten till hans mamma.
I ett hus jag inte hade tillträde till.

En portkod jag aldrig fått.
Trots att jag nu bodde hemma i Stockholm igen.
Tjugo minuter bort.

Sedan juni.

Samtidigt som hon fått nycklarna till mitt hus, men aldrig använt dom.

Jag gick därifrån.

Det var ingen stor scen. Ingen konflikt. Ingen som sa åt mig att gå. Ingen som höjde rösten.

Ändå minns jag promenaden därifrån bättre än själva presenten.

Kanske för att den innehöll en motsägelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Jag var mannen som tillbringat en hel dag på Biblioteksgatan och kring Norrmalmstorg för att hitta rätt födelsedagspresent. Mannen som köpt en toppluva för tre och ett halvt tusen kronor därför att kvinnan han älskade brukade frysa. Mannen som skickat femtio röda rosor till hennes dörr.

Och ändå stod jag utanför hennes port.

Utanför hennes lägenhet. Utanför hennes familj. Utanför den del av hennes liv som verkade sakna plats för mig. Dvs ungefär alla utom dom smulor som var nödvängdiga för att hålla mig kvar.

Jag försökte inte reda ut det då.

Kärleken har en märklig förmåga att få människor att acceptera sådant som de annars aldrig hade accepterat. Man hittar förklaringar. Hon är trött. Barnen är där. Systern är där. Fel tillfälle. Fel dag. Nästa gång blir annorlunda.

Och kanske trodde jag på allt det där. Eller så ville jag bara tro.

För sanningen var att jag gick hem med en känsla som var svår att sätta ord på.

Inte avvisad. Inte ovälkommen.

Bara märkligt långt bort från någon som samtidigt påstod att jag stod henne mycket nära.

Det skulle inte vara sista gången den känslan dök upp.

Jag skulle vara dum nog att göra om samma sak igen. Och förvänta mig annat resultat…

Jag Fanns Igen

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag frågade aldrig vad som hänt under tystnaden…

– 4:e Januari 2023 –

Det var tydligen slutfirat med familjen för den här gången.

Plötsligt började hon höra av sig lite oftare igen. Inte konstant. Inte som förr. Men tillräckligt för att jag skulle känna igen rytmen. Som om jag långsamt flyttade tillbaka in i hennes vardag.

En dag skickade hon en selfie.

Hon var påklädd. Fixad. Log.

Inte det där varma, obevakade leendet som ofta kunde dyka upp när hon stod i trädgården på gården och glömde bort kameran. Inte heller den där fåniga charmiga lyckan som ibland lyste igenom när hon skrattade på riktigt.

Mer ett konstaterande. Kontruerat nödvändigt konstaterande.

”Jag mår bra.”

”Jag är glad.”

Jag tittade på bilden längre än jag borde ha gjort. Men det var förbannat svårt att inte.

V bestämde att hon skulle komma och hälsa på igen närmaste dagarna.

Lycka!

Labyrinten

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vi slutade inte prata med varandra. Vi slutade nå fram…

– Januari 2023 –

Med tiden började kommunikationen framträda som ett eget problem. Inte något som låg bredvid relationen. Inte något som uppstod ibland. Utan som något som långsamt letade sig in i själva fundamentet.

När vi sågs var konflikterna märkligt få. Oftast nästan obefintliga. Vi kunde laga mat tillsammans, sitta framför brasan, promenera, prata om livet och framtiden utan några större motsättningar alls. Telefonsamtalen fungerade oftast också. Om det uppstod problem gick de nästan alltid att spåra tillbaka till något som redan hänt i sms.

För det var där det bodde.

I de där meddelandena.

I den där lilla rutan på telefonen.

Där kunde allting förändras på några sekunder.

Det spelade ingen roll hur bra det varit dagen innan. Hur många gånger vi sagt att vi älskade varandra. Hur nära vi stått varandra när vi senast sågs. Från ingenstans kunde någonting explodera. Ofta utan att jag ens förstod vad som utlöst det.

Det märkliga var att samma konflikt sedan kunde vara som bortblåst nästa gång vi sågs.

Locket på.

Ingen genomgång.

Ingen analys.

Ingen egentlig försoning heller.

Bara ett tyst gemensamt beslut att gå vidare.

Som om branden aldrig ägt rum.

Jag började efter hand se att bråken nästan alltid följde samma mönster.

Jag ställde en fråga.

En vanlig fråga.

En fråga med frågetecken efter.

Men någonstans på vägen förvandlades den till en anklagelse. Ett påstående. Ett misstänkliggörande.

Jag förstod aldrig riktigt hur den omvandlingen gick till.

Samtidigt kunde jag själv mötas av påståenden om mina avsikter, mina motiv och mina tankar som jag inte ens kände igen. Ibland försökte jag förklara. Ibland argumenterade jag. Ibland skrev jag alldeles för långa meddelanden i tron att fler ord skulle hjälpa.

Det gjorde de sällan.

Och om jag någon enstaka gång faktiskt lyckades reda ut en sakfråga, om jag lyckades visa hur något faktiskt hade gått till eller vad jag faktiskt hade menat, så väntade ett nytt problem runt hörnet.

Då hade jag istället varit hård.

Då hade jag varit dömande.

Då hade jag pekat ut henne som en dålig människa.

Det spelade nästan ingen roll att jag aldrig sagt det.

Vi hamnade där ändå.

Jag började känna mig som en människa som försökte ta sig igenom en labyrint vars väggar flyttade på sig medan jag gick.

Varje gång jag trodde att jag hittat en väg ut fanns det plötsligt en ny återvändsgränd framför mig.

Och det mest sorgliga var kanske inte själva konflikterna.

Det var att våra samtal förändrades.

För när vi först lärde känna varandra hade vi kunnat prata om nästan vad som helst. Riktiga samtal. Långa samtal. Sådana där människor långsamt vecklar ut sina liv inför varandra och låter den andre se sådant som annars hålls dolt.

Någonstans längs vägen blev de samtalen färre.

Inte över en natt.

Inte dramatiskt.

De bara drog sig undan.

Som tidvattnet.

Och kvar stod vi allt oftare med sms som försökte bära sådant som egentligen borde ha sagts med röster, blickar och tystnader.

Det var en kamp de aldrig hade någon möjlighet att vinna.

Någonting som faktiskt kom upp till diskussion under hennes julbesök var förlovningen. Eller snarare den uteblivna förlovningen.

Hon hade gjort slut och brutit förlovningen den 25 oktober 2022. Vi gick igenom varför. Hon förklarade sin bild. Jag förklarade min.

För en gångs skull fanns det dessutom ett sätt att faktiskt kontrollera verkligheten.

Jag bad henne skicka en ny vänförfrågan på Facebook.

Hon satt bredvid mig när jag tog emot den.

Jag gjorde ingenting annat än att godkänna den.

Resultatet blev exakt detsamma som tidigare.

Hon kunde fortfarande bara se mina publika inlägg.

Jag visade henne inställningarna. Hon såg själv vad som stod där. Hon låg i den begränsade kategorin.

Jag flyttade henne till den grupp där hon självklart borde ha legat hela tiden. Gruppen som såg allt.

Där och då var diskussionen egentligen över.

Förklaringen fanns där.

Synlig på skärmen mellan oss.

Problemet var bara att förlovningen fortfarande inte var tillbaka.

Det slog mig att vissa skador har en märklig egenskap. Man kan hitta orsaken. Man kan rätta felet. Man kan till och med visa exakt vad som gått snett.

Och ändå står konsekvenserna kvar.

Jag förstod aldrig hur inställningen hade uppstått från början. Faktum är att jag inte ens mindes att jag skapat den. När jag senare försökte hitta samma funktion igen verkade den inte längre finnas kvar. Kanske hade Facebook, som så många gånger förr, byggt om halva plattformen och flyttat runt allt. Kanske hade funktionen tagits bort. Kanske levde gamla inställningar kvar medan möjligheten att skapa nya försvunnit.

Jag vet fortfarande inte.

Och till slut slutade jag bry mig.

För svaret spelade egentligen ingen roll längre.

Det viktiga var inte hur felet hade uppstått.

Det viktiga var vad det hade kostat.

Problemet var åtgärdat.

Men bara delvis.

För Facebook hade gått att reparera på några sekunder.

Det som hänt mellan oss var betydligt svårare.

Och samma fråga dök upp om och om igen. Hur kunde nåt som var så enkelt när vi sågs bli så komplicerat när vi kommunicerade via sms?

Första Visningen

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Dom hade funnits länge. Det nya var att fler tittade…

– 5:e Januari 2023 –

Vi hade börjat prata mer om hennes konst under slutet av 2022.

Ju fler verk hon visade mig, desto svårare blev det att förstå hennes egen syn på dem. Som jag uppfattade det hade hon egentligen inga större ambitioner med sitt konstnärskap utöver själva skapandet. Hon målade. Punkt. Om det berodde på tidsbrist, brist på energi, osäkerhet, ointresse, eller något helt annat visste jag inte. Kanske en kombination av alltihop. Men jag hade ännu aldrig stött på någon kulturutövare, vare sig inom musik, konst eller litteratur, som inte någonstans ville nå ut med sitt skapande. Oavsett hur bedrövligt och undermåligt det än var på ett objektivt plan.

Personligen älskade jag hennes konst.

Det var någonting i helheten. Detaljerna. Uttrycket. Inte minst hennes berättelse om när hon som liten flicka ritat med kritor hemma på Järnvägsgatan.

Just att få se Järnvägsgatan blev för övrigt något av en fix ide i mig. Jag kan inte förklara varför. Kanske någonting om en glimt av litet ursprung hos den här magiska kvinnan som jag älskade över allt. Hon ville aldrig säga vilket nummer. Hon förklarade aldrig varför. Om jag frågade uteblev svaret. Frågade jag om varför svaret uteblev bytte hon ämne som ett löv kan byta riktning i vinden.

Det var inte bara för att jag älskade henne. Tvärtom försökte jag vara försiktig med den slutsatsen. Kärlek har en tendens att göra människor blinda för sådant de egentligen borde se tydligare.

Jag visade därför några av hennes verk för min bästa vän, som vid sidan av sitt musikaliska artisteri själv målade. Jag visade dem för några andra vänner som hade både kunskap och intresse för konst.

Responsen var påfallande samstämmig.

Alla tyckte om verken.

Alla såg samma saker.

Uttrycket.

Känslan.

Den egna stilen.

Det där som är svårt att definiera men som gör att man känner igen en konstnär redan innan man läst namnet i hörnet.

Någonstans där bestämde jag mig för att hjälpa henne.

Inte som projektledare. Inte som manager. Inte som någon stor strategisk satsning.

Bara som någon som älskade henne och uppriktigt tyckte att fler människor borde få se det hon skapade.

Arbetet var blygsamt.

Ingenting jämfört med det som skulle komma våren 2024.

Jag samlade ihop bilder hon skickat till mig genom åren. Letade bland hennes Instagraminlägg. Sparade ner verk. Sorterade. Organiserade.

Sedan skapade jag en Facebooksida.

Jag lade upp tavlorna. Skrev in den mest grundläggande informationen. Justerade några detaljer. Bjöd in ett antal noggrant utvalda personer som jag visste hade ett genuint konstintresse.

Mer än så gjorde jag egentligen inte.

Resten verkade sköta sig självt.

Sidan började långsamt få följare. Kommentarerna började dyka upp. Det som gladde mig mest var kanske inte antalet människor som hittade dit, utan tonen i det som skrevs. Kommentarerna var genomgående positiva. Inte artiga. Inte välvilligt överdrivna. Utan genuint positiva.

Jag berättade för henne att jag hade en överraskning.

Reaktionen blev ungefär som så mycket annat med henne.

Inte jubel.

Inte misstro.

Någonstans däremellan.

Hon verkade snarare vilja tona ned det hela. Förklarade att de som följde sidan eller kommenterade säkert gjorde det för att de var mina vänner. Att de kanske bara försökte vara snälla.

Jag tror inte riktigt på den förklaringen.

Mina vänner må vara många saker, men de brukar inte ägna sin tid åt att följa konst de inte tycker om.

Oavsett vilket fortsatte sidan att växa.

Fler följare tillkom.

Fler kommentarer.

Och eftersom det hela från början handlade om hennes konst och inte om mig gjorde jag henne självklart till medadministratör.

Humorpodden

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Filmade henne inte för att minnas. Filmade henne för att aldrig glömma…

– 5:e – 8:e Januari 2023 –

Hon var tillbaka igen. Hämtad på stationen strax efter 22 på Torsdagen.

Vintern hade lagt sig över gården. Snön låg över hagarna. Djuren rörde sig långsammare. Allting var inbäddat i det där märkliga lugn som bara finns på landet vintertid.

Och allting var precis som vanligt.

Jag köpte biljetter när hon ville komma. Städade. Fyllde kylen. Ställde färska blommor vid hennes sida av sängen. Tände brasan. Öppnade en flaska vin.

Vi pratade.

Skrattade.

Kramades.

Pussades.

Lampan fick som vanligt vara tänd när hon klädde av sig. Hon protesterade som vanligt. Jag ignorerade protesten som vanligt.

Sedan närhet.

Sedan sömn.

Nakna. Tätt omslingrade.

Som om världen utanför sovrumsdörren inte existerade.

Morgonen därpå satt hon vid köksbordet med rufsigt hår och iförd en av mina gamla T-shirts. På bröstet stod namnet på en välbesökt humorpodd där jag brukade gästa och med varierande framgång klaga på företeelser i samhället. Formatet gick i huvudsak ut på att gnälla över sådant som egentligen inte spelade någon roll, vilket gjorde det till en ganska träffsäker spegling av stora delar av mänskligheten.

Jag tog fram telefonen och började filma henne.

Hon protesterade omedelbart.

Med den där brytningen som fortfarande kunde få mig att le efter alla dessa månader tittade hon mot kameran och sa:

– FATTAR DU INTE?!

Jag började skratta.

Inte åt orden.

Inte ens åt situationen.

Utan åt henne.

Åt hur oerhört söt hon var när hon spelade arg.

Och samtidigt kände jag hur kärleken till den här kvinnan gick som hög sjö genom kroppen.

– Jag älskar dig, sa jag.

– Ja men då ska du inte filma mig!

Jag minns att jag inte riktigt förstod logiken.

Det kändes som början på en diskussion som inte hade något svar.

För mig var det självklart att vilja bevara sådant som gjorde mig lycklig.

Inte bara i minnet.

Utan i någon form som kunde överleva minnet.

Som ett bevis på att ögonblicket faktiskt hade funnits.

Att det inte bara var något man en dag skulle tvivla på.

Vi lagade mat tillsammans.

Promenerade genom vinterlandskapet.

Tog hand om djuren.

Gjorde egentligen ingenting särskilt.

Och kanske var det just därför det var så värdefullt.

Dagarna och nätterna sprang iväg med en hastighet som borde ha varit olaglig.

Och varje gång tåget tog henne tillbaka till Stockholm blev gården större och kvällarna längre.

Matleveransen

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag kom med omtanke. Jag åkte hem med misstanke…

– December 2023 –

Jag kom till hennes port med maten i en påse från Lisa Elmqvist.

Det var tidig eftermiddag, den där tiden då man antingen är på väg hem eller redan borde vara där.

Jag stod utanför i tio minuter.
Tillräckligt länge för att börja känna sig felplacerad.

En dam kom uppför backen mot porten. Hon såg mig. Vek av i sista stund och försvann runt hörnet. Jag hann tänka att det kanske var för tidigt på dagen för folk att komma hem från jobbet. Att jag skulle bli stående här ett tag.

Två minuter senare öppnades porten inifrån. En ung flicka kom ut. Jag tog chansen, gick in, hängde påsen på hennes dörr och gick snabbt ner igen.
Allt gick fort. Diskret. Som om det var viktigt att inte lämna spår.

När jag kom ner stod han där. En lång, mörk man i fyrtiofemårsåldern.
Innekläder. Porten på glänt. Han stod innanför men med huvudet ut genom springan, som om han bevakade något han inte riktigt visste vad det var.

– Bor du här? frågade han.
– Nej, svarade jag snabbt och artigt, och förtsatte
– Jag har varit och lämnat mat.

– Jasså, sa han. Nästan lite undrande, för att fortsätta
– Till vem då?

Jag förklarade vem jag besökt.

Det var först då, när jag sa hennes namn, som han reagerade. Inte högt. Inte aggressivt. Men tydligt. Som om namnet i sig bar mer vikt än svaret på frågan.

– Är det din polare eller? frågade han efter en kort paus.
– Nej. Min flickvän.

Jag höll upp vänster hand. Förlovningsringen satt på fingret, där den suttit länge. Efter det blev han tyst en kort stund.

Inte den sortens tystnad som uppstår när orden tar slut, utan dom samlas. Blicken stannade kvar på mig, men samtidigt var han någon annanstans. Man såg hur tankarna gick vidare, hur något sorterades, hur samband prövades.

Och samlat fanns där en tydlig känsla: han visste något jag inte visste. Och han visste att han visste det. Han var ingen dumskalle. Långt ifrån. Tvärtom. Inte jag heller. Det blev ett märkligt möte mellan två högintelligenta, tänkande, verbala och analyserande människor. Som båda försökte läsa varandra. Samtidigt.

Det märkliga var inte att han ställde frågor. Det hade jag själv gjort. En okänd man stod utanför porten till ett flerfamiljshus. Det var inte orimligt. Det märkliga var reaktionen på hennes namn. Som om någonting plötsligt föll på plats för honom. Som om han först försökt förstå vem jag var. Och därefter försökt förstå varför jag inte verkade veta det han själv redan visste.

Kanske inbillade jag mig. Det är fullt möjligt. Absolut. Men varför hans reaktion när hennes namn nämndes? Med det lilla antalet boendes i uppgången, om han dessutom var engagerad i samfälligheten på något sätt – det borde mer ha blivit ett enkel ”jaha… ok”. Inte en fråga om ”vi var polare eller?”

Människor är ibland usla på att läsa andra människor. Vi ser mönster som inte finns där. Tolkar ansiktsuttryck. Lägger ord i pauser. Bygger historier av sådant som egentligen bara är några sekunders tystnad. Men magkänslan lämnade mig inte ifred. Tvärtom.

Den blev starkare ju längre samtalet pågick. Jag fortsatte, pratade mer än nödvändigt:

– att jag varit och julhandlat,
– ätit lunch på Lisa E,
– att Kärleken haft tunga jobbdagar och sagt att hon inte ätit lunch dagen innan, att jag därför tänkt överraska med luncher till torsdag och fredag.

Jag pekade uppåt och sa att det nu hängde en påse på hennes dörr. Att det var en rödtungagratäng och en laxpudding. Och lade till, halvt skämtsamt, att han gärna fick låta bli att sno dem eftersom hon var på jobbet.

– Det är inte min stil, svarade han, och fortsatte
– Vi har haft problem med att det hänger män i porten. Därav mina frågor.

Just då kom damen tillbaka. Samma kvinna som nyss gått runt hörnet. Hon ställde sig bredvid honom.Det var uppenbart att de kände varandra.

Allt föll på plats.

– Hon hade sett mig stå där.
– Inte släppt in mig.
– Ringde honom.
– Han var den engagerade grannen. Eller styrelsemedlemmen. Eller bara mannen som tog på sig uppgiften att hålla ordning.

Och jag förstod hur jag måste ha sett ut i hennes blick: välklädd, medelålders, stående utanför en port i skymningen med en påse i handen.

Inte omtanke. Ett problem.

Som jag såg ut måste jag alltså uppenbart ha signalerat exakt samma sak som de män de haft problem med. De som hängde i porten. Inte tonåringar med bakoframvänd keps. Inte ett uppenbart knarklangarklientel. Utan den andra sorten. Välklädd. Medelålders. Stillastående. Väntande.

Men framför allt den typ av man som tydligt signalerar att han trots allt inte hör hemma i porten och just därför väcker misstanke.

I efterhand slog det mig att för att nå den där nivån av vaksamhet – problem i porten – räcker det inte med en person då och då.

Inte två. Utan många. Återkommande. På tider som noteras.

Människor vänjer sig vid det mesta. Grannar lär sig ignorera sådant som händer en gång. Två gånger. Till och med tre. Man rycker på axlarna. Tänker att det säkert finns en förklaring.

Det är först när samma sak återkommer som människor börjar prata med varandra. Börjar lägga märke till ansikten. Eller lägga märke till ett kategoriserat klientel. Börjar ringa någon annan i huset. Börjar känna igen mönster.

Och det var just den delen som fastnade hos mig. Inte att han ställt frågor. Inte ens att han dykt upp. Utan att det verkade finnas en etablerad beredskap. Som om scenariot redan var bekant. Som om de inte reagerade på mig. Utan på något jag påminde dem om. Och varför skulle dom reagera på just mig. En enda man som levererade en liten papperspåse mat tydligt märkt Lisa Elmqvist?! Det fanns ingen som helst logik i det.

Efteråt förbannade jag mig själv. Att jag inte tagit av mig ringen och visat inskriptionen. Att jag inte ställt frågan rakt ut. Något i stil med: Det faktum att jag uppenbart triggade igång detta engagemang – finns det någon allmänt etablerad uppfattning om att kvinnan jag besöker är inblandad i det här problemed med män som hänger i porten?

Faan att jag inte fann mig där.

Magkänslan när jag åkte därifrån var allt annat än bra.

Kvällen innan hade hon haft intensivt aktiv på WhatsApp. Och som så flera gånger förr – det var en kväll när hon, som jag upplevde det, nästan ”sett till” att vi blev osams. Som om hon behövde försäkra sig om att jag inte skulle ringa henne. Eller dyka upp oanmäld, som jag ibland gjorde efter min flytt tillbaka till Stockholm. Sånt jag tyckte var fullt normalt i en relation.

Det jag inte fick ihop var det absolut mest grundläggande.

Om… hon nu… var hon verkligen så urbota korkad att hon gjorde det via ett nummer registrerat på sig själv? Förvisso olistat. Men ändå lätt att hitta. Samt i sin egen lägenhet. Med sitt ovanliga namn på dörren.

Det kändes totalt osannolikt. Bara galet.

Och ändå var det där jag lämnades. Utan svar. Bara en massa frågor. Förbannat obekväma frågor.

Med en port bakom mig.

Och en känsla som inte gick att skaka av sig.

Det var absolut inte vad jag hade tänkt mig när jag fylld av värme och kärlek nogsamt valde hennes mat i Östermalmshallen.

Jag skulle ljuga om jag sa att hela incidenten inte gnagde rejält på mig. Att den gav mig en massa känslor och tankar jag varken ville ha eller riktigt visste hur jag skulle hantera. Samtidigt var det ju en realitet. Det som hände hände. Jag bara råkade trampa rakt in i någonting som jag tvingades förhålla mig till.

Det skulle ta ett par månader innan jag tog upp incidenten med henne. Bara nämna vad som hände och påpeka hur märkligt det varit.

Jag ville se hennes reaktion. Inte riskera att det blev avbrott via sms, så jag gjorde det när vi åt tillsammans. Sådär i förbifarten.

Hon hade inte hört någonting alls om det hela. Jag trodde henne.

Därför skulle det hela i steg 3 så småningom, nånstans i Juni 2024, bli ännu konstigare.

Kärleksfull Repris

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Snarkningarna…

– 19:e-23:e Januari 2023 –

Två veckor sedan hennes senaste besök.

Det hade varit en relativt konfliktfri tid. Vi pratade i telefon nästan varje kväll. Alltid vid nio. Då var gården klar för dagen och jag kunde sätta mig ner i lugn och ro.

Lika mycket som jag ville prata med henne hela tiden ville jag visa att hon hade en särskild plats. Att jag ansåg hon var värd min odelade uppmärksamhet. Dedikerad tid. Därför väntade jag tills allt annat var klart. Sedan ringde jag. Det blev dagens viktigaste punkt.

Vi hade bestämt att ses kommande helg. Jag hade bokat och betalat hennes flyg. Hämtade henne i Kalmar ännu en gång.

I övrigt var det förvånansvärt vardagligt. Någonting som blivit familjärt för oss båda. På ett bra sätt.

Nystädat. Färska blommor på hennes sida av sängen. Ett välfyllt kylskåp. Ved inburen.

Dagarna gick sin gilla gång. Djuren. Matlagningen. Vinterkylan som gjorde att både brasan och elfilten i biblioteket kom till användning. Netflix.

Hon somnade tätt intill. Snarkade.

Jag spelade in henne.

Då tänkte jag inte särskilt mycket på det. Jag anade inte hur många kvällar långt senare jag skulle ligga ensam och lyssna på de där inspelningarna när jag själv skulle somna. Bara för att få känna hennes närhet en stund till.

På lördagen var vi ännu en gång på bio i Kalmar. En macka och en öl innan. Godis. Popcorn. Vi höll handen. Satt så nära varandra vi kunde. En vegetarisk burgare efteråt.

Snöstorm på hemvägen.

Jag var så upptagen av hennes sällskap att jag körde fel trots att jag kunde vägen. Upptäckte det först efter flera mil. Fick försöka lokalisera mig. Insåg att jag behövde tanka. Hittade ingen mack. Tappade tålamodet.

Hon erbjöd sig att köra eftersom hon visste att jag såg dåligt.

Jag försökte härda ut.

Ta det försiktigt.

Sänggående. Den tända lampan. Intensivt sex. Inte minst intensiv på det närvarande planet. Själslig sex. Närhet. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

Om någonting genomsyrade vår tid tillsammans så var det humor, skratt, kärlek, närhet, gemenskap.

Och enkelhet.

Så hur i helvete kunde det bli så förbannat svårt så fort vi var isär?

En del detaljer övergick mitt förstånd.

Som när hon sa att hon haft det bra ”utom när jag var arg” men sedan inte kunde säga när jag varit arg.

Eller när hon senare skulle påstå att vi inte haft speciellt många fina stunder tillsammans.

Eller att jag bara varit glad första kvällen hon kom.

Det var obegripliga uttalanden.

Men då visste jag inte att de skulle komma.

Då hade jag ingen aning om att de tankarna och känslorna fanns hos henne.

Och om de gjorde det – varför tog hon inte upp dem?

Och varför kom hon tillbaka?

För mig, både då och i efterhand, kan jag bara beskriva dagarna tillsammans som fullständigt underbara.

Jag önskade att de aldrig skulle ta slut.

När jag kört henne till tåget på söndagen blev det förbannat tomt och tyst.

Ett märkligt täcke av sorg drog sig över huset.

Jag gick omkring i rummen. Insöp hennes nu försvunna närvaro. Mindes.

Som om jag försökte återuppleva dagarna.

Se reprisen.

Fanns det rester av mat hon lagat åt jag dem med nästan högtidlig vördnad.

Jag tänkte på henne.

Sa hennes namn.

Och ett tyst:

”Tack för maten, älskling.”

Frågan Om Frågan

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varför undrar du?

– 27:e Januari 2023 –

Jag skickade henne ett stort fång röda blommor.

Inte för att det var någon särskild dag. Inte för att jag behövde reparera något. Bara för att jag tyckte om henne. Ibland var det så enkelt. Det skulle komma att bli en vana så småningom.

Eftersom det var blombud blev jag förstås nyfiken på om de kommit fram. Hon jobbade ibland tidigt. Ibland sent. Dagarna såg olika ut.

Jag hörde ingenting.

Några timmar senare skickade jag ett sms.

– Jobbar du tidigt eller sent?

Det var en enkel fråga. En sådan fråga som egentligen inte handlade om arbetstider över huvud taget. Jag ville bara veta om hon fått blommorna.

Svaret kom ganska snabbt.

– Varför undrar du?

Jag minns att jag reagerade på det. Inte starkt. Inte där och då. Men tillräckligt för att lägga det på minnet.

För det var någonting nytt.

Under lång tid hade raka frågor oftast fått raka svar. Kanske inte alltid fullständiga svar. Men ändå svar. Nu kom istället en motfråga.

Och det märkliga var inte själva formuleringen. Människor ställer motfrågor hela tiden. Det var att den dök upp där ett enkelt svar hade varit så mycket lättare.

Tidigt.

Sent.

Ledig.

Vad som helst.

Istället kom:

– Varför undrar du?

Där och då tänkte jag inte särskilt mycket mer på det.

I efterhand gjorde jag det.

För när jag senare försökte förstå när saker började förändras återkom jag ofta till sådana här små situationer. Inte stora gräl. Inte katastrofer. Inte de dramatiska ögonblick man tror ska förändra en relation.

Utan de små förskjutningarna.

När en rak fråga plötsligt inte längre får ett rakt svar.

När någonting nästan omärkligt flyttar sig några centimeter.

Och när man först långt senare inser att det inte var en engångsföreteelse.

Utan början på ett mönster.

Senare på kvällen skickade hon en bild på blommorna.

De stod på bordet.

Hon skrev tack.

Det gjorde mig glad. Det betydde att de kommit fram. Att hon uppskattat gesten. Mer än så behövdes egentligen inte.

Samtidigt reagerade jag på en annan sak.

Hon valde att inte lägga upp bilden på sin Facebook.

Det var inte första gången jag skickat blommor till henne. Och vid andra tillfällen hade hon inte haft några problem med att visa upp sådant hon blivit glad för.

Därför fastnade den där lilla detaljen hos mig.

Inte för att den betydde något i sig.

Utan för att jag inte riktigt förstod den.

Kanske fanns det en fullt rimlig förklaring.

Förmodligen gjorde det det.

Men det var ännu en sådan där liten sak som jag lade på minnet utan att tänka särskilt mycket mer på den just då.

Svedan

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den kärleksfulla tolkningen…

– 9:e – 12:e Februari 2023 –

Hon var ännu en gång på besök. Det var en trevlig helg.

Jag köpte hennes biljett. Hämtade henne på flyget.

Som vanligt stod färska blommor på hennes sida av sängen. Som vanligt släckte jag inte lampan innan hon klätt av sig. Som vanligt sa jag hur sagolikt vacker hon var. Den vackraste kvinna jag någonsin sett.

Det fanns en rytm i det där. Nästan som en ritual. Något invant. Det var invant. Men det var också sant. Hon var den vackraste kvinna jag någonsin sett naken.

Men det som inte var som vanligt var hur mycket hon klagade på att det sved. Inte en gång. Inte lite. Utan återkommande.

Först dämpat. Försiktigt. Som om hon försökte ignorera det. Som om hon hoppades att det skulle gå över om vi bara fortsatte. Men det gjorde det inte.

Till slut avbröt vi.

Jag var känslig för hennes gensvar, vårt samspel, och hade märkt att någonting förändrats långt innan hon sa något. Det var inte bara orden. Det var tvekan. Små avbrott. Jag fick känslan av att hon försökte dölja obehaget. Att hon kämpade emot längre än hon egentligen borde ha gjort för att jag inte skulle märka något.

Det var en förskjutning. Från det självklara till det försiktiga. Från närhet till något mer tveksamt.

Jag minns att jag noterade det. Som en avvikelse. För det var en avvikelse. En sådan där liten spricka man först ser i efterhand. När man vet vad som kom senare.

Det märkliga var egentligen inte svedan i sig. Alla vuxna människor vet att sådant kan inträffa av fullt naturliga orsaker. Det var sättet hon reagerade på. Som att hon själv förstod att någonting gått fel. Som att hon kämpade emot för att jag inte skulle märka någonting.

Men jag valde den vuxna tolkningen. Kroppar är kroppar. Saker händer. Det behöver inte betyda mer än så.

Annars var helgen trevlig. Sådär stilla som det ofta kunde vara mellan oss när inget bråkade.

Vi gjorde ännu ett biobesök. I ännu en snöstorm. Jag som varit tveksam från början och inte varit på bio på årtionden började plötsligt älska bio. Åtminstone med henne. Vi hade fått en rutin där också.

Allting var som vanligt. Vinglasen. Brasan. Vildkatten. Matlagningen. Kramarna.

Men sex uteblev efter första kvällen.

Jag tog det med ro. Gentlemannen i mig utgick ifrån att det var någon av alla de där fullt naturliga sakerna som ibland ställer till det i livet. Hon var inte en sexleksak. Hon var någonting betydligt djupare än så för mig.

Att bara ligga där. Nakna. Tätt omslingrade. Handen på hennes bröst som vanligt. Somna bort tillsammans.

Det var lycka för mig.

Söndagen kom. Hon skulle åka hem. Jag körde henne till tåget.

Det var någonting. Jag kände det.

Plötsligt började hon storgråta.

Jag frågade vad det var.

Ingenting.

Jag frågade om jag sagt eller gjort något fel.

Nej.

Det var bara tråkigt att åka hem igen.

Jag tolkade det som att det var tråkigt att lämna mig. Det var den självklara tolkningen. Den kärleksfulla tolkningen.

Jag föll mig inte in att det ibland finns två sidor av samma tårar.

Inte bara det man åker ifrån.

Utan också det man åker till.

Ändrat Schema

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det lät rimligt. Först…

– 17:e Februari 2023 –

Jag frågade om hon ville komma till mig helgen den 17 till 19 februari.

Hon skulle jobba, sa hon.

Det lät rimligt.

Hon arbetade inom vården. Helger försvann ibland in i scheman, pass och bemanningsproblem. Jag tänkte inte särskilt mycket mer på det.

Men när helgen väl kom visade det sig att hon var ledig.

Jag minns att jag reagerade. Inte starkt. Inte dramatiskt.

Bara den där lilla känslan av att någonting inte riktigt gick ihop.

För om hon redan visste att hon var ledig hade hon tackat nej. Och om hon inte visste det var det anmärkningsvärt sent besked. Jag tyckte det var märkligt att en vårdinrättning hade så kort framförhållning på sin schemaläggning för helger.

Det var ingen stor sak i sig. Bara ännu en sådan där liten detalj som fastnade.

En av många saker som var lätta att förklara var för sig. Men som med tiden började bilda ett mönster.

På fredagen den 17e ringde hon mig. Ovanligt tidigt. Vi pratade nära en timme. Det var ett trevlig samtal. Hon skulle lägga sig tidigt. Var trött efter jobbet sa hon. VIlle plötsligt avsluta samtalet ganska abrupt.

Något senare la hon upp en bild på ett fyllt vinglas på Facebook.

När jag ringde henne fick jag inget svar.

Efter en stund var vinglaset borta.

Online

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den gröna pricken…

– 20:e-22:a Februari 2023 –

Jag satt och jobbade när jag började lägga märke till det.

I studion stod huvudskärmen framför mig. Intill den stod kontorsdatorn.

Jag satt och mixade. Artisten satt och lyssnade i realtid men via Audiomovers. Så kommunicerade vi via FaceTime om ändringar. Bakom FT låg Facebook.

Och där, av en slump, började jag notera den lilla gröna pricken bredvid hennes namn.

Först tänkte jag inte särskilt mycket på det. Inga konstigheter vara online. Men så kom ett mönster.

Online. Offline. Online igen. Offline. Online igen, och igen.

Två minuter här. fyra minuter där. Borta tio, online 1. Små variationer, men samma grundrytm. Som en puls.

Hela dagen. För att fortsätta nästa.

Till slut blev det svårt att inte se vad det liknade. Den där intensiva början av någonting. När man läser snabbt. Svarar snabbt. Ständigt tittar tillbaka. Vill tillbaka in i tråden.

Som vi själva hade gjort mindre än ett år tidigare.

Dag 2 övergick nyfikenheten till analys. Den statistiska densiteten blev till slut svår att ignorera. Så jag gjorde det jag alltid gjort när något började skava.

Jag mätte.

Ett enkelt script. Lite Excel. Return varje gång pricken tändes eller släcktes. Sista kolumnerna summerade antal tillfällen och total tid.

Till slut satt jag med siffror istället för magkänslor. Och siffrorna berättade samma historia som magkänslan redan hade gjort. Fast hårdare. Som om Excel hade ett helt annat känslomässigt fundament än jag själv.

När jag frågade henne blev det tyst. Orden drog ut på tiden. Förklaringen kom till slut. Svävande.

– Telefonen kanske kopplar upp sig själv på något sätt. Dom gör ju det ibland.

Jag lät det passera någon sekund.

– Ja, sånt kan hända. Faan vet vad alla appar gör. Men det är märkligt att det bara händer när du är vaken. Den slutar ju när du somnar. Och börjar igen när du går upp. Den följer dina tider…

Det fanns ingen fortsättning på det.

Och sedan, lika plötsligt som mönstret uppstått, försvann möjligheten att se det.

Hennes online-status gick inte längre att se.

Borta.

Det var kanske det jag reagerade mest på.

Inte själva mönstret. Inte ens förklaringen.

Utan valet efteråt.

Möjligheten att reda ut frågetecknet fanns kvar. Men det var inte den vägen hon valde.

Istället försvann insynen. Och kanske var det där någonting litet, men viktigt, gled.

Inte i vad hon gjorde. Utan i vad hon valde att inte förklara.

Och uppenbart – inte ville att jag skulle se.

Bilen

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Nollhypotesen…

– 25:e Februari 2023 –

Jag hade ärenden i Stockholm.

Mirakulöst hade jag lyckats ordna 2 dagars passnng för djuren.

Plockade ihop en väska med hennes kvarlämnade saker.

På lördagskvällen passerade jag utanför henne. Skickade sms om väskan. Fick inget svar. Lämnade den utanför hennes dörr.

Utanför lade jag märke till en bil. Lite för synlig. Lite för nonchalant parkerad. En sådan man noterar utan att veta varför. Precis utanför dörren.

Hon hade pratat om män. Om deras bilar. Lädersäten. På samma sätt som klientelet ”Kungsholmen” gällande dejting – att hon egentligen sökte någon som bodde där. Jag trodde det var totalt skämt. Men samtidigt fanns det någonting i skämten som inte kändes helt hundra procent skämt.

Min magkänsla har andra ofta pratat om. Av någon anledning sa den: kolla.

Registreringsnumret gick till en mäklarfirma i södra delarna av landet. Det kunde naturligtvis vara absolut ingenting.

Dessutom bodde det femtio andra människor i uppgången. Kanske fler. Vad var egentligen oddsen? Om man ställde frågan till den rationella delen av hjärnan var svaret ganska enkelt. Förmodligen inte särskilt höga. Det fanns mängder av fullt rimliga förklaringar som inte hade någonting med henne att göra.

Men magen hade en annan uppfattning.

Och magen och jag hade haft den där diskussionen förr. Den brukade börja på samma sätt. Jag radade upp logik. Statistik. Sannolikheter. Magen svarade med en känsla. Jag argumenterade. Magen stod kvar.

Ibland hade den haft fel. Men betydligt mer sällan än jag önskade.

Så jag stod där några sekunder till och tittade på bilen. Inte för att jag trodde att nästa minut skulle avslöja någonting. Inte för att jag hade några bevis. Bara för att magen redan hade noterat den.

Till slut gick jag därifrån.

Det var allt.

Ingen scen. Ingen konfrontation. Ingenting. Bara ännu en sådan där liten detalj som hamnade i högen av saker jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Till Fällighet

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vi skulle komma att träffas till och från de närmaste åren…

– 26:e Februari 2023 –

På söndag kväll bytte hon profilbild på Facebook.

Som för att signalera. Vad? Nystart? Nytt Kapitel? Till sig själv. Till någon annan. Eller till Till Fällighet, som alltid dyker upp när svaren saknas.

Först att gilla den var en man från södra delarna av landet. Efternamnet var märkligt stavat. Ett extra C här. Ett extra K där. Den där sortens stavningar som, förutom att inte överensstämma med deras körkort, oftast verkar vara tänkta att signalera något särskilt men som mest brukar signalera motsatsen. Det fattades egentligen bara att han hette Till i förnamn

Han var inte svår att hitta. Övre medelålder. Mäklarbranschen. Aldrig vunnit en skönhetstävling. Skulle aldrig komma att.

Det som fick mig att stanna upp var inte han. Det var arbetsplatsen.

Samma mäklarfirma som ägde bilen.

Jag satt kvar framför skärmen en stund. Inte för att jag hade hittat något. Inte för att jag visste något. Utan för att det var ännu en av de där märkliga sammanträffandena som livet ibland producerar. Och som livet ibland inte producerar.

Veckan innan hade dessutom någon från samma stad återkommande sökt på henne via en av alla upplysningssidor.

Det fanns naturligtvis andra människor på firman. Fler potentiella förare. Och det fanns naturligtvis andra människor i porten. Föraren kunde ha varit där av skäl som inte hade någonting med henne att göra.

Att mannen på firman som stod registrerad på bilen gillade hennes nya profilbild dagen därpå kunde vara en tillfällighet. Lika mycket som att bilen stått utanför hennes port veckan efter uppbrottet. Lika mycket som de upprepade online-mönstren veckan innan. Lika mycket som de andra omständigheter som redan snurrade runt i huvudet på mig vid den tiden.

Varje enskild detalj gick att förklara. Det var bara svårt att få hjärnan att behandla dem som enskilda detaljer. Den envisades med att lägga dem bredvid varandra. Och när saker hamnar bredvid varandra börjar hjärnan ännu en gång göra det hjärnor gör. Den börjar leta mönster.

Naturligtvis följde hon honom på Instagram. Naturligtvis hade hon gillat hans bilder. Inte objekten. Inte fastigheterna.

Honom.

Det var fortfarande inga bevis. Fortfarande inga svar. Bara fler pusselbitar. Och det märkliga med pusselbitar är att de ser helt betydelselösa ut var för sig. Det är först när de börjar passa ihop som de blir svåra att ignorera.

Jag visste fortfarande ingenting. Men något hade flyttat sig.

Inte i det jag visste.

Utan i det jag inte längre kunde låta bli att tänka.

8:e Mars

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Dom kom i vilket fall fram…

– 8:e Mars 2023 –

Skickade henne ännu en gång ett stort fång blommor.

25 långskaftade rosor.

Inget svar. Inget tack. Ingenting.

Tystnad.

Det märkliga med tystnad är att den sällan känns tom när man befinner sig mitt i den. Tvärtom. Man fyller den själv. Med förklaringar. Med förhoppningar. Med ursäkter. Med sådant man önskar att den betyder.

Men rosorna stod där oavsett. Det förstod jag av blombudets sms.

Förskjutning

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

I orden. I svaren. I tiden…

– 10:e – 13:e Mars 2023 –

Fredag 10:e Mars 2023. 20:45.

Skickade henne en bild jag tagit av henne vår första morgon tillsammans. Och ett hjärta. Skrev att det kanske inte var vad hon skulle komma att välja som representationsbild för sig själv, men att hon såg lycklig ut och att jag älskade bilden och hur hon såg ut.

Fick svar först Lördag 12:06. Kort. Att hon inte kunde öppna den. Samt

– Handlar det om mig i Gant då vet jag.

Som om hon visste. Men inte tyckte om bilden.

Jag skickade igen. I annat format. Bifogade några rader

– Vet du kommer säga ”ful bild”, men nej… så sanslöst fin. Äkta. Jag älskar den! Vår första date här. Du var svettig och rensade ogräs. Jag kysste ditt
ansikte…

Hon hade vid nåt tillfälle skällt på mig för att ”jag la ut fula bilder på henne på Facebook”. Så jag fortsatte

– Det handlar inte om att ”jag vill du ska vara ful”, du är sagolikt
majestätisk när du gör dig i ordning, men när du varit här har du varit
mer avslappnad kanske… Jag menade verkligen aldrig att lägga ut ”fula” bilder på dig. För mig var du vacker och söt… jag la bara upp dom för att jag ville berätta för hela världen hur mycket jag älskade dig…

Svaret löd

– Usch, ful, ful men tyvärr sådan är jag. Ha en fin lördag!

Som om hon verkligen ville understryka att jag borde göra någonting annat än att maila henne. Som om hon redan hade vänt blicken åt ett annat håll.

Lördagskväll.

Jag bytte ämne och infogade att jag hade ett par nära vänner som skulle ha en vernissage på Österlen under försommaren. Att det kanske var ett tillfälle för henne. Att jag kunde hjälpa till genom att föreslå hon kunde vara med.

Svaret kom först Söndag. Runt lunch. Igen. Ett kort tack för att jag hade tänkt på henne, men mina vänner ville nog göra sitt ifred.

Ett par dagar senare skickade jag henne en skiss på en låt. Den första där någonting i skapandet kom från henne.

Det skulle med åren komma att bli fler låtar om henne. Många fler. En skapandeprocess vars omfattning jag då inte ens var i närheten av att kunna föreställa mig.

Jag bifogade en liten dialog. En sarkastisk dialog mellan mig och mig själv. Eller kanske inte bara sarkastisk.

Självironi har alltid varit ett av mina sätt att hantera saker. Att förekomma kritiken genom att rikta den mot mig själv först. Att skämta om det som gör ont innan någon annan hinner göra det. Att klä osäkerhet i humor och låtsas att det bara är ett skämt.

Det är en märklig försvarsmekanism.

Man säger det man egentligen känner, men förpackar det på ett sätt som gör att man kan dra sig ur om någon kommer för nära.

– Nej, nej. Det var ju bara ett skämt.

Fast det sällan bara är ett skämt.

De bästa skämten brukar innehålla mer sanning än man egentligen tänkt erkänna.

Så när jag skrev dialogen handlade den mindre om henne än om mig. Om känslan av att inte räcka till. Om rädslan att det man försökte skapa inte betydde någonting. Om den där lilla rösten som alltid sitter någonstans i bakgrunden och kommenterar tillvaron med ungefär samma värme som en kronisk alkoholist på en busshållplats i november.

– Jaha du.. vad har du gjort idag då… förutom gråta över och
sörja ditt ex som dumpade dig för att du är värdelös…?

– Jo, försökte jobba… här är skiten… men det är inte hela,
början och slutet är dessutom inte med… och den är inte klar… långt
ifrån. Jag tänker mig ”larger than life”, som min kärlek var…

– Du vet att nobody gives a shit va, i synnerhet inte ditt ex…

Hennes svar dröjde till dagen därpå.

– Sluta gråta över ex-skiten. Du skrev en hel dialog vilken skit jag är.

Ehh? Ursäkta? Tänkte jag. Hur blev det såhär? Och svarade

– Nu får du väl faktiskt ge dig?? Läs vad jag egentligen skrivit och hur det är menat! svarade jag

Hon fortsatte – När du skriver om mig att jag tänker om dig si och så som strålar av negativitet och inte sanning samt med negativ underton, då finns det inget annat att säga än att ditt ex dvs jag är riktig skit…

Jag hade försökt kommunicera att jag förmodat inte dög. Dög lika lite som det jag försökt skapa. Hon försökte vända det till att jag skrev skit om henne. Gjorde ner henne.

Jag hade svårt att förstå det.

Inte bara den här gången.

Utan båda gångerna.

Först bilden.

Sedan låten.

I båda fallen tyckte jag mig säga en sak och höra att hon uppfattade något helt annat.

Inte för att hon inte tyckte om bilden. Människor får tycka illa om bilder på sig själva. Det är inget märkligt med det. Jag gör det ofta själv. Det märkliga var att hon verkade tro att jag såg samma sak som hon gjorde. Som om bilden visade hennes brister. Som om jag skickat den för att påminna henne om dem.

För mig var den raka motsatsen. Jag såg inte en kvinna som behövde göra sig i ordning. Jag såg inte någon som behövde rätt ljus, rätt vinkel eller rätt filter. Jag såg morgonen efter vår första natt tillsammans. Kvinnan som gått runt i trädgården med jord på händerna och svett i pannan. Som rensat ogräs. Som skrattat. Som varit närvarande utan att tänka på hur hon såg ut.

Kanske var det just därför jag älskade bilden. Den försökte inte vara någonting. Den bara var. Den innehöll inget framträdande. Ingen roll. Ingen fasad. Bara en människa som för ett ögonblick verkade helt obekymrad om hur världen såg på henne.

Jag försökte berätta hur jag kände. Hon hörde något annat. Jag försökte skämta om mig själv. Hon hörde en anklagelse mot henne. Jag försökte beskriva min egen känsla av otillräcklighet. Hon läste in en bild av sig själv som jag inte ens visste att jag hade målat.

Och jag minns att jag satt där och funderade över hur det kunde bli så. Hur samma ord kunde lämna min värld som kärlek och landa i hennes som kritik. Hur samma bild kunde få mig att se värme och henne att se brister. Det var som om vi ibland talade samma språk men ändå inte samma språk alls.

Det fanns ytterligare en sak som började fastna i minnet under kommunikationens gång.

Svarsintervallen. Särskilt med tanke på att det var fredags- och lördagskvällar.

Om jag skrev sent på kvällen kom svaret ofta först nästa dag. Ibland framåt lunch. Ibland ännu senare. Varje enskilt svar gick naturligtvis att förklara. Människor arbetar. Sover. Har ett liv. Men mönster har en märklig förmåga att uppstå när man tittar tillräckligt länge.

Och det här var långt ifrån de sekundsnabba hjärtan, emojis och älskar dig som en gång hade studsat mellan oss med ljusets hastighet.

De tillhörde en annan tid. Inte ens ett år tidigare. Men ändå en annan tid.

Svaren i sig. Det jag upplevde som kyla. Svarsintervallerna. Helheten överöste mig med sorg och saknad.

Inte på grund av något enskilt ord. Tvärtom. Vissa var vänliga. Artiga. Korrekta. I alla fall när det handlade om konkreta saker. Praktiska saker. Som erbjudandet om vernissagen eller annat som gick att förhålla sig till utan större risk.

Det var när samtalet rörde sig närmare känslorna som någonting verkade förändras. Som om svaren blev försiktigare där. Mer avvaktande.

Det var snarare avståndet mellan dem som gjorde ont. Avståndet mellan meddelandena. Mellan svaren. Mellan människorna som skrev dem.

Det var som om någonting långsamt hade börjat glida iväg. Nästan omärkligt. Tillräckligt långsamt för att varje enskild händelse gick att förklara. Tillräckligt snabbt för att jag ändå skulle känna det.

Parallellen

5 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det var där problemen bodde…

– Mars 2023 –

Parallellt med vår mailväxling föregick en smskonversation.

”Om jag inte trodde på henne skulle jag släppa och gå vidare. Hitta någon jag litade på. Jag behövde inte förstöra hennes liv för att jag inte trodde på henne. Inte litade på henne. Att jag hittade på. Att jag anklagade och ljög. Jag hade delat felaktig och lutande fakta och det var inte kärleksfullt i hennes mått. Man trampade inte på sin kärlek oavsett hur mycket eller varåt det blåste.”

Jag påpekade att jag aldrig sagt (någonting som en) sanning. Att det jag sagt det var funderingar som dykt upp i mitt huvud. Funderingar som dykt upp på grund av hennes agerande.

Hon skickade tillbaka en skärmdump. Med mitt “jag har aldrig sagt sanning” markerat, och kommentaren “Tack för att du erkänner”.

Hon tackade Gud att hon inte litat på mig.

Jag borde såklart skrivit en uppsats i sms. Inte skrivit halvklara meningar. Därför sms INTE är så lämpligt för komplicerade bråk i relationer. Något jag hade påpekat upprepat.

När jag frågade om hon verkligen släppte det vi haft så lätt, svarade hon;

”Nej. Men lätt eller svårt hon kunde inte leva så. Jag hade målat ut henne som en korkad idiot genom att posta skärmdumpen från när hon gjorde slut på min Facebook.” Jag hade utelämnat alla mina egna fel. Att och hur jag var den som förstört allting.

Jag svarade att jag aldrig menat att skriva illa om henne. Att jag verkligen inte, aldrig, skrivit hon var en korkad idiot.

Svaret blev “man kan älska idioter åxå”.

Och hon fortsatte: ”Jag hade varit konstant otrevlig.”

Jag svarade att om hon hade upplevt det så hade hon kanske kunnat ta upp det till diskussion. Ett enkelt rakt ”nu upplever jag dig som otrevlig”. Och gett mig chansen att säga ”Förlåt, mitt fel, det var inte min avsikt. Jag älskar dig!”.

Svaret blev ”Förmodligen motsvarar vi inte på varandras förväntningar där du måste diktera vad och hur jag bör säga eller tala med dig”

Jag svarade; Jag motsvarade uppenbart inte dina. Du överskrev mina.

Jag dikterade inte. Jag sa bara vad jag ansåg kanske hade fungerat och vad jag hade önskat. Din önskan var min lag i livet. Vi har uppenbart olika utgångspunkter nu. Jag älskar du hatar.

Kan inte avslutningsvis någonting jag säger få landa i god jord?

Hennes svar löd:

Jag är en kall människa!

På min fråga ”Märktes inte min kärlek när vi sågs?” blev hennes svar

– Ibland. Otrevligheter tog över.

Jag satt länge med telefonen i handen efteråt.

Inte för att jag visste vad jag skulle svara. Utan för att jag allt oftare började undra om vi ens pratade om samma saker längre.

Jag tyckte att jag pratade om händelser. Hon verkade prata om upplevelser. Jag försökte förstå vad som hänt. Hon verkade redan ha bestämt sig för vad det betydde.

När någonting gjorde ont i min värld ville jag vrida och vända på det. Prata om det. Förstå det. Inte för att vinna. Utan för att kunna stanna kvar. För att hitta tillbaka till någonting som fungerade.

Hos henne verkade processen ofta gå fortare. Någonting hände. Någonting kändes. En slutsats drogs. Och när slutsatsen väl var dragen upplevde jag det som att själva diskussionen redan var över innan den börjat.

Min modell var: Problem → prata → lösa.
Hennes modell upplevde jag snarare som: Problem → uppleva → dra slutsats → anklaga.”

Kanske hade jag fel. Kanske hade hon fel. Kanske var det inte ens det saken handlade om. Kanske var vi bara två människor med helt olika kartor över hur världen fungerade som försökte älska varandra. För att vi faktiskt älskade varandra.

Men där, med telefonen i handen, började jag för första gången fundera över om det egentligen var där det verkliga problemet låg. Inte i Facebook. Inte i skärmdumparna. Inte i grälen.

Utan i att vi gång på gång verkade hamna på samma plats från två helt olika riktningar.

Och att avståndet mellan de riktningarna kanske var större än någon av oss hade förstått.

Men varför kom problemen aldrig upp till ytan när vi sågs? Varför dök de aldrig upp vid köksbordet? Under promenaderna? I bilen? I soffan?

Jag visste inte.

Det var bara ännu en av de saker jag hade svårt att få ihop.

För om otrevligheterna verkligen tog över, varför hade jag då aldrig hört talas om dem medan vi fortfarande befann oss i samma rum? Varför verkade de först bli synliga när relationen redan börjat glida? När avståndet redan uppstått.

Det var som om problemen sällan dök upp när de föddes. De dök upp senare. När någonting annat hade förändrats.

Och nästan alltid i text.

Som om dom var ett praktiskt vapen att slå med. Jag försökte alltid förklara och lösa problemen när dom uppstod. Efter bästa förmåga. Men dessa vapen skulle komma att övergå till stora chok av ren pajkastning. Och jag skulle komma att kasta tillbaka. Dessvärre.

Landet Ingenstans

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Utan att sjunka genom isen…

– 15:e Mars 2023 –

Jag arbetade vidare.

Med annat än mina egna skapelser.

Min bästa vän hade anförtrott mig ännu ett verk att producera. Jag befann mig någonstans halvvägs när jag skickade en ögonblicksbild till Kärleken.

Inte för att jag behövde hennes synpunkter. Inte för att hon hade bett om dem.

Det var bara någonting i mig som ville att hon skulle få se vad jag gjorde. Som fortfarande ville att hon skulle vara en del av mitt liv, även när livet handlade om annat än oss.

Texten var skriven av min vän.

Den handlade mindre om en förlorad kärlek än om en förlorad identitet. Om någon som betraktade sitt tidigare jag på avstånd. Som om personen redan blivit historia.

Som om hon försvunnit till ett land som fortfarande gick att minnas men inte längre att återvända till. När texten till slut rörde sig från jag till vi blev den någonting annat. En sorgesång inte bara över två människor. Utan över det gemensamma rum de en gång hade befolkat.

Det tilltalade mig.

Kanske för att jag redan då började förstå att det finns förluster som inte handlar om människor. Utan om versioner av människor.

Min första instinkt var att arrangera stort. Det jag inte sällan gjorde. Det jag lärt mig på Konservatoriet. Stråkar. Körer. Luft under vingarna. Det skulle senare visa sig vara fel väg att gå och reviderades fullständigt till minimalism. Det är en annan historia. Där stod jag då.

Svaret kom överraskande snabbt.

– Fin låt som du håller på med! Låt solen komma fram!

Jag skickade texten. Några minuter senare kom ytterligare ett svar.

– Kanske i sorg födds vackraste verk?

Hon frågade vem som skrivit den. Jag förklarade.

När man sitter på många stolar samtidigt uppstår ibland märkliga gränsdragningsproblem. Multiinstrumentalist. Producent. Arrangör. Låtskrivare.Textförfattare. Ibland allt samtidigt. Ibland bara en av rollerna.

I just det här fallet var jag arrangör och producent. Jag försökte förklara.

Dagen efter fortsatte arbetet. Jag skickade ännu en ögonblicksbild.

Kanske för att visa hur låten utvecklades. Kanske för att jag fortfarande sökte skäl att hålla samtalet vid liv. Kanske för att visa jag verkligen ville vara en del av hennes liv. Och att hon skulle vara en del av mitt.

Svaret kom nästan omedelbart.

– Skulle vara äran att höra hela låten

Det var inte bara tonen som hade förändrats. Även tiden hade gjort det.

Bara några dagar tidigare hade svaren på känslomässiga ämnen dröjt till nästa dag. Ibland längre. Här kom de nästan direkt. Jag funderade över varför.

Kanske för att låten inte handlade om mig. Kanske för att den inte handlade om oss. Kanske för att skapandet, så länge som fundamentet inte var. skrivet av mig om oss, fortfarande var konkret mark. Någonting man kunde stå på utan att riskera att sjunka genom isen.

Jag visste inte. Men jag lade märke till det.

Jag skickade henne avslutningsvis ännu en revision.

Inte heller nu lät svaret vänta på sig.

Riktigt fint jobbat!

Det var inte orden jag lade märke till mest. Inte heller snabbheten. Utan det som kom efter.

En emoji med hjärtan.

Obetydligt för de flesta människor. Men inte för mig.

Inte då.

Långskaftade

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Ingen av oss anade omfattningen då…

– 16:a mars 2023 –

Jag gjorde det igen.

Skickade ett stort fång rosor. Långskaftade.

Inte för att blommor är oskyldiga. Utan för att de är långsamma.

De hinner fram utan att fråga hur man mår just då. De står där när humöret har passerat.

Skickade jag dom för att understryka mina känslor trots allt? För att visa att jag tänkte stå kvar även om världen plötsligt blivit mer komplicerad än den varit veckan innan?

Kanske.

Men ju längre tiden gått desto mindre säker har jag blivit på att människor egentligen vet varför de gör saker när känslorna är som starkast. Vi hittar ofta förklaringar i efterhand. Snygga förklaringar. Logiska förklaringar. Sådana som går att berätta om utan att skämmas.

Men hjärtat arbetar sällan på det sättet.

Det resonerar inte. Det röstar inte. Det sammanträder inte och för protokoll. Det bara drar. Ibland mot människor. Ibland mot platser. Ibland mot beslut som den mer rationella delen av hjärnan aldrig skulle ha godkänt om den fått frågan först.

Kanske följde jag bara mitt hjärta. Kanske följde jag en instinkt. Kanske fanns det redan då en känsla av att någonting höll på att glida iväg och att kortet var ett sätt att sträcka ut handen innan avståndet blivit för stort.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att kortet kändes självklart när floristen ställde frågan. Och det märkliga med sådana beslut är att de nästan alltid känns självklara i stunden.

Igatsen sind… (Jag saknar dig.)
Mõtlen sinust… (Jag tänker på dig.)
Armastan sind… (Jag älskar dig.)

Svaret kom som det brukar göra när någon redan bestämt sig.

Att rosorna var vackra. Att jag kanske borde ha skickat dem till någon annan.

Det var inget elakt i det. Det var värre än så. Det var korrekt.

Ingen av oss visste hur många blommor jag skulle komma att skicka närmaste åren.

I vår parallella smskonversation skickade hon en bild på rosorna hon fått.

Bakom dem, på soffan, låg några av hennes konstverk.

Det slog mig att hon hade kunnat flytta dem ur bild om hon velat. Eller fotografera blommorna närmare. Eller bara välja en annan vinkel.

Istället låg de där i bakgrunden. Tydligt synliga. Som om bilden inte bara handlade om rosorna.Som om den också handlade om henne. Om det hon skapade. Om det som var hennes.

Det var verk jag älskade. Verk jag vid något tillfälle frågat om jag fick köpa. Inte för att vara snäll. Inte för att hjälpa henne. Utan för att jag faktiskt tyckte om dem.

Kanske betydde det ingenting. Kanske råkade de bara ligga där.

Men jag lade märke till dem.

Jag skrev att blommorna var ämnade att understryka vad mitt hjärta sa. Hon kontrade med att ”det spelade ingen roll vad hjärtat säger”.

Herren Pratar

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varför sa hon ingenting? Då…

– Mars 2023 –

I samband med blommorna jag skickat henne bytte sms-konversationen bytte totalt riktning. Dessvärre flera gånger…

Hon besvarade mitt “Head öd maga hästi. Armastan Sind. Igavesti…” [God natt, sov gott. Jag älskar dig. För alltid…] med Head Öd och emojis fyllda av hjärtan.

Hon skrev uttryckligen att hon saknade mig. Att hon älskade mig.

Jag skickade henne en bild från vår första kväll tillsammans. Hon svarade att hon älskade den bilden. Plötsligt skiftades tonen i hennes sms.

– Det gör ont i hjärtat.

Jag skickade henne bilden från vår första morgon tillsammans. Innan hon skulle åka. När hon låg med huvudet i min famn. Hon svarade “den känslan” och ett hjärta. Jag svarade

Jag gjorde mycket fel. Vabandust! [Jag är ledsen]. Hennes svar löd

– Vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Du har fantastiska egenskaper och du är värdefull. Kom ihåg det alltid.

– Jag förlorade ju dig. Alltså gjorde jag fel…

Jag skulle komma att skicka ett spontant sms “tänker på dig”. Hennes svar löd

– Tänker på dig hela tiden. Inte ens jobbet tar tankarna bort.

Mitt Armastan Sind bemöttes med Armastan Sind Ka! [Jag älskar dig / Jag älskar dig med]

Hon skrev hon “önskade att vi fungerade så vi hade kunnat vara tillsammans”.

Plötsligt mitt i allting vände tonen. Som att hon av en outgrundlig anledning slutat älska och sakna, och istället skulle förklara ”vad som inte fungerade”.

Hon frågade mig hur jag trodde det kändes att åka hundra mil för att rensa mina rabatter och sedan få höra att hon skulle vara tyst eftersom herren pratade.

Om det kändes som kärlek.

Jag minns att jag bara satt och stirrade på telefonen en stund. Inte för att frågan var obegriplig. Tvärtom. Jag visste exakt vad hon syftade på. Jag hade sagt det.

Men jag hade sagt det på samma sätt som man säger att någon borde spärras in på zoo. Eller att man själv borde tilldelas Nobelpriset i dumhet.

Det var inte ett påstående. Det var ett skämt. Ett dåligt skämt om man så vill.

Men fortfarande ett skämt.

Så överdrivet att jag aldrig ens reflekterat över möjligheten att någon skulle kunna uppfatta det bokstavligt. Jag hade dessutom levererat det med ett kroppsspråk som förmodligen hade fått en kringresande cirkusdirektör att be mig lugna ner mig.

Det fanns inte ett uns allvar i det. Inte ett uns avsikt att såra. Inte ens ett uns verklighet.

Ändå satt vi nu här. Månader senare. Och pratade om det som om det varit en faktisk beskrivning av hur jag såg på henne. Det var kanske det som förvånade mig mest. Inte att hon mindes kommentaren.

Utan att hon verkade ha burit med sig betydelsen av den utan att någonsin säga något. För om den verkligen hade gjort ont, varför kom den aldrig upp när vi satt vid samma bord? Varför kom den inte samma kväll? Varför kom den först nu?

När så mycket annat redan hade börjat gå sönder.

Jag försökte förklara. Ärligt.

Hennes svar på min förklaring var kort.

– Jag inte talade sanning. Punkt.

Jag satt och tittade på telefonen en stund. Funderade. Det märkliga var att den där avslutningen kom i samma samtal där hon några meddelanden tidigare skrivit ”Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?”.

Det fastnade hos mig.

För när det handlade om människor, relationer och handlingar verkade svaret vara att ingen gjorde det. Att verkligheten var större än våra förenklade domar. Att saker kunde upplevas olika.

Men när det kom till mitt skämt verkade samma generositet plötsligt inte längre gälla.

Jag försökte förklara vad jag menat.
Jag försökte förklara att det varit ironi. Att det varit ett skämt. Ett dåligt skämt kanske, men fortfarande ett skämt.
Det spelade ingen roll. Min förklaring vägde lättare än hennes tolkning.

Och det var kanske det jag hade svårast att förstå.

Inte att hon uppfattat det annorlunda. Människor missförstår varandra hela tiden. Utan att hennes upplevelse av det till slut blev viktigare än min avsikt med det. Som om jag inte längre hade tolkningsföreträde över mina egna ord.

Och när jag försökte förklara dem blev svaret att jag inte talade sanning.

Rosor Och Skuld

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Två språk för samma konflikt…

– Mars 2023 –

För att följa upp det totalt obegripliga sms-haveriet gällande mitt skämt gjorde jag det enda logiska.

Jag skickade henne tjugofem långskaftade röda rosor. Igen.

En hundpsykolog hade förmodligen kallat det en överslagshandling. För mig var det ett sätt att försöka avsluta det hela med ett argument som inte gick att bespotta. Inte gick att förvränga. Inte gick att missuppfatta. Inte gick att förvanska.

Jag förstod för mitt liv inte hur den kärleksfulla dialogen plötsligt kunde komma att handla om mitt uppenbara skämt om att herren sade att hon skulle vara tyst. Eller varför det kom upp så sent.

Jag höll absolut med henne om att man håller ihop och är lojal i en relation. Oavsett hur det blåser. Det var hundra procent jag. Jag hade också varit lojal. Inte perfekt. Inte felfri. Men lojal. Oavsett vilka frågor som uppstått hade jag, i samtal med vänner, ofelbart stått upp för alla upptänkliga aspekter från hennes sida.

Och jag hade inte skrivit skit om henne. Jag hade bara konstaterat ett faktum. Hon skickade sms och gjorde slut. Punkt.

Det var inte en värdering. Det var det som hänt.

Och detta därför att jag ställt en fråga om någonting jag iakttagit. Varför inte istället försöka lösa frågan? Gemensamt. Lojalt.

Allt prat om ”mina lögner”. Vad hade jag egentligen ljugit om? Den frågan verkade det inte finnas några svar på.

Och att ”hon inte litade på mig”. Vad hade jag gjort? Vilka signaler hade jag skickat som sa att jag inte gick att lita på? Dessutom i sådan omfattning att hon tackade Gud för att hon inte gjort det.

”Jag var elak och anklagande”. När jag ställde frågor om saker jag noterat var jag ”anklagande”. Oavsett hur många frågetecken jag la in uppfattades det inte som en fråga. När jag å min sida blev anklagad, när jag försökte förklara, om jag mot förmodan gjorde mig förstådd och diskussionen tog slut – då hade jag varit elak.

Ju mer jag tänkte på det desto mindre verkade det handla om mitt skämt. Det var som om någonting annat låg där bakom. Någonting jag hade svårt att sätta fingret på. Som om det blev viktigt att jag bar skulden. Att jag var den sämre av oss. Att berättelsen på något sätt behövde landa där. Som om det fanns ett behov av att placera oss på olika höjd. Den ena ovanför. Den andra under. Och jag hade svårt att skaka av mig känslan av att min plats redan verkade vara bestämd.

Det är svårt att förklara i efterhand, men ibland upplevde jag det nästan som att det inte längre handlade om att förstå vad som hänt utan om att fastställa vem som hade rätt att känna sig sviken.

Som om det blev viktigt att ha en upp på den andre. Viktigt att kunna peka tillbaka på någonting senare. Ett kort att dra fram ur rockärmen om obekväma frågor någon gång skulle uppstå i framtiden. Ett stilla: ”Ja, men du…” som avslutade diskussionen innan den ens hunnit börja.

Där blev det plötsligt en fråga om någonting större än vårt gräl. Om skuld. Om ansvar. Om makt. Om så – var det ett inlärt beteende som gjorde gällande att man ens behövde makt i en kärleksrelation?

I min värld hade modellen alltid varit ganska enkel. Någonting händer. Man pratar om det. Man försöker förstå det. Man hittar ett svar. Man går vidare. Tillsammans.

Nu tyckte jag mig allt oftare se en annan modell framför mig.

Någonting händer. En fråga ställs. Skuld uppstår. Trycket ökar. Flykten börjar. Sedan kommer låsningen. Och när låsningen väl infunnit sig började själva frågan spela allt mindre roll. Kvar fanns bara positionerna.

Kanske hade jag fel.

Men där, med tjugofem långskaftade rosor på väg hem till henne, var det den modellen som bäst verkade förklara världen.

Kärleksvåfflor

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

En Odyssé I Essens…

– 26:e Mars 2023 –

Snön drev snett över gården. Tyst, vitt, kallt.

Jag lade fram menyn till frukostkaffet.

Jag gjorde hollandaisen från grunden. Reduktion. Schalottenlök. Lagerblad. Äggulor. Smör. Värme. Balans. Ett felsteg och skiten skär sig.

Hon assisterade i köket.

Vi åt. Mycket.

Det var enkelt. Som det brukade vara när det var bra. Inget drama. Inga ord som behövde sägas. Bara mat, skratt och värme.

Efteråt låg vi i soffan. Stinna. Mätta. Brasan sprakade. Elden höll oss stilla.

Sedan var det dags. Hon skulle åka hem.

Jag köpte biljetten. Packade våfflor åt henne så att hon kunde göra färdigt de olika varianterna hemma. Det fanns mat överallt. Vi hade släpat hem ett mindre berg från ICA kvällen innan.

Hon protesterade. Tyckte att jag skulle behålla mer själv.

Jag insisterade.

Sedan körde jag henne till stationen.

Vi sa inte så mycket. Vi behövde inte.

Tåget rullade in. Hon klev på. Vi vinkade, skickade pussar och gjorde hjärtan genom fönstret.

Sedan rullade tåget iväg.

Det var lycka.

Men tomhet ändå.

För Sent

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den låg där som en fråga utan mottagare…

– 17:e Mars 2023 –

Den hade beställts efter många om och men.

Först förlovningen. Sedan tvekan. Sedan uppbrottet. Sedan hittade vi tillbaka till varandra utan att hitta tillbaka till det vi en gång lovat. Under julbesöket lyckades jag till slut nämna ringar utan att det blev ett samtal om ringar. Nästa gång lyckades jag få ett fingermått. När hon sov.

Sedan gjorde hon slut.

Och nu låg den där.

På köksbordet.

Två veckor tidigare och historien kanske sett annorlunda ut. Kanske inte. Det är märkligt vilka enorma krafter vi tillskriver små tidsmarginaler när vi försöker förstå det som redan hänt.

Jag tog upp den igen.

Och igen.

Det finns saker man inte håller för att minnas, utan för att inte glömma hur tungt något var innan det blev meningslöst.

Metallen var kall. Inte dramatisk. Bara kall. Jag rullade den mellan fingrarna. Tänkte att det där lilla cirkelhelvetet hade varit allt som krävdes. Om tiden inte haft så dålig tajming. Om leveranser ibland inte kom för sent även när de kommer i tid.

Jag tänkte att inget hade blivit perfekt. Men något hade blivit sagt. Utan ord. Utan tolkning.

Rosorna stod någonstans långt bort och vissnade långsamt, som de ska.

Ringen låg här och gjorde ingenting alls.

Jag satte tillbaka den i asken. Tog upp den igen. Lade ner den.

Hjärtats ljus är inget man badar i. Det är något man håller för nära. Något man håller emot. Tills det bränner.

Och ibland är det inte kärleken som tar slut.

Det är bara kroppen som ger upp först.

REK

6 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

07:59 20/03/23…

– 20 mars 2023 –

Jag hade till slut bestämt mig.

Att jag inte kunde göra någonting med den. Inte använda den till någonting. Inte ge den någon roll, inget liv, ingen framtid.

Den gick inte att bära. Den gick inte att sörja. Den gick bara att se på.

Hade hon burit den ens en sekund hade den kanske fått en annan sorts sorg. Ett affektionsvärde. Ett spår. Men så var det inte.

Den hade aldrig fått röra Hennes hud. Aldrig fått göra sitt jobb. Inte ens initierat det. Hon visste inte ens att den var en realitet.

Så jag skickade den. Slutligen.

Förlovningsringen hon sagt var den finaste av dem jag visat. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp den 25 oktober. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp trots att hon hävdade att den inte fanns. Förlovningsringen till en förlovning som enligt henne aldrig existerade – i en relation hon ändå avslutade.

Det var mycket som inte fanns.

Men ringen fanns.

Den var verklig. Den vägde. Den låg kvar.

Jag packade den. Varsamt. Inte hårt.

Bifogade ett kort. Egengjort. Baserat på ett foto av oss första morgonen tillsammans. Texten Armastan Sind. Och Hennes namn.

Som man gör med saker som inte längre får stanna, men som inte förtjänar att kastas.

Sedan lämnade jag in den.

REK.

07:59 den 20 mars anlände den till hennes utlämningsställe.

Mer exakt än mycket av det vi haft tillsammans. I alla fall på distans. I text.

Efter det fanns inget mer att göra. Inte med ringen. Inte med tanken på den.

Den, nästan, hade nått sin adress.

Kategori: 2023 (Sida 1 av 2)

Mayhem

Efterspel

Toppluvan

Jag Fanns Igen

Labyrinten

Första Visningen

Humorpodden

Matleveransen

Kärleksfull Repris

Frågan Om Frågan

Svedan

Ändrat Schema

Online

Bilen

Till Fällighet

8:e Mars

Förskjutning

Parallellen

Landet Ingenstans

Långskaftade

Herren Pratar

Rosor Och Skuld

Kärleksvåfflor

För Sent

REK

Senaste inlägg

Etikettmoln

Senaste Kommentarer

Arkiv