Parallellen

Det var där problemen bodde…

– Mars 2023 –

Parallellt med vår mailväxling föregick en smskonversation.

”Om jag inte trodde på henne skulle jag släppa och gå vidare. Hitta någon jag litade på. Jag behövde inte förstöra hennes liv för att jag inte trodde på henne. Inte litade på henne. Att jag hittade på. Att jag anklagade och ljög. Jag hade delat felaktig och lutande fakta och det var inte kärleksfullt i hennes mått. Man trampade inte på sin kärlek oavsett hur mycket eller varåt det blåste.”

Jag påpekade att jag aldrig sagt (någonting som en) sanning. Att det jag sagt det var funderingar som dykt upp i mitt huvud. Funderingar som dykt upp på grund av hennes agerande.

Hon skickade tillbaka en skärmdump. Med mitt “jag har aldrig sagt sanning” markerat, och kommentaren “Tack för att du erkänner”.

Hon tackade Gud att hon inte litat på mig.

Jag borde såklart skrivit en uppsats i sms. Inte skrivit halvklara meningar. Därför sms INTE är så lämpligt för komplicerade bråk i relationer. Något jag hade påpekat upprepat.

När jag frågade om hon verkligen släppte det vi haft så lätt, svarade hon;

”Nej. Men lätt eller svårt hon kunde inte leva så. Jag hade målat ut henne som en korkad idiot genom att posta skärmdumpen från när hon gjorde slut på min Facebook.” Jag hade utelämnat alla mina egna fel. Att och hur jag var den som förstört allting.

Jag svarade att jag aldrig menat att skriva illa om henne. Att jag verkligen inte, aldrig, skrivit hon var en korkad idiot.

Svaret blev “man kan älska idioter åxå”.

Och hon fortsatte: ”Jag hade varit konstant otrevlig.”

Jag svarade att om hon hade upplevt det så hade hon kanske kunnat ta upp det till diskussion. Ett enkelt rakt ”nu upplever jag dig som otrevlig”. Och gett mig chansen att säga ”Förlåt, mitt fel, det var inte min avsikt. Jag älskar dig!”.

Svaret blev ”Förmodligen motsvarar vi inte på varandras förväntningar där du måste diktera vad och hur jag bör säga eller tala med dig”

Jag svarade; Jag motsvarade uppenbart inte dina. Du överskrev mina.

Jag dikterade inte. Jag sa bara vad jag ansåg kanske hade fungerat och vad jag hade önskat. Din önskan var min lag i livet. Vi har uppenbart olika utgångspunkter nu. Jag älskar du hatar.

Kan inte avslutningsvis någonting jag säger få landa i god jord?

Hennes svar löd:

Jag är en kall människa!

På min fråga ”Märktes inte min kärlek när vi sågs?” blev hennes svar

– Ibland. Otrevligheter tog över.

Jag satt länge med telefonen i handen efteråt.

Inte för att jag visste vad jag skulle svara. Utan för att jag allt oftare började undra om vi ens pratade om samma saker längre.

Jag tyckte att jag pratade om händelser. Hon verkade prata om upplevelser. Jag försökte förstå vad som hänt. Hon verkade redan ha bestämt sig för vad det betydde.

När någonting gjorde ont i min värld ville jag vrida och vända på det. Prata om det. Förstå det. Inte för att vinna. Utan för att kunna stanna kvar. För att hitta tillbaka till någonting som fungerade.

Hos henne verkade processen ofta gå fortare. Någonting hände. Någonting kändes. En slutsats drogs. Och när slutsatsen väl var dragen upplevde jag det som att själva diskussionen redan var över innan den börjat.

Min modell var: Problem → prata → lösa.
Hennes modell upplevde jag snarare som: Problem → uppleva → dra slutsats → anklaga.”

Kanske hade jag fel. Kanske hade hon fel. Kanske var det inte ens det saken handlade om. Kanske var vi bara två människor med helt olika kartor över hur världen fungerade som försökte älska varandra. För att vi faktiskt älskade varandra.

Men där, med telefonen i handen, började jag för första gången fundera över om det egentligen var där det verkliga problemet låg. Inte i Facebook. Inte i skärmdumparna. Inte i grälen.

Utan i att vi gång på gång verkade hamna på samma plats från två helt olika riktningar.

Och att avståndet mellan de riktningarna kanske var större än någon av oss hade förstått.

Men varför kom problemen aldrig upp till ytan när vi sågs? Varför dök de aldrig upp vid köksbordet? Under promenaderna? I bilen? I soffan?

Jag visste inte.

Det var bara ännu en av de saker jag hade svårt att få ihop.

För om otrevligheterna verkligen tog över, varför hade jag då aldrig hört talas om dem medan vi fortfarande befann oss i samma rum? Varför verkade de först bli synliga när relationen redan börjat glida? När avståndet redan uppstått.

Det var som om problemen sällan dök upp när de föddes. De dök upp senare. När någonting annat hade förändrats.

Och nästan alltid i text.

Som om dom var ett praktiskt vapen att slå med. Jag försökte alltid förklara och lösa problemen när dom uppstod. Efter bästa förmåga. Men dessa vapen skulle komma att övergå till stora chok av ren pajkastning. Och jag skulle komma att kasta tillbaka. Dessvärre.