10 minuter…

– 23 mars 2023 –

Jag kollade PostNords app flera gånger om dagen.

Som om uppdateringarna kunde förändra något bara genom att bli sedda. Som om en människa kunde påverka ett förlopp genom att stirra tillräckligt länge på det.

Det är märkligt vilka ritualer man skapar åt sig när man saknar kontroll. Man öppnar samma app. Läser samma status. Stänger den. Öppnar den igen en timme senare. Inte för att något rimligen hunnit förändras, utan för att man hoppas att verkligheten ska ha gjort det ändå.

Det tog tre dagar innan hon brydde sig om att hämta ut sitt rekommenderade brev. Tre dagar där ringen låg stilla i ett system som på många sätt visade sig mer pålitligt än vi någonsin varit tillsammans. Eller snarare isär.

Sett till att det var PostMord kunde man nästan ha byggt en slogan på det. Eller en bumpersticker.

Eller lagt grunden till världens sämsta bestman-tal. Nånsin.

”[Våra namn]. En relation mer instabil än PostMord.” Något åt det hållet. Humor är ett märkligt försvar. Man skämtar om saker för att slippa erkänna att de gör ont.

Under tiden hade jag skickat rosor igen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Eller jo. Det vet jag nog. Jag ville att hon skulle veta att jag älskade henne. Det är bara förklaringen som låter så fruktansvärt mycket sämre när man säger den högt. För vissa.

Man fortsätter ibland långt efter att förnuftet slutat delta. Som om vissa handlingar har en egen tröghet. Som om kroppen fortsätter springa fast loppet redan är avgjort.

Och här kommer tillfälligheternas spel. Ödets nyck.

PostNords notis kom 18:05. Rekommenderat brev uthämtat.

Floristens sms kom 18:15. Rosorna levererade.

Tio minuter.

Det var marginalen.

Inte en dag. Inte en timme. Tio minuter. Ungefär den tid det tar att överkoka pasta. Eller gå hem från utlämningsstället för hennes del. Eller stå i hallen och fundera på vilket paket man ska öppna först.

Hon hade ungefär femton minuters promenad hem.

Med andra ord kom hon sannolikt hem med paketet under armen samtidigt som rosorna stod och väntade. Blommor i hallen. Ring i handen.

Tio minuter.

Det finns något nästan mekaniskt i det där. Som om känslor gick att synkronisera. Som om avslut gick att tidsbeställa. Som om PostNord och en blomsterhandel lyckats koordinera någonting som vi själva aldrig riktigt fick ordning på.

Jag tänkte att om det funnits någon rättvisa i symbolik så borde hon ha känt det då. Inte metallen. Inte rosorna. Utan sammanträffandet. Tyngden i att båda sakerna anlände samtidigt.

Men symboler fungerar bara på den som vill läsa dem.

I min fantasi hade hon hämtat paketet. Kommit hem. Konstaterat att den där ljugande idioten som inte gick att lita på — tacka Gud hon var av med faanskapet — hade skickat blommor igen. Rosorna stod där. Framför dörren. Mer lättöppnade än det andra paketet. Mer färgglada. Mer påträngande. De fick förmodligen första uppmärksamheten.

Sedan paketet. Ringen.

Jag vet naturligtvis inte. Vem faan kan veta?

Det var bara så jag såg det framför mig. Det är också märkligt hur mycket tid människor kan lägga på att föreställa sig saker de aldrig kommer få veta.

För henne var det säkert bara logistik. Ett paket. En bukett. Två leveranser.

För mig var det slutpunkten på något som aldrig riktigt fått börja.

Väl bekomme. Eller vad i helvete man nu säger när någon får både rosor och ett avslut inom tio minuter. För en förlovning hon avslutade via sms.

Jag stängde appen.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig.

Definitivt inte något för rosorna. De tidigare leveranserna hade mötts av så varierande reaktioner att de slutat vara användbara som prognosverktyg. Och definitivt inte något för ringen. Vad förväntar man sig ens när man skickar en förlovningsring till kvinnan som gjort slut?

Men kombinationen. Rosorna och ringen. Samma kväll. Inom tio minuter.

Där någonstans tror jag ändå att en del av mig förväntade sig… någonting.

Inte en kärleksförklaring. Inte en återförening. Inte ens ett vettigt samtal.

Kanske bara ett sms. Ett enda ord. ”Idiot.”?

Något som visade att paketet och blommorna inte bara passerat genom hennes hall som två logistiska händelser bland andra. Något som bekräftade att de faktiskt landat någonstans.

Torsdag. Klockan var 18:30.

Det förblev totalt tyst.