Etikett: Närhet (Sida 1 av 2)

En Helt Vanlig Helg

5 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Tre dygn. Ett ”Jobbar”. En date som inte skulle bli sen. Två nätter tillsammans. Och någonstans mellan frukost, en Uber och några fårskallar blev vi tillsammans. På riktigt…

– 1:a – 3:e September 2023 –

Bara ett dygn hade passerat sedan hennes spontanbesök och senaste övernattning hos mig. Med en åtföljande dag som ändå kändes som två människor som någonstans faktiskt ville någonting.

Hennes första sms kom runt 08:25. En bild. En kaffekopp. Och tillhörande ”Kaffefrukost Ha en fin dag!” Något senare kom fler bilder. Dels på buketten med höstblommor jag skickat henne. Som vanligt hade kvinnan jag nu kallade min florist, och som alltid svarade ”Hej Micke, vad ska vi skicka för fint till din kärlek idag då?”, gjort ett förträffligt jobb med buketten.

Men det kom även en bild på hibiskusen jag givit henne tidigare. Den bodde på hennes balkong. Levde och frodades. Blommade ymnigt. Jag hade undrat hur den mådde.

– Du undrade
– Kul den mår bra. Hoppas den lever länge och är fint minne
– Tack, det hoppas jag med

Det var inget konstigt med att hon vaknat sent. Hon började sent och skulle jobba kväll. Jag å min sida satt i studion. Jag följde upp sms-tråden runt 18-tiden:

– Mat, ett glas vin, filmmys, kramar, hångel, sova tillsammans… ? Valfri dag i helgen?
– Jobbar

Jo, jag visste att hon skulle jobba. Det hade hon sagt. Men hon brukade sluta någonstans mellan 19 och 21. Jag såg inte att någon sorts gemensam aktivitet skulle vara utesluten bara för att hon jobbade. Såvida hon inte började tidigt dagen efter.

Förutom hennes korta ”Jobbar” blev det tyst någon timme innan hennes nästa sms:

– Är du ute och röjer?
– Nej sitter i studion. Är du?
– Nej, jag jobbar
– Synd du inte kunde i helgen
– Jobbar ju. Vad ska du göra senare då?

Klockan hade bara blivit 19. Jag förstod inte riktigt frågan om jag ”var ute och röjde” när jag bara någon timme tidigare sagt att jag jobbade. Så jag speglade tillbaka samma fråga. Fast jag visste att hon var på jobbet. Eller i alla fall var det vad hon sagt.

Klockan blev 21. Jag satt kvar. Skickade sms:

– Älskar dig fantastiska kvinna ❤️
– Tack 🙏❤

Hennes nästa sms kom någon minut över 22. Uppenbart hade hon slutat arbetet.

– Vad har du hittat på ikväll då?
– Att älska dig
– ??
– Ja? Är du hemma nu?
– Ja Är du på bar?
– Nej
– Diskotek?
– Nej
– Då vet jag någon annan mysig plats
– Hos dig? Du vet annan mysig plats?
– Nope Du vet? Var? På någon annan plats än bar/diskotek Du brukar fira helg
– Jag älskar dig
– ❤️
– ❤️

Jag förstod inte hennes fråga. Vad jag hade hittat på ikväll. Jag satt i studion. Som så ofta annars. Och jag såg inte heller min egen fråga som särskilt konstig. Om hon hade kommit hem. Omtanke. Var hon hemma safe efter jobbet? Stockholm. 2023. En fredagskväll strax efter 22. Inte direkt en miljö jag litade på för en ensam kvinna.

Men hennes frågor var märkligare. Först hade hon frågat om jag var ute och röjde. Nu ville hon veta vad jag hade hittat på, om jag var på bar och därefter om jag var på diskotek. Det började nästan kännas som om hon försökte triangulera mig. Var jag var. Vad jag gjorde. Samtidigt som hon själv några timmar tidigare hade avfärdat helgen med ”Jobbar ju”.

Och vad var ”någon annan mysig plats”? Jag förstod inte. Hon förklarade uppenbart inte heller. Jag skickade henne en bild på oss från kvällen uppe på Fåfängan. Det var i alla fall en mysig plats för mig.

Hon skrev att jag brukade fira helg. Nej. Jag brukade sannerligen inte alls fira helg. Jag hade varit hemma i Stockholm i tre månader, och statistiskt hade jag tillbringat ungefär all den tid vi inte tillbringat tillsammans med att försöka komma till skott med att tillbringa den tillsammans.

Så vad handlade frågorna om? Var det bara nästan komiskt? Eller var det tragiskt? Dolde hon någonting och projicerade det på mig? Eller fanns det någonting helt annat som hon inte var tillfreds med? Jag kunde verkligen inte förstå sammanhanget.

Jag visste bara att kvinnan som inte kunde träffa mig under helgen ägnade en påfallande del av sin fredagskväll åt att försöka förstå var jag befann mig under min.

Jag förstod inte. Men någonting i mig ville ändå ringa henne. Det kunde bara bli ett begränsat antal utfall. Men jag tror att min huvudsakliga tanke var att understryka att jag inte ”firade helg”, utan satt hemma och jobbade.

Det blev ett bra samtal. Sådär en tjugo minuter. Vi avhandlade egentligen ingenting. Men det var ändå ett bra samtal. Hon kändes överraskad. Som om hon inte alls förväntat sig att jag skulle ringa. Som om hon förväntat sig att jag troligtvis ljög. Att jag ”firade helg på en bar eller diskotek”.

En stund efter 23, tio minuter efter att vi avslutat, kom hennes sista sms för kvällen:

– Godnatt
– God natt ❤️
– ❤️

– Lördag 2:a September –

Hennes första sms kom runt 8 på morgonen;

– Ha en underbar dag 🌞💖
– Önskar dig en fin dag! 🌹❤️

Runt 10-tiden frågade jag henne om arbetstiderna. Jag hade inte riktigt gett upp tanken på en date. Fredagens kategoriska ”Jobbar” hade trots allt inte riktigt förklarat varför en hel helg automatiskt var omöjlig.

– Jobbar du sent?
– Nej, nu
– Tidigt imorgon åxå?
– Jag ska börja nu vid 13 jobba
– Vad hittar du på ikväll då?
– Plugga
– Tänkte om jag fick bjuda påsen bit mat ute, inte sent eller så. Nåt enkelt gott billigt
– Vart hittar man sådan ställe? *
– Tänkte nån god thai runt Kungsholmen… Eller som vore gott – teriyaki Har du nåt önskemål på mat?
– Inte tänkt så mycket på det… *
– Italienskt? Da luigi har god italiensk mat
– Food truck 🤪
– Vi funderar på vilken mat en stund… funkar 19? Då blir det inte sent
– Det är ok *
– Libanesiskt?
– Nej

I en rad jobbade hon ”nu”. Klockan var 10. I nästa skulle hon börja klockan 13. Det som på fredagen hade presenterats som en ”jobbhelg” skulle dessutom plötsligt bli pluggande på lördagskvällen. På frågan om hon skulle börja tidigt på söndagen hade jag egentligen inte fått något användbart svar.

Hon lät samtidigt inte motvillig. Inte direkt undvikande heller. Men hon var inte heller entusiastisk eller särskilt samarbetsvillig. Ändå satt vi plötsligt där, utspritt över dagen, och diskuterade mat. Restauranger. Priser. Vad som var gott och vad som kanske var för dyrt. Fast den som tyckte det var dyrt inte var den som skulle betala.

Hon hade kanske inte råd. Jag påpekade att jag självklart bjöd. Som jag ansåg att man gjorde på en date när det var man själv som bjudit ut någon. Det kom ingen protest mot att jag skulle bjuda. Det kom heller ingen protest mot att själva daten var en date.

Det blev en paus på någon timme innan hennes nästa svar kom runt 17:

– Thai boat

Jag kollade Thai Boat. De hade bord. Men bara klockan 21. Plötsligt verkade hon inte ha några som helst betänkligheter beträffande tiden. Den middag som från början inte skulle bli sen kunde tydligen bli sen ändå.

Tretton minuter senare var bordsreservationen ett faktum. En lördagskväll som skulle ägnas åt att plugga hade på något sätt blivit middag på Thai Boat. Och den där jobbhelgen hade börjat anta en alltmer flexibel karaktär.

– Ska jag hämta upp dig?
– Hur då
– Bil
– Ok
– 2030?
– Blir bra
– Trevligt! Gott! Tack!
– 🙏

Jag tillbringade timmarna fram till dess med att vila lite. Sträckte på mig på soffan. Klappade katten och gjorde mig i ordning. Lite över 20 var jag klar och hade bokat en Uber.

Jag skickade henne sms:

– Hungrig?
– Ja
– Jag åxå…. Framme precis halv enligt GPS
– Toppen, kommer ut då
– 🌹

Det blev en trevlig kväll på Thai Boat. Vi gjorde oss ingen brådska. Vi blandade Vietnamese Raw Rolls med grillad biffsallad med tomat, gurka, blekselleri, lök, limejuice, chili och koriander. Fortsatte med Pad Pak och Geng Keowan, nybakat bröd och vietnamesisk öl. Vi gjorde det till ”share food”, beställde lite av varje och åt tillsammans.

Hon plockade bort blommor som prydde maten. Lutade sig fram och satte dem bakom öronen på mig. Jag förmodade att jag såg ut som en idiot, men lät henne ändå fotografera mig. Kanske just för att det var allt annat än vanligt att hon gjorde det. I alla fall sedan nästan ett år tillbaka.

Samtalet rörde sig lite varstans. Ganska allmängiltigt. Inte alls som när hon några dagar tidigare plötsligt hade besökt mig och vi hamnat i ett helt annat slags samtal. Men vi berörde ändå familjen och jag frågade hur hennes barn hade det. Kanske beskrev ”nära” samtalet bäst. Eller avspänt. Avväpnat.

Hennes hand var tillbaka i min. På bordet. Under stora delar av kvällen. Som så många gånger förr. Och det var det där speciella sättet hon hade att hålla min hand på.

Hon höll den inte bara. Hon smekte den. Inte erotiskt, utan någonting helt annat. Någonting innerligt. Någonting som för mig så tydligt signalerade längtan.

Mätta och belåtna, och ett par öl senare, hade klockan blivit sen. Som den inte skulle bli. Jag funderade en stund på hur en ”fullt uppbokad jobbhelg” plötsligt hade gett plats för en middag tillsammans på lördagen och en uppenbart ledig söndag. Exakt hur fort helgarbetspass kunde ändra sig, eller komma och gå, inom vårdyrket hade jag ingen aning om. Men det var bara en snabb, fladdrande tanke.

Vi började traska upp mot Zinken. Sakta. Höll om varandra medan vi gick. På något sätt kom vi tillbaka till hennes hyrbil, den som redan hade skapat betydligt fler frågor än en bil rimligen borde kunna göra.

Jag tror att jag frågade om hon fortfarande hade den kvar. Plötsligt berättade hon öppet och rakt att det var en privatleasing. Varifrån den var leasad och, till min stora förvåning, vad den kostade. Hon skulle ha den några månader.

Det enda obegripliga som återstod var den lilla vita lögnen om att hon inte visste vad det var för märke. ”Tror en Toyota.” Hon hade bra koll. Det visste jag. Hur och varför en Citroën plötsligt blev en Toyota vet jag fortfarande inte.

I efterhand har jag funderat på om det helt enkelt var för att jag inte skulle kunna se om den stod utanför henne eller inte. Att inte ge bort mer information än nödvändigt om var och när hon var. Men det vet jag inte säkert. Det är en gissning.

Vi kom upp till Zinken. Vi stannade till och jag tog en cigg. Sedan tog jag upp telefonen för att ordna resten av resan.

– Vill du ha en egen Uber hem, eller ska jag släppa dig på vägen?

Hon dröjde lite med svaret.

– Vi kan dela… fast… jag kan åka med hem till dig… om det är ok?

Ja. Såklart det var ok. Mer än ok. Två nätter tillsammans inom loppet av ett par dagar var mer än jag hade vågat räkna med när helgen inleddes med ett kort ”Jobbar”.

Det gjorde mig glad. Väldigt glad. Några timmar tidigare hade jag försökt få till en enkel middag som inte skulle bli sen. Nu satt hon bredvid mig i bilen på väg hem till mig.

Vi kramades i bilen. Skrattade. Skojade. Och så kom plötsligt den där lilla meningen som jag först trodde var ett skämt, men som samtidigt var så märkligt malplacerad.

Att jag var långt ifrån den sexigaste date hon haft…

Jag tog den primärt som ett skämt då. Men jag har funderat på den senare. Kanske framför allt eftersom den så småningom fick sällskap av andra saker som skulle komma att sägas. Att jag inte alls var lika fräsch som hennes ex, till exempel. En man som hade ganska många år upp på mig.

Men där och då fick det passera. Jag skojade tillbaka. Utan att trampa in på att skämta tillbaka på samma sätt, även om det hade varit ganska enkelt. Det fanns saker man kunde säga och saker man kunde låta bli att säga.

Men meningen skulle stanna kvar. Senare skulle den kompletteras med den om hennes ex. Och ännu senare skulle den gå att lägga bredvid det där hon hade sagt tidigt i vår ”relation”: ”att hon aldrig varit med om att någon inte haft tid för henne”.

Tre små meningar. Sagda vid helt olika tillfällen och i helt olika sammanhang. Jag visste inte då om de hade någonting med varandra att göra. Men långt senare skulle jag komma att fundera över varför just de fastnat.

Oavsett vilket fortsatte kvällen hemma att vara trevlig. Vi tog varsitt glas vin och satt i soffan och pratade. Samtalet var förvånansvärt likt våra första samtal. Öppet. Rakt. Nära.

Vi berörde huset hon hade skickat en länk till. Det som låg lite utanför den mellansvenska stad hon tidigare bott i. Vi pratade om seriositet, intention och sannolikheten för att hon faktiskt skulle flytta tillbaka efter bara två år i Stockholm. Det var inte längre bara en lös idé om någon okänd framtid. Hon tittade på bostäder.

Jag påpekade det ironiska i att hon funderade på att lämna Stockholm när jag precis hade flyttat hem. Att det återigen skulle bli, kanske inte 60, men i alla fall 30 mil mellan oss. Och jag var lika tydlig med den andra delen. Flyttade hon, skulle jag flytta efter. Jag hade ingen intention att förlora henne. Jag älskade henne.

Inte bara samtalet hamnade på en nivå som varit ovanlig för oss sedan jag flyttat hem igen. Kvällen som sådan var märkligt lik alla våra kvällar tillsammans när hon hälsade på mig på gården. Samma självklarhet. Samma närhet. Och den slutade på samma sätt.

Jag lade mig först och väntade på henne. Hon stod vid sin sida av sängen och klädde av sig. Sa ett tyst ”släck”. Som jag, precis som alltid, ignorerade.

I stället betraktade jag henne. Sa ett lika tyst ”Gud vad du är vacker”. Hon fnös lite. Svarade ”ganska vanlig” och kröp ner.

Jag släckte. Vi drogs ännu en gång sådär magnetiskt till varandra. En obeskrivlig närvaro. En obeskrivlig närhet.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Sked. Min hand på hennes ena bröst.

Det sista hon sa var ett tyst att hon skulle jobba i morgon. Men började sent.

– Söndag 3:e September –

Jag vaknade först. Som vanligt. Av min förbannade hosta. Som vanligt. Jag tassade upp, stängde till sovrummet, gick ut på verandan och tog en cigg. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle krypa ner hos henne igen, men hur mycket jag än ville det så ville jag inte väcka henne.

Så småningom kom hon tassande. Hon var märkbart sur. Men hon uttalade inte att det var för att jag hade väckt henne. Jag förstod det ändå. Så det var i alla fall en morgon jag slapp höra att ”vi inte kunde sova tillsammans på grund av alla mina fel”.

Alltid något. Alla sådana uttalanden från henne hade en förmåga att sätta sig som en kniv i magen. Inte för att hon nödvändigtvis menade dem så, men det hjälpte föga när de väl hade landat. ”Min hosta gjorde att vi inte kunde sova.” Det var ju dessutom sant. Jag hostade.

Problemet var bara att sanningen skapade sin egen lilla maskin. Jag blev ledsen. Fick ångest över att någonting ännu en gång skulle vara över innan det ens hade hunnit börja. Jag gick ut och rökte för att lugna mig. Hostade mer. Och kunde åtminstone konstatera att människan ibland är en synnerligen effektiv konstruktör av sina egna cirkelbevis.

Vi gjorde frukost tillsammans och åt på verandan. Fortsatte samtalet ungefär där det hade slutat kvällen innan. Om eventuella flyttar. Om att ingenting var bestämt. Men jag påpekade igen: jag följer efter. Jag kan jobba med det jag gör precis varifrån som helst.

Samtalet kom in på vad det faktiskt skulle innebära för mig. Att ännu en gång lämna min bästa vän, mina vänner och min hemstad. Jag hade precis kommit tillbaka. Tre månader tidigare hade Stockholm varit målet efter år av att bo någon annanstans, och nu satt jag på verandan och diskuterade möjligheten att packa ihop skiten igen.

Märkligt nog var det inte den delen som bekymrade mig särskilt mycket. Jag kunde arbeta varifrån som helst. Vänner gick att hälsa på och Stockholm stod sannolikt kvar även om jag lämnade stan en gång till. Hon var betydligt svårare att ersätta.

Så jag sa det igen. Flyttade hon, följde jag efter. Men jag bad henne också, försiktigt, att överväga att involvera mig i sina planer. Inte be om lov. Inte låta mig bestämma. Bara prata med mig om ett liv som, om hon fortfarande ville ha mig i det, rimligen också skulle påverka mitt.

Plötsligt började hon gråta.

Hon svarade inte på varför. Inte heller på vad det rörde sig om. Jag visste att jag inte hade sagt någonting fel. Så för en gångs skull frågade jag inte vad jag hade gjort.

Det var tyst en stund. Jag kramade om henne.

– Jag älskar dig…

Hon sa det inte lika ofta som förr. Kanske var det därför jag hörde det tydligare när det väl kom. Det var ett mycket tyst ”jag älskar dig”, nästan för litet för den stora verandan och hela den där märkliga morgonen. Men det kändes som om det kom från djupt inom henne.

Det var kanske inte många decibel. Men det vägde desto mer.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Det var en sådan söndag. Jag beställde en Uber till henne och följde henne ut till parkeringen. Appen sa tre minuter. Vi höll om varandra. Pussades. Jag tackade henne för vår date. För att hon tagit sig tid. För samtalet. Sa att jag älskade henne.

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag formulerade mig. Det stör mig lite. Man tycker att hjärnan kunde bemöda sig om att arkivera ordagrant vad man säger när man står på knä framför kvinnan man älskar, men min hjärna har alltid haft en något egensinnig uppfattning om vad som är viktigt att spara.

Appen sa i alla fall en minut. Så någonstans mellan ett digitalt meddelande om en annalkande Uber och en bil som snart skulle svänga in på parkeringen ställde jag mig på knä. Konsensus blev att jag bad henne om att vara tillsammans. På riktigt. Och att det också innebar att sluta säga att hon var singel om andra män frågade.

Hon sa ja.

Ubern kom. Vi kysstes.

Ubern åkte.

Med henne.

Senare, trots att hon var på arbetet och jag körde de 15 milen till fårskallarna, fortsatte samtalet att leva i telefonerna. Inte något stort samtal. Snarare den där lågmälda sortens kontakt som hade varit så självklar mellan oss förr. Bilder. Hjärtan. Små frågor. Små svar. Sådant som egentligen inte berättar särskilt mycket för någon utomstående, men som kan berätta nästan allt för de två som skickar dem.

När jag skrev om saker jag tänkte förändra hejade hon på mig. När jag skrev ”Mvh /din pojkvän” svarade hon med ett hjärta. När jag återigen skrev att jag inte skojade om flytten svarade hon ”Tror på dig”. Och när jag var på väg till fårskallarna frågade hon när jag skulle dit och bad mig köra försiktigt. Det var ingen stor kärleksförklaring. Det var nästan bättre än så. Det var vardag.

Bilder skickades fram och tillbaka under eftermiddagen. Små emojis. Ett hjärta här och ett där. Och framåt kvällen var det hon som frågade om det hade gått bra hos bääsarna. Jag skrev att jag saknade henne och tänkte på henne. Senare skrev jag att jag hade funderat massor, och hon nöjde sig inte med ett artigt svar utan frågade vad jag hade funderat på. När mitt svar blev undvikande frågade hon igen.

Det var egentligen en märkligt odramatisk fortsättning på något som bara några timmar tidigare hade varit ganska stort. Jag hade stått på knä på en parkering och bett kvinnan jag älskade att vara tillsammans med mig. Hon hade sagt ja. Sedan åkte hon till jobbet och jag till fårskallarna, och livet fortsatte som om människor gjorde sådant här varje söndag.

Ingen fanfar. Ingen orkester. Bara två telefoner som fortsatte plinga på varsitt håll.

Så småningom kom jag hem igen. Så småningom kom hon hem igen. Dagen som börjat med hennes irritation, fortsatt med tårar på verandan och ett ja på parkeringen gled över i en helt vanlig söndagskväll.

Lite över 23 avrundades det hela med hennes:

– 😘 Sov gott! 💖
– Sov gott älskar dig ❤️❤️❤️

Mellanvägen

28 augusti 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det märkliga var kanske inte att hon aldrig riktigt valde mig. Det märkliga var att hon aldrig riktigt valde bort mig heller...

– 28:e Juli 2026 –

Jag vet inte exakt när jag började ställa frågan på det sättet. Under lång tid hade jag ställt en helt annan. Varför gjorde hon inte bara slut? Om ”vi nu inte fungerade”. Om jag var för jobbig, för ”svartsjuk”, för frågvis eller vad det för stunden råkade heta. Om hon nu var singel när andra män frågade och relationen samtidigt var så komplicerad att den inte gick att uttala. Varför avslutade hon den då inte?

Det hade funnits gott om tillfällen. Fler än jag kunde räkna. Bråk där vilken normal människa som helst hade kunnat säga tack och hej, stänga dörren och aldrig öppna den igen. Perioder av tystnad. Blockeringar. Avbokningar. Resor. Avstånd. Månader där livet nästan serverade ett avslut på silverfat. Ändå blev det aldrig riktigt så.

Hon kom tillbaka. Oftast gjorde vi det båda två på något märkligt sätt. Ett sms blev en promenad. En promenad blev middag. Middagen blev bio. Bio blev en hand att hålla i mörkret. En hand blev en puss. En puss blev en kväll i soffan, matlagning, följt av hjärtan och pussar och tack för en trevlig och mysig kväll i efterföljande sms. En utflykt eller ännu ett av alla dessa små ögonblick som inte riktigt betedde sig som någonting som hade tagit slut.

Det kunde bli över trettio middagar under ett år. Det kunde bli mängder av bio, promenader och timmar tillsammans. Vi kunde hålla handen, pussas, sitta nära i soffan och laga mat tillsammans. Allt det där som två människor gör när de åtminstone på någon nivå fortfarande väljer varandra. Samtidigt kunde orden ligga kvar nästan orörda ovanpå alltsammans. ”Vi fungerade inte”. ”Hon var singel om andra män frågade”. ”Nästanmonogam”. Odefinierat. Nästan tillsammans och nästan slut.

Det var kanske därför jag så länge fastnade i frågan om varför hon inte avslutade. För om hennes slutsats verkligen var att problemet var jag, fanns en väldigt enkel lösning. Lämna mig. Inte för en vecka. Inte tills saknaden kom. Inte tills nästa middag verkade trevlig. Lämna mig på riktigt.

Det gjorde hon inte.

Men långt senare insåg jag att den frågan bara beskrev halva problemet. För det fanns en lika uppenbar fråga åt andra hållet. Om hon nu inte ville förlora mig, om hon fortsatte söka sig tillbaka till närheten, om hon ville gå på restaurang, bio och promenader, hålla handen, pussas, laga mat och sitta bredvid mig i soffan – varför valde hon då inte relationen?

Det gjorde hon inte heller.

Där någonstans fanns mellanvägen.

Jag hade länge betraktat den som resultatet av vårt ständiga haveri. Jag försökte, misslyckades, försökte igen och misslyckades igen. Ganska klassiskt egentligen. Två människor som hade svårt att släppa varandra och därför tog ett varv till trots att alla förnuftiga människor runt omkring förmodligen hade rekommenderat något annat.

Problemet med den förklaringen var tiden. Några månader kan vara förvirring. Ett halvår kan vara ambivalens. Ett år kan fortfarande vara två människor som inte lyckas bestämma sig. Men när samma konstruktion överlever år efter år börjar själva obeslutsamheten bli ett beslut.

Hon lämnade inte. Hon reparerade inte det hon ställt till heller.

Det var det jag inte hade förstått.

För nästan varje gång vi närmade oss själva kärnan blev det samma problem. Jag ville reda ut sådant som redan hänt. Vad hade hon menat? Varför hade hon sagt så? Varför gick två versioner inte ihop? Varför kunde hon säga att hon var singel om andra män frågade samtidigt som hon reagerade på att jag behandlade oss som två singlar? För att just hon sa hon var singel. Vad var vi egentligen?

Det var inga frågor som krävde en ny bil, en större bostad eller en månresa. De krävde i huvudsak ord. Några raka svar. Några erkännanden. Kanske ett förlåt. Kanske att jag själv behövde säga förlåt för sådant jag gjort. Framför allt krävde de att vi båda accepterade samma grundläggande verklighet innan vi försökte bygga någonting ovanpå den.

Men där tog det nästan alltid stopp.

Det märkliga var att stoppet inte nödvändigtvis stoppade närheten. Eller i alla fall delar av den. Ibland. När det passade henne. Det kunde stoppa diskussionen. Stoppa definitionen. Stoppa möjligheten att reda ut någonting. Men några dagar eller veckor senare kunde vi ändå sitta på en restaurang igen. Det gick alltså att lägga ganska mycket energi på att upprätthålla kontakten och samtidigt nästan ingen på att reparera det som gjorde kontakten omöjlig.

Jag tolkade det länge som att hon inte ville ta ansvar. Det gör jag fortfarande till stor del. När jag reagerade på någonting hon gjort blev min reaktion väldigt ofta det ”nya problemet”. Orsak och verkan bytte plats i hennes försök till förklaring. Vi kunde börja med något jag ville ha svar på och avsluta med att diskutera mitt sätt att fråga om det.

Det var bekvämt. Men det förklarade fortfarande inte mellanvägen.

För ansvar kan man slippa på ett ännu enklare sätt. Man kan gå. Om jag verkligen var en människa hon inte ville leva med behövde hon inte vinna diskussionen om vad som hade hänt. Hon behövde inte övertyga mig om sin verklighetsbeskrivning. Hon kunde låta mig sitta hemma och ha hur fel jag ville och fortsätta sitt liv utan mig.

Ändå fortsatte det.

Det gjorde att jag började fundera på om mellanvägen faktiskt fyllde en funktion. Jag föreställde mig inte att hon satt med papper och penna och konstruerade någon avancerad strategi. Människor fungerar sällan så. Vi hittar sätt att leva som löser dagens problem, och först flera år senare kan någon upptäcka vilket system de tillsammans råkade bygga.

Vår mellanväg löste faktiskt flera problem samtidigt. Hon behövde inte förlora mig. Hon behövde inte heller ge mig det tydliga ja jag efterfrågade. Närheten kunde finnas kvar utan att relationen behövde definieras på ett sätt som skapade nya krav. Det gamla behövde aldrig riktigt redas ut eftersom nästa trevliga kväll kunde fungera som en tillfällig bro över det.

Och jag deltog själv i konstruktionen. Det är viktigt. Jag accepterade nästa middag eftersom jag älskade henne. Jag accepterade nästa promenad eftersom jag saknade henne. Jag accepterade nästa försök därför att jag varje gång tänkte att närheten kanske äntligen skulle ge oss lugnet att reda ut resten. Jag trodde fortfarande att målet på andra sidan bron var en riktig relation.

Det var där jag började känna att jag kvalificerade mig till någonting jag trodde att jag redan hade haft. Jag kunde ge kärlek. Omtanke. Uppmärksamhet. Blommor. Resor. Middagar. Tid. Jag kunde försöka vara lite bättre nästa gång, lite lugnare, lite mindre frågvis och lite mer förstående. Men själva inträdesprovet verkade aldrig ta slut.

Samtidigt kunde jag inte förstå vad vinsten skulle vara för henne. Om hon verkligen inte ville ha relationen, varför fortsätta hålla mig så nära? Om hon faktiskt ville ha den, varför fortsätta försvara precis de delar som gjorde den omöjlig? Det var som att stå framför två öppna dörrar och ändå välja korridoren mellan dem.

Under lång tid hade jag bara två alternativ i huvudet.

Mig eller inte mig.

Relation eller inte relation.

Stanna eller gå.

Det var kanske därför jag aldrig fick ihop det.

För långt senare, när jag satt med år av sms, dagboksanteckningar, bilder, resor, avbokningar, återkomster och märkliga tidsluckor framför mig, började jag överväga en annan möjlighet. Inte som ett svar. Jag hade inget sådant svar. Men som en fråga jag märkligt nog nästan aldrig hade ställt på rätt sätt.

Vad var det ett riktigt val hade kostat henne?

Kanske inte ekonomiskt. Kanske inte nödvändigtvis praktiskt heller. Utan i hennes övriga liv. Vad hade ett fullständigt ja till mig krävt att hon berättade, förändrade, erkände eller valde bort? Och vad hade ett fullständigt nej till mig inneburit att hon förlorade?

Plötsligt såg mellanvägen annorlunda ut.

Den behövde inte längre vara platsen där två människor hamnade därför att de misslyckades med att bestämma sig. Den kunde också vara den enda plats där två motstridiga behov kunde fortsätta existera samtidigt. Behålla någonting utan att fullt välja det. Undvika att förlora någonting annat utan att behöva förklara varför.

Jag visste inte vad det andra i så fall var.

Det kunde fortfarande vara någonting helt inom henne själv. Rädsla. Konflikträdsla. Behovet av frihet. En oförmåga att stå kvar när närhet började kräva ansvar. Gamla erfarenheter som jag bara kände fragment av. Allt det där kunde fortfarande förklara mycket.

Men efterhand hade ytterligare frågor börjat dyka upp. Varför blev vissa helger så märkliga? Varför kunde ett enkelt förslag om torsdag ibland mötas av ett nej utan att det gick att få något riktigt svar på vad som faktiskt skulle hända på torsdagen? Varför alla dessa plötsliga försvinnanden, ändrade planer och återkomster? Varför blev allting, paradoxalt nog, svårare när jag flyttade hem till Stockholm och sextio mil mellan oss försvann?

Och framför allt: varför denna märkliga balans där jag tydligen var tillräckligt viktig för att inte släppas, men aldrig tillräckligt självklar för att fullt väljas?

Jag hade tidigare försökt lösa den ekvationen genom att förändra värdet på mig. Om jag bara gjorde lite mer. Frågade lite mindre. Var lite tryggare. Lite snällare. Lite mindre arg. Gav henne mer utrymme. Visade ännu tydligare vad jag kände. Då skulle ekvationen kanske gå ihop.

Det gjorde den aldrig.

Kanske därför att jag räknade på fel ekvation.

Det var först mycket senare den tanken blev riktigt obehaglig. Jag hade hela tiden föreställt mig mellanvägen som en punkt mellan mig och inte mig. Men tänk om det aldrig bara funnits två punkter att välja mellan? Tänk om ett tydligt ja någonstans automatiskt hade inneburit ett tydligt nej någon annanstans?

Jag visste inte.

Men frågan förändrade någonting. Den förändrade framför allt hur jag såg på alla de där återkomsterna. För om jag hade rätt i ens en liten del av resonemanget var hennes återkomst inte längre automatiskt ett bevis för att hindret mellan oss hade försvunnit. Den kunde bara betyda att det för stunden fanns utrymme för mig igen.

Och hennes försvinnanden behövde på motsvarande sätt inte alltid betyda att någonting hade hänt mellan oss.

Det var en tanke jag önskade att jag hade haft mycket tidigare.

För den gamla frågan hade varit så enkel.

Varför gjorde hon inte bara slut?

Sedan hade jag upptäckt den andra.

Varför valde hon mig aldrig fullt ut?

Men till slut började båda frågorna se ut som två sidor av samma sak. Kanske var det därför jag aldrig lyckades få ett vettigt svar när jag betraktade dem var för sig.

Det märkliga var inte att hon stannade.

Det märkliga var inte heller att hon gick.

Det märkliga var att hon under flera år aldrig riktigt gjorde någotdera.

Låter Fint

19 juli 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Önskade det vore min vardag. Det lät som hon kände samma sak…

– 31:a Augusti 2023 –

Hon skulle jobba. Hon hade i vilket fall lyckats ställa klockan innan hon däckade kvällen innan.

Det är synd att säga att det var en särskilt pigg kvinna som vaknade upp bredvid mig. Men vacker. Osannolikt vacker. Makalöst vacker. Jag låg kvar en lång stund och betraktade henne medan hon långsamt försökte vakna till. Strök henne försiktigt över håret innan jag till slut gick upp och ordnade lite frukost.

Hon hann beställa en Uber innan jag riktigt hann reagera. Jag tyckte faktiskt synd om henne som hade en hel arbetsdag framför sig efter den natten. För egen del öppnade jag en öl och gick tillbaka till sängen. Innan jag somnade om skickade jag ett sms;

– Tack för en fin kväll och underbar kramgo natt. 🙏🏻🌹

Väntade någon halv minut, och fortsatte;

– Jag tror nycklarna trivdes för bra i din väska…

Jo. Jag hade lagt mina nycklar tillbaka där jag ansåg dom hörde hemma. I hennes ägo. I hennes väska.

– Men, vaf håller du med på😳 Då var min resa dit ju helt ogjort
– Tycker du? Du sa du ville ses åxå. Ändrat dig?
– Men du skulle få nycklarna
– Trodde du ville ses…
– Ja, det varmys
– Hoppas höra av dig igen. Välkommen tillbaka 🙏🏻🌹
– Tack 🙏❤

Jag swishade henne för två resor med Uber.

– Tack så mycket! Men du måste spara till dig själv!
– Helt oviktigt för mig… som sagt… bara tänkte bil blir dyr… och du är alltid hemlighetsfull om oviktiga småsaker

Det hade framkommit under gårdagen att hon skulle ha hyrbilen i tre veckor. Jag tyckte det lät som en dyr historia. Jag ville bara hjälpa lite. Inte göra någon stor sak av det. Bara underlätta lite för någon jag tyckte väldigt mycket om.

Jag somnade om. Den lilla sömn jag fått gjorde sitt. En öl hjälpte förmodligen också till. När jag vaknade låg hennes doft fortfarande kvar i sängen. Den där speciella känslan av att någon nyss varit där, trots att rummet redan hunnit bli tomt;

– Passade på sträcka på mig en stund innan jobb… sängen doftar som du…
– Tur för dig… behöver nog dygnvila efter natt med dig 🤪

När hon kommit hem från arbetet kom ytterligare ett sms. Hon hade upptäckt den stora höstbuketten som stod och väntade på henne. Jag hade bett floristen hjälpa mig. ”Nåt makalöst vackert”. Jag ville visa min tacksamhet. För hennes besök. Hennes övernattning. Hennes… allt…

– Tack så mycket 🙏 Slös inte mer pengar på mig🙏
– Tack! Behövde du till bilen? Blir ju svindyrt med tre veckor? Eller har du lånat den?

Jag frågade av välvilja. Inte för att hon skulle stå i skuld till mig. Inte för att kontrollera henne. Inte för att äga. Bara av omtanke.

Samtidigt fanns frågan där. Hade hon verkligen hyrt bilen, som hon sagt? Eller hade hon lånat den? Och om hon lånat den… av vem?

Jag fortsatte;

– Tycker det är roligt ge sig blommor… eller är det bortkastat totalt? 🥺
– Varför oroar du om mina kostnader. Tänk på dina
– Bara enkla frågor inget konstigt. Jag klarar mig utan problem.

En stund senare skickade hon en bild på sin bukett;

– Fina höstblommor
– Mitt sätt visa kärlek till dig… och även tacka för mysig natt. Tack för att jag fick kramas, hångla, somna och sova med världens vackraste kvinna… (och vakna). Önskar det vore min vardag… jag älskar henne
– Låter fint❤️

Ja. Det lät fint.

Men det var aldrig menat att bara låta fint. Det var precis så jag kände. Jag önskade verkligen att det där hade fått bli vår vardag. Att få somna bredvid henne. Vakna bredvid henne. Kramas utan att hela tiden behöva fundera över vad som väntade runt nästa hörn.

Någonstans kändes det som att hon också ville samma sak.

Så varför blev det då så ofta tvärtom? Varför slog hon gång på gång mot just det som verkade göra henne glad? Vad var det egentligen som stod i vägen för att bara ta emot kärleken, i stället för att gång på gång börja slåss mot den?

Absurditeter

19 juli 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Från ordkrig till naken närhet…

– 30:e Augusti 2023 –

Vad händer om en människa konsekvent vägrar diskutera de frågor där ansvaret finns?

Ja. Till exempel uppstår det lätt absurditeter. Eller känslan av att slå huvudet i en vägg. För att förstå en konflikt måste man vara beredd att stanna kvar vid konfliktens kärnfrågor. Annars blir orsak och verkan omöjliga att skilja åt. Och orsak och verkan skulle påvisas.

Dagen skulle komma att innehålla fullskaligt mailkrig. Det var egentligen inga konstigheter. Hon påtalade vad som inte fungerade i ”relationen”. Jag påtalade varför sakerna inte fungerade. Baserat på orsak – verkan. Hon påtalade vad hon ville ha i en relation. Jag påtalade att det var samma sak jag ville ha. Och inflikade varför dom ingredienserna saknades. Ännu en gång – orsak och verkan.

Hon skrev hon ”eftersökte lugn och harmoni”. Så jag besvarade;

Jag eftersträvade åxå harmoni. Närhet, ömhet, romantik, harmoni. Jag
stod på mina bara knän i 2.5 månader och bad om att du skulle sluta säga
du var singel så jag kunde få ro i själ och hjärta. Du stötte bort mig
och stångade bara mot mig… Jag bad om harmoni… Älskar dig ändå…Önskar det hade varit besvarat…

Om jag är sådan stångare som du berättar till mig hela tiden, går vi inte ihop.
Du får stånga vidare din melodi, min är klar

Varför ska du tolka precis allt jag säger eller skriver på negativt
sätt? Jag har bara försökt ta diskussionen om saker du gjort som påverkat relationen negativt. Du vägrar kategoriskt mötas, utan försöker istället lägga skulden på mig. Då måste jag förklara ÄNNU en gång. Det du kallar “fula” sms. Och det enda du gör är att oförtrutet stånga stånga stånga på samma fläck. Detta ska redas ut objektivt. Orsak -> VERKAN! Jag vill ju bara lösa problemet. DET är ”Min melodi”. Samtala. För att jag älskar dig och inte ger upp. Du har alltså slutat älska mig? Är det vad du säger?

Har upplevt ”våra” samtal, så oförståndig som jag är får jag backa

Det var här jag började ana ett mönster.

Jag försökte inte vinna en diskussion. Jag försökte förstå varför relationen såg ut som den gjorde. För att kunna göra det behövde vi stanna kvar vid samma fråga.

Men varje gång jag närmade mig en konkret handling gled samtalet därifrån. Inte till en annan förklaring av samma händelse. Utan till ett helt annat samtalsämne.

Det slog mig långt senare att det kanske var där den verkliga konflikten låg. Inte i svaren. Utan i oviljan att över huvud taget stanna kvar vid de frågor där ett ansvar kunde uppstå.

Att dom blivit som dom blivit är ju för att vi står på samma ställe om
samma handfull faktiskt småsaker och stångar. Jag har försökt hitta en
lösning… Jag bad om ursäkt och försökte förklara mig. Du slängde skit på mig och sa jag försökte skylla på dig. Det är inte sant! Och dessutom är det svårt föra santal som REDER UT någonting om den ena parten ska SPRINGA IVÄG så fort någonting inte passear, och dessutom kallar det ”elakt” när någon påpekar och understryker SANNINGEN!

Jag är en verklig skitslängare, stångare och hel oförstående. Du får fina nycklar och vi behöver inte diskutera mera

”Våra” samtal? När du malde på om en totalt irrelevant kvinna 1.5 timme oavbrutet… som avslut på en trevlig date, och en underbar promenad VARFÖR?Förstår du inte man blir totalt uppgiven till slut oc får kortslutning i
huvudet?

Lite överdrivet eller?
Vad maler du?

Det är inte vad jag sagt och menat… VARFÖR fortsätter du tolka mig
bakofram och tvärtom? Det är som att du gör det med flit…Och jag ”maler” inte. Jag upprepar. Av den enkla anledningen att det jag säger inte verkar gå fram eller gå inJag är i vilket fall fast besluten att jag ska försöka nå fram med vad
jag menat, varför saker sagts och gjorts så det kan komma fram till att
bli objektivt belyst. Om inte mellan oss lyckas får jag ta det öppet så jag lyckas reda ut någonting den vägen. Ditt val!

Långt i från objektiv

Ej korrekt! Jo. Objektivt! Orsak -> verkan!
Faktiskt inte överdrivet. Det var det ENDA du sa… i 1.5 timme…Jag har varit ledsen, otrygg, osäker, för att du sa till andra du var
singel och har stängt mig ute… Det är inte en konstig reaktion…

Tänk vad du säger till mig, dag in -dag ut. Mycket värre och ogrundade saker

Att du MALDE på om henne var verkligen väldgrundat… … och i övrigt har jag inte alls sagt ”värre saker”. Jag har ställt FRGOR. En frga har ett frågetecken på slutet! Att du inte TÅL frågorna är en annan sak… Varför sa du på utsikten att du älskad mig? PRecis som du sa det när jagkom med en blomma och vi kramades i din soffa framför tvn… eller när jag kom med mat och vi kramades i soffan… Behövde du bara ha ”Nån” som kramade dig? Jag förstår inte… jag
trodde, jag VILLE tro på att du faktiskt älskade mig…

Har sagt flera gånger att det handlar inte om att älska eller inte. Så försök föratå det Tar sorgen framför att bli dagligen nedbryten… då finns det varken sorg, kärlek eller andra känslor

Jag började fundera över vad ansvar egentligen är. Är ansvar att kunna beskriva hur man känner? Nej.

Såklart lyckades hon slänga in några rader offerkofta mitt i alla anklagelser. Mitt bland alla försök att avsäga sig ansvar. Mitt i att som vanligt försöka lägga all skuld på mig.

Känslor är verkliga. De ska tas på allvar. Men de är inte automatiskt en förklaring till varför de uppstått. Ansvar börjar först när vi vågar stanna kvar vid den handling som skapade känslan. Först då går det att tala om orsak och verkan. Först då går det att förstå.

Det slog mig allt oftare att vi aldrig riktigt kom dit. Inte därför att frågorna saknades. Utan därför att de aldrig fick ligga kvar tillräckligt länge. Så fort de närmade sig den punkt där ett ansvar kunde behöva tas förändrades samtalet.

Inte en gång. Inte två. Utan om och om igen.

Det var där känslan av att tala med en vägg började växa fram. Inte därför att väggen svarade fel. Utan därför att den aldrig svarade på samma fråga.

Den som någon gång försökt reda ut en konflikt via mejl vet hur snabbt tempot kan bli en fiende. Särskilt när svaren kommer tätt. Man läser. Man reagerar. Man försöker formulera sig innan nästa mejl redan ligger i inkorgen. Till slut handlar det inte längre om att skriva bra. Det handlar om att hinna få iväg nästa svar innan samtalet hunnit byta riktning ännu en gång.

Det märks också i de här mejlen. Grammatik, stavning och formuleringar blir stundtals lidande. Inte därför att jag plötsligt glömde svenska språket. Utan därför att jag upplevde att varje obesvarad kärnfråga omedelbart ersattes av nästa påstående, nästa invändning eller nästa sidospår. Jag försökte hela tiden komma tillbaka till samma punkt innan den försvann ur sikte.

Det var, om jag ska vara helt ärlig, en fullständig katastrof ur kommunikationssynpunkt. Två människor skrev samtidigt, men allt mindre om samma sak. Jag försökte hålla fast vid en röd tråd. Samtidigt upplevde jag att tråden hela tiden gled mig ur händerna.

Skillnaden mellan oss var att jag försökte hålla kvar samtalet vid konfliktens kärnfrågor, medan hon gång på gång försökte flytta samtalet därifrån.

Till slut hade konflikten fått en andra dimension. Vi diskuterade inte längre bara relationen. Vi började också kämpa om rätten att få diskutera vad relationens problem egentligen handlade om. Jag försökte gång på gång föra tillbaka samtalet till de handlingar som skapat konsekvenserna. Hon försökte gång på gång föra samtalet vidare mot någonting annat.

Plötsligt pågick två strider samtidigt. Den ena handlade om relationen. Hur hennes agerande bit för bit smulat sönder min tillit. Skapade frågeställningar. Frågeställningar hon sedan kallade för ”elaka sms” eller ”anklagelser”. Den andra handlade om att över huvud taget få hålla kvar fokus på relationens kärnfrågor. Det gjorde konflikten nästan omöjlig att lösa. För innan den första konflikten ens hann diskuteras färdigt hade den andra redan tagit över.

Och det var kanske där känslan av absurditet började växa på allvar. Jag upplevde att jag ständigt försökte återvända till samma plats. Inte därför att jag var besatt av den. Utan därför att jag aldrig upplevde att vi faktiskt hade lämnat den. Hur skulle vi kunna gå vidare när vi aldrig först hade stannat upp där allt egentligen började?

”du blir nedbruten”? Hur kan sanningen bryta ner någon? och jag VET att det skulle upphöra om du kommunicerat… Men jag avser ite “bryta ner”. Avsikten var att påvisa att du orsakade det som du sedan anklagade mig för att ha skapat av mig själv. Ej korrekt! Orsak – verkan!! Och jag “Maler inte”. Jag står kvar och försöker reda ut det som händ.

Det finns inga chans för mig att säga något utan att det blir omvänt… bara då om jag säger bgt illa då är det ok. Problemet mellan oss ligger mycket djupare , det går inte ändra med en förklaring/ursäkt. Jag ska inte ändra mig och inte du heller. Vi står varsitt håll. Så är det. Vi kommer inte komma tillsammans igen. Det handlar inte om saknaden av kärlek diverse känslor. Vi står långt ifrån varandra och kommer aldrig förstå och möta varandra utan att tappa sig själva.

Att det blir omvänt är för att du vänt det omvänt från början. Om du förstod mig hade du gett chansen förklara… eftersom du förstått
att min själ bröts ner av att vara hemlig och du sa du var singel… Jag vänder inte något om. Jag försöker påvisa vad som är rättvänd! STOR SKILLNAD! Vad av ”dig själv” är det du tappar? Att inte kunna träffa andra, att vara nästanmonogam, utan att vara RAK om det och få effekten att jag gör EXAKT samma sak tillbaka?

Problemet började innan… Vad jan jag göra? .
En kväll jag vill vara själv… hur gick det?
Träffa en tjejkompis-> får helt plötsligt mans namn?
Berättar att önskar skaffa ny bil -> du söker bara rika män???
Lagar mat-> vem skulle komma hem till dig egentligen???
Skrika framför huset mitt i natten… Med mycket mera…

Jag har inget att tillägga som du inte redan vet. Behöver inte tugga och älta, vända och vrida… ger inget, blir bara surare i smaken. Ville du vara med mig hade du behandlat mig något bättre

Det var här jag började förstå ett sätt att hantera konflikter som jag senare skulle se återkomma gång på gång.Inte genom att besvara den fråga som faktiskt ställs. Inte ens genom att invända mot den. Utan genom att lägga en annan fråga ovanpå. Sedan ännu en. Och ännu en.

Det intressanta är att de nya frågorna ibland kan vara fullt relevanta. De kan till och med vara värda att diskutera. Men inte just då. Inte om syftet är att förstå varför konflikten uppstod. För att kunna göra det måste man först våga stanna kvar vid konfliktens kärna.

Jag började inse att det kanske var där den verkliga skiljelinjen mellan oss gick. För mig var varje konflikt en kedja av orsak och verkan. Om en handling skapat en konsekvens måste man först förstå handlingen. Annars försöker man behandla symptomen utan att någonsin titta på sjukdomen.

När en människa inte vill stanna kvar där ansvaret finns upphör konflikten att röra sin egen kärna. Samtalet börjar röra sig i cirklar. Nya exempel läggs ovanpå gamla, nya känslor ovanpå gamla känslor och nya konflikter ovanpå gamla konflikter. Till slut ligger så många lager ovanpå varandra att den ursprungliga frågan nästan försvunnit ur sikte.

Det är kanske därför absurditeter uppstår. Inte därför att någon medvetet försöker skapa dem, utan därför att själva konfliktens mittpunkt hela tiden flyttas. Frågan som en gång skulle besvaras finns fortfarande kvar, men den ligger begravd under ett berg av nya frågor som egentligen aldrig var början på problemet.

Och det var just den känslan jag satt med när jag läste våra egna mejl långt senare. Det var inte oenigheten som fascinerade mig mest. Det var hur svårt det verkade vara att stanna kvar vid den punkt där ansvar faktiskt kunde uppstå. Där, och bara där, hade orsak och verkan kunnat mötas.

Ja. Problemen började innan! med dina försvinnanden. Din “öl med kompis utan namn”, och späddes på med att du gjorde slut pga ett fel på FB (fb var ju inte viktigt??? märkligt…) och sedan “singel om andra män frågade” samt “Nästanmonogam”. Att vi tvingar vrida och vända är för att du vägrar ta ansvar objektivt! Orsak – verkan! Ville du vara med mig hade du behandlat mig något bättre. HAde du kunnat släpa in mig den natten, vilket tydligen inte gick eftersom du troligt hade besök, hade jag inte behövt ”stå utanför och skrika”.

Jag kände samma sak då… att jag inte var välkommen och du ville bli av
med mig…Kan bara förklara mig med att det där var alltid pga att du höll mig
hemlig och stängde mig ute. Känslan av ”vem ska jag inte få se finns eller vem sär det som inte ska få reda på att jag finns” Det är faktiskt inte konstigt under omständigheterna.Hade du velat vara med mig hade du behandlat mig mycket bättre! Väldigt konstigt. Folk ser först att allt fungerar innan de presenterar till större allmänhet

Om den som man älskar inte önskar det, då glr man inte det på grund av kärlek. Du gjorde det på grund av ego

Vet inte vem av dina ex du förväxlar mig med nu, någon som ville vara
med dig på grund av ego. Nån miljonär kanske??? Som ville ha en ung trofesambo. Men så är inte jag… tråkigt att du vill försöka sätta den stämpeln på mig… Det som INTE fungerar är ju just att du hållit mig hemlig, och i samband med det även säger du är singel om andra män frågar. Jag ser inte r i k t i g t hur du skulle ”Uppylla nåt ego ” hos mig… faktiskt…

Det var heller inte första gången jag såg det hända.

Tvärtom. Samma mekanismer återkom gång på gång. När en kärnfråga blev obehaglig flyttades samtalet. När en handling riskerade att behöva förklaras introducerades en ny konflikt. När en konkret fråga saknade ett hållbart svar kom i stället en ny etikett, ett nytt angrepp eller ett nytt perspektiv.

Det var som om allt fick diskuteras – utom just det som från början behövde diskuteras.

För mig blev det till slut nästan en egen modell för konflikthantering. Inte att lösa konflikter, utan att överleva dem. Genom att hela tiden flytta fokus från handling till känsla, från orsak till verkan, från konkreta frågor till nya berättelser. På så sätt behövde kärnfrågorna aldrig riktigt besvaras.

Det var också därför ord som ”ego” aldrig gjorde mig särskilt klokare. De förklarade ingenting. De besvarade inte varför relationen hölls hemlig. De besvarade inte varför jag presenterades som singel inför andra män. De besvarade inte varför raka frågor gång på gång lämnades obesvarade. De blev bara ännu ett nytt lager ovanpå samma gamla konflikt.

Och det var kanske den största absurditeten av alla. Inte att vi tyckte olika. Utan att de frågor som faktiskt hade kunnat rädda relationen var just de frågor som aldrig riktigt fick stanna kvar på bordet.

Dagen gick.

Jag försökte andas efter hela cirkusen. Efter ännu ett försök att reda ut saker som egentligen inte borde vara komplicerade. Orsak och verkan. Historisk kontinuitet. Frågor som fortfarande låg obesvarade kvar på bordet.

Till slut orkade jag inte tänka mer. Jag duschade. Satte på kaffe. Gick ut i studion. Jag försökte göra det jag alltid gjort när världen blivit för stökig. Jobba.

Efter ett tag kom det sms från henne;

– När kan jag ge dig nycklarna?
– När passar dig?
– Var ska jag komma med de
– När i så fall?
– Vi kan träffas vid bowlbar
– Senare vid boulebar då?

Hon ville lämna nycklarna hon fått till mitt hus. Antar det var för att understryka hon ville avsluta. Hon hade ändå aldrig använt dom så vad spelade det för roll?

Jag fortsatte jobba. Försökte i alla fall. Tog en öl. Självmedicinering. Ångest. Sorg. Oro.

Sorg och ångest kan vara magiska hörnstenar i skapandets olika former. Det lär vara lite som olika droger. Om det, förutom alkohol, vet jag inte mycket. Har aldrig provat. Men alkohol och sorg visste jag desto mer om.

Båda kan, åtminstone till en början, skärpa sinnena. Göra texter ärligare. Musik mer naken. Tankar tydligare. Men det finns en gräns där drivkraften plötsligt kantrar. Där det som nyss gav energi i stället börjar ta den. Där influenserna blir så starka att själva genomförandet påverkas.

Plötsligt kände jag att jag hade hamnat där.

Plötsligt insåg jag att jag faktiskt inte klarade av att möta henne.

– Flåt. Kommer inte. Orkar inte möta och få kyla och hat istället för magisk kram. Har rasat ihop. Älskar dig.

Jag var ute i så pass god tid att jag inte kände det som ett svek. Inte som att hon skulle hinna åka till Bowlbar, stå där och vänta förgäves. Jag skickade ytterligare ett sms. Samma fråga som jag egentligen ställt i olika former under lång tid. Inte för att vinna en diskussion. Utan därför att jag fortfarande inte lyckats förstå.

– Varför sa du att du älskade mig på utsikten?
– För att du frågade? Du ville väl få svar?
– Var det sant?
– Ja
– Frågade inte. Sa jag älskade dig du svarade ka

Jag tog en öl. Sedan en till. Försökte fortsätta jobba. Tvingade mig själv att fokusera på sångpålägg, körstämmor och små detaljer i arrangemanget. Blicken var riktad mot skärmen. Tankarna var någon helt annanstans.

Eftermiddagen gled långsamt över i kväll. Jag satt fortfarande kvar i studion när det plötsligt knackade på fönstret. Först reagerade jag knappt. Sedan vände jag mig om.

Hon stod där.

Utanför fönstret. Hon höll upp nycklarna mot glasrutan och pekade sedan mot brevlådan. Gesten var tydlig. Hon tänkte lägga dem där och åka igen. Bara den bilden kändes nästan overklig. Efter en hel dag fylld av ord, analyser och konflikter stod hon nu några meter bort, på andra sidan glaset, och kommunicerade med gester.

Kanske det mest överrumplande. Att kvinnan jag älskade innerligt. Saknade så jag gick sönder. SOm tillbringat sin dag med att ännu en gång slå slå slå SLÅ SLÅ SLÅ på mig plötsligt stod där. På andra sidan glasrutan.

Det toppade faktiskt dagens tidigare absurditeter.

Jag reste mig och öppnade dörren. Frågade om hon ville komma in.

Hon kom in. Avvaktande. Försiktigt. Jag gick tillbaka till studion. Hon följde efter utan att säga särskilt mycket och slog sig ner i det vi brukade kalla ”tronen”. Den stora snurrfåtöljen stod mitt i den punkt där högtalarna återgav musiken som bäst. Lutade man den bakåt åkte benstödet ut och den blev nästan som en egen liten lyssningsplats.

Jag frågade om hon ville ha någonting att dricka. Ett glas vin eller en öl. Hon tittade på mina ölburkar, gjorde en grimas och konstaterade att mina öl var äckliga. Vin däremot gick bra. Jag hämtade ett glas, hällde upp och ställde det bredvid henne innan jag själv satte mig igen.

Det märkliga var hur snabbt stämningen förändrades. För bara några timmar sedan hade vi skickat mejl till varandra som om relationen redan låg i spillror. Nu satt vi plötsligt i samma rum och småpratade om allt möjligt. Väder. Musik. Småsaker. Som om den där dagen aldrig hade hänt. Som om de hundratals raderna av anklagelser och försök till förklaringar fortfarande låg kvar någon annanstans och väntade på oss.

Vi nämnde dem inte med ett ord. Inte därför att de var lösta. Utan därför att de tillfälligt verkade ha upphört att existera. Det var nästan som om två helt olika verkligheter kunde leva sida vid sida, utan att någonsin mötas.

Jag visste att hon hade skaffat en bil. Som hon sa hyrbil. Hon hade ju hämtad den Onsdag den 16:e. Innan hon åkte till sina barn 16:e-20:e. Jag minns inte alla turer. Men jag vet hon hade den kvar. Jag hade reagerat på att det var en lång hyresperiod. Nu två veckor. Jag funderade på ekonomin. Och vad hon mer skulle använda den till som var värt kostnaden. Hade hon bara använt den för att åka till sina barn hade det ju räckt med 4 dagar.

Jag förstod att bilen i vilket fall inte var relevant just nu. Hon hade druckit. Uppenbart. Det lämnade öppet för Uber eller kommunalt. Jag gissade Uber. Men sa inget.

Jag frågade om hon ville höra vad jag satt och arbetade med. Hon nickade. Jag tryckte på Play och lät låten rulla. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Hon hade hört saker tidigare. Jag brukade ofta spela upp det jag höll på med när någon var i studion. Musik är svår att förklara med ord. Den måste få höras.

Hon lyssnade koncentrerat. Inte på det där sättet där någon sitter och väntar på att låten ska ta slut för att kunna säga att den var ”bra”. Hon lyssnade på riktigt. När något skavde reagerade hon direkt. När något fungerade märktes det lika tydligt. Hon hade åsikter, och hon tvekade aldrig att säga dem.

Det var också här jag upptäckte någonting som senare skulle återkomma många gånger. Hon kunde inte spela ett instrument. Hon kunde knappt hålla en takt om man bad henne klappa händerna. Men hon hörde. Hon hörde detaljer. Och när hon väl pekade på någonting visade det sig förvånansvärt ofta att hon hade rätt.

Jag började plocka isär låten. Gitarrer. Körer. Keyboards. Små detaljer i arrangemanget. Spår efter spår försökte jag förstå vad det egentligen var hon reagerade på. I ett 3.5 minuter långt helvete beståendes av drygt 150 kanaler. Till slut hittade jag det. Den där lilla beståndsdelen som stack ut. Hon log. Och jag fick erkänna det för mig själv.

Hon hade rätt.

Hennes konstnärssjäl. Sinnet för detaljer.

Hennes konstnärssjäl. Sinnet för detaljer. Den fanns där hela tiden. Inte i form av teknisk kunskap eller musikteori. Utan i hennes sätt att reagera på uttryck, balans och känsla. Hon hörde när någonting skavde, trots att hon inte alltid kunde sätta ord på varför.

Kvällen fortsatte i ett märkligt lugn. Vi pratade om allt och ingenting. Lät den ena låten avlösa den andra. Ibland kommenterade hon någonting hon hört. Ibland gled samtalet över till helt andra saker innan vi återvände till musiken igen. Jag drack öl. Hon drack vin. För några timmar sedan hade vi nästan slitit varandra i stycken med ord. Nu satt vi i samma rum och delade musik, som om den där dagen tillhörde någon annan.

På förekommen anledning. Eftersom jag redan hade initierat att bryta ner 150 kanaler i molekyler, så försökte jag roa henne med konceptet ”saker som inte är ämnade att sololyssnas på men som passerar i smeten”. Helt enkelt – allting vi gör är inte så förbannat bra på detaljnivå. Men vi har lärt oss vad vi går iland med.

Plötsligt kom hennes hand upp på konsollen. Hon tog mitt paket med cigaretter. Min första tanke var att hon tänkte ta dem ifrån mig. Hon hade ju avskytt att jag rökte nästan sedan dagen vi träffades. Jag hann nästan förbereda mig på ännu en diskussion om hur äckligt det var, hur dumt det var och hur jag borde sluta.

Men nej.

Hon tog en cigarett. Förde den lugnt till munnen och tände den. Jag satt bara och tittade. Först på cigaretten. Sedan på henne. Instinktivt väntade jag på hostningen. Den där första reflexen som nästan alla får när de försöker dra sitt första halsbloss. Jag hann till och med tänka att jag kanske borde resa mig och öppna toalettdörren.

*Snälla… spy inte på mattan*… eller i ”tronen”*

Ingenting av det hände.

Hon drog ett djupt halsbloss. Sedan ett till. Inte försiktigt. Inte trevande. Inte som någon som experimenterade för första gången.

Hon rökte som jag.

Djupa, lugna bloss. Lät röken vila kvar en stund innan hon drog ner den sista biten i lungorna. Sedan satt hon bara där. Helt avslappnad. Röken fick stanna kvar länge innan hon långsamt blåste ut den. Först genom munnen. Sedan den sista lilla strimman genom näsan.

Jag förstod absolut ingenting.

– Har du rökt förr? Varit rökare? Det har du aldrig sagt…
– Nej… aldrig…

Jag drog mig genast till minnes mitt eget första halsbloss. Busshållplatsen i Djursholm. 1980. Jag hostade. Spydde. Försökte igen. Hostade ännu mer. Spydde ännu mer. Någon värdig debut som rökare var det definitivt inte.

Hon däremot såg ut som om hon gjort det hela livet.

Det var nästan det märkligaste av allt. Inte bara att hon rökte. Utan hur hon rökte. Hela hennes kroppsspråk förändrades. Rörelserna blev långsamma. Avslappnade. Nästan självsäkra. Det var som om jag satt bredvid en annan människa än den jag trodde att jag kände.

Hon var vacker som rökare. Det passade henne på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Arrogant. Nonchalant. Sval. Exotisk. Mystisk. Nästan som en filmfigur. Jessica Rabbit dök faktiskt upp i huvudet, hur märklig den jämförelsen än kan låta.

Oavsett hur mycket jag försökte få ihop bilden lyckades jag inte. Ljög hon? Hade hon rökt tidigare? Eller var hon helt enkelt den enda människa jag någonsin träffat som kunde röka sin första cigarett som om hon aldrig gjort annat?

– Du är sexig när du röker…

Det var det enda jag kom på att säga.

Det var sant.

Och det lät förmodligen fullständigt idiotiskt.

Klockan närmade sig 2 på natten. 6 timmar hade bara försvunnit som absolut ingenting.

Hur många låtar som passerade minns jag inte längre. Förmodligen större delen av den katalog jag hade då. Det var innan nästan all musik började handla om henne. Innan mitt eget projekt fanns. Innan en lång rad singlar, en efter en, skulle komma att kretsa kring den magiska kvinnan från Estland.

Hon blev allt mer hemtam i ”tronen”. Sjönk djupare ner i fåtöljen. Vinet tog slut. Ungefär en och en halv flaska. Själv höll jag mig till ölen. I efterhand har jag ibland tänkt att jag kanske borde ha begränsat hennes tillgång till vinet.

Plötsligt reste hon sig. Hastigt. Skyndade sig mot toaletten. Jag förstod direkt.

Jag höll undan hennes hår. Pratade lugnt. Smekte henne försiktigt över ryggen. Hämtade en fuktig handduk och torkade hennes ansikte när det var över.

Vi gick in i sovrummet.

Hon klädde av sig. Helt. En slarvig hög på golvet. Den här gången lämnade hon ingen markör kvar, som hon gjort vid några tidigare tillfällen. Inga trosor.

Men det var över huvud taget inte läge. Det hade vilken människa som helst förstått om man inte var komplett idiot. Kanske inte hennes ex som försökt våldta henne hade förstått. Men som sagt. Idiot. Och det ligger väl inte i en våldtäksmans natur heller. Att ”förstå om det är läge”.

Jag klädde också av mig och lade mig bredvid henne. Hon hasade sig tätt intill. Lade ansiktet mot mitt.

Plötsligt kom dom. Samma ord som den där kvällen på Fåfängan;

– Jag älskar dig…
– Jag älskar dig…

Hon höll om mig hårdare och hårdare. Som om hon ville krypa in under huden på mig. Efter en stund kände jag hur kroppen började slappna av. Orden blev otydligare. Hon höll på att somna.

Min estniska var fortfarande alldeles för dålig. Och hon var både sömndrucken och berusad. ”Armastan sind” förstod jag. Resten gjorde jag inte. Efter något som lät som ”usumat…” tappade jag bort orden helt. ”Mind mah”. ”Ra lahku”. Eller något åt det hållet. Jag försökte långt senare återskapa ljuden i huvudet. Försökte förstå vad hon hade sagt.

Men jag gick bet.

Det sista man säger i det där tillståndet mellan dröm och verklighet. Jag tror det kan säga ganska mycket. Kanske försökte hon säga mig nåt. Från sitt innersta. Dom där fem-sex-sju meningarna. Ett språk jag inte behärskade. Lite sluddrigt.

Men kanske var det bland dom ärligaste saker hon någonsin hade sagt till mig.

Jag vet inte…

Vad jag vet är att jag somnade lycklig. Och jag vet jag älskade henne. Älskade henne innerligt ur själ och hjärta.

Augustiförvirring

8 juli 2026 / Författaren / 8 kommentarer

Man vänjer sig inte vid oklarhet. Man vänjer sig bara vid att leva i den…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️
– Det var otroligt mysig få sova med dig och kramas hela natten. Jag sov gott!

Jag fick inget svar. Så jag tog upp samma tråd igen. Något senare;

– Hoppas du åxå tyckte det var mysigt. Det kändes så… du låg tätt omslingrad

Jag fick fortfarande inget svar. Något senare skickade jag henne en länk till Kulturveckan. Och fick svar;

– Som vi nämnde ig
– Ja…Jag går gärna med dig på några event om du vill ☺️
– Ja, vi kan gå på ngn
– Hoppas du får mysig brunch med Kristina
– Tack

Hon hade berättat att hon skulle gå på brunch. När svaret till slut kom var brunchen sedan länge över. I min värld är brunch fortfarande just det. En sen frukost. En tidig lunch. Inte någonting som pågår tills dagen nästan blivit kväll. Jag reagerade egentligen inte så mycket då. Jag noterade det bara. Lade det någonstans bland alla de där små detaljerna som verkade obetydliga var för sig, men som med tiden började bilda ett mönster.

Det blev tyst. Ända till 22:45. Hennes kärleksfulla och uttömmande sms;

– Sov gott!

– 7:e Augusti –

Redan 13:57 dagen efter skickade hon ännu en kärleksfull hälsning;

– Hoppas att du har haft en fin dag!

Jag svarade. Men responsen var minst sagt lågmäld. Hon återkom vid 17-tiden;

– Har du snickrat idag?
– Nej… jobbat i studion pga regn. Vad hittar du på?
– Vilar
– Vill du gå en promenad sen? 🙏🏻
– Nej
– Vadådå?

Ännu en gång uteblev svaret.

Jag gjorde några ärenden istället för att sitta hemma och vänta på svar som, om de överhuvudtaget kom, förmodligen skulle fortsätta i samma stil. Korta. Informativa. Praktiskt användbara. Men nästan helt utan värme.

Vägen gick förbi Plantagen. Där stod den. En enorm Hibiskus. Fullständigt magnifik. Jag såg den och tänkte inte särskilt länge. Den skulle hem till henne. Den fick en fin kruka. Jag lyfte in den i bilen och körde direkt mot hennes lägenhet.

I mitt huvud var det egentligen en av de där fullständigt självklara sakerna man gör när man tycker om någon.

Det knackar på dörren. Där står ens pojkvän med en stor blomma. Inte för att han gjort något fel. Inte för att han vill bli förlåten. Inte därför att någon fyller år. Bara därför att han älskar en.

För mig var det nästan själva definitionen av en vardaglig kärlekshandling. Att det skulle kunna uppfattas på något annat sätt fanns faktiskt inte på kartan. Jag måste ha missat någonting.

Jag gick in genom porten. Ställde mig utanför hennes dörr. Knackade. Ingen öppnade. Ingen hemma. Redan där hade min ”scen” havererat. ELler ja. Den kunde ju ha havererat mer om hon varit hemma. Öppnat. Och haft en annan man där. Men men…

Jag ringde henne.

Hon svarade att hon inte var hemma. Hon ville inte säga var hon var. Bara att hon skulle vara hemma ”snart”. Hur snart visste hon inte. Jag frågade om hon kunde uppskatta tiden. Hon drog på svaret. Nej… det kunde hon inte. Så jag väntade.

Till slut kom hon gående. Där stod jag fortfarande kvar. Med den stora Hibiskusen i händerna.

Jag hade nog föreställt mig nästan vilken reaktion som helst. Ett leende. Ett skratt. En kram. Ett ”men herregud”. Någonting. Vad som helst. Istället möttes jag av känslan av att jag snarare ställt till med ett problem än gjort henne glad. Som om jag klivit över en gräns jag inte visste fanns. Som om jag gjort något fel. Som om min blotta närvaro blivit ett intrång.

Vi började småprata. Efter bara en liten stund gled hennes blick ner mot telefonen. Sedan igen. Och igen. Det såg nästan tvångsmässigt ut. Inte som någon som väntar på ett viktigt samtal, utan som någon som letar efter någonting. Eller kanske väntar på någonting.

Samtalet mellan oss dog långsamt bort. Kvar stod jag med känslan av att det pågick en helt annan dialog. En dialog jag inte hade tillgång till, men vars innehåll ändå verkade styra hela hennes närvaro.

Till slut frågade hon om jag ville följa med upp med blomman. Vi gick upp. Jag ställde den på bordet. Den fyllde nästan hela rummet. Inte fysiskt. Men i aura.

Jag hade egentligen tänkt åka hem direkt. Då frågade hon plötsligt om jag ville ha mat.

Ja. Jo. Det ville jag gärna. Fast egentligen hade det räckt med nästan vad som helst. En kopp te. En smörgås. Fem minuter vid köksbordet. Någonting som kändes sådär självklart som jag alltid föreställt mig att en relation skulle kännas. Att pojkvännen kommer förbi med en blomma, och så blir han kvar en stund därför att det är fullständigt naturligt. Inte därför att någon planerat det. Inte därför att någon bjudit in. Bara därför att det är så livet ser ut.

Vi åt tillsammans. Satte oss en stund i soffan. Småpratade. Sedan åkte jag hem.

Tio minuter senare kom ett sms.

– Tack för blomman och mysig kväll
– Tack för mat och mysig kväll ❤️

– 8:e Augusti –

Hennes första sms kom redan 07. En bild på Hibiskusen. Den stod på balkongen. I regnväder. Jag svarade;

– Hibiskusen ville nog bara göra dig glad sin första morgon hos dig…

Jag fortsatte efter några minuter;

– Det är den internationella orgasmdagen idag
– Det kan du inte missa att fira
– Vill du fira den med mig? 🤪 Bio och ett glas vin torsdag kväll? ☺️
– Tack att du frågar, vet ej än
– Ok? Vad ska du göra annars då?
– Har mycket att göra och behöver vila också
– Ok… jaja.. ingen fara… vi får se hur det ser ut för oss när det närmar sig… ☺️tänkte det var trevligt när du var ledig…
– Förstår, tack🙏
– Inget tacka för! Ville bara tillbringa tid tillsammans . Bara så jag fattat… ”datear” vi fortfarande exklusivt, och har inte sex med andra? ( även om vi inte har sex)?
– Jag har inget annat på g
– Jag ville bara veta innan, om du plötsligt får någon på g, så det blir juste ☺️🌹
– Ja, säger till innan
– Toppen!

Jag var ärligt talat osäker på vilken relation vi egentligen levde i. I ena stunden sa hon att hon skulle säga att hon var upptagen om andra män frågade. I nästa sa hon att vi inte var tillsammans. För mig gick de två påståendena inte riktigt att få ihop.

Att vara upptagen betydde, åtminstone i min värld, att man just inte var tillgänglig för någon annan. Därför blev hennes svar, ”Jag har inget annat på gång”, märkligt. Det beskrev ett nuläge. Inte en relation. Precis som hennes ”nästan monogam” beskrev det ett tillstånd, men inte några spelregler.

Jag gjorde därför något jag kom att göra många gånger under de här åren. Jag slutade försöka förstå logiken och började istället spegla den. Om det var så här hon definierade verkligheten fick också jag göra det.

Inte därför att jag tyckte om den. Utan därför att det var det enda sättet att se till att vi åtminstone levde efter samma premisser.

Det var exakt samma sak som tidigare när hon sagt att hon var singel om andra män frågade. Min första tanke var aldrig att protestera. Min första tanke var att dra slutsatsen fullt ut. Om hon var singel, då var också jag singel. Allt annat hade inneburit att samma situation gav två olika regler beroende på vem av oss den gällde.

Det normala hade kanske varit att låta konsekvensen ligga någonstans i framtiden. Om en månad. Om tre månader. Den dag den faktiskt blev aktuell. Men då hade hon fortfarande haft ett övertag. Jag valde därför något helt annat. Min formulering gjorde konsekvensen omedelbar. Den inträffade inte senare. Den inträffade i samma ögonblick som premissen uttalades. För mig var det egentligen inte märkligt alls. Krångel föder krångel. Lika för lika. Samma regler. Samma sekund.

I min värld var det inte heller särskilt märkligt att ett ”vet inte än” följdes av någon sorts förklaring. Inte en lång redogörelse. Bara någonting. Vad var det som gjorde att svaret inte kunde bli ja eller nej? Vad var det som behövde falla på plats? För mig betydde ordet ”än” att det redan fanns någonting annat med i ekvationen. Någonting som först behövde avgöras innan hon visste om hon ville gå på date med mig. Det var egentligen inte själva ordet som skapade frågorna. Det var frånvaron av allt runt omkring det.

Jag släppte ändå resonemanget. Jag hade hittat ett recept på en soppa som lät fullständigt fantastisk. Tog ett varv genom Östermalmshallen och handlade allt som behövdes. Grönt. Färska örter. En hummer. Ostar. Bröd. Små detaljer som tillsammans skulle bli en middag. När allting låg uppdukat på köksbänken såg det nästan ut som ett stilleben. Jag tog en bild och skickade den till henne.

– Jag ska göra ett nytt mästarrecept i morgon… varit och handlat och ska testa nåt nytt
– Wow, vad är det?
– En soppa… med tillbehör
– Kommer du få besök?
– Tror jag inte. Varför fråga?
– Du säger att du gillar inte laga mat för sig själv
– Det gör jag egentligen inte. Självklart inget besök. Du sa ju vi datear exklusivt
– Du kanske får en inklusive date
– Vill du det?
– Du får göra som du vill
– Vi sa VI datear exklusivt. Då håller man ju det? Eller?
– Du kan ju ändra dig
– Då säger jag till innan att jag inte vill med dig INNAN jag är öppen för andra
– Tack 🙏

Dagens konversation hade tagit slut.

Om hennes frågor och resonemang bottnade i svartsjuka, osäkerhet eller i hur hon själv valde att leva hade jag ingen möjlighet att veta. Jag försökte inte ens dra några säkra slutsatser. Det enda jag med säkerhet kunde konstatera var att logiken började vika undan under våra fötter. Den gick fortfarande att följa, men bara om man accepterade att samma ord kunde betyda olika saker från en dag till en annan.

Samma relation kunde vara exklusiv och inte exklusiv. Samma framtid kunde vara självklar och samtidigt fullständigt oviss. Det var som om hela konstruktionen stod upprätt, men bara så länge ingen råkade ställa den enkla frågan hur den egentligen bar upp sig själv.

– 9:e Augusti –

Hennes sista sms kvällen innan hade egentligen inte lämnat någon större lust att själv ta initiativ till en ny konversation. Så jag lät dagen gå. Jobbade. Gjorde det jag skulle. Först en bit efter fem på eftermiddagen kom hennes första sms;

– Go’dag! Vadhar du hittat på idag?
– Jobbat i studion… gjort ärenden.. Vad blev lunchen? ☺️
– Samma som igår… lax med pasta 🤪
– Vad blir middag då?
– Vet inte 🤷🏼‍♀️Får se vad det blir om det blir ngt…Har du kokat klart mästarsoppan?
– Ja. Tänkt på dig .❤️🌹
– Tack 🙏
– Ka?
– Ja, har tänkt på dig. Vad jobbar du med idag mm
– Har du fått svar om i morgon? Bio?
– Nej, har inte fått ngt svat
– Vad är alternativet då?
– Vad menar du?
– Som du funderar på istället för bio md mig=?

Det märkliga var egentligen inte frågan. Det märkliga var att den överhuvudtaget behövde ställas. Om hon väntade på ett besked fanns det rimligen ett alternativ. Någonting som först måste falla på plats innan hon visste om hon ville träffa mig. Jag frågade inte därför att jag ville kontrollera henne. Jag frågade därför att jag försökte förstå den verklighet jag förväntades förhålla mig till.

Inget spontant svar på att jag tänkt på henne. Inte som det var första månaden vi sågs. Även om jag vant mig vid det, och oftast inte väntade mig något svar på känsloyttringar, så skickade jag alltid frågan. Var det besvarat?

Var det konstigt att fråga henne vad alternativet var? Vad som gjorde att hon inte visste om hon ville gå på date med mig? Hon hade inte fått svar. Alltså fanns ett alternativ. Det gav tre slutledningar.

Hon hade ett alternativ.
Hon ville uppenbart inte säga vad det var.
Jag var på reservplats.

Dum som jag var fortsatte jag med det jag höll på med. Och skickade henne ytterligare sms;

– Vad gör du då?
– Tittar på internet
– Vad?
– Läser om bilar
– Ska du köpa?
– Vet ej
– Trodde inte du ville ha bil i city

Det var som vanligt. Inte direkt spontant. Inte direkt inkluderande. Eller informativt.

Dum som jag var fortsatte jag ändå precis som vanligt. Klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Jag frågade vad det blivit till middag.

– Vad blev det för middag?
– Gissa

Jag svarade inte med någon maträtt. Jag svarade med hela menyn. På estniska;

– Rukola-, nõgese- ja Wrangebäcki juustu supp. Peal tüümian ning röstitud piiniapähklid või päevalilleseemned. Küüslauguga praetud leib homaari, kitsejuustu ja koduse pestoga. Smålandsöl (5,2%).
– Oioioi… va smaskigt du har haft!!

Ja. På svenska hade det väl blivit ungefär: Soppa på ruccola, nässla och Wrångebäck-ost. Toppad med timjan och rostade pinjenötter samt solroskärnor. Vitlöksstekt bröd med hummer, getost och hemgjord pesto. Smålandsöl, 5,2 procent.

Jag hade börjat göra det där ibland. Skriva på estniska. Inte för att imponera. Inte för att jag kunde språket särskilt bra. Utan därför att det fick henne att le. Det blev en liten lek mellan oss. En av de där små sakerna som egentligen inte betydde någonting alls. Men som ändå gjorde det.

Jag skickade en bild. Inte på maten. Utan på kassen. Jag hade ställt den bredvid den lilla statyn utanför hennes hus så att det såg ut som om statyn stod och höll i den.

– 😳

Jag kunde inte låta bli. Skickade en bild till. Och en till. Matlådorna. Foliepaketen. Allt som låg färdigt.

– 😳😳😳
– Matlåda till i morgon ingår
– Är du här?
– Nej katten har handlat och skickade bilden till mig.
– Hämta din middag! ☺️❤️

Några minuter senare kom hon ut genom porten. Hon tittade först på mig. Sedan på maten. Sedan tillbaka på mig igen. Det var nästan som om hon försökte förstå vad hon egentligen såg. Inte bara att jag stod där. Utan omfattningen av alltihop;

– Ska du följa med upp?

Jag hade egentligen inte tänkt det. Tanken var bara att lämna maten och åka hem igen. Hon hade ju så mycket omkring sig, sa hon. Jag tänkte att hon ändå måste äta. Det var egentligen hela idén. Att någon jag älskade skulle komma hem efter jobbet och slippa fundera på middagen. Inte mer komplicerat än så.

Väl i hennes kök packade jag upp. Förklarade vad det var. Hur hon skulle värma. Hon sa det var alldeles för dyr mat. Alldeles för mycket mat. Alldeles för mycket besvär för mig.

– Vi kan dela på det! Det räcker till båda!

Hon ville vi skulle dela. Äta tillsammans. Jag hade ärligt bara provsmakat ännu. Det var inte därför jag tvekade. Jag tvekade mer för att jag inte förstod kontexten.

Vi åt tillsammans. Hon smakade. Frågade lite om soppan. Jag berättade vad som fanns i den. Hon kokade te. Kvällen blev märkligt stillsam. Nästan försiktig. Som om allt det där som varit kantigt de senaste dagarna för en stund lagt sig åt sidan. Hon kom närmare. Ville kramas. Vi satt mest tysta.

Jag tog inte upp biofrågan igen. Inte heller om hon fått sitt svar. Inte om alternativet. Inte om någonting av det som bara några timmar tidigare upptagit mina tankar. Det kändes oviktigt just då. Jag ville inte vinna någon diskussion. Jag ville bara få sitta kvar en stund.

Då sa hon det.

– Jag älskar dig…

Hon sa det plötsligt. Från ingenstans. Tyst.

Jag åkte hem. Det var arbetsdag för henne i morgon. Tidigt.

5 minuter efter att jag åkt kom sms;

– Tack så jättemycket för en god middag! 🙏😘
– Tack
– Och trevlig sällskap 😘
– Det var mysigt kramas ❤️🙏🏻
– Hoppas att du kom fint hem! Tack en gång till🙏😘 Sov gott ❤ Tack själv för mysig kväll! ❤️ Älskar dig!

– 10:e Augusti –

Torsdag.

Hon hade fortfarande inte ”fått svar”. Det som kvällen innan verkat vara det som avgjorde om hon kunde gå på bio med mig eller inte hade fortfarande inte fallit på plats. Åtminstone var det så jag uppfattade situationen.

Redan 06:45 kom hennes första sms.

– Ha en fin dag! 🌞☕
– Tack detsamma!

Jag skickade ett sms och frågade om hon bestämt sig. Inget svar. Fyra timmar gick. Till slut ringde jag istället.

Hon sa att hon skulle ha hemmakväll. Jag vet faktiskt inte om jag trodde på det. Om det verkligen var en hemmakväll. Eller om den där personen hon väntade besked från till slut hade hört av sig. Kanske i sista stund. Kanske därför att hon inte varit hans första val heller.

Men det där var just problemet.

Jag visste inte.

Och jag började allt mer fundera över hur liten möjlighet jag egentligen hade att ta reda på det.

Hon ville i alla fall inte ses. Hon underströk ännu en gång att det skulle bli hemmakväll.

Jag försökte istället flytta blicken framåt. Till helgen. Frågade om vi kanske skulle åka och plocka svamp tillsammans.

Svampplockning var verkligen inte min stora passion. Långt därifrån. Hade jag fått välja mellan en konsert, en storstad, en restaurang eller flera timmar i skogen hade skogen kommit sist nästan varje gång. Men det spelade egentligen ingen roll. Hon tyckte om att plocka svamp. Då ville jag gärna göra det tillsammans med henne. Dessutom hade jag bil. Det gjorde det betydligt lättare att ta sig till riktigt bra svampmarker än om hon skulle åka ensam.

För mig var det egentligen ganska enkelt. Kärlek handlar inte särskilt ofta om att göra det man själv helst ville. Den handlade minst lika mycket om att ibland göra det min partner älskade. Bara därför att jag ville se henne glad.

Det var där hon la sin kommentar. Hennes svar på att jag föreslog vi kunde plocka svamp i helgen.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Jag reagerade egentligen inte särskilt mycket där och då. Samtalet fortsatte. Avslutades som de nästan alltid gjorde. Jag sa:

– Puss, jag älskar dig…

Och som så många gånger tidigare möttes orden av tystnad.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Hade samma samtal inträffat en annan kväll, kanske efter ett par glas vin, är det inte alls säkert att jag låtit kommentaren passera. Då hade jag nog sagt det jag faktiskt tänkte. Efteråt. Att jag verkligen inte var desperat. Och att jag verkligen inte heller hade någon anledning att vara det. . Jag visste vem jag var. Jag visste hur jag betraktades. Jag visste vad jag hade att erbjuda. På alla plan.

Men jag hade hållit vår överenskommelse. Jag drack inte längre hemma. Jag köpte inte hem alkohol. Däremot tappade jag all lust att sitta kvar innanför de fyra väggarna den kvällen. Jag behövde komma ut. Inte för att fly någonting. Bara för att röra på mig. Ta en promenad. Kanske sätta mig någonstans och dricka ett glas vin. Kanske två.

Jag duschade. Fixade håret. Borstade tänderna. Tog på mig vanliga kläder. Inte festkläder. Bara jag. Sedan beställde jag en Uber.

Klockan var fortfarande så pass att Systembolaget och butikerna i köpcentrumet intill hennes lägenhet fortfarande var öppna. Jag bad Ubern stanna till. Det blev ett beslut taget mer på känsla än eftertanke.

Hon hade ju sagt att hon var trött. Skulle ha hemmakväll. Ensam.

Jag började fundera över vad en kvinna som skulle ha hemmakväll ensam kanske kunde uppskatta. I alla fall om jag fick välja. I min bok såg listan ungefär ut så här;

Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut Rosé, 2008

Choklad

25 långskaftade röda rosor

Vad kunde egentligen utfallet bli?

Ett – hon fick lite tillbehör till sin hemmakväll. Väl bekomme.

Två – hon hade sin prio ett där. En annan man.

Tre – hon var inte hemma överhuvudtaget.

Jag insåg att samtliga utfall faktiskt skulle ge mig någonting.

Som sämst skulle jag få ett svar en gång för alla. Och skulle alternativ två eller tre visa sig vara sanna – att en annan man var där, eller att hon helt enkelt ljugit om sin hemmakväll – då skulle champagneflaskan, rosorna och chokladen istället hamna i händerna på första bästa kvinna jag mötte längs Norr Mälarstrand. Jag skulle önska henne en trevlig kväll och sedan bara gå vidare.

Kvällen skulle inte bli bortkastad oavsett.

Kvinnan i fråga skulle förmodligen långt senare berätta för sina väninnor om någon fullständig stolle som såg ut som en musiker. Kanske från Mötley Crüe. Som räckte över rosa bubbel, tjugofem långskaftade rosor och choklad för nästan fem tusen kronor, önskade henne en trevlig kväll och sedan bara gick vidare. Inget ragg. Ingen replik. Ingenting. Bara Ha en trevlig kväll. Och går…

Humor.

En halvtimma senare ringde jag henne. Hon svarade direkt. Jag sa att jag inte hade tänkt hälsa på. Jag visste ju att hon var upptagen med sitt. Jag hade bara någonting jag ville lämna till henne. Hon sa att hon skulle komma ner.

Någon minut senare öppnades porten. Hon kom ut i morgonrock. Men samtidigt märkbart tillfixad. Det var just kombinationen som fick mig att reagera. Morgonrocken signalerade hemmakväll. Resten signalerade någonting helt annat.

Hon tog emot champagneflaskan, rosorna och chokladen. Någon glädje hann jag egentligen aldrig uppfatta. Istället kom utskällningen nästan direkt. Jag respekterade inte att hon ville vara ifred. Att jag kommit dit överhuvudtaget var fel.

Jag sa inte särskilt mycket. Vände mig om och började gå därifrån. Efter en stund skickade jag ett sms.

– Sorry jag störde när du höll på _göra_dig_i_ordning_ inför din ”hemmakväll”.

Jag började gå. Utan någon egentlig riktning. Till slut hamnade jag nere vid Norr Mälarstrand. Satte mig. Beställde ett glas vitt vin. Sedan en Gin och Tonic. Jag satt mest och tittade ut över vattnet medan kvällen fortsatte runt omkring mig.

Efter en stund ringde hon. Samtalet tog nästan omedelbart en märklig vändning. Istället för att förklara varför hon verkade ha gjort sig i ordning inför sin hemmakväll började hon fråga varför jag var så uppklädd. Varför jag var så fin.

Det var just det som var det märkliga. Jag var inte uppklädd. Inte enligt mitt sätt att se det. Jag såg bara ut som jag brukade se ut när jag gick utanför dörren. Inte som när jag gick omkring hemma på gården i gamla kläder. Inte som när jag hjälpte min bästa vän att snickra på Värmdö. Bara… jag.

Jag hade egentligen tre lägen. Vardag. Någonting lite extra. Och fullständigt skitsamma. Den kvällen befann jag mig i vardagsläget. Det som för mig bara var helt normalt. Kanske var det just där någonting skavde. För om mitt normalläge uppfattades som uppklätt, hur såg då hennes bild av mig egentligen ut? Kanske var det där skon faktiskt klämde. Jag stack ut utan att försöka göra det.

Jag satt en stund innan jag skrev till henne. Det var egentligen inte ilskan som tog över. Snarare uppgivenheten. Känslan av att ännu en gång ha försökt göra någonting fint, bara för att hamna exakt där vi alltid verkade hamna.

– Verkligen ont själen av att du inte kände tillräcklig för att ge en chans. Utan bara försöka skylla allt på mig
– Det har funnits mer än en chans och jag behöver inte höra dagligen hur dålig jag är
– Aldrig sagt du är dålig … bara sagt jag älskar dig. DET har jag sagt varenda dag… Jag slutade säga/skriva dom saker du kallar “dåliga om dig” när du äntligen sa du var upptagen om nån frågar… men sedan fortsatte du ju skuldtrippningen om orsak-verkan trots att jag sa vi kunde släppa det…
– Du säger ofta hur dålig jag är…Om du tycker det, vad ska jag säga. Våra åsikter sammanhåller inte. Ska inte hålla på i sms
– Aldrig sagt du är dålig. Jag har argumenterat emot dig när du sagt saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Det slog mig egentligen redan då hur olika vi beskrev samma samtal. Hon hörde att jag sa att hon var dålig. Jag upplevde att jag invände när hon beskrev händelser på ett sätt jag inte tyckte stämde. Vi diskuterade samma ord, samma meningar och samma dagar. Ändå verkade vi leva i två helt olika berättelser.

Samtalet gled så småningom tillbaka till det som egentligen legat under ytan länge. Loopen. Den som uppstod därför att hon envist höll fast vid att verkan kom före orsaken. Jag hade redan då börjat inse att vi inte skulle lyckas lösa den själva. Därför hade jag lagt ganska mycket tid på att leta efter en parterapeut som faktiskt verkade vettig.

När jag till slut tog upp det hade hennes svar varit lika kort som bestämt.

– Det är alldeles för tidigt för det.

Den formuleringen har följt mig många gånger efteråt. Inte därför att jag inte förstod vad hon sa. Utan därför att jag fortfarande inte förstår logiken. Som om ett faktiskt problem på något märkligt sätt skulle förändras därför att kalendern visade en annan månad. Som om tid i sig hade förmågan att lösa det vi uppenbarligen inte lyckades lösa tillsammans.

Och en sak till.

Någonstans under det där samtalet tog relationen slut. Inte formellt. Inte med några stora ord. Men den tog slut. Och jag ställde aldrig frågan om vad hon nu skulle säga om andra män frågade om hon var singel. Den behövdes inte längre. Jag visste redan svaret.

Kvällen fortsatte ändå. Efter en stund skickade jag ett sista sms. Frågade om jag kunde åka förbi på vägen hem. Inte för att prata. Inte för att reda ut någonting. Bara för att få en kram.

Svaret kom direkt. Nej. Det gick inte. Verkligen inte. Hon skulle lägga sig nu. På en gång. Hon behövde sova. Jag påpekade att jag bara var fem minuter bort med Uber. Att bilen inte ens behövde stänga av motorn. Jag skulle bara få en kram och sedan åka vidare.

Nej. Absolut inte. Det gick inte.

Jag avbokade Ubern. Beställde istället två Gin och Tonic till. Satt kvar och tittade ut över vattnet. Funderade över om hon verkligen gått och lagt sig. Tillfixad. Eller om någon annan, hennes prio ett den torsdagen – svaret hon väntat hela veckan på, istället var på väg hem till henne.

Det vet jag inte.

Och sanningen är att jag nog aldrig kommer att få veta.

– 11:e Augusti –

Hur hon hade tillbringat natten, och tillsammans med vem, hade jag ingen aning om. Den frågan skulle komma att följa mig länge. Själv hade jag tillbringat kvällen tillsammans med Ms Alkohol. Och senare, när världen blivit lite tystare, tillsammans med katten. Vi satt där i soffan och skrev sms. Till Kärleken.

Hon verkade uppenbart ha varit upptagen. Det dröjde ända till sena förmiddagen innan svaret kom. Under tiden hann jag tänka både en och två gånger att tystnad egentligen säger väldigt lite. Problemet är att fantasin nästan alltid försöker fylla i resten själv.

– Dumt att skriva sådan sms, där du hävdar att jag inte varit monogam, speciellt efter vi har pratat om det och du sagt att du tror på mig och efter att du säger att jag ältar… typ dagligen samma ogrundade anklagelser…
– Jag har inte anklagat. Jag har försökt förklara jag inser att du var singel och försökt förklara att jag hoppades. Jag står för att jag älskar dig, att du är fantastisk, den vackraste kvinna jag sett, och att hålla om dig varit en känsla utan motstycke. Och jag föreslog inte svamp för att jag var desperat, inte efter annat än att duga, och visa kärlek och intresse att umgås .Allt med mig är dumt och otillräckligt tydligen. Och jag har gjort allt jag kan, från mat, sexuellt, ses, romantik, uppvaktning… Jag tapetserade en vägg hemma med dig… och min Facebook… av kärlek. Hon på blomaffären undrade för övrigt hur det går i går… du får väl gå in och säga ”han musikern som köpt massa rosor och annat skit – jag dumpade honom i går (igen) han kom med blommor och kränkte mig när jag ville vara ensam” 🤪
– Du bevistas i området tillräckligt ofta, så du kan säga själv det
– Bevistas – passiv presens. Bevistar – aktiv presens.
– 🙏

Egentligen försökte jag säga en enda sak. Att det fanns en avgörande skillnad mellan att anklaga någon och att försöka förstå varför verkligheten såg ut som den gjorde. Den skillnaden verkade vi aldrig riktigt lyckas mötas i.

Det blev tyst igen. På riktigt den här gången. Resten av dagen gick utan fler ord. Först framåt åttatiden på kvällen tog jag upp telefonen igen. Jag hade egentligen bara en enda fråga kvar;

– Vill du kramas med en ledsen ensam och vilsen musikant i natt?ännu så länge mycket nyktrare än igår och vill egentligen bara kramas och sova tidigt…
– I tysthet och utan höga toner

Jag åkte dit. Hon öppnade.

När hon öppnade porten satte jag på en fånig kärlekslåt i telefonen. Hon började skratta.

Kvällen började bra. Blev märkligt stillsam. Hon satte på tevatten. Gjorde smörgåsar. Vi pratade. Drack te. Senare ett glas vin. Kramades. Pratade lite till. Det fanns en värme där. Men också någonting som hela tiden höll emot.

Varje gång mina händer gjorde minsta försök att fortsätta dit en vanlig relation för länge sedan hade gjort det självklart att de fick gå, tog hon försiktigt bort dem. Inte hårt. Inte argt. Bara bestämt. Och just den där lilla rörelsen förde mig direkt tillbaka till Mannen Som Försvann 🔗. Den låg kvar någonstans mellan oss, trots att vi egentligen inte pratade om den. Någon, som kanske hade blivit behandlad på samma sätt. Finnas där. Men inte ha en relation. Och som en dag vaknade av hennes Facebook sa ”In a Relationship”.

Under kvällen började någonting förändras. Nästan omärkligt först. Det var som om hon långsamt försökte backa undan från det som faktiskt hänt kvällen innan. Från att hon gjort slut. Jag kände igen mönstret direkt. Det var samma försiktiga reträtt som den där kvällen ute på gården. Först ett avslut. Sedan, nästan som om det aldrig riktigt sagts, en rörelse tillbaka.🔗

Jag ville samtidigt ta mitt eget ansvar för det som hänt. Det blev nog mitt misstag. Istället för att bara låta kvällen vara försökte jag förklara mig. Försökte be om ursäkt för sådant jag upplevde att hon tagit illa vid sig av. Att jag aldrig menat att anklaga henne. Att jag inte påstått någonting. Bara ställt frågor. Frågor som uppstod därför att hon så ofta gled undan. Lämnade svar halva. Eller inga alls. Precis som dagen innan.

Sedan rasade allting egentligen ganska fort. Jag försökte förklara att jag alltid stått för henne öppet. Att hon aldrig varit någon hemlighet i mitt liv. Hennes svar blev istället att jag inte hade någon rätt att publicera bilder av henne på Facebook. Jag svarade, kanske lite mer hånfullt än klokt, att hon under hela vår relation egentligen bara publicerat en enda sak som visade att jag överhuvudtaget existerade i hennes liv.

Därifrån blev samtalet snabbt ett samtal där ingen av oss längre verkade lyssna särskilt noga på den andre. Hon sa att jag skrev skit om henne. Jag försökte förklara att det inte stämde. Det enda negativa jag någonsin publicerat var hennes egna sms den gången hon gjorde slut via just sms. Då bytte diskussionen riktning igen. Nu handlade det plötsligt om att jag skrev skit om alla mina ex. Jag invände även mot det. Så var det inte heller. Bara ett enda ex. Och det efter ett händelseförlopp som såg helt annorlunda ut. Någon som försökt pissa på mig efter att ha uppfört sig som skit. Något jag aldrig skulle komma att bara låta passera.

Samtalet hade vid det laget lämnat det som egentligen varit problemet för länge sedan. Vi kastade inte längre lösningar mellan oss. Vi kastade argument. Till slut spelade det nästan ingen roll vem som sa vad. Det hade blivit precis det som ingen av oss egentligen ville ha. Pajkastning.

Plötsligt sa hon;

– Jag ska i alla fall lägga mig nu. Om du vill stanna kvar?

Vi gick och lade oss. Inte tätt intill varandra. Det fanns fortfarande ett avstånd mellan oss. Inte stort. Men tillräckligt för att märkas. Vi blev liggande en stund utan att säga särskilt mycket. Det kändes nästan som om båda väntade på att den andre skulle göra nästa rörelse.

Efter en stund kröp hon försiktigt närmare. Började hålla om mig. Jag svarade med samma försiktighet. Hon hade samma markör som senast. Trosorna 🔗. Jag gjorde mer än att respektera den gränsen. Jag responderade på den. Lät den få vara precis den gräns hon ville att den skulle vara. Och lite till. Det var min markör mot hennes markör.

Och ändå. Hur märklig kvällen än varit. Hur mycket som sagts. Hur mycket som gått sönder. Så slutade vi där igen. Tätt omslingrade. Ännu en gång.

– 12:e Augusti –

Hon var definitivt mysigt kramig på morgonen. Jag hade slutat markera mot hennes markör. Resignerat. Vi låg kvar länge och väl. Kramades. Pussades. Händer blev inte längre borttagna.

När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Supertack för fantastiskt god mat! och mysig kväll & natt🙏🏻❤️
-Tack att du tyckte om maten🙂
-Och trevligt sällskap med skön natts sömn nära dig 🥰😘
-🙏
-Älskar din närhet
-❤️
– Din närhet är lika magisk som du är vacker eller din kropp sexig 🥰

Där blev det tyst.

Jag skickade henne åtskilliga sms. Samma innehåll. Samma innebörd.

Att jag älskade henne.

Men lördagen fortlöpte utan några som helst svar.

– 13:e Augusti –

Började dagen med sms till henne;

– Hoppas du får en fin dag ❤️🌹 Älskar dig.

Svaret kom långt senare;

– Tack! Önskar dig en fin söndag!

Det var vänligt. Men det var också allt. Orden hade blivit artiga. Nästan neutrala. Som om de inte längre riktigt bar det de en gång hade gjort.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Ringde henne och frågade om hon ville följa med. Hon hade ju själv ett band till dem. Jag tänkte att det kanske fortfarande gick att rädda dagen. Att vi bara kunde åka dit tillsammans, prata om någonting annat och för en stund lämna allt det andra bakom oss.

Istället gjorde hon slut.

Förklaringen var densamma som tidigare. Mitt sätt att agera. Mina sms. Framför allt diskussionen om att hon sagt att hon var singel om andra män frågade.

På några minuter var vi tillbaka där vi alltid verkade hamna.

Orsak.

Verkan.

Samtalet tog slut. Jag skickade några sms efteråt. Bad om ursäkt för att jag inte lyckats hantera situationen bättre. Att hennes uttalande om att vara singel om andra män frågade hade slagit hårdare mot mig än jag själv förstått.

Men jag kunde fortfarande inte släppa det som för mig var själva kärnan. Mitt agerande hade inte uppstått ur tomma luften. Det hade en orsak. Och den orsaken var det vi aldrig lyckades enas om.

Tankarna fortsatte snurra. Hade hon verkligen varit ensam hemma torsdags? Eller hade hennes förstaval helt enkelt fått ihop det ett dygn senare istället? Samma kväll som jag, bara några timmar tidigare, vaknat hemma hos henne.

Jag visste inte.

Kanske skulle jag aldrig få veta.

Det enda jag faktiskt visste var att hon ännu en gång gjort slut. Två dagar efter att hon ångrat att hon gjort slut dagen innan. Vid det laget hade jag sedan länge tappat räkningen över hur många gånger det egentligen skett.

Ännu en vecka hade passerat.

Utanför Hennes Sfär

28 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det märkliga var att tilliten alltid bodde i samma rum…

– 24:e Juli 2023 –

Jag funderade på ringen.

Jag förstod den inte. Jag förstod inte symboliken.

När vi spelade boule tillsammans hade hon plötsligt ringen på sig. En förlovningsring till en relation hon samtidigt hävdade inte existerade. En ickerelation. Och ändå fortsatte hon säga att hon var singel om andra män frågade.

Jag var såklart glad över att hon bar den. Det var självklart. Glad är inte ett ord som klargör vad jag kände när jag såg henne bära den. Det handlade inte om det. Det handlade om att försöka förstå signalen.

Jag kunde inte hitta något sätt att ta upp frågan. Inte utan att det med största sannolikhet skulle sluta precis som vanligt. Att vi ännu en gång skulle hamna i vår loop. Där vi återigen skulle diskutera orsak och verkan, vrida och vända på samma argument och till slut stå kvar på exakt samma plats. Ännu en omgång regelrätt pajkastning, utan att någonting egentligen förändrades.

Ibland funderar jag på om hon kände likadant. Om hon innerst inne bara ville att loopen skulle upphöra, men samtidigt inte kunde backa från sitt resonemang om orsak och verkan. Som om ett enda steg bakåt skulle innebära att hela hennes förklaringsmodell rasade. Att det då skulle bli omöjligt att värja sig mot tanken att allting faktiskt hade börjat hos henne. Och konsekvenserna av det. Att jag skulle anklaga henne för allt som blivit förstört på grund av hennes agerande. Hålla det emot henne.

Det var ett resonemang jag hade svårt att ta till mig. Som om jag för en enda sekund skulle hålla det emot henne att det faktiskt var hennes fel. Om hon tog på sig ansvaret och loopen slutligen försvann så vi bara kunde älska. Utan bråk. Det var ju det enda jag ville. Det fanns ingenting jag önskade mig mer.

Det var två helt olika saker. Äpplen och päron.

Jag skulle aldrig någonsin vika mig en millimeter från frågan om orsak och verkan. Där fanns ingenting att förhandla om. Jag tänkte inte bära skulden för någonting jag inte hade skapat. Men om hon tog sitt ansvar hade jag heller inget behov av att någonsin prata om det igen. Inte ur något perspektiv.

Hon hade ju också sagt att hon bar ringen annars. Inte bara när vi sågs. Var det sant? Eller var det ännu en av alla dessa märkliga glidningar där orden aldrig riktigt gick att hålla fast vid?

Hon hade precis kommit hem efter att ha träffat sina barn. Och sitt ex. Ännu ett tillfälle där hon befunnit sig i samma sfär som sitt gamla liv. Ännu en gång gled allting. Ingenting verkade längre stämma. Som så många gånger tidigare när hon varit där.

Hade hon verkligen burit ringen där? Framför barnen. Framför sitt ex. Hade de sett den? Eller var den bara till för vissa sammanhang? Vissa människor?

Om jag inte ens förstod varför hon bar ringen, eller ens kunde förstå om vi hade en relation i den betydelse jag menade – en uttalad relation, öppen och självklar – så visste jag samtidigt att vi bevisligen hade någon form av relation. Det gick inte att förneka.

Som addendum till allt jag inte förstod fanns det jag faktiskt förstod. Min tillit till henne var i det närmaste obefintlig. Och det var inte någonting som uppstått av sig själv. Den hade vuxit fram genom hennes eget agerande.

Jag hade försökt vara extremt tydlig med vad jag behövde för att bygga upp förtroendekapitalet igen. Egentligen var det inga märkliga krav alls. Snarare sådant de flesta människor behöver för att kunna känna tillit till en annan människa. Inte minst fanns det inga krav som jag själv inte var beredd att ge tillbaka.

Det märkliga var att när vi faktiskt sågs hade hon nästan all min tillit. Hennes signaler var då så tydliga. Hennes närvaro så självklar. Det var som om allting föll på plats bara vi befann oss i samma rum.

Problemet uppstod så fort avståndet kom emellan oss. Det kunde räcka med två kvarter. Någon mil. Att vi inte längre såg varandra i ögonen. Att jag inte längre befann mig i hennes sfär, utan kommunikationen förflyttades till telefonsamtal eller, som allra värst, mejl och sms.

Det var där allting rasade.

Igen.

Det Enkla

28 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det var aldrig de stora sakerna som höll ihop oss…

– 24:e Juli 2023 –

Jag vaknade tidigt. Började dagen med att skicka henne ett sms;

– Tack för superfin kväll, och varmaste tack för att bjuda in att sova över en tidig arbetsdag. Känner jag det var galet lämna världen vackraste kvinna istället för att hålla om henne naken, men fick en hostattack från helvetet, och hade hållit dig vaken .Än en gång tack för skönt insomnande tillsammans. ❤️🙏🏻 Jag älskar dig! ❤️❤️
– Tur att du hann rymma innan hostattacken 😉 Det var jättemysigt att somna tillsammans!Tack för igår, det var roligt! Jag älskar dig ❤ Ha en fin dag!
– Det var superkul! Och dt betydde mycket mer än du tror att du bjöd mig sova över innan arbetsdag… Somna/vakna med dig på min arm och hålla om din mage är det bästa jag vet…Jag blev för övrigt djupt rörd av att du sa du haft ringen på dig “länge”. Ha en superfin dag! Hoppas din lunch smakar bra! ❤️
– Du håll om mig så skönt när vi sov🥰❤️ Tack, lunchen kommer smaka gott 😋 Tack 🙏.
– Jag vet! Jag kände det undermedvetet! ❤️ mina händer och ögon älskar dig lika mycket som min själ och hjärta ❤️
– Älskar sova med DIG! ❤️❤️❤️ Hur du håller om mig!
– Det är ju inte varje dag man blir utskrattad när man försöker ha sex heller… 🤪🤣😳❤️ Min arma självkänsla…
– Du är BÄST!

Jag och detaljer. Hon sa hon hade burit ringen länge. Men bara veckan innan. På vår picknick. Då bar hon den inte. Så vad var egentligen ”länge” för henne? Hade hon burit den när hon hade hälsat på sina barn. Och sett ex. Eller var länge sedan hon senast gick ut genom dörren?

Jag förstod inte. Och just en sån här detalj var exakt det som skulle kunna få hela kommunikationen och tillvaron att implodera. På en sekund. Och på andra sidan staketet alla dom andra stunderna. Som boule under gårdagen. Känslan vi båda delade av att hålla om varandra nakna. Närheten. Åtrån. Någonting lite utanför den mänskliga sfären. Någonting väsensstyrt.

Dagen gick. Plötsligt kom ett sms från henne igen. Det var märkligt. Ett år hade gått, och alltid i dom perioder som vi fungerade, så hoppade jag till av lycka av hennes egen signal. Släppte allt och läste direkt. Och svarade direkt.

Hon skickade ett meme. Jag förstod direkt. Jag förstod precis vad det handlade om. Det handlade plötsligt om det som utlöst att gårdagens sex resulterat i skrattsex.

Kukar. Stora kukar. Och ibland – för stora kukar… Såna som kan medföra situationer man plötsligt börjar skratta åt. I alla fall om man står varandra nära.

Det kom ett meme till. Ämnet var detsamma. Kvinnor som tyckte om stora kukar. Eller ännu större.

Jag svarade;

– Men min skrattar du åt 🥺

Jag hade kallat det ”utskrattad”. Men det var väl egentligen inte sanningen om hur det kändes. Vad det handlade om hade inte tärt på min självkänsla nämnvärt. Nästan tvärtom. Hon hade inte skrattat för att det fanns för lite. Snarare tvärtom.

Jag skickade henne ett klipp från Instagram. Kim Cattrall. Ett utdrag ur “Sex And The City”. En loop på henne. “Oh I love a Big dick! A really really BIG DICK! A REALLY REALLY REALLY BIG DICK!!!!

– Du upp i dagen! Tack för uppskattning. Eller ska jag säga… ”visad förståelse”? / Mr B

Hennes svar var kort och gott;

– 😘
– Älskar dig!
– ÄLSKAR DIG!❤️❤️❤️
– Ma armastan sind sügavalt! ❤️
– Ka!

Som sagt var. Det hade blivit en ny fas. Vårt första skrattsex. Och hur det än var runt när jag bjudit henne på date. Olika exklusiva restauranger. Allting sånt. Så var det alltid dom enkla tillfällena som på nåt sätt resulterade i fantastisk sex. Massa gånger hemma på gården. När vi åkte elscooter. Eller som nu. Dagen innan. Bara lite boule.

Jag tror det handlade om en annan sorts åtrå. Någonting i det enkla. Någonting i det naturliga. Någonting i närheten.

Bråk. Osäkerhet. Sex hade hamnat lite på efterkälken ett tag. Och igår – den där närheten. Enkelheten. Närvaron. Åtrån. Och ett bra tag utan sex. Så jo. Jag hade blivit lite extra till mig. Och hur det än var med Kim Catrall så hade nog även hennes rollfigur en punkt när hon hade sagt ”its over the top now”.

Så… det blev skrattsex.

Men jag kände det som att det bara underströk dom saker vi hade som fungerade. När det fungerade så var allt så förbannat enkelt. Så satans självklart. På alla plan. Matlagning. Prat. Sex. Det fanns faktiskt ingenting som inte bara flöt.

Men. Så kom alla dom där andra konstiga sakerna i hennes agerande. Och i botten låg Loopen och skvalpade runt.

Min tanke landade någonstans i ”kunde inte bara världen dra åt helvete så vi kunde vara bara vi. Bara vara”.

Senare övergick våra sms till en betydligt osexigare nivå. Hon hade köpt en taklampa. Ingenting passade. Bad om hjälp. Frågade om hon skulle skicka bild. Det behövdes inte. Jag förstod precis vad det var frågan om. EU hade dödat den gamla hederliga kronljuskontakten till förmån för DCL-standard.

Alternativen var två. Antingen byta kontakt på lampan. Ta bort DCL-skiten. Eller byta till DCL i taket. Det berodde lite på filosofi. Det kokade ner till att hon eventuellt skulle komma att byta igen. Troligt köpa nytillverkat. Då var byta kontakt i taket det logiska.

Jag var ändå på bygghandeln. Skickade bild på det jag plockat ihop. Ersättningskontakt för taket. Beroende på plattans storlek skulle troligt ett av två eller tre hål passa. Så det var bara två små hål att borra och två kablar. För högst troligt fanns ingen jord. Huset var för gammalt. Dvs ca 8 minuters arbete.

– Rätt saker
– Om det fattar jag inget
– Till din lampa
– Ser inte ut som jag förstår ngt 🤪
– Hur går sladdar in? 3st Finns det kroken
– Sladdarna går in i hålen avsedda för sladdar…tror jag 🤪Ska hjälpa! Ja krok…

Ok. Det fanns tre ”sladdar”. Nej. Jag trodde fortfarande inte på jord. Snarare två separata slingor. Två knappar på väggen. Men det var definitivt inte en av sakerna som fångat min uppmärksamhet dom gånger jag varit hemma hos henne.

Jag hade växt upp med att ”lära mig om allting” Bra manliga förebilder. Jag fick ofta höra jag ”visste allt”. Det var naturligtvis inte sant. Men en helt del. Om att snickra. Om el. Om VVS. Om motorer. Om filosofi. Om… Och jag tyckte om att göra saker. Snickra var min stora hobby.

Jag frågade ofta. När jag inte visste. Problemet med dom som låtsas kunna allt och därför aldrig frågar för att inte avslöja att dom inte vet, är att dom aldrig får ett korrekt svar, och därför fortsätter att inte veta någonting.

Inom musiken hade jag arbetat med ganska många kvinnor. Starka kvinnor. Om det var någonting jag aldrig gjorde så var det att klappa kvinnor i branschen på huvudet. Bara för att jag råkade vara av manligt kön. Det var någonting jag innerligt avskydde som fenomen. Jag var väl medveten om att jag även hade det ryktet. Kvinnor tyckte om att jobba med mig.

Å andra sidan så var en övervägande merpart av alla ”dumma frågor” oftast på intet sätt förtjänta av en lång utläggning av tekniska detaljer. Total waste of space. Såvida ingen verkligen ville veta någonting. Så oftast blev det bara en mer skämtsam attityd;

– Hur går sladdarna in?
– I hålen avsedda för sladdar… tror jag…

Mer frågande än ren sarkasm.

Vi bytte ämne. Igen. Som alltid;

– Vill du följa med och äta på strömma kanalbar nån dag? Jättegott!
– Nån dag kan vi göra det☺️
– Jobbade du i helgen?
– Ja
– Kväll eller morgon? Nån ledig kväll med sovmorgon?
– Lördagkväll
– Ses lördag kväll? Fast jag hjälper dig med lampan innan om du vill
– Ja
– 🙏🏻❤️
– ❤️

Tidig kväll skickade jag mer sms;

– Tänkte ringa senare
– Ja, är då?
– När passar dig? så du inte misstolkar tiden som mitt kontrollbehov ? 🤪

Ingen rök utan eld. Eller vad säger dom? Jag brukade alltid blanda ihop idiom. Det brukade resultera i komplett idioti som ”Ett troll gör ingen sommar”, ”En yxa kommer sällan ensam”, ”Ingen cykel på isen”, ”Gå som het gröt kring handduken”, eller ”kasta in kon”.

Men i alla fall. Ingen rök utan eld. Jag satte den!

Jag hade mina rutiner. Och hade en lång period när jag alltid ringde henne samma tid. Ända till den dag hon kallade mina kvällssamtal för ”kontrollbehov”. Så. Det var en diskret pik. Men snyggt paketerad. Lågmäld. Sådär som på det enda sätt vi någonsin kunde diskutera saker som inte fungerade. Det hade faktiskt sina helt egna premisser;

Vi sågs IRL
Stämningen var nära och kärleksfull
En liten diskret pik om ett ämne lades in i förbifarten. Oftast från min sida.
Den andra. Oftast hon. Bemötte med ett snett leende.
Samtalet gick vidare om någonting annat.

Senare på kvällen hade vi ett långt telefonsamtal. Det var som våra samtal kunde vara när dom var som bäst. Hon berättade att hon skulle gå ut med sin kompis Anna kvällen efter. Sa hon kunde ringa när hon kom hem. Jag uppskattade det såklart.

Kanske borde jag ha frågat om hon hade tänkt bära sin ring. Kanske inte. Såklart ville jag gärna veta. Men inte på bekostnad av att haverera någonting. Igen.

Klockan var bara runt 22 när vi hade avslutat. Jag skickade ett sms efter samtalet;

– Head und
– Head ööd! 😘
– Älskar dig ❤️
– Ka ❤️

Game On

28 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Vissa matcher är roligare än att förlora…

– 23:e Juli 2023 –

Jag hade åkt för att hälsa på fårskallarna tidigt. Heldag med kaffe, bullar och mys. Bilresan på 10 mil var ungefär det enda som hade hindrat mig från att totalt självmedicinera mig till sömns efter gårdagens bråk, inställda date med mera.

En dag med fårskallarna hade en tendens rensa hjärnan. Jag saknade verkligen tiden jag hade dom precis utanför köksfönstret och bara kunde gå och sätta mig hos dom. Närsomhelst. Stoppa handen i ullen. Klia. Gosa. Bli kärleksfullt stångad av det där lilla lammet jag flaskmatade några år tidigare. Nu en bagge på 100 kilo vars kärleksfulla stångande kunde få mig välta och göra en kullerbytta. Jag saknade alla våra samtal. Jag hade ju alltid pratat med dom om precis allting. I synnerhet livet i stort. Eller kärleken. Om henne.

Tillbringade en stund av resan hem med telefonsamtal till en kär gammal vän och kollega sedan urminnes tider. Etablerad artist/körsångerska. Och – flerfaldig svensk mästare i Boule.

Vi hade bara glidit in på det. Boule är kul. Det tar 10 minuter att lära sig och en livstid att bli bra på. Jag hade faktiskt aldrig spelat i hela mitt liv. Vi pratade om att dra ihop ett gäng.

Jag fick ett infall. Kom hem. Klappade vildkatten. Slängde mig i duschen. Slängde mig i bilen.

Jag gled upp utanför Kärlekens port ganska precis 17:00.

Ringde. När hon svarade sa jag bara;

– Er limo är framkörd!

Hon lät förvånad. Men inte alls avvaktande eller oemottaglig.

Jag fortsatte;

– Dresscode casual! Kom ut!

Tog bara 5 minuter så var hon nere.

Beige byxor. Någon sorts leopardtop. Scholltofflor. Inga strumpor. En liten väska och uppsatt hår. Osminkad.

– Vad ska vi hitta på?
– Det får du se. Jag vet du inte vill bli sen!

Det märkligaste var att hon bar sin förlovningsring. Efter hennes vecka i den mellansvenska staden. Efter vårat bråk. Och nu – hon hade sprungit ut på 2 minuter. Hade hon redan burit den? Eller hade hon slängt på sig den på väg ut? För ett event som var totalt spontant. Och casual.

Jag körde till Norr Mälarstrand. Till Boulebar.

Många banor. Många spelade. En perfekt sommarkväll. Jag slängde in frågan;

– Har du spelat?
– Nej…

Fick bord. Beställde Prosecco. Espresso. Snacks.

Samt bokade bana och instruktör.

Det var först då hon förstod. Inte bara bar. Utan boulebar.

Fick bana. Instruktör med korrekt fransk klädsel. Bröt mellan svenska och franska.

Vi spelade boule. Skrattade. Försökte förstå vad vi gjorde fel. Och hur faan var den där regeln nu igen?

Hon spöade skiten ur mig. Och samtidigt var jag nästan överdådig i att vara generös med både avstånds- och poängräkning. Det var lättare än att försöka maskera det.

Boulebar. Solnedgången. Sommarvärmen. Hon. Hon var definitivt engagerad i spelet. Både intellektuellt som emotionellt.

Jag kände det i hela kroppen. Fy faan vad jag älskade den kvinnan. Det kokade hela tiden ner till att jag inte kunde sätta fingret på exakt vad det var. Kanske för att deet var allting med henne. Det fanns helt enkelt ingenting som inte var perfekt. Eller fantastiskt. Eller magiskt. Eller vackert.

Alla små detaljer med henne. Eller kring henne. Oavsett vad det gällde. Hennes fötter. Eller hennes tänder. Tandkött. Öron. Förbannad kvinna att ha alla dom där små beståndsdelarna som skapade en liten person som bara kunde beskrivas som Perfekt.

Alla dom små egenheterna. Jag återkom alltid till hennes bubblande skratt när hon skulle berätta ett skämt eller någonting roligt hon varit med om. Bara hon kunde få en berättelse om en SL-biljett att resultera i att hon skrattade, bubblade och småfrustade så man inte hörde vad hon sa till slut. Och så accenten på det. Det var samma visa varje gång. Jag skrattade så jag nästan grät. Åt konceptet.

Sen fanns det massa andra egenheter. Det hade gått 13 månader. Åtskilliga kvällar när hon klätt av sig vid sängkanten. Den tända lampan. Åtskilliga dagar när hon kommit ut ur duschen.

Matchande underkläder?

Nej. Inte en enda gång. Inte en enda dag. Aldrig. Och lika makalöst som hon klädde sig i en helt egen stil. Helt egna kombinationer. Helt egna matchningar. Lika pricksäkert var hon den okrönta drottningen av Missmatch vad det gällde underkläder.

Jag hade frågat henne någon gång. Efter ett par månader. Hon hade bara tittat på mig. Oförstående. Jag tog inte upp det igen. Dels spelade det ingen roll. Jag brydde mig inte ett förbannade skit om underkläder. Jag såg bara henne. Det märkliga var att jag plötsligt började bry mig om hennes underkläder. Hennes missmatch blev någon sorts. Jag vet inte vad. Inte en fetich. Mer bara en liten liten detalj till som fascinerade mig med henne.

Det var en fin kväll. Jag körde henne hem.

Klockan var inte sen. Egentlligen. 21:30 ungefär.

– Vill du följa med upp?
– Du skulle ju upp tidigt?

Vi drack te. Slötittade på tv. Kramades i soffan. Det var som en av alla kvällar på gården. Fast utan brasan. Tiden gick.

– Jag måste gå och lägga mig. Ska upp tidigt i morgon.
– Jo jag förstår det.

Jag reste mig. Sträckte på mig. Gav henne en kram.

– Tack för en fin kväll!
– Tack själv, det var jättetrevligt!

Jag gick mot hallen för att ta på mig skor.

– Vill du stanna kvar?
– Självklart jag vill! Bara jag inte stör din sömn med min förbannade hosta. Men i så fall smyger jag upp tyst och åker hem. Är det ok?

Vi klädde av oss. La oss. Kramades. Kramades intensivare.

Det var en ny sorts sex. Vi hade alltid haft en extrem mental närvaro i sex. Men nu råkade en del bara bli. Det ena ledde till det andra. Plötsligt hade vi någon sorts skrattsex. Enkelt. Naturligt. Genuint. Fast fortfarande med samma otroliga åtrå vi alltid haft till varandra. Det hela kändes som någon sorts bevis på hur nära vi egentligen stod varandra.

Klockan hade blivit för mycket. Jag ville inte få slaget i skallen senare att jag hade hållit henne uppe. Vi somnade tätt omslingrade.

Det inträffade såklart. Någonstans runt tre. Satans hostan.

Det kändes tråkigt åka ifrån henne. Vakna hos henne. Inte få vakna med henne.

Picknick

22 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Hon gav mig några körsbär. Istället…

– 15:e Juli 2023 –

Det var första morgonen jag vaknade hos henne. Det var även första gången jag vaknade med henne och hon hade sovit påklädd.

Hon var kraftigt bakfull. Gjorde kaffe. Batteriet i min ecigg var slut. Abstinensen gjorde sig gällande.

Vi tog adjö. Varm kram. Jag gick förbi Coop. Köpte cigg. Beställde Uber. Satte mig på en bänk och väntade. Tog en cigg. Skickade en bild på platsen till henne. Hon förstod mycket väl var jag satt. Backen nedanför hennes hus.

– Hittat sittplats?
– Ja… Hade jag haft batteri kvar hade nog bara ecigg funkat idag på morgonen…
– Har du fått cigg?
– Ja… men hade gått lika bra med bara ecigg faktiskt Tack du lät mig sova över 🙏🏻
– Självklart
– Kom på det faktiskt var första gången
– Du bara inte ville så gärna

Det var inte riktigt sant att jag inte ville. Det hade bara blivit en ganska märklig situation.

Hon hade sagt hon kanske skulle åka till sina barn senare på Lördagskvällen. Eller kanske Söndag.

Jag slängde in en inbjudan för kvällen. Om hon inte skulle åka. Understryka att jag absolut förstod om hon ville åka till sina barn. Att det var en naturlig prioritet.

– Som sagt… om du inte kommer iväg idag, och är ledig i kväll så säg till om du har lust. Vi kan ju ses i förbifarten om inte annat, bara ta ett glas vin vid vattnet… behöver ju absolut inte bli sent
– Kan inte bli så sent
– Skyldig dig en ryggmassage nu åxå
– Tackar ja men skyldirär du inte
– Ok… erkänner väl jag gillar ge massage då 🤪
– Det misstänker jag
– Märks det?
– Ja! Kunde du sova hos mig eller kändes konstigt?
– Sov gott tack! Ovant med dig klädd dock… van kunna hålla om dig närmare
– Förlåt att jag inte hade mat hemma
– Är väl ingen fara alls!
– Måste sova lite, har huvudvärk
– Hoppas du kryar! Ta en tablett och vila. Drick…

Jo. Jag älskade ge henne ryggmassage. Eller massage överlag. Mina händer älskade det. Mina ögon älskade det. Hela jag älskade det. Jag hoppades att hon märkte det. Att det inte var ”Minsta möjliga på förfrågan” utan att det kunde vara en timme av vilja. Lust. Åtrå. Kärlek.

Konstig att sova hos henne. Nej. Kanske bara inte dom omständigheter jag hade hoppats på.

Jag följde upp hennes huvudvärk senare under dagen;

– Hur mår huvudet? Tänkte precis på dig
– Bättre tack. Vad ska du äta?
– Vi får se hur det blir. Beror lite på om du åker eller är upptagen i kväll
– Jag vill gå i skogen
– Jag hade nåt nästan liknande i åtanke. Ledig och hungrig typ 20? Säg till…
– Vad betyder nästan
– Nästan betyder natur, vatten, mat, picknickkorg…

Jag skickade henne en bild på min picknickkorg. Den vi använt på vår första midsommar.

Hennes svar kom snabbt;

– 😍
– Utanför dig 19-20?
– Vart ska vi då?
– Det får du väl se? Date? Dresscode ”very casual”.
– Ja, vi kan ta en bit mat från den fina korg. Behöver jag ta med mig ngt?
– Gladare humör än avslut igår? 🤪
– Ses snart 😘

Uppenbart hade resan till barnen blivit uppskjuten. Men det fanns det ingen dialog om. Men vi hade en date.

Jag tillbringade resten av eftermiddagen med förberedelser. Försöka göra något riktigt fint och annorlunda för henne.

Men min s.k. humor var tvungen inflika någonting;

– Köpte varsin grillad korv på Statoil, och en stor Pucko. Drack halva och fyllde på med tequila!
– Blir vi bägge två puckos då?
– Var osäker på var det finns grönt i stan så jag köpte med en låda kattgräs!! Vi ställer den intill oss så blir det som picknick i det gröna…

Verklighetens förberedelser såg relativt annorlunda ut.

Jag hade förberett.

Filt. Korg. Bestick. Glas. Prosecco.

Maten hade jag fuskat med. Kolgrillen. Två olika rätter. Det hade blivit mitt bästa alternativ att ställas mot kallskuret eller grilla på plats.

Parkerade hos henne. Hon kom ut. Osminkad. Svart nagellack som hon måste målat under dagen. Rosa klänning. Vita sneakers. Jeansjacka. Vi tog en Uber till Djurgården. Blockhusudden. Längst ut. Bänkar. Bord. Havet. Perfekt väder.

Vi åt. Satt länge. Höll handen. Kramades. Pratade.

Sedan gick vi tillbaka mot Café Blockhusporten. Beställde en Uber.

Hon hittade ett körsbärsträd. Hoppade. Sträckte sig. Försökte nå. Plockade. Skrattade. Åt direkt. Körsbär efter körsbär. Som ett barn.

Det hade blivit kyligt. Hon hade lånat min stora svarta hoodie. Alldeles för stor. Köpt i L.A. Och ”väldigt L.A.” i sin stil. Passade inte nånstans. Men hon var söt i den!

Jag filmade. Det gick inte att låta bli.

Gjorde misstaget ställa fel fråga.

– Älskar du mig?

Inget svar. Hon tittade bort. Ut ur kameran. Jag frågade igen. Hon bytte ämne.

– Säg att du älskar mig?

Hon var tyst. Gav mig några körsbär istället.

Ubern kom.

Vi åkte hem till henne. Släppte av utanför porten. Hon vände sig om och vinkade. Flera gånger.

Jag åkte vidare hem.

Det tog inte lång stund innan hon skickade sms;

– Tack själv för fina romantiska dejten 💖 Älskar dig
– Hoppas på ny date
– 🤗
– Säker?
– Vadå säker?
– På att du vill ny date?
– Det tror att vi kommer att ha
– Vill du ?
– Ja

Jag funderade på varför hon inte kunnat besvara frågan när jag filmade henne. Bara ett enkelt ”ja” som svar på om hon älskade mig.

Men kanske viktigast. Jag funderade på hur det kändes. Innerst inne.

Allt jag gjort för att ännu en gång försöka göra det till någonting speciellt för henne. En upplevelse. Ett minne. Av kärlek. Av omtanke. Och ovanpå det stunden i sig. Där vid vattnet.

Hur det kändes? Där innerst inne?

Kluvet. Väldigt kluvet.

Hon hade velat ses. Hon hade svarat nästan omedelbart på bilden av picknickkorgen. Hon hade kommit. Suttit där vid vattnet i timmar. Hållit min hand. Kramat mig. Skickat ”Älskar dig” senare samma kväll.

Det var inte handlingarna hos någon som inte ville ha mig i sitt liv.

Hon sa ofta att hon hade visat sin kärlek i handlingar. Det var sant. Jag hade fått åtskilliga och åter åtskilliga små tecken. Hennes handlingar. Handlingar som alla indikerade hennes kärlek. Hon hade helt rätt i det. Men det där andra. Att hon sa hon var nästanmonogam. Sa hon var singel om andra än frågade. Inte ville, eller kunde, stå för sin kärlek, för oss, öppet. Det var även det handlingar.

Så fanns där även allt det andra. Hon hade nycklar till mitt hus. Jag hade inte ens portkoden till hennes lägenhet. Jag kunde planera dagar, middagar, utflykter och helger. Köra genom stan med picknickkorg, filt och prosecco för att försöka skapa någonting fint för henne. Av kärlek. Av omtanke. Men jag hade fortfarande bara sovit hos henne en enda gång. Och när jag ställde den där enkla frågan vid körsbärsträdet blev det tyst.

Inte ett nej. Inte ett kanske. Inte ens ett undvikande skämt. Bara tystnad. Några körsbär i min hand istället. Det var det som gjorde mig så förvirrad. För om hon inte älskade mig hade allting varit enklare att förstå. Om hon inte ville ses. Inte ville hålla handen. Inte ville ha fler dater. Inte skickade ”Älskar dig” samma kväll.

Då hade det funnits en rak linje genom alltihop. Men det gjorde det inte.

Tvärtom. Kärleken verkade finnas där överallt. I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Och just därför blev tystnaden så märklig. För frågan var kanske aldrig om hon älskade mig. Frågan var varför hon inte kunde säga det.

Om hon var rädd att det skulle hamna på Facebook var nästa fråga lika självklar som obekväm. Varför? Varför skulle det vara ett problem? Vem var det som inte fick se? Vem var det som inte fick veta? Varför fick någon inte se eller veta? Varför kunde hon skriva orden i ett sms några timmar senare, men inte säga dem där vid vattnet?

Varför kunde hon visa kärleken, men inte stå för den?

Jag hade inget svar. Men jag hade börjat ana att det inte var kärleken som saknades. Kärleken verkade tvärtom finnas där nästan överallt.

I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Det var någonting annat som saknades. Eller var det någonting annat som fanns? Någonting som stod i vägen. Och det var kanske just det som gjorde mig så förvirrad.

För jag satt inte med en människa som inte ville ha mig. Jag satt inte med en människa som inte ville ses. Inte med en människa som undvek mig. Tvärtom.

Hon sökte sig tillbaka hela tiden. Hon ville ses. Hon ville ha fler dater. Hon skrev att hon älskade mig. Hon höll min hand. Hon kysste mig. Men samtidigt fanns där en osynlig gräns som jag aldrig riktigt förstod. Som om kärleken hade två olika versioner. En som fick finnas mellan oss. Och en annan som aldrig riktigt fick finnas inför resten av världen. Och ju mer jag försökte förstå den gränsen, desto mindre förstod jag den.

Om hon inte älskade mig hade allting varit enklare. Om hon inte ville vara med mig hade allting varit enklare. Om hon hade dragit sig undan hade allting varit enklare. Men det gjorde hon inte. Hon kom närmare. Samtidigt som någonting höll henne tillbaka. Och jag visste inte vad det var.

Var det rädsla? Skam? Någon annan? Någonting från hennes förflutna?Någonting hos mig? Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner i förhållande till vad hennes önskvärda image krävde? Det där hon sagt om att ”hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen”.

===
Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner? Samtidigt som jag inte riktigt passade in i bilden av hur hennes liv skulle se ut?

Jag visste inte.

Men tanken slog mig. Hon hade ju sagt det själv. Att hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen. Inte en man i ett hus ute på landet. Eller senare i ett litet radhus i förorten. Inte en man som skrev böcker. Inte en man som spelade in skivor. Inte en man som sa exakt vad han tyckte med total avsaknad av all politisk korrekthet. Inte en man som ställde frågor när saker inte gick ihop. Inte en man som knåpade ihop trasiga jeans, om än för 3000 spänn dock trasiga, med Jean Paul Gaultier och Versace, konstiga boots, märkliga hattar och jackor som såg ut som dom kom från USAs inbördeskrig. Utan enkelt. Platt. Trist. Med tydliga signaler. Bank och finans! Framgångsrik!

Var det möjligt att hon älskade mig, men samtidigt önskade att jag var någon annan? Att kärleken fanns där, men att verkligheten inte passade ihop med bilden av hur livet borde se ut? Jag visste inte. Men frågan lämnade mig aldrig riktigt.

Jag visste inte. Jag visste bara att jag stod mitt i en kärlek som verkade existera från alla håll samtidigt. Och ändå inte fullt ut.

Det var nog där frågorna började växa på allvar. Inte därför att kärleken saknades. Utan därför att den fanns.

Så hur kände jag mig? Innerst inne?

Kluven.

Jag hade haft vad som hade kunnat bli en helt underbar dag med kvinnan jag älskade över allt. Om hon bara hade kunnat säga det lilla ordet ”ja” när jag frågade om hon älskade mig. Trots att jag filmade.

Mellan Midnatt & Katastrof

22 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det farligaste med katastrofer är att de sällan presenterar sig i förväg…

Till min stora förvåning, och ännu större glädje, hade hon plötsligt svängt 180 grader. Igen. På 1 minut. Tackat ja till en date samma kväll hon kom hem.

Jag hade bokat bord. Meddelat henne tiden. Köpt rosor. Gjort mig i ordning. Beställt Uber.

Jag var i tid för bordsreservationen. Förklarade läget för hovmästarinnan. Att min date var på gång med eventuellt kunde bli lite sen. Hon skulle komma hem runt 22. Det fanns bara reservation för 22:45. Jag ville inte hon skulle känna stress.

– Jag går in och verifierar så kommer du när du kommer
– Ja, kan inte trolla… kommer så fort jag kan
– Inget prob . ”Casual” ok för öl/drink snax?
– Absolut

Om jag var casual ska jag kanske låta vara osagt. Jag var givetvis uppklädd inför en date. Men jag tog elcyklarna från vår förra date i beaktande. Samt att det ju faktiskt tenderade bli sent. Och inte en ”absolut helkväll”.

Så småningom hörde hon av sig. Hon var på gång. Frågade om jag fått plats. Jag hade inte bokat en Uber åt henne eftersom tiderna var lite svävande. Retrospektivt kom jag på att jag hade glömt fråga vad den kostade och glömt swisha henne för den. Men kanske ingen är perfekt. Trots allt.

Svart klänning. Med vita och lila blommor. Vita sneakers. Uppsatt hår. Hon hade kanske siktat på casual och att det skulle gå fort att göra sig i ordning, men det fanns ingenting casual i hennes aura. Hon syntes genom hela restaurangen när hon gick längs rampen som ledde upp från entren.

Jag reste mig. Gav henne en kram. Gav henne rosorna. Drog ut hennes stol.

Tapas är perfekt när man inte riktigt vet hur hungig någon egentligen är. Men uppenbar var hon hungrig. Och hon ifrågasatte inte att jag bokat bor för ”vin/öl och snacks”. Hon beställde smått och gott. Så gjorde även jag. Och någonting att dricka.

Hon beställde mer. Både mat och dryck. Där det så småningom kom att bli bara dryck. Hon drack på ett sätt som var ganska olikt dom andra gånger vi haft date. Mer på ett sätt som när vi umgåtts hemma och saker vid något tillfälle spårat ur.

Jag drack även jag. Men faktiskt ganska mycket mindre än vad hon gjorde. Trots att jag var den ”med missbruksproblem”.

Kvällen blev sen. Hon hade dykt upp strax efter 23 och klockan var drygt 02 när vi på vår promenad genom ett Stockholm insvept i sommarnatten värme närmade oss Norr Mälarstrand. Hand i hand.

Hon hade druckit snäppet lite för mycket. Vi satte oss på en bänk. Blandat för att det behövdes. Hon behövde. Och att vi ville. Insupa stunden.

Vi tittade ut över vattnet. Kramades. Pussades.

Jag har svårt säga vad som gjorde henne vackrast. Månsken eller solljus. Det var väldigt olika saker.

Solljuset gjorde henne lättare. Naturligare. Som om hon hörde hemma bland bryggor, sommarängar, parker och blommor. Som om världen var enkel.

Det var flickan som en gång suttit på Järnvägsgatan i Tallinn med kritor i handen och ritat på asfalten. Kvinnan som kunde försvinna i en park för att fotografera en blomma som ingen annan ens hade lagt märke till. Kvinnan som plockade mossa i skogen och gjorde julpynt åt mig. Kvinnan som lyckades bryta sönder en trädgårdsgrep därför att hon tog i lite för mycket och sedan skrattade åt det tills hon nästan grät.

Hennes ständiga skratt. Alla gånger hon skulle berätta någonting. Började skratta åt sig själv. Ibland skratta åt sitt egna skämt. Eller sin egen berättelse. När hon hade tappat sina bilnycklar i toaletten. Efter att ha varit på toaletten. Men inte kunde spola på grund av nycklarna. Var tvungen stoppa ner handen.

Hennes accent blandades med med bubblorna från skrattet. Till slut gick det inte att förstå ett enda ord av vad hon sa. Men jag skrattade lika mycket i alla fall. Inte åt henne. Med henne! Bara för att jag älskade varenda sekund av tillfället.

Det fanns någonting jordnära i henne. Någonting som inte handlade om pengar, status, image eller prestation. Någonting som bara ville upptäcka världen.

En blomma. En sten. En katt. Ett märkligt moln. En knapp på en gata i Borås.

Som om hon fortfarande bar runt på samma nyfikenhet som barnet med kritorna där på Järnvägsgatan i Tallinn för länge sedan.

Månskenet gjorde någonting annat. Någonting farligare. Inte farligt som i våld. Farligt som i lockelse. Som om hon tillhörde natten lite mer än dagen. Som om det fanns någonting i henne som vaknade när restaurangerna stängde, när de flesta gick hem, när de ordentliga människorna gick och lade sig.

Någonting rastlöst. Någonting dekadent. Någonting som inte riktigt ville att kvällen skulle ta slut. Jag vet inte om det var sant. Men det var känslan. Att hon alltid drogs lite mot kanten av saker. Lite längre. Lite senare. Lite mer. Som om morgondagen kunde vänta.

Som om världen efter midnatt hade fler möjligheter 🔗 än världen före midnatt. Fler människor. Fler historier. Fler äventyr. Fler frestelser.

Hon satt tätt intill mig på bänken. Höll min hand. Lutade huvudet mot min axel. Och ändå fanns den där känslan. Att en del av henne alltid hade blicken riktad mot nästa horisont. Nästa kväll. Nästa stad. Nästa berättelse.

Kanske var det just därför jag älskade henne så mycket. Och kanske var det just därför hon skrämde mig ibland också.

Kvällen hade varit perfekt. Magisk. Som vanligt med henne.

Det fanns inte en satans chans i hela djävla helvetet att jag hade kunnat förutse nästa händelse. Då hade jag gjort någonting för att förhindra det. Precis vad som helst.

Mellandagar

19 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det såg inte ut som början på ett bråk. Det såg ut som början på en fin helg…

– 26:e – 29:e Juni 2023 –

Efter vår Tapas/Scooterdate. Efter Midsommar. Efter dagen med fåren.

Hon var tillbaka i Borås. Vi var tillbaka på läget av inga frågetecken alls. I alla fall på ytan.

Ännu en dag inleddes med sms från henne. Utan ett enda ord sa hon allt som behövde sägas. Allt jag ville höra.

– ❤️❤️❤️

Så jag svarade;

– Hoppas du får en fin dag på nya arbetet! 🌹
– Tack 😘
– Vaknade 5… tänkte sova en stund mellan 10-11… ALLA ringde på samma 45 minuter 🤬🤬
– Du är populär 😘 Själv har jag knappt fått sova. Lgh är för varm
– Gick det inte att öppna?
– Nope. Balkongen men den är vid kök och hjälpte inte så mkt. 32 grader i lgh nu
– Fy faan Be om hotell istället ?
– De måste fixa grejen, annars kommer inte bo /jobba kvar

Uppenbart var hennes lägenhet undermålig. Och ärendet hade fastnat mellan firman som skötte bemanningen, och en trött hyresvärd. Jag tyckte synd om henne.

Jag skickade henne som så ofta en liten bild från min dag. Jag och min bästa vän jobbade. Vi hade tagit lunch. Strömma Kanalbar.

– Strömming… färsk, stekt… jättegod!
– Vad gott du har
– Du måste följa med hit och äta nån gång!
– Gärna 😍
– Hur har det gått med lägenheten?
– Bråkar om min rätt att ha svalare boende
– Hur kan det möjligt bli bråk om det? Alla fattar det är orimligt kunna jobba utan sömn och man kan inte sova i 32 grader
– Det finns inga gardiner och han vill inte sätta upp de heller… har skickat bilder till konsultchefen, inte fått ngt vettigt svar än En fläkt som snurrar runt varm luft är toppen. I en varmluftsugn…
– Och eftersom fastighetsskötaren troligt inte är nobelpristagare i fysik så satte han bladen på fläkten fel. Om den suger eller trycker luft är två olika saker med olika resultat. En mobil ac kommer ju funka. Finns på jula. Billigt.
– Nu tvingas du sova över hos sexiga män med ac hemma 🤬
– Möjligt, tror inte att den är uthyrare är intresserad, när kaffe och tekokare var uppgift omöjligt
– Möjligt? Sexiga män eller Ac? 🤬

Jag kände spontant att jag ville bjuda henne på Strömma. God mat. Fantastisk utsikt över kanalen. Alla båtarna som passerade. Broöppningarna. Solnedgången.

Jag hade skämtat om var hon skulle sova när lägenheten inte funkade. Men någonstans i allt fanns ju fortfarande att hon förutom sin utsaga i videon sagt ”Min pojkvän” hade hon inte reviderat sitt uttalande om ”singel om andra män frågar”. Det låg där. Precis som hennes nästanmonogam.

Jag bytte ämne;

– Finns det kastruller etc då?
– Ett par, ingen skärbräda
– Andra husgeråd? Så man kan laga mat?
– Inte så mycket
– Du får väl ta med lite? Blir det mycket på hemresan kan jag hämta dig Önskar jag haft råd. Då kunde jag anställt dig som sällskapsdam i en månad istället
– Det är jag ju nästan …😅

Jag hade börjat fundera på någonting gott och trevligt till vår nästa date på Lördagen. Strömma skulle bli lite för sent. Missa solnedgången. Tänkte asiatiskt – Farang? Fisk? Eller smörrebröd kanske?

– Har du varit på Två Små Svin? Annars måste vi äta där… känner ägaren…
– Nej , där har jag inte varit
– Då måste vi gå dit
– Nu gick jag fläkten… Sa att jag vill ha ac, han lovade fixa fram en… får se om det blir så
– Då kan vi grisa till🐷🐷
– Ägarens dotter var i samma stall som jag hade fåren 1.5 år och jag körde henne (14 då) hem varje kväll från Väsby till söder… så han får ge lite bra pris 🤪🤪
– Haha… om du har kunnat hålla händer från småtjejen
– Hahah ja… det kunde jag… världens gulligaste… blev lite som ”dotter” på den tiden. Dåliga tankar om gistaristen tydligen
– Du berättar själv om dina fantasier
– Nja… mer been there done that… och inga knäppa fantasier kvar…. mer en trogen man Fördelen med nån som ”levt livet” är att han inte alls går att locka med dumheter utan är trogen, lojal och monogam
– Även värre
– Jaha det är värre? Vara en trogen och monogam man?

Min enkla förklaring om min anknytning till restaurangen ramlade in på nåt jag kunde utläsa som skämtsam yta, men som ändå hade en underton av svartsjuka. Inte som mina små gliringar om hennes singel, där underlaget var en realitet – hennes faktiska agerande.

När det inte fanns någon verklighetsanknytning. Var hennes svartsjuka då baserad på hur hon själv agerade? Och vad var det egentligen för fel på att vara trogen. Att vara monogam. Att vara lojal. Oavsett vad det var baserat på. Att jag helt enkelt var klar med sånt. Jag sa bara sanningen. Jag lät mig inte lockas. Been there done that. Och det var henne jag älskade. Punkt.

Hon fortsatte dela med sig av sin dag;

– Då så, nu fick jag min ac
– Vaktmästaren föll för din heta rumpa?
– Haha… knappast
– Pettus
– Är du

Jag skojade om att hon var lurig. Hon skojade om att jag var det. Eller skojade hon egentligen? Det var samma punkt som återkom. Men ur två helt olika perspektiv sett till faktiska omständigheter. Jag pikade för att försöka få henne revidera saker. Vad var hennes pikar baserade på?

Ännu en av dagarna var som dom andra. Dagarna flöt ihop.

– God morgon sötnos! Hoppas du kunde sova med ny ac!
– Go’morgon 😘 Tack, ja det var bättre inatt. Hoppas att du har sovit gott och får fin dag 🌞☕😘
– Saknar dig
– ❤Saknar dig ❤
– Älskar dig

Något senare;

– Vad sysslar du med?
– Odlingar
– Vax duktig du är ☺️

Skickade henne en bild på en av hennes växter jag passade åt henne. Den som lidit nöd under hennes vistelse i Italien.

Hon svarade;

– Faktiskt har den börjat bli lite grön ingen, den vill ha mycket vatten och när jag vat i Italien fick de inget
– Estnisk lurig kvinna. Dumpar växter och gistarister
– Växter väntade hemma
– Det gjorde gistarristen åxå

Något senare. Nu frågade jag;

– Vad gör du då?
– Tränade
– Viftar på rumpan bland vältränade Borås-män 😳
– Vad gör dig så stackars?
– Hon jag älskar som viftar på rumpan i Borås Säger hon är singel
– Just, går på gatan och mumlar – singel singel. gitarristens fantasi är gränslös
– Solade lite idag… och köpte tandblekning hos hygienisten
– Går och ler med vita fina tänder till alla stor-rumpa-tanter
– Så är singellivet

Det fanns värme. Det fanns kärlek. Det fanns intresse. Det fanns omtanke. Men ibland kändes det lite som väpnad fred. Kanske för att saker från det jag skulle komma att kalla ”Loopen” låg där. I goda stunder som skämtsamt pikande. Men dock. Som en påminnelse om att det var olösta frågor.

Våra ämnen var som så ofta annars spridda. Från ac till att hon köpt bestick. Fynd på loppis. Men kommit på att dom var nysilver och kände sig lurad. Hon skickade bild. Jag tyckte dom var fina. Erbjöd mig köpa dom av henne om hon inte ville ha dom. Jag såg mer till att dom var söta än ett eventuellt värde. Vad hennes primära syfte med skillnaden mellan silver och nysilver var vet jag inte.

På en vägg på gården hade jag satt upp en massa foton på mig. På min exfru. Extremt obetänksamt hade jag inte tagit bort alla bilderna när Kärleken kom på besök för första gången. Det hade gått så snabbt. Jag hade helt enkelt glömt av det mitt i att säda. Handla. Allting. Efteråt hade jag kommit på det. Skämdes.

”Grattis jubelidiot. Du borde ju faktiskt städat bort varenda partikel från din exfru innan din nya date kommer hem till dig?”

Jag hade åtgärdat det hela till hennes andra besök på gården. Alla foton nertagna. Och istället hade jag tagit lite olika av hennes bilder från Facebook och satt upp på samma vägg. Bara några stycken.

Jag minns när hon såg det. Hon kom. Gick upp på övervåningen. På väg ner igen såg hon. Jag hade hört ett tyst ”Jesus…”

Den väggen hade expanderat under vårt år tillsammans. Fler bilder. Nu mina egna. På henne. På oss. Dessutom hade hon ju givit mig några av hennes konstverk. Jag hade ramat in dom på Frame-It.

Jag hade lagt ut alla på golvet. Två sektioner. En med hennes konst. En med bilderna på henne. Nu cirka 25 stycken.

Jag skickade henne bilderna;

– Ojoj… många bilder
– En vägg täckt av all din konst. En annan täckt av bilder på dig.
– Ja, blir personlig ☺️

Jo. Det blev vackert. Det blev personligt. Och förutom att hennes konst nu fått en helt egen vägg, medan konst från andra tämligen kända svenska konstnärers konst samsades på övriga, hade hon själv nu fått en egen vägg. En egen vägg som var det absolut första man såg när man kom in i huset.

Absolut. Jag tyckte om ha bilderna på henne uppe. Självklart. Men väggvalet var även en signal. Till henne. Nu hade hon inte bara nycklar till mitt hus. Kunde komma och gå som hon ville. Om. Vilket inte skulle komma att hända förutom kvinnliga kollegor, skulle komma hem till mig var det första man såg HENNE.

För mig var den signalen absolut glasklar.

– Du kan väl ropa till när du är hemma om du vill ses lördag?
– Sov gott du med!💖

Vi hade haft ett trevligt telefonsamtal på Onsdagskvällen den 28:e. Om hennes boende. Om ingenting. Om att ses kommande Lördag när hon var hemma. Hon hade tackat ja i samtalet. Vi hade bestämt Två Små Svin. För att slutligen understryka att det var en inbjudan hade jag skickat ett sms.

Följande eftermiddag var hon tillbaka på ekonomi. Sådär lite oroligt. Nästan anklagande. Saker skulle motiveras. Härledas. Redas ut. Ett totalt omvänt agerande mot när det gällde bråk och känslor. För min del var det en totalt onödig diskussion. Varför inte bara skriva ”Skicka XXXX kronor på swish!”? Det var inte direkt så att jag trodde hon skulle lura mig. Inte ekonomiskt…

– Fick 3 stycken parkeringsanmärkningar utöver den som jag betalade, hur lyckas man med det på så kort tid? 😳😢
– Du har ju fått för två? och fler har jag inte fått. Det är ett helvete komma ihåg skiten. Vad ska jag skicka
– 1000 är de två extra
– Skickar det! less på gamarnas betzalen betzalen Och gnäll… skärmdumpar..
– Vadå gnäll?
– Ibland glömmer man… thats it Speciellt när man är van ha egen gård – bara släppa bilfaan utanför dörren. ”Gnäll” = utdragna sms med skärmdumpar ingen djävel är intresserad av… när det ändå kokar ner till att betala nåt. Skriv bara vad jag ska skicka så gör jag det på en gång. Kallas Easy Street…

Det blev inget stort bråk. Mest bara lite ”fram och tillbaka”.

Framför allt var det inte riktat mot henne. Det trodde jag var fullständigt självklart. Min avsky var riktad mot dom små fascistoida asgamarna på Parkerings-Waffe. Med sina försök till högtravande paragrafläsning. Sånt slängde jag alltid bort. Men när det nu hade kommit till henne skulle det ju självklart betalas. Men jag varken ville eller orkade höra nåt ”omkring”. Säg bara vad jag ska skicka…

Anledningen att jag minns det är att det var en av dom få gånger vi hade någon sorts schism i relationen som inte handlade om sakerna som ingick i Loopen. Detta. En skärbräda. Grädde. Och lite jord från en färsk ört vi köpt på Ica Maxi.

Det var alla saker som blåste över på 3 sekunder. Det skulle inte Loopen komma att göra.

Det tog inte lång stund så skickade vi hjärtan igen.

Men under morgondagen skulle jag komma att trampa i klaveret. Ordentligt. Inte så där ”hoppsan men det gick bra”. Utan mer som en elefant som stampar mitt i en Musette.

Bröstfickan

19 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det är märkligt hur mycket hopp man kan lägga i en så liten gest…

– 25:e Juni 2023 –

Jag vaknade på det bästa sätt jag kunde tänka mig. Katten vid fötterna, och tätt omslingrad. Naken med henne. Kärleken. Vi hade glömt persiennerna kvällen innan. Den tidiga morgonsolens försiktiga strålar genom fönstret. På hennes ansikte. Känslan av hennes hud mot min, Hennes doft.

Hur sätter man ord på sånt?

Jag visste den skulle komma. Rökhostan. Så jag smög upp. För att inte väcka henne. Stängde försiktigt sovrumsdörren. gick ut på verandan. Det fanns 250 kvadratmeter och 7 rum mindre att gå undan till. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag visste hon hade ställt klockan. Bara en tidsfråga innan hon skulle komma upp. Så jag började göra frukost åt henne. Efter frukosten körde jag henne hem. Hon skulle packa inför återvändandet till sitt bemanningsuppdrag i Borås.

Det tog inte lång stund så kom hennes sms:

– ❤️
– Tack för jättetrevlig/rolig date, och fin midsommar! 🙏🏻❤️
– Tack själv för en fin midsommar med dig! ❤️

Efter en stund skickade hon en bild på blommorna på hennes veranda. Jordgubbar och annat hon grävt upp på gården och sedan planerat hemma hos sig på balkongen.

– Titta här… de kanske hade behövt extra kärlek…
– Ja verkligen! Jag kan hämta upp dom. Jättesynd om dom bara dör
– Ja, det kan du och du kan skörda lite 🤪
– Jag åker in till typ… 15? Och köra dig till tåget samtidigt!

Jag erbjöd mig hämta dom. Ställa dom på min veranda och ta hand om under tiden hon var borta. Hade hon gjort sig besvär kunde jag göra detsamma. Dessutom hade jag ett annat ärende.

Jag hämtade blommorna. Hade med en kartong att ställa dom i så det blev lättare at bära. Hjälpte henne med väskorna. Körde henne till centralen.

Vi kramades. Pussades. Och utan att hon märkte det lyckades jag smyga ner mitt ärende i bröstfickan på hennes skjorta.

Hon åkte. Jag vinkade.

Jag skickade ett sms;

– Farväl Boråsbrus 😢😳
– 👋
– Tack för skjuts 😘
– 🥰
– Vad glatt du vinkar 😳
– Nääää
– Vad ska du hitta på nu?
– Ta in blommor och plantera om nån av dom Sen ordna i studion
– Hann du till byggmax?
– Och sätta upp dina tavlor
– Ja
– Fick du allt som du behövde?
– Ja Hur går resan?
– En timme till i tåget . Hur går det för dig med alla dagens projekt?
– Håller på med studion… saknar en kabel (1000 spänn)… djävligt trist
– Har kabeln försvunnit?
– Ja Oförklarligt sett till hur minutiöst noga jag packade allt.
– Kvar på gården?
– Tror det Är du framme?
– Ja. Vad sysslar du med?
– Nu satte jag mig på verandan och vilar
– Mysigt
– Vildkatten o Rödspöket står på varsin sida veranda dörren o fräser. Studion rullar
– Ordning och reda på dig

På kvällen hade hon börjat installera sig i ännu ett nytt boende i Borås. Ett uppenbart undermåligt boende och långt ifrån vad som utlovats.

Jag försökte få klarhet i hur illa det var;

– Ingenting typ husgeråd?
– Enstaka saker… Gardiner bara i sovrummet, tv utan programmer , Ingen wifi… fast det stod att det finns
– 😢
– Taklampa bara i vardagsrummet…🤪
– Då kommer du festa på krogen istället för vara ”hemma” 🤪 Ska du ut och vifta på din singelrumpa? 🤣🤪
– Knappast

Jo jag vet. jag borde inte ha. Men samtidigt som jag, kanske ganska förståeligt, kände en oro över att världens vackraste kvinna var ensam i en främmande stad, i ett boende som knappast var hemtrevligt och inbjöd till hemmakvällar, och kanske ville hitta på nåt kul så försökte jag skämta bort det.

Trots allt så var den enda revideringen av hennes ”singel om andra män frågar” den där lilla oavsiktliga ”min pojkvän” på vår senaste date den enda indikationen på att hon ansåg vi faktiskt var ett par. Och vi hade inte berört eller rett ut vad ”nästanmonogam” egentligen betydde. Klart jag var orolig.

Plötsligt skickade hon en bild.

Den hade ramlat ur bröstfickan på hennes skjorta. Mitt ärende. Det var en bild på nyckeln till mitt överlås.

– När la du dit den???
– På centralen såklart
– Jag märkte ingenting

Nu hade hon båda nycklarna. Och det var mer än en gest. Det var realitet. Hon kunde komma och gå precis som jag ville.

Hon skulle komma hem till kommande helg. Men Söndag skulle hon jobba.

Jag försökte komma med förlag;

– Kanske en date lördag ?
– Ja, vem vet. Kanske en gistarristen dyker upp
– Vi kan äta ute, ha trevligt och sova rimligt tidigt
– Ja, mycket tidigt 🤪
– Började du tidigt söndag?
– Ja
– Vi kan äta ute. Åka till mig efteråt. Du kan ta Audin till jobbet.
– Måste åka tåg efter jobbet mot Borås 🤪 Hinner inte lämna bilen till dig, ska jobba på Lidingö
– Jag löser det. Ta Audin! Skicka uppgifterna för parkering så tar jag den i appen.
– Ska sova alldeles strax
– Sov gott 😘
– Sov gott du med 😘 Jag älskar dig
– Jag älskar dig ❤️

Hem från Borås Fredag kväll. Jobba igen Söndag på extrajobb här hemma i Stockholm. Åter Borås Söndag kväll. Klart jag ville hjälpa till om jag kunde. Speciellt om hon mitt i allt det där kunde tänka sig att lägga sin tid på en date. På mig. På oss.

Om vi efter vår date landat hos mig kunde hon ta bilen till jobbet nästa morgon. Sedan till centralen. Jag kunde ta en uber dit och möta upp. Få en kram. Bjuda på sen lunch kanske.

Absolut. Jag hade förståelse för om hon inte skulle orka ha en date på Lördagskvällen. Men jag upplevde det som att hon ändå tackade ja. Eller övervägde det.

Det skulle visa sig bli på ett helt annat sätt.

Den Hade Blivit Vår

18 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Ibland märker man inte att ett hem har blivit gemensamt förrän långt senare…

– 24:e Juni 2023 –

Vi mötte upp min bästa vän och en kollega på OKQ8 Liljeholmen.

Dom skulle vidare till en utställning i Österlen. Jag hade hämtat ut ett antal tavlor från inramning.

Kärleken hade orange shorts. Grönt linne. Svarta Scholl.

Vi fikade. Mack-fika. Lämnade över tavlorna. Tog bilder på oss alla där på parkeringen.Sedan åkte vi. Dom mot Österlen. Vi de där tio milen. Mot fåren.

Ett kärt återseende. Min Hammel jag flaskmatat som liten kom rusande när han hörde min röst.

Vi hade med oss knäckebröd. Päron. Kaffe. Bullar. Bullar som till slut hamnade i nosen på de lurviga, glada djuren som sa bää. Det var därför vi kallade dom Bääsare. Inte får. Utan Bääsare. Ett substantiv som sedan länge hade verbifierats. Att ta hand om fåren var såklart ”att bääsa”.

Vi satt mitt bland fåren. Vi bääsade. Klappade. Kliade. Skrattade. Kramades. Pussades. På fåren. På varandra. Det fanns mycket kärlek där. På alla plan. Inte minst i det enkla. Att se hur fåren hade anpassat sig. Hur väl omhändertagna de var. Hur livet fungerade.

Men även mellan oss. Mellan mig och Kärleken. Mellan oss och djuren. Mellan allt det där som hade blivit vårt. För det var vårt. Det hade blivit vårt.

Vi hade lämnat gården bakom oss. Men hur det än var med att jag haft en historik på gården, tillsammans med min ex-fru, så var gården vår. inte min och min ex-frus. Utan min och Kärlekens.

När jag blickar tillbaka på gården är det vår gård. Vårt förflutna. Vårt paradis. Hennes fristad 🔗. Det var så det hade blivit. Och ingenting skulle någonsin kunna ändra på det.

Det märkliga var att det skedde så obemärkt. Det fanns ingen dag då vi bestämde att gården var vår. Ingen konversation. Ingen ceremoni. Ingenting som markerade övergången. Platsen bara förändrades. Minnet av en förändrades. Eller kanske var det vi som förändrades.

Till slut gick det inte längre att skilja gården från henne. Mina minnen därifrån handlade inte längre om mitt gamla liv före henne. Dom handlade om oss.

Hon hade blivit någonting mer. Kärlek. Den största av kärlekar. Men även någon sorts ”vad livet kokat ner till”. Henne. Hennes närvaro. Vi.

Långt senare skulle jag komma att fundera på om flytten från gården i själva verket också blev början på någon sorts separation. Det låter märkligt. För rent geografiskt flyttade vi närmare varandra. Det var ju hela tanken.

Färre mil. Mindre restid. Enklare att ses. Mer av oss. Men det blev inte riktigt så. För gården hade gett oss någonting som var svårt att ersätta. Där fanns bara vi. Inga arbetspass. Inga måsten. Inga människor runt omkring. Inga tider att passa. Ingenting som drog i oss från olika håll.

När jag ser tillbaka på det idag undrar jag ibland om vi samtidigt som vi flyttade närmare varandra också flyttade bort från någonting. Inte från kärleken. Men från den plats där den kanske haft allra bäst förutsättningar att få vara just kärlek.

Nu satt vi tjugo minuter ifrån varandra. Hon i en liten lägenhet. Jag i ett litet radhus. På pappret hade vi flyttat närmare varandra. Men känslan var ibland nästan den motsatta.

På gården hade vi inte bara träffats. Vi hade levt tillsammans. Hon kom inte över på middag och åkte hem igen. Hon stannade. Dagar blev till kvällar. Kvällar blev till morgnar. Vi vaknade tillsammans. Somnade tillsammans. Lagade mat. Tog promenader. Delade vardagen.

Nu hade vi plötsligt varsin bostad. Varsin ytterdörr att låsa. Varsin plats att åka hem till. Långt senare har jag ibland tänkt att flytten från gården på ett märkligt sätt också kändes som en separation.

Kvällen blev lugn. Hemma. Vi la oss. Vi skulle upp tidigt.

Nästa morgon skulle hon tillbaka till Borås.

En Midsommarnattsdröm

18 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa dagar blir inte magiska för att allt är perfekt. Utan för att rätt person är där…

– 23:e Juni 2023 –

Vi åt frukost. Jag hade ställt asken som hon givit mig kvällen innan på hennes sida bordet. Hon tittade undrande på den. Jag hade ju armbandet på mig.

Jag hade återanvänt asken hon gett mig. Hon öppnade den. I den låg en nyckel. En nyckel hem till mig. Hon påpekade direkt att det inte fanns någon nyckel till överlåset. Att jag fortfarande enkelt kunde stänga ute henne. Trots gesten.

Och det var sant. Överlåset fanns där. Jag visste det. Men jag hade ingen kopia. Min bästa vän hade slarvat bort den.

Det var inte planerat. Inte genomtänkt. Men det förändrade inte vad nyckeln var tänkt att vara. En gest. Att hon var välkommen. komma och gå som hon ville. Att jag inte hade något att dölja.

Vi började dagen i studion. Hon hjälpte mig att sätta upp akustikpaneler i taket. Många. Tunga. Otympliga.

Vi stod där tillsammans. Höll. Lyfte. Skruvade.

Det saknades skruv. Biltema. Stängde en minut innan vi kom dit.

Vi bytte till matlagning. Hon hade handlat. Jag hade handlat. Vi hade handlat. En märklig blandning av estniska och svenska måsten för midsommar. Allt på en gång. Allt lite fel. Och ändå helt rätt. Det blev underbart gott. Vildkatten nöjde sig med räkor.

Vi satt på verandan. Bestämde oss för att gå ner till stranden.

– Du har inte sett badet än. Det måste du!

Hon hade sin klänning. Storblommig. Ljusgrön, nästan grå i tonen. Med broderier. Sagolikt vacker.

Vi tog selfies på oss tillsammans. Hon satt nära intill. Lutade sitt huvud mot min hals. Log. Jag la upp på Facebook. Önskade alla en lika fin midsommar som vi hade. Helvetes massa likes och tillbakaönskningar. Fler skrev att hon var snygg än att jag var det. Flest skrev att vi var det. Tillsammans.

Vi satt på stranden. Solen gick ner. Långsamt. Och jag minns bilden jag tog av henne. Hon satt ensam på gräset. Havet bakom. Och något i blicken. Lite sorgset. Lite frånvarande. testar av håret hade blåst och låg tvärs över hennes ansikte. Det var ett helt annat uttryck än kvällen innan. Hon var äldre. Men yngre.

Jag har tittat på den bilden många gånger efteråt. Försökt förstå vad det var jag såg.

Min spontana tanke var New York 1979. En stad som var trasig, farlig och elektriskt levande på samma gång. Punk, disco, konst och dekadens existerade sida vid sida och människor försökte uppfinna sig själva på nytt. Andy Warhol förvandlade samtidens ytlighet till konst. Debbie Harry var ansiktet för en ny tid. Lika delar glamour, punk och gatustoft. Allt verkade möjligt, och ingenting kändes riktigt tryggt. Konst, musik, mode och självförverkligande flöt samman till samma rörelse. Till världens centrum för drömmar, begär och illusioner.

Kärleken. Där på stranden. Det var något mer än bara en bild. Det kändes New York 1979. Debbie Harry. Andy Warhol. Hon var inte bara där. Hon var ett motiv. Ett konstverk. En installation. Inte bara skönhet. Utan någon sorts ikonisk, lite ouppnåelig närvaro. Magi.

Precis som på den där bilden från Östermalm 🔗 några veckor tidigare. Som om hon alltid bar på en berättelse som ingen annan riktigt fick den hela tillgången till.

Om hon var Debbie. Vem var jag? Hur skulle jag någonsin kunna matcha det?

Det var nog så jag kände mig ibland. Matcha en ikon. Hur gör man det? Hur skulle jag kunna leva upp till att vara den man hon kanske valt? Kanske älskade?

Fanns det något av Chris Stein i mig? Utseendemässigt nej. Men det var kanske aldrig hans starka sida. Imagemässigt? På sitt sätt kanske. Lite egna. Kreativitetsmässigt? Well. Jag försökte. Lyckades ibland. Rimligt i alla fall.

Men tanken på vad en ikonisk och magisk sfär kunde se hos mig var alltid lite obegriplig. Kanske uppstod frågan på grund av en oro. Av tanken på att jag faktiskt inte var värd henne. En kvinna som alla män i hela världen skulle springa benen av sig för.

Månader tillbaka. På en rak fråga om varför hon älskade mig, Hade hon börjat sitt svar med att ”jag var stark och rolig” och jag mitt korkade fä hade svarat att ”jaha så iprincip är jag en lyftkran med humor?”. För att i nästa sekund försöka ändra det till ”Nej men jag vet ju att det är för att jag har så sjukt stor kuk. Jag fattar”.

På vägen hem höll vi om varandra. Plockade blommor. Att lägga under kudden.

Som man gör. Eller som man tror man ska göra.

Jag frågade om hon trodde hon skulle drömma om mig. Hon svarade att hon får se…

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Jag hade haft lampan tänd när hon klädde av sig. Precis som alltid. Jag sa att hon var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Precis som alltid. Precis som alla kvällarna på gården. Sex hade återgått till vad det var från början. Det där andra agerandet från hennes sida 🔗 hade varit ett kort gästspel.

Vår andra midsommar tillsammans hade blivit lika magisk som vår första 🔗 . Två diametralt skilda koncept. För egentligen spelade inga omständigheter någon roll. Hon var där. Det var det viktiga. Som vanligt. Som så många av våra dagar och nätter tillsammans.

Två människor som tillsammans, för en kort stund, lyckades få världen att stanna upp. Ännu en gång.

Mellan blomster, havsvindar och den ljusa midsommarnatten hade det uppstått en stilla magi där alla omständigheter förlorat sin betydelse. Kvar fanns bara närheten, kärleken och känslan av att allting var precis som det ska vara. En midsommarnattsdröm om de ögonblick som blir större än livet självt just därför att de inte försöker vara det.

En Midsommarnattsdröm.

Och i framtiden skulle det visa sig. Att hon var där var det viktiga. Att vi var tillsammans. Att dom mest knasiga, konstiga och näst intill absurda omständigheter skulle komma att kunna generera en totalt magisk dag tillsammans.

Harder Faster Scooter

17 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Vissa minnen luktar sommar, låter som skratt och vägrar blekna….

– 22:a Juni 2023 –

Vi gjorde ett nytt försök att fira årsdagen sedan vi för första gången sågs.

Egentligen den 16:e Juni. Vi hade blivit lite sena 🔗. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att vi firade tillfället. Eller bara att vi sågs.

Jag ville precis som vårt tidigare jubileum två veckor tidigare 🔗 försöka göra nåt fint. Visa respekt, för henne och relationen. Omtanke. Kärlek. Visa att datumet betydde någonting för mig. Att vår första gång betydde någonting för mig. Att hon betydde någonting.

En date med henne var en märklig balansgång. Sett till min kärlek till henne hade jag velat köpa det förbannade Eiffeltornet och ge till henne. Eller en söderhavsö. Eller en planet. Inte någon sån fånig ”Namnge en stjärna till din älskade” a 12 euro, utan en riktig planetdjävel.

Samtidigt var det lika fantastiskt att bara vara.

Vi kunde gå en promenad i ösregn. Slåss om vem som skulle ha mest paraply. Jag höll det över henne och hon knuffade tillbaka paraplyet så jag med fick min beskärda del. Vi avslutade med streetfood. Och helheten var precis lika fantastisk som en lyxkrog. Bara hon var där.

Vi kunde ta fel färja. Hamna totalt vilse på en udde i kanten Värmdö istället för Sandhamn. Sitta där 4 timmar. Ensamma på en bänk på en klippa. Vänta på nästa färja. Bara hålla om varandra och prata. Skratta åt oss själva efteråt. Jag hävdade att det var mitt fel. Att jag var idioten. Hon hävdade att hon borde valt färja bättre. Men bottomline var densamma. Bara vi var tillsammans.

Vi kunde ta fel på E18 och E4 norrut. Inte upptäcka att vi var på E4 innan vi var i Gävle. Samma koncept när jag bodde på gården och vi skulle gå på bio 🔗. För att vi pratade. Var uppslukade av varandra. Tvärstanna när jag såg köckelmöddingen Dragons Gate. Titta på varandra. Där mitt på motorvägen. Skaka på huvudet och säga ”det här är faan inte sant?!?!”. Men även då. Vi började skratta. Hon körde istället. Vi höll handen. Hade våra mackor. Och skrattade. Egentligen spelade ingenting någon roll. Bara vi var tillsammans.

Men just den här daten var restaurang.

Jag hade gjort om bokningen på Boqueria. Var där i god tid. Ordentligt tillsnyggad. Uppklädd. Hade botaniserat och valt länge mellan olika JP Gaultier och annat. En stor bukett rosor i handen. Röda. Långskaftade. Och en teddybjörn. Och – jag hade inte rökt sen efter dusch och tandbortning eftersom hon inte tyckte om när jag luktade rök.

Hon dök upp. Som vanligt syntes hon på långt håll. Strålade över hela Norrmalm. Randig klänning. Vit med tunna svarta ränder. Ljusgrön Jacka. Inte jeansjackan men typ. Nagellack – rött som drog åt orange. Plattat hår. Ett litet silverarmband. Ett litet silverhjärta med vita stenar i halsbandet.

Bar sin svarta väska sådär skolflicksaktigt. Inte på axeln utan runt halsen. Hon var så söt när hon gjorde så.

Vi kramades. Innerligt. Nära. Det var ett varmt möte.

Satte oss vid vårt bord. Perfekt placering. Hon hade med sig en present. Ett oerhört vackert armband i en liten ask. Hon fick teddybjörnen av mig. Vi åt i lugn och ro. Tog ett glas vin.

Fantastiska Tapas. Hon sken som en sol. Hennes ögon glittrade. Hon log. Det där kluriga magiska leendet. Dom perfekta läpparna som ramade in hennes skinande tänder. Ett leende som definitivt var unikt. Som skilde sig från leendet hos alla andra kvinnor i hela världen.

Det märkliga med hennes utseende var att alla hennes små egenheter verkade stråla åt samma håll. Som om ögonen, leendet, blicken och alla de där detaljerna, alla egenskaperna, som gjorde henne till just henne samlades i hennes ansikte. Tillsammans blev det fullständigt omöjligt att värja sig mot.

Vi höll varandras hand genom middagen.

Började gå genom stan. Mot Norr Mälarstrand. Där stod de. Elcyklarna. Pistagegröna.

– Hur funkar skiten?
– Ingen aning, Aldrig provat. svarade hon.

Jag läste. Installerade Bolt-appen. Plötsligt hade vi varsin cykel. Första gången för oss båda.

Färden var allt annat än stabil i början. Inte för någon av oss. Men det hindrade inte henne. Hon körde som en dåre. Jag var försiktigare.

Vi tog oss mot Rålis. Började få in det. Skrattade. Fotade. Filmade varandra där i backen. När hon filmade mig skulle hon presentera mig.

Och så kom det.

– Här kommer min pojkvän… gistarristen…

Hon sa det med full övertygelse. ”Gistarristen” Helt fel. Jag började skratta.

Men även om hon ännu en gång slagit till med den där kombinationen av sitt bubblande skratt. Sin accent. Och ännu en total felsägning. Den där kombinationen som kunde charma ihjäl en sten. Men även om bara det i sig hade varit en upplevelse för en livstid så var det nåt annat som blev det jag starkast tog till mig. Hon även sagt ”min pojkvän”.

– Fan vad söt du är! Utbrast jag. Kanske torftigt att säga i helheten. Kanske borde jag sagt nåt fin om att hon faktiskt sa ”Min pojkvän”. Men det var det enda jag fick ur mig.

Hon log, lite generad.

Jag filmade när hon körde race nerför backen. Inte bara körde hon mycket snabbare än vad jag hade gjort. Full fart. Hon tvärnitade och sladdade dessutom. Jag kommenterade ”och hon kör som en biltjuv” på videon.

Vi tittade på filmerna.

– Jag låter som en förortsunge. Som en invandrare.
– Du… jag älskar dig…

Två timmar gick fort. Vi lämnade cyklarna. Satte oss på en bänk vid Norr Mälarstrand.

Kramades. Pussades. Pratade. Puffade på varandras fötter. Med just våra respektive fötter.

Det hade blivit midnatt.

Mälaren låg blank som glas. Vattnet rörde sig knappt. Båtarna låg förtöjda och tysta. Stadens brus hade dragit sig undan och lämnat plats åt det där märkliga lugnet som bara finns några få timmar varje år. I synnerhet i Stockholm.

Mellan träden på andra sidan fjärden låg ljuset fortfarande kvar. Inte dagsljus. Inte mörker. Någonting däremellan. Som om natten själv inte riktigt ville börja.

Vi satt tätt intill varandra och såg ut över vattnet. Höll om varandra. Hon sneglade på mig. Ofta. Länge. En speciell blick. Hennes makeup hade gått över tiden och den ytligaste skönheten sakta börjat gå över till karaktär. Det var då saker framträdde tydligare.

Dom fina linjerna från strax över näsvingarna, ner snett för att plötsligt svänga av tvärt neråt på varsin sida munnen. Den lilla linjen en bit nedanför munnen. Inte dubbelhaka. Bara ett streck. Hennes lite spetsiga näsa. Nästan lite uppåt. Men ändå inte. Den lilla markeringen på nästippen.

Hennes högra öga var ofta lite öppnare än det vänstra. Precis som håret alltid var lite högre på den sidan. Nästan som om det fanns två helt olika sidor av henne.

Hennes aura var makalös.

Det var ett av dom tillfällen jag hade blivit begåvad inom konst istället för musik och skrift. Att jag hade kunnat måla av henne. Fått göra tavla efter tavla efter tavla. Med lite tur kanske blivit semikänd. Med lite tur kanske kunnat sprida hennes skönhet över hela världen. Få folk att säga ”Gud så vacker! Undrar vem hon är”.

Jag minns att jag tänkte att allting kändes självklart. Inte dramatiskt. Bara självklart.

Som om världen för ett ögonblick hade slutat röra sig. Som om alla omvägar, alla tillfälligheter och alla osannolika beslut som tagit oss dit hade landat i just den där stunden på just den där bänken.

Jag minns värmen. Från sommarnatten. Från hennes hand. Och värmen i känslorna mellan oss.

Det hade blivit midsommarafton. Vår andra tillsammans.

Vi tog en Uber hem till mig.

Vi skulle fira midsommar tillsammans.

Jag var lycklig.

Jag älskade henne.

Jag var helt säker på att hon älskade mig.

Små Saker

16 juni 2026 / Författaren / 6 kommentarer

Kärlek börjar sällan med stora ord. Oftare med att någon fortsätter höra av sig…

– 19:e – 21:a Juni 2023 –

Plötsligt. Nästan som från ingenstans. Allt trams och trassel kring vem som egentligen bokat av vår date 🔗 var som bortblåst.

Efter ett par dagar slutade hon beskylla mig. Sedan var det bara borta. Precis som så många gånger tidigare. Och det var kanske det märkligaste av allt. Inte själva bråken. Inte anklagelserna. Inte tystnaden som ibland följde. Utan vad som hände efteråt.

Eller snarare vad som aldrig hände efteråt.

Det var som att leva i en märklig cirkel. En loop. Samma typ av konflikt kunde dyka upp om och om igen. Ofta med olika kulisser, olika ord och olika omständigheter, men med en kärna som kändes märkligt bekant. Om jag ifrågasatte någonting ”anklagade jag henne”. Om jag ställde frågor ”kontrollerade jag henne”. Om jag försökte förstå vad som hänt ”ältade jag”.

Och om hon tillskrev mig egenskaper, motiv eller handlingar som inte stämde med verkligheten och jag argumenterade emot tills argumenten inte längre gick att försvara sig emot, då ”mosade jag henne”.

Det ordet återkom. ”Jag mosade henne”.

Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade. Inte för att jag ville vinna. Utan för att jag fortsatte fråga tills logiken tog slut.

Efteråt försvann hon ofta. Ibland några dagar. Ibland längre. Sedan kom hon tillbaka. Och då var det som om någon dragit ett streck över allting som hänt. Ingen genomgång. Ingen diskussion. Ingen förklaring. Ingen gemensam slutsats. Ingenting som gjorde att man kunde lägga händelsen bakom sig och faktiskt förstå vad som gått fel.

Locket lades på.

Ärendet arkiverades. Och det andra läget återaktiverades. Värmen. Alla hjärtan som skickades. Samtalen. Planerna. Tills nästa gång samma sak hände igen.

Plötsligt. Ännu en gång. Hade jag börjat vänja mig vid att telefonen lät annorlunda när det var hon. Inte signalen. Inte ljudet. Känslan.

Det fanns människor man pratade med för att man behövde någonting. Människor man svarade av artighet. Människor man skrev till för att få saker gjorda. Sedan fanns det människor där bara deras namn gjorde dagen lite lättare. Hon tillhörde den senare kategorin. När det fungerade.

Det spelade egentligen ingen större roll vad vi pratade om.

Tvättmaskiner. Får. Min bästa väns tavlor. Hennes egna tavlor. Flyttkartonger. Gymkort. Någon dum historia om en estnisk blondin vid namn Pettus Petta. Det där jag lite skämtsamt sagt med glimten i ögat och som då inte betydde vad det skulle komma att göra framtida. Men med min bristfälliga estniska betydde det ungefär ”hon var en luring”. Kärleksfullt sagt.

Men. Det viktiga var inte ämnet. Det viktiga var att hon var där.

Det var märkligt hur snabbt någonting kunde kännas naturligt.

På morgonen kom ett meddelande. På kvällen kom ett till. Någon fråga mitt på dagen. Någon fånig kommentar om någonting oväsentligt. Plötsligt var det en del av tillvaron. Igen. Som i början. För ett år sedan.

Jag märkte hur jag började leta efter hennes namn på skärmen. Inte av oro. Inte av osäkerhet.

Av vana. Av glädje.

Jag ville berätta saker för henne. Inte stora saker. Små saker. Att tvättmaskinen inte fungerade. Att flyttfirman strulat till något. Att jag hittat ramar till hennes tavlor. Att ett får stulit bullar. Sådant man bara berättar för människor som har blivit en del av ens vardag.

Det var kanske det som gjorde mig så glad. Att det började kännas som vardag. Inte fyrverkerier. Inte stormar. Inte stora gester. Bara två människor som hördes av. Om och om igen.

Hon frågade hur det gått. Jag frågade hur hon mådde. Hon berättade om jobbet.

Hon var i Borås igen. Bemanningsuppdraget. Firman hade uppenbart gjort bort sig totalt med boendet. Oerhört bristfälligt. Undermåligt. Främst ur synpunkten boendemiljö. Ingen AC. Gardiner som inte stängde ut solljuset när hon försökte sova. Jag insåg det inte fanns mycket jag kunde göra. Av olika anledningar. Men jag frågade ändå. Självklart.

Jag berättade om flytten.

Och mitt i alltihop började vi planera en ny date.

Inte för att vi behövde. Inte för att någonting måste lösas. Bara för att vi ville ses igen. Det fanns något väldigt fint i det.

Något okomplicerat. Jag tror att jag log oftare än jag själv förstod.

Telefonen plingade. Där var hon igen. En liten hälsning. Ett hjärta. En puss. Ett skämt. Någon kommentar om att hon såg fram emot torsdagen. Vår date.

Och jag gjorde detsamma. Kanske mer än jag ville erkänna. För någonstans hade jag redan börjat vänja mig vid tanken på henne. Ännu en gång. Som någon som fanns där. Någon som gjorde dagarna lite roligare. Lite varmare. Lite mindre ensamma.

Och när jag läser sms idag är det kanske just det jag ser tydligast.

Inte planerna. Inte skämten. Inte ens flirten. Jag ser två människor som verkar glada över att den andre existerar. Det är en ganska vacker början på någonting.

Jag hade inte längre lika ont i magen. Jag kände mig inte konstant orolig för hennes nästanmonogami. Eller om hon sa hon var singel till andra män. Det var nästan som om jag tack vare hennes agerande tog förgivet att hon nu faktiskt var monogam. Faktiskt inte skulle äga hon var singel längre om någon man frågade. Om det var så var den enda som kvarstod att faktiskt delge mig detta.

God morgon varje dag. God natt varje kväll. Initiativ från båda håll. Internhumor. Flirt. Framtidsplanering. Rumpskämt. Hjärtan och pussar. Det är väldigt mycket vardaglig närhet. Kärlek. Inte kris

Vi pratade plötsligt som om relationen hade framtid och kontinuitet. Det fanns ingen ton av att detta skulle komma att gå sönder. Tvärtom. Det var hur normal och vardaglig relationen känns just här. Det fanns så gott som inga tecken på att någon av oss verkade stå med ena foten utanför relationen under de här dagarna.

Det som slår mig när jag läser retrospektivt är att ingen av oss verkade förstå hur stor konfliktfrågan faktiskt skulle komma att bli. Speciellt på längre sikt.

Ingen av oss verkade förstå hur långtgående och djup en konflikt, egentligen bara byggd på en handfull saker som hade kunnat redas ut hur enkelt som helst, skulle komma att totalt ta överhand. Infekteras. Bollas fram och tillbaka. Kastas runt och runt igen. Till dess den var det enda relationen handlade om.

Att den infektionen i sin tur skulle komma att leda till ageranden, ibland kanske inte så genomtänkta, som skulle komma att göra saker värre. Och det märkligaste – hur mitt i allt det där kunde vi ses. Bara vara. Låta allting drypa av närhet och kärlek.

Laga mat. Gå på bio. Äta ute. Gå långa promenader. Kramas och pussas i hennes soffa till någon fånig film. Vinka av varandra när vi skildes åt. Ibland som vanligt – utan att diskutera konflikterna. För att inte förstöra stunden. Ibland gjorde någon ett övertramp på den punkten. Ibland lyckades vi rädda upp skeppet som höll på att kapsejsa på grund av övertrampet. På bara några sekunder. Ibland inte.

Jag kan förbanna att vi inte tog tag i det. På en gång.

Jag kan förbanna att jag inte insåg att någonting måste göras. Att vi inte tog hjälp i en loop som så uppenbart hade kört fast.

När jag första gången gjorde det ville hon inte. ”Det var för tidigt för parterapi” sa hon. När hon frågade mig ville inte jag. Jo egentligen ville jag. Men jag tog istället tillfället att slå tillbaka med ett ”parterapi? vi är ju inte ett par…”.

Tredje försöket var på mitt initiativ. Då var det redan försent. Och kapitel som jag kommer till. Långt långt fram i tiden.

Bikinikväll

13 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Jag var så förbannat säker på att det var unikt…

– 10:e Juni 2023 –

En av alla årsdagar. Hennes första sms kom tidigt

– Go’morgon 🤗☕ Vad tiden går fort, om några timmar var det ett år sen du lyfte luren för… 🤪😘 Ha en fin dag! 💖

Något senare fortsatte hon

– Sur på mig?
– Nä? Varför skulle jag vara det?Hade bara missat meddelandet.
– Vet inte
– Ändå frågar du…?
– Känns så
– Hur är det möjligt? Har just bjudit till date ikväll
– Jag kanske sagt , skrivit ngt som misstolkat
– Absolut inte sur
-Ser framemot att träffas ikväll. Saknar dig
– Älskar dig!!!

Hon fortsatte senare.

– Älskar dig!
– Dtsamma! Pratade just om dig.
– Med vem då?
– En vän. På tal om att du inte tycker om krabba. Många skaldjursmenyer innehåller det. Men man kan kanske mecka med menyn så den blir anpassad för vad du vill ha… Är du väldigt hungrig i kväll tror du?
– Nä
– Äter du smörgåstårta innan? Då bokar jag om från 7 till 1 rätt. Förrätt.
– Har du bokat 7 rätters??
– Nej..
– Kul att se dig på din ”hemma” miljö
– Ska bli kul att träffas! Jag var hemma på gården åxå
– En helt annan miljö. Jag är vant mig med det
– Såklart… men själen är väl densamma
– Ja, borde vara men vem vet dig

Jag drog mig till minnes att hon blivit förvånad av mig där vid julbordet. Jag förstod inte riktigt. För mig var gentlemannaskap en självklarhet. Jag kanske var rocknroll – mycket image och attityd. Kanske haft gård – funktion före annat. Men i botten. Uppväxten i den del av Stockholm där vissa envisades med att säga fel gällande om man bodde ”i eller på”. Privatskolorna. I botten fanns någonting annat.

I en lantlig miljö, på en gård, går per automatik vissa saker bort. Det är helt enkelt inte genomförbart. Men i en datesituation i stadsmiljö är det en annan sak. Det ska sitta i ryggmärgen.

Man håller upp dörren och låter damen gå före. I trappor går man först uppför och sist nedför. Man hjälper damen med hennes stol. Drar ut den när hon ska sätta sig eller resa sig från bordet. På gatan går man alltid på trottoarens utsida. För att skydda damen från stänk och smuts från fordon. Man hjälper alltid en dam av och på med kappan. Man går ur och öppnar samt stänger bildörren åt damen. Stänger försiktigt efter att ha noga kontrollerat att damens tillhörigheter inte kan komma i kläm. Om regn möter man vid dörren. Med paraply. Eskorterar till bilen.

Det finns iprincip hur många regler som helst. Jag kunde dom. Jag efterlevde dom. Jo. Jag var kanske som dom sa. En märklig hybrid. Överklass som liten. Sedan musiken. Sedan landet. En djävla soppa.

Våra sms fortsatte under dagen. på tal om att snygga till sig kom vi in på att jag bokat lite olika tider för ansiktsbehandling. Tandhygienist – tandsten och blekning. Frisör samt annat.

Hon började skriva om att hon såg ut som gammal ful och trött. Jag kunde inte göra annat än kontra med sanningen. Hon pratade om läppförstoring. Jag svarade NEJ för helvete! Hon hade ju perfekta läppar. Perfekta tänder. Perfekt ansikte. Men absolut. Jag kunde och ville gärna bjuda henne på en djuprengöring. Kemisk peeling. Eller nåt sånt som underhöll. Nåt vårdande.

Plötsligt mitt i all läpförstoring och HIFU kunde konversationen bli nåt annat. Jag slängde in att jag såg fram emot kvällen.

– Ser fram emot i kväll 🥰
– Jag med🥰
– Saknar dig
– Saknar dig med!
– Dessutom har vi date nästa helg igen… (om inte den här blir så dålig att du tackar nej sen…)
– Eller tvärtom 🤪
– Så bra att du tackar nej? 😳
– Nästa helg är jag mer utvilad om vi har tur
– Du är bra som du är… älskar dig. Man får vara trött
– Älskar dig
– Orkar du date?
– Ja. Men vill du verkligen dejta en ful, tjock, stillös gammal tant?
– Jag tycker hon är sjukt vacker, har sexig figur och cool unik stil,,, Har hon ångrat sig? 😳
– Absolut inte
– Glöm inte att det är ”bikinikväll” på Mc Donalds ikväll… jag har shorts, nätlinne och foppatofflor
– 🤣 jagkommernakenharingakläderatthapåmigtjocksomjagärtygbrist
– Du är allt annat än tjock!! Du har en galet sexig och oemotståndligt kvinnlig figur 🥰

Jag la mycket tid på att försöka snygga upp mig. Vara jag. som jag brukade vara när jag inte tultade runt på gården i smutsiga och trasiga mjukisbyxor och en gammal tjocktröja. Problemet var inte att jag inte hade kläder. Jag hade för mycket. Problemet var nbog i mitt huvud. Vilken av alla olika djävla outfits som skulle ge bäst ”första” intryck.

Jag valde kläder noga. Försökte bevara min look. Den jag alltid hade. Inte ”bank & finans” eller nåt annat sömnigt. Betydligt mer utstickande. Men med stil. Fast samtidigt funderade jag på vad hon sagt om att hon egentligen sökte en date som bodde på Kungsholmen. Hade pratat om män med bilar med lädersäten. Kanske var det nåt sånt hon egentligen ville ha. Den genre som hon ansåg vara ”representativ som partner”?

Jag kunde bara vara jag.

Vad var egentligen ”Kul att se mig i min hemmamiljö”? Ett test? För att se om jag passerade som presumtivt representativ. Fast jag inte var ”bank & finans”?

Det började dra ihop sig. Jag satt redan i min Uber. Hon skickade sms.

– Vilken tid är du där? Jag försöker skynda på
– Stressa inte! Vi har bord 1930… men du kommer när du kommer 😍

Vi hade date 1930. Varför fråga när jag är där? 1930 såklart. Men det sa jag inte.

– Alltid lite svårt veta när en Uber kommer här i förorten… men jag är hellre tidig än sen… sen är dåligt på date
– Tack att du säger att sen är dålig på en dejt men jag kan vara sen 🤪🤪
– Haha det gäller bara mig
– I dag träffar du den Gamla Clownen 🤡
– Älskar dig!
– Älskar dig! Och jag har som vanligt dåligt stil och böir försenad
– Ingen fara!! ❤️

Jag stod på gatan utanför. Sen 1930.

Hon kom i Uber. Klev ur.

Röda byxor. Vit blus. Svart jacka. Läppstift jag inte sett henne i förr. Sken som en sol. Vacker utan motstycke. Hon syntes som ett enda unikum över hela djävla Östermalm. Bad om ursäkt för att hon var sen. som om det spelade någon roll. Hon var där.

Vi gick in. Rosorna stod på vårt bord när vi kom.

Inte bara honnörsbord. Lokalen var delvis ommöblerad för att ge maximal nytta av fönstren Anpassat. Gjort för oss.

Hon såg miljön. Bordet. Rosorna. Log. Och sken ännu mer.

Kvällen blev lång.

Vi åt. Drack. Skaldjur från himmelriket. Minns inte men jag tror 11 rätters eller nåt sånt. Jag hade ju varit ärlig när hon frågat om jag beställt 7 rätters. Svarat nej. Det var ju sant. Det blev några olika viner i serie för att passa olika rätter. Champagne för att fira. Dvs riktig. Servicen var perfekt. Eller bortom perfekt. Och all dialog gällande vad som serverades eller önskades, som sig skall – riktad till kvällens centrala punkt. Henne.

Hon höll min hand mer eller mindre hela tiden. Ögonen glittrade. Hon log mot mig. Talade lågt och nära. men ibland tappade hon det. Blev lite uppspelt och tog fram det där bubblandet som bara hon kunde ha. Kom på att hon var ute och hejdade sig. Som om det hon var inte passade i en fin miljö. Det förstod jag inte.

Jag försökte betala diskret. Hon stod för nära. Jag hoppades att hon inte såg summan. Drygt fem tusen.

Vi gick långsamt genom Östermalm. Mot Strandvägen. Hon bar rosorna. En bukett för stor för att egentligen bära.

Jag erbjöd mig. Hon ville inte. Höll dem själv. Som något hon inte ville släppa.

Jag tog bilder på henne. Mot en vägg på Östermalm.

Hon. Kläderna. Leendet. Håret. Ögonen. Rosorna. Allt i samma bild. Hon såg nästan ut som en installation. Ett konstverk.

Uber hem. Till mig.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag minns var hennes:

– Jag älskar dig.

Det enda som saknades i den där bilden av installationen var en liten detalj. Hennes förlovningsring. Det tänkte jag inte på där och då. Jag var bara lycklig över vår date. Att hon var där. Och hur mycket jag uppskattade det. hur mycket jag älskade henne. Det hade jag försökt understryka i att kosta på.

Långt senare skulle jag inse att hon säkert inte alls upplevt det som speciellt påkostat utan ansett att fina dyra viner på romantiska restauranger som ”goteborg” i Sjöstan, i solnedgång, var minst lika bra.

Eller förmodat mycket bättre.

Kanske då med för henne ”rätt” och representativt klientel. Inom bank & finans…

Kärleksvåfflor

7 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

En Odyssé I Essens…

– 26:e Mars 2023 –

Snön drev snett över gården. Tyst, vitt, kallt.

Jag lade fram menyn till frukostkaffet.

Jag gjorde hollandaisen från grunden. Reduktion. Schalottenlök. Lagerblad. Äggulor. Smör. Värme. Balans. Ett felsteg och skiten skär sig.

Hon assisterade i köket.

Vi åt. Mycket.

Det var enkelt. Som det brukade vara när det var bra. Inget drama. Inga ord som behövde sägas. Bara mat, skratt och värme.

Efteråt låg vi i soffan. Stinna. Mätta. Brasan sprakade. Elden höll oss stilla.

Sedan var det dags. Hon skulle åka hem.

Jag köpte biljetten. Packade våfflor åt henne så att hon kunde göra färdigt de olika varianterna hemma. Det fanns mat överallt. Vi hade släpat hem ett mindre berg från ICA kvällen innan.

Hon protesterade. Tyckte att jag skulle behålla mer själv.

Jag insisterade.

Sedan körde jag henne till stationen.

Vi sa inte så mycket. Vi behövde inte.

Tåget rullade in. Hon klev på. Vi vinkade, skickade pussar och gjorde hjärtan genom fönstret.

Sedan rullade tåget iväg.

Det var lycka.

Men tomhet ändå.

Tänane Eriline

7 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

120 kilometer och 4 våfflor…

– 25:e Mars 2023 –

Jag hade kommit lite mer än halvvägs.

Vägen hade börjat anta den där färgen den får när man inte längre är hemma, men inte framme.

Jag tänkte ringa henne. Lät bli.

Osäker på om hon sov. Osäker på om hon vaknat i samma beslut som kvällen innan. Jag bar på den där onda aningen – att hon skulle ställa in. Att samtalet hade varit spritens verk. Att ånger ibland ringer snabbare än förnuft.

Och så ringde hon. Hennes signal. Som ett stick genom bröstet.

Jag var trevande. Försiktig. Som om orden kunde gå sönder om jag tog i dem.

Hon hade inte ändrat sig.

Jag sa vad GPS:en sa. En tid. En punkt i framtiden. Något mätbart att hålla sig i.

När jag ringde igen stod hon redan där nere. Öppnade.

Kramen var försiktig. Inte kall. Inte varm. Bara möjlig.

Kaffe. Hennes katt. Jag klappade honom och sa att det var en ära att äntligen få träffa honom. Det kändes viktigt att börja rätt.

Vi åkte vidare.

ICA Maxi.
Systembolaget.

Hon tittade på vagnens innehåll, på listan som aldrig tog slut. Undrade vad jag egentligen tänkte göra.

– Laga mat. Våffeldagen i morgon.

Hon bar sin ring när vi satte oss i bilen. Jag såg den i ögonvrån. Sa ingenting.

Jag höll bara hennes hand. Den som bar ringen. Hela resan. När jag växlade gjorde jag det med vänster hand och styrde med knät. Som jag alltid brukade. Som min pappa alltid gjorde.

Att det var en av dom endast tre tillfällen hon skulle komma att bära den visste jag inte. Inte då.

Resan hem var lång. Samtalet ännu längre.

Vi talade om det som fungerat.
Och det som inte gjort det.
Om hur ord blir till vapen.
Om hur tystnad kan bli ett hot.
Om konflikter.
Om ärlighet.
Om tillit.

Hon sa att hon saknat mig. Sa att hon varit monogam. Sa att hon älskade mig.

Det var ett bra samtal.

Vi pratade om sådant som legat mellan oss länge. Sådant som samlas i hörnen om man inte tar hand om det. Missförstånd. Saker som sagts. Saker som inte sagts.

Ingen höjde rösten. Ingen försökte vinna. Vi rörde vid problemen ungefär som man känner efter om isen håller. Försiktigt först. Sedan lite längre ut. Det fanns ingen ilska kvar i samtalet. Bara någon sorts vilja att förstå. Och kanske, för första gången på länge, en vilja att bli förstådd.

Väglaget var uselt. Mörkret kompakt. När vi till slut rullade in genom grindarna var natten redan sen.

Hon hjälpte till med fåren. Som om inget varit brutet. Som om allt fortfarande gick att hålla.

Vi gjorde enkel mat. Tände en brasa. Lät värmen ta över det vi inte orkade säga. Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Två själar. Två kroppar som känt avståndet i varje centimeter.

Det fanns inga färska blommor från hennes sida. Jag bad om ursäkt. För det. För röran. För röklukten. Men jag lät lampan vara tänd på min sida när hon klädde av sig. Jag hade saknat synen. Den där synen. Inte för människor. För gudar.

Vi sa ingenting om relationen. Om dess vara eller icke vara. Det behövdes inte. Men det kom någonting annat. Hon ville inte att vår relation skulle vara sexuell.

Det kändes inte viktigt just då. Jag la det åt sidan.

I morgon var det våffeldagen. I alla fall för oss.

Kärleksfull Repris

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Snarkningarna…

– 19:e-23:e Januari 2023 –

Två veckor sedan hennes senaste besök.

Det hade varit en relativt konfliktfri tid. Vi pratade i telefon nästan varje kväll. Alltid vid nio. Då var gården klar för dagen och jag kunde sätta mig ner i lugn och ro.

Lika mycket som jag ville prata med henne hela tiden ville jag visa att hon hade en särskild plats. Att jag ansåg hon var värd min odelade uppmärksamhet. Dedikerad tid. Därför väntade jag tills allt annat var klart. Sedan ringde jag. Det blev dagens viktigaste punkt.

Vi hade bestämt att ses kommande helg. Jag hade bokat och betalat hennes flyg. Hämtade henne i Kalmar ännu en gång.

I övrigt var det förvånansvärt vardagligt. Någonting som blivit familjärt för oss båda. På ett bra sätt.

Nystädat. Färska blommor på hennes sida av sängen. Ett välfyllt kylskåp. Ved inburen.

Dagarna gick sin gilla gång. Djuren. Matlagningen. Vinterkylan som gjorde att både brasan och elfilten i biblioteket kom till användning. Netflix.

Hon somnade tätt intill. Snarkade.

Jag spelade in henne.

Då tänkte jag inte särskilt mycket på det. Jag anade inte hur många kvällar långt senare jag skulle ligga ensam och lyssna på de där inspelningarna när jag själv skulle somna. Bara för att få känna hennes närhet en stund till.

På lördagen var vi ännu en gång på bio i Kalmar. En macka och en öl innan. Godis. Popcorn. Vi höll handen. Satt så nära varandra vi kunde. En vegetarisk burgare efteråt.

Snöstorm på hemvägen.

Jag var så upptagen av hennes sällskap att jag körde fel trots att jag kunde vägen. Upptäckte det först efter flera mil. Fick försöka lokalisera mig. Insåg att jag behövde tanka. Hittade ingen mack. Tappade tålamodet.

Hon erbjöd sig att köra eftersom hon visste att jag såg dåligt.

Jag försökte härda ut.

Ta det försiktigt.

Sänggående. Den tända lampan. Intensivt sex. Inte minst intensiv på det närvarande planet. Själslig sex. Närhet. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

Om någonting genomsyrade vår tid tillsammans så var det humor, skratt, kärlek, närhet, gemenskap.

Och enkelhet.

Så hur i helvete kunde det bli så förbannat svårt så fort vi var isär?

En del detaljer övergick mitt förstånd.

Som när hon sa att hon haft det bra ”utom när jag var arg” men sedan inte kunde säga när jag varit arg.

Eller när hon senare skulle påstå att vi inte haft speciellt många fina stunder tillsammans.

Eller att jag bara varit glad första kvällen hon kom.

Det var obegripliga uttalanden.

Men då visste jag inte att de skulle komma.

Då hade jag ingen aning om att de tankarna och känslorna fanns hos henne.

Och om de gjorde det – varför tog hon inte upp dem?

Och varför kom hon tillbaka?

För mig, både då och i efterhand, kan jag bara beskriva dagarna tillsammans som fullständigt underbara.

Jag önskade att de aldrig skulle ta slut.

När jag kört henne till tåget på söndagen blev det förbannat tomt och tyst.

Ett märkligt täcke av sorg drog sig över huset.

Jag gick omkring i rummen. Insöp hennes nu försvunna närvaro. Mindes.

Som om jag försökte återuppleva dagarna.

Se reprisen.

Fanns det rester av mat hon lagat åt jag dem med nästan högtidlig vördnad.

Jag tänkte på henne.

Sa hennes namn.

Och ett tyst:

”Tack för maten, älskling.”

Humorpodden

3 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Filmade henne inte för att minnas. Filmade henne för att aldrig glömma…

– 5:e – 8:e Januari 2023 –

Hon var tillbaka igen. Hämtad på stationen strax efter 22 på Torsdagen.

Vintern hade lagt sig över gården. Snön låg över hagarna. Djuren rörde sig långsammare. Allting var inbäddat i det där märkliga lugn som bara finns på landet vintertid.

Och allting var precis som vanligt.

Jag köpte biljetter när hon ville komma. Städade. Fyllde kylen. Ställde färska blommor vid hennes sida av sängen. Tände brasan. Öppnade en flaska vin.

Vi pratade.

Skrattade.

Kramades.

Pussades.

Lampan fick som vanligt vara tänd när hon klädde av sig. Hon protesterade som vanligt. Jag ignorerade protesten som vanligt.

Sedan närhet.

Sedan sömn.

Nakna. Tätt omslingrade.

Som om världen utanför sovrumsdörren inte existerade.

Morgonen därpå satt hon vid köksbordet med rufsigt hår och iförd en av mina gamla T-shirts. På bröstet stod namnet på en välbesökt humorpodd där jag brukade gästa och med varierande framgång klaga på företeelser i samhället. Formatet gick i huvudsak ut på att gnälla över sådant som egentligen inte spelade någon roll, vilket gjorde det till en ganska träffsäker spegling av stora delar av mänskligheten.

Jag tog fram telefonen och började filma henne.

Hon protesterade omedelbart.

Med den där brytningen som fortfarande kunde få mig att le efter alla dessa månader tittade hon mot kameran och sa:

– FATTAR DU INTE?!

Jag började skratta.

Inte åt orden.

Inte ens åt situationen.

Utan åt henne.

Åt hur oerhört söt hon var när hon spelade arg.

Och samtidigt kände jag hur kärleken till den här kvinnan gick som hög sjö genom kroppen.

– Jag älskar dig, sa jag.

– Ja men då ska du inte filma mig!

Jag minns att jag inte riktigt förstod logiken.

Det kändes som början på en diskussion som inte hade något svar.

För mig var det självklart att vilja bevara sådant som gjorde mig lycklig.

Inte bara i minnet.

Utan i någon form som kunde överleva minnet.

Som ett bevis på att ögonblicket faktiskt hade funnits.

Att det inte bara var något man en dag skulle tvivla på.

Vi lagade mat tillsammans.

Promenerade genom vinterlandskapet.

Tog hand om djuren.

Gjorde egentligen ingenting särskilt.

Och kanske var det just därför det var så värdefullt.

Dagarna och nätterna sprang iväg med en hastighet som borde ha varit olaglig.

Och varje gång tåget tog henne tillbaka till Stockholm blev gården större och kvällarna längre.

Som Man Sår…

2 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det var så här jag trodde att framtiden såg ut...

– 8:e November 2022 –

Vi var uppe ganska tidigt.

Åt frukost. Ännu en gång hennes fantastiska smörgåsar av Must, Estnisk Svartbröd, Kilud, där ”godare än Anjouvis” nog är det närmaste man kan komma i beskrivning, kokt ägg, och finhackad rödlök och gräslök.

Svarta jeans, vit T-shirt, en av mina hoodies. Gummistövlar. Osminkad. Uppsatt hår. Hon var vacker som en saga. Mjuk i kroppen, avslappnad.

Hon hade någon märklig blandning av att vara feminin till det extrema, men ändå rak i ryggen. Rejäl. Som en blanding av prinsessa och Kristina från Duvemåla. Ironin i det var total, eftersom jag bodde bara ett stenkast från både Duvemåla, och en faktisk väg som beskrivs i Mobergs Utvandrarna.

Vi grävde upp rotfrukter. Rödbetor. Morötter. Potatis. Röd lök. Gul lök.

Skottkärra efter skottkärra grävdes upp och kördes ner till trälårarna jag en gång byggt i källaren.

Plötsligt hörde jag ett knak och brak utan motstycke. Det låt inte rotfrukt. Jag tittade upp.

Hon stod där. Med grepens handtag i ena handen och själva grepdelen i andra. Såg frågande ut.

Jag började skratta. Hon hade haft av den på mitten. Det var dessutom inget skräp. Utan en kraftig sak.

– Jag får passa mig. skrattade jag. Du är både stark, och uppenbart våldsam.
– Ja du ska inte bråka med en Estnisk kvinna, skrattade hon. Höll upp grepen och lät mig fotografera henne.

Vitlöken belönade även den med riklig skörd. Små, men ljuvligt doftande och saftiga.

Jag upplevde det som att hon verkligen älskade arbetet. Skörda. Precis samma entusiesm och noggrannhet som när vi tidigare under hösten skördat äpplen och päron. Gud vet hur många kassar. Alla kördes till det mobila musteriet som besökte marknaden. Senare på kvällen kunde vi hämta nästan 20talet treliters plastbags med äppelmust från våra egna äpplen. Till ett bra pris.

Det började mörkna så vi tog kväll. Duschade. Bytte om.

Det blev fiskgryta, och potatismos. Med rotfrukter, på förekommen anledning. Allting, utom fisken, egenodlat. Prosecco.

Jag älskade att laga mat tillsammans med henne. Det var ett av alla områden där vi bara klickade. Vi hade helt olika bakgrund och filosofi inom matlagning. Men det fungerade. Absolut – inte sällan tittade hon på mig och sa nåt frågande ”Vad håller du PÅ med?” men det var kärleksfullt.

Hon hade tagit med, och bytt om till, sin Negligé jag givit henne.

Vi satt i köket. Åt. Skrattade. Pratade. Hon låtsades bli skitfull och poserade på bild halsandes ur flaskan.

Som vanligt hamnade vi i biblioteket. Vid brasan. Kramades.

Vi började titta på hennes konst. Hon visade verk efter verk hon målat under tid. Den var totalt makalös.

Hon hade sagt hon målade lite. Visat nåt enstaka. Men jag hade aldrig förstått omfattningen. Antalet verk, eller kvaliten på dom. Hon hade uppenbart inte gjort någonting alls för att marknasföra någonting. Uppenbart såg hon sig inte ens som konstnär.

Jag förstod inte varför. Fick ingen förklaring mer än att ”hon inte var konstnär”.

Spontant kände jag att jag verkligen ville hjälpa henne.

Kvällen slutade som alla andra kvällar tillsammans.

Den där makalöst fantastiska lilla sekunden då lampan var tänd. Hon klädde av sig. Vi kröp ner i sängen.

Det var så här jag ville liva. Hela resterande mitt liv. Med henne.

Bara enkelt.

Faan ta all den andra skiten…

Fristaden

1 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Tryggheten väckte frågor…

– Oktober 2022 –

Nu inträffade ett annat fenomen.

Det där att schismer plötsligt bara var bortblåsta när vi väl sågs. Som om de aldrig funnits. Som om dagar, nån gång veckor, av sms, missförstånd, låsningar och frustration bara upphört att existera. Vi skrapade inte ens på ytan av dem när vi väl sågs. Inte hon. Inte jag.

Jag hade börjat fundera. Samtidigt som vi inte pratade om funderingarna.

Jag hade länge tolkat det som att vi var berusade av varandra.Att det kanske var menat. Att det fanns något större. Att vi längtat för mycket. Att vi helt enkelt inte ville bråka utan bara vara tillsammans. Äta middag. Sitta framför brasan. Somna tätt intill varandra. Och kanske låg det något i det.

Men med tiden började jag fundera på om det inte fanns något mer där. Något som återkom lite för ofta för att vara en slump.

Ju fler berättelser jag hörde om hennes tidigare relationer, hennes arbete, hennes konflikter och hennes liv i största allmänhet, desto mer började jag ana ett mönster. Inte ett mönster av ondska. Inte manipulation. Snarare något som liknade gamla strategier. Sätt att överleva som kanske fungerat en gång i tiden, men som nu verkade följa med in i situationer där de ställde till mer problem än de löste.

Så länge allting var varmt, tryggt och kravlöst fungerade det ofta bra. Men när saker ställdes på sin spets hände något. När ansvar behövde tas. När beslut behövde fattas. När ord behövde omsättas i handling. När relationer gick från känsla till konsekvens.

Då verkade samma rörelse återkomma.

Inte framåt.

Bortåt.

Som om själva trycket blev viktigare att fly ifrån än problemet blev att lösa.

Och när trycket väl försvunnit ville hon ofta tillbaka till det som varit före konflikten. Inte tillbaka genom att reda ut. Inte genom att förstå. Utan genom att återuppta. Som om mellanakten aldrig ägt rum.

Det var märkligt att se. För problemen försvann ju inte. De löstes inte. De lades åt sidan. Och det som läggs åt sidan har en obehaglig tendens att ligga kvar om man inte tar tag i det. Reder ut. Ger closure…

Först långt senare började jag fundera på om det kanske var samma sak jag såg i berättelserna om hennes ex. Samma sak jag såg i våra egna konflikter. Samma sak jag senare skulle se igen och igen.

Inte att hon saknade känslor.

Snarare att hon verkade sakna tillit till att vissa konflikter faktiskt gick att överleva. Som om själva trycket blev ett hot i sig. Som om avstånd kändes säkrare än osäkerhet.

Som om flykten inte längre var ett val. Utan ett invant svar.

Det skulle ta mig lång tid att förstå det. Ännu längre tid att börja fundera på hur långt tillbaka det egentligen sträckte sig.

För när jag väl började se mönstret i vår relation var det svårt att inte undra över allt annat.

Arbetet. Relationerna. Flyttarna. De plötsliga avsluten oavsett plattform.

Historierna om människor, platser, eller arbetsplatser, som först stått nära och sedan inte längre verkade finnas kvar.

Kanske hade de inget samband alls.

Eller så hade de det.

Det fanns en annan sak som jag lade märke till med tiden. Något litet. Så litet att jag först inte ens reflekterade över det. Men efter tillräckligt många tågresor, tillräckligt många helger och tillräckligt många återseenden började mönstret bli svårt att inte se.

Nästan varje gång hon kom var hon lite spänd den första stunden. Inte mycket. Bara tillräckligt för att märkas om man kände henne väl. Hon var lite mer korrekt. Lite mer kontrollerad. Kläderna var ofta mer ordnade, mer genomtänkta. Håret på plats. Allting lite mer samlat. Som om hon fortfarande befann sig ute i världen och ännu inte riktigt kommit fram.

Sedan brukade det hända något.

Inte dramatiskt. Inte från en sekund till en annan. Snarare som när is långsamt smälter bort från en sjö på våren. Efter en stund började axlarna sjunka. Rösten förändrades. Hon drog på sig någon av mina stora tröjor. Håret blev rufsigt. Skratten kom lättare. Hon kröp upp i soffan. Lufsade runt i trädgården. Blev mjukare. Varmare. Mer spontan.

Mer sig själv.

Eller åtminstone den version av sig själv som jag lärde känna och älskade.

Det var nästan som att se någon komma hem. Inte till gården. Utan till sig själv.

Och det var kanske just därför det fastnade hos mig. För förändringen var så tydlig. Från lite vaksam, lite samlad, lite på sin vakt till avslappnad, kärleksfull och nästan barnsligt trygg. Som om någonting hon burit på axlarna långsamt fick läggas åt sidan.

Jag brukade tänka att det berodde på oss. På kärleken. På tryggheten. På att hon visste att hon var välkommen och älskad. Kanske var det så. Men långt senare började jag fundera på om det inte fanns ytterligare en dimension i det där.

För samma spänning som försvann när hon kom brukade nämligen återvända när hon skulle åka.

Inte alltid. Inte fullt lika tydligt. Men tillräckligt ofta för att jag skulle lägga märke till det. Det var förenat med deet som kunde tolkas som någon sorts sorg. Och inte bara sorg över att lämna mig, utan kanske sorg över att komma tillbaka till ”någonting”. Någon enstaka gång även konkreta tårar.

Och det fick mig att börja fundera över något jag aldrig riktigt lyckades besvara.

Inte vad hon flydde till.

Utan vad hon slapp när hon var hos mig.

För gården verkade vara mer än bara en plats hon tyckte om att vara på. Den verkade fungera som en fristad. Ett andningshål. Ett ställe där någonting inom henne tillfälligt kunde slappna av.

Frågan som blev kvar var från vad.

Eller från vem.

Efterspel

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag gav henne mitt ord. Hon gav mig en natt till…

– 22a Oktober 2023 –

Förmiddag. Efter den totala förödelsen.

Hon var anonymt klädd. Diskret jacka. Kragen uppvikt. Uppsatt hår. Kepsen neddragen. Osminkad.

Hon rörde sig långsamt. Talade lågt. Som om varje ord kostade.

Hon var ångerfull. På riktigt. Jag gav henne en tyst kram. Sa jag älskade henne. Hon började gråta.

Sedan började hon städa.

Inte bara plocka. Inte bara samla upp. Hon gick metodiskt fram.

Smulor av tavlor. Glas. Omsorgsfullt krossat och utspritt över golven i nästan alla rum. Fotografier sönderrivna – hon, jag, vi. Ramar som inte längre var ramar.

Hon plockade upp allt. Och när det inte fanns något kvar att plocka tog hon fram dammsugaren.

Noggrant. Längs listerna. Som om hon ville suga upp det sista som skar.

Sådant som inte gick att förstå fanns också där. Burken med tacosmet. Inkastad i badrumsväggen.

Hon tog det med. Bit för bit.

Vi försökte så gott det gick laga till det av husets interiör som hon slagit sönder.

Långt senare var vi klara.

Då aktualiserades att nycklarna var borta.

Jag hade upptäckt det redan på morgonen, när jag skulle åka och köpa cigaretter. Knippan med mina enda bil- och husnycklar var försvunnen.

Jag sa det tidigt under städningen. Hon gav sken av att leta.

Sedan sa hon:
– Jag kanske fick med dem av misstag?

Hennes leasingbil stod kvar sedan gårdagen. Hon hade tagit Uber hem.
Och Uber hit idag. Jag hade swishat henne för båda resorna samma förmiddag,
när vi kom överens om att hon skulle komma.

Hemma hos henne visste hon direkt var nycklarna låg. Hon låtsades leta.
2 minuter. Sedan lyfte hon rätt klädesplagg från stolen i vardagsrummet.

Då förstod jag. Allt var redan bestämt. Letandet var en kuliss. Det var totalt fejk.
Men jag spelade med. Situationen behövde inte mer klander eller förebråelser.
Den stod redan på den vassa eggen.

Vi åkte tillbaka till mig. Hon satt i soffan. Grät.

Vi pratade om det som varit upprinnelsen. Hon lovade att bryta kontakten med sitt ex. Blockera. Hon visade deras samtalslista och dialog. Den innehöll hjärtan. Många samtal från honom. Jag var nära koka men försökte hålla ihop.

Hon såg på mig. Frågade om jag tänkte hålla mitt löfte. Det jag gett henne på morgonen, när vi bestämde att hon skulle komma och städa upp eländet. Att jag inte skulle medverka i en eventuell polisutredning.

Jag hade skrivit till henne. Tidigt. Frågat om hon tänkte sig hjälpa till att städa upp förödelsen. Dialogen landade i polisingripandet som skett. Jag påpekade att jag kunde radera den video som fanns på henne. Videon från när hon gav sig på mig. Slog. Sparkade. Bet. Rev. Slog sönder mina glasögon. När hon stod mitt i vardagsrummet. Skrek. Rev sönder foton. Slog sönder saker.

Jag konstaterade även, och lovade, att jag under inga omständigheter skulle komma att medverka i någon form av utredning. Förvisso kanske inte helt förenligt med rådande lagstiftning. Men vem kan göra någonting åt det äldsta tricket i boken? ”Jag var full. Jag minns inte”. Punkt.

– Kommer du att hålla ditt löfte? Om eventuell utredning?
– Jag hade inte lovat det om jag inte tänkt hålla det, sa jag, och fortsatte, – Den blir dessutom inte ”eventuell” sett till vad det rör sig om… men jo, jag har absolut för avsikt att hålla mitt löfte. Jag älskar dig. Alla kan tappa det ibland. Vi drack för mycket. Det blev skit. Sånt händer.

– Annars går det väl som det går, svarade hon uppgivet
– Jag har gett ett löfte till kvinnan jag älskar och kommer hålla det. Släpp nu.
– Jag ska givetvis ersätta alla tavlor och foton, sa hon.
– Det ordnar sig. Du är här. Vi lever. Det är det viktiga.

Absolut. Hon hade tillfogat skada. Men jag hade inte för avsikt överlämna hennes tilltag till en bedömning av polisen. Inte kvinnan jag älskade. Hon hade gjort lite fel. Alla kan göra fel. Men när det kom till kärlek var den enkla regeln samma som inom att spela musik live – ”alla spelar fel ibland, det är helt säkert, det finns ingen fråga om det, frågan är hur man hanterar det när det gått åt helvete”.

Vi beställde pizza. Åt. Till skillnad mot gårdagen alkoholfritt sånär som på en 3.5 från ICA. Kramades.

Vi gick en promenad.

– Kan jag ställa en fråga? Utan att det tas fel på något sätt?
– Absolut!

Jag tog fram min mobil. Visade hennes sms till mig.

Hon skulle komma till mig den kvällen. Jag hade gjort mig klar. Under tiden jag väntade satte jag mig i studion. Hörde inte att övervakningskameran plingade. Hörde inte hennes sms.

Men dörren var olåst. Dessutom hade hon nycklar till mig.

Trots det. När jag inte hörde. Inte öppnade. Skickade hon ett sms.

”Kul! Ska jag åka hem igen?”

– Varför skickade du ett sånt sms? Varför gick du inte bara in? Vi hade ju bestämt? Varför i helvete skulle jag bestämma med dig men sen inte släppa in? Du vet jag tillbringar mer än sund tid i studion. Att jag spelar högre än allt. Garanterat inte hör. Inte släppa in? Bara skita i dig? Som om jag ångrat mig? Vad är poängen? Varför tror du att du fick nycklar till mitt hus direkt när jag flyttade hem till Stockholm igen? Du är ju för faan hela min värld…

– Jag vet faktiskt inte…

Jag trodde på henne. Jag tror faktiskt inte hon visste.

Vi gick hemåt igen. Såg en film. Somnade i soffan. Vaknade. Flyttade oss till sängen.

Somnade tätt. Omslingrade. Nakna.

Hon skulle arbeta dagen efter.
Klockan var fem.

Jag gick upp. Gjorde frukost åt henne. Och lunch, att ta med. God lunch.
En antik tallrik som aldrig kom tillbaka.

Avskedet var tyst. Hon tittade på påsen med några av dom tavlor som inte var totalt bortom all räddning.

– Ska jag ta med dom nu?
– Nej… släpa inte runt på skiten 5 på morgonen…

I dörren vände hon sig om. Tittade tillbaka. Vinkade. En gång. Två. Tre.

Sedan svängde hon runt hörnet. Mot bilen.

Hon ersatte aldrig tavlorna… I framtiden skulle dom komma upp. Då fick jag hennes bil i huvudet. Detsamma gällde mina glasögon hon haft sönder. När det var dags att ersätta sa hon ”dom var ju ändå repiga”.

Men jag höll mitt löfte oavsett…

Fisketuren

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vi pratade inte om framtiden längre. Vi började leva i den…

– 8 juli 2022 –

Hon var tillbaka på gården igen. Skulle stanna över helgen.

Som alltid skickade jag pengar för resan direkt när hon sa att hon ville komma. På hennes sida av sängen stod som vanligt färska blommor. Kylen var fylld med mat och vin. Huset var nystädat. Redo.

Jag hade förberett en överraskning. Lånat båt av grannen. Köpt metmask på burk.

– Vi ska göra en grej, sa jag. Ta på dig något oömt. Och varmt.

Hon såg på mig. Nyfiken.

När hon förstod sken hon upp som en sol. Fisketur.

Sjön låg spegelblank när vi gav oss ut.

Kvällsljuset vilade över vattnet och solen var på väg ner bakom skogen. Men det är inte sjön jag minns.

Det är henne.

Svarta byxor. Jeansskjorta. Under den en svart- och vitrandig tröja. Gummistövlar. Orange nagellack.

Håret uppsatt i en liten knut mitt uppe på huvudet. Lite Teskedsgumman.

Hon såg inte ut som kvinnan från sina bilder. Inte som kvinnan som kunde klä upp sig till oigenkännlighet. Inte som hon gjort på midsommar.

Hon såg ut som någon som hörde hemma där.

I båten.
På landet.
Bland djuren.

Som om hon alltid funnits där.

Hon satt i fören och log åt precis allting.

Metmaskarna.
Båten.
Motorn.
Att vi knappt fick någon fisk alls.

När båtmotorn gav upp och vi i praktiken fick driva omkring med en enda mört som resultat såg hon fortfarande lycklig ut.

Och kanske var det just det som gjorde kvällen betydelsefull.

Inte fisket. Inte sjön. Inte solnedgången. Utan hur enkelt allting kändes när hon var där.

Vi hade det bra. Hon såg enormt lycklig ut.

Helgen var som våra andra helger tillsammans. Fantastisk bortom ord. Dygnet runt.

Vi tog hand om djuren. Högg sly åt dem. Hon hade lärt sig köra den lilla traktorn. Tyckte om det. Jag stod bakom henne, halvt livsfarligt, och höll om henne medan maskinen gick. Hon körde den med samma självklarhet som hon körde bil.

Vi tog någon liten utflykt med min gamla -93 BMW M3 cabriolet för att handla. Vägen låg varm och ljus. Som alltid hade vi tur med vädret. Det var som om hon fick solen att skina. Eller bilen för den delen. Den gamla till mint condition renoverade leksaken.

På kvällarna grillade vi. Kött, grönsaker. Eldens doft blandades med sommarens. Vi drack vin. Satt länge. Lät skymningen bli natt.

Och varje kväll somnade vi tätt omslingrade.

Det hade blivit en total drog för mig att ha lampan tänd på min sida av sängen. Att se henne klä av sig när det var sovdags.

Hon skämdes nästan. Log. Sa alltid: – Släck…

Och jag svarade, varje gång: – Jag kan inte. Jag vill titta på dig. Du är det vackraste jag sett.

Den helgen – den 10 juli 2022 – ställde jag mig bokstavligt talat på knä. Mitt i köket. Mitt i natten. Båda Nakna.

Jag frågade om hon ville förlova sig med mig.

Hon svarade ja.

Hon var tvungen att åka hem för att arbeta i två dagar. Men redan den 14 juli skulle hon vara tillbaka igen. Till min stora glädje.

Jag hade vant mig vid hennes närvaro på gården. Var tacksam för varje sekund.

Hon ville plocka svamp. Plockade istället smultron på strå. Gav mig.

Någon kväll var kylig. Hon fick låna tjockare tröjor av mig. Hon klädde i dem. Passade i dem.

Jag saknade henne redan innan hon åkt. Som alltid blev det tomt på gården utan henne.

Allt hade varit underbart. Om jag inte haft så dålig humor.

Men hon hade ju sagt att hon älskade min humor. Hon skrattade ofta. Och högt. Åt mina skämt. Och mina små egenheter.

Jag frågade vad hon älskade med mig.

– Du är rolig, och stark, svarade hon
– Jaha, så i princip är jag en lyftkran med humor?

Hon skrattade.

och du är klurig!

Så jag trodde i min enfald hon förstod mig. Min humor.

Det var det första misstaget…

Etikett: Närhet (Sida 1 av 2)

En Helt Vanlig Helg

Mellanvägen

Låter Fint

Absurditeter

Augustiförvirring

Utanför Hennes Sfär

Det Enkla

Game On

Picknick

Mellan Midnatt & Katastrof

Mellandagar

Bröstfickan

Den Hade Blivit Vår

En Midsommarnattsdröm

Harder Faster Scooter

Små Saker

Bikinikväll

Kärleksvåfflor

Tänane Eriline

Kärleksfull Repris

Humorpodden

Som Man Sår…

Fristaden

Efterspel

Fisketuren

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner