Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Kommunikation

Sevärdheter

12 juni 2026 / / 2 kommentarer

Det är märkligt hur långt man kan resa utan att komma närmare…

– 23:a – 29:e Maj 2023 –

Kärleken var i Italien. Jag var på gården.

Hon skickade bilder från platser jag aldrig varit på. Kyrkor. Små gränder. Torg. Sol. Människor. Ett annat liv än mitt eget. Själv stod jag mitt i kartonger.

Får. Flytt. Förvaring. Radhus. Vildkatt.

Vi skrev till varandra varje dag.

Men vilka rader som handlade om vad. Det kunde ibland vara knivigt att reda ut. Även om man satt mitt i konverationen. Påståenden. Frågor. Svar. Eller uteblivna svar. Beskyllningar. Konstateranden.

Det märkliga var att samtalen egentligen handlade om tre helt olika saker samtidigt.

Den första tråden handlade om flytten.

Hon frågade hur det gick. Om fåren. Om packningen. Om huset. Hon erbjöd sig till och med att hjälpa till när hon kom hem. Frågade om det fanns något hon kunde göra. Det var svårt att få ihop med bilden av någon som höll på att lämna. Så fanns även ämnet om hur jag skulle komma att agera när jag väl var hemma i stan igen. Annat socialt nätverk. Tillgång till samma stad hon bodde i. Som hon upprepat under vår tid tillsammans varit ute och festat i. Eller försvunnit. Med kompisar utan namn. Med mannen som försvann. En stad som i grund och botten som sfär faktiskt var mycket mer min än hennes hemma plan. Hon hade haft 2 år där. Jag hade haft en livstid. Minus 3 år på gården. Det hade varit min hemstad längre än hennes livstid. Det gick inte att undvika att det på sina ställen lyste igenom svartsjuka i hennes frågor och påståenden.

–

– Go’morgon!  Hoppas att väl med dig. Landade igår kväll och allt är väl, solen skiner och dags för första museet.  
– God morgon. Trevligt du har det bra. Jag säljer saker, köpt kartonger, ska lämna fiskarna i akvariebutiken. Packar… bokat transport för Fåren, släp till flytten. Trött men ok… Kul höra från dig!
– Idag Vatikan. Hur är det med dig? 
– Inte så bra men det kommer bli. Hoppas du har fint 
– Ja, gått och gått… Vad gör du? Varför inte så bra? Stör jag dig? 
– Nej du stör självklart inte
– Varför är det inte bra med dig? 
– Tungt med djuren… och ledsen över det vi inte ska prata om… Fåren flyttar 3e, jag och katterna 6e
– Behöver du hjälp med något? 
– Ja…
– Jag kan hjälpa med ngt när jag kommer hem, om du vill självklart .Blir jättesnabb flytt för dig. Ska inte hålla på och störa dig? 
– Kommer landa på fötterna. Jag har tagit tag i situationen och ändrar mitt liv radikalt nu. Du stör inte… du är i mitt hjärta även om du säger du är singel. Självklart ledsen att nån jag älskar säger hon är singel till andra män, men jag når inte fram i den sorgen
– Till vem jag säger? Ingen frågar, ta det lugnt. Det är bara du som frågar 
– Du sa om andra män fråga du säger du är singel. Vi satt på trappan när du sa
– Du frågade, vad ska jag säga. Har inga andra män… 
– Du var ärlig i alla fall. Kanske hade velat höra du sagt annat
– Absolut
– Att jag hade velat höra att du säger till andra nej jag är i relation med någon man älskar och är inte intresserad det är så klart en annan sak
– Ingen frågar förutom dig
– Om du är singel eller vad du svarar om någon annan frågar om du är det?

–

– Är på väg till Florence. Hoppas att du har en fin dag 🌞

Hon bifogade en selfie.

– Missar ju det mesta eftersom jag är blockad från dina media. Men med såna bilder är det nog populärt. Ha fin dag
– Förlåt att jag skickade till dig om du känner så
– Nej jag älskade den! Otroligt vacker! Jag friade till den vackra kvinnan om du kommer ihåg. Efter en månad. För jag såg henne… (som väsen)
– Bara en enkel selfi men tack
– Vackraste jag sett
– Snäll du är 😘
– Känner hur? Att jag av nån anledning inte får ta del av vad andra kommenterar? Ja det känns konstigt. Glad jag fick bild dock!
– Ingen kommentarer ngt. Jag kan skicka till dig bilder på byggnader och mina syskon som jag har postat
– Det är bild från idag spm jag har inte ens postat, kanske gör det senare
– Det vet jag ju inte och av nån anledning får jag inte se det heller
– Så du var först som såg bolden
– Ja. Tack! Men jag hålla utanför vad andra män kommenterar och vilka som gör det.
– Vad pratar du om , en gammal släkt skrev att han varit i Vatikan länge sedan
– Vet ju inte eftersom jag är utestängd. Kan bara spekulera i varför jag inte får se det. Hoppas fin dag! 🌼🌷☀️
– Tack! Ha en fin dag du med! 🌞🌷✨
– Hoppas ändå du förstår hur jag i hjärtat känner över att vara utestängd, att ha varit hemlig för andra, och hur det påverkat mig. Du gjorde ju slut pga att du trodde jag stängt dig ute… på Facebook. 25/10
– Verkar att fb skapar missförstånd och osams , ingen bra grej
– Öppenhet har en tendens motverka missförstånd…
– Det finns inget konstigt,  jag ser inte heller vad du skriver eller kommentarer 
– Så hade det inte varit om inte du stänt av vad JAG kunde se… du blockade MIG
– Pga bråk
– Det var inte bråk. Det var raka enkla frågor. Tex ”vad har du för relation till den där mannen som just kommenterade med ett hjärta på din nya profilbild”.
– Ha en fin kväll!

–

Den andra tråden handlade om Italien

Hon skickade bilder. Berättade. I väldigt korta ordalag. Vad hon gjorde. Var hon befann sig. Hur varmt det var. Hur fint det var. Ibland kändes det nästan som om hon ville att jag skulle vara där. Ibland som om hon ville visa att hon var där utan mig. Jag visste inte vilket. Kanske för att hon skickade bilder på sig själv långt efter att hon lagt upp dom och låtit andra män se eller kommentera i sociala medie. Jag kände det hade varit en fin gest för relationen om hon först velat skicka sina selfies till mig. Inte lägga upp till andra män att gilla. Kanske kunde hon lagt upp bilder på allmänna sevärdheter till dom andra männen. Skickat sina selfies till mig. Det jag personligen tyckte var den största sevärdheten där och då.

–

– Idag bergpromenad
– Rolig, och snygg, blir nog populär när du postar. Lycka till! Roligt jag åxå får se den!
– Hoppas att det är det minsta problem om den blir populär eller ej. Ville bara säga tänker på dig. Hoppas att allt är väl med dig och djuren 
– Djur mår bra tack 🙏🏻 Tänker på dig åxå!

–

– Ha fin semester! Vi kanske kan hålla kontakt i alla fall? Allt det där var ju någonstans ändå ditt val inte mitt jag stod på knä och bad om att få ha relationen med dig att du skulle vilja säga att du var er relation med mig
– Med konstiga funderingar och misstankar
– Inte misstankar men funderingar det är inte samma sak. Funderingar på grund av att jag var hemlig och utestängd
– Har hört många misstankar mm
Du har upplevt det som misstankar. Inget bråka om inte nu längre ❤️
– ❤️ Förlåt att jag skickade bild idag, verkade ge neg påverkan
– Det var absolut inte negativt påverkan jag tyckte om bilden jättevacker kvinna
– Ha en fin kväll✨
– Tack för vacker bild på vacker kvinna
– Ta inte upp teman då
– Jag funderar på det så klart inget konstigt med det. Önskar sol och fin semester. Vi kan kanske höras i framtid när jag är hemma igen 🌸🌸🌺☀️🌹
– Lycka till med packningen 😘❤️


–

Den tredje tråden handlade om oss. Det var den som aldrig blev klar.

Jag pratade om att bygga tillit. Hon pratade om misstankar. Jag pratade om att känna mig utestängd. Hon pratade om att känna sig kontrollerad. Jag försökte förstå hur man kunde vara singel när andra män frågade men samtidigt vilja ha en relation. Jag försökte få henne förstå att det gjorde mig osäker. Hon försökte skyla över med ”ingen frågar” och jag motargumenterade med att det inte handlade om att någon frågade eller inte utan vad hon svarade om någon frågade. Jag försökte förstå vad nästan monogam betydde. Hon undrade varför jag inte kunde släppa det.

–

– Jag kan inte ändra att du är svartsjuk på spöken 
– Inte sant… du kunde ha byggt upp tillit genom att vara öppen. Eller säga ”söker hemlig kk”
– Det är svårt när du hotar och är svartsjuk .Jag söker ingen kk. Inte sökt heller
– Inte hotat och är inte svartsjuk. Jag är utestängd o hemlig. Helt annan sak 
– Lyssna ditt hjärta och magkänsla om du känner att jag är så fel kan jag intevgöra ngt. Jag är som jag är
– Vara utestängd o hemlig gjorde inte mig glad utan trasig
– Du var trasig när jag träffade dig
– Ja ja skyll på mig. Lätt sätt.Men det är inte sanningen bakom varför det inte fungerade. Bra om vi kommer överens om det. Att vi inte fungerade var för att jag var hemlig och sedan blev utestängd.Du gjorde slut 25/10 för du trodde jag stängt dig ute. Inget bråk. Bara fakta så det blir rätt 🙏🏻
– Allt mitt fel, självklart 🙏 Ha en fin kväll💖
– Det har jag inte sagt.Vill bara det ska bli rätt 
– Allt mitt fel, förlåt. Så mycket fel som jag gör
– Det har jag inte sagt. Älskar dig… och vill förstå och accepterar. Försök bara förstå mig? 🙏🏻❤️ Det kan vara nyanserat 🙏🏻🌹

–

– Lite överdrivet? Vilka andra? Ingen frågar… brukar inte gå runt och bertätta. Enda som frågar är du och konstigt om jag säger ngt annat efter februari 
– Jag vet du är singel Det gjorde ont höra. Kan du förstå det?
– Ja
– Då förstår vi varandra och kanske du förstår jag sörjde och ”bråkade” eftersom vi ändå hade nån fin date och jag älskade/ville annat?
– Förstår 
– Du ser! Då är vi överens! Du gjorde slut, stängde ute. Det byggde inte upp min tillit utan tvärtom. Men du hade dina skäl ❤️ Du upplevde svartsjuka etc

–

– Men hoppas du ändå uppskattade blommor. Gjorde vad jag kunde för att visa kärlek trots att du dumpat mig. Tror att du kände mina känslor när vi höll om varandra på trappan den första dateen
– Det gjorde jag då och senare ❤️
– Varför vara så hemlig? Du har ju förstått att de hade sönder mig
– Varför tror och litar du inte på mig? Varför anklagar du varenda manlig like? mm…*- Inte anklagat. Och inte varanda. Frågade om nåt hjärta. Thats it. Poof – kommentarer borta.
– Ska sova nu. Sov gott! ❤

–

– Idag är det pisa dag
– Fint❤️❤️❤️
– När flyttar de? 
– Fåren? 3e 
– ❤️
– Och jag två dagar efter
– Ser du framemot? 
– Ja
– Har du packat klart? 
– Nej långt ifrån 
– Spännande .Vill du ses något? Eller föredrar du inte ses?
– Ses gärna om du vill
– Absolut om du vill.
– Det är som du vill
– Eller  som du vill

–

– Dagens bild när jag blev belyst. Om du önskar avsluta prenumeration skicka sms meddelande på samma nr – STOPNU
– Tack för fin bild. 🙏🏻Jättesnyggt. Blir nog många likes och kommentarer.
– Ja, om det finns fler/många personer som gillar bild på angiven nr.+4673******* kan det finnas många likes och kommentarer 
– Flåt men att bli utestängd har tagit på mig ganska hårt dessvärre . Men jag blev glad åt att få bilden… 🙏🏻🥰
– Tack 🙏 Tänker på dig
– Tänker på dig med 
– Bra eller dåligt? Saknar dig. Tänker du dåliga saker om mig?
 – Nej men många frågor och funderingar

Vi kom ingenstans. Veckan blev märklig på det sättet.

För mitt i alla diskussioner dök det ständigt upp små saker som egentligen inte passade in. Eller så gjorde dom det. Kanske var det centrala i relationen. Om hon bara förklarat och åtgärdat en handfull saker så allt käbbel hade kunnat upphöra.

Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. En bild. En fråga om vi skulle ses när hon kom hem. Ett erbjudande om hjälp.

Sms var alltså tre olika trådar. Och två berättelser. Samtidigt.

Den ena berättelsen sa att vi hade problem. Den andra berättelsen sa att vi fortfarande hörde ihop. Jag tror att det var därför veckan blev så förvirrande. Inte för att vi bråkade. Utan för att vi aldrig riktigt gjorde det. Inte heller gjorde slut. Inte heller löste någonting. Vi bara fortsatte. Dag efter dag.

Som två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra, men som inte längre verkade förstå samma relation på samma sätt.

Och någonstans där, mellan Vatikanen, flyttkartongerna och alla hjärtan i sms-trådarna, började jag förstå att kärlek och trygghet inte nödvändigtvis var samma sak.

Det var även här som nästa fenomen inträffade. Någonting som med tid skulle komma att ställas på sin spets.

Vi verkade vara överens om att det var slut. Där hade hon ju varit betydligt tydligare än i alla andra frågor. Det vi inte verkade vara överens om var varför. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För människor brukar bråka för att rädda relationer. Vi verkade istället bråka om förklaringen avslutet till en relation som redan hade gått sönder. Som om det var viktigt för oss båda att historien slutade på rätt sätt.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Och ibland har jag undrat om det var därför vi fortsatte höra av oss till varandra. Inte för att vi skulle hitta tillbaka. Utan för att ingen av oss tänkte låta den andre skriva sista raden ensam.

Eller var det nåt annat?

Dagen avslutades med att hon uppdaterade sin profilbild. Nåt från Italien. Kommentarer och likes var jag utestängd från att kunna se.

Tre trådar.

Essensen var inte Italien. Essensen var inte flytten. Essensen var inte nästanmonogam. Essensen var inte vad hon sa till andra män eller hur det sårade mig.

Essensen var att tre trådar pågick samtidigt. Men det slutade inte där. Desutom var det två olika personer som förde varsitt samtal.

Två samtal om tre olika trådar. Och att de pekade mot olika verkligheter.

Jag kanske försökte reda ut det förflutna. Hon kanske försökte bevara något av nuet. Jag försökte reda ut det förflutna för att få till en framtid tillsammans. Försökte hon bevara nuet av samma anledning? Men om så. Varför mötte hon mig inte i att reda ut det förflutna?

Orsak & Verkan

11 juni 2026 / / Inga kommentarer

Var misstankarna problemet. Eller konsekvensen av problemet?

Det tog mig lång tid att förstå varför allt detta fastnade så hårt.

Eller om jag ens förstått det. För det märkliga var att det aldrig handlade om de stora sakerna. Inte egentligen. Inte om uppbrottet. Inte om tystnaden. Inte ens om alla märkliga historier som dök upp längs vägen. Det som åt sig in under huden var något annat.

Mönstret.

Att nästan varje konflikt följde samma kurva. Först någonting som slog undan benen på mig. En date. Ett nytt telefonnummer. En historia som inte gick ihop. En halv sanning. En utelämnad detalj. En uppenbart medveten otydlighet.

Någonting som fick mig att reagera. Och när jag reagerade kom svaret.

Att jag var för känslig. Att jag analyserade för mycket. Att jag ältade. Att jag inte kunde släppa saker. Jag började till slut fundera över om det var där själva kärnan låg. Inte i vad som hände. Utan i vad som hände efteråt. För varje gång jag försökte förstå någonting flyttades fokus.

Från handlingen. Till min reaktion på handlingen. Det var som att stå inför ett pussel där någon hela tiden bytte ut bitarna medan man försökte lägga bilden. Jag minns särskilt en formulering. ”Misstankar och ältande.” Två ord. Två ganska oskyldiga ord egentligen. Men de stannade kvar.

Jag började fundera över vad som kom först. Misstankarna. Eller orsaken till misstankarna. Om någon konsekvent säger en sak och gör en annan, är det då misstänksamhet att reagera? Om någon försvinner, ändrar historia, utelämnar detaljer eller lämnar frågor obesvarade, är det då ältande att försöka förstå?

Jag vet fortfarande inte. Men jag vet hur sånt känns. Efter 4 år hade det gnagt sig in i sjlen. Gnagt sig in i hj’rtat. Gnagt sig in i ryggmärgen.

Som att springa efter ett tåg som hela tiden ökade farten. Ju mer fakta jag samlade ihop desto fler frågor uppstod. Och ju fler frågor som uppstod desto mer försökte hon få det att framstå som att jag var problemet. Och givetvis – ju mer argumenterade jag emot. Med enda resultat att hon påstod ”Jag mosade henne” om diskussionen någon enda gång inte gick att ta sig ur retoriskt för hennes del.

Till slut började jag tvivla på mitt eget omdöme. Det är kanske det mest kostsamma som kan hända i en relation. Inte att bli lämnad. Inte att bli bedragen. Inte ens att bli bortvald. Inte bli förnekad. Inte bli dold för allt och alla. Utan att långsamt sluta lita på sina egna ögon.

Jag tror inte att det fanns någon stor plan bakom allt. Tvärtom. Mycket talar för att hon själv kämpade med saker hon inte visste hur hon skulle hantera.

Skam. Rädsla. Flykt. Behovet av att hålla dörrar öppna. Behovet av att slippa känna sig instängd. Behovet av att samtidigt vara nära och långt borta. Det är mänskligt. Kanske mer mänskligt än vi vill erkänna.

Men konsekvensen blev ändå densamma. Jag satt där med ett facit fullt av frågetecken. Och med åren började jag se ett mönster. Att nästan varje gång någonting gjorde ont kom samma svar tillbaka.

Inte en förklaring. Inte ett samtal. Inte ett försök att reda ut. Utan en ny dimridå. En ny avledning. En ny anledning till att fokus skulle ligga någon annanstans. Och kanske var det just det som gjorde mest ont. Inte det som hände. Utan att det aldrig riktigt gick att prata om det som hände. För varje gång samtalet närmade sig kärnan gled det undan. Som en fisk genom händerna. Eller så blev det bråk. Följt av tystnad. Frånvaro. Ännu mer konsigheter under tiden. Mer frågor.

Eller så fick jag lite brödsmulor. Lite signaler. Hjärtan. Några ”älskar dig”. Eller lite närhet. Snabbvisit. En dag. Lite kärlek. Så där lagom för att konflikten skulle trycka på pausknappen. Flyga under radarn. Inte försvinna. Inte lösas. Men flyga under radarn. För en stund. Och efteråt. Kvar satt jag med samma frågor som jag fortfarande inte är säker på att jag kan besvara.

Var det verkligen misstankar och ältande. Eller var det bara den naturliga konsekvensen av att försöka förstå en människa som själv sprang ifrån svaren?

Var avbbrotten beslut och handlingar som hon gjorde av äkta kärlek? Som jag valde och ville tolka det. Eller var det någonting annat? Någonting mörkare? Att minsta närhet kom på ranson. Kalkylerad knapphet. Undvikanden som metod. Omskrivningar av verklighet.

”Jag ger mig inte och du ger dig inte”. Vilket då ännu inte var uttalat av henne. Men redan då faktiskt var sant. Och intressant. För det handlade nästan mer om verklighetsbeskrivningen än om relationen. Det handlade mer om att slutligen äga narrativet om varför hon hade gjort slut.

Jag tror inte att dom gånger som bråken plötsligt bara var borta var en beräknad handling. Alla såna tillfällen fick ”mig” ju ”sluta bråka”.

Kärleksfull Uppföljning

10 juni 2026 / / 2 kommentarer

Kärleken var enkel. Definitionerna var det inte…

– 15:e – 18:e Maj 2023 –

Måndagen efter vår dag tillsammans började med att jag skickade henne sms. Dom nästföljande dagarna skulle komma att bli ganska snarlika i kommunikation.

– Fy vad jag saknade dig när jag vaknade… 🥺🥺 Hoppas du sovit gott ❤️
– Go’morgon 🌞 Hoppas att du får en fin dag ❤
– Tack detsamma… älskar dig ❤️
– Älskar dig 
– Klarade sig mat, grönt och blomma hem?
– Ja, allt klarade sig. Tack 🙏 
– Tänker på dig
– ❤️

– God morgon snygging… jag älskar dig och tänker på dig 
– Go’morgon 🌞😘
– Tänker på dig ❤️
– Hoppas att Bara bra saker 
– Ja alltid jag älskar dig ❤️
– Är du åxå lite glad vi kommer närmare geografiskt? 😐
– Ja, självklart men också känner med dig … 

– God morgon snygging! Hoppas du får en fin dag! Jag älskar dig! ❤️
– Önskar dig en riktigt fin dag! Älskar dig ❤

Torsdag 18:e åkte hon till den lilla mellansvenska staden. Dottern skulle vara kattvakt under hennes Italienvistelse.

Hon hade hyrt en bil.

– Jag fick en fin bil 😃 ny volvo, lädersäte🤪😉😘 .Jag blev som löjligt lycklig när jag såg bilen,  mini jeap, automat…
– Kanske lämnar mig för en man med sån bil 🥺
– Haha vilka fula idéer 
– Kör jätteförsiktigt
.- Älskar dig 

Hon var framme 1700.

– Körning hit gick utmärkt ☺️ Hoppas att du har det bra i solen idag❤🌷🌞

22:40 ringde hon mig. Hon var hos sin son. Några mil utanför den mellansvenska staden. Hon påstod hon skulle sova där under hela vistelse. Dom hade umgåtts. Ätit. Kärleksfullt och fint samtal. Jag uppskattade att hon hörde av sig. Hon skulle bara lämna katten hos dottern. Kanske umgås lite när hon ändå var där. Om sitt ex visste hon inget. Det var bara dottern hon skulle umgås med. Hon skulle inte sova hos dottern. Dvs hos sitt ex. Absolut inte.

Dagen avslutades med hennes sms lite senare:

– Sov gott. Jag älskar dig ❤️

Fredagen började bra. Som alla dom andra dagarna. God Morgon. Hjärtan. Älskar dig. Tänker på dig. Åt båda hållen.

Tidig kväll ringde jag henne. Inget svar. Inget sms. Jag ringde henne igen senare. Inget svar. Inget sms.

Plötsligt ringde hon tillbaka. Hon var uppenbart ute. Sa hon skulle gå och handla. Jag hörde hon gick. Hörde att det blåste. Rösten var spänd.
För hög. För snabb.

Hon sa att inget särskilt hade hänt.
Men det stämde inte.
Jag hörde det direkt.

Hennes förklaring på hennes uteblivna svar lät som svepskäl. Osanning. Det lät som om hon letade efter en öppning.
En smal springa i tiden.
Ett ögonblick där hon kunde ringa
utan att någon märkte att vi hade kontakt. Som om själva samtalet var något som behövde döljas.

Det märkligaste kom sedan.
Mitt i allt. Jag vet faktiskt inte hur samtalet kom dit. Men det gjorde det i alla fall. Hon sa att hon var
nästan var monogam. Jag frågade vad det betydde. Det kunde hon inte svara på. Hon upprepade bara orden.
Som om de i sig bar en betydelse
som inte behövde förklaras.

Nästan monogam.

Samtalet tog slut där. Hon hade inte tid sa hon.

Hon ringde mig senare. Långt senare. Småtimmarna. Jag hade inte vaknat av samtalet.

Två Veckor I Maj

10 juni 2026 / / 2 kommentarer

Väntrummet… Var god ta en kölapp…

– 1:a – 12:e Maj 2023 –

Maj inleddes med mailkonversation.

Hennes löd i grova drag:

”Kommunikation mellan oss fungerar inte, har ingen anledning att förklara om mottagare förminskar mig och vägrar att förstå.”

Jag varken vägrade att förstå eller upplevde att jag hade förminskat henne.

Av någon anledning hade hon försökt revidera sitt ”jag är singel om andra män frågar” till ”nästansingel”. Högst oklart om någonting blev bättre.

Jag förstod inte. Så jag frågade. Det ledde till bråk. Allt hjärta och själ ville höra var: ”Jag lever som om jag är gift med dig.” Men istället kom att hon beklagade sig över att hon levde ”sexfattigt”. Och det efter att hon uttryckt att hon inte ville ha sex med mig.

Jag försökte få svar. Hon lade på luren.

Hur skulle kommunikationen kunna fungera när hon lade på luren eller vägrade svara på raka ja- eller nej-frågor? Det var egentligen där vi stod. Jag ställde frågor. Hon upplevde dem som anklagelser. Jag försökte få svar. Hon upplevde att jag vägrade förstå.

Samtidigt hade något annat börjat hända.

Under större delen av relationen hade vi haft en ganska enkel rutin. Jag ringde henne på kvällen. Oftast runt nio. När djuren var inne. När dagens arbete var klart. När gården hade lugnat sig.

Hon visste det. Hon kände mina rutiner. Hon visste varför jag ringde just då. Under lång tid hade det aldrig varit ett problem. Tvärtom. Det var bara så vi gjorde. Men nu hade någonting förändrats.

Plötsligt kallades samma samtal för kontroll.

Det förbryllade mig. Inte minst eftersom ingenting egentligen hade ändrats. Samma tid. Samma rutin. Samma människa som ringde. Det enda som verkade ha förändrats var hur hon valde att tolka det. Omtolkningens tidpunkt var svår att bortse från. Hon talade som om samtalet i sig var misstänkt.
Som om tidpunkten var bevis.
Som om närhet var övervakning. Det enda hon åstadkom var att jag tänkte var ”vad har hon att dölja som kan uppdagas om jag ringer 21:00”?

Hennes försvinnande. ”Öppet singel”. Och plötsligt även kontroll. Saker radades upp.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto säkrare verkade hon bli på att jag redan hade dragit mina slutsatser. Och ju mer hon undvek att svara, desto fler frågor fick jag.

Och hur svår var den där kommunikationen egentigen att få fungerande? Det var tämligen enkelt. Jag behövde höra raka klara svar om var vi stod och förvägrades det. Samtidig fick jag vaga svar och indikationer som underströk att det troligt fanns en anledning till dom vaga svaren.

Vi stod på samma fläck och trampade redan från första mailet. Och som svar på ”vad jag jag hade velat höra” kom svaret;

Tack för alla läxord angående hur som jag ska vara, säga mm. Förmodligen är min personlighet helt ofattbart. Hoppas att du träffar den som behöver inte läxas upp att kunna umgås med dig i rimligt sätt och hen som får din tillit så allt går enkelt och harmoskt i kärlekens namn.

Hon ville alltså utpeka min ”vad jag behövt höra” som läxord. Och hånade det. I samma mail där hon förklarade för mig hur jag skulle agera.

Det fanns en ironi där någonstans.

Lite som ”fred på jorden och död åt mina fiender”. I den ordningen.

– 2:a Maj –

Jag skickade henne blommor. 25 röda långskaftade rosor. Hon skickade ett ”tack” och en bild på blommorna. Jag hade skickat dom anonymt eftersom hon tidigare vägrat ta emot en leverans. Smskonversationen kom att handla om det.

– Skickar anonymt utan kort
– Ja, vad ska jag göra 
– Hur menar du?
– Om du skickar blommor med eller utan kort eller om du inbillar dig saker
– Du får ju göra hur du vill. Du är ju singel. Men jag erkänner det gör ont att du träffar andra. Oavsett vill mitt hjärta skicka dig blommor. Armastan sind. Hoppas du får en fin dag 🌹
– Tack! Önskar dig en fin dag!

Jag inflikade att jag kanske skulle komma att skicka fler. Att jag förstod att hennes ”singel om andra män frågar” och ”Nästansingel” tveklöst skulle kunna resultera i att hon hade dejt med andra. Att jag skulle skicka anonymt så inte välmening och omtanke skulle resultera i svartsjuka från dom andra hon hade dejt med. Hennes svar löd;
Förstår allt som jag säger är undermåligt. 

Ta kontakt och skicka blommor till den som säger rätta saker, gör dig glad och självklart som inte har varje kväll en ny under senaste året samt är lite varmare. Jag svarade;

– Du gjorde mig glad. Sida rätt saker när vi pratade på riktigt. Jag trodde på att du var monogam under den uttalade relationen (avslutad av dig 25/10).

– 5:e Maj –

Det hade blivit fredag. Skickade henne ”Armastan Sind” i sms. Fick ganska omgående tillbaka ett ”Ka”. Klockan hade blivit 19 på Fredagskvällen. Hon hade svarat efter en timme. Konversationen fortsatte.

– Älskar du mig?
– Ja
– ❤️❤️❤️
– 🙏🏻🙏🏻🙏🏻

Sedan försvann hon.

Jag skrev sms 6:e maj. Skrev 7:e maj. Skrev 8:e maj. Fredag kväll. Lördag. Söndag. Hon var borta. Osökt passerad tankarna att hon alltid la undan mobilen när hon besökte mig. Jag gjorde alltid samma sak. För att visa hon var fokus. Jag hade utgått ifrån att det varsamma för henne. Nu kom plötsligt andra tankar. La hon undan den för att inte inkommande skulle bli för uppenbart?

– 8:e Maj –

Måndag. Hon var plötsligt ”öppet singel” på Facebook.

– 10:e Maj –

Jag skickade hennes blommor. Rosor. Röda. Långskaftade. 50 st. Fick ett sms.

Tack 🙏💖🌷

Efter 5 dygn. Efter hela helgen tyst. Men den verkliga konversationen återupptogs först efter 5 dygn, 20 timmar och 24 minuter efter hennes jakande svar på att hon älskade mig.

– 11:e Maj –

 – Varför gör du så?
– För att jag älskar dig i själ och hjärta. Jag står kvar. Allt annat är otänkbart. Sa oled mu naine. [”Du är kvinnan jag älskar”].

Hon kontrade med en bild på sig själv nyklippt. Först bara bakifrån. Kanske för att visa hur kort det blivit. På förfrågan skickade hon bild även framifrån. Uppenbart på promenad. Jeansjacka. Vit collegetröja under. Hon passade i det korta håret. Hon var lika vacker oavsett frisyr. Oavsett kläder. Fanns bara en sak att svara i sms.

– Gud så vacker ❤️

När hon hade klippt sig framgick inte. Jag frågade inte. Hade hon gjort det innan helgen när hon varit försvunnen? Fanns det någon anledning hon gjort sig fin till just den helgen. Ett samband med försvinnandet? Eller hade det med Italien att göra?

Hon skulle åka med sin syster och med sin bror. Jag frågade när. För en gångs skulle ett konkret svar på en konkret fråga. Även i sms. Om tio dagar. Jag frågade om hon ville ses innan.

Hon skulle åka med sin katt och lämna hos sin dotter. Den 18:e. Dottern skulle vara kattvakt under hennes italienvistele.

Vi kom att prata om min förestående flytt. Hon verkade oförstående. Och ja – informationen jag nu gav henne var en helt annan än den som hade funnits innan. Omständigheterna hade ändrat sig. På många sätt. Det hade funnits alternativ. Köpa ut. Hyra. Båda hade visat sig omöjliga.

– Varför? 
– Hon ville egentligen laga, och jag klargjorde min själ och hjärta aldrig kan släppa dig 
– Men du sa till mig att du hade sagt det till henne innan? 
– Det hade jag. Varför säga annat än sanningen
– Och hon hade en ny? 
– Det sprack… och jag ville inte, under några omständigheter… Mitt hjärta tillhör dig. Punkt.

Det hela resulterade senare i ett telefonsamtal. Ganska långt. 1.5 timme. Den vanliga tiden. När gården var klar för dagen. Det var ett bra samtal. Känslor. Tankar. Närhet. Värme.

När vi lagt på skickade jag sms.

Armastan Sind.

Hennes svar kom direkt.

❤️ Älskar dig 

– 12:e Maj –

Dagen började som förra slutat. Skickade henne sms.

– God morgon. Hoppas du sovit gott. Det var härligt höra din röst. Hoppas du får en fin dag. Jag älskar dig ❤️
– Go’morgon 🌞☕ Tack, sov inte så bra … 
– Önskar dig en fin dag! 🌷✨
– Älskar dig ❤️

Jag fortsatte senare;

– Tänker på dig
– Vad tänker du på då? 
– Att du är ett mysterium, att jag älskar dig, att jag saknar dig, att du är outsägligt vacker, att din närhet är starkare än allt… 
– Det är du som är mysterium 
– Älskar dig 
– ❤️
– Jobbar du? 
– Jobbar med att transkribera
– Vad?
– Intervjuer som vi håller på med

Hon pluggade parallellt med sitt arbete. På nåt sätt var arbetet inblandat. Vilket gav nån sorts underlättnad på arbetstimmar till förmån för studier. Det var någon sorts intervjuer. Så mycket visste jag. Hon hade beklagat sig över hur hon själv lät på inspelningarna. Jag minns faktiskt inte exakt vad hon sa, men det det var någonting i stil med ”förortsunge”. Syftandes på sin brytning. Och så tyckte hon inte om sin egen röst. Alls.

Jag förklarade att det var ett vanligt fenomen. Vi som jobbar med musik har hört vår egen röst 100.000 gånger. Inte bara vet hur den låter. Kan kontrollera detaljer. Men dom flesta som hör sin röst på en inspelning för första gången hoppar högt. Men viktigast. Jag hade sagt vad jag tyckte. Som jag kände. Hennes talade svenska var fantastisk. Hennes röst var vacker. Kvittrande. Sensuell.

Våra sms fortsatte något senare. Jag saknade henne. Tänkte på henne.

– Saknar dig…
– Jag är rädd
– Varför?
– Du vet
– Nu blir jag rädd. Älskar du mig? 
– Ja.  Det betyder inte att vår kommunikation mm kommer fungera. Blir alltid mosad efter jag har pratat med dig….
– Inte igår väl?
– Smällen kommer oftast efteråt
– Vi tar tag i det? Lovar göra mitt bästa för att få det fungera. ingen mer smäll utan förståelse av vi samtal ❤️
– Du har lovat tidigare också 
– Ja men det har blivit missförstånd om saker… vi har pratat om det, vad och varför
– Låter som bara jag felat…
– Nej, jag vet vem har fel eller inte… måste det finnas fel?  Vi ser på några saker lika och några väldigt olika… Snälla var inte rädd Jag står för att jag vill ha samtalen… om man har varje vecka kommer det lösa sig 🙏🏻
– Det är jag som får smällen 

Hon var tillbaka på att jag ”mosade” henne. Det var inte första gången det dök upp. Och kanske var det just det som förbryllade mig. För det dök sällan upp ur tomma intet.

Ofta föregicks det av att hon sagt någonting som gjorde mig förvirrad. Att hon ”var singel om andra män frågade”. Att hon ”levde sexfattigt” samtidigt som hon inte ville ha en sexuell relation med mig. Att hon aldrig sagt saker hon faktiskt sagt. Att jag var arg. Att jag inte trodde på henne. Att jag anklagade henne.Men för dom sakerna var det ”oklarheter jag ville ha svar på”. Sedan fanns den där andra delen.

”Jag var bara glad första kvällen hon kom”. I min värld var det inte sant. Jag kanske gick för hårt fram när jag ställde henne mot väggen. För att reda ut begreppen. För att inte ”jag var bara glad första kvällen” skulle bli en vedertagen sanning jag faktiskt godkände och erkände. Nåt jag inte tänkte släppa över bron. Och i den argumentationen kanske hon ”blev mosad”. För mig var det viktigt. För det var ju inte så. Inte i mig.

När jag sedan försökte förstå vad hon menade började jag ställa frågor. Ibland ganska många frågor. Inte sällan ledde samtalen till att vi tillsammans konstaterade att någonting inte riktigt gick ihop. Att hon uttryckt sig otydligt. Att hon menat något annat. Att det fanns motsägelser.

Det var ofta någonstans där ordet dök upp.

Att hon kände sig mosad.

Jag hade svårt att förstå det.

För i mitt huvud var det inte fråga om att vinna. Inte heller om att sätta dit henne. Jag försökte bara förstå hur två saker kunde vara sanna samtidigt när de verkade utesluta varandra. Men kanske upplevde hon situationen annorlunda.

Kanske spelade det mindre roll vem som hade rätt och fel i sak.

Om man hamnar i ett samtal där man gradvis tvingas överge sin egen förklaring, eller inse att man uttryckt sig klumpigt, kanske känslan av att ha förlorat ändå uppstår.

Kanske var det den känslan hon beskrev. Jag vet faktiskt inte. Men det slog mig att vi ofta verkade prata om två olika saker.

Jag pratade om innehållet i det som sagts. Hon pratade om hur samtalet kändes. Och de två sakerna är inte alltid samma sak.

Plötsligt ringde hon. Hon hade känt att sms inte var bästa fortsättningen för var vi hamnat i dialogen. Det blev ett bra samtal. inte långt. Men bra. Framför allt å var det alltid någonting i just att hon ringde som gjorde mig lycklig.

Något senare följde jag upp med sms;

– Tack för samtal! 
– Tack själv! Det var jättefint att prata med dig ❤️
– Saknar att laga mat med dig
– Det var trevligt och gott, även om jag är lite petig med maten 🤪
– Tolkade ditt mail igår som om du fortfarande ville det skulle fungera. Blev lite för känslomässig och ”på” pga känslor och saknad… och lång tid utan diverse… var inte meningen ”skrämmas”… jag förstår… 🙏🏻.Känslomänniska, obotlig romantiker, all sån dålig skit du vet 🤪🤣
– Varför är det dålig? 
– Ja tex fattade jag dig fel pga det
– Hur menar du? 
– Jag blev för ivrig. Sorry
– Ibland jag verkligen förstår ingenting 
– Ska tänkande att tona ner
– Vad menar du? Var det fel av mig att ringa?  Eller mejla
– Absolut inte. Älskade höra din röst. Jag är glad och tacksam! Ditt samtal i går o idag gav en stunds lycka! Jag tolkade bara lite fel ❤️ Kanske har fel förhoppningar pga miina känslor för dig.
– Tack att du älskar mg

Det blev en stunds tystnad. Sedan kom hennes nästa sms:

– Vad betyder gränslös kärlek för dig? 
– Att jag älskar dig som du är och står kvar

Klockan var 17. En minut senare kom ännu ett sms. Inklistrat fullständiga uppgifter för en tågbiljett. Avsedd för morgondagen. Alla uppgifter utom kostnad. Så jag kunde inte swisha henne omedelbart. Hon följde upp med:

– Bara så du vet

Mitt hjärta gjorde det där hoppet det bara kunde göra av henne smssignal. Hennes ringsingnal. Eller att hålla om henne. Eller ett enkelt ”Ka” eller hjärta i sms. Jag svarade på sekunden;

– Vad är? Kommer du hit?? Har inte städat!!
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Välkommen om du kommer❤️
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Ingen tvång att jag måste komma
– Du är mer än välkommen! Älskar dig!. Du kan plugga här om du behöver. Din inloggning på min dator är kvar
– Tack 🙏
– Armastan sind. Igavesti. Ska bädda rent åt dig och försöka städa lite
– ❤️
– Säg till när du vet om du kommer.
– Absolute

17:20 avslutades smskonversationen.

Jag måste erkänna jag hade blivit alldeles för ivrig. Alldeles för på. Kvar i bakhuvudet fanns ändå alla hennes uppsatta premisser. Att hon inte ville ha en sexuell relation. Att hon ville se att vi fungerade. Kvar fanns även alla dom där andra sakerna. Hennes utrymme hon ville ha. Det jag tolkat som att hon inte ville bära ringen förutom när vi sågs. Att hon inte tänkte sluta säga hon var singel om andra män frågade och vad det egentligen innebar. Att hon inte skulle behöva stå för relationen öppet tex i sociala medie. Att hon vägrade svara på enkla frågor som ”vad var hennes relation till?” om någon man skrivit ett hjärta på hennes nya profilbild utan istället valde att dölja vem som kunde se kommentarerna.

Alla sakerna som egentligen var någonting helt annat än vad jag själv ville. Eller kanske ens klarade sett till vad jag kände och ville. Men som jag ändå gick med på. Bara för chansen att få träffa henne.

Så fick jag ett lillfinger. En smula. Och där var det satans hoppet tillbaka igen. Och jag blev för ivrig. För på. Men jag erkänner jag lät saker ”slippra igenom” i dialogen. Som tex ”bäddar åt dig där uppe”.

Först 23:25 kom ännu ett sms från henne:

– Inte kommit på än
– Ok?
– Vad är ok? 
Att du är inte kommit på än
– Ok
– Annars hörs vi. Trevlig kväll!

Kanske inte den perfekta avslutningen. Men. Jag kom inte på vad jag skulle svara. Jag hade redan handlat åt henne. Jag hade städat så gott det gick. Hade bäddat rent åt henne. Bara henne. På övervåningen. Hon hade ju sagt hon inte ville ha en sexuell relation. Så – ja då kunde ju hon sova uppe. Jag i biblioteket.

Jag slängdes fram och tillbaka mellan ytterligheter. Vad jag själv kände. Vad jag själv ville. Mina känslor vs hennes premisser. Viljan att anpassa mig efter dom. Våra samtal. Våra sms. Visa respekt för hennes vilja. Visa respekt för henne som kvinna. Som individ. Inte tvinga mig på.

Det tog två minuter så kom ytterligare ett sms:

– Vad har du gjort ikväll? 

Ja. Vad brukade hända på gården? Strippor? Gruppsex med grannarna? Knulla grannkärringarna? Det var inte jag som hade tillgång till hemstadens uteliv. Inte jag som försvann i dagar. Eller försvann mitt i en konversation en fredagskväll 21:00.

Djuren var nattade. Brasan tänd. Jag drack öl. För att försöka lägga sordin på själstumultet. Det som inte blivit bättre av att hon plötsligt inte visste. Inte hade bestämt än.

Jag behövde luft. En öl. Två öl. Tre öl. Jag svarade först efter en timme. Typ 00:30. Tämligen svalt. Tämligen kort. Tämligen allmängiltigt. Berusad. Illa dold besvikelse över hennes svar. och ett efterföljande

– Du?

Hennes svar kom 06:45

– Pratade med min syster. 

Och där tog egentligen den här sekvensen slut. Men frågorna gjorde det inte.

===
Och kanske var det också därför jag hade så svårt att släppa just den där helgen. För det var inte bara tystnaden. Inte bara att hon försvann efter att ha svarat ja på frågan om hon älskade mig. Det var också det som kom efteråt. På måndagen 8:e.

”Öppet singel” på Facebook.

Jag har funderat många gånger på hur den pusselbiten egentligen passade in i resten. Hur den passade ihop med ”Ja”. Hur den passade ihop med ”Älskar dig”. Hur den passade ihop med tågbiljetten. Hur den passade ihop med rädslan att bli mosad.

Kanske fanns det en förklaring. Kanske gjorde det inte det. Men för mig blev den där uppdateringen ännu en sådan detalj som var svår att placera. Ytterligare en pusselbit som verkade tillhöra bilden men som inte riktigt passade någonstans. Och kanske var det just sådana saker som gjorde att frågorna aldrig tog slut.

Jag satt kvar med samma fundering som så många gånger tidigare. Vad var det egentligen som hände? Vad var det som fick henne att agera så här? Vad var det hon försökte uppnå? Och varför återkom samma mönster om och om igen?För det här var inte första gången.

Det var inte första gången hon uttryckte kärlek, närhet eller längtan för att kort därefter bli svår att få tag på. Det var inte första gången hon öppnade en dörr för att sedan ställa sig i vägen för den. Det var inte första gången jag upplevde att hon ville ha mig nära, men samtidigt inte så nära att andra möjligheter försvann.

Och kanske var det just den känslan som var svårast att värja sig mot.

Inte svartsjukan. Inte osäkerheten. Utan känslan av att aldrig riktigt veta om jag var ett val eller ett alternativ.

Hon kunde säga att hon älskade mig. Hon kunde säga att hon saknade mig. Hon kunde ringa för att sms inte räckte till. Hon kunde skicka tågbiljetten och låta mig tro att hon var på väg. Men samtidigt fanns alltid någonting annat där.

Någon liten öppning. Någon reservation. Någon dörr som inte stängdes. Någon fråga som inte besvarades. Någon formulering som gjorde att allting återigen blev otydligt.

Jag började allt oftare fundera på om det var medvetet eller inte. Om det handlade om rädsla. Om det handlade om kontroll. Om det handlade om att inte vilja välja bort möjligheter innan man var säker. Eller om det helt enkelt var hennes sätt att navigera genom livet.

Jag vet fortfarande inte. Men jag vet vad det gjorde med mig.

För när tydliga svar uteblir börjar man till slut fylla tomrummen själv.

Man analyserar. Tolkar. Vänder och vrider på varje ord. Letar efter logik där logiken kanske aldrig funnits. Och ju längre tiden gick desto mer energi gick åt till att försöka förstå sådant som egentligen hade kunnat lösas med några få raka svar. Kanske var det också där en del av min egen frustration föddes.

Inte ur det hon sa. Utan ur det hon aldrig sa. Ur alla gånger då hon verkade vilja behålla flera möjligheter levande samtidigt.

Var det samma sak som förra gången? Att det fanns någonting annat. Någon annan möjlighet. Någon annan plan. Något som låg där parallellt med mig.Samma plan som låg bakom hennes tystnad helgen mellan den 5 till 8 maj?

Inte tillräckligt viktigt för att nämnas. Men tillräckligt viktigt för att påverka hennes beslut. Och framför allt – om det var så, hade hon kanske lärt sig någonting av förra gången. Att sådana samtal alltid slutade likadant. Med frågor. Med diskussioner. Med konflikt.

Kanske var det därför det var enklare att inte säga någonting alls. Att bara utelämna. Låta vissa detaljer stanna hos henne. Och hoppas att de aldrig behövde bli ett samtalsämne.

Jag tror inte att hon gjorde det för att vara elak. Tvärtom.

Om jag ska vara generös mot henne tror jag att mycket handlade om osäkerhet. Om rädsla. Om att inte vilja stänga dörrar som senare kanske skulle behöva öppnas igen. Men effekten blev densamma. För den som står på andra sidan känns det till slut som att man inte längre försöker bygga något tillsammans. Det känns som att man står parkerad i väntrummet medan någon annan funderar på vilka dörrar som ska lämnas öppna.

Och kanske var det just den känslan som började tära mest på mig. Inte att hon älskade mig för lite. Utan att jag allt oftare undrade om hon någonsin tänkte välja mig fullt ut. Och faktumet att den frågan uppstod genererade i sin tur osäkerhet. Som genererade frågor. Som hon såg som anklagelser.

Det jag förstod minst av allt var egentligen något betydligt enklare. Om hon nu inte tänkte välja mig fullt ut. Varför då välja mig alls. Varför välja mig lite. Varför välja mig ibland.

Vid det här laget borde hon ha förstått att jag hade valt henne. Men samtidigt borde hon också ha förstått vem hon hade framför sig. Vad jag kände. Vad jag ville. Men även – hur jag fungerade. Hur jag resonerade. Att jag inte gick att manövrera runt. Att man inte kunde ha kakan kvar och samtidigt äta upp den. Att man inte kunde vilja ha min kärlek, min lojalitet, min närvaro och mitt engagemang, samtidigt som man lämnade alla andra dörrar öppna. Inte med mig.

Det handlade egentligen inte ens om monogami. Om en offentlig relation. Om att stå för ”oss”. Inte i första hand. Även om det var vad jag ville. Inte bara hur jag var beredd att leva. Utan preferabelt ville leva. Men om hon ville annat var jag beredd ta dialogen. Men det var inte kärnan.

Det handlade om lika villkor. Om samma regler för båda. Om att sådant som gällde mig också måste gälla henne. Om att sådant du förväntar dig av mig också måste vara någonting du själv är beredd att få tillbaka.

Jag hade kunnat acceptera nästan vilket upplägg som helst. Men inte ett upplägg där reglerna var olika beroende på vem av oss de gällde. Inte ett upplägg där den ena personen skulle välja medan den andra fortfarande sonderade terrängen. Inte ett upplägg där den ena investerade fullt ut medan den andra behöll möjligheten att ändra sig.

Det fungerade inte så. Inte med mig.

Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i kärleken. Utan i villkoren runt den.

Det där sista skulle komma att utkristallisera sig betydligt snabbare än jag tror någon av oss anade.

Då…

Det hon inte visste. Men jag anade. Var att jag eventuellt skulle komma att vara tillbaka hemma i Stockholm. Inkom kort. Väldigt kort.

Loopen inleds

8 juni 2026 / / Inga kommentarer

Frågor blev anklagelser…

– 13:e April 2023 –

Hon hade varit på teater med en väninna. Hon hade sagt väninnans namn och jag hade glömt bort det. När jag senare skulle uttrycka mig i samtalet var jag uppenbart otydlig med att jag inte mindes namnet. Hon tolkade det istället som att jag inte trodde på att hon varit där med en väninna.

Till saken hör att det samtidigt framgick att hon inte burit sin ring. Och nu ville hon inte heller bära den.

Nu började sms-röran igen.

– Du var inte bortvald men jag ville se att vi fungerar och du ville inte utrymme för det. 
– Antar du inte bär din ring längre
– Det var du som uttryckte det ständigt. Du antar rätt. Efter sista samtalet 
– Jag ville ge utrymme, men hade kanske behövt förståelse för att jag började fundera? Du sa så mycket om “Hur du var i en relation”, och jag trodde på dig, helhjärtat, men så sa du även att “du var singel om andra män frågade”. Jag började fundera på varför du garderade dig och vad det betydde… då fick jag svar att “jag fick ta hand om mitt kaos själv” istället för förståelse för vad ditt uttalande gjorde med mig. Givetvis funderade jag även på vad som var anledningen till att du inte ville ha en sexuell relation med mig. Jag kan tycka det var ganska sakliga frågor som förtjänat mötas kärleksfullt och lågmält samtal Men men. Och svårt vara med ny man med ring på sig åxå såklart ..

– Jag har ingen ny man.  Vi har pratat om de frågor. 
– Nej det har vi inte.

Vi hade inte pratat om frågorna. Vi hade bråkat om att jag ställde dem. Jag ansåg inte att det var riktigt samma sak.

Hon fortsatte:

– Jag verkar inte ge bra vibbar till dig och jag vill inte utsätta mig anklagelser mm
– Jag anklagade inte. Jag hade funderingar och ont i hjärtat. Jag var noga med att inte framställa anklagande. Du sa ”mitt problem” när jag ställde enkla frågor. Frågor som det fanns anledning att ställa.

– Nästan varje gång du kontaktar mig, talar du om ny man. Tro på din nästa tjej om du vill att det ska fungera
– Jag trodde på dig efter vårt samtal
– Du har aldrig någonsin trott på mig… 
– Ja jag trodde på dig efter våra sista två dater och samtal. Sa inget om män eller annat
– Det sa du visst… när jag var på teater , sa du efteråt att jag var där med någon annan än jag sagt
– Nej det sa jag verkligen inte den kvällen!
– Nästa kväll sa du det
– Jag glömde hennes namn och sa nåt annat… det är inte samma sak. Jag trodde på att du gick med en kompis och förresten kan jag ju kontra med ”var öppen rak och ärlig mot nästa man om du vill det ska fungera”

”Hon ville inte utsätta sig för mina anklagelser”?

Det var ett återkommande tema. Jag upplevde inte att jag anklagade. Jag ställde frågor. Var dom i text avslutades dom med ett frågetecken. Men det förblev frågor som aldrig riktigt besvarades. Frågor som istället möttes av att ”vi redan pratat om det”, trots att vi faktiskt hade gjort det. Inte i betydelsen att frågorna fått svar. Vi hade snarare diskuterat att frågorna ställts överhuvudtaget. Eller bråkat om att dom ställdes.

Där fanns en skillnad mellan oss.

När jag blev anklagad försökte jag förklara mig. När jag inte förstod försökte jag få svar. När jag ställde frågor eller uttryckte osäkerhet uppfattades det däremot ofta som anklagelser i sig.

Och vad var egentligen det där ”utrymmet” hon återkom till?

Det fick jag aldrig något tydligt svar på.

Var det friheten att slippa bära sin ring annat än när vi sågs? Var det möjligheten att kunna säga att hon var singel om andra män frågade? Var det utrymmet att kunna leva som om hon var singel, när hon sa det till dom här männen? Var det något helt annat?

Jag visste inte. Och jag fick inga svar.

Det här var också första gången resonemanget om att ”hon ville se att vi fungerade innan hon ville ha en relation” dök upp.

Samtidigt var det just hennes uttalande om att ”vara singel om andra män frågade” som gjorde mig otrygg. Det skapade inte direkt ett fundament att bygga tillit på. Det väckte fler frågor. Frågor som hon uppfattade som anklagelser. Frågor hon vägrade besvara. Ett uttalande hon vägrade ändra. Det var en sak som definitivt gjorde att ”det inte fungerade”.

Där någonstans började en loop som skulle visa sig bli ovanligt seglivad.

Processen

8 juni 2026 / / Inga kommentarer

Du mosar mig…

– 1:a April 2023 –

Hon hörde av sig om ett spontanbesök på gården.

Fredag till lördag. Hon hade redan hyrt en bil.

Glad? Absolut. Jag blev alltid glad över att få träffa henne. Självklart. Förstående? Mer tveksamt.

Att hyra bil, köra sextio mil, övernatta och sedan köra sextio mil hem igen framstod inte som världens mest rationella projekt. Samtidigt valde jag att tolka det som att hon verkligen ville ses. Att hon ville fortsätta. Att samtalet vi haft under bilresan hem från Stockholm inte varit betydelselöst.

Dessutom var resan inte märkligare än den jag själv gjort helgen innan.

Hon kom. Hon bar sin ring.

Vi stekte röding. Tog ett glas vin. Satt framför brasan. Såg på film. Det stod färska blommor på hennes sida av sängen. Lampan var tänd när hon klädde av sig. Vi somnade nakna. Tätt omslingrade.

På lördagen vaknade vi tidigt. Åt frukost. Tog hand om djuren.

Det var soligt men lite kyligt. Hon fick låna en av mina tjocktröjor. Den kvinnan var sagolikt vacker i precis allting hon tog på sig.

Vi drack förmiddagskaffe på kökstrappan. Sedan började klockan röra sig snabbare än önskvärt. Hemresan trängde sig på.

Jag grävde upp en stor bit pepparrot åt henne. Plockade ihop rotfrukter från källaren. Sådant vi odlat tillsammans.

Kramar. Pussar. Hon sa att hon älskade mig. Jag vinkade av henne.

Några timmar senare visste jag att hon kommit hem ordentligt. Jag tackade för att hon gjort sig besväret att sitta i bilen i tolv timmar för lite röding, en natt tillsammans och en bit pepparrot. Så långt var allting bra.

Senare kom ett annat sms.

Hur det kändes att köra etthundratjugo mil för någon som bara varit glad första kvällen och sedan arg resten av tiden.

Jag läste det flera gånger. Först för att förstå.

Sedan för att hitta det jag måste ha missat. Jag hittade ingenting.

Det var samma mönster som tidigare. Ett påstående. En beskrivning av mig som var allt annat än med sanningen överensstämmande. Något som påstods vara sant men som samtidigt var omöjligt att få konkretiserat.

Jag försökte. Vad menade hon? När hade jag varit arg? Över vad? Vad hade jag sagt? Vilken situation handlade det om?

Svar uteblev. Kvar fanns bara påståendet. Sedan började fler saker ansluta sig till högen.

”Tyst när herren talar.”

Absolut. Ett dåligt skämt. En av många dumheter man slänger ur sig när man tror att den andra personen känner en tillräckligt väl för att förstå att det är just ett skämt.

Sedan adderades historien om att jag sagt att hon bara ville ha mig för pengarnas skull. Även det ett skämt.

Framfört sittande i halmen bland fåren, iklädd trasiga mjukisbyxor och en skitig T-shirt medan jag matade djuren med knäckebröd. Ett av fåren tackade för uppmärksamheten genom att bajsa på mig. Det framstod inte som om ekonomiskt attraktiv utgjorde någon som helst incitament för att älska mig just då.

Ändå hade uttalandet nu blivit allvar.

Nästa punkt.

– Jag var otrevlig.

Det märkliga var att otrevligheterna alltid verkade börja i samma ögonblick som jag försökte försvara mig mot saker jag inte hade gjort. När jag invände mot felaktigheter. När jag sa emot. När jag inte accepterade beskrivningen.

Då blev jag plötsligt problemet.

Det började torna upp sig en liten hög av anklagelser. Som om en liten bulldozer metodiskt skottade ihop allting framför sig. Varje misslyckat skämt. Varje feltolkning. Varje gammal irritation. Varje lösryckt formulering.

Allting samlades i samma hög. Och den högen hade bara ett syfte. Att bevisa vem, eller vad, jag egentligen var.

Det som uppstod hade kunnat kallas bråk. Men det var inte ett bråk. Ett bråk förutsätter trots allt att två människor diskuterar samma sak. Det här var något annat. Två parallella monologer. Hon hävdade. Jag bemötte.

Problemet var att allting skedde via sms.

Hon anklagade för A. Jag började bemöta A. Under tiden kom B. Mitt svar på A landade efter B. Nu uppstod missförstånd 1. För att reda ut missförstånd 1 skrev jag ytterligare ett svar. Under tiden kom C. Mitt svar på missförstånd 1 uppfattades som ett svar på C. Nu uppstod missförstånd 2.

Sedan kom skärmdumpar. Förklaringar. Nya skärmdumpar. Svar på gamla frågor samtidigt som nya frågor redan hunnit uppstå. Efter en stund hade ingen längre kontroll över kronologin. Inte ens över ämnet.

Diskussionen började likna en spagettiarkitektur av anklagelser, förklaringar, missförstånd och svar på fel frågor. Det var inte längre möjligt att avgöra vad som var orsak och vad som var konsekvens.

Jag kände mig lite som Josef K. Lite som Processen.

Inte därför att jag ansåg mig oskyldig till allt mellan himmel och jord. Utan därför att själva anklagelsen hela tiden flyttade på sig. Så fort en sak bemötts dök nästa upp. Som om målet aldrig riktigt var att reda ut någonting. Som om målet låg någon annanstans.

Jag bemötte. Delvis av princip för att jag inte skulle kkomma att acceptera felaktiga och grundlösa beskyllnngar. Men samtidigt för att jag blev ledsen och sårad.

Ingenting i mig hade känt annat än kärlek och lycka över att hon ännu en gång kommit. Ingenting i mig hade haft för avsikt att signalera någonting annat. Ingenting i mig HADE signalerat någonting annat.

Till slut försökte jag göra det enda jag visste hur man gör.

Jag satte mig ner. Samlade ihop trådarna. Gick igenom hela soppan. Läste sms. Skrev i Word. Försökte formulera någonting som var sakligt, objektivt och så nära ogenomträngligt jag kunde komma. La tid och möda på att försöka reda ut någonting.

Efter en stund kom svaret.

– Du mosar mig.

Det var där jag borde ha börjat fundera på något annat. Inte om det var sant. Inte om jag varit arg. Inte om jag varit otrevlig. Utan varför det behövde sägas.

Det märkliga var inte anklagelserna. Jo, dom var märkliga i sig själv förvisso, men inte det huvudsakligt märkliga. Människor säger märkliga saker när de är ledsna, rädda eller förvirrade. Det märkliga var tidpunkten.

Vi hade precis haft det bra. Inte perfekt. Hur skulle det kunna vara perfekt när hon var tvungen att vända hem nästan direkt igen? Men bra.

Hon hade hyrt en bil och åkt sextio mil. Sovit över. Burit sin ring. Sagt att hon älskade mig.

Om jag nu verkligen bara varit glad första kvällen. Om jag nu verkligen varit så otrevlig. Om jag nu verkligen varit så svår att leva med. Varför gjorde hon då resan?

Frågan blev kvar.

Kanske var det där jag tänkte fel. Kanske utgick jag från att människor först samlar fakta och sedan drar slutsatser. Men ibland verkar det fungera tvärtom.

Först kommer känslan. Sedan kommer berättelsen. Först uppstår behovet av en förklaring. Därefter börjar hjärnan leta efter argument som stödjer den.

Kanske hade något förändrats inom henne. Kanske hade hon börjat tvivla. Kanske hade hon blivit rädd. Kanske hade hon börjat leta efter en utgång.

Jag vet inte.

Men långt senare började jag misstänka att anklagelserna aldrig egentligen handlade om mig. De handlade om behovet av att få någonting annat att gå ihop. Om det stämmde blev också orden ”Du mosar mig” mindre märkliga.

För om känslan måste få rätt spelar argumenten ingen roll. Då blir varje motargument ytterligare ett problem. Varje förklaring ytterligare ett bevis. Varje försvar ytterligare en attack.

Vad händer med en människa när känslan måste få rätt, även när tidslinjen protesterar?

Vad jag borde ha funderat på var varför hon behövde säga det.

Inte om det var sant. Inte om det gick att motbevisa. Inte om jag kunde reda ut ännu ett missförstånd. Utan varför behovet fanns överhuvudtaget.

Istället bemötte jag sakfrågorna.

Det enda resultatet blev:

– Du mosar mig.

Så. Alla försök att reda ut någonting. Fråga varifrån allting egentligen kom. Vad hon egentligen menade. Varför. Allting tycktes till slut mynna ut i samma slutsats.

Att jag hade felat. Att jag till varje pris skulle skuldbelägga henne. Att jag fick henne att känna sig dålig. Att jag fick henne att känna sig otillräcklig.

Kanske var det där jag fortfarande tänkte fel. För jag försökte fortfarande avgöra vem som hade rätt. Vem som hade fel. Vem som borde be om ursäkt. Vem som borde förklara sig. När den intressantare frågan kanske var en helt annan.

Varför behövde berättelsen sluta där? Varför behövde någon av oss bli den dåliga?

Det slog mig långt senare att allt detta utspelade sig den första april. Det kändes märkligt passande.

Prio Två

7 juni 2026 / / Inga kommentarer

Kanske upptagen. Vet inte… än…

– 16:e – 21:a April 2023 –

Från ingenstans vände allting. Igen. 180 grader.

– 16:e April –

Det började med att jag skickade henne ännu en låt. Inget var klart, men jag skickade det jag satt och arbetade med. Ämnet var ”Låt till dig”. Hon tyckte det lät bra. Jag fortsatte tråden där ämnet inlett.

– Kanske blir en till…

Hon svarade med ett hjärta. Och ett ”Varför det?” Jag svarade att ”Ja jag tänker väl på dig…”. Hon svarade med ett hjärta. Hon påtalade att dottern varit på besök men nu hade åkt hem. Svaret på frågan vad hon skulle hitta på då blev ”Läsa bok”. Och motfrågan – vad jag skulle göra. Ja, vad kunde jag tänkas hitta på där på gården. En vildkatt. Får. Trädgård. Studion. Så svaret blev ”jobba på nästa låt till dig”. Hon svarade med ett hjärta.

I vår dialog via sms skrev hon ”Vi har olika sätt att vara och hantera, betyder inte att det ena är bättre än andra”. Jag svarade ett kort ”Sant”. Jag skrev at jag älskade henne. Hon besvarade med ”Ka” [Detsamma].

Jag skickade frågan om hon ville ses. Hon svarade genast ja. Men nu skulle hon sova.

– 17:e April –

Jag förstod hon varit vaken länge. Men jag skickade ändå ett god morgon. Ett hjärta. Att jag tänkte på henne. Älskade henne. Saknade henne. Fick omedelbart tillbaka ett Hjärta. Ett ”Ka”. Jag älskade när hon skrev Ka. Eller på Estniska. Jag försökte lära mig. Försökte sakta gå igenom fundamentalia inom estniska via youtube. HAde snabbt insett det var ett språk betydligt mer komplext än svenska. Men jag ville lära mig. Det handlade om att visa intresse. Respekt. Kärlek. Kanske bygga ut vår kommunikation.

Jag skrev några sponata rader om känslor.

– Känslan vakna med dig, se dig det första jag gör, och krypa nära och hålla om dig…. ❤️❤️
– Det är skön känsla 
– Aldrig upplevt liknande i mitt liv faktiskt. Men – blev ledsen när du sa du upplevt jag bara är glad vakna med dig första morgonen
– Blev kanske fel formulerat 
– Önskar du sett dig med mina ögon. Den där galna åtrån
– Åtrån känns
– Du är unik
– Du är ❤️

Det vörjade bli dags att på allvar ta tag i vårarbetet på gården. Jag formulerade en inbjudan för kommande helg. Det jag tyckte såg ut som en solklar inbjudan. Jag spaltade det som behövde göras. Absolut inte för att jag ansåg hon skulle göra det. Eller för att jag inte kunde själv. Jag försökte bara legitimera inbjudan.

Vår smsdialog hade halkat in på AI. Jag ställde henne en fråga:

– Vilka funktioner hos riktiga mig är ni mest missnöjd med?
– Misstankar och ältande 
– Finns det någonting ni är nöjd med?
– Passion, matlagning, kyssar, kramar, arbetsamhet mm
– Uppdatering 2.5x:q72. #misstankefunktion avstängd. Uppdatering 2.7:gi/6$12 #upprepningsfunktion avstängd. 

Jag fortsatte
– Kyssar, matlagning, passion, kramar, kan nu bara användas en gång pga avstängd upprepningsfunktion…

Hon skrattade! Ett sms fyllt av skratt.

Jag skämtade till min inbjudan för kommande helg till att hon vunnit en tävling. Det handlade om manöiga stippor. Alla medverkande deltagare var jag själv.

Hennes mail inledddes ”ojojoj!!”
Hon hade precis kommit hem från Estland. Men var ledig kommande helg. Hon var absolut intresserad.

Att hon varit i Estland hade jag missat. Eller hon ”glömt” att berätta.

Diskussionen om tävlingen fortsatte. Skämtsamt. Alla deltagarna hade fått olika namn. Jag pekade ut att en a dom hade rylte om sig som snuskgubbe. Hennes svar löd ”Är han snuskis också , exskt min smak 🤪”.

– Herregud! Jag trodde du var en pryd och blyg kvinna!

Hon skickade mig en text hon skrivit. Det var på skoj. En del rim var väl sådär. Men det var fyndigt. Roligt. Träffande.

Våra mail och sms fylldes av kärlek. Omtanke. Saknad. Humor.

Jag var helt säker på att hon skulle komma kommande helg. På kvällen ringde jag henne. Som vanligt runt 21:00 när jag var klar med allt.

Det var ett fint samtal. Men nånstans mitt i allting, när jag började tala om biljett, var det inte lika självklart att hon skulle komma. Den exakta formuleringen var ”att hon inte visste – hon kanske var upptagen”.

Alla sms. All a mail. All kärlek. Saknad. Och nu ”visste hon inte”. ”Kanske”. Jag fick inte känslan av att vara prioriterad. Om hon nu inte visste. Varför då inte bestämma oss?

– 18:e April –

Dagen började med sms. Hjärtan. Kärlek. Saknad

Senare på em skickade jag henne ännu en gång blommor. Hon skickade tack i sms.

– Eftersom du eventuellt inte ville ha din ”vinst” (min inbjudan) tänkte jag ändå blommor är bra idé .
– Inte sagt att jag inte vill ha din vinst 
– Du sa igår att du inte visste, ”kanske upptagen”

Jag påpekade att hon såklart fick bestämma helt själv. Skrev att hon var en fri kvinna. I det sammahnanget la jag till ”Fri kvinna fri man”. För att understryka mitt ställningstagande. Att det inte var lika förutsättningar.

Hennes svar löd ”❤️❤️❤️❤️”

Jag tyckte det kändes lämpligt att utveckla resonemanget.

– Det är faktiskt bra att ha utan förbinda sig. Jag hade fel du hade rätt.
– Hur tänker du?
– Jag bara tänker ”jag älskar dig utan krav eller måste ha relationen folk ser etc etc ”
– Tänkte bara, hur började du tänka annorlunda?
– Genom att tänka igenom. Jag var nog för ivrig tänka ”officiellt uttalad monogam relation” och kanske det inte var vad du önskade… om jag inte var i din mall

Mitt resonemang var totalt logiskt. Hon ville ju inte behöva stå för relationen öppet på Facebook. Ville inte sluta säga hon var singel om andra män frågade. Jag lämnades inget val än att godta dom premisserna. Men det skulle såklart vara lika premisser åt båda håll.

Det var inte vad jag egentligen ville. Men jag gavs inget val.

Det som slog mig mest var att hon besvarade mitt sätt att möta hennes premisser med ”❤️❤️❤️❤️”. För mig underströk det bara att det var exakt så hon ville ha det.

– 19:e April –

Skickade sms och önskade henne god morgon. Att jag tänkte på henne. ”Hoppas du sovit gott och får en fin dag! Tänker på dig. Armastan sind..”. Hon svarade ”Tack! Ha en underbar dag! Älskar dig!”

Frågade om hon ville prata senare. I telefon. Absolut. Det ville hon. Jag ringde runt 21. Som vanligt. Det var ett fint samtal. Värme. Kärlek. Närhet. Skratt. Men vi undvek frågan om kommande helg. Jag för att jag ansåg hon hade bollen. Hon var inbjuden. Hade först svarat ja, men sen på frågan om biljetter ”kanske” varit upptagen. Hennes skäl att inte ta upp det hela visste jag inte. Jag tolkade det som att deet andra erbjudandet kanske var prioriterat och att hon ännu inte fått slutgiltigt svar.

– 20:e April –

Vi önskade varandra god morgon. Skrev lite om vad dagen skulle erbjuda. Jag saknade henne. hon saknade mig. Hon var tydligen ledig. Hon skulle plugga med en kompis. På Lyran. Ett litet fik utanför Bredäng. Vid vattnet. Vacker plats.

Jag ifrågasatte inte att det var 1 timmes kommunal resa. Från henne till Lyran. Enkel resa.

Hon skickade mig en selfie. Hon hade verkligen gjort sig fin. Sminkad. Uppklädd. Lockigare hår än vanligt. Iklädd morgonrock. Gjorde en min. Men ändå vacker.

Senare skickade hon en fikabild. Inga böcker. Ingenting. Bara fika. Bara på sin fika. Sedan blev det tyst.

När jag kommit in från stallet skickade jag sms.

21:21. Hejsan! Kan/vill du prata?

Jag fick inget svar. Gissade hon varit trött efter en lång dag och kanske somnat. Så jag skickade ett sms till.

21:36. Sov gott!

Då kom plötsligt svar.

21:37. Tack, du med ❤️

Jag tyckte väl det inte var märkligt att inte ringa istället. Eller ens besvara min fråga på något sätt. Hon hoppade bara ver den. Men jag skickade ett sms till.

21:37 Hörs morgon kanske om  du vill/har tid?

21:38. Ja, det gör vi

– 21:a April –

Skickade henne ett god morgon. Hon besvarade. Frågade vad hon skulle hitta på. Hennes Emoji ryckte på axlarna. ”Småpyssla. Vara ute.” Jag skickade igen

– Ha en fin dag! Vi kanske kan höras senare?
– Tack, ha en fin dag du med

Det hade blivit fredag. Ännu inget svar om helgen. Det som varit kommande helg. Men som nu plötsligt var här. Den hon först tackat ja till. Som jag upplevde det.

Skickade henne blommor. Igen. Rosor. Röda. Svar kom.

– Tack för de vackra blommor 🙏🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹❤️
– Tack tack
– Tack tack tack 
– Tänkte jag skickar blommor istället när du inte ville träffas 
– Alltså,  aldrig sagt att jag inte vill träffa
– Jag bjöd in dig till helgen ju
– Mm…tror att du glömde kolla om det fanns transport mm
– Det fanns det! Jag kollade. Ringer gärna när jag är hemma om jag inte stör? 
– Vi hörs senare 
– Väntade väl kanske på ett ”ja jag kommer gärna, ska vi kolla sätt att resa?”… men men…
– Helt ofattbart usel är jag 
– Nej det sa jag verkligen inte!! Men om jag bjudit in och sagt jag verkligen ville ses kanske ”kolla resa” innan svar är…? Sa verkligen inte usel! Då hade jag inte skickat blommor. Börja inte så igen…
– Ville diskutera ngt annat för att undvika möjlig missförstånd men det var inte så populärt ämne
– Jag förstod vad du menade, och kände vi redan pratat om varför det blivit så… och att vi kunde gå vidare och göra det bästa av det hela… inte låta det bli 2 veckor av att jag funderar på varför du inte kunde/ville komma, och sedan blir ledsen… Det fanns inget som kunde bli missförstånd tycker jag… eller?  Jag sa ”umgås i trädgården”, laga mat etc. Vet inte vad som kunde bli missförstånd
– Det finns en hel del som vi inte förstår 
– Absolut… min lösning var att tillbringa mer tid med varandra, med bra samtal…  Allt det andra, om inte relation, inte ring, inte sex, vet jag…Jag ville bara ha en trevlig helg med någon jag tycker om att umgås med ❤️
– Mm… och jag ville prata om företeelse som framkommit tidigare, dock vi hade också sagt att inga förväntningar, hörde jag anklagelser riktat mot mig ang senaste resor dit
– Nej det var ingen anklagelse. Bara en tanke att du kanske kunde sagt om du ville komma. Fanns inga förväntningar. Som jag skrev – har fattat du inte vill ha en relation, sex, eller använda ringen. Jag sa bäddar uppe åt dig. Du sover uppe jag nere. Allting är solklart där. Kan ju omöjligt bli en ”anklagelse” för att jag tyckte du kunde svarat på inbjudan konkret? 
– Senare får jag höra hur meningslöst med så kort tid, dyr resa, bortkastad tid mm….
– Jag uppskattade när du kom sist. Enda jag sagt, inte elakt menat, är att ”om man ändå reser är ju tex Tors kväll till sön kväll bättre”, det är inte samma som att bortkastat. Det är bara MER. Mer tid att umgås. Med nån man älskar.
– Det fanns inga tåg igår kväll tex
– Det fanns i går kväll när jag kollade . Idag fanns inget i rimlig pris/tid. Eller bil? Om du orkat… Jag hade betalat som vanligt. 
– Det var dyrare denna helg
– Fanns bil för 1200 fre morgon-sön kväll. Jag kollade resor ifall du sagt ”jag vill gärna komma”. Kostnaden är totalt sekundär. Och det fanns inga förväntningar alls, jag har förstått var du står i alla frågor.
– Om jag behövde prata om det innan jag skulle resa då behövde jag det. Om du anser att du har klar med teman då är det så. Vi står på olika utgångspunkter
– Ok, då var det fel av mig. Jag trodde jag förstått allt du ville ta upp. Jag trodde jag bekräftat jag förstått alla punkter. Men eftersom detta kvarstår – Vilka är då alla saker? 

Där avslutade hon diskussionen. Utan vidare svar.

Det hade framkommit i telefonsamtal att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen. Om det var det som hon ”kanske var uppbokad med” och som eventuellt hindrade henne från att komma framgick inte. Men nu lät det samtidigt som det var resan. Praktiska problem.

I efterhand är det lätt att fastna i detaljerna.

Vem som sa vad. Vilket sms som kom först. Om det handlade om resan, helgen eller någonting annat. Men när jag läser konversationen idag är det inte det som fångar min uppmärksamhet. Det är någonting annat.

Det märkliga är att vi verkade prata om helt olika problem. På ytan handlade diskussionen om resor, kostnader, transporter och missförstånd. Om det gick att ta tåget. Om det var dyrt. Om det fanns tid. Om det ens gick att lösa rent praktiskt. Men ju mer vi skrev desto mindre verkade det handla om själva resan.

Hon hade sagt ja snabbt och spontant. Sedan kom ”kanske upptagen”. Det var egentligen där det började skava. Inte därför att människor inte får vara upptagna. Självklart får de det. Utan därför att formuleringen innebar att någonting annat först behövde avgöras innan hon kunde svara mig.

Jag hade redan bestämt mig. Hon hade inte gjort det. Det innebar, oavsett hur man valde att formulera det, att jag väntade på utfallet av någonting annat.

Jag upplevde det som att jag blivit andrahandsvalet. Prio två. Och det blev svårt att få ihop med alla hjärtan. All saknad. All kärlek. Alla ord om att vilja ses. För om man verkligen vill ses med någon brukar man normalt börja där. Inte vänta på besked från något annat först.

Det var egentligen därför jag fortsatte fråga. Inte om tågen. Inte om bilen. Inte om kostnaden. Utan om någonting betydligt enklare.

Ville hon komma?

Det märkliga var att den frågan aldrig riktigt fick något svar. Först kom snabbt ja. Sedan ”kanske upptagen”. Sedan transporter. Sedan missförstånd. Sedan saker hon velat diskutera.

Samtidigt visste jag att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen.

Om det var det som gjorde att hon inte kunde eller ville komma visste jag inte. Men någonstans där började det kännas som att jag försökte förstå någonting som ingen riktigt ville säga högt.

Som om själva kärnfrågan hela tiden flyttades åt sidan. Inte besvarades. Bara ersattes av någonting annat.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto mer verkade fokus flyttas från sakfrågan till att jag överhuvudtaget tog upp den.

Det var ett mönster jag skulle komma att se många gånger senare. När jag upplevde att någonting behövde förstås försökte jag förstå det.

När hon upplevde att någonting blev jobbigt verkade fokus ofta flyttas till hur samtalet kändes snarare än till det som från början hade gett upphov till det.

Problemet var att de två strategierna sällan ledde åt samma håll.

För mig skapade uteblivna svar fler frågor. För henne verkade frågorna skapa mer obehag. Och ju mer obehag som uppstod, desto längre bort verkade själva kärnfrågan hamna. Det var där någonstans jag började ana konturerna av någonting större.

Inte ett enskilt missförstånd. Inte ett bråk. Utan en mekanik. En loop. Det ironiska var att jag inte såg den då. Där och då tyckte jag fortfarande att vi hade en ovanligt fin vecka bakom oss. Hjärtan. Blommor. Telefonsamtal. Saknad.

Jag hade ingen aning om att allting några timmar senare skulle explodera.

Runt 22 på kvällen var vi båda åter. Jag hade kört mina granner till deras konsert. Hon hade kommit hem efter träffen med väninnan. Jag ringde henne.

Det var där. I samtalet som någonting totalhavererade.

Samtidigt som hon satt upp massa premisser för att vilja ses. Saker som hon verkligen ville jag skulle förstå. Där en av dom var att hon inte ville ha en sexuell relation. Där kom en kommentar.

Hon kände sig sexfattig.

Det var inte ordet i sig som träffade mig. Det var sammanhanget. Under flera veckor hade jag fått höra att hon inte ville ha en sexuell relation. Att relationen först behövde fungera. Och bland det som inte fungerade fanns att det berörde mig oerhört illa när hon sa att ”hon var singel om andra män frågade”. Och nu satt jag plötsligt med en människa som beskrev sig själv som sexfattig.

Jag fick inte ihop ekvationen.

Jag kände hur hela konceptet drev mig mot kanten. Helheten. Jag ville ha raka svar. Där och då. Klartext. Vad ville hon? Vad menade hon?

Det slutade med att hon la på luren. Utan ett enda svar. Hon var sexfattig.

Jag ringde igen. Inget svar. Upprepat inga svar. Hon skickade istället ett sms.

– Det finns ingen anledning till bråk men du bråkar och skriker. 
– För att du inte svarar 
– Svarade om du inte förstår mig är annan sak

Hon hade inte gett något svar. Punkt

Enda som framgick var att hon ville ha en massa reservationer för att ses. En av dom var att vi inte hade en sexuell relation. Och så fick jag i ansiktet att hon var sexfattig.

Det var slutet på några dagar av värme. Kärlek. Hjärtan. Saknad.

Landet Ingenstans

5 juni 2026 / / Inga kommentarer

Utan att sjunka genom isen…

– 15:e Mars 2023 –

Jag arbetade vidare.

Med annat än mina egna skapelser.

Min bästa vän hade anförtrott mig ännu ett verk att producera. Jag befann mig någonstans halvvägs när jag skickade en ögonblicksbild till Kärleken.

Inte för att jag behövde hennes synpunkter. Inte för att hon hade bett om dem.

Det var bara någonting i mig som ville att hon skulle få se vad jag gjorde. Som fortfarande ville att hon skulle vara en del av mitt liv, även när livet handlade om annat än oss.

Texten var skriven av min vän.

Den handlade mindre om en förlorad kärlek än om en förlorad identitet. Om någon som betraktade sitt tidigare jag på avstånd. Som om personen redan blivit historia.

Som om hon försvunnit till ett land som fortfarande gick att minnas men inte längre att återvända till. När texten till slut rörde sig från jag till vi blev den någonting annat. En sorgesång inte bara över två människor. Utan över det gemensamma rum de en gång hade befolkat.

Det tilltalade mig.

Kanske för att jag redan då började förstå att det finns förluster som inte handlar om människor. Utan om versioner av människor.

Min första instinkt var att arrangera stort. Det jag inte sällan gjorde. Det jag lärt mig på Konservatoriet. Stråkar. Körer. Luft under vingarna. Det skulle senare visa sig vara fel väg att gå och reviderades fullständigt till minimalism. Det är en annan historia. Där stod jag då.

Svaret kom överraskande snabbt.

– Fin låt som du håller på med! Låt solen komma fram!

Jag skickade texten. Några minuter senare kom ytterligare ett svar.

– Kanske i sorg födds vackraste verk?

Hon frågade vem som skrivit den. Jag förklarade.

När man sitter på många stolar samtidigt uppstår ibland märkliga gränsdragningsproblem. Multiinstrumentalist. Producent. Arrangör. Låtskrivare.Textförfattare. Ibland allt samtidigt. Ibland bara en av rollerna.

I just det här fallet var jag arrangör och producent. Jag försökte förklara.

Dagen efter fortsatte arbetet. Jag skickade ännu en ögonblicksbild.

Kanske för att visa hur låten utvecklades. Kanske för att jag fortfarande sökte skäl att hålla samtalet vid liv. Kanske för att visa jag verkligen ville vara en del av hennes liv. Och att hon skulle vara en del av mitt.

Svaret kom nästan omedelbart.

– Skulle vara äran att höra hela låten

Det var inte bara tonen som hade förändrats. Även tiden hade gjort det.

Bara några dagar tidigare hade svaren på känslomässiga ämnen dröjt till nästa dag. Ibland längre. Här kom de nästan direkt. Jag funderade över varför.

Kanske för att låten inte handlade om mig. Kanske för att den inte handlade om oss. Kanske för att skapandet, så länge som fundamentet inte var. skrivet av mig om oss, fortfarande var konkret mark. Någonting man kunde stå på utan att riskera att sjunka genom isen.

Jag visste inte. Men jag lade märke till det.

Jag skickade henne avslutningsvis ännu en revision.

Inte heller nu lät svaret vänta på sig.

  • Riktigt fint jobbat!

Det var inte orden jag lade märke till mest. Inte heller snabbheten. Utan det som kom efter.

En emoji med hjärtan.

Obetydligt för de flesta människor. Men inte för mig.

Inte då.

Förskjutning

5 juni 2026 / / Inga kommentarer

I orden. I svaren. I tiden…

– 10:e – 13:e Mars 2023 –

Fredag 10:e Mars 2023. 20:45.

Skickade henne en bild jag tagit av henne vår första morgon tillsammans. Och ett hjärta. Skrev att det kanske inte var vad hon skulle komma att välja som representationsbild för sig själv, men att hon såg lycklig ut och att jag älskade bilden och hur hon såg ut.

Fick svar först Lördag 12:06. Kort. Att hon inte kunde öppna den. Samt

– Handlar det om mig i Gant då vet jag.

Som om hon visste. Men inte tyckte om bilden.

Jag skickade igen. I annat format. Bifogade några rader

– Vet du kommer säga ”ful bild”, men nej… så sanslöst fin. Äkta. Jag älskar den! Vår första date här. Du var svettig och rensade ogräs. Jag kysste ditt 
ansikte…

Hon hade vid nåt tillfälle skällt på mig för att ”jag la ut fula bilder på henne på Facebook”. Så jag fortsatte

– Det handlar inte om att ”jag vill du ska vara ful”, du är sagolikt 
majestätisk när du gör dig i ordning, men när du varit här har du varit 
mer avslappnad kanske… Jag menade verkligen aldrig att lägga ut ”fula” bilder på dig. För mig var du vacker och söt… jag la bara upp dom för att jag ville berätta för hela världen hur mycket jag älskade dig…

Svaret löd

– Usch, ful, ful men tyvärr sådan är jag. Ha en fin lördag!

Som om hon verkligen ville understryka att jag borde göra någonting annat än att maila henne. Som om hon redan hade vänt blicken åt ett annat håll.

Lördagskväll.

Jag bytte ämne och infogade att jag hade ett par nära vänner som skulle ha en vernissage på Österlen under försommaren. Att det kanske var ett tillfälle för henne. Att jag kunde hjälpa till genom att föreslå hon kunde vara med.

Svaret kom först Söndag. Runt lunch. Igen. Ett kort tack för att jag hade tänkt på henne, men mina vänner ville nog göra sitt ifred.

Ett par dagar senare skickade jag henne en skiss på en låt. Den första där någonting i skapandet kom från henne.

Det skulle med åren komma att bli fler låtar om henne. Många fler. En skapandeprocess vars omfattning jag då inte ens var i närheten av att kunna föreställa mig.

Jag bifogade en liten dialog. En sarkastisk dialog mellan mig och mig själv. Eller kanske inte bara sarkastisk.

Självironi har alltid varit ett av mina sätt att hantera saker. Att förekomma kritiken genom att rikta den mot mig själv först. Att skämta om det som gör ont innan någon annan hinner göra det. Att klä osäkerhet i humor och låtsas att det bara är ett skämt.

Det är en märklig försvarsmekanism.

Man säger det man egentligen känner, men förpackar det på ett sätt som gör att man kan dra sig ur om någon kommer för nära.

– Nej, nej. Det var ju bara ett skämt.

Fast det sällan bara är ett skämt.

De bästa skämten brukar innehålla mer sanning än man egentligen tänkt erkänna.

Så när jag skrev dialogen handlade den mindre om henne än om mig. Om känslan av att inte räcka till. Om rädslan att det man försökte skapa inte betydde någonting. Om den där lilla rösten som alltid sitter någonstans i bakgrunden och kommenterar tillvaron med ungefär samma värme som en kronisk alkoholist på en busshållplats i november.

– Jaha du.. vad har du gjort idag då… förutom gråta över och
sörja ditt ex som dumpade dig för att du är värdelös…?

– Jo, försökte jobba… här är skiten… men det är inte hela, 
början och slutet är dessutom inte med… och den är inte klar… långt 
ifrån. Jag tänker mig ”larger than life”, som min kärlek var… 

– Du vet att nobody gives a shit va, i synnerhet inte ditt ex…

Hennes svar dröjde till dagen därpå.

– Sluta gråta över ex-skiten. Du skrev en hel dialog vilken skit jag är.

Ehh? Ursäkta? Tänkte jag. Hur blev det såhär? Och svarade

– Nu får du väl faktiskt ge dig?? Läs vad jag egentligen skrivit och hur det är menat! svarade jag

Hon fortsatte – När du skriver om mig att jag tänker om dig si och så som strålar av negativitet och inte sanning samt med negativ underton, då finns det inget annat att säga än att ditt ex dvs jag är riktig skit…

Jag hade försökt kommunicera att jag förmodat inte dög. Dög lika lite som det jag försökt skapa. Hon försökte vända det till att jag skrev skit om henne. Gjorde ner henne.

Jag hade svårt att förstå det.

Inte bara den här gången.

Utan båda gångerna.

Först bilden.

Sedan låten.

I båda fallen tyckte jag mig säga en sak och höra att hon uppfattade något helt annat.

Inte för att hon inte tyckte om bilden. Människor får tycka illa om bilder på sig själva. Det är inget märkligt med det. Jag gör det ofta själv. Det märkliga var att hon verkade tro att jag såg samma sak som hon gjorde. Som om bilden visade hennes brister. Som om jag skickat den för att påminna henne om dem.

För mig var den raka motsatsen. Jag såg inte en kvinna som behövde göra sig i ordning. Jag såg inte någon som behövde rätt ljus, rätt vinkel eller rätt filter. Jag såg morgonen efter vår första natt tillsammans. Kvinnan som gått runt i trädgården med jord på händerna och svett i pannan. Som rensat ogräs. Som skrattat. Som varit närvarande utan att tänka på hur hon såg ut.

Kanske var det just därför jag älskade bilden. Den försökte inte vara någonting. Den bara var. Den innehöll inget framträdande. Ingen roll. Ingen fasad. Bara en människa som för ett ögonblick verkade helt obekymrad om hur världen såg på henne.

Jag försökte berätta hur jag kände. Hon hörde något annat. Jag försökte skämta om mig själv. Hon hörde en anklagelse mot henne. Jag försökte beskriva min egen känsla av otillräcklighet. Hon läste in en bild av sig själv som jag inte ens visste att jag hade målat.

Och jag minns att jag satt där och funderade över hur det kunde bli så. Hur samma ord kunde lämna min värld som kärlek och landa i hennes som kritik. Hur samma bild kunde få mig att se värme och henne att se brister. Det var som om vi ibland talade samma språk men ändå inte samma språk alls.

Det fanns ytterligare en sak som började fastna i minnet under kommunikationens gång.

Svarsintervallen. Särskilt med tanke på att det var fredags- och lördagskvällar.

Om jag skrev sent på kvällen kom svaret ofta först nästa dag. Ibland framåt lunch. Ibland ännu senare. Varje enskilt svar gick naturligtvis att förklara. Människor arbetar. Sover. Har ett liv. Men mönster har en märklig förmåga att uppstå när man tittar tillräckligt länge.

Och det här var långt ifrån de sekundsnabba hjärtan, emojis och älskar dig som en gång hade studsat mellan oss med ljusets hastighet.

De tillhörde en annan tid. Inte ens ett år tidigare. Men ändå en annan tid.

Svaren i sig. Det jag upplevde som kyla. Svarsintervallerna. Helheten överöste mig med sorg och saknad.

Inte på grund av något enskilt ord. Tvärtom. Vissa var vänliga. Artiga. Korrekta. I alla fall när det handlade om konkreta saker. Praktiska saker. Som erbjudandet om vernissagen eller annat som gick att förhålla sig till utan större risk.

Det var när samtalet rörde sig närmare känslorna som någonting verkade förändras. Som om svaren blev försiktigare där. Mer avvaktande.

Det var snarare avståndet mellan dem som gjorde ont. Avståndet mellan meddelandena. Mellan svaren. Mellan människorna som skrev dem.

Det var som om någonting långsamt hade börjat glida iväg. Nästan omärkligt. Tillräckligt långsamt för att varje enskild händelse gick att förklara. Tillräckligt snabbt för att jag ändå skulle känna det.

Labyrinten

3 juni 2026 / / Inga kommentarer

Vi slutade inte prata med varandra. Vi slutade nå fram…

– Januari 2023 –

Med tiden började kommunikationen framträda som ett eget problem. Inte något som låg bredvid relationen. Inte något som uppstod ibland. Utan som något som långsamt letade sig in i själva fundamentet.

När vi sågs var konflikterna märkligt få. Oftast nästan obefintliga. Vi kunde laga mat tillsammans, sitta framför brasan, promenera, prata om livet och framtiden utan några större motsättningar alls. Telefonsamtalen fungerade oftast också. Om det uppstod problem gick de nästan alltid att spåra tillbaka till något som redan hänt i sms.

För det var där det bodde.

I de där meddelandena.

I den där lilla rutan på telefonen.

Där kunde allting förändras på några sekunder.

Det spelade ingen roll hur bra det varit dagen innan. Hur många gånger vi sagt att vi älskade varandra. Hur nära vi stått varandra när vi senast sågs. Från ingenstans kunde någonting explodera. Ofta utan att jag ens förstod vad som utlöst det.

Det märkliga var att samma konflikt sedan kunde vara som bortblåst nästa gång vi sågs.

Locket på.

Ingen genomgång.

Ingen analys.

Ingen egentlig försoning heller.

Bara ett tyst gemensamt beslut att gå vidare.

Som om branden aldrig ägt rum.

Jag började efter hand se att bråken nästan alltid följde samma mönster.

Jag ställde en fråga.

En vanlig fråga.

En fråga med frågetecken efter.

Men någonstans på vägen förvandlades den till en anklagelse. Ett påstående. Ett misstänkliggörande.

Jag förstod aldrig riktigt hur den omvandlingen gick till.

Samtidigt kunde jag själv mötas av påståenden om mina avsikter, mina motiv och mina tankar som jag inte ens kände igen. Ibland försökte jag förklara. Ibland argumenterade jag. Ibland skrev jag alldeles för långa meddelanden i tron att fler ord skulle hjälpa.

Det gjorde de sällan.

Och om jag någon enstaka gång faktiskt lyckades reda ut en sakfråga, om jag lyckades visa hur något faktiskt hade gått till eller vad jag faktiskt hade menat, så väntade ett nytt problem runt hörnet.

Då hade jag istället varit hård.

Då hade jag varit dömande.

Då hade jag pekat ut henne som en dålig människa.

Det spelade nästan ingen roll att jag aldrig sagt det.

Vi hamnade där ändå.

Jag började känna mig som en människa som försökte ta sig igenom en labyrint vars väggar flyttade på sig medan jag gick.

Varje gång jag trodde att jag hittat en väg ut fanns det plötsligt en ny återvändsgränd framför mig.

Och det mest sorgliga var kanske inte själva konflikterna.

Det var att våra samtal förändrades.

För när vi först lärde känna varandra hade vi kunnat prata om nästan vad som helst. Riktiga samtal. Långa samtal. Sådana där människor långsamt vecklar ut sina liv inför varandra och låter den andre se sådant som annars hålls dolt.

Någonstans längs vägen blev de samtalen färre.

Inte över en natt.

Inte dramatiskt.

De bara drog sig undan.

Som tidvattnet.

Och kvar stod vi allt oftare med sms som försökte bära sådant som egentligen borde ha sagts med röster, blickar och tystnader.

Det var en kamp de aldrig hade någon möjlighet att vinna.

Någonting som faktiskt kom upp till diskussion under hennes julbesök var förlovningen. Eller snarare den uteblivna förlovningen.

Hon hade gjort slut och brutit förlovningen den 25 oktober 2022. Vi gick igenom varför. Hon förklarade sin bild. Jag förklarade min.

För en gångs skull fanns det dessutom ett sätt att faktiskt kontrollera verkligheten.

Jag bad henne skicka en ny vänförfrågan på Facebook.

Hon satt bredvid mig när jag tog emot den.

Jag gjorde ingenting annat än att godkänna den.

Resultatet blev exakt detsamma som tidigare.

Hon kunde fortfarande bara se mina publika inlägg.

Jag visade henne inställningarna. Hon såg själv vad som stod där. Hon låg i den begränsade kategorin.

Jag flyttade henne till den grupp där hon självklart borde ha legat hela tiden. Gruppen som såg allt.

Där och då var diskussionen egentligen över.

Förklaringen fanns där.

Synlig på skärmen mellan oss.

Problemet var bara att förlovningen fortfarande inte var tillbaka.

Det slog mig att vissa skador har en märklig egenskap. Man kan hitta orsaken. Man kan rätta felet. Man kan till och med visa exakt vad som gått snett.

Och ändå står konsekvenserna kvar.

Jag förstod aldrig hur inställningen hade uppstått från början. Faktum är att jag inte ens mindes att jag skapat den. När jag senare försökte hitta samma funktion igen verkade den inte längre finnas kvar. Kanske hade Facebook, som så många gånger förr, byggt om halva plattformen och flyttat runt allt. Kanske hade funktionen tagits bort. Kanske levde gamla inställningar kvar medan möjligheten att skapa nya försvunnit.

Jag vet fortfarande inte.

Och till slut slutade jag bry mig.

För svaret spelade egentligen ingen roll längre.

Det viktiga var inte hur felet hade uppstått.

Det viktiga var vad det hade kostat.

Problemet var åtgärdat.

Men bara delvis.

För Facebook hade gått att reparera på några sekunder.

Det som hänt mellan oss var betydligt svårare.

Och samma fråga dök upp om och om igen. Hur kunde nåt som var så enkelt när vi sågs bli så komplicerat när vi kommunicerade via sms?

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑