Etikett: Ringen

Du mosar mig…

– 1:a April 2023 –

Hon hörde av sig om ett spontanbesök på gården.

Fredag till lördag. Hon hade redan hyrt en bil.

Glad? Absolut. Jag blev alltid glad över att få träffa henne. Självklart. Förstående? Mer tveksamt.

Att hyra bil, köra sextio mil, övernatta och sedan köra sextio mil hem igen framstod inte som världens mest rationella projekt. Samtidigt valde jag att tolka det som att hon verkligen ville ses. Att hon ville fortsätta. Att samtalet vi haft under bilresan hem från Stockholm inte varit betydelselöst.

Dessutom var resan inte märkligare än den jag själv gjort helgen innan.

Hon kom. Hon bar sin ring.

Vi stekte röding. Tog ett glas vin. Satt framför brasan. Såg på film. Det stod färska blommor på hennes sida av sängen. Lampan var tänd när hon klädde av sig. Vi somnade nakna. Tätt omslingrade.

På lördagen vaknade vi tidigt. Åt frukost. Tog hand om djuren.

Det var soligt men lite kyligt. Hon fick låna en av mina tjocktröjor. Den kvinnan var sagolikt vacker i precis allting hon tog på sig.

Vi drack förmiddagskaffe på kökstrappan. Sedan började klockan röra sig snabbare än önskvärt. Hemresan trängde sig på.

Jag grävde upp en stor bit pepparrot åt henne. Plockade ihop rotfrukter från källaren. Sådant vi odlat tillsammans.

Kramar. Pussar. Hon sa att hon älskade mig. Jag vinkade av henne.

Några timmar senare visste jag att hon kommit hem ordentligt. Jag tackade för att hon gjort sig besväret att sitta i bilen i tolv timmar för lite röding, en natt tillsammans och en bit pepparrot. Så långt var allting bra.

Senare kom ett annat sms.

Hur det kändes att köra etthundratjugo mil för någon som bara varit glad första kvällen och sedan arg resten av tiden.

Jag läste det flera gånger. Först för att förstå.

Sedan för att hitta det jag måste ha missat. Jag hittade ingenting.

Det var samma mönster som tidigare. Ett påstående. En beskrivning av mig som var allt annat än med sanningen överensstämmande. Något som påstods vara sant men som samtidigt var omöjligt att få konkretiserat.

Jag försökte. Vad menade hon? När hade jag varit arg? Över vad? Vad hade jag sagt? Vilken situation handlade det om?

Svar uteblev. Kvar fanns bara påståendet. Sedan började fler saker ansluta sig till högen.

”Tyst när herren talar.”

Absolut. Ett dåligt skämt. En av många dumheter man slänger ur sig när man tror att den andra personen känner en tillräckligt väl för att förstå att det är just ett skämt.

Sedan adderades historien om att jag sagt att hon bara ville ha mig för pengarnas skull. Även det ett skämt.

Framfört sittande i halmen bland fåren, iklädd trasiga mjukisbyxor och en skitig T-shirt medan jag matade djuren med knäckebröd. Ett av fåren tackade för uppmärksamheten genom att bajsa på mig. Det framstod inte som om ekonomiskt attraktiv utgjorde någon som helst incitament för att älska mig just då.

Ändå hade uttalandet nu blivit allvar.

Nästa punkt.

– Jag var otrevlig.

Det märkliga var att otrevligheterna alltid verkade börja i samma ögonblick som jag försökte försvara mig mot saker jag inte hade gjort. När jag invände mot felaktigheter. När jag sa emot. När jag inte accepterade beskrivningen.

Då blev jag plötsligt problemet.

Det började torna upp sig en liten hög av anklagelser. Som om en liten bulldozer metodiskt skottade ihop allting framför sig. Varje misslyckat skämt. Varje feltolkning. Varje gammal irritation. Varje lösryckt formulering.

Allting samlades i samma hög. Och den högen hade bara ett syfte. Att bevisa vem, eller vad, jag egentligen var.

Det som uppstod hade kunnat kallas bråk. Men det var inte ett bråk. Ett bråk förutsätter trots allt att två människor diskuterar samma sak. Det här var något annat. Två parallella monologer. Hon hävdade. Jag bemötte.

Problemet var att allting skedde via sms.

Hon anklagade för A. Jag började bemöta A. Under tiden kom B. Mitt svar på A landade efter B. Nu uppstod missförstånd 1. För att reda ut missförstånd 1 skrev jag ytterligare ett svar. Under tiden kom C. Mitt svar på missförstånd 1 uppfattades som ett svar på C. Nu uppstod missförstånd 2.

Sedan kom skärmdumpar. Förklaringar. Nya skärmdumpar. Svar på gamla frågor samtidigt som nya frågor redan hunnit uppstå. Efter en stund hade ingen längre kontroll över kronologin. Inte ens över ämnet.

Diskussionen började likna en spagettiarkitektur av anklagelser, förklaringar, missförstånd och svar på fel frågor. Det var inte längre möjligt att avgöra vad som var orsak och vad som var konsekvens.

Jag kände mig lite som Josef K. Lite som Processen.

Inte därför att jag ansåg mig oskyldig till allt mellan himmel och jord. Utan därför att själva anklagelsen hela tiden flyttade på sig. Så fort en sak bemötts dök nästa upp. Som om målet aldrig riktigt var att reda ut någonting. Som om målet låg någon annanstans.

Jag bemötte. Delvis av princip för att jag inte skulle kkomma att acceptera felaktiga och grundlösa beskyllnngar. Men samtidigt för att jag blev ledsen och sårad.

Ingenting i mig hade känt annat än kärlek och lycka över att hon ännu en gång kommit. Ingenting i mig hade haft för avsikt att signalera någonting annat. Ingenting i mig HADE signalerat någonting annat.

Till slut försökte jag göra det enda jag visste hur man gör.

Jag satte mig ner. Samlade ihop trådarna. Gick igenom hela soppan. Läste sms. Skrev i Word. Försökte formulera någonting som var sakligt, objektivt och så nära ogenomträngligt jag kunde komma. La tid och möda på att försöka reda ut någonting.

Efter en stund kom svaret.

– Du mosar mig.

Det var där jag borde ha börjat fundera på något annat. Inte om det var sant. Inte om jag varit arg. Inte om jag varit otrevlig. Utan varför det behövde sägas.

Det märkliga var inte anklagelserna. Jo, dom var märkliga i sig själv förvisso, men inte det huvudsakligt märkliga. Människor säger märkliga saker när de är ledsna, rädda eller förvirrade. Det märkliga var tidpunkten.

Vi hade precis haft det bra. Inte perfekt. Hur skulle det kunna vara perfekt när hon var tvungen att vända hem nästan direkt igen? Men bra.

Hon hade hyrt en bil och åkt sextio mil. Sovit över. Burit sin ring. Sagt att hon älskade mig.

Om jag nu verkligen bara varit glad första kvällen. Om jag nu verkligen varit så otrevlig. Om jag nu verkligen varit så svår att leva med. Varför gjorde hon då resan?

Frågan blev kvar.

Kanske var det där jag tänkte fel. Kanske utgick jag från att människor först samlar fakta och sedan drar slutsatser. Men ibland verkar det fungera tvärtom.

Först kommer känslan. Sedan kommer berättelsen. Först uppstår behovet av en förklaring. Därefter börjar hjärnan leta efter argument som stödjer den.

Kanske hade något förändrats inom henne. Kanske hade hon börjat tvivla. Kanske hade hon blivit rädd. Kanske hade hon börjat leta efter en utgång.

Jag vet inte.

Men långt senare började jag misstänka att anklagelserna aldrig egentligen handlade om mig. De handlade om behovet av att få någonting annat att gå ihop. Om det stämmde blev också orden ”Du mosar mig” mindre märkliga.

För om känslan måste få rätt spelar argumenten ingen roll. Då blir varje motargument ytterligare ett problem. Varje förklaring ytterligare ett bevis. Varje försvar ytterligare en attack.

Vad händer med en människa när känslan måste få rätt, även när tidslinjen protesterar?

Vad jag borde ha funderat på var varför hon behövde säga det.

Inte om det var sant. Inte om det gick att motbevisa. Inte om jag kunde reda ut ännu ett missförstånd. Utan varför behovet fanns överhuvudtaget.

Istället bemötte jag sakfrågorna.

Det enda resultatet blev:

– Du mosar mig.

Så. Alla försök att reda ut någonting. Fråga varifrån allting egentligen kom. Vad hon egentligen menade. Varför. Allting tycktes till slut mynna ut i samma slutsats.

Att jag hade felat. Att jag till varje pris skulle skuldbelägga henne. Att jag fick henne att känna sig dålig. Att jag fick henne att känna sig otillräcklig.

Kanske var det där jag fortfarande tänkte fel. För jag försökte fortfarande avgöra vem som hade rätt. Vem som hade fel. Vem som borde be om ursäkt. Vem som borde förklara sig. När den intressantare frågan kanske var en helt annan.

Varför behövde berättelsen sluta där? Varför behövde någon av oss bli den dåliga?

Det slog mig långt senare att allt detta utspelade sig den första april. Det kändes märkligt passande.