Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Missförstånd

Lekstuga

9 juni 2026 / / Inga kommentarer

Små exakta rörelser för att dölja…

– 15:e april 2023 –

Hennes sms hade kommit i följd.

Först – att hon inte ville komma och hälsa på mer. För att det alltid blev bråk efter hennes besök.

Sedan nästa – att hon aldrig mer ville ha kontakt. För att jag var konstant arg. För att jag var elak.

Det var formulerat som ett beslut. Slutgiltigt. Som om allting redan var avgjort. Jag kunde bara utgå ifrån att ”aldrig mer ha kontakt” var synonymt med att relationen, och förlovningen, var terminerade. Hur nu förlovningen kunde vara terminerad när den inte fanns. Eller gjorde den det? Hade den gjort det? Hon hade ju burit ringen på våffeldagen. Och vid sitt spontanbesök helgen efter.

Således hade ”hon ville se att vi fungerade innan hon kunde tänka sig att överväga relationen” övergått till ”aldrig mer ha kontakt”.

Dagen efter skickade hon ett nytt sms.

En bild. Hon satt på en uteservering. Drack en öl. Vår. Kontrasten var total.

Jag skickade blommor. Blomsterleverantören ringde. Hon hade vägrat ta emot dem. Jag skickade igen. Dagen efter. Den här gången tog hon emot dem.

Kort därefter tog hon bort möjligheten att se vilka som kommenterat hennes nya profilbild.

Jag gjorde samma sak. Givetvis.

Det var inte kommunikation längre. Det var inte ens en diskussion. Det var markeringar.

Små, exakta rörelser.

Lekstuga.

Samtidigt gick det inte att låta bli att fundera. Varför ta bort möjligheten att se kommentarerna överhuvudtaget?

Det framstod knappast som ett beslut grundat i någon allmän princip. Snarare som ett ganska riktat beslut. Och människor brukar sällan dölja sådant som saknar betydelse.

Jag visste inte svaret.

Men frågan stannade kvar.

Att hon dolt möjligheten att se kommentarerna på hennes profilbild. Tagit bort taggarna på mina bilder av henne. Dolt sin relationsstatus. Det resulterade givetvis i sms från mig. Att hon rimligtvis borde inse att det skapade en osäkerhet, och frågetecken gällande vad hon dolde för mig. Eller dolde hon mig för någon?

Hennes svar lät inte dröja på sig:

– Du har varit osäker sedan vi träffades första gången och slänger massa konstiga saker över mig

– Det har varit mer dy själv som sagt att jag är singel,  du frågade och jag svarade. Inte konstigare än det men du gillade inte svaret och hakade på istället att ge tid… men med tanke på hur fel jag uttrycker mig, beteer, är osv får du bara vara glad 

Nej, det var inte jag som sagt att hon var singel om andra män frågade. Det var hon. Jag hade bara frågat om det. Ganska naturligt, tyckte jag. Och när jag inte fick något riktigt svar frågade jag igen. Också ganska naturligt.

Men någonstans på vägen verkade själva frågorna bli viktigare än det som hade sagts från början. Som om antalet gånger jag återkom till ämnet vägde tyngre än det ursprungliga uttalandet.

Det var ett mönster jag skulle komma att känna igen.

Om jag blev osäker på grund av någonting hon sagt eller gjort, blev osäkerheten mitt problem. Om jag ställde frågor, blev frågorna problemet. Om jag försökte resonera kring motsägelser, blev resonemanget problemet.

Själva utgångspunkten försvann ofta ur diskussionen. Kvar blev min reaktion på den. Och där fanns ingen lösning. För om orsaken aldrig fick diskuteras, återstod bara följderna.

När jag påpekade att dolda bilder, borttagna taggar, gömd relationsstatus och liknande rimligen skapade frågetecken, ledde det inte till svar.

Det ledde till nästa motrörelse.

Som om varje försök att förstå någonting bara flyttade frågan ett steg längre bort.

Prio Två

7 juni 2026 / / Inga kommentarer

Kanske upptagen. Vet inte… än…

– 16:e – 21:a April 2023 –

Från ingenstans vände allting. Igen. 180 grader.

– 16:e April –

Det började med att jag skickade henne ännu en låt. Inget var klart, men jag skickade det jag satt och arbetade med. Ämnet var ”Låt till dig”. Hon tyckte det lät bra. Jag fortsatte tråden där ämnet inlett.

– Kanske blir en till…

Hon svarade med ett hjärta. Och ett ”Varför det?” Jag svarade att ”Ja jag tänker väl på dig…”. Hon svarade med ett hjärta. Hon påtalade att dottern varit på besök men nu hade åkt hem. Svaret på frågan vad hon skulle hitta på då blev ”Läsa bok”. Och motfrågan – vad jag skulle göra. Ja, vad kunde jag tänkas hitta på där på gården. En vildkatt. Får. Trädgård. Studion. Så svaret blev ”jobba på nästa låt till dig”. Hon svarade med ett hjärta.

I vår dialog via sms skrev hon ”Vi har olika sätt att vara och hantera, betyder inte att det ena är bättre än andra”. Jag svarade ett kort ”Sant”. Jag skrev at jag älskade henne. Hon besvarade med ”Ka” [Detsamma].

Jag skickade frågan om hon ville ses. Hon svarade genast ja. Men nu skulle hon sova.

– 17:e April –

Jag förstod hon varit vaken länge. Men jag skickade ändå ett god morgon. Ett hjärta. Att jag tänkte på henne. Älskade henne. Saknade henne. Fick omedelbart tillbaka ett Hjärta. Ett ”Ka”. Jag älskade när hon skrev Ka. Eller på Estniska. Jag försökte lära mig. Försökte sakta gå igenom fundamentalia inom estniska via youtube. HAde snabbt insett det var ett språk betydligt mer komplext än svenska. Men jag ville lära mig. Det handlade om att visa intresse. Respekt. Kärlek. Kanske bygga ut vår kommunikation.

Jag skrev några sponata rader om känslor.

– Känslan vakna med dig, se dig det första jag gör, och krypa nära och hålla om dig…. ❤️❤️
– Det är skön känsla 
– Aldrig upplevt liknande i mitt liv faktiskt. Men – blev ledsen när du sa du upplevt jag bara är glad vakna med dig första morgonen
– Blev kanske fel formulerat 
– Önskar du sett dig med mina ögon. Den där galna åtrån
– Åtrån känns
– Du är unik
– Du är ❤️

Det vörjade bli dags att på allvar ta tag i vårarbetet på gården. Jag formulerade en inbjudan för kommande helg. Det jag tyckte såg ut som en solklar inbjudan. Jag spaltade det som behövde göras. Absolut inte för att jag ansåg hon skulle göra det. Eller för att jag inte kunde själv. Jag försökte bara legitimera inbjudan.

Vår smsdialog hade halkat in på AI. Jag ställde henne en fråga:

– Vilka funktioner hos riktiga mig är ni mest missnöjd med?
– Misstankar och ältande 
– Finns det någonting ni är nöjd med?
– Passion, matlagning, kyssar, kramar, arbetsamhet mm
– Uppdatering 2.5x:q72. #misstankefunktion avstängd. Uppdatering 2.7:gi/6$12 #upprepningsfunktion avstängd. 

Jag fortsatte
– Kyssar, matlagning, passion, kramar, kan nu bara användas en gång pga avstängd upprepningsfunktion…

Hon skrattade! Ett sms fyllt av skratt.

Jag skämtade till min inbjudan för kommande helg till att hon vunnit en tävling. Det handlade om manöiga stippor. Alla medverkande deltagare var jag själv.

Hennes mail inledddes ”ojojoj!!”
Hon hade precis kommit hem från Estland. Men var ledig kommande helg. Hon var absolut intresserad.

Att hon varit i Estland hade jag missat. Eller hon ”glömt” att berätta.

Diskussionen om tävlingen fortsatte. Skämtsamt. Alla deltagarna hade fått olika namn. Jag pekade ut att en a dom hade rylte om sig som snuskgubbe. Hennes svar löd ”Är han snuskis också , exskt min smak 🤪”.

– Herregud! Jag trodde du var en pryd och blyg kvinna!

Hon skickade mig en text hon skrivit. Det var på skoj. En del rim var väl sådär. Men det var fyndigt. Roligt. Träffande.

Våra mail och sms fylldes av kärlek. Omtanke. Saknad. Humor.

Jag var helt säker på att hon skulle komma kommande helg. På kvällen ringde jag henne. Som vanligt runt 21:00 när jag var klar med allt.

Det var ett fint samtal. Men nånstans mitt i allting, när jag började tala om biljett, var det inte lika självklart att hon skulle komma. Den exakta formuleringen var ”att hon inte visste – hon kanske var upptagen”.

Alla sms. All a mail. All kärlek. Saknad. Och nu ”visste hon inte”. ”Kanske”. Jag fick inte känslan av att vara prioriterad. Om hon nu inte visste. Varför då inte bestämma oss?

– 18:e April –

Dagen började med sms. Hjärtan. Kärlek. Saknad

Senare på em skickade jag henne ännu en gång blommor. Hon skickade tack i sms.

– Eftersom du eventuellt inte ville ha din ”vinst” (min inbjudan) tänkte jag ändå blommor är bra idé .
– Inte sagt att jag inte vill ha din vinst 
– Du sa igår att du inte visste, ”kanske upptagen”

Jag påpekade att hon såklart fick bestämma helt själv. Skrev att hon var en fri kvinna. I det sammahnanget la jag till ”Fri kvinna fri man”. För att understryka mitt ställningstagande. Att det inte var lika förutsättningar.

Hennes svar löd ”❤️❤️❤️❤️”

Jag tyckte det kändes lämpligt att utveckla resonemanget.

– Det är faktiskt bra att ha utan förbinda sig. Jag hade fel du hade rätt.
– Hur tänker du?
– Jag bara tänker ”jag älskar dig utan krav eller måste ha relationen folk ser etc etc ”
– Tänkte bara, hur började du tänka annorlunda?
– Genom att tänka igenom. Jag var nog för ivrig tänka ”officiellt uttalad monogam relation” och kanske det inte var vad du önskade… om jag inte var i din mall

Mitt resonemang var totalt logiskt. Hon ville ju inte behöva stå för relationen öppet på Facebook. Ville inte sluta säga hon var singel om andra män frågade. Jag lämnades inget val än att godta dom premisserna. Men det skulle såklart vara lika premisser åt båda håll.

Det var inte vad jag egentligen ville. Men jag gavs inget val.

Det som slog mig mest var att hon besvarade mitt sätt att möta hennes premisser med ”❤️❤️❤️❤️”. För mig underströk det bara att det var exakt så hon ville ha det.

– 19:e April –

Skickade sms och önskade henne god morgon. Att jag tänkte på henne. ”Hoppas du sovit gott och får en fin dag! Tänker på dig. Armastan sind..”. Hon svarade ”Tack! Ha en underbar dag! Älskar dig!”

Frågade om hon ville prata senare. I telefon. Absolut. Det ville hon. Jag ringde runt 21. Som vanligt. Det var ett fint samtal. Värme. Kärlek. Närhet. Skratt. Men vi undvek frågan om kommande helg. Jag för att jag ansåg hon hade bollen. Hon var inbjuden. Hade först svarat ja, men sen på frågan om biljetter ”kanske” varit upptagen. Hennes skäl att inte ta upp det hela visste jag inte. Jag tolkade det som att deet andra erbjudandet kanske var prioriterat och att hon ännu inte fått slutgiltigt svar.

– 20:e April –

Vi önskade varandra god morgon. Skrev lite om vad dagen skulle erbjuda. Jag saknade henne. hon saknade mig. Hon var tydligen ledig. Hon skulle plugga med en kompis. På Lyran. Ett litet fik utanför Bredäng. Vid vattnet. Vacker plats.

Jag ifrågasatte inte att det var 1 timmes kommunal resa. Från henne till Lyran. Enkel resa.

Hon skickade mig en selfie. Hon hade verkligen gjort sig fin. Sminkad. Uppklädd. Lockigare hår än vanligt. Iklädd morgonrock. Gjorde en min. Men ändå vacker.

Senare skickade hon en fikabild. Inga böcker. Ingenting. Bara fika. Bara på sin fika. Sedan blev det tyst.

När jag kommit in från stallet skickade jag sms.

21:21. Hejsan! Kan/vill du prata?

Jag fick inget svar. Gissade hon varit trött efter en lång dag och kanske somnat. Så jag skickade ett sms till.

21:36. Sov gott!

Då kom plötsligt svar.

21:37. Tack, du med ❤️

Jag tyckte väl det inte var märkligt att inte ringa istället. Eller ens besvara min fråga på något sätt. Hon hoppade bara ver den. Men jag skickade ett sms till.

21:37 Hörs morgon kanske om  du vill/har tid?

21:38. Ja, det gör vi

– 21:a April –

Skickade henne ett god morgon. Hon besvarade. Frågade vad hon skulle hitta på. Hennes Emoji ryckte på axlarna. ”Småpyssla. Vara ute.” Jag skickade igen

– Ha en fin dag! Vi kanske kan höras senare?
– Tack, ha en fin dag du med

Det hade blivit fredag. Ännu inget svar om helgen. Det som varit kommande helg. Men som nu plötsligt var här. Den hon först tackat ja till. Som jag upplevde det.

Skickade henne blommor. Igen. Rosor. Röda. Svar kom.

– Tack för de vackra blommor 🙏🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹❤️
– Tack tack
– Tack tack tack 
– Tänkte jag skickar blommor istället när du inte ville träffas 
– Alltså,  aldrig sagt att jag inte vill träffa
– Jag bjöd in dig till helgen ju
– Mm…tror att du glömde kolla om det fanns transport mm
– Det fanns det! Jag kollade. Ringer gärna när jag är hemma om jag inte stör? 
– Vi hörs senare 
– Väntade väl kanske på ett ”ja jag kommer gärna, ska vi kolla sätt att resa?”… men men…
– Helt ofattbart usel är jag 
– Nej det sa jag verkligen inte!! Men om jag bjudit in och sagt jag verkligen ville ses kanske ”kolla resa” innan svar är…? Sa verkligen inte usel! Då hade jag inte skickat blommor. Börja inte så igen…
– Ville diskutera ngt annat för att undvika möjlig missförstånd men det var inte så populärt ämne
– Jag förstod vad du menade, och kände vi redan pratat om varför det blivit så… och att vi kunde gå vidare och göra det bästa av det hela… inte låta det bli 2 veckor av att jag funderar på varför du inte kunde/ville komma, och sedan blir ledsen… Det fanns inget som kunde bli missförstånd tycker jag… eller?  Jag sa ”umgås i trädgården”, laga mat etc. Vet inte vad som kunde bli missförstånd
– Det finns en hel del som vi inte förstår 
– Absolut… min lösning var att tillbringa mer tid med varandra, med bra samtal…  Allt det andra, om inte relation, inte ring, inte sex, vet jag…Jag ville bara ha en trevlig helg med någon jag tycker om att umgås med ❤️
– Mm… och jag ville prata om företeelse som framkommit tidigare, dock vi hade också sagt att inga förväntningar, hörde jag anklagelser riktat mot mig ang senaste resor dit
– Nej det var ingen anklagelse. Bara en tanke att du kanske kunde sagt om du ville komma. Fanns inga förväntningar. Som jag skrev – har fattat du inte vill ha en relation, sex, eller använda ringen. Jag sa bäddar uppe åt dig. Du sover uppe jag nere. Allting är solklart där. Kan ju omöjligt bli en ”anklagelse” för att jag tyckte du kunde svarat på inbjudan konkret? 
– Senare får jag höra hur meningslöst med så kort tid, dyr resa, bortkastad tid mm….
– Jag uppskattade när du kom sist. Enda jag sagt, inte elakt menat, är att ”om man ändå reser är ju tex Tors kväll till sön kväll bättre”, det är inte samma som att bortkastat. Det är bara MER. Mer tid att umgås. Med nån man älskar.
– Det fanns inga tåg igår kväll tex
– Det fanns i går kväll när jag kollade . Idag fanns inget i rimlig pris/tid. Eller bil? Om du orkat… Jag hade betalat som vanligt. 
– Det var dyrare denna helg
– Fanns bil för 1200 fre morgon-sön kväll. Jag kollade resor ifall du sagt ”jag vill gärna komma”. Kostnaden är totalt sekundär. Och det fanns inga förväntningar alls, jag har förstått var du står i alla frågor.
– Om jag behövde prata om det innan jag skulle resa då behövde jag det. Om du anser att du har klar med teman då är det så. Vi står på olika utgångspunkter
– Ok, då var det fel av mig. Jag trodde jag förstått allt du ville ta upp. Jag trodde jag bekräftat jag förstått alla punkter. Men eftersom detta kvarstår – Vilka är då alla saker? 

Där avslutade hon diskussionen. Utan vidare svar.

Det hade framkommit i telefonsamtal att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen. Om det var det som hon ”kanske var uppbokad med” och som eventuellt hindrade henne från att komma framgick inte. Men nu lät det samtidigt som det var resan. Praktiska problem.

I efterhand är det lätt att fastna i detaljerna.

Vem som sa vad. Vilket sms som kom först. Om det handlade om resan, helgen eller någonting annat. Men när jag läser konversationen idag är det inte det som fångar min uppmärksamhet. Det är någonting annat.

Det märkliga är att vi verkade prata om helt olika problem. På ytan handlade diskussionen om resor, kostnader, transporter och missförstånd. Om det gick att ta tåget. Om det var dyrt. Om det fanns tid. Om det ens gick att lösa rent praktiskt. Men ju mer vi skrev desto mindre verkade det handla om själva resan.

Hon hade sagt ja snabbt och spontant. Sedan kom ”kanske upptagen”. Det var egentligen där det började skava. Inte därför att människor inte får vara upptagna. Självklart får de det. Utan därför att formuleringen innebar att någonting annat först behövde avgöras innan hon kunde svara mig.

Jag hade redan bestämt mig. Hon hade inte gjort det. Det innebar, oavsett hur man valde att formulera det, att jag väntade på utfallet av någonting annat.

Jag upplevde det som att jag blivit andrahandsvalet. Prio två. Och det blev svårt att få ihop med alla hjärtan. All saknad. All kärlek. Alla ord om att vilja ses. För om man verkligen vill ses med någon brukar man normalt börja där. Inte vänta på besked från något annat först.

Det var egentligen därför jag fortsatte fråga. Inte om tågen. Inte om bilen. Inte om kostnaden. Utan om någonting betydligt enklare.

Ville hon komma?

Det märkliga var att den frågan aldrig riktigt fick något svar. Först kom snabbt ja. Sedan ”kanske upptagen”. Sedan transporter. Sedan missförstånd. Sedan saker hon velat diskutera.

Samtidigt visste jag att hon skulle gå ut med en väninna på fredagen.

Om det var det som gjorde att hon inte kunde eller ville komma visste jag inte. Men någonstans där började det kännas som att jag försökte förstå någonting som ingen riktigt ville säga högt.

Som om själva kärnfrågan hela tiden flyttades åt sidan. Inte besvarades. Bara ersattes av någonting annat.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto mer verkade fokus flyttas från sakfrågan till att jag överhuvudtaget tog upp den.

Det var ett mönster jag skulle komma att se många gånger senare. När jag upplevde att någonting behövde förstås försökte jag förstå det.

När hon upplevde att någonting blev jobbigt verkade fokus ofta flyttas till hur samtalet kändes snarare än till det som från början hade gett upphov till det.

Problemet var att de två strategierna sällan ledde åt samma håll.

För mig skapade uteblivna svar fler frågor. För henne verkade frågorna skapa mer obehag. Och ju mer obehag som uppstod, desto längre bort verkade själva kärnfrågan hamna. Det var där någonstans jag började ana konturerna av någonting större.

Inte ett enskilt missförstånd. Inte ett bråk. Utan en mekanik. En loop. Det ironiska var att jag inte såg den då. Där och då tyckte jag fortfarande att vi hade en ovanligt fin vecka bakom oss. Hjärtan. Blommor. Telefonsamtal. Saknad.

Jag hade ingen aning om att allting några timmar senare skulle explodera.

Runt 22 på kvällen var vi båda åter. Jag hade kört mina granner till deras konsert. Hon hade kommit hem efter träffen med väninnan. Jag ringde henne.

Det var där. I samtalet som någonting totalhavererade.

Samtidigt som hon satt upp massa premisser för att vilja ses. Saker som hon verkligen ville jag skulle förstå. Där en av dom var att hon inte ville ha en sexuell relation. Där kom en kommentar.

Hon kände sig sexfattig.

Det var inte ordet i sig som träffade mig. Det var sammanhanget. Under flera veckor hade jag fått höra att hon inte ville ha en sexuell relation. Att relationen först behövde fungera. Och bland det som inte fungerade fanns att det berörde mig oerhört illa när hon sa att ”hon var singel om andra män frågade”. Och nu satt jag plötsligt med en människa som beskrev sig själv som sexfattig.

Jag fick inte ihop ekvationen.

Jag kände hur hela konceptet drev mig mot kanten. Helheten. Jag ville ha raka svar. Där och då. Klartext. Vad ville hon? Vad menade hon?

Det slutade med att hon la på luren. Utan ett enda svar. Hon var sexfattig.

Jag ringde igen. Inget svar. Upprepat inga svar. Hon skickade istället ett sms.

– Det finns ingen anledning till bråk men du bråkar och skriker. 
– För att du inte svarar 
– Svarade om du inte förstår mig är annan sak

Hon hade inte gett något svar. Punkt

Enda som framgick var att hon ville ha en massa reservationer för att ses. En av dom var att vi inte hade en sexuell relation. Och så fick jag i ansiktet att hon var sexfattig.

Det var slutet på några dagar av värme. Kärlek. Hjärtan. Saknad.

Herren Pratar

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

Varför sa hon ingenting? Då…

– Mars 2023 –

I samband med blommorna jag skickat henne bytte sms-konversationen bytte totalt riktning. Dessvärre flera gånger…

Hon besvarade mitt “Head öd maga hästi. Armastan Sind. Igavesti…” [God natt, sov gott. Jag älskar dig. För alltid…] med Head Öd och emojis fyllda av hjärtan.

Hon skrev uttryckligen att hon saknade mig. Att hon älskade mig.

Jag skickade henne en bild från vår första kväll tillsammans. Hon svarade att hon älskade den bilden. Plötsligt skiftades tonen i hennes sms.

– Det gör ont i hjärtat.

Jag skickade henne bilden från vår första morgon tillsammans. Innan hon skulle åka. När hon låg med huvudet i min famn.  Hon svarade “den känslan” och ett hjärta. Jag svarade

Jag gjorde mycket fel. Vabandust! [Jag är ledsen]. Hennes svar löd

– Vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Du har fantastiska egenskaper och du är värdefull. Kom ihåg det alltid.

– Jag förlorade ju dig. Alltså gjorde jag fel…

Jag skulle komma att skicka ett spontant sms “tänker på dig”. Hennes svar löd 

– Tänker på dig hela tiden. Inte ens jobbet tar tankarna bort.

Mitt Armastan Sind bemöttes med Armastan Sind Ka! [Jag älskar dig / Jag älskar dig med]

Hon skrev hon “önskade att vi fungerade så vi hade kunnat vara tillsammans”.

Plötsligt mitt i allting vände tonen. Som att hon av en outgrundlig anledning slutat älska och sakna, och istället skulle förklara ”vad som inte fungerade”.

Hon frågade mig hur jag trodde det kändes att åka hundra mil för att rensa mina rabatter och sedan få höra att hon skulle vara tyst eftersom herren pratade.

Om det kändes som kärlek.

Jag minns att jag bara satt och stirrade på telefonen en stund. Inte för att frågan var obegriplig. Tvärtom. Jag visste exakt vad hon syftade på. Jag hade sagt det.

Men jag hade sagt det på samma sätt som man säger att någon borde spärras in på zoo. Eller att man själv borde tilldelas Nobelpriset i dumhet.

Det var inte ett påstående. Det var ett skämt. Ett dåligt skämt om man så vill.

Men fortfarande ett skämt.

Så överdrivet att jag aldrig ens reflekterat över möjligheten att någon skulle kunna uppfatta det bokstavligt. Jag hade dessutom levererat det med ett kroppsspråk som förmodligen hade fått en kringresande cirkusdirektör att be mig lugna ner mig.

Det fanns inte ett uns allvar i det. Inte ett uns avsikt att såra. Inte ens ett uns verklighet.

Ändå satt vi nu här. Månader senare. Och pratade om det som om det varit en faktisk beskrivning av hur jag såg på henne. Det var kanske det som förvånade mig mest. Inte att hon mindes kommentaren.

Utan att hon verkade ha burit med sig betydelsen av den utan att någonsin säga något. För om den verkligen hade gjort ont, varför kom den aldrig upp när vi satt vid samma bord? Varför kom den inte samma kväll? Varför kom den först nu?

När så mycket annat redan hade börjat gå sönder.

Jag försökte förklara. Ärligt.

Hennes svar på min förklaring var kort.

– Jag inte talade sanning. Punkt.

Jag satt och tittade på telefonen en stund. Funderade. Det märkliga var att den där avslutningen kom i samma samtal där hon några meddelanden tidigare skrivit ”Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?”.

Det fastnade hos mig.

För när det handlade om människor, relationer och handlingar verkade svaret vara att ingen gjorde det. Att verkligheten var större än våra förenklade domar. Att saker kunde upplevas olika.

Men när det kom till mitt skämt verkade samma generositet plötsligt inte längre gälla.

  • Jag försökte förklara vad jag menat.
  • Jag försökte förklara att det varit ironi. Att det varit ett skämt. Ett dåligt skämt kanske, men fortfarande ett skämt.
  • Det spelade ingen roll. Min förklaring vägde lättare än hennes tolkning.

Och det var kanske det jag hade svårast att förstå.

Inte att hon uppfattat det annorlunda. Människor missförstår varandra hela tiden. Utan att hennes upplevelse av det till slut blev viktigare än min avsikt med det. Som om jag inte längre hade tolkningsföreträde över mina egna ord.

Och när jag försökte förklara dem blev svaret att jag inte talade sanning.

Förskjutning

5 juni 2026 / / Inga kommentarer

I orden. I svaren. I tiden…

– 10:e – 13:e Mars 2023 –

Fredag 10:e Mars 2023. 20:45.

Skickade henne en bild jag tagit av henne vår första morgon tillsammans. Och ett hjärta. Skrev att det kanske inte var vad hon skulle komma att välja som representationsbild för sig själv, men att hon såg lycklig ut och att jag älskade bilden och hur hon såg ut.

Fick svar först Lördag 12:06. Kort. Att hon inte kunde öppna den. Samt

– Handlar det om mig i Gant då vet jag.

Som om hon visste. Men inte tyckte om bilden.

Jag skickade igen. I annat format. Bifogade några rader

– Vet du kommer säga ”ful bild”, men nej… så sanslöst fin. Äkta. Jag älskar den! Vår första date här. Du var svettig och rensade ogräs. Jag kysste ditt 
ansikte…

Hon hade vid nåt tillfälle skällt på mig för att ”jag la ut fula bilder på henne på Facebook”. Så jag fortsatte

– Det handlar inte om att ”jag vill du ska vara ful”, du är sagolikt 
majestätisk när du gör dig i ordning, men när du varit här har du varit 
mer avslappnad kanske… Jag menade verkligen aldrig att lägga ut ”fula” bilder på dig. För mig var du vacker och söt… jag la bara upp dom för att jag ville berätta för hela världen hur mycket jag älskade dig…

Svaret löd

– Usch, ful, ful men tyvärr sådan är jag. Ha en fin lördag!

Som om hon verkligen ville understryka att jag borde göra någonting annat än att maila henne. Som om hon redan hade vänt blicken åt ett annat håll.

Lördagskväll.

Jag bytte ämne och infogade att jag hade ett par nära vänner som skulle ha en vernissage på Österlen under försommaren. Att det kanske var ett tillfälle för henne. Att jag kunde hjälpa till genom att föreslå hon kunde vara med.

Svaret kom först Söndag. Runt lunch. Igen. Ett kort tack för att jag hade tänkt på henne, men mina vänner ville nog göra sitt ifred.

Ett par dagar senare skickade jag henne en skiss på en låt. Den första där någonting i skapandet kom från henne.

Det skulle med åren komma att bli fler låtar om henne. Många fler. En skapandeprocess vars omfattning jag då inte ens var i närheten av att kunna föreställa mig.

Jag bifogade en liten dialog. En sarkastisk dialog mellan mig och mig själv. Eller kanske inte bara sarkastisk.

Självironi har alltid varit ett av mina sätt att hantera saker. Att förekomma kritiken genom att rikta den mot mig själv först. Att skämta om det som gör ont innan någon annan hinner göra det. Att klä osäkerhet i humor och låtsas att det bara är ett skämt.

Det är en märklig försvarsmekanism.

Man säger det man egentligen känner, men förpackar det på ett sätt som gör att man kan dra sig ur om någon kommer för nära.

– Nej, nej. Det var ju bara ett skämt.

Fast det sällan bara är ett skämt.

De bästa skämten brukar innehålla mer sanning än man egentligen tänkt erkänna.

Så när jag skrev dialogen handlade den mindre om henne än om mig. Om känslan av att inte räcka till. Om rädslan att det man försökte skapa inte betydde någonting. Om den där lilla rösten som alltid sitter någonstans i bakgrunden och kommenterar tillvaron med ungefär samma värme som en kronisk alkoholist på en busshållplats i november.

– Jaha du.. vad har du gjort idag då… förutom gråta över och
sörja ditt ex som dumpade dig för att du är värdelös…?

– Jo, försökte jobba… här är skiten… men det är inte hela, 
början och slutet är dessutom inte med… och den är inte klar… långt 
ifrån. Jag tänker mig ”larger than life”, som min kärlek var… 

– Du vet att nobody gives a shit va, i synnerhet inte ditt ex…

Hennes svar dröjde till dagen därpå.

– Sluta gråta över ex-skiten. Du skrev en hel dialog vilken skit jag är.

Ehh? Ursäkta? Tänkte jag. Hur blev det såhär? Och svarade

– Nu får du väl faktiskt ge dig?? Läs vad jag egentligen skrivit och hur det är menat! svarade jag

Hon fortsatte – När du skriver om mig att jag tänker om dig si och så som strålar av negativitet och inte sanning samt med negativ underton, då finns det inget annat att säga än att ditt ex dvs jag är riktig skit…

Jag hade försökt kommunicera att jag förmodat inte dög. Dög lika lite som det jag försökt skapa. Hon försökte vända det till att jag skrev skit om henne. Gjorde ner henne.

Jag hade svårt att förstå det.

Inte bara den här gången.

Utan båda gångerna.

Först bilden.

Sedan låten.

I båda fallen tyckte jag mig säga en sak och höra att hon uppfattade något helt annat.

Inte för att hon inte tyckte om bilden. Människor får tycka illa om bilder på sig själva. Det är inget märkligt med det. Jag gör det ofta själv. Det märkliga var att hon verkade tro att jag såg samma sak som hon gjorde. Som om bilden visade hennes brister. Som om jag skickat den för att påminna henne om dem.

För mig var den raka motsatsen. Jag såg inte en kvinna som behövde göra sig i ordning. Jag såg inte någon som behövde rätt ljus, rätt vinkel eller rätt filter. Jag såg morgonen efter vår första natt tillsammans. Kvinnan som gått runt i trädgården med jord på händerna och svett i pannan. Som rensat ogräs. Som skrattat. Som varit närvarande utan att tänka på hur hon såg ut.

Kanske var det just därför jag älskade bilden. Den försökte inte vara någonting. Den bara var. Den innehöll inget framträdande. Ingen roll. Ingen fasad. Bara en människa som för ett ögonblick verkade helt obekymrad om hur världen såg på henne.

Jag försökte berätta hur jag kände. Hon hörde något annat. Jag försökte skämta om mig själv. Hon hörde en anklagelse mot henne. Jag försökte beskriva min egen känsla av otillräcklighet. Hon läste in en bild av sig själv som jag inte ens visste att jag hade målat.

Och jag minns att jag satt där och funderade över hur det kunde bli så. Hur samma ord kunde lämna min värld som kärlek och landa i hennes som kritik. Hur samma bild kunde få mig att se värme och henne att se brister. Det var som om vi ibland talade samma språk men ändå inte samma språk alls.

Det fanns ytterligare en sak som började fastna i minnet under kommunikationens gång.

Svarsintervallen. Särskilt med tanke på att det var fredags- och lördagskvällar.

Om jag skrev sent på kvällen kom svaret ofta först nästa dag. Ibland framåt lunch. Ibland ännu senare. Varje enskilt svar gick naturligtvis att förklara. Människor arbetar. Sover. Har ett liv. Men mönster har en märklig förmåga att uppstå när man tittar tillräckligt länge.

Och det här var långt ifrån de sekundsnabba hjärtan, emojis och älskar dig som en gång hade studsat mellan oss med ljusets hastighet.

De tillhörde en annan tid. Inte ens ett år tidigare. Men ändå en annan tid.

Svaren i sig. Det jag upplevde som kyla. Svarsintervallerna. Helheten överöste mig med sorg och saknad.

Inte på grund av något enskilt ord. Tvärtom. Vissa var vänliga. Artiga. Korrekta. I alla fall när det handlade om konkreta saker. Praktiska saker. Som erbjudandet om vernissagen eller annat som gick att förhålla sig till utan större risk.

Det var när samtalet rörde sig närmare känslorna som någonting verkade förändras. Som om svaren blev försiktigare där. Mer avvaktande.

Det var snarare avståndet mellan dem som gjorde ont. Avståndet mellan meddelandena. Mellan svaren. Mellan människorna som skrev dem.

Det var som om någonting långsamt hade börjat glida iväg. Nästan omärkligt. Tillräckligt långsamt för att varje enskild händelse gick att förklara. Tillräckligt snabbt för att jag ändå skulle känna det.

Teknikaliteten

1 juni 2026 / / 1 kommentar

Förklaringen var banal. Konsekvenserna var det inte…

– 25:e oktober 2022 –

Hon hade tagit bort mig från Facebook i September 2022.

Det skedde under vår dispyt om vem som skulle hälsa på vem, i samband med uppehållet efter det urspårade skämtet om de “estniska kvinnorna i källaren”.

Senare i september lade hon till mig igen. Som sagt: det var en liten detalj jag missade då.

Det hade gått en vecka sedan hennes senaste besök på gården. Vi hade haft kontakt via sms och samtal, som så ofta på kvällarna. Jag ringde henne nästan alltid runt nio. När djuren var klara, jag kommit in, gjort upp en brasa och satt mig i soffan. Kaffe. Eller ett glas vin.

Den här kvällen hade jag varit och handlat. Jag satt i bilen när hon ringde. Hennes signal. Glad! Jag svarade direkt.

Det tog inte ens en sekund. Rösten var redan fel. Kallare. Avhuggen. Hon small av orden som om de var färdigladdade.

Hon sa att hon avslutade förlovningen. Rakt. Utan förklaring. Utan ansats. Förlovningen som hon bara kort tid tidigare påstått inte existerade, på grund av min så kallade skämtförlovning. Nu existerade den tillräckligt för att sägas upp. Och med den avslutade hon allt.

Jag var nästan hemma. Hann in. Satte mig i soffan. Tog en cigarett. Lyssnade medan hon fortsatte, som om beslutet redan passerat mig och jag bara fick kvittot.

Hon sa att hon bara kunde se mina offentliga inlägg på Facebook. Att jag dolde saker för henne. Andra kvinnor. Att jag skrev skit om henne. Smutskastade henne.

Jag försökte säga något. Det gick inte in. Tonen var densamma. Avslutad. Hon tog bort mig som vän. Blockerade mig. Sa upp förlovningen. Punkt. Sedan lade hon på.

Jag satt kvar. Förstod ingenting. Jag hade inte spärrat henne från något. Jag skrev inget dåligt om henne – tvärtom. Jag bekräftade henne. Oss. Min kärlek. Inför alla. Jag hade ingenting att dölja.

Förklaringen kom senare och av en ren tillfällighet. Och den var banal. En teknikalitet.

Under tidigare perioder, till exempel i samband med Melodifestivalen, hade det strömmat in vänförfrågningar på Facebook. Då godkände jag det mesta, främst av PR-skäl. Det var flera år tidigare, innan Facebook tappade sitt värde som kanal. Med tiden stod det klart att många av dessa kontakter saknade allt gemensamt med mig – politiskt, filosofiskt, musikaliskt – och att flödet mest fylldes av meningslöst käbbel.

Jag skapade därför en särskild kategori. Förfrågningar som godkändes hamnade där automatiskt. De blev tekniskt sett vänner, men kraftigt begränsade i vad de kunde se. Efter ett tag tröttnade jag helt på att hantera förfrågningar. Det låg till slut hundratals, kanske tusentals, obesvarade. Jag tittade inte ens på dem längre.

Jag hade helt enkelt glömt hur jag ställt in det. Kanske inte så konstigt under ett decennium?

Jag upptäckte det av en slump. En gammal vän vars konto blivit kapat hade skapat ett nytt och skickat en förfrågan. När jag gick in på hans profil såg jag att han låg i den begränsade kategorin.

Det var udda. Varför skulle han ligga där? Vän och kollega sedan länge.

Då föll bitarna på plats. Hon hade skickat en vänförfrågan och hamnat fel. Så enkelt var det. När vi först blivit vänner på Facebook var det dessutom jag som skickat förfrågan till henne. På så sätt hade problemet fått en workaround.

Mer än så fanns inte.

Jag skrev ett mejl och försökte förklara.
Responsen var noll.

Löftet

31 maj 2026 / / Inga kommentarer

Jag uttryckte en vilja. Hon hörde ett åtagande…

– September 2022 –

Efter fadäsen med källarskämtet var allt låst.
Inte fruset.
Låst.

Skämtet hade varit dåligt.
Men reaktionen hörde inte hemma i samma värld.

Hon ville inte komma.
Inte under några villkor.
Det spelade ingen roll vad jag sa.
Eller gjorde.
Svaret var alltid detsamma.
Nej.

Till slut blev tystnaden outhärdlig.
Jag sa det utan att tänka färdigt.
Som man gör när man är trängd och vill visa vilja,
inte logistik.

– Om du inte vill komma hit mer
får väl jag åka hem till Stockholm då.

Orden var ute innan jag hunnit räkna konsekvenserna.

Jag hade missat två saker.

Djuren.
Jag hade inga alternativ.
Ingen hjälp.
Ingen att ringa.
Jag satt ensam på min och min exfrus gård,
sextio mil från Stockholm,
med ansvar som inte gick att parkera.

Och det andra:
hon tog ord bokstavligt.
Inte som vilja.
Som kontrakt.

Det var som att säga ”vi får se”
och bli stämd för löftesbrott.

Redan till nästa helg kom sms:et:
”Jag hoppas du håller ditt ord och kommer hit i helgen som du sa.”

Jag hade inga förutsättningar.
Inga. Zilch. Zero. Nada.

Djuren krävde morgon och kväll.
Ingen ersättare.
Ingen marginal.

Det som följde var inte ett gräl.
Det var en belägring.

Veckor av sms.
Samma ämne.
Samma cirkel.
Samma anklagelse i olika förpackningar.

Det var inte dialog.
Det var upprepning i olika typsnitt.

– Aldrig träffat nån som inte har tid för mig
– Alltså, det är inte att jag “inte har tid för dig”. Det trodde jag verkligen du hade förstått.
– Jo jag har förstått saken väl… om jag vill träffa dig får jag resa fram och tillbaka timvis, ingen besvär för dig. Eftersom du inte litar på att vänliga grannen släpper ut djuren är jag prioriterad till plats 15
– Jag har ansvar för levande liv. Djuren. Jag har faktiskt ingen jag KAN lita på fungerar att ta hand om dom flera dagar.
– Förlåt. Jag har plats 25. Ska inte tränga mig i kön!
– Du är min MÄNNISKA med plats och prio 1. Jag har alltid gjort allt jag kan för dig när du kommit hit. Jag förstår att du känner dig besviken när du uttrycker att du “Har plats 15 i kön”. Det lyser igenom. Det gör mig ledsen. Jag försöker bara nå fram med apsekten att jag vill träffa dig. Så mycket som går. Är det inte bättre vara här och tillbringa dagar tillsammans, än stå på gatan en timme pga någon konstig principsak? Jag vet du lägger timmar på att åka, och jag har betalat alla resor just därför. Är det inte en fair deal?
– Förlåt för allt besvär jag orsakat! Du kan skicka notan! Jag kom frivilligt med glädje. Orsakade besvär för dig och är långt bort på den prioriterad. Du kommer aldrig åka till mig eftersom jag inte är värd det besvären.
– Skrivit en avhandling om att du är prioriterad. Att jag älskar dig. Inte vill annat än ses. Ändå fortsätter du skriva att du inte är prioriterad och att jag inte vill ses. Jag förstår skillnaden mellan ord och handling ur ditt perspektiv, men kan du förstå mitt perspektiv? Djur är ansvar. Jag har försökt med näbbar och klor hitta något sätt att sitta 12 timmar i bilen för att kunna ses 1 timme på gatan i princip. Är inte det att prioritera? Att verkligen vilja oavsett hur sinnessjukt det blir?¨
– Ja just jag är sinnessjuk också!
–

Jag försökte förklara det konkreta:
gå upp tidigt,
ta hand om djuren,
duscha,
köra sextio mil,
ses,
köra sextio mil tillbaka
för att ta hand om djuren igen.

Vad gav det?
1 timme tillsammans.

Till slut svarade jag sarkastiskt.
Som ett djur i ett hörn svarar.

Att hon väl fick springa ut på gatan
med en kopp kaffe och en macka
innan jag vände hem igen.
Sexton timmar på vägen.
1 timme ihop.
Men vad gör man inte?

Det var ett misstag.
Ännu ett.

Ironi fungerar dåligt
när någon redan har bestämt sig
för att vara kränkt.

Efter det handlade inget längre om djur.
Eller avstånd.
Eller verklighet.

Det handlade om skuld.

Om mitt ointresse.
Mitt brutna löfte.
Om att hon ”aldrig varit med om
att någon inte haft tid för henne”.

Jag svarade gång på gång
att det inte var tid det handlade om,
utan ansvar. Samtidigt reagerade jag lite på hennes högtravande ”aldrig varit med om att någon inte har tid för mig”, och funderad på hur hennes date-situation egentligen såg ut. Var hon så efterfrågad och fullbokad?

I sammanhanget tog hon upp att en man hon dateat tidigare nu hade hört av sig och ville datea henne igen.

Jag skrev spaltmeter.
Förklarade.
Vände på varje sten.

Ingen respons.

Ord är billiga
när de inte kostar mottagaren något.

Tillbaka kom bara anklagelserna:
att hon alltid fick resa.
Att jag alltid lade över besväret på henne.
Resor jag alltid betalade.

Och formuleringar som var tänkta att såra
genom självutplåning:

”Jag var inte beredd att lägga två strån i kors.”
”Hon var tydligen på plats tjugofem på din prioritetslista.”
”Förlåt för allt besvär jag orsakat – skicka räkning.”

Det lät som repliker
som redan varit använda förut.
Inte här.
Men någon annanstans. Med någon annan.

Jag försökte till slut möta det orimliga
med handling.

Sa att jag var beredd
att göra den fullständigt absurda manövern:
en heldagsresa,
från tidig morgon till sen kväll,
för att ses en timme.

Oavsett hur sinnessjukt det skulle se ut.

Svaret:
”Jaha. Nu är jag sinnessjuk också.”

Det fanns ingen utväg där.
Varje försök att vara rimlig
blev bevis på skuld.

Det var som att spela schack
där varje drag
förklarades som fusk.

Allt diskuterades sönder.
Nöttes.
Maldes.

Som att försöka vinna ett krig
där själva försvaret
var anklagelsen.

Jag började surna till. Drog det någonstans i gränslandet av reductio ad absurdum. Föreslog en kompromiss – ses på motell i Mjölby. Halvvägs för båda.

Det var ungefär så långt ifrån vad jag ville och önskade. Men det var mitt sätt att sådär halvruttnad dra dit till någonting det inte var för mig. Bara för att statuera exempel, understryka hur totalt djävla absurd den förbannade situationen blivit.

Plötsligt, den 7:e september 2022, släppte hon det.

Hon kunde tänka sig att resa.

Men ”det fanns inga resor”…

Jag gick in på SJ.
Det fanns hur många som helst.
Jag frågade vad hon menade.

Svaret justerades:
inga rimliga priser.

Jag svarade att priset var irrelevant.
Jag hade betalat alla hennes resor. 
Jag sket i vilket.
Bara hon kom.

Till slut sa hon
att hon skulle ta bilen.
Komma dagen efter.

Jag skickade pengar direkt.

Där stod jag,
utmattad,
lättad,
redo att tro igen.

Det borde ha varit en varningssignal.

Jag trodde att det skulle vända.
Jag hade fel.

Och som en liten teknikalitet,
nästan i förbifarten:

Under det här ”uppehållet”
hade hon tagit bort mig
som vän på Facebook.

Det sa hon inte.
Det gjorde hon bara.

Hon var i alla fall, äntligen på väg. Äntligen!

Men när jag ändå höll på – varför inte stoppa in hela djävla foten i dragspelet?

Första misstaget

31 maj 2026 / / Inga kommentarer

Det var lätt att be om ursäkt. Svårare att bli trodd…

– Augusti 2022 –

Det var där det brakade loss.
Inte med ett dån.
Utan med ett snäpp, ett inre brott,
som när något länge spänt till slut ger efter.

Min bästa vän.
Min kollega sedan många år.
En kvinna som lever av ord som yrke.
som vet hur de rör sig,
hur de skaver,
hur de kan ställas på kant utan att spricka.

Vi har båda altid skrivit text. Vi har alltid lekt.
Med språkets gränser.
Med betydelsens glidning.
Med den där lilla förskjutningen som gör
att man hör något annat än det som sägs.

Sådant gör man när man känner varandra.
När man vet att marken bär.

Jag kunde komma dit med en påse.
Säga, nästan i förbifarten:

– Vill du ha tårta?
– Jaaa!! Det vore gott.

Timmar senare:

– Blir det någon tårta?
– Tårta?

– Ja, du frågade ju om jag ville ha tårta.

– Ja, det stämmer.

– Blir det någon tårta då?

– Jag har ingen tårta. Jag frågade bara om du ville ha tårta.

Det var inget svek. Det var ett språkligt experiment. En lek där handlingen aldrig var avsedd, bara frågan.

Och just där begick jag mitt första verkliga fel. Jag tog med detta in i kärleken.

Jag utsatte kvinnan jag älskade, kvinnan som sagt att hon älskade min humor, för samma mekanik.

Förlovningsskämtet.

Vi talade om att vi varit förlovade i en månad.
Det låg där mellan oss,
som ett faktum som inte ville bli sant
men inte heller försvinna.

Jag hörde mig själv säga:


– Jag frågade inte för att jag ville att vi skulle förlova oss.
Jag frågade om du ville förlova dig.

I mitt huvud var det kristallklart.
En språklig precision.
En distinktion.

Men någonstans där
började en annan tanke ta form. Kanske hade jag missbedömt hennes språkliga räckvidd i svenskan.
Inte av slarv.
Utan tvärtom.

Jag hade bedömt hennes svenska som fenomenalt bra.
Brytning, ja.
Men flyt.
Nyans.
Ordförråd.

Hon kunde säga märkliga saker ibland.
Helt fel.
Sådant som fick oss båda att skratta.
Språkets egna små snubblingar.

Jag hade tidigt frågat om jag fick rätta henne
när hon sa fel.
Hon svarade:
– Ja. Om du inte gör det hela tiden.

Det fanns alltså en lek där också.
En överenskommelse. Och ändå stod vi nu här,
inför ett ord som inte bar. Det hon hörde
var inte lek.
Inte tanke.
Inte ironi.

Hon hörde reträtt.
Hon hörde ansvar som drogs tillbaka
dessutom med ett leende. Hennes ord kom snabbt.
För snabbt.

”Skämtförlovning”.

Det var som att få en etikett fäst vid sig
som man inte längre kan dra av
utan att riva huden.

Hur jag än försökte förklara
att språket inte var handlingen,
att frågan inte var ett tillbakadragande,
att humorn aldrig varit ett skydd mot allvar så stod hon redan på andra sidan. Och där,
i sprickan mellan min tro på ordens frihet
och hennes behov av handlingens tyngd,
började allt luta. Inte än falla.
Inte än gå sönder.

Men luta så mycket
att man i efterhand kan se
att det redan var över i formen,
om än inte i viljan. Och det skulle,
det visste jag ännu inte,
inte stanna där.

Jag försökte verkligen förklara. Jag tror hon förstod orden, men inte kontexten.

Jag försökte verkligen förklara. Inte försvara mig. Förklara.

För mig hade det varit en kärlekshandling som gått fel. Ett skämt. En lek med ord. Något jag sagt till kvinnan jag älskade därför att jag trodde att hon skulle höra det på samma sätt som jag menade det. Jag förstod att jag hade sårat henne. Det gjorde ont att inse. Jag skämdes över det.

Men samtidigt förstod jag inte varför jag inte lyckades nå fram.

Jag försökte förklara hur skämtet var uppbyggt. Var tanken kom ifrån. Varför det i mitt huvud aldrig handlat om att ta tillbaka något. Inte om att fly från ansvar. Inte om att förminska det vi hade. Tvärtom.

Men det var som att prata med en vägg.

Ju mer jag försökte förklara, desto längre bort verkade förklaringen hamna. Som om vi inte längre talade samma språk, trots att orden var desamma.

Någonstans där började jag driva mellan två känslor.

Skam över att ha sårat kvinnan jag älskade.

Och förtvivlan över att inte kunna rätta mitt misstag.

Det var inte hennes ilska som gjorde mest ont. Inte ens hennes besvikelse. Det var känslan av att jag stod med facit i handen och ändå inte kunde förmedla det. Att jag visste exakt vad jag hade menat, exakt varför jag sagt det, men att vägen mellan min avsikt och hennes upplevelse redan hade rasat samman.

Jag tror hon förstod orden.

Jag är bara inte säker på att hon längre trodde på dem.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑