Små exakta rörelser för att dölja…

– 15:e april 2023 –

Hennes sms hade kommit i följd.

Först – att hon inte ville komma och hälsa på mer. För att det alltid blev bråk efter hennes besök.

Sedan nästa – att hon aldrig mer ville ha kontakt. För att jag var konstant arg. För att jag var elak.

Det var formulerat som ett beslut. Slutgiltigt. Som om allting redan var avgjort. Jag kunde bara utgå ifrån att ”aldrig mer ha kontakt” var synonymt med att relationen, och förlovningen, var terminerade. Hur nu förlovningen kunde vara terminerad när den inte fanns. Eller gjorde den det? Hade den gjort det? Hon hade ju burit ringen på våffeldagen. Och vid sitt spontanbesök helgen efter.

Således hade ”hon ville se att vi fungerade innan hon kunde tänka sig att överväga relationen” övergått till ”aldrig mer ha kontakt”.

Dagen efter skickade hon ett nytt sms.

En bild. Hon satt på en uteservering. Drack en öl. Vår. Kontrasten var total.

Jag skickade blommor. Blomsterleverantören ringde. Hon hade vägrat ta emot dem. Jag skickade igen. Dagen efter. Den här gången tog hon emot dem.

Kort därefter tog hon bort möjligheten att se vilka som kommenterat hennes nya profilbild.

Jag gjorde samma sak. Givetvis.

Det var inte kommunikation längre. Det var inte ens en diskussion. Det var markeringar.

Små, exakta rörelser.

Lekstuga.

Samtidigt gick det inte att låta bli att fundera. Varför ta bort möjligheten att se kommentarerna överhuvudtaget?

Det framstod knappast som ett beslut grundat i någon allmän princip. Snarare som ett ganska riktat beslut. Och människor brukar sällan dölja sådant som saknar betydelse.

Jag visste inte svaret.

Men frågan stannade kvar.

Att hon dolt möjligheten att se kommentarerna på hennes profilbild. Tagit bort taggarna på mina bilder av henne. Dolt sin relationsstatus. Det resulterade givetvis i sms från mig. Att hon rimligtvis borde inse att det skapade en osäkerhet, och frågetecken gällande vad hon dolde för mig. Eller dolde hon mig för någon?

Hennes svar lät inte dröja på sig:

– Du har varit osäker sedan vi träffades första gången och slänger massa konstiga saker över mig

– Det har varit mer dy själv som sagt att jag är singel,  du frågade och jag svarade. Inte konstigare än det men du gillade inte svaret och hakade på istället att ge tid… men med tanke på hur fel jag uttrycker mig, beteer, är osv får du bara vara glad 

Nej, det var inte jag som sagt att hon var singel om andra män frågade. Det var hon. Jag hade bara frågat om det. Ganska naturligt, tyckte jag. Och när jag inte fick något riktigt svar frågade jag igen. Också ganska naturligt.

Men någonstans på vägen verkade själva frågorna bli viktigare än det som hade sagts från början. Som om antalet gånger jag återkom till ämnet vägde tyngre än det ursprungliga uttalandet.

Det var ett mönster jag skulle komma att känna igen.

Om jag blev osäker på grund av någonting hon sagt eller gjort, blev osäkerheten mitt problem. Om jag ställde frågor, blev frågorna problemet. Om jag försökte resonera kring motsägelser, blev resonemanget problemet.

Själva utgångspunkten försvann ofta ur diskussionen. Kvar blev min reaktion på den. Och där fanns ingen lösning. För om orsaken aldrig fick diskuteras, återstod bara följderna.

När jag påpekade att dolda bilder, borttagna taggar, gömd relationsstatus och liknande rimligen skapade frågetecken, ledde det inte till svar.

Det ledde till nästa motrörelse.

Som om varje försök att förstå någonting bara flyttade frågan ett steg längre bort.