Etikett: Magi

Vi pratade inte om framtiden längre. Vi började leva i den…

– 8 juli 2022 –

Hon var tillbaka på gården igen.
Skulle stanna över helgen.

Som alltid skickade jag pengar för resan direkt när hon sa att hon ville komma.
På hennes sida av sängen stod som vanligt färska blommor.
Kylen var fylld med mat och vin.
Huset var nystädat.
Redo.

Jag hade förberett en överraskning.
Lånat båt av grannen.
Köpt metmask på burk.

– Vi ska göra en grej, sa jag.
Ta på dig något oömt.
Och varmt.

Hon såg på mig.
Nyfiken.

När hon förstod sken hon upp som en sol.
Fisketur.

Sjön låg spegelblank när vi gav oss ut.

Kvällsljuset vilade över vattnet och solen var på väg ner bakom skogen. Men det är inte sjön jag minns.

Det är henne.

Svarta byxor. Jeansskjorta. Under den en svart- och vitrandig tröja. Gummistövlar. Orange nagellack.

Håret uppsatt i en liten knut mitt uppe på huvudet. Lite Teskedsgumman.

Hon såg inte ut som kvinnan från sina bilder. Inte som kvinnan som kunde klä upp sig till oigenkännlighet. Inte som hon gjort på midsommar.

Hon såg ut som någon som hörde hemma där.

I båten.
På landet.
Bland djuren.

Som om hon alltid funnits där.

Hon satt i fören och log åt precis allting.

Metmaskarna.
Båten.
Motorn.
Att vi knappt fick någon fisk alls.

När båtmotorn gav upp och vi i praktiken fick driva omkring med en enda mört som resultat såg hon fortfarande lycklig ut.

Och kanske var det just det som gjorde kvällen betydelsefull.

Inte fisket. Inte sjön. Inte solnedgången. Utan hur enkelt allting kändes när hon var där.

Vi hade det bra. Hon såg enormt lycklig ut.

Helgen var som våra andra helger tillsammans.
Fantastisk bortom ord.
Dygnet runt.

Vi tog hand om djuren.
Högg sly åt dem.
Hon hade lärt sig köra den lilla traktorn.
Tyckte om det.
Jag stod bakom henne, halvt livsfarligt,
och höll om henne medan maskinen gick. Hon körde den med samma självklarhet som hon körde bil.

Vi tog någon liten utflykt med min gamla  -93 BMW M3 cabriolet för att handla.
Vägen låg varm och ljus.
Som alltid hade vi tur med vädret.
Det var som om hon fick solen att skina. Eller bilen för den delen. Den gamla till mint condition renoverade leksaken.

På kvällarna grillade vi.
Kött, grönsaker.
Eldens doft blandades med sommarens.
Vi drack vin.
Satt länge.
Lät skymningen bli natt.

Och varje kväll somnade vi tätt omslingrade.

Det hade blivit en total drog för mig
att ha lampan tänd på min sida av sängen.
Att se henne klä av sig när det var sovdags.

Hon skämdes nästan.
Log.
Sa alltid:
– Släck…

Och jag svarade, varje gång:
– Jag kan inte.
Jag vill titta på dig.
Du är det vackraste jag sett.

Den helgen –
den 10 juli 2022 –
ställde jag mig bokstavligt talat på knä.
Mitt i köket.
Mitt i natten. Båda Nakna.

Jag frågade om hon ville förlova sig med mig.

Hon svarade ja.

Hon var tvungen att åka hem för att arbeta i två dagar.
Men redan den 14 juli skulle hon vara tillbaka igen.
Till min stora glädje.

Jag hade vant mig vid hennes närvaro på gården.
Var tacksam för varje sekund.

Hon ville plocka svamp.
Plockade istället smultron på strå.
Gav mig.

Någon kväll var kylig.
Hon fick låna tjockare tröjor av mig.
Hon klädde i dem.
Passade i dem.

Jag saknade henne redan innan hon åkt.
Som alltid blev det tomt på gården utan henne.

Allt hade varit underbart.
Om jag inte haft så dålig humor.

Men hon hade ju sagt att hon älskade min humor.
Hon skrattade ofta.
Och högt.
Åt mina skämt.
Och mina små egenheter.

Jag frågade vad hon älskade med mig.

– Du är rolig, och stark, svarade hon
– Jaha, så i princip är jag en lyftkran med humor?

Hon skrattade.

• och du är klurig!

Så jag trodde i min enfald hon förstod mig. Min humor.

Det var det första misstaget…