Tänane Eriline

120 kilometer och 4 våfflor…

– 25:e Mars 2023 –

Jag hade kommit lite mer än halvvägs.

Vägen hade börjat anta den där färgen den får när man inte längre är hemma, men inte framme.

Jag tänkte ringa henne. Lät bli.

Osäker på om hon sov. Osäker på om hon vaknat i samma beslut som kvällen innan. Jag bar på den där onda aningen – att hon skulle ställa in. Att samtalet hade varit spritens verk. Att ånger ibland ringer snabbare än förnuft.

Och så ringde hon. Hennes signal. Som ett stick genom bröstet.

Jag var trevande. Försiktig. Som om orden kunde gå sönder om jag tog i dem.

Hon hade inte ändrat sig.

Jag sa vad GPS:en sa. En tid. En punkt i framtiden. Något mätbart att hålla sig i.

När jag ringde igen stod hon redan där nere. Öppnade.

Kramen var försiktig. Inte kall. Inte varm. Bara möjlig.

Kaffe. Hennes katt. Jag klappade honom och sa att det var en ära att äntligen få träffa honom. Det kändes viktigt att börja rätt.

Vi åkte vidare.

ICA Maxi.
Systembolaget.

Hon tittade på vagnens innehåll, på listan som aldrig tog slut. Undrade vad jag egentligen tänkte göra.

– Laga mat. Våffeldagen i morgon.

Hon bar sin ring när vi satte oss i bilen. Jag såg den i ögonvrån. Sa ingenting.

Jag höll bara hennes hand. Den som bar ringen. Hela resan. När jag växlade gjorde jag det med vänster hand och styrde med knät. Som jag alltid brukade. Som min pappa alltid gjorde.

Att det var en av dom endast tre tillfällen hon skulle komma att bära den visste jag inte. Inte då.

Resan hem var lång. Samtalet ännu längre.

Vi talade om det som fungerat.
Och det som inte gjort det.
Om hur ord blir till vapen.
Om hur tystnad kan bli ett hot.
Om konflikter.
Om ärlighet.
Om tillit.

Hon sa att hon saknat mig. Sa att hon varit monogam. Sa att hon älskade mig.

Det var ett bra samtal.

Vi pratade om sådant som legat mellan oss länge. Sådant som samlas i hörnen om man inte tar hand om det. Missförstånd. Saker som sagts. Saker som inte sagts.

Ingen höjde rösten. Ingen försökte vinna. Vi rörde vid problemen ungefär som man känner efter om isen håller. Försiktigt först. Sedan lite längre ut. Det fanns ingen ilska kvar i samtalet. Bara någon sorts vilja att förstå. Och kanske, för första gången på länge, en vilja att bli förstådd.

Väglaget var uselt. Mörkret kompakt. När vi till slut rullade in genom grindarna var natten redan sen.

Hon hjälpte till med fåren. Som om inget varit brutet. Som om allt fortfarande gick att hålla.

Vi gjorde enkel mat. Tände en brasa. Lät värmen ta över det vi inte orkade säga. Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Två själar. Två kroppar som känt avståndet i varje centimeter.

Det fanns inga färska blommor från hennes sida. Jag bad om ursäkt. För det. För röran. För röklukten. Men jag lät lampan vara tänd på min sida när hon klädde av sig. Jag hade saknat synen. Den där synen. Inte för människor. För gudar.

Vi sa ingenting om relationen. Om dess vara eller icke vara. Det behövdes inte. Men det kom någonting annat. Hon ville inte att vår relation skulle vara sexuell.

Det kändes inte viktigt just då. Jag la det åt sidan.

I morgon var det våffeldagen. I alla fall för oss.