REK

07:59 20/03/23…

– 20 mars 2023 –

Jag hade till slut bestämt mig.

Att jag inte kunde göra någonting med den. Inte använda den till någonting. Inte ge den någon roll, inget liv, ingen framtid.

Den gick inte att bära. Den gick inte att sörja. Den gick bara att se på.

Hade hon burit den ens en sekund hade den kanske fått en annan sorts sorg. Ett affektionsvärde. Ett spår. Men så var det inte.

Den hade aldrig fått röra Hennes hud. Aldrig fått göra sitt jobb. Inte ens initierat det. Hon visste inte ens att den var en realitet.

Så jag skickade den. Slutligen.

Förlovningsringen hon sagt var den finaste av dem jag visat. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp den 25 oktober. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp trots att hon hävdade att den inte fanns. Förlovningsringen till en förlovning som enligt henne aldrig existerade – i en relation hon ändå avslutade.

Det var mycket som inte fanns.

Men ringen fanns.

Den var verklig. Den vägde. Den låg kvar.

Jag packade den. Varsamt. Inte hårt.

Bifogade ett kort. Egengjort. Baserat på ett foto av oss första morgonen tillsammans. Texten Armastan Sind. Och Hennes namn.

Som man gör med saker som inte längre får stanna, men som inte förtjänar att kastas.

Sedan lämnade jag in den.

REK.

07:59 den 20 mars anlände den till hennes utlämningsställe.

Mer exakt än mycket av det vi haft tillsammans. I alla fall på distans. I text.

Efter det fanns inget mer att göra. Inte med ringen. Inte med tanken på den.

Den, nästan, hade nått sin adress.