Etikett: Känslor

Det började inte med kärlek. Det började med tillit...

– Juni 2022 –

Vi fick kontakt den tionde juni 2022.
Tinder.
Ett svep, ett sammanträffande, ännu ett ansikte i en lång rad av möjliga missförstånd.
Sådant brukar inte betyda något.
Det är därför man sällan är vaksam när det plötsligt gör det.

Dagen efter bytte vi nummer.
Sms:en var till en början artiga, nästan prövande, som om vi båda gick runt något vi redan anade fanns där.
Redan tredje dagen ringde jag henne.
Samtalet varade i sju timmar.
Hela natten.
Inte ett enda avbrott där man famlar efter nästa ämne.
Ingen tröttnad.
Ingen vilja att lägga på.
När vi till slut gjorde det var det morgon, och något hade redan flyttat in i mitt liv utan att be om lov. Nr vi lagt på skickade hon ett sms med ”Oj va klockan blev mycket – vi har pratat i 7 timmar. Vad hände med tiden?”

Vi pratade varje dag den veckan.
Inte för att vi hade bestämt det, utan för att tystnad kändes märkligare än närhet.
Hon berättade mycket.
Om sitt liv.
Om sin bakgrund.
Om exet, miljonären.
Hon sa att hon haft issues.
Sa det rakt, utan skam.
Men tillade snabbt att hon gått i terapi.
Att hon löst alla knutor.
Det fanns ett lugn i sättet hon sa det på, som hos någon som redan lagt något bakom sig och nu stod stadigt på andra sidan.


Jag hörde inga varningsklockor.
Jag hörde en människa som gjort sitt arbete med och för sig själv.
Inte minst – jag ville tro på det.
Och tro är ett starkt bränsle när man är redo att börja om. I efterhand är det många detaljer jag borde ha fördjupat mig i men som jag där och då inte fördjupade mig i. Med facit i hand borde jag ha gjort det. Om hennes ex, om hennes påstådda terapi, om en massa saker.

Samtalen blev snabbt djupa.
Inte sentimentala, utan reflekterande.
Vi talade om relationer som om vi båda bar på erfarenhet nog att inte behöva romantisera dem.
Om grundstenar.
Om ansvar.
Om närvaro.
Om vad kärlek kräver när den inte längre är ny.
Vi skrattade.
Skämtade.
Delade musik, litteratur, konst.
Det fanns en lätthet i allvaret, en vuxen ton som gjorde att vi slapp gardera oss.
Det kändes som två människor som inte längre ville leka, bara förstå.

Vi lade till varandra på Facebook och Instagram.
Jag tittade på hennes bilder.
Inte av misstänksamhet, utan av nyfikenhet.
Det slog mig att det inte fanns några spår av ett tidigare liv i form av män.
Inga ex.
Inga gamla relationer.
Som om de aldrig funnits.
Däremot fanns det gott om bilder på sonen och dottern.
Trygga bilder.
Närvaro.
Vardag. Även bilder på hennes själv. Inte sällan ”gillade” av ett stort antal män. Alla i samma ålderskategori. Alla spridda geografiskt. Alla inom yrken som på något sätt symboliserade det där klientelet som ”folk felaktigt tror har pengar”.

En märklig detalj, som jag då avfärdade som ett skämt, var att hon ofta återkom till att hon egentligen hade velat träffa någon på Kungsholmen. Inte någon särskild person. Bara någon som bodde där.

Det framgick aldrig om det handlade om avstånd, bekvämlighet eller något annat. Men i efterhand slog det mig att det är ett ovanligt urvalskriterium.

De flesta börjar med människan. Adressfrågan brukar komma senare.

Det enda på hennes sociala medier som egentligen pekade bakåt mot det tidigare livet var några bilder från ett ökenrally. Sand. Veteranbilar. Vidsträckta landskap. Äventyr.

Men varken exet eller dottern syntes till. Bara hon.

Jag reflekterade inte särskilt över det då. Tvärtom såg jag det som ett tecken på att hon hade lagt det gamla bakom sig. Som om hon dokumenterat en frihet som inte behövde några vittnen. Någon som rensat ut det som varit och gått vidare.

Sådant vill man gärna tro om människor när man möter dem. Att de är klara med sitt förflutna.

Först långt senare fick jag veta att resan inte alls var någon ensam frihetsförklaring. Att den var kopplad till exets veteranbilsintresse och att den, enligt henne själv, också varit ett försök att ge relationen en sista chans. För dotterns skull.

Plötsligt såg bilderna annorlunda ut. Samma sand. Samma bilar. Samma horisont.

Men en helt annan berättelse.

Jag såg bilder på henne från olika perioder av hennes liv. Det gick inte att ta miste på att hon varit närmast osannolikt vacker under många år. Den sortens skönhet som får människor att stanna upp en sekund för länge. Men det var märkligt nog inte den kvinnan som fångade mig. Det gemensamma however för alla bilder i alla perioder var hennes uppenbara medvetenhet om sitt utseende. Det gick inte att ta miste på.

Det som tilltalade mig hade vuxit fram senare. Ganska nyligen. Någonting mjukare. Djupare. Mer sammansatt. Inte den unga kvinnans skönhet, utan den mogna kvinnans uttryck.

Som om livet själv, med alla sina misstag, sorger och erfarenheter, långsamt hade lagt till något som inte fanns där från början.

Efter knappt en vecka sa hon att hon ville ses.
Att vi pratat så mycket att det kändes märkligt att inte mötas.
Hon föreslog att hon skulle komma kommande helg.
Jag swishade bensinpengar direkt.
Inte för att imponera.
Inte av plikt.
Utan för att det kändes självklart att ta bort hinder.
Resan var drygt en 5 timmar enkel väg.
Jag frågade vad hon åt, vad hon inte åt.
Jag ville handla rätt.
Inte perfekt.
Rätt.

Samtidigt befann jag mig i spillrorna efter mitt eget tidigare liv.
Separationen i januari samma år hade lämnat huset i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som uppgivenhet.
250 kvadrat.
Åtta rum.
Ett hem som förlorat sin riktning.
När hon sa att hon skulle komma fick jag panik.
Inte över henne.
Över mig själv.
Över vad hon skulle se.

Grannarna hjälpte mig i två dygn.
Vi storstädade som om tiden gick att skruva tillbaka om man bara tog i tillräckligt hårt. Vi storstädade som om det gällde att dölja ett brott.
Jag försökte göra en version av mig själv som var redo att ta emot någon.
Jag försökte återskapa en version av mig själv som var möjlig att möta.
Inte blank.
Inte ny.
Bara fungerande. Närvarande.
När allt var klart stod jag där ensam i huset och väntade.
Det var länge sedan jag väntat på någon med både hopp, förväntan, och rädsla i samma andetag.

När hon var halvvägs skickade hon en selfie.
Ett ansikte i rörelse, fångat i ett tillfälligt ljus.
Hon var den vackraste kvinna jag sett. Både på ett yttre sätt.
Och på det där sättet som gör att man plötsligt förstår varför man blottat sig, städat för hårt och öppnat dörrar man länge hållit stängda. Det var någonting i blicken. Och att hon var osminkad och naturlig.

Det var en själ på väg. En själ jag samtalat med mycket och länge senaste tiden. Jag kan inte sätta fingret på det. Kanske ”värme” bäst beskriver känslan.

Det var då jag borde ha förstått.
Att allt som börjar så intensivt alltid kommer att kräva ett pris.
Men jag gjorde som man gör när man äntligen tror sig ha hittat något sant:
Jag gick henne till mötes.