Vi hann nästan bli vi igen. Under en cykeltur…
– 5:e Augusti 2023 –
Dagen efter mitt sena spontanbesök, började med sms, 09:55, från henne;
– Hoppas att du har vilat ut dig nu
– Hoppas detsamma ❤️
– Tack
– Det var skönt sova med dig
– Tack
– Ka?
– Ja, det var skönt när du sov
– Det var inte min fråga
Noll känsloyttringar. Noll. Inga. Och inte ens på en rak fråga – ”Ka?” (detsamma). Utan då en syrlig ”det var skönt när jag sov”.
Jag undvek att låta hennes känslokyla slå tillbaka. Speglad. Även om det hade varit rättmätigt – lika för lika. Utan undantag.
Dagen gick. Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag gjorde som jag gjorde. Egentligen kan jag inte motivera det. Det fanns ingen plan. Ingen strategi. Bara en känsla av att jag inte ville låta morgonens märkliga sms bli det sista mellan oss den dagen.
Klockan hade hunnit bli ett. Jag satte mig i bilen och åkte in mot city. Strax innan hennes hus låg blomsterhandeln. Jag stannade till, gick in och bad om de vackraste rosor de hade. Det slutade med tjugofem långskaftade röda rosor. Tvåtusen kronor. Jag betalade, gick tillbaka till bilen och körde de sista hundra meterna fram till hennes hus.
Jag satte mig på gräsplätten utanför. Rosorna låg bredvid mig. Det hela var egentligen en chansning. Jag visste inte ens om hon var hemma. Jag tog upp telefonen och ringde. Hon svarade nästan direkt.
– Det sitter en mystisk man på er gräsmatta…
Jag såg gardinen röra sig. Hon stod där bakom och tittade ner på mig. Jag log lite för mig själv, la på och väntade. Det tog ungefär tre minuter innan porten öppnades. Hon kom ut, gick över gräsmattan och stannade ett par meter framför mig. Blicken gick direkt till rosorna.
– Har du köpt rosor?
– Ehh… ja…
– Jaha. Till vem har du köpt rosor då?
– Min date…
– Jasså? Ska du gå på date?
– Det vet jag inte…
Det blev tyst mellan oss. Hon satte sig ner på gräset. Om hon redan då förstod att rosorna var till henne vet jag inte. Jag tror det. Samtidigt hade jag faktiskt varken sagt det eller räckt över dem. Rent tekniskt kunde de fortfarande vara till någon annan.
Hon tittade på buketten en stund.
– Dom är i alla fall väldigt vackra.
– Ja verkligen. Jag bad om dom vackraste.
– När vet du om du ska gå på date då?
– Senare…
Det blev tyst igen. Jag tittade på henne. Hon tittade tillbaka. Sedan frågade jag det jag egentligen åkt dit för att fråga.
– Vill du gå på date med mig?
Hon svarade direkt.
– Ja det kan jag göra.
Inte ”gärna”. Inte ”det vill jag”. Bara ”kan”. Jag registrerade ordvalet, men orkade inte analysera det. Jag var för glad över att svaret trots allt var ja. Jag räckte fram rosorna.
– Ja… då är dom till dig…
Jag fick en ganska distanserad kram. Inte direkt någonting som harmoniserade med ”min pojkvän som jag äntligen uttalat relationen till dyker upp på min gräsmatta med 25 röda långskaftade rosor och vill bjuda på date åh så lycklig jag är-kram”.
Jag åkte hem igen. Vi hördes senare under eftermiddagen via sms och bestämde tid. Jag ställde bilen utanför hennes hus ungefär fem minuter innan vi sagt. Sedan beställde jag en Uber. Några minuter senare öppnades porten och hon kom ut.
Inte heller den här gången kom någon varm kram.
Det var någonting med henne som kändes annorlunda. Jag hade svårt att sätta fingret på vad. Det var fortfarande hennes stil. Fortfarande hon. Men samtidigt inte riktigt. Som om någon skruvat åt allting ett halvt varv. Mindre konstnärligt. Mer kontrollerat.
Hon hade klänningen jag köpt till henne några månader tidigare. Den svarta med de små lila och blå hjärtana. Ovanpå den en orange skinnjacka. Håret var uppsatt. Sminkningen var annorlunda. Inte hårdare. Inte fulare. Bara… inte gjord för att vara mjuk. Inte gjord för en romantisk kväll. Snarare för att signalera någonting annat. Officiell. Stram.
Det var nästan som om hon tagit på sig en rustning.
Vi satte oss i Ubern och åkte iväg.
Jag hade tänkt tillbaka på Boule Bar. Hur roligt vi haft där. Hur enkelt allting varit. Jag tänkte att det kanske inte behövde vara svårare än så. Samma idé. Samma känsla. Samma två människor. Bara ett annat ställe.
När chauffören till slut hittade rätt steg vi ur bilen och gick den sista biten mellan husen.
Boule Och Berså.
Ett underbart litet ställe precis vid vattnet. Enkelt. Avslappnat. Hamburgarna grillades utomhus. Det luktade sommar. Maten var billig men riktigt bra. Deras hemgjorda dippsås var fullständigt fantastisk. Hon tog extra pommes. Jag en pita.
Jag minns fortfarande hur vacker kvällen var. Eller kunde ha varit.
Vi åt. Vi pratade. Eller rättare sagt – vi försökte prata. Men det var inte alls samma kvinna som jag blivit kär i där ute på gården några månader tidigare. Värmen fanns inte där. Inte glädjen heller. Det som mötte mig var någonting helt annat. Ett sätt att röra sig. Ett sätt att titta. Ett sätt att svara. Som om allting behövde hållas på armlängds avstånd.
Någon sorts nonchalans.
Någon sorts arrogans.
Någon sorts distansering.
Det var svårt att sätta ord på det. Hon var fortfarande samma människa. Samma röst. Samma ansikte. Samma skratt, när det väl kom. Ändå var det som om någonting mellan oss hela tiden stod i vägen. Som om platsen inte var fin nog. Som om kvällen inte var tillräckligt bra. Som om ingenting riktigt dög.
Klockan närmade sig sju. Solen sken fortfarande från en klarblå himmel. Luften var varm. Vattnet låg nästan spegelblankt. Det var en sådan där svensk sommarkväll som egentligen gjorde allt arbete själv. Vacker. Lugn. Behaglig. En kväll som nästan bad två människor att tycka om varandra.
Den kunde ha blivit precis så.
Istället återkom samma antydningar om och om igen. Att vi inte fungerade. Att vi kanske inte borde vara tillsammans. Att det fanns någonting mellan oss som inte gick att komma runt. Inte sagt rakt ut. Men tillräckligt tydligt för att hela tiden ligga där under samtalet.
Till slut hade hon ingen lust att spela boule längre. Vi reste oss när vi ätit klart. Började gå.
Boule Och Berså låg verkligen lite kringelkrok. Vi irrade oss fram mellan husen innan vi till slut hittade rätt väg ut. När vi kom fram till uppfarten mot Fåfängan stannade jag och tittade upp mot berget.
– Har du varit uppe på Fåfängan?
Hon skakade på huvudet. Det hade hon inte.
Solen stod precis rätt. Klockan också. Det var en sådan där kväll då man nästan känner att man kommer att ångra sig om man inte tar den lilla omvägen. Vi började gå uppför backen tillsammans. Sakta. Steg för steg.
När vi kom upp till toppen möttes vi av en oväntad syn. Restaurangen var stängd. Kanske nedlagd. Jag stod en stund och tittade på byggnaden och kom att tänka på tonåren. Första fyllan. Beyaz. Det billigaste vinet som gick att få tag på. Köpt av någons storebror. En helt annan tid. Ett helt annat liv.
Vi gick vidare och hittade den bästa bänken på hela Fåfängan. Där satt vi. Waldemarsudde låg rakt framför oss. Söders siluett bredde ut sig åt vänster. Vikingterminalen låg kanske femtio meter nedanför det branta berget. Längre bort Kastellet. Och mitt i alltihop Stadshustornet, inramat av den djuporange kvällssolen. Himlen var nästan helt klar. Bara några tunna molnstråk hade letat sig fram.
Hon flyttade sig lite närmare. Jag tog hennes hand. Efter en stund lutade hon huvudet mot min axel. Vi sa nästan ingenting. Det behövdes inte. Jag tog en selfie på oss. Sedan en till. Plötsligt började hon fåna sig. Skratta. Ett riktigt skratt. Som om någon långsamt lyfte av henne den där rustningen hon burit hela kvällen.
Jag minns fortfarande klockslaget.
21:30.
Hon lade armarna om mig. Vi satt kvar tysta och tittade ut över Stockholm. Solen sjönk långsamt bakom staden. Från ingenstans, nästan viskande, kom orden.
– Jag älskar dig…
Vi satt kvar en stund till innan vi reste oss. Solen hade försvunnit bakom horisonten och kvällsluften hade blivit svalare. Vi började gå nedför berget mot Danvikstull. Efter en stund tog jag upp cigaretterna och tände en.
Hon tittade på mig direkt.
– Du skulle ju sluta röka!?
– En cigg…?
– Nej!
Jag stod kvar någon sekund, tittade på paketet i handen och kastade sedan hela paketet över broräcket. Tog 1 minut så fick jag panik. Inga cigg.
– Det där var kanske förbannat korkat gjort? Undrar om man kan klättra ner?
Hon gav mig en blick. Himlade med ögonen.
Där stod de igen. De pistagefärgade elcyklarna.
Vi tittade på varandra, log lite och tog varsin. Det hade nästan blivit en liten tradition. Så fort vi fick chansen hamnade vi på de där cyklarna igen.
Vi rullade ut på Folkungagatan. Hon körde precis som vanligt. PRecis som när vi första gången upptäkt och utforskade cyklarna. Som en biltjuv. Ju fler människor det blev, desto mindre verkade hon bry sig. När vi närmade oss Medborgarplatsen började jag bli orolig på riktigt. Bussfiler åt alla håll. Fulla människor som vinglade rakt ut i gatan utan att se sig för. Cyklar. Bilar. Taxi. Ett fullständigt kaos. Stockholmslördag indränkt i idioter indränkta i alkohol.
Jag lade mig framför henne. Inte för att visa vägen. Snarare för att försöka skydda henne lite. Samtidigt tittade jag nästan mer bakåt än framåt. Hon verkade däremot inte bekymra sig det minsta. Hon skrattade högt, väjde för människor i sista sekund och körde någon sorts halv slalom mellan hinder som knappt fanns. Som ett barn. Ett glatt barn. Som skrattade. Nästan utmanade. Utan några som helst tankar på konsekvenser.
En kvinna så totalt olik den som kommit ut iförd rustning.
Det blev inte direkt lugnare när vi kom till Götgatsbacken. Där slog vi av på farten och rullade långsamt sida vid sida. Vi diskuterade om man egentligen fick cykla på gågatan. Hur reglerna fungerade. Vem som egentligen hade företräde. Ett fullständigt vardagligt samtal som på något märkligt sätt kändes väldigt fint just då.
Efter ett mindre labyrintspel genom Slussen lyckades vi till slut hitta rätt väg mot Stadshuset. Fingrarna började bli kalla av fartvinden och kvällsluften. Vi ställde tillbaka cyklarna och fortsatte till fots längs Norr Mälarstrand.
Vi höll handen.
Vi gick långsamt.
Vi pratade.
Om allt.
Om ingenting.
Klockan närmade sig midnatt när vi passerade Mälarpaviljongen. Vi gick in och fick ett bord omgivet av blommor, precis vid vattnet. Stockholm låg nästan spegelblankt omkring oss. Jag beställde en öl. Hon ett glas vin.
Vi fortsatte promenaden. Hornsbergs Strand började breda ut sig framför oss. Restaurangerna låg tätt längs vattnet. Jag kommenterade att området blivit riktigt restaurangtätt och pekade på ett ställe som såg trevligt ut.
Hon tittade dit.
– Där har jag varit.
– Jaså?
Jag tittade på henne.
– När då?
– Med vem?
Hon släppte min hand.
– Ska du börja älta är det ingen idé!
Jag blev nästan förvånad över reaktionen.
– Älta? Jag bara frågade. Det är ju ett ganska udda ställe att bara råka hamna på. Och du sa ju tidigt att du egentligen ville träffa någon som bodde på Kungsholmen. Jag undrade bara om det var en date. Varför inte bara säga det i så fall? Jag har inga problem att säga ”jag var där på en date för tre år sedan” om det var så.
Hon svarade inte på frågan.
Istället bytte hon samtalsämne.
Jag lät det vara. Vi fortsatte gå. Men tanken lämnade mig inte riktigt. Om det bara hade varit en gammal date, varför inte säga det? Varför blev en så enkel fråga plötsligt någonting som behövde undvikas? Och om hon faktiskt försökte dölja den, varför? Berodde det på att den mannen fortfarande fanns kvar någonstans i hennes liv?
Det där är en märklig punkt i en relation.
Den punkt där bristen på öppenhet börjar skapa fler frågor än själva sanningen sannolikt någonsin hade gjort.
Vi fortsatte hemåt mot hennes lägenhet. Samtalet gled tillbaka till restauranger igen. Vi kom in på Thai Boat. Jag konstaterade att jag inte varit där på många år och frågade om hon hade varit det.
Det hade hon.
Det var då en annan tanke började ta form.
Under sina två år i Stockholm verkade hon ha hunnit med en anmärkningsvärd mängd platser. Restauranger. Museum. Utflyktsmål. Romantiska miljöer. Upplevelser. Sådant som de flesta arbetar av under ganska lång tid.
Tempot var nästan… turistiskt.
Jag gick bredvid henne och försökte förstå bilden som växte fram.Handlade det bara om en ovanligt stor nyfikenhet på hennes nya hemstad? Eller hade hon upplevt allt detta tillsammans med ett stort antal olika män?
Jag var tillbaka där igen.
Mannen Som Försvann. Kompisen Utan Namn. Mannen som, enligt henne själv, hört av sig precis när vi träffats och ville fortsätta datea henne. Promenad-daten. Mannen som velat titta på när hon hade sex med andra män. Väninnan hon pratat ”gruppsexbåt” med och om dom skulle besöka den. Och hennes plötsliga diskussion om Nose Hook.
Det var egentligen två helt olika spår som hela tiden började flyta ihop.
Det första handlade om sådant som bara dök upp. Eller snarare – sådant som egentligen inte bara dyker upp. Nose Hook är inte ett samtalsämne som uppstår ur tomma intet. Inte heller gruppsexbåtar. Sådana saker kommer nästan alltid någonstans ifrån. Från ett samtal. En upplevelse. En människa. Ett sammanhang. Jag försökte förstå varifrån.
Det andra spåret handlade inte om omfattningen. Den var egentligen inget problem. Alla människor har ett liv före en relation. Alla människor har ett förflutet.
Problemet uppstår först när man samtidigt börjar signalera att vissa delar av det förflutna av någon anledning inte får nämnas. När enkla frågor möts av tystnad. Eller av ett snabbt ämnesbyte. Då förändras själva frågorna.
Inte därför att historien i sig blir större. Utan därför att bristen på öppenhet får den att kännas större.
Jag var tillbaka vid hennes ord från långt tidigare. Att hon egentligen velat träffa någon som bodde på Kungsholmen. Nu gick vi just där. På Kungsholmen. Hon hade varit här tidigare. På restauranger. På platser. Men vissa av dem ville hon plötsligt inte berätta om.
Varför? Jag hade själv gjort precis tvärtom.
Jag hade varit väldigt tydlig med att jag hade ett förflutet. Inte därför att jag tyckte det var viktigt att redovisa gamla relationer. Utan därför att jag ville göra motsatsen till att skapa frågetecken. Jag ville understryka en enda sak.
This was.
Inte this is.
Det fick mig att tänka på ett ex femton år tidigare.
Hon var ganska ung när vi träffades. En kväll bestämde hon sig för att ha vad hon själv kallade an evening of confessions. Hon berättade saker som hon burit på länge därför att hon skämdes över dem. En semester i Magaluf med tre kompisar. Samma dusch som två killar. Topless på ett skumparty. Sex i en taxi. Kort sagt fyra nittonåringar som för första gången upptäckte världen utan vuxna omkring sig.
Jag minns att jag bara skrattade
– Jaha… var det där ditt livs stora bekännelse?
På turné hade det där räknats som en ovanligt slow weekend.
Vi kom hem till henne sent den kvällen.
Vi satte oss i soffan. Drack te. Pratade vidare. Pussades. Kramades. Kvällen hade blivit lugn igen. Den där märkliga pendlingen mellan närhet och avstånd som följt oss under hela dagen verkade för stunden ha stannat upp.
Efter en stund reste hon sig, klädde av sig och tog på sig morgonrocken jag gett henne tidigare under året.
Lexington.
Hon vände sig mot mig.
– Vill du sova över?
Jag svarade ja.
När vi lagt oss låg vi tätt omslingrade. Hon hade trosorna på sig. Jag uppfattade det direkt som en markör. Ett tyst sätt att säga att kvällen slutade där. Inga ord behövdes. Jag förstod precis vad hon menade.
Och jag respekterade det.
Ändå fanns det två röster inom mig.
Den ena ville ta ett steg tillbaka. Skydda sig lite. Markeringen gjorde ont, även om jag accepterade den. Den andra brydde sig inte om det. Den var bara tacksam över att få ligga där. Att få somna tätt intill henne. Att få känna hennes armar omkring mig, även om det bara var just så långt hon ville släppa in mig den kvällen.
Jag tror att det var samma del av mig som senare skulle låta allting gå alldeles för långt. Den del av mig som accepterade nästan vilka villkor som helst, bara för att få stanna kvar en stund till. Den del av mig som blev tacksam för det lilla, därför att den hela tiden var rädd att förlora även det.
Hade jag då vetat det jag vet idag. Hade jag fortfarande valt samma väg?
Sedan fanns den där andra tanken som inte riktigt ville lämna mig. Hur enkelt allting egentligen hade varit under de där timmarna. Vi hade promenerat genom Stockholm. Ätit hamburgare vid vattnet. Åkt elcykel. Suttit på Fåfängan och sett solen gå ner. Hållit handen. Skrattat. Pratat. Det var inga märkvärdiga saker. Tvärtom. Nästan allting vi gjort hade varit fullständigt vardagligt.
Det slog mig hur lite som egentligen krävdes. Nästan ingenting hade kostat pengar. Nästan ingenting hade krävt planering. Det hade bara handlat om att vara tillsammans. Vi hade kunnat ha sådana här dagar hur ofta som helst. En middag. En promenad. Ett glas vin. En utsikt. Några timmars närhet. Ett helt vanligt liv, som plötsligt inte kändes särskilt vanligt längre.
Istället lade vi båda en närmast absurd mängd tid och energi på någonting helt annat.
Vi bråkade via sms istället för att leva. Bråkade om samma sak. Det eviga pingpong-spelet i sms. Samma diskussioner. Samma missförstånd. Samma absurda försök att reda ut orsak och verkan.
Om och om igen. Timmar blev dagar. Dagar blev månader. Samtal som egentligen borde ha tagit fem minuter fick leva sina egna liv och växa sig större än de någonsin borde ha blivit.
Och varje gång jag försökte komma till en lösning blev det istället orsaken till ett nytt bråk.
Det var kanske det sorgligaste av allt. Inte att vi hade svårt att vara lyckliga tillsammans. Tvärtom. De där timmarna visade hur lätt det egentligen kunde vara.
Det tragiska var hur mycket tid vi båda istället lade på allt det som stod mellan oss, när vi hade kunnat lägga samma tid på att bara leva tillsammans.
Dom där två rösterna. Den ena ville ta ett steg tillbaka. Och den andra. Den del av mig som accepterade nästan vilka villkor som helst, bara för att få stanna kvar en stund till.
Hade jag då vetat det jag vet idag. Hade jag fortfarande valt samma väg?
Svaret är ja. Förmodligen.
Men om det inkluderat att jag själv skulle leva sexlöst under de kommande åren. Hur det sett ut för henne vet jag inte.
Och om jag dessutom vetat på vilket sätt hon slutligen skulle bryta för gott. Efter allt jag fortsatte investera de kommande tre åren. Eller över huvud taget. Vad jag gick igenom. Vad jag accepterade. I samma anda.
Nej. Jag hade rest mig och gått.
Mycket insiktsfullhet och vackert uttryckt. En tanke var att jag inte förstår att du tillät dig bli behandlad på det…