Fruan

Ju mer jag förklarade, ju mer fel hade jag gjort…

– 10:e Oktober 2022 –

Plötsligt kom ett sms.

Hon skrev att hon hade hört att “fruan var på väg tillbaka till gården”.

– Ehh… vad?

Sedan direkt:

– Vad fint! Ni verkade passa bra ihop. Du har ljugit för mig! Du är fortfarande gift! Jag bara frågar. Efter att du skämtförlovat dig med mig och innan skilsmässan träder i kraft.

– Nej. Jag har inte ljugit. Och jag är inte gift. Tack för en trevlig morgonhälsning förresten! Vad är problemet? Vill du slippa åka hit i morgon? Exakt vad, i klartext, har orsakat att du snurrar igång nu på morgonen?

– Morgon eller kväll. Vad spelar det för roll? Du behöver någon mer dugbar. Inte bara för att ha tråkigt ensam.

– Dugbar? Ingen har väl någonsin krävt att du ska göra någonting på gården? Och gällande tråkigt – jag har saknat dig, önskat du vore här. Tyckte det var tråkigt att du inte var det. Hur kan det missförstås?!

– Du mår inte bra med mig. Som du älskar nämna i sociala medier. Och samtidigt hedras fruan på Facebooken!

– Exakt var har jag skrivit, eller någonsin sagt jag inte mår bra med dig? Har skrivit jag saknar dig. Det är på teknikalitet att inte må bra utan dig.

– Du säger själv att du dricker och röker mer när du inte mår bra och det kan man säga gör inte lite när jag är där!

– Vänta nu… kan vi reda ut en sak i taget? Inte bara ösa anklagelser och felaktiga påståenden. Dessutom i SMS? Short message service. Det är typ avsett för ”köp mjölk”, eller ”blir 5 min sen”. Inte djuplodning av infekterade relationsfenomen…

Hon skickade plötsligt en skärmdump. Från en av de där sajterna som säger sig ha koll på allt.

Mitt namn.
Uppgift om äktenskap.
Adress.

Jag svarade att det var fel.

Fakta var enkel:

Vi hade separerat i januari.
Ansökan om skilsmässa skickades in i februari.

Tingsrätten lade på betänketid.

Barnen som låg till grund för det var inte mina.
Det var mitt ex barn från en tidigare relation.
De hade aldrig varit skrivna på min adress.

Ändå blev det betänketid. Nåt hade troligt blivit fel. Det fördröjde processen, men ändrade ingenting i sak.

Slutliga handlingar skrevs under. Tingsrätten tog emot dem. Beslut fattades.

Efter det skulle det vidare till folkbokföringen. Registreras där.
Och först därefter uppdateras alla dessa sajter.

Det tar tid.

Så nej. Jag var inte gift. Jag hade inte ljugit. När vi träffades var jag skild.

– Mitt tips, skrev jag. Är du osäker – kontrollera via folkbokföringen innan du anklagar.

Då kom nästa:

– Varför ljuger du för mig?

Jag förklarade igen. Samma sak. Samma fakta.

Då bytte hon spår.

Nu handlade det om att jag kallat henne “min fru” på Facebook.

Hon menade att vi inte ens var förlovade.

Jag svarade att vi var förlovade. Jag kallade henne min fru på Facebook. Ja. Kvinnan jag öppet älskade och bejakade.

– Nej. Jag ville det. Men vi har inte gjort det. Vi har inte kommit till skott än.

Så var vi där igen. “Skämtförlovningen”.

Sedan nästa smsserie:

– Fruan hälsar välkommen på Facebook.
– Vad menar du?
– Fruan hälsar välkommen på Facebook.

Det tog ett tag innan det gick att förstå.

Min omslagsbild…

Gården. Huset. Stallarna. Fåren.
En katt. En grävmaskin.

Och långt där borta, kanske tvåhundra meter från kameran,
en människa. Någon som bar på något. En planka, kanske. Det gick inte att se vem det var. Inte med ögat. Inte digitalt. Jag kunde ana. Hon kunde inte veta. Ingen kunde veta. Det gick inte att se. Men hon bestämde sig ändå.

– Fruan hälsar välkommen!

Hon sa att hon bara “tänkte på saker”.

Jag svarade att det var på ett sätt som inte stämde med verkligheten. Hon svarade att jo det stämde absolut med verkligheten. Att jag var en lögnare.

Jag försökte förklara att jag inte tänkt på det. En fin bild på gården och en prick längst bort. Att jag omedelbart skulle åtgärda. Frågade om jag fick byta till en omslagsbild med henne och fåren.

– Inte lämpligt det är din frus gård.
– Nej det är vår gård, inte bara hennes. Nåt som tvivelsutan måste lösa sig inom kort.

Nu kom nästa. Nu hade jag plötsligt ”en profilbild med min exfru”.

Jag skickade en skärmdump på min aktuella profilbild. En bild på mig och Kärleken. På oss. På henne.

Jag påpekade också att jag hade taggat henne.
Att hon inte godkänt taggen.

– Man kan ha en profilbild utan att tagga, löd svaret.

Ja det kunde man. Absolut. Men kunde jag ha en profilbild på oss kunde hon kanske godkänna taggen i den? Eller?

Svaret uteblev. Istället kom hånet.

– Wow. Kolla fruan som hälsar välkommen.

Och sedan:

Släggan.

Att min exfru lämnat mig på grund av mig.
Mina fel. Mina problem. Att hon gjort rätt i det. Pga hur jag var som människa.

Kärleken hade fått höra sanningen. Min separation hade absolut egentligen ingenting med min exfru och mig att göra. Egentligen. Det handlade om vuxna barn med åsikter och viljor. En stor djävla infekterad härva. Men oavsett allt det så var det nu över. Borta. Finito. Punkt. För mig fanns hon. Bara hon.

Likväl fortsatte hon slå. Om allt i en stor soppa. Bilden, mina ”Lögner”. Om allt.

Där började det ta slut. Tålamodet. Orken. Rundgången.

Jag tog hennes skärmdumpar.
Markerade. Kryssade över. Med rött.
Skrev “Ej korrekt”.

Och skickade tillbaka.

Varenda en.

I ena andetaget var det fel att jag kallat henne min fru. I andra var jag lögnare. Sedan var det fel att det stod någonstans att någon som inte var min fru var min fru. Saker totalt bortom min kontroll.

Det fanns inget sätt att göra rätt på. Det var bara så det var.