Och det var kanske problemet…

– 5:e Juli 2024 –

Det ska sägas. Det hade krävt en hel del research. Old School.

Men för någon som varit på turné mer eller mindre konstant i en tid när det inte fanns internet, inga smarta telefoner, inga kartappar, inget google, bara improvisation, telefonkiosker och tjocka kataloger var det ändå inte oöverskådligt.

Det gick att lösa. Problem är till för att lösas.

Hon var på sitt bemanningsuppdrag ”i Norrland”. Ville inte säga var. Som vanligt. Hade skickat en bild på vandrarhemmet när hon kom fram sent på natten.

Det var vad jag hade. En bild. ”Norrland”. Och en ungefärlig tidsaspekt för resan.

Jag började spåra vandrarhemmet. Efter många om och men hittade jag det. Många timmar med många bilder på vandrarhem blev det. Sedan närmaste ort. Närmaste blomsterhandel. Inget svar. Till slut fick jag tag i en av ägarna via hennes privata mobil. Butik stängd för sommaren. Dead end.

Närmaste öppna blomsterhandel låg drygt tjugo mil bort. Tre timmar med bil. Enkel väg.

Normala människor hade kanske stannat där. Jag vägrade. Det gällde Henne. Kärleken.

Med hjälp av en gammal turnékamrat, beredd att ställa upp i ur och skur som turnekamrater gör även 20 år senare, och dessutom bosatt i den inte särskilt närliggande orten, hittade jag ett åkeri. Ägd av en bekant till honom. Ägaren var förvånad över uppdraget, men min vän hjälpte till med ”förtur”. Fraktlösningen var minst sagt groteskt feldimensionerad för ändamålet. Men det som fanns att tillgå.

Man kan tydligen skicka blommor även med långtradare. Inte optimalt för miljön. Men det går. Det fanns något absurt i det som nästan tilltalade mig. Rimlighet hade aldrig varit mitt främsta styrmedel.

Först koll med vandrarhemmet: Förklara övergripande – vem vad när hur varför.

Kunde de ta emot blommorna? Ja. Kunde de ordna vas? Ja. Kunde de ställa dem på hennes rum? Ja. Check.

Beställa rosorna. Betala via Swish. Check.

Slutliga instruktioner till min väns vän som drev åkeriet. Betala via Swish. Check. Rosorna var på väg.

Några timmar senare kom sms.

– Tack för de vackra rosorna. Och sedan tillägget: Det är inte roligt.

Det där fastnade. Inte roligt.

Well. Jag tyckte på ett plan att det var ganska roligt. Inte renodlat humoristiskt i sig med ett stort fång röda rosor.

Men vansinnigt. Romantiskt i sin överdrift. Lite donquijotiskt. Långtradarsända rosor till ett avlägset vandrarhem i Jämtland. Klart det hade något komiskt i sig. Men för henne betydde det något annat.

Hon hade varit ”hemma”. Sett lastbilen komma. Sett chauffören bära in blommorna i huvudbyggnaden. Och förstått.

På något sätt märkligt. På något sätt inte alls märkligt. Hon visste förstås direkt. ”Det kunde bara vara jag”.

Och hennes det är inte roligt — ju mer jag tänkt på det, desto mindre tror jag det handlade om blommorna. Det lät mer som psykologiskt försvar. Som när någon blir träffad på ett sätt som gör dem avväpnade och svarar genom irritation.

Nästan kränkt. Nästan överrumplad. Någonstans mitt emellan. Som om gesten samtidigt rörde och hotade.

För hennes profil tålde illa det där. Att någon hittade henne. Att någon tog sig förbi hennes autonomi. Att hennes undanhållna plats inte längre var undanhållen. Integriteten blev plötsligt penetrerad. Existentiellt.

Och kanske var det just det som skavde. Inte blommorna. Utan att jag hittat henne. Trots hennes Norrland. Trots murarna. Trots avstånden.

Kanske gjorde det henne glad. Kanske kränkt. Troligen båda. Det ena utesluter inte det andra.

Hur det nu kunde kränka någon att få blommor.

Omtanke. Kärlek. Ansträngning.

Varför var hennes integritet viktigare än det? Varför viktigare än tillit?

Jag berättade om episoden för en bekant utanför turnélivet. Hennes reaktion var ett storögt: – Hur i helvete bar du dig åt? Och ja. Det var väl en rimlig fråga.

Men… the show must go on. Any cost. Any effort. Det var kanske både min styrka och min sjukdom. För mig var det bara en dags arbete och en del pengar.

Det var ingenting mot vad jag lagt på att försöka förstå varför hon efter 2 år inte bara kunde tala om för mig var hon skulle tillbringa en månad med sitt bemanningsuppdrag.