Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: SMS

Återvändsgränden

9 juli 2026 / / Inga kommentarer

Hon ville bli förstådd. Men ville inte svara på frågorna som hade gett förståelse…

– 14:e – 20:e Augusti 2023 –

De två första dagarna efter att hon ännu en gång gjort slut innehöll egentligen ingenting alls. Bara tystnad. Måndagen passerade. Sedan tisdagen. Telefonen förblev tyst. Inga nya försök. Inga nya förklaringar. Bara ett märkligt vakuum.

Tankarna fortsatte däremot arbeta desto mer. Hade hon haft någon hos sig på söndagskvällen? Var det därför hon plötsligt gjort slut? Hon hade ju själv sagt att hon skulle säga till innan. Fast när jag hörde de orden första gången hade jag nog föreställt mig någonting helt annat. Inte att hon skulle leta efter någon annan, och precis innan de gick och lade sig skicka ett sms med ”jag gör slut”. Bara för att, med minsta tänkbara marginal, fortfarande kunna säga att hon faktiskt inte varit oärlig.

– 15:e Augusti –

Jag hade jobbat sent i studion. Tagit en öl. Sedan en till.

När Ubern stannade utanför hennes port lyste fortfarande lampan i lägenheten. Den brukade aldrig vara tänd om hon sov. Och inte heller om hon inte var hemma. Jag tog upp telefonen och ringde.

Ingen svarade. Jag ringde igen. Sedan en tredje gång. Ungefär fem minuter efter första signalen släcktes lampan. Jag ringde ännu en gång. Då svarade hon plötsligt.

Hon ville inte släppa in mig. Hon ville inte komma ut. Hon kunde inte ge en förklaring till varför. Hon drog på orden. Lät oerhört stressad. Pratade väldigt tyst. Inte tyst på det där sättet när man försöker att inte störa grannarna. Utan mer som om man stod instängd på toaletten i en liten tvåa och absolut inte ville att någon annan skulle höra vad som sades.

Hon sa att hon inte hade någon där. Samtidigt erbjöd hon sig att beställa en Uber åt mig. Och dessutom betala den. För mig framstod det som en enorm vilja att få mig därifrån så fort som möjligt. Eller kanske snarare att få hela situationen att upphöra. Fort.

Jag gick därifrån. Femton minuter senare kom jag tillbaka.

Lampan var tänd igen.

Jag åkte hem.

– 16:e Augusti 2023 –

Hon skickade sms tidigt på morgonen. Hoppades att jag hade vilat ordentligt efter natten innan. Det gjorde mig nästan ännu mer förvirrad. Omsorgen fanns fortfarande där. Samtidigt gjorde relationen det inte.

Hon svor återigen att hon inte träffat någon annan under tiden vi varit tillsammans. Hon sa också att det inte handlade om att hon slutat älska mig. Men varje gång jag försökte ställa en konkret fråga fick jag inget konkret svar tillbaka. Det spelade egentligen ingen roll hur frågan formulerades. Resultatet blev detsamma.

Diskussionen började nästan likna ett mantra. Samma ord. Samma formuleringar. Samma återvändsgränd.

  • Vi fungerar inte
  • Har du slutat älska mig?
  • Handlar inte om det
  • Handlar inte om det
  • Vi fungerar inte
  • Vi är inte tillsammans och kommer inte bli det heller.

Det var just där jag började köra fast. För om det inte handlade om kärlek. Om det inte handlade om någon annan. Om det inte handlade om att känslorna var slut. Vad handlade det då om? Den frågan fick jag fortfarande inget svar på.

Nej. Hur skulle vi överhuvudtaget kunna fungera när förutsättningarna såg ut som de gjorde? Själva slutsatsen, ”vi fungerar inte”, kunde jag till och med hålla med om. Problemet var bara att hon verkade behandla den som en slutstation. För mig var den en utgångspunkt. Någonting måste ju ha gjort att vi inte fungerade.

Där gick våra sätt att tänka fullständigt isär. Jag försökte förstå varför vi hamnat där. Hon nöjde sig med att konstatera att vi redan var där. Under hela den här perioden såg jag inte heller att hon faktiskt försökte förändra någonting som skulle kunna få oss att fungera bättre. Tvärtom. Signalerna fortsatte spreta åt alla håll. Ena dagen si. Nästa dag så. Det fanns fortfarande ingen röd tråd i hennes agerande. Ingenting som tydligt signalerade vare sig bu eller bä.

Den delen av diskussionen trampade runt i exakt samma cirkel som tidigare. Samma frågor. Samma svar. Samma återvändsgränd.

Hon berättade att hon skulle hämta en hyrbil. Sedan åka till sina barn över helgen. Den delen var egentligen okomplicerad. Jag visste däremot av erfarenhet att just sådana helger nästan alltid följde samma mönster. Samtalen blev märkliga. Tiderna oklara. Beskeden motsägelsefulla.

Samma frågor brukade återkomma. Sov hon hos sonen? Eller hos dottern? Vilket i praktiken betydde hennes ex. Miljonären. Jag fick sällan några tydliga svar. Bara formuleringar som gick att tolka åt flera håll. Ännu en gång lämnades jag med fler frågor när samtalet var slut än när det började.

Sedan hände någonting. Tonen förändrades nästan från en mening till nästa. Sms:en blev plötsligt hårda. Hatiska.

Plötsligt handlade samtalet inte längre om oss. Inte om hur vi skulle kunna få relationen att fungera. Inte ens om huruvida vi skulle ses igen. Istället började det handla om att jag behandlat henne illa. Att jag skyllde allting på henne. På min fråga om hon överhuvudtaget ville träffas igen kom fortfarande inget svar.

Varje gång jag försökte föra tillbaka samtalet till någonting konstruktivt kom samma motreaktion. Allting var mitt fel. Hela historien om våra återkommande bråk placerades återigen hos mig. Jag försökte förklara att människor faktiskt kan förändra sådant som inte fungerar. Att jag redan försökt göra flera av de förändringar hon själv önskat. Samtidigt försökte jag också förklara att de gånger jag faktiskt misslyckats hade det inte uppstått ur tomma intet. De var en direkt följd av den sorg, den oro och den ångest hennes eget agerande skapat hos mig.

Hennes svar blev kort.

– Det har inte ändrat mer än jag fått höra skit om mig och förstått att det finns saker/beteende som inte går att ändra 

Där fanns egentligen samma logik igen. Det hon beskrev började i mitt beteende. Det jag försökte beskriva var varför mitt beteende överhuvudtaget uppstått. Vi diskuterade fortfarande samma händelser. Men fortfarande från två helt olika håll i orsakskedjan.

Det ironiska var att jag redan här förstod. Mina försök att reda ut saker på det här sättet skulle bara resultera i ett enda svar från henne. Att ”Jag skrev elaka sms”.

På förekommen anledning ställde jag henne en rak fråga. Inte därför att jag redan visste svaret. Utan därför att jag fortfarande försökte förstå logiken. Efter hennes ”jag är singel om andra män frågar” och hennes ”nästanmonogam” var det svårt att påstå att det var jag som var den trygga parten i relationen.

– Vill du inte känna dig trygg i en relation?
– Ja, det vill jag men det gör jag inte med dig tyvärr

Svaret väckte egentligen fler frågor än det besvarade. Hon sa att hon inte kände sig trygg med mig. Men vad var det konkret hon inte kände sig trygg med? Det utvecklades aldrig. Betydde det att mitt sätt att försöka leva en så normal relation som möjligt, till exempel att ibland åka förbi henne, skapade en otrygghet hos henne? I så fall vilken? Vilken faktisk risk upplevde hon? Den frågan fick jag fortfarande inget svar på.

Jag fortsatte därför att fråga;

– Har jag svikit? Lurat? Varit otrogen?
– Pga beteende ! om tillit brister är det inte så mkt att göra
– Älskar du mig?
– Orkar inte, det är för mycket tjat och bråk och jag har inte så mycket att säga
– Kan du inte förstå mig? Hur ”du är singel” födde otrygghet och tjat för att jag ville höra annat? Orkar inte? Älskade du inte mig mer än så?
– Jag måste hela tiden förstå, när blir jag förstådd? 
– När du förklarar dig tydligt och svarar på motfrågor? Inte duckar för dom?
– Det är alltid pga mig… Jag kommer inte ändras och inte du heller. Vi har nu hållt på så nästan ett år och jag vill tänka på annat än hur och vad jag säger… Det är bara slöseri…  Vi är som vi är , tillräckligt gamla att fortsätta vara som vi är…
– Det är inte slöseri att göra allt för någon man älskar
– Aldrig hör så mycket blandat förgylla och skit om mig
– Älskar du mig?
– Handlar inte om älska eller inte. Att älskar någon betyder inte att jag måste låta någon behandla mig dåligt Vill sysselsätta mig med annat än sms timvis vad och hur jag gör fel. 
– Inte sagt du gör fel. Jag har ifrågasatt när saker inte går ihop. Och eftersom du ”vill bli förstådd” – varför inte FÖRKLARA?! Skrivit mycket andra sms åxå… känslor – älskar dig/saknar dig/tänker på dig – dessvärre inte bemötta. Efter du sa ”du skulle säga duvar upptagen” har jag inte skrivit om några ”fel” men du vägrade släppa ansvarfrågan för allt bråk som blivit pga din märkliga tolkning av hur orsak-verkan fungerar i verkligheten.

Jo. Det kom ett enda konkret exempel på varför hon inte ”kände sig trygg med mig”.

Jag hade sparkat till en papperskorg.

Att det hände efter att hon haft totalt svartsjukerage i 1.5 timmar efter en fin date. Det lyckades hon utelämna. Än en gång orsak – verkan.

Dessutom hade papperskorgen märkligt expanderat. Dels i antal. Men även bytt skepnad. Jag var ”generellt våldsam”. Hon var otrygg för att jag var våldsam.

Hennes sms lämnade mig egentligen med fler frågetecken än tidigare. Ju mer jag läste dem, desto mer började jag fundera över själva orden hon använde. Inte därför att jag inte förstod svenska. Utan därför att orden verkade betyda någonting helt annat för henne än för mig.

Hon beskrev det som mina brister i tillit. Men var de verkligen frikopplade från allt det som hänt innan? För mig hade de inte uppstått av sig själva. De var en direkt följd av hennes eget agerande. Av ”jag är singel om andra män frågar”. Av ”nästanmonogam”. Av oklarheterna. Av de uteblivna svaren. Av allt det som gjort att jag slutat veta vilken verklighet jag egentligen befann mig i.

Hon skrev också att hon hela tiden måste bli förstådd. Den formuleringen stannade kvar hos mig. För hur skulle jag kunna förstå sådant hon aldrig förklarade? Hur skulle jag kunna förstå svar jag aldrig fick? Om hon ville bli förstådd, varför svarade hon då inte när frågorna blev konkreta?

Sedan kom formuleringen ”Vi är som vi är.” Den lät nästan självklar när jag läste den. Men ju mer jag tänkte på den, desto märkligare blev den. Vad betydde den egentligen? Konkret. Innebar den att ingenting gick att förändra? Att inga beteenden gick att diskutera? Att orsaker inte längre spelade någon roll därför att människor ändå inte förändras?

Och slutligen det kanske märkligaste av allt. Hon beskrev det som att jag behandlat henne illa. Jag upplevde aldrig att jag behandlat henne illa. Eller nej. Det handlade inte om ”upplevelse”. Jag hade inte behandlat henne illa. Inte objektivt sett. Punkt. Jag hade ställt frågor. Jag hade ifrågasatt sådant som inte gick ihop.

Jag hade försökt få en logik i sådant jag inte lyckades förstå. Varför blev just det, i hennes värld, att behandla någon illa? Klarade hon inte att bli ifrågasatt? Eller fanns det någonting i hennes berättelse som inte tålde att bli ifrågasatt? Och om så var fallet. Varför?

Jag fick inte logiken i hennes sms att gå ihop med tiderna för hennes bilresa. På ett sätt skapade det en oro hos mig. Att hon körde och inte var uppmärksam på vägen. I kö i Stockholm är det en sak. Då är det så det är. Man använder tiden. Mobilen. Punkt. Men landsvägskörning är någonting annat.

Samtidigt var det bara ännu en sak som inte gick ihop runt henne. Tider. Platser. I synnerhet när det kom att inkludera sfären runt hennes ex.

– 17:e Augusti 2023 –

Dagen innehöll bara ett enda sms från henne;

– Go’morgon.Kan lämna nycklarna nästa vecka. Ha en fin dag!

Skickade bara ett svar;

– Trist du slutade älska och bara gav upp istället för att vilja lösa problemen 

På kvällen gick jag en promenad. Satte mig på en servering vid Norrmälarstrand. Drack vin. Satte mig på ”vår bänk”. Det från vår elcykelkväll. 02 på natten begav jag mig hem. Kraftigt berusad. Ramlade. Slog knät.

Ja. Jag hade brutit mitt löfte att inte dricka. Men å andra sidan hade hon ännu en gång gjort slut. Alltså hade hon högst troligt återupptagit att säga till andra män att hon var singel.

– 18:e – 19:e Augusti 2023 –

Total tystnad rådde.

Jag kunde inte bestämma mig för vad som egentligen var minst sämt. Hennes totala tystnad. Eller att jag inte behövde fundera på hur mycket hon som vanligt i sitt ex sfär hade slirat runt och glidit mellan förklaringar, tider, och annat som inte alls stämde.

Telefonsamtal hon plötsligt inte kunde ta. Eller lät stressad och uppenbart ringt tillbaka i en liten glipa när hon kunde komma ifrån. Till exempel på väg till en affär.

Under de här dagarna började jag förstå att vi egentligen inte längre diskuterade samma sak.

Jag försökte få svar på frågor. Hon försökte få slut på frågorna.

Jag försökte förstå varför hon gjort som hon gjort. Hon försökte lämna allt bakom sig utan att behöva förklara det.

När jag bad om tydlighet upplevde hon det som kritik. När hon undvek att svara upplevde jag det som ytterligare skäl att fråga igen.

Där någonstans hade kommunikationen låst sig fullständigt.

Jag letade fortfarande efter orsaker. Hon verkade ha bestämt sig för att orsakerna inte längre spelade någon roll.

Det allra märkligaste var att hon samtidigt återkom till att hon ville bli förstådd. Hur det skulle vara möjligt utan att svara på frågor förstod jag aldrig. Det blev ännu en av alla de konkreta frågor hon valde att inte besvara.

– 20:e Augusti 2023 –

Tystnad. I alla fall vad det gällde direkt riktad kommunikation.

Hon postade en bild på svampplockning på eftermiddagen. Det märkliga var att hon även likeade en motsvarande bild på Facebook. Var först ut av alla att göra det. En svampplockarbild postad 11:52 av hennes vän. Mannen hon påstått ”Hjälpt henne mer än någon annan”.

Det hade inte behövt vara överdrivet konstigt. Någon postar en svampbild samtidigt som hon själv. Facebook är stort. Svampsäsongen liten.

Det hade inte behövt vara överdrivet konstigt. Förutom att han inte bodde extremt långt från hennes son.

Det hade inte behövt vara överdrivet konstigt. Förutom dom höga tallarna och den täta gröna mossan. Och Kantarellerna. Allt. Identiska med hennes egen bild.

Plockade dom svamp tillsammans?

Jag vet inte…

Jag funderade på om hon i så fall kallat även honom ”desperat”…

Augustiförvirring

8 juli 2026 / / 8 kommentarer

Man vänjer sig inte vid oklarhet. Man vänjer sig bara vid att leva i den…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️
– Det var otroligt mysig få sova med dig och kramas hela natten. Jag sov gott!

Jag fick inget svar. Så jag tog upp samma tråd igen. Något senare;

– Hoppas du åxå tyckte det var mysigt. Det kändes så… du låg tätt omslingrad

Jag fick fortfarande inget svar. Något senare skickade jag henne en länk till Kulturveckan. Och fick svar;

– Som vi nämnde ig
– Ja…Jag går gärna med dig på några event om du vill ☺️
– Ja, vi kan gå på ngn
– Hoppas du får mysig brunch med Kristina 
– Tack

Hon hade berättat att hon skulle gå på brunch. När svaret till slut kom var brunchen sedan länge över. I min värld är brunch fortfarande just det. En sen frukost. En tidig lunch. Inte någonting som pågår tills dagen nästan blivit kväll. Jag reagerade egentligen inte så mycket då. Jag noterade det bara. Lade det någonstans bland alla de där små detaljerna som verkade obetydliga var för sig, men som med tiden började bilda ett mönster.

Det blev tyst. Ända till 22:45. Hennes kärleksfulla och uttömmande sms;

– Sov gott! 

– 7:e Augusti –

Redan 13:57 dagen efter skickade hon ännu en kärleksfull hälsning;


– Hoppas att du har haft en fin dag!

Jag svarade. Men responsen var minst sagt lågmäld. Hon återkom vid 17-tiden;

– Har du snickrat idag?
– Nej… jobbat i studion pga regn. Vad hittar du på?
– Vilar 
– Vill du gå en promenad sen? 🙏🏻
– Nej
– Vadådå?

Ännu en gång uteblev svaret.

Jag gjorde några ärenden istället för att sitta hemma och vänta på svar som, om de överhuvudtaget kom, förmodligen skulle fortsätta i samma stil. Korta. Informativa. Praktiskt användbara. Men nästan helt utan värme.

Vägen gick förbi Plantagen. Där stod den. En enorm Hibiskus. Fullständigt magnifik. Jag såg den och tänkte inte särskilt länge. Den skulle hem till henne. Den fick en fin kruka. Jag lyfte in den i bilen och körde direkt mot hennes lägenhet.

I mitt huvud var det egentligen en av de där fullständigt självklara sakerna man gör när man tycker om någon.

Det knackar på dörren. Där står ens pojkvän med en stor blomma. Inte för att han gjort något fel. Inte för att han vill bli förlåten. Inte därför att någon fyller år. Bara därför att han älskar en.

För mig var det nästan själva definitionen av en vardaglig kärlekshandling. Att det skulle kunna uppfattas på något annat sätt fanns faktiskt inte på kartan. Jag måste ha missat någonting.

Jag gick in genom porten. Ställde mig utanför hennes dörr. Knackade. Ingen öppnade. Ingen hemma. Redan där hade min ”scen” havererat. ELler ja. Den kunde ju ha havererat mer om hon varit hemma. Öppnat. Och haft en annan man där. Men men…

Jag ringde henne.

Hon svarade att hon inte var hemma. Hon ville inte säga var hon var. Bara att hon skulle vara hemma ”snart”. Hur snart visste hon inte. Jag frågade om hon kunde uppskatta tiden. Hon drog på svaret. Nej… det kunde hon inte. Så jag väntade.

Till slut kom hon gående. Där stod jag fortfarande kvar. Med den stora Hibiskusen i händerna.

Jag hade nog föreställt mig nästan vilken reaktion som helst. Ett leende. Ett skratt. En kram. Ett ”men herregud”. Någonting. Vad som helst. Istället möttes jag av känslan av att jag snarare ställt till med ett problem än gjort henne glad. Som om jag klivit över en gräns jag inte visste fanns. Som om jag gjort något fel. Som om min blotta närvaro blivit ett intrång.

Vi började småprata. Efter bara en liten stund gled hennes blick ner mot telefonen. Sedan igen. Och igen. Det såg nästan tvångsmässigt ut. Inte som någon som väntar på ett viktigt samtal, utan som någon som letar efter någonting. Eller kanske väntar på någonting.

Samtalet mellan oss dog långsamt bort. Kvar stod jag med känslan av att det pågick en helt annan dialog. En dialog jag inte hade tillgång till, men vars innehåll ändå verkade styra hela hennes närvaro.

Till slut frågade hon om jag ville följa med upp med blomman. Vi gick upp. Jag ställde den på bordet. Den fyllde nästan hela rummet. Inte fysiskt. Men i aura.

Jag hade egentligen tänkt åka hem direkt. Då frågade hon plötsligt om jag ville ha mat.

Ja. Jo. Det ville jag gärna. Fast egentligen hade det räckt med nästan vad som helst. En kopp te. En smörgås. Fem minuter vid köksbordet. Någonting som kändes sådär självklart som jag alltid föreställt mig att en relation skulle kännas. Att pojkvännen kommer förbi med en blomma, och så blir han kvar en stund därför att det är fullständigt naturligt. Inte därför att någon planerat det. Inte därför att någon bjudit in. Bara därför att det är så livet ser ut.

Vi åt tillsammans. Satte oss en stund i soffan. Småpratade. Sedan åkte jag hem.

Tio minuter senare kom ett sms.

– Tack för blomman och mysig kväll
– Tack för mat och mysig kväll ❤️

– 8:e Augusti –

Hennes första sms kom redan 07. En bild på Hibiskusen. Den stod på balkongen. I regnväder. Jag svarade;

– Hibiskusen ville nog bara göra dig glad sin första morgon hos dig…

Jag fortsatte efter några minuter;

– Det är den internationella orgasmdagen idag
– Det kan du inte missa att fira 
– Vill du fira den med mig? 🤪 Bio och ett glas vin torsdag kväll? ☺️
– Tack att du frågar, vet ej än 
– Ok? Vad ska du göra annars då?
– Har mycket att göra och behöver vila också 
– Ok… jaja.. ingen fara… vi får se hur det ser ut för oss när det närmar sig… ☺️tänkte det var trevligt när du var ledig…
– Förstår,  tack🙏
– Inget tacka för! Ville bara tillbringa tid tillsammans . Bara så jag fattat… ”datear” vi fortfarande exklusivt, och har inte sex med andra? ( även om vi inte har sex)? 
– Jag har inget annat på g 
– Jag ville bara veta innan, om du plötsligt får någon på g, så det blir juste ☺️🌹
– Ja, säger till innan 
– Toppen!

Jag var ärligt talat osäker på vilken relation vi egentligen levde i. I ena stunden sa hon att hon skulle säga att hon var upptagen om andra män frågade. I nästa sa hon att vi inte var tillsammans. För mig gick de två påståendena inte riktigt att få ihop.

Att vara upptagen betydde, åtminstone i min värld, att man just inte var tillgänglig för någon annan. Därför blev hennes svar, ”Jag har inget annat på gång”, märkligt. Det beskrev ett nuläge. Inte en relation. Precis som hennes ”nästan monogam” beskrev det ett tillstånd, men inte några spelregler.

Jag gjorde därför något jag kom att göra många gånger under de här åren. Jag slutade försöka förstå logiken och började istället spegla den. Om det var så här hon definierade verkligheten fick också jag göra det.

Inte därför att jag tyckte om den. Utan därför att det var det enda sättet att se till att vi åtminstone levde efter samma premisser.

Det var exakt samma sak som tidigare när hon sagt att hon var singel om andra män frågade. Min första tanke var aldrig att protestera. Min första tanke var att dra slutsatsen fullt ut. Om hon var singel, då var också jag singel. Allt annat hade inneburit att samma situation gav två olika regler beroende på vem av oss den gällde.

Det normala hade kanske varit att låta konsekvensen ligga någonstans i framtiden. Om en månad. Om tre månader. Den dag den faktiskt blev aktuell. Men då hade hon fortfarande haft ett övertag. Jag valde därför något helt annat. Min formulering gjorde konsekvensen omedelbar. Den inträffade inte senare. Den inträffade i samma ögonblick som premissen uttalades. För mig var det egentligen inte märkligt alls. Krångel föder krångel. Lika för lika. Samma regler. Samma sekund.

I min värld var det inte heller särskilt märkligt att ett ”vet inte än” följdes av någon sorts förklaring. Inte en lång redogörelse. Bara någonting. Vad var det som gjorde att svaret inte kunde bli ja eller nej? Vad var det som behövde falla på plats? För mig betydde ordet ”än” att det redan fanns någonting annat med i ekvationen. Någonting som först behövde avgöras innan hon visste om hon ville gå på date med mig. Det var egentligen inte själva ordet som skapade frågorna. Det var frånvaron av allt runt omkring det.

Jag släppte ändå resonemanget. Jag hade hittat ett recept på en soppa som lät fullständigt fantastisk. Tog ett varv genom Östermalmshallen och handlade allt som behövdes. Grönt. Färska örter. En hummer. Ostar. Bröd. Små detaljer som tillsammans skulle bli en middag. När allting låg uppdukat på köksbänken såg det nästan ut som ett stilleben. Jag tog en bild och skickade den till henne.

– Jag ska göra ett nytt mästarrecept i morgon… varit och handlat och ska testa nåt nytt 
– Wow, vad är det? 
– En soppa… med tillbehör 
– Kommer du få besök? 
– Tror jag inte. Varför fråga? 
– Du säger att du gillar inte laga mat för sig själv
– Det gör jag egentligen inte. Självklart inget besök. Du sa ju vi datear exklusivt 
– Du kanske får en inklusive date
– Vill du det? 
– Du får göra som du vill
– Vi sa VI datear exklusivt. Då håller man ju det? Eller?
– Du kan ju ändra dig
– Då säger jag till innan att jag inte vill med dig INNAN jag är öppen för andra 
– Tack 🙏

Dagens konversation hade tagit slut.

Om hennes frågor och resonemang bottnade i svartsjuka, osäkerhet eller i hur hon själv valde att leva hade jag ingen möjlighet att veta. Jag försökte inte ens dra några säkra slutsatser. Det enda jag med säkerhet kunde konstatera var att logiken började vika undan under våra fötter. Den gick fortfarande att följa, men bara om man accepterade att samma ord kunde betyda olika saker från en dag till en annan.

Samma relation kunde vara exklusiv och inte exklusiv. Samma framtid kunde vara självklar och samtidigt fullständigt oviss. Det var som om hela konstruktionen stod upprätt, men bara så länge ingen råkade ställa den enkla frågan hur den egentligen bar upp sig själv.

– 9:e Augusti –

Hennes sista sms kvällen innan hade egentligen inte lämnat någon större lust att själv ta initiativ till en ny konversation. Så jag lät dagen gå. Jobbade. Gjorde det jag skulle. Först en bit efter fem på eftermiddagen kom hennes första sms;

– Go’dag! Vadhar du hittat på idag? 
– Jobbat i studion… gjort ärenden.. Vad blev lunchen? ☺️
– Samma som igår… lax med pasta 🤪
– Vad blir middag då?
– Vet inte 🤷🏼‍♀️Får se vad det blir om det blir ngt…Har du kokat klart mästarsoppan? 
– Ja. Tänkt på dig .❤️🌹
– Tack 🙏
– Ka?
– Ja, har tänkt på dig. Vad jobbar du med idag mm
– Har du fått svar om i morgon? Bio?
– Nej, har inte fått ngt svat
– Vad är alternativet då?
– Vad menar du? 
– Som du funderar på istället för bio md mig=?

Det märkliga var egentligen inte frågan. Det märkliga var att den överhuvudtaget behövde ställas. Om hon väntade på ett besked fanns det rimligen ett alternativ. Någonting som först måste falla på plats innan hon visste om hon ville träffa mig. Jag frågade inte därför att jag ville kontrollera henne. Jag frågade därför att jag försökte förstå den verklighet jag förväntades förhålla mig till.

Inget spontant svar på att jag tänkt på henne. Inte som det var första månaden vi sågs. Även om jag vant mig vid det, och oftast inte väntade mig något svar på känsloyttringar, så skickade jag alltid frågan. Var det besvarat?

Var det konstigt att fråga henne vad alternativet var? Vad som gjorde att hon inte visste om hon ville gå på date med mig? Hon hade inte fått svar. Alltså fanns ett alternativ. Det gav tre slutledningar.

  • Hon hade ett alternativ.
  • Hon ville uppenbart inte säga vad det var.
  • Jag var på reservplats.

Dum som jag var fortsatte jag med det jag höll på med. Och skickade henne ytterligare sms;

– Vad gör du då?
– Tittar på internet 
– Vad?
– Läser om bilar
– Ska du köpa?
– Vet ej
– Trodde inte du ville ha bil i city

Det var som vanligt. Inte direkt spontant. Inte direkt inkluderande. Eller informativt.

Dum som jag var fortsatte jag ändå precis som vanligt. Klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Jag frågade vad det blivit till middag.

– Vad blev det för middag? 
– Gissa

Jag svarade inte med någon maträtt. Jag svarade med hela menyn. På estniska;


– Rukola-, nõgese- ja Wrangebäcki juustu supp. Peal tüümian ning röstitud piiniapähklid või päevalilleseemned. Küüslauguga praetud leib homaari, kitsejuustu ja koduse pestoga. Smålandsöl (5,2%).
– Oioioi… va smaskigt du har haft!!

Ja. På svenska hade det väl blivit ungefär: Soppa på ruccola, nässla och Wrångebäck-ost. Toppad med timjan och rostade pinjenötter samt solroskärnor. Vitlöksstekt bröd med hummer, getost och hemgjord pesto. Smålandsöl, 5,2 procent.

Jag hade börjat göra det där ibland. Skriva på estniska. Inte för att imponera. Inte för att jag kunde språket särskilt bra. Utan därför att det fick henne att le. Det blev en liten lek mellan oss. En av de där små sakerna som egentligen inte betydde någonting alls. Men som ändå gjorde det.

Jag skickade en bild. Inte på maten. Utan på kassen. Jag hade ställt den bredvid den lilla statyn utanför hennes hus så att det såg ut som om statyn stod och höll i den.

– 😳

Jag kunde inte låta bli. Skickade en bild till. Och en till. Matlådorna. Foliepaketen. Allt som låg färdigt.

– 😳😳😳
– Matlåda till i morgon ingår
– Är du här? 
– Nej katten har handlat och skickade bilden till mig.
– Hämta din middag! ☺️❤️

Några minuter senare kom hon ut genom porten. Hon tittade först på mig. Sedan på maten. Sedan tillbaka på mig igen. Det var nästan som om hon försökte förstå vad hon egentligen såg. Inte bara att jag stod där. Utan omfattningen av alltihop;

– Ska du följa med upp?

Jag hade egentligen inte tänkt det. Tanken var bara att lämna maten och åka hem igen. Hon hade ju så mycket omkring sig, sa hon. Jag tänkte att hon ändå måste äta. Det var egentligen hela idén. Att någon jag älskade skulle komma hem efter jobbet och slippa fundera på middagen. Inte mer komplicerat än så.

Väl i hennes kök packade jag upp. Förklarade vad det var. Hur hon skulle värma. Hon sa det var alldeles för dyr mat. Alldeles för mycket mat. Alldeles för mycket besvär för mig.

– Vi kan dela på det! Det räcker till båda!

Hon ville vi skulle dela. Äta tillsammans. Jag hade ärligt bara provsmakat ännu. Det var inte därför jag tvekade. Jag tvekade mer för att jag inte förstod kontexten.

Vi åt tillsammans. Hon smakade. Frågade lite om soppan. Jag berättade vad som fanns i den. Hon kokade te. Kvällen blev märkligt stillsam. Nästan försiktig. Som om allt det där som varit kantigt de senaste dagarna för en stund lagt sig åt sidan. Hon kom närmare. Ville kramas. Vi satt mest tysta.

Jag tog inte upp biofrågan igen. Inte heller om hon fått sitt svar. Inte om alternativet. Inte om någonting av det som bara några timmar tidigare upptagit mina tankar. Det kändes oviktigt just då. Jag ville inte vinna någon diskussion. Jag ville bara få sitta kvar en stund.

Då sa hon det.

– Jag älskar dig…

Hon sa det plötsligt. Från ingenstans. Tyst.

Jag åkte hem. Det var arbetsdag för henne i morgon. Tidigt.

5 minuter efter att jag åkt kom sms;

– Tack så jättemycket för en god middag! 🙏😘
– Tack
– Och trevlig sällskap 😘
– Det var mysigt kramas ❤️🙏🏻
– Hoppas att du kom fint hem!  Tack en gång till🙏😘 Sov gott ❤ Tack själv för mysig kväll! ❤️ Älskar dig!

– 10:e Augusti –

Torsdag.

Hon hade fortfarande inte ”fått svar”. Det som kvällen innan verkat vara det som avgjorde om hon kunde gå på bio med mig eller inte hade fortfarande inte fallit på plats. Åtminstone var det så jag uppfattade situationen.

Redan 06:45 kom hennes första sms.

– Ha en fin dag! 🌞☕
– Tack detsamma! 

Jag skickade ett sms och frågade om hon bestämt sig. Inget svar. Fyra timmar gick. Till slut ringde jag istället.

Hon sa att hon skulle ha hemmakväll. Jag vet faktiskt inte om jag trodde på det. Om det verkligen var en hemmakväll. Eller om den där personen hon väntade besked från till slut hade hört av sig. Kanske i sista stund. Kanske därför att hon inte varit hans första val heller.

Men det där var just problemet.

Jag visste inte.

Och jag började allt mer fundera över hur liten möjlighet jag egentligen hade att ta reda på det.

Hon ville i alla fall inte ses. Hon underströk ännu en gång att det skulle bli hemmakväll.

Jag försökte istället flytta blicken framåt. Till helgen. Frågade om vi kanske skulle åka och plocka svamp tillsammans.

Svampplockning var verkligen inte min stora passion. Långt därifrån. Hade jag fått välja mellan en konsert, en storstad, en restaurang eller flera timmar i skogen hade skogen kommit sist nästan varje gång. Men det spelade egentligen ingen roll. Hon tyckte om att plocka svamp. Då ville jag gärna göra det tillsammans med henne. Dessutom hade jag bil. Det gjorde det betydligt lättare att ta sig till riktigt bra svampmarker än om hon skulle åka ensam.

För mig var det egentligen ganska enkelt. Kärlek handlar inte särskilt ofta om att göra det man själv helst ville. Den handlade minst lika mycket om att ibland göra det min partner älskade. Bara därför att jag ville se henne glad.

Det var där hon la sin kommentar. Hennes svar på att jag föreslog vi kunde plocka svamp i helgen.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Jag reagerade egentligen inte särskilt mycket där och då. Samtalet fortsatte. Avslutades som de nästan alltid gjorde. Jag sa:

– Puss, jag älskar dig…

Och som så många gånger tidigare möttes orden av tystnad.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Hade samma samtal inträffat en annan kväll, kanske efter ett par glas vin, är det inte alls säkert att jag låtit kommentaren passera. Då hade jag nog sagt det jag faktiskt tänkte. Efteråt. Att jag verkligen inte var desperat. Och att jag verkligen inte heller hade någon anledning att vara det. . Jag visste vem jag var. Jag visste hur jag betraktades. Jag visste vad jag hade att erbjuda. På alla plan.

Men jag hade hållit vår överenskommelse. Jag drack inte längre hemma. Jag köpte inte hem alkohol. Däremot tappade jag all lust att sitta kvar innanför de fyra väggarna den kvällen. Jag behövde komma ut. Inte för att fly någonting. Bara för att röra på mig. Ta en promenad. Kanske sätta mig någonstans och dricka ett glas vin. Kanske två.

Jag duschade. Fixade håret. Borstade tänderna. Tog på mig vanliga kläder. Inte festkläder. Bara jag. Sedan beställde jag en Uber.

Klockan var fortfarande så pass att Systembolaget och butikerna i köpcentrumet intill hennes lägenhet fortfarande var öppna. Jag bad Ubern stanna till. Det blev ett beslut taget mer på känsla än eftertanke.

Hon hade ju sagt att hon var trött. Skulle ha hemmakväll. Ensam.

Jag började fundera över vad en kvinna som skulle ha hemmakväll ensam kanske kunde uppskatta. I alla fall om jag fick välja. I min bok såg listan ungefär ut så här;

Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut Rosé, 2008

Choklad

25 långskaftade röda rosor

Vad kunde egentligen utfallet bli?

Ett – hon fick lite tillbehör till sin hemmakväll. Väl bekomme.

Två – hon hade sin prio ett där. En annan man.

Tre – hon var inte hemma överhuvudtaget.

Jag insåg att samtliga utfall faktiskt skulle ge mig någonting.

Som sämst skulle jag få ett svar en gång för alla. Och skulle alternativ två eller tre visa sig vara sanna – att en annan man var där, eller att hon helt enkelt ljugit om sin hemmakväll – då skulle champagneflaskan, rosorna och chokladen istället hamna i händerna på första bästa kvinna jag mötte längs Norr Mälarstrand. Jag skulle önska henne en trevlig kväll och sedan bara gå vidare.

Kvällen skulle inte bli bortkastad oavsett.

Kvinnan i fråga skulle förmodligen långt senare berätta för sina väninnor om någon fullständig stolle som såg ut som en musiker. Kanske från Mötley Crüe. Som räckte över rosa bubbel, tjugofem långskaftade rosor och choklad för nästan fem tusen kronor, önskade henne en trevlig kväll och sedan bara gick vidare. Inget ragg. Ingen replik. Ingenting. Bara Ha en trevlig kväll. Och går…

Humor.

En halvtimma senare ringde jag henne. Hon svarade direkt. Jag sa att jag inte hade tänkt hälsa på. Jag visste ju att hon var upptagen med sitt. Jag hade bara någonting jag ville lämna till henne. Hon sa att hon skulle komma ner.

Någon minut senare öppnades porten. Hon kom ut i morgonrock. Men samtidigt märkbart tillfixad. Det var just kombinationen som fick mig att reagera. Morgonrocken signalerade hemmakväll. Resten signalerade någonting helt annat.

Hon tog emot champagneflaskan, rosorna och chokladen. Någon glädje hann jag egentligen aldrig uppfatta. Istället kom utskällningen nästan direkt. Jag respekterade inte att hon ville vara ifred. Att jag kommit dit överhuvudtaget var fel.

Jag sa inte särskilt mycket. Vände mig om och började gå därifrån. Efter en stund skickade jag ett sms.

– Sorry jag störde när du höll på _göra_dig_i_ordning_ inför din ”hemmakväll”.

Jag började gå. Utan någon egentlig riktning. Till slut hamnade jag nere vid Norr Mälarstrand. Satte mig. Beställde ett glas vitt vin. Sedan en Gin och Tonic. Jag satt mest och tittade ut över vattnet medan kvällen fortsatte runt omkring mig.

Efter en stund ringde hon. Samtalet tog nästan omedelbart en märklig vändning. Istället för att förklara varför hon verkade ha gjort sig i ordning inför sin hemmakväll började hon fråga varför jag var så uppklädd. Varför jag var så fin.

Det var just det som var det märkliga. Jag var inte uppklädd. Inte enligt mitt sätt att se det. Jag såg bara ut som jag brukade se ut när jag gick utanför dörren. Inte som när jag gick omkring hemma på gården i gamla kläder. Inte som när jag hjälpte min bästa vän att snickra på Värmdö. Bara… jag.

Jag hade egentligen tre lägen. Vardag. Någonting lite extra. Och fullständigt skitsamma. Den kvällen befann jag mig i vardagsläget. Det som för mig bara var helt normalt. Kanske var det just där någonting skavde. För om mitt normalläge uppfattades som uppklätt, hur såg då hennes bild av mig egentligen ut? Kanske var det där skon faktiskt klämde. Jag stack ut utan att försöka göra det.

Jag satt en stund innan jag skrev till henne. Det var egentligen inte ilskan som tog över. Snarare uppgivenheten. Känslan av att ännu en gång ha försökt göra någonting fint, bara för att hamna exakt där vi alltid verkade hamna.

– Verkligen ont  själen av att du inte kände tillräcklig för att ge en chans. Utan bara försöka skylla allt på mig
– Det har funnits mer än en chans och jag behöver inte höra dagligen hur dålig jag är
– Aldrig sagt du är dålig … bara sagt jag älskar dig. DET har jag sagt varenda dag… Jag slutade säga/skriva dom saker du kallar “dåliga om dig” när du äntligen sa du var upptagen om nån frågar… men sedan fortsatte du ju skuldtrippningen om orsak-verkan trots att jag sa vi kunde släppa det…
– Du säger ofta hur dålig jag är…Om du tycker det, vad ska jag säga. Våra åsikter sammanhåller inte. Ska inte hålla på i sms
– Aldrig sagt du är dålig. Jag har argumenterat emot dig när du sagt saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Det slog mig egentligen redan då hur olika vi beskrev samma samtal. Hon hörde att jag sa att hon var dålig. Jag upplevde att jag invände när hon beskrev händelser på ett sätt jag inte tyckte stämde. Vi diskuterade samma ord, samma meningar och samma dagar. Ändå verkade vi leva i två helt olika berättelser.

Samtalet gled så småningom tillbaka till det som egentligen legat under ytan länge. Loopen. Den som uppstod därför att hon envist höll fast vid att verkan kom före orsaken. Jag hade redan då börjat inse att vi inte skulle lyckas lösa den själva. Därför hade jag lagt ganska mycket tid på att leta efter en parterapeut som faktiskt verkade vettig.

När jag till slut tog upp det hade hennes svar varit lika kort som bestämt.

– Det är alldeles för tidigt för det.

Den formuleringen har följt mig många gånger efteråt. Inte därför att jag inte förstod vad hon sa. Utan därför att jag fortfarande inte förstår logiken. Som om ett faktiskt problem på något märkligt sätt skulle förändras därför att kalendern visade en annan månad. Som om tid i sig hade förmågan att lösa det vi uppenbarligen inte lyckades lösa tillsammans.

Och en sak till.

Någonstans under det där samtalet tog relationen slut. Inte formellt. Inte med några stora ord. Men den tog slut. Och jag ställde aldrig frågan om vad hon nu skulle säga om andra män frågade om hon var singel. Den behövdes inte längre. Jag visste redan svaret.

Kvällen fortsatte ändå. Efter en stund skickade jag ett sista sms. Frågade om jag kunde åka förbi på vägen hem. Inte för att prata. Inte för att reda ut någonting. Bara för att få en kram.

Svaret kom direkt. Nej. Det gick inte. Verkligen inte. Hon skulle lägga sig nu. På en gång. Hon behövde sova. Jag påpekade att jag bara var fem minuter bort med Uber. Att bilen inte ens behövde stänga av motorn. Jag skulle bara få en kram och sedan åka vidare.

Nej. Absolut inte. Det gick inte.

Jag avbokade Ubern. Beställde istället två Gin och Tonic till. Satt kvar och tittade ut över vattnet. Funderade över om hon verkligen gått och lagt sig. Tillfixad. Eller om någon annan, hennes prio ett den torsdagen – svaret hon väntat hela veckan på, istället var på väg hem till henne.

Det vet jag inte.

Och sanningen är att jag nog aldrig kommer att få veta.

– 11:e Augusti –

Hur hon hade tillbringat natten, och tillsammans med vem, hade jag ingen aning om. Den frågan skulle komma att följa mig länge. Själv hade jag tillbringat kvällen tillsammans med Ms Alkohol. Och senare, när världen blivit lite tystare, tillsammans med katten. Vi satt där i soffan och skrev sms. Till Kärleken.

Hon verkade uppenbart ha varit upptagen. Det dröjde ända till sena förmiddagen innan svaret kom. Under tiden hann jag tänka både en och två gånger att tystnad egentligen säger väldigt lite. Problemet är att fantasin nästan alltid försöker fylla i resten själv.

– Dumt att skriva sådan sms, där du hävdar att jag inte varit monogam, speciellt efter vi har pratat om det och du sagt att du tror på mig och efter att du säger att jag ältar… typ dagligen samma ogrundade anklagelser…
– Jag har inte anklagat. Jag har försökt förklara jag inser att du var singel och försökt förklara att jag hoppades. Jag står för att jag älskar dig, att du är fantastisk, den vackraste kvinna jag sett, och att hålla om dig varit en känsla utan motstycke. Och jag föreslog inte svamp för att jag var desperat, inte efter annat än att duga, och visa kärlek och intresse att umgås .Allt med mig är dumt och otillräckligt tydligen. Och jag har gjort allt jag kan, från mat, sexuellt, ses, romantik, uppvaktning… Jag tapetserade en vägg hemma med dig… och min Facebook… av kärlek. Hon på blomaffären undrade för övrigt hur det går i går… du får väl gå in och säga ”han musikern som köpt massa rosor och annat skit – jag dumpade honom i går (igen) han kom med blommor och kränkte mig när jag ville vara ensam” 🤪
– Du bevistas i området tillräckligt ofta, så du kan säga själv det
– Bevistas – passiv presens. Bevistar – aktiv presens.
– 🙏

Egentligen försökte jag säga en enda sak. Att det fanns en avgörande skillnad mellan att anklaga någon och att försöka förstå varför verkligheten såg ut som den gjorde. Den skillnaden verkade vi aldrig riktigt lyckas mötas i.

Det blev tyst igen. På riktigt den här gången. Resten av dagen gick utan fler ord. Först framåt åttatiden på kvällen tog jag upp telefonen igen. Jag hade egentligen bara en enda fråga kvar;


– Vill du kramas med en ledsen ensam och vilsen musikant i natt?ännu så länge mycket nyktrare än igår och vill egentligen bara kramas och sova tidigt… 
– I tysthet och utan höga toner

Jag åkte dit. Hon öppnade.

När hon öppnade porten satte jag på en fånig kärlekslåt i telefonen. Hon började skratta.

Kvällen började bra. Blev märkligt stillsam. Hon satte på tevatten. Gjorde smörgåsar. Vi pratade. Drack te. Senare ett glas vin. Kramades. Pratade lite till. Det fanns en värme där. Men också någonting som hela tiden höll emot.

Varje gång mina händer gjorde minsta försök att fortsätta dit en vanlig relation för länge sedan hade gjort det självklart att de fick gå, tog hon försiktigt bort dem. Inte hårt. Inte argt. Bara bestämt. Och just den där lilla rörelsen förde mig direkt tillbaka till Mannen Som Försvann 🔗. Den låg kvar någonstans mellan oss, trots att vi egentligen inte pratade om den. Någon, som kanske hade blivit behandlad på samma sätt. Finnas där. Men inte ha en relation. Och som en dag vaknade av hennes Facebook sa ”In a Relationship”.

Under kvällen började någonting förändras. Nästan omärkligt först. Det var som om hon långsamt försökte backa undan från det som faktiskt hänt kvällen innan. Från att hon gjort slut. Jag kände igen mönstret direkt. Det var samma försiktiga reträtt som den där kvällen ute på gården. Först ett avslut. Sedan, nästan som om det aldrig riktigt sagts, en rörelse tillbaka.🔗

Jag ville samtidigt ta mitt eget ansvar för det som hänt. Det blev nog mitt misstag. Istället för att bara låta kvällen vara försökte jag förklara mig. Försökte be om ursäkt för sådant jag upplevde att hon tagit illa vid sig av. Att jag aldrig menat att anklaga henne. Att jag inte påstått någonting. Bara ställt frågor. Frågor som uppstod därför att hon så ofta gled undan. Lämnade svar halva. Eller inga alls. Precis som dagen innan.

Sedan rasade allting egentligen ganska fort. Jag försökte förklara att jag alltid stått för henne öppet. Att hon aldrig varit någon hemlighet i mitt liv. Hennes svar blev istället att jag inte hade någon rätt att publicera bilder av henne på Facebook. Jag svarade, kanske lite mer hånfullt än klokt, att hon under hela vår relation egentligen bara publicerat en enda sak som visade att jag överhuvudtaget existerade i hennes liv.

Därifrån blev samtalet snabbt ett samtal där ingen av oss längre verkade lyssna särskilt noga på den andre. Hon sa att jag skrev skit om henne. Jag försökte förklara att det inte stämde. Det enda negativa jag någonsin publicerat var hennes egna sms den gången hon gjorde slut via just sms. Då bytte diskussionen riktning igen. Nu handlade det plötsligt om att jag skrev skit om alla mina ex. Jag invände även mot det. Så var det inte heller. Bara ett enda ex. Och det efter ett händelseförlopp som såg helt annorlunda ut. Någon som försökt pissa på mig efter att ha uppfört sig som skit. Något jag aldrig skulle komma att bara låta passera.

Samtalet hade vid det laget lämnat det som egentligen varit problemet för länge sedan. Vi kastade inte längre lösningar mellan oss. Vi kastade argument. Till slut spelade det nästan ingen roll vem som sa vad. Det hade blivit precis det som ingen av oss egentligen ville ha. Pajkastning.

Plötsligt sa hon;

– Jag ska i alla fall lägga mig nu. Om du vill stanna kvar?

Vi gick och lade oss. Inte tätt intill varandra. Det fanns fortfarande ett avstånd mellan oss. Inte stort. Men tillräckligt för att märkas. Vi blev liggande en stund utan att säga särskilt mycket. Det kändes nästan som om båda väntade på att den andre skulle göra nästa rörelse.

Efter en stund kröp hon försiktigt närmare. Började hålla om mig. Jag svarade med samma försiktighet. Hon hade samma markör som senast. Trosorna 🔗. Jag gjorde mer än att respektera den gränsen. Jag responderade på den. Lät den få vara precis den gräns hon ville att den skulle vara. Och lite till. Det var min markör mot hennes markör.

Och ändå. Hur märklig kvällen än varit. Hur mycket som sagts. Hur mycket som gått sönder. Så slutade vi där igen. Tätt omslingrade. Ännu en gång.

– 12:e Augusti –

Hon var definitivt mysigt kramig på morgonen. Jag hade slutat markera mot hennes markör. Resignerat. Vi låg kvar länge och väl. Kramades. Pussades. Händer blev inte längre borttagna.

När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Supertack för fantastiskt god mat! och mysig kväll & natt🙏🏻❤️
-Tack att du tyckte om maten🙂
-Och trevligt sällskap med skön natts sömn nära dig 🥰😘
-🙏
-Älskar din närhet 
-❤️
– Din närhet är lika magisk som du är vacker eller din kropp sexig 🥰

Där blev det tyst.

Jag skickade henne åtskilliga sms. Samma innehåll. Samma innebörd.

Att jag älskade henne.

Men lördagen fortlöpte utan några som helst svar.

– 13:e Augusti –

Började dagen med sms till henne;


– Hoppas du får en fin dag ❤️🌹 Älskar dig.

Svaret kom långt senare;

– Tack! Önskar dig en fin söndag!

Det var vänligt. Men det var också allt. Orden hade blivit artiga. Nästan neutrala. Som om de inte längre riktigt bar det de en gång hade gjort.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Ringde henne och frågade om hon ville följa med. Hon hade ju själv ett band till dem. Jag tänkte att det kanske fortfarande gick att rädda dagen. Att vi bara kunde åka dit tillsammans, prata om någonting annat och för en stund lämna allt det andra bakom oss.

Istället gjorde hon slut.

Förklaringen var densamma som tidigare. Mitt sätt att agera. Mina sms. Framför allt diskussionen om att hon sagt att hon var singel om andra män frågade.

På några minuter var vi tillbaka där vi alltid verkade hamna.

Orsak.

Verkan.

Samtalet tog slut. Jag skickade några sms efteråt. Bad om ursäkt för att jag inte lyckats hantera situationen bättre. Att hennes uttalande om att vara singel om andra män frågade hade slagit hårdare mot mig än jag själv förstått.

Men jag kunde fortfarande inte släppa det som för mig var själva kärnan. Mitt agerande hade inte uppstått ur tomma luften. Det hade en orsak. Och den orsaken var det vi aldrig lyckades enas om.

Tankarna fortsatte snurra. Hade hon verkligen varit ensam hemma torsdags? Eller hade hennes förstaval helt enkelt fått ihop det ett dygn senare istället? Samma kväll som jag, bara några timmar tidigare, vaknat hemma hos henne.

Jag visste inte.

Kanske skulle jag aldrig få veta.

Det enda jag faktiskt visste var att hon ännu en gång gjort slut. Två dagar efter att hon ångrat att hon gjort slut dagen innan. Vid det laget hade jag sedan länge tappat räkningen över hur många gånger det egentligen skett.

Ännu en vecka hade passerat.

Lika För Lika

7 juli 2026 / / 3 kommentarer

Det svåra var aldrig svaren. Utan att hon svarade på andra frågor än jag ställt…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️

Vänta! Stopp!

Jag hade precis börjat skriva ännu ett kapitel. Jag hade tagit mig in i det andra av våra fyra år tillsammans och gjorde som jag alltid gjorde. Jag plockade fram dagboken. Mina anteckningar. Sms:en. Jag läste igenom veckan en gång till för att kunna skriva om den.

Men den här gången hände något oväntat. Jag läste plötsligt inte sms:en som mig själv längre. Jag läste dem som en läsare.

Jaha. Ja. Dom bråkar igen. Om samma sak. Men jag hänger inte med. Hon gör slut? Men dom var ju inte tillsammans? Eller var dom det? Hur ska hon ha det?Jag begriper inte hur hon har lyckats snurra till det. Vad fasen betyder ”Nästan monogam”? Snart är hon väl ”Nästan gravid” dessutom… Men vänta! Dom är på date. Men bara om han inte säger att det är en date. Då går hon med på det. Varför går han ens med på att gå på date med någon som bara går på date om han inte säger att det är en date? Dessutom någon som sätter sig på dom höga hästarna att ”hon går med på en date”? Anser hon att hon är en pokal? Dom sover ihop. Igen. Hon påstår dom datear. Exklusivt. Är tillsammans. Nu ska hon äntligen sluta säga hon är singel om andra män frågar. Men vänta lite. Hon vill inte ha en sexuell relation. För att? Hon vill ha en platonisk relation Eller vill hon bara att han inte ska skaffa någon ny relation? Eller har hon lyckats ”dra på sig något” med allt sitt strul? Som hon inte vill han ska märka? Jaha. Sms igen. Hon skickar hjärtan. Men nu gör hon slut. Samma dag? Fast? Dom var ju inte tillsammans? Och då ger han henne blommor? Igen? Nu byter hon jobb. Igen? Hur fasen orkar han? Jag får bläddra tillbaka…

Det hade kunnat bli så. Ännu en vecka som dom såg ut för mig. Ibland obegripliga. 7 kapitel.

Så. Jag funderade. Jag funderade mer. Och kom fram till – detta behöver, som så många andra obegripliga mekanismer. En manual. Eller i alla fall någon sorts heads up. Eller en analys? En förklaringsmodell?

Låt oss. Med detta sagt. Starta om kapitlet;

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

När jag nu läser sms:en från den veckan reagerar jag faktiskt inte på det jag trodde att jag skulle reagera på. Jag ser inte en man som gång på gång frågar samma sak av svartsjuka.

Jag ser två människor som pratar om två helt olika relationer, utan att någon av dem riktigt förstår att den andre redan befinner sig i en annan verklighet. Det är nog därför vi aldrig lyckades prata färdigt. Vi diskuterade samma ord, men inte samma betydelse.

Det märkliga är att veckan egentligen börjar väldigt fint. Vi har sovit tillsammans. Hon tackar för kvällen. Jag tackar för kvällen. Jag säger att jag älskar henne. Hon svarar med ett hjärta. Vi pratar om Kulturfestivalen. Om att gå dit tillsammans. Jag frågar om hon vill gå på bio. Jag lagar mat åt henne och åker dit med den. Köper blommor. Föreslår promenader.

Jag försöker hela tiden flytta relationen mot något som liknar ett vanligt liv. Inte stora romantiska gester. Bara vardag. Precis den vardag jag egentligen trodde att båda längtade efter.

Det är också därför jag reagerar så annorlunda idag när jag kommer fram till sms:et där jag frågar om vi fortfarande dejtar exklusivt. Då upplevde jag nog att jag bara ställde ännu en fråga. Idag ser jag att det egentligen är första gången jag försöker förstå vilken relation vi faktiskt lever i. Jag frågar inte om hon har någon annan. Jag frågar vilka regler som gäller för oss. Det är en avgörande skillnad. Jag försöker inte ta reda på vad som hänt. Jag försöker förstå hur vi ska leva.

Hennes svar säger mig egentligen ganska mycket. Inte bara det hon faktiskt skriver. Utan det hon inte skriver. Jag ger henne egentligen möjligheten att svara väldigt enkelt. ”Det är vi.” Eller ”Ja, vi dejtar exklusivt.” Men det svaret kommer aldrig.

Istället skriver hon att hon inte har något annat på gång. För mig är det ett helt annat besked. Det beskriver nuläget, inte relationen. Hon säger egentligen bara att det inte finns någon annan just nu. Hon säger inte att vi är ett par. Hon säger inte att vi har valt varandra. Hon säger inte att vi är exklusiva därför att det är vi.

Och där händer något som jag inte tror hon uppfattar. Jag accepterar hennes definition. Inte därför att jag egentligen vill leva så. Utan därför att jag inser att om det är hennes modell, då måste den också bli min. Om relationen inte definieras av att det är vi, utan av att ingen annan finns just nu, då tänker jag leva efter exakt samma princip.

Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin av det hon skapar tvingar mig dit.

Det är därför jag säger att hon måste säga till om det förändras. Inte i första hand för hennes skull. För min. För då vet jag vad jag ska göra. Om hon börjar leva efter andra premisser tänker inte jag fortsätta leva efter de gamla utan att ens veta om det. Jag tänker agera utifrån samma verklighet som hon.

Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin, konsekvensen av asymmetrin hon skapar, tvingar mig dit.

Det är egentligen där ”lika för lika” föds. Inte som ett krav på henne. Inte ens som en överenskommelse. Utan som ett beslut hos mig. Jag kommer inte leva efter en annan definition av relationen än den hon själv väljer. Väljer hon en modell där förändringar ska berättas innan de sker, då gäller det också mig.

Väljer hon en modell där vi faktiskt är ett par, då gäller det också mig. Men det kommer aldrig att finnas en relation där hon lever efter en uppsättning regler och jag efter en annan.

När hon sedan skriver att hon säger till innan händer något viktigt. Jag svarar direkt: ”Toppen!” Diskussionen är egentligen slut från min sida. Inte därför att jag fått ett löfte om evig kärlek, utan därför att jag tror att vi nu äntligen har samma spelregler. Jag tror att vi kommit överens om något mycket större än just den här dagen. Om någon av oss ändrar sig, då säger vi till innan. Inte därför att den andre kräver det. Utan därför att båda har rätt att leva utifrån samma verklighet.

Sedan kommer ett av de mest avslöjande ögonblicken i hela veckan. Hon skriver att jag kanske får en date. Med någon annan. Att jag får göra som jag vill. Då svarar jag inte med att säga vad hon får eller inte får göra. Jag svarar genom att beskriva hur jag själv kommer att agera. Om jag ändrar mig säger jag till innan jag öppnar mig för någon annan.

Jag skriver nästan ordagrant att jag kommer säga till innan jag inte längre vill med henne. Först därefter skulle jag vara öppen för någon annan. Jag använder mig själv som exempel. Jag försöker aldrig skapa en regel bara för henne. Jag försöker skapa samma regel för oss båda.

Det är först nu flera år senare som jag inser vad som egentligen händer där. Mellan raderna sätter jag press på hela hennes modell. Inte genom krav. Inte genom kontroll. Utan genom symmetri.

Om jag öppet berättar hur jag själv kommer att bete mig blir nästa fråga nästan omöjlig att undvika. Gäller samma sak åt andra hållet? Är det samma princip som ska gälla för dig? Jag säger aldrig de orden rakt ut. Jag behöver inte. De finns redan där mellan raderna.

Det märkliga är att hon nästan aldrig svarar på just den frågan. Hon svarar nästan alltid på situationen. Jag pratar om reglerna. Hon pratar om nuläget. Jag försöker förstå hur relationen ska fungera. Hon beskriver hur den fungerar just nu. Det ser nästan ut som om vi är överens.

Men när jag läser sms:en idag ser jag att vi faktiskt pratar om två helt olika saker. Jag försöker skapa något som ska hålla även den dag verkligheten förändras. Hon verkar betydligt mer bekväm med att beskriva verkligheten sådan den råkar vara just den dagen.

Det är därför samma konflikt kommer tillbaka om och om igen. Inte därför att någon av oss är trög. Inte därför att någon glömmer vad den andre sagt. Utan därför att frågan aldrig riktigt besvaras på den nivå där jag ställer den. Jag vill veta vilken relation vi bygger. Hon svarar hur relationen ser ut just nu. Det är två olika samtal som råkar använda samma ord.

Samtidigt fortsätter vi leva som ett par.

Vi äter middagar tillsammans. Jag levererar hemlagad mat till henne. Vi sover tillsammans. Jag ger henne blommor. Hon tackar för blommorna. Hon skickar hjärtan. Hon säger att hon tänkt på mig. Vi skämtar om mat, om katter och planerar gemensamma aktiviteter på Kulturfestivalen.

Allting ser ut som en relation. Det är just därför min fråga aldrig försvinner. För handlingarna säger en sak, medan definitionen fortfarande känns ofärdig. Jag försöker få de två att bli samma verklighet.

När jag längre fram i veckan skriver att jag kanske först nu förstår att hon faktiskt såg sig som singel under månader då jag själv levde monogamt, tycker jag fortfarande att det är ett av de viktigaste sms jag någonsin skickat.

Jag anklagar henne egentligen inte. Tvärtom. Jag försöker förstå hur två människor kan ha levt i samma relation och ändå haft två helt olika kartor över den. För mig betydde övernattningar, middagar, hjärtan och orden ”jag älskar dig” att vi fortfarande var ett par.

När jag läser hennes svar idag inser jag att hon kanske levde efter en helt annan definition.

Det gör också att jag ser mina egna sms på ett nytt sätt. Jag försöker egentligen inte vinna en diskussion. Jag försöker skapa ett gemensamt golv att stå på. Ett golv där samma regler gäller för oss båda. Där ingen behöver fundera över vad den andre egentligen menar.

Där ingen behöver upptäcka i efterhand att spelreglerna varit olika hela tiden. Jag inser idag att nästan varje sms jag skriver under den här veckan egentligen handlar om just det. Inte om svartsjuka. Inte om kontroll. Utan om symmetri.

Det är därför jag idag tror att våra största konflikter aldrig handlade om andra män. De handlade om att jag försökte bygga en relation där samma ansvar, samma öppenhet och samma lojalitet skulle gälla åt båda håll.

Hon svarade sällan nej. Men hon tog heller aldrig riktigt steget in i den symmetrin. Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i vad någon av oss gjorde. Utan i att vi försökte leva tillsammans utifrån två olika definitioner av vad en relation faktiskt är.

Om det var avsiktligt eller oavsiktligt att hon hela tiden sökte en asymmetri där hon kunde behålla friheten, samtidigt som hon också ville behålla tryggheten, vet jag faktiskt inte. Om det var medvetet. Om det bara var hennes sätt att fungera. Eller om hon själv aldrig såg det. Det kan jag fortfarande inte svara på.

Jag vet däremot vad jag själv gjorde. Jag lät det hända. Eller kanske mer korrekt; jag lät det fortsätta. Inte därför att jag tyckte det var rimligt. Inte därför att jag accepterade det. Utan därför att jag älskade henne. Därför att jag åtrådde henne. Därför att jag hela tiden hoppades att nästa samtal skulle bli det sista. Att vi till slut skulle landa i samma definition av relationen.

Men samtidigt gjorde jag ju inte det. Jag fortsatte att sätta press på asymmetrin. Inte genom ultimatum. Inte genom hot. Utan genom att hela tiden försöka återställa symmetrin. Lika för lika. Samma regler. Samma verklighet. Samma ansvar.

Och kanske var det just där loopen fick sin näring. Hon fortsatte att glida undan den fulla symmetrin. Jag fortsatte att försöka föra tillbaka relationen dit. Ingen av oss gav egentligen upp. Och därför fortsatte också samma fråga att komma tillbaka, om och om igen.

Det sagt. Låt oss vandra vidare in i veckan 6-13/8 2023.

Vad som hände. Vad som sades.

Utanför Hennes Sfär

28 juni 2026 / / 1 kommentar

Det märkliga var att tilliten alltid bodde i samma rum…

– 24:e Juli 2023 –

Jag funderade på ringen.

Jag förstod den inte. Jag förstod inte symboliken.

När vi spelade boule tillsammans hade hon plötsligt ringen på sig. En förlovningsring till en relation hon samtidigt hävdade inte existerade. En ickerelation. Och ändå fortsatte hon säga att hon var singel om andra män frågade.

Jag var såklart glad över att hon bar den. Det var självklart. Glad är inte ett ord som klargör vad jag kände när jag såg henne bära den. Det handlade inte om det. Det handlade om att försöka förstå signalen.

Jag kunde inte hitta något sätt att ta upp frågan. Inte utan att det med största sannolikhet skulle sluta precis som vanligt. Att vi ännu en gång skulle hamna i vår loop. Där vi återigen skulle diskutera orsak och verkan, vrida och vända på samma argument och till slut stå kvar på exakt samma plats. Ännu en omgång regelrätt pajkastning, utan att någonting egentligen förändrades.

Ibland funderar jag på om hon kände likadant. Om hon innerst inne bara ville att loopen skulle upphöra, men samtidigt inte kunde backa från sitt resonemang om orsak och verkan. Som om ett enda steg bakåt skulle innebära att hela hennes förklaringsmodell rasade. Att det då skulle bli omöjligt att värja sig mot tanken att allting faktiskt hade börjat hos henne. Och konsekvenserna av det. Att jag skulle anklaga henne för allt som blivit förstört på grund av hennes agerande. Hålla det emot henne.

Det var ett resonemang jag hade svårt att ta till mig. Som om jag för en enda sekund skulle hålla det emot henne att det faktiskt var hennes fel. Om hon tog på sig ansvaret och loopen slutligen försvann så vi bara kunde älska. Utan bråk. Det var ju det enda jag ville. Det fanns ingenting jag önskade mig mer.

Det var två helt olika saker. Äpplen och päron.

Jag skulle aldrig någonsin vika mig en millimeter från frågan om orsak och verkan. Där fanns ingenting att förhandla om. Jag tänkte inte bära skulden för någonting jag inte hade skapat. Men om hon tog sitt ansvar hade jag heller inget behov av att någonsin prata om det igen. Inte ur något perspektiv.

Hon hade ju också sagt att hon bar ringen annars. Inte bara när vi sågs. Var det sant? Eller var det ännu en av alla dessa märkliga glidningar där orden aldrig riktigt gick att hålla fast vid?

Hon hade precis kommit hem efter att ha träffat sina barn. Och sitt ex. Ännu ett tillfälle där hon befunnit sig i samma sfär som sitt gamla liv. Ännu en gång gled allting. Ingenting verkade längre stämma. Som så många gånger tidigare när hon varit där.

Hade hon verkligen burit ringen där? Framför barnen. Framför sitt ex. Hade de sett den? Eller var den bara till för vissa sammanhang? Vissa människor?

Om jag inte ens förstod varför hon bar ringen, eller ens kunde förstå om vi hade en relation i den betydelse jag menade – en uttalad relation, öppen och självklar – så visste jag samtidigt att vi bevisligen hade någon form av relation. Det gick inte att förneka.

Som addendum till allt jag inte förstod fanns det jag faktiskt förstod. Min tillit till henne var i det närmaste obefintlig. Och det var inte någonting som uppstått av sig själv. Den hade vuxit fram genom hennes eget agerande.

Jag hade försökt vara extremt tydlig med vad jag behövde för att bygga upp förtroendekapitalet igen. Egentligen var det inga märkliga krav alls. Snarare sådant de flesta människor behöver för att kunna känna tillit till en annan människa. Inte minst fanns det inga krav som jag själv inte var beredd att ge tillbaka.

Det märkliga var att när vi faktiskt sågs hade hon nästan all min tillit. Hennes signaler var då så tydliga. Hennes närvaro så självklar. Det var som om allting föll på plats bara vi befann oss i samma rum.

Problemet uppstod så fort avståndet kom emellan oss. Det kunde räcka med två kvarter. Någon mil. Att vi inte längre såg varandra i ögonen. Att jag inte längre befann mig i hennes sfär, utan kommunikationen förflyttades till telefonsamtal eller, som allra värst, mejl och sms.

Det var där allting rasade.

Igen.

Det Enkla

28 juni 2026 / / Inga kommentarer

Det var aldrig de stora sakerna som höll ihop oss…

– 24:e Juli 2023 –

Jag vaknade tidigt. Började dagen med att skicka henne ett sms;

– Tack för superfin kväll, och varmaste tack för att bjuda in att sova över en tidig arbetsdag.  Känner jag det var galet lämna världen vackraste kvinna istället för att hålla om henne naken, men fick en hostattack från helvetet, och hade hållit dig vaken .Än en gång tack för skönt insomnande tillsammans. ❤️🙏🏻 Jag älskar dig! ❤️❤️ 
– Tur att du hann rymma innan hostattacken 😉 Det var jättemysigt att somna tillsammans!Tack för igår, det var roligt!  Jag älskar dig ❤ Ha en fin dag! 
– Det var superkul! Och dt betydde mycket mer än du tror att du bjöd mig sova över innan arbetsdag… Somna/vakna med dig på min arm och hålla om din mage är det bästa jag vet…Jag blev för övrigt djupt rörd av att du sa du haft ringen på dig “länge”. Ha en superfin dag! Hoppas din lunch smakar bra! ❤️
– Du håll om mig så skönt när vi sov🥰❤️ Tack, lunchen kommer smaka gott 😋 Tack 🙏. 
– Jag vet! Jag kände det undermedvetet! ❤️ mina händer och ögon älskar dig lika mycket som min själ och hjärta ❤️
– Älskar sova med DIG! ❤️❤️❤️ Hur du håller om mig!
– Det är ju inte varje dag man blir utskrattad när man försöker ha sex heller… 🤪🤣😳❤️ Min arma självkänsla…
– Du är BÄST!

Jag och detaljer. Hon sa hon hade burit ringen länge. Men bara veckan innan. På vår picknick. Då bar hon den inte. Så vad var egentligen ”länge” för henne? Hade hon burit den när hon hade hälsat på sina barn. Och sett ex. Eller var länge sedan hon senast gick ut genom dörren?

Jag förstod inte. Och just en sån här detalj var exakt det som skulle kunna få hela kommunikationen och tillvaron att implodera. På en sekund. Och på andra sidan staketet alla dom andra stunderna. Som boule under gårdagen. Känslan vi båda delade av att hålla om varandra nakna. Närheten. Åtrån. Någonting lite utanför den mänskliga sfären. Någonting väsensstyrt.

Dagen gick. Plötsligt kom ett sms från henne igen. Det var märkligt. Ett år hade gått, och alltid i dom perioder som vi fungerade, så hoppade jag till av lycka av hennes egen signal. Släppte allt och läste direkt. Och svarade direkt.

Hon skickade ett meme. Jag förstod direkt. Jag förstod precis vad det handlade om. Det handlade plötsligt om det som utlöst att gårdagens sex resulterat i skrattsex.

Kukar. Stora kukar. Och ibland – för stora kukar… Såna som kan medföra situationer man plötsligt börjar skratta åt. I alla fall om man står varandra nära.

Det kom ett meme till. Ämnet var detsamma. Kvinnor som tyckte om stora kukar. Eller ännu större.

Jag svarade;

– Men min skrattar du åt 🥺

Jag hade kallat det ”utskrattad”. Men det var väl egentligen inte sanningen om hur det kändes. Vad det handlade om hade inte tärt på min självkänsla nämnvärt. Nästan tvärtom. Hon hade inte skrattat för att det fanns för lite. Snarare tvärtom.

Jag skickade henne ett klipp från Instagram. Kim Cattrall. Ett utdrag ur “Sex And The City”. En loop på henne. “Oh I love a Big dick! A really really BIG DICK! A REALLY REALLY REALLY BIG DICK!!!!

– Du upp i dagen! Tack för uppskattning. Eller ska jag säga… ”visad förståelse”? / Mr B

Hennes svar var kort och gott;

– 😘
– Älskar dig!
– ÄLSKAR DIG!❤️❤️❤️
– Ma armastan sind sügavalt! ❤️
– Ka!

Som sagt var. Det hade blivit en ny fas. Vårt första skrattsex. Och hur det än var runt när jag bjudit henne på date. Olika exklusiva restauranger. Allting sånt. Så var det alltid dom enkla tillfällena som på nåt sätt resulterade i fantastisk sex. Massa gånger hemma på gården. När vi åkte elscooter. Eller som nu. Dagen innan. Bara lite boule.

Jag tror det handlade om en annan sorts åtrå. Någonting i det enkla. Någonting i det naturliga. Någonting i närheten.

Bråk. Osäkerhet. Sex hade hamnat lite på efterkälken ett tag. Och igår – den där närheten. Enkelheten. Närvaron. Åtrån. Och ett bra tag utan sex. Så jo. Jag hade blivit lite extra till mig. Och hur det än var med Kim Catrall så hade nog även hennes rollfigur en punkt när hon hade sagt ”its over the top now”.

Så… det blev skrattsex.

Men jag kände det som att det bara underströk dom saker vi hade som fungerade. När det fungerade så var allt så förbannat enkelt. Så satans självklart. På alla plan. Matlagning. Prat. Sex. Det fanns faktiskt ingenting som inte bara flöt.

Men. Så kom alla dom där andra konstiga sakerna i hennes agerande. Och i botten låg Loopen och skvalpade runt.

Min tanke landade någonstans i ”kunde inte bara världen dra åt helvete så vi kunde vara bara vi. Bara vara”.

Senare övergick våra sms till en betydligt osexigare nivå. Hon hade köpt en taklampa. Ingenting passade. Bad om hjälp. Frågade om hon skulle skicka bild. Det behövdes inte. Jag förstod precis vad det var frågan om. EU hade dödat den gamla hederliga kronljuskontakten till förmån för DCL-standard.

Alternativen var två. Antingen byta kontakt på lampan. Ta bort DCL-skiten. Eller byta till DCL i taket. Det berodde lite på filosofi. Det kokade ner till att hon eventuellt skulle komma att byta igen. Troligt köpa nytillverkat. Då var byta kontakt i taket det logiska.

Jag var ändå på bygghandeln. Skickade bild på det jag plockat ihop. Ersättningskontakt för taket. Beroende på plattans storlek skulle troligt ett av två eller tre hål passa. Så det var bara två små hål att borra och två kablar. För högst troligt fanns ingen jord. Huset var för gammalt. Dvs ca 8 minuters arbete.

– Rätt saker
– Om det fattar jag inget
– Till din lampa 
– Ser inte ut som jag förstår ngt 🤪
– Hur går sladdar in? 3st Finns det kroken 
– Sladdarna går in i hålen avsedda för sladdar…tror jag 🤪Ska hjälpa! Ja krok…

Ok. Det fanns tre ”sladdar”. Nej. Jag trodde fortfarande inte på jord. Snarare två separata slingor. Två knappar på väggen. Men det var definitivt inte en av sakerna som fångat min uppmärksamhet dom gånger jag varit hemma hos henne.

Jag hade växt upp med att ”lära mig om allting” Bra manliga förebilder. Jag fick ofta höra jag ”visste allt”. Det var naturligtvis inte sant. Men en helt del. Om att snickra. Om el. Om VVS. Om motorer. Om filosofi. Om… Och jag tyckte om att göra saker. Snickra var min stora hobby.

Jag frågade ofta. När jag inte visste. Problemet med dom som låtsas kunna allt och därför aldrig frågar för att inte avslöja att dom inte vet, är att dom aldrig får ett korrekt svar, och därför fortsätter att inte veta någonting.

Inom musiken hade jag arbetat med ganska många kvinnor. Starka kvinnor. Om det var någonting jag aldrig gjorde så var det att klappa kvinnor i branschen på huvudet. Bara för att jag råkade vara av manligt kön. Det var någonting jag innerligt avskydde som fenomen. Jag var väl medveten om att jag även hade det ryktet. Kvinnor tyckte om att jobba med mig.

Å andra sidan så var en övervägande merpart av alla ”dumma frågor” oftast på intet sätt förtjänta av en lång utläggning av tekniska detaljer. Total waste of space. Såvida ingen verkligen ville veta någonting. Så oftast blev det bara en mer skämtsam attityd;

– Hur går sladdarna in?
– I hålen avsedda för sladdar… tror jag…

Mer frågande än ren sarkasm.

Vi bytte ämne. Igen. Som alltid;

– Vill du följa med och äta på strömma kanalbar nån dag? Jättegott!
– Nån dag kan vi göra det☺️
– Jobbade du i helgen?
– Ja
– Kväll eller morgon? Nån ledig kväll med sovmorgon?
– Lördagkväll 
– Ses lördag kväll? Fast jag hjälper dig med lampan innan om du vill
– Ja
– 🙏🏻❤️
– ❤️

Tidig kväll skickade jag mer sms;

– Tänkte ringa senare
– Ja,  är då?
– När passar dig? så du inte misstolkar tiden som mitt kontrollbehov ? 🤪

Ingen rök utan eld. Eller vad säger dom? Jag brukade alltid blanda ihop idiom. Det brukade resultera i komplett idioti som ”Ett troll gör ingen sommar”, ”En yxa kommer sällan ensam”, ”Ingen cykel på isen”, ”Gå som het gröt kring handduken”, eller ”kasta in kon”.

Men i alla fall. Ingen rök utan eld. Jag satte den!

Jag hade mina rutiner. Och hade en lång period när jag alltid ringde henne samma tid. Ända till den dag hon kallade mina kvällssamtal för ”kontrollbehov”. Så. Det var en diskret pik. Men snyggt paketerad. Lågmäld. Sådär som på det enda sätt vi någonsin kunde diskutera saker som inte fungerade. Det hade faktiskt sina helt egna premisser;

  • Vi sågs IRL
  • Stämningen var nära och kärleksfull
  • En liten diskret pik om ett ämne lades in i förbifarten. Oftast från min sida.
  • Den andra. Oftast hon. Bemötte med ett snett leende.
  • Samtalet gick vidare om någonting annat.

Senare på kvällen hade vi ett långt telefonsamtal. Det var som våra samtal kunde vara när dom var som bäst. Hon berättade att hon skulle gå ut med sin kompis Anna kvällen efter. Sa hon kunde ringa när hon kom hem. Jag uppskattade det såklart.

Kanske borde jag ha frågat om hon hade tänkt bära sin ring. Kanske inte. Såklart ville jag gärna veta. Men inte på bekostnad av att haverera någonting. Igen.

Klockan var bara runt 22 när vi hade avslutat. Jag skickade ett sms efter samtalet;

– Head und 
– Head ööd! 😘
– Älskar dig ❤️
– Ka ❤️

Du Känner Mest Och Vet Bäst

23 juni 2026 / / 2 kommentarer

Vissa meddelanden innehåller mer än orden som står skrivna…

– 26:e Juni 2024 –

Jag satt på Söder och väntade på att få tillbaka bilen efter byte av vindrutan.

En sådan där märklig mellan-tid. För kort för att åka hem.För lång för att bara stå och vänta. Jag tog ett glas vin. Åt lunch.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag.

Och eftersom det gått så lång tid i total tystnad från henne hade jag mer eller mindre slutat vänta mig något alls.

Så plötsligt hörde jag hennes sms-signal. Den där personliga, signifikativa tonen.

Och jag hoppade faktiskt till. Bokstavligt. Av förvåning. Det var nästan den kroppsliga reaktionen jag minns först. Som om något man mentalt stängt av plötsligt återkom.

Sms:et började:

– Du känner mest och vet bäst….

Bara den inledningen var så typiskt henne.

Gåtfull. Nästan poetisk. Som om hon öppnade från sidan istället för rakt fram.

Jag läste vidare. Och det som gick att utläsa var ganska tydligt. Hon hade tänkt på mig. Saknat mig. Och, kanske mest oväntat av allt, skrev att hon älskade mig.

Ord som användes sparsamt av henne. Så när de kom vägde de.

Jag svarade att jag tänkt på henne. Saknat henne. Älskade henne. För evigt. Vilket var sant. Och där någonstans stod det. Det bestämdes inget.

Ingen dramatisk försoning ännu en gång. Ingen plan. Ingen resolution. Bara ett konstaterande, nästan, att känslor fanns på båda håll.

Det var just därför sms:et betydde så mycket. För efter veckor av tystnad kom det inte som argument. Inte som försvar. Inte som anklagelse. Utan som något mjukare. Nästan ett livstecken från under allt det där.

Det märkliga var att så lite egentligen sades. Och ändå öppnade det mycket. För i en relation där så mycket handlat om motsägelser kunde ibland just små klara utsagor väga mest.

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Tre ord jag nästan glömt hur det kändes att få.

Och där, på Söder med ett glas vin medan bilen stod på verkstad, satt jag plötsligt och läste något jag nästan inte längre trodde skulle komma.

Det var ingen upplösning. Men det var ett brott i tystnaden.

Och ibland är det mycket.

Jag intog samma inställning som vanligt när hon efter lång frånvaro ännu en gång hörde av sig.

Tog emot henne. Förbehållslöst. Öppna armar. Med kärlek och tacksamhet. Som jag gjort alla dom andra gångerna.

Som jag troligtvis skulle komma att göra för evigt.

Oavsett allt annat.

Samma Samtal

22 juni 2026 / / Inga kommentarer

Det märkligaste var att vi egentligen aldrig slutade vara nära…

– 12:e – 14:e Juli 2023 –

Om någon bara läst vart tionde sms hade de förmodligen trott att vi hade det ganska bra.

Vi sa god morgon. Vi sa god natt. Vi skickade hjärtan. Vi skickade bilder. Hon skickade sushi från Borås. Jag skickade bilder på fårskallarna. Vi pratade om slottsweekend. Om framtiden. Om små saker. Om stora saker. Det fanns värme där. Mycket värme.

Hade någon läst var tionde sms men börjat med lätt offset hade dom förmodligen trott att vi bara bråkade. Och kanske inte alls förstått om vad. Egentligen.

Jag började dagen med att önska henne en fin dag;

– Önskar gott. Hör av dig om du vill. Tråkigt skriva ”saknar dig” utan bemötande 
– Finns mycket tråkigt i helheten 
– Mycket pga att du säger du är singel och stängt ute från sociala. Inget bråka om… det var dina val
– Hade också önskemål 
– Försökte! Båda hade önskemål… rakt fram åt varsitt håll
– Försökte? Man gör det om man vill
– Kärlek kanske hade hjälp. Öppenhet och rak linje 
– Visat med handlingar att jag finns
– Jag med. Och dölja på sociala medie eller säga man är singel om andra män frågar är åxå en handling
– Har varit och hjälpt mycket dig. Funnits för dig inte fb
– Ändå bröt du förlovningen pga FB… … … ett tekniskt fel på FB… …
– Har ingen lust att hålla på med de diskussioner igen. Vi har diskuterat mycket och vi kommer ingenstans 
– Försökte minska men ditt avståndstagande från mig gjorde det omöjligt pga sorgen
– Skulden ligger på mig
– Önskar fin kväll. Tänker på dig (Vet det inte bemöts)
– Är det vettig kommentar ? ->(vet det inte bemöts)?
– Skrivit många saknar dig/tänker på dig som inte bemötte  med samma

Det var sant. Hon hade inte bemött varken ”tänker på dig” eller ”saknar dig” på länge. Och nu försökte hon lägga ansvaret för det på mig. Plötsligt mitt i allting kom ”Hur mycket hon hjälpt mig”. Som ännu ett vapen. En helt irrelevant punkt i sammanhanget egentligen. Som bilen.

Plötsligt var ”Facebook inte viktigt”. Men hon hade brutit förlovningen pga Facebook. Ett tekniskt fel på Facebook.

– För mig är det självklarhet att inte flörta med andra när jag är med en
– Om du var singel, som du sa till andra män, var du ju inte med en
– Släng inte frågor där du inte tål svar. Jag har hållt på med dig mer än ett år. En massa misstankar och skitsnack om mig, när ngt inte passar blir det fula sms och bara skylla på mig att allt är mitt fel. Noll tillit. Har sagt många gånger att önskar se minskad missbruk, för det får svar att du röker/dricker mer när vi inte fungerar… som det lindrar missbruket när vi fungerar… 
– Du skrev själv – du inte flirtar med andra eller ligger med om du har relation. och om du är singel är det tvärtom… du har sagt du varit singel sedan 22 februari.
– Dina dagliga fula sms mosar mig. Du hittar säkert en enklare kvinna. Som säger och gör det som.du önskar 
– Ha en relation och vara öppen o monogam? Svåra krav jag har
– Om du har problem med misdbruk är det svårt. Eller skriver massvis negativa sms när ngt inte passar
– ”Missbruk” hade kunnat sluta samma dag du sagt ”vi är tillsammans”
– Kan vi inte sluta den idiotiska bollandet? Samma sak igen…Orkar inte

”Sluta med det idiotiska bollandet”?

Jo. Jag hade inte önskat annat än att hon skulle ta på sig ansvaret. Det enkla ansvaret. Det enkla logiska sambandet mellan orsak och verkan. Att jag aldrig hade frågat vad nästanmonogam betydde om hon inte använd ordet. Att jag inte hade hängt upp mig på att hon sa att hon var singel om andra män frågade och vad det betydde för hennes agerande, om hon inte hade sagt att hon var singel om andra män frågade.

Kan vi inte sluta den idiotiska bollandet? Samma sak igen…
Orkar inte

Jo tack! Mer än gärna!

”Det var självklart för henne att inte flirta med andra om hon hade en relation”. Men hon ”Var singel om andra män frågade”. Jag fick ihop den logiken någonstans alls. Den sa mig bara en sak – hon ansåg sig inte vara i en relation. Och därför kunde hon flirta med andra. Och när jag påtalade det var det ”fel på min tillit”.

”När något inte passar”? Ja, absolut. Jag tog upp frågan om hennes singel, jag tog upp frågan om hennes nästanmonogam. Frågor fungerar så. Dom kvarstår till dess dom blivit besvarade.

Plötsligt var mitt missbruk hennes krav. Och ja. Jag drack för mycket. Jag rökte för mycket. Men jag försökte låta bli. Försökte dra ner. Men vår situation gjorde det inte lättare. Alla bråk. All osäkerhet. All ångest. Allt ont i magen av oklarheter om var hon egentlligen stod. Om jag försökte påtala vad som var anledningen till självmedicinering tog hon det omedelbart som ett direkt angrepp och att ”allt såklart var hennes fel”. Men det var inte så jag menade. Absolut inte.

Samma bråk. Samma ämnen. Samma uttalanden. Olösta. Utan svar. Utan förklaring. Samma Loop.

Men. Igen. Om någon bara läst vart tionde sms hade de, beroende på offset, startpunkt, förmodligen trott att vi hade det ganska bra.

Och det var kanske därför allting blev så svårt att förstå.

För konflikten låg inte bredvid allt det där. Den låg ovanpå det. Som ett tunt lager dimma över precis allting. Jag började allt oftare ställa frågor. Inte för att starta bråk. Inte för att vinna.

För att förstå.

Varför försvann bilder? Varför försvann taggar? Varför sa hon att hon var singel? Varför såg verkligheten ibland annorlunda ut än orden?

För mig var frågorna logiska. För henne var de någonting annat. Hon upplevde dem som anklagelser. Som kritik. Som ännu ett varv i samma gamla diskussion.

Det var där vi började prata förbi varandra.

För när jag frågade efter klarhet upplevde hon ältande. När hon svarade upplevde jag undvikande. När jag argumenterade upplevde hon det som att jag mosade henne. När hon undvek upplevde jag det som att hon dolde något.

Och mitt i allt det där fortsatte vi skriva:

”Ha en fin kväll.”

”Sov gott.”

”Älskar dig.”

”Tänker på dig.”

”Saknar dig.”

Det var det som gjorde det så förvirrande. Det gick inte att placera relationen i någon enkel kategori.Vi var inte olyckliga. Vi var inte tillsammans. Vi var inte isär. Vi var två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra. Men som hade börjat fastna i samma samtal.

Om och om igen. Loopen

Plötsligt. Mitt i allting. Från absolut ingenstans kom plötsligt hennes påstående ”De känslor uppkom eftersom det passade inte att jag vill hälsa på mina barn”.

Någonting som aldrig varit en faktor. Jag hade aldrig ansett eller gett uttryck för att det inte passade att hon umgicks med sina barn. Eller prioriterade dom. Tvärtom. Jag hade försökt intressera mig för dom. Deras liv. Allting. Och upprepat påpekat det hade varit trevligt att få träffa dom.

Det enda omkring hennes umgänge med barnen som jag hade reagerat på var hennes agerande när hon varit och besökt dom där i den lilla mellansvenska staden. Hur hon hade svårt prata vid vissa tider. Eller inte hade svarat allt när jag ringde. Hur svaren glidit lite när det kom till frågor som om hon skulle bo hos sonen eller sova hos dottern som bodde hos sin pappa. Bodde hos hennes ex. Att hon lät stressad när vi pratade. Att hon aldrig ringde upp från miljön runt dottern utan altid från butiken. Alltid från en promenad. Alltid stressad och kort i tonen. Korta samtal. Som om dom var tingade att tryckas in i en liten spricka i en tillvaro där hon var observerad.

Fredagskvällen närmade sig. Hon skulle åka hem;

– Ska stiga på tåget.  Ha en fin kväll
– Vill du ta en drink i kväll?
– Om du inte slöser tid på mig som du skrev tidigare 
– Aldrig menat. När är du hemma?
– Vid 22
– Drink och snax på Boqueria 23? Eller om stället på Mälarstrand är öppet?
– Ok
– 🙏🏻
– Ses där 
– Bokade 22:45…men ingen stress… Ser fram emot ses 🙏🏻
– Måste man boka för drink? 
– Nej… men om man vill ha snax.. (lätt att äta)

Jag hade inget att förlora. Så jag ställde frågan. Rakt. Kort. Enkelt. Ett svar som gjorde mig lika förvånad som glad.

Fula Sms

21 juni 2026 / / 3 kommentarer

Kärleken minskade inte. Men frågorna blev fler...

– 11:e Juli 2023 –

Det var på morgonen jag upptäckte det. Av alla bilder. Av alla inlägg sedan vår första date Juni året innan. Hon hade raderat varenda tagning av sig själv.

Inte godkänna dom på sin ida var en sak. Dölja mig. Dölja mig från någon eller stänga mig ute så någon eller något doldes för mig. Det var en sak. Detta var någonting annat. Det var omsorgsfullt raderat. Post efter post. Bild efter bild.

Jag återupptog smstråden;

– Jag menade hjärtemojs… men nu är du ju uppbokad ett bra tag… jag tolkade fel att du ”var intresserad av date” med att ”vi hade en”. No Big deal! Mitt misstag.Nån gång framöver kanske det blir mer rät linje, så tex bilder från date får vara kvar…

Jag bad om ursäkt. Inte bara för att jag missförstått hennes svar på att gå på date. Utan även för att jag blivit besviken över det. Kändes som jag hade dragit mitt strå till stacken där.

Efter nån timme svarade hon;

– Då dör kärleken?
– Nej. Kärleken som sådan dör inte. Men vi hade behövt tid tillsammans, inte ännu mer bilder som försvinner. Älskar dig ändå. DET ändras inte
– Om man slutar skriva fula saker och kärleken inte dör för att ngt inte passar kan bidra till mer positiva upplevelser
– Sa inte ”inte passar” (det är fel). Jag tolkade sig fel och blev besviken. Stor skillnad. Skrev dessutom inga fula saker för det. Älskar dig ändå. DET ändras inte
– Om man slutar skriva fula saker och kärleken inte dör för att ngt inte passar kan bidra till mer positiva upplevelser
– Sa inte ”inte passar” (det är fel). Jag tolkade sig fel och blev besviken. Stor skillnad. Skrev dessutom inga fula saker för det. Trodde det var slut på fram och tillbaka med bilder bara
– Efter de sms om allt möjligt… Trodde att man skriver inte så till  gn man älskar 
– Det är inte sant! 
– Förra vecka och vecka innan? Inte sant? 
– Och dit skulle vi inte gå igen… inte älta runt runt för det ger inget där möts vi aldrig (och jag skrev för att ditt ”singel” då sårade
– Om ngn skriver fullständigt fult till mig har jag också rätt att säga ngt
– Samma för mig!!! Bara bemött DINA fula sms! Tack för fin kväll i helgen. Mitt misstag tolkade date i kommande fel! 
– Så nyligen som jag fick fula sms från dig
– Jag bemötte dina! Argumenterade! Pga att jag var ledsen över att du säger du är singel och blev bemött som skit när jag blev ledsen

Det fanns bevisligen inga ”fula” sms. Inte sedan innan hon skickade länken till var vi var nu. Det sista från mig innan länken var ett hjärta.

Så. Inte bara tog hon upp gammalt. Det som varit innan. Det som varit innan vi ännu en gång hade en underbar tid tillsammans. Att följas upp av en varm stämning i sms. Inte bara det. Ännu en gång så försökte hon få argumentation att framstå som ”fult”. Den där loopen som bara snurrade med. Loopen som åt sig starkare hela tiden.

Man skriver inte fula saker till den man älskar? Det var ju i sammanhanget faktiskt att kräva att jag inte skulle argumentera med den jag älskade. Även när den man älskade tillskrev mig egenskaper som inte var sanna. Eller ageranden som aldrig existerat.

Var jag negativ? Ja. Det var jag nog. Det var svårt ha en positivt förhållningssätt till att hon tagit bort alla taggar. Men jag försökte ha ett positivt förhållningssätt till helheten. Jag stod kvar. Jag försökte. Igen. Igen. Och igen.

Försvann min kärlek för att hon tog bort alla taggar? Nej. Försvann min kärlek för att hon dolde mig i sociala medie? Nej. Försvann min kärlek för att hon dolde andras interagerande för mig? Nej.

Den försvann inte. Den minskade inte. Inte ens lite. Men tryggheten gjorde det. Det var en annan sak. Precis som antalet frågor ökade. Dvs min ”fula” sms.

Det hela landade i min förvåning över att hon skickat bilden på ringen. Vilket egentligen inte varit konstigt på vår årsdag. Om hon burit den även annars. Eller i alla fall på vår date för årsdagen.

Så jag ställde frågan i klartext;

– Varför bilden med ringen? 
– Ville visa att jag bryr… men du fick skrattattack istället för hela kvällen 
– Kanske för att den betyde mycket för mig, jag sparade till den länge, och du inte ville bära den… tolkade bilden som du ville ha svart humor. Visa att du bryr hade varit ha den på sig till date!
– Du ser hela tiden gör jag fel
– Inte sagt
– Lättare att hitta en som gör rätt från början. Det går inte lära gamla hundar att sitta … så jag är som jag är…du önskar alltid allt annat än jag gör eller säger

Jag hade skrattat. Det stämde. Men inte för att göra narr av henne.

Tvärtom.

Ringen hade betytt mycket för mig. Jag hade sparat länge för att kunna köpa den. Hon hade inte velat bära den. Inte på vår årsdag. Inte på vår date. Inte annars heller.

Så när det plötsligt dök upp en bild på ringen var min första tanke att det måste vara svart humor. För för mig var det betydligt märkligare att skicka en bild på ringen än att faktiskt bära den.

Men det var inte det som fastnade hos mig. Det som fastnade var att vi ännu en gång hamnade på exakt samma plats. Frågan jag ställde var enkel. Varför skicka en bild på ringen om den inte ens fick följa med till vår årsdagsdate? Det var en fullt rimlig fråga. En fråga som faktiskt förtjänade ett svar.

Men istället hände samma sak som så många gånger tidigare.

Hon stannade aldrig upp vid frågan. Aldrig vid sakfrågan. Aldrig vid möjligheten att det kanske fanns något i det jag sa som var värt att fundera över. Istället förflyttades fokus omedelbart. Från ringen. Från bilden. Från hennes eget agerande. Till att allt hon gjorde tydligen var fel. Att jag alltid önskade något annat. Att hon aldrig kunde göra rätt.

Det var som om själva tanken att hennes agerande kunde innehålla en motsägelse blev omöjlig att stanna kvar i. Att ansvar var en total utopi.

Och där tog samtalet slut.

Inte därför att frågan fått ett svar. Utan därför att frågan aldrig tilläts finnas kvar tillräckligt länge för att besvaras.

.

Huset

21 juni 2026 / / 1 kommentar

Det var inte huset som skapade problem. Det var allt det inte gav svar på…

– 10:e Juli 2023 –


20:19

Hon skickade plötsligt en länk.

En mäklarannons. Ett hus.

Det var fint. Verkligen fint. Inte billigt, men inte orimligt heller. Jag tittade på bilderna. Jag tittade på ritningen. Jag tittade på ekonomin. Jag tittade på kartan. Det låg närmare hennes barn. Inte jättenära. Men närmare.

Men det låg inte i Stockholm. Och jag hade precis flyttat tillbaka dit.

Jag förstod inte.

Menade hon att hon själv funderade på att flytta? Bara två månader efter att jag flyttat tillbaka till Stockholm? Var det en dröm? En plan? En signal? En fråga Eller var det bara ett fint hus på internet?

Det fanns inte bara en massa frågor. Det fanns även glädje. Det fanns förhoppning. Kanske menade hon att huset kunde bli en fortsättning på gården? Vi tillsammans. På riktigt?

Förhoppning. Glädje. Kärlek. Frågor.

Jag ringde henne.

Samtalet började bra. Det var trots allt vår förlovningsdag. Men huset låg där, Mellan oss. Så jag frågade.

Vad menade hon egentligen?

Var det ett hus för henne? För oss? Skulle hon sälja sin bostadsrätt? Skulle jag hjälpa henne med huset om hon köpte det? Måla. Snickra. Fixa. Hur ofta skulle jag få komma dit? Skulle vi bo där tillsammans ibland? Eller skulle vi bo tillsammans permanent? Var det en inbjudan? En framtidsbild? Eller bara en länk?

Inte ett enda rakt svar.

Från början var frågorna försiktiga. Trevade sig runt inlindade i förhoppningar. Men bemöttes av svar som mer genererade besvikelse än klarhet.

Frågorna blev skarpare. Mer konkretiserande.

Inte ett enda rakt svar.

Varje fråga födde fler frågor. Varje svar gjorde bilden suddigare. Undvikande svar. Svar som gled. Till slut satt jag mest med känslan av att något saknades. Att det fanns en del av bilden jag inte fick se. Vad det var visste jag inte.

Ekonomi? Framtidsplaner? Något annat?

Jag försökte förstå. Men ju längre samtalet pågick desto mer förvirrad blev jag. Och i förvirringen kom uppgivenheten. Sedan irritationen.

Jag tog en öl. Sedan en till. Sedan en tredje.

Det blev inte bättre. Till slut var det inte längre ett samtal om ett hus. Det var samma gamla loop igen. Frågor utan svar. Svar som inte svarade.

Och en känsla av att allting, än en gång, skulle glida mig ur händerna. Av skäl som inte gick att förstå.

Samtalet fortsatte. Svaren blev bara otydligare. Dimmigare. Jag med. Irritationen tilltog. Den där känslan av att på alla sätt försöka få dialogen att generera minsta lilla form av klarhet men bara slå huvudet i väggen. Gång på gång.

Jag slutade vara irriterad. Dessvärre till förmån för att vara förbannad. Det påverkade inte direkt samtalet i positiv riktning. Det slutade i någon sorts ”jaja vi hörs”.

Jag minns inte längre exakt vilka ord som sades. Bara känslan. Att jag försökte få grepp om någonting som gled undan varje gång jag trodde mig vara nära. Ett hus. En framtid. Ett vi. Vad som helst konkret. Istället blev allt mer abstrakt.

Det enda konkreta svaret hon gav i samtalet var att hon inte hade tackat ja till en date. Hon hade svarat att hon var intresserad av den. Inte tackat ja. Inte bokat. För hon var väldigt upptagen framöver.

Till slut handlade samtalet inte längre om fastigheter överhuvudtaget. Det handlade om samma sak som så många gånger förr. Att jag ville förstå. Och att hon inte ville, eller inte kunde, ge mig något att förstå.

Hennes sms efter att vi lagt på var ganska tydlig som verifikation på rådande status efter samtalet;

– Förmiddagen flörtar och skickar hjärtemojs och nu hoppas att hörs igen? Är det inte för snabb ändring utan större anledning? Hoppas att du får en fin kväll! ✨

När jag tänker tillbaka är det svårt att förstå.

Kvällen innan hade vi suttit på en filt vid vattnet. Hon hade föreslagit middag hemma hos mig. Dagen efter planerade vi slottsweekend. På morgonen skickade vi hjärtan till varandra på årsdagen av vår förlovning.

Det kan mycket väl ha varit en av världens enda mäklarannonser som på bara ett par timmar tog en fantastisk date dagen innan, till en inställd date kommande helg, till förmån för ett ”vi hörs”. På en årsdag.

Massa Väga Palju

21 juni 2026 / / 5 kommentarer

Mellan två haverier fanns alla dagar som såg ut precis som kärlek…

– 9:e Juli 2023 –

Morgonsolens första strålar hade precis börjat värma när vi tog farväl av varandra på Centralbron. Hon höll armarna runt min hals. Sa hon var tacksam för gårdagen. Vi kysstes. Sista kramen blev lång. Jag minns fortfarande hennes doft.

Det var något speciellt med den. Hennes doft. Hon doftade alltid gott. Hon doftade naturligt hon. Alltid. Ibland använde hon någon parfym. Hon hade god smak gällande parfymer. Men oftast doftade hon bara sig själv. Kanske hennes sfär och magi sträckte sig hela vägen till hennes feromoner.

Det tog bara minuter efter att hon gått. Ännu en gång vänt sig om och vinkat. Tittat efter mig. En gång. Två gånger. Tre gånger. Fyra.

– Tack för fin dag/kväll/natt/morgon ❤️ älskar dig 

Vi skrev längs resan. När hon kom fram skickade hon en bild på en knapp. Eller var det ett litet djur? Eller figur?

– När man hittae en knapp på gatan 

Det var så typiskt hon och det var inte första gången. Inte bara såg hon sånt som andra totalt missade. Hon såg även ett konstverk i det hon såg. Det var ännu en av alla saker som fascinerade mig.

Jag var på väg för att hälsa på fårskallarna. Även hon hade resplaner. Förutom Borås;

– Själv sitter jag i bussen,  åkte till Göteborg 
– Jasså? Vad ska du göra där?
– Bara se runt
– Då kunde du ju åkt över Göteborg? 🤪
– Japp, men biljetter mycket dyrare då
– Åker du tillbaka ikväll?
– Ja, självklart .Kan inte bara sitta i den tomma lgh 

Hon skickade bilder;

– Trädgårdsparkem! Massa fina rosor
– Oj va fint! Hur kom du på att gå dit?
– Till parken?Googlade vad finns i gtb. Är du hemma nu?
– Ja kom precis hem
– Alla mådde toppen? 
– Ja… men gamla Karin är lite sliten i vänster framben

Jag kan inte sätta fingret på det. Inte exakt. Vi var tillbaka på den där enkelheten att beröra massa olika ämnen på en gång. Men samtidigt var det någonting som ändrats. Inte radikalt. Absolut inte. Sådär som det kunde vara mellan oss när allt flöt.

Men det låg något över den. En lätt sordin. Inte total. Inte kvävande. Mer som en Harmon Mute. Miles Davis. En färgning. En latent bi-ton. Eller kalla det misstro av aluminium.

Skickade henne sms;

– Tänker på dig 
– Vad tänker du då? 
. Tycker om dig… och många bra saker. 26e augusti finns plats i en flygel på Garpenbergs slott… 

Jag ville försöka fortsätta göra speciella saker för och med henne. En gammal kär vän och turnekamrat ägde numera ett slott. Hon visste inte vad det var men hade snabbt kollat upp det på weben.

– Har du redan kollat ? Då är jag ledig lö/sö
– Ska vi prel-boka det?
– Ja, varför inte 
– 🥰
– 😍
– Armastan sind…vähe… 
– Väga vähe? 🥺😳
– Väga 
– Väga väga vähe??😳😳
– Massa väge
– ❤❤

Hon hade precis tackat ja till att få bjuda henne på en slottsweekend. Lycka k kunde komma i dom små sakerna.

Det där med att försöka lära mig Estniska gick sådär. Mycket svårare än jag trott. Jag ville i alla fall försöka. För att visa respekt. För att visa Kärlek. Kanske för att försöka underlätta kommunikationen.

Jag hade börjat med youtube. Någon grundkurs. Det verkade lätt först. Eller i alla fall inte svårare än andra språk jag lärt mig. Tyska. Franska. Spanska. Men jag hade fel…

Jag åkte ofta till min bästa vän och vi jobbade. Hemma hos henne. Tvärs över hela stan. Ut på Värmdö. Det gav alltid dryga timmen i bil. Enkel resa. Två timmar Estniska varje resa. Jag hade köpt någon kurs. Lyssnade. Härmade.

Hon hade ju fått höra ord. Älskar dig. Saknar dig. Allt sånt. Och artighetsfraser. Och enskilda meningar jag försökt bygga ihop. Ibland blev det fel. Jag minns någon gång på gården. Jag vet inte hur jag lyckades. Men hon skulle gå på toaletten. Jag lyckades fråga ”om det gick bra”. Hon tittade på mig. Storögt. Svarade ja. Och jag lyckades på nåt sätt svara ”Ja men va roligt – grattis!”. Hon började skratta.

Hon hade ju lärt sig svenska. Så varför kunde vi inte mötas på mitten?

Sen visade sig alla dom där andra små sakerna. Ett språk med 14 kausus. Att ställas mot svenskans två. Tillkom gjorde uppenbart en massa ”regioner” som vad jag förstod styrde språket mycket mer än vad svenska dialekter gjorde.

Men jag försökte.

Jag ville på nåt sätt försöka lära mig tillräckligt för en konversation innan jag gav mig in i en. Eller ens avslöjade att jag höll på med den här kursen. Ibland hade jag hört henne prata med sin syster eller pappa i telefon. Eller sonen. Det gick alldeles för fort för mig. Jag kom till en punkt där jag kunde förstå en hel del ord. Lösryckta. Men hennes hastighet var ljusår bortom vad jag kunde. Och hon hade en helt egen melodi. Ingenting jag hört i mina kurser.

Nåväl. Jag försökte såklart göra någon enstaka liten ordlek. På estniska.

Så mycket som vi kunde missförstå varandra iblan så kunde jag ju lika gärna försöka mig på ordlekar på ett språk jag inte kunde.

Du Mosar Mig

20 juni 2026 / / 3 kommentarer

Sanningen blir svår att försvara när själva försvaret används som bevis…

– 5:e Juli 2023 –

Det stod så i hennes sms. Att jag mosade henne.

Jag gjorde inte det. Jag försökte inte ens. Jag var inte i närheten. Och det var absolut inte min mening. Jag argumenterade. Eller försökte. Långsamt. Metodiskt. Nästan ogenomträngligt.

Jag tvingades argumentera. Mot hur hon beskrev vad som hänt. Hur hon beskrev mig. Hur hon beskrev oss. Det handlade inte om att vinna. Inte om att trycka ner. Det handlade om något enklare. Att rätt skulle vara rätt. Att det fanns en linje. En kontinuitet. Att det som hänt faktiskt hade hänt. Och att det inte kunde skrivas om efteråt.

Jag ville bygga något på fakta. På sanning. Inte på lösryckta versioner. Inte på omskrivningar. Inte på att mitt agerande plockades ut ur sitt sammanhang, utan hennes eget. För det var ofta så det lät. Som om jag uppstått ur tomma intet. Som om mina reaktioner saknade orsak. Och någonstans där fanns något som skavde djupare.

När hon gjorde ner mig. När hon pekade ut alla mina fel. För ibland var verkligen precis allting med mig just fel. Och samtidigt, nästan i samma andetag, sa att hon älskade mig. Som om kärleken blev en motprestation. Som om jag skulle vara tacksam. Och i tacksamheten acceptera. Vad det nu var hon behövde utrymme till.

Jag gick inte med på det.

Ville inte. Tänkte inte. Släppa igenom osanningar. För jag visste vart det leder. Ger man fingret ryker hela armen. Förr eller senare.

Mosade henne?

Nej. Det var aldrig min mening. Det var aldrig syftet. Jag ville bara det skulle vara rätt. Och det som var rätt – sanning och fakta. Det ”mosade henne”.

Jag förstod inte.

Mina sms var fula. Mina sms var elaka. Jag mosade henne.

Det var hennes svar på mina försök att argumentera. Problemet var att just den beskrivningen tvingade mig att argumentera ännu mer.

För om någon säger att man varit elak vill man förklara varför man inte tycker det stämmer. Om någon säger att man mosat någon vill man visa vad som faktiskt sagts. Om någon beskriver ens agerande på ett sätt man upplever som felaktigt uppstår nästan automatiskt behovet att invända.

Så jag argumenterade. Och ju mer jag argumenterade, desto mer blev argumentationen i sig ett problem. Mina försök att förklara varför beskrivningen var fel blev i hennes ögon ytterligare bevis på att jag mosade henne.

Det skapade en märklig självuppfyllande profetia.

För varje gång hon beskrev mig som argumenterande tvingades jag argumentera för att försvara mig mot beskrivningen. Och varje gång jag gjorde det blev beskrivningen, åtminstone för henne, ännu sannare.

Hur som helst så avslutades vår konversation. 5:e Juli 2023. Med att hon lät meddela ”hon hade bestämt sig”. Hon ville inte ha någon relation. Hon ville inte ses mer.

Det som inte fungerade

20 juni 2026 / / Inga kommentarer

Vissa konflikter överlever inte för att de är stora. Utan för att de saknar en väg till upplösning…

– 2:a-5:e Juli 2023 –

Vår smskonversation var fast i en loop.

Hon fortsatte med sina anklagelser mot mig;

– Funderar hur och vad du tänker pch varför så fula sms
– Det som inte fungerar är att jag ville ha relationen över allt och det krossar mig du säger du är singel
– Det enda som säger det är du och dagligen
– Det är sant och du har inte reviderat Vill du ens ha mer kontakt?
– Frågar du mig? Du brukar säga hur bra du det nu har och är inte ensam längre i storstad…
– Ja jag frågar dig och ja har det bra inte vara ensam i Småland Vill du ens ha mer kontakt?
– Glad för dig.Vilken sort kontakt syftar du på?
– Tror du vet vad jag velat länge
– Du vet också och senaste sms som jag har fått har inte varit större höjdare
– Stå på knä o be om relation med nån som säger hon är singel är inte heller höjdare
– Sagt att jag vill se att vi fungerar… Enda singel uttalat är du… och du gillar att ta upp det dagligen
– Du sa du svarar du är singel om annan man frågar. Det är singel uttalat. Är du singel är jag singel. Allt annat är logiskt totalt omöjligt.
– Det var ett tag sedan , när vi inte hade träffats och pratat länge, vad är konstigt med det? Konstigt för mig är att du tar det upp dagligen,  iallafall singel temat...
– Du… kunde kanske ha reviderat vad du säger om en annan man frågar..
– Och ingen går och frågar sånt , iallafall inte mig, så hett är inte jag
– Handlar inte om ifall någon frågar eller inte utan vad du svarar om någon frågar. Det är två olika saker.
– Du kanske tänker om du tål svaret eller vad du gör med det
– Du kunde reviderat och sagt ”nu skulle jag inte säga det”
– Fabriserat problem,  som egentligen inte finns. Om du intd fattat av mina handlingar och samtal som vi haft har vi stora prob
– Fattat dina handlingar. Även den handling som är att du säger du är singel om andra män frågar. Samt är nästanmonogam. Jag ville bara höra dig säga ”jag vill uttala relationen” och reda ut vad nästanmonogam betyder.
– Jag vill först se att allt fungerar innan jag uttalar för mycket
– Det som inte fungerat är att jag varit utestängd från dina sociala o h att du säger du är singel… Ditt verk! Dit val! God natt!

Hon återkom till samma formulering gång på gång. ”Att hon ville se att allt fungerade först”.

Det låter rimligt. Nästan självklart. Problemet uppstod när jag gjorde en analys av vad hon egentligen menade. Vad hennes formulering innebar konkret. För om man skalade bort alla känslor och tittade på situationen nästan matematiskt såg den ut ungefär så här:

  • Hon ville inte uttala relationen.
  • Hon ville inte beskriva sig som upptagen.
  • Hon ville inte revidera sitt tidigare uttalande om att vara singel om en annan man frågade.
  • Hon ville inte släppa in mig i sina sociala medier.
  • Hon ville inte diskutera frågan vidare.

Samtidigt ville hon se att allt fungerade.

För henne handlade det om mina sms. Om att jag tog upp samma saker igen. Frågorna hon inte gav svar på. Hon kallade det ältande. Om att jag blev arg. Ja. När jag oändliga sms i rad blev anklagad för att älta för att jag ställde om en fråga hon inte besvarade. Kallad elak eller att jag mosade henne när jag förde ett resonemang kring det enkla faktumet att om hon gav svar skulle ju mina frågor upphöra, och mitt resonemang plötsligt var omöjligt att värja sig mot logiskt.

Sms på sms på sms. Samma samma. Ja. Tålamodet tog slut. Jag blev arg. Det avspeglade sig i mina sms. Sarkasm. Pikar. Och alkohol gjorde dom inte lika snygga som dom hade blivit med en lägre promille.

Hon ansåg jag skapade konflikter. För att jag tog upp sakerna igen. Sakerna hon inte gav svar på eller ändrade.

Hon ville få bort symptomen. Inte orsaken. Jag ville få bort orsaken som skapade symptomen.

Vid den här tiden var det från min sida två huvudsakliga punkter. Att hon sagt att hon var singel om en annan man frågade. Och att hon aldrig tog tillbaka det. Att hon sa hon var nästanmonogam men vägrade förklara vad det egentligen betydde. Och konkret innebar.

Tillkom gjorde saker som att hon inte stod för mig öppet. Men där kontrade hon ju ånyo med sitt ”hon ville se att det fungerade först”. Så min tanke var att dom sakerna kanske skulle lösa sig när vi löst dom första två, mest springande punkterna. Och dom hade cirkulerat i månader nu. Utan lösning.

Det behövdes egentligen inte mycket. Men det kom inte.

Inte efter månader av dejter. Inte efter midsommar. Inte efter nyckeln. Inte efter ringen. Inte efter rosorna. Inte efter alla planer. Inte efter alla ord om framtiden. Inte efter alla berättelser om hur hon fungerade när hon älskade någon.

Det behövdes egentligen inte mycket. Bara några ord.

”Om någon annan man frågar idag skulle jag inte säga så längre.” Eller kanske ”om någon annan man frågar är jag upptagen”.

Någonting i den stilen. Någonting som visade att det som varit inte längre gällde. Men de orden kom aldrig.

Istället fortsatte hon att säga att hon ville se att allt fungerade. Och ju fler gånger hon sa det, desto märkligare blev det för mig.

För det som inte fungerade var ju just det. Att relationen aldrig uttalades. Att jag aldrig släpptes in. Att jag stod utanför hennes sociala värld. Att frågan aldrig stängdes. Det blev som en märklig cirkel.

Hon ville se att vi fungerade. Men det som fick mig att fungera sämre var att hon inte ville ändra någonting av det som fick mig att fungera sämre. Hon ställde egentligen inget krav på förändring. Inte hos sig själv.

Det var där jag började köra fast. För om man skriver upp det på ett papper blir ekvationen märklig.

Det som gjorde mig otrygg skulle ligga kvar. Det som skapade konflikterna skulle ligga kvar. Det som gjorde mig ledsen skulle ligga kvar. Det som fick mig att ställa frågor skulle ligga kvar. Men frågorna skulle upphöra. Jag skulle sluta reagera. Sluta undra. Sluta ta upp det. Sluta bli sårad.

Då skulle vi fungera.

Ju mer jag försökte förstå logiken desto märkligare blev den. För att komma till punkt B behövde jag först bete mig som om vi redan var där. För att få trygghet behövde jag först sluta reagera på otryggheten. För att visa att vi fungerade behövde jag först acceptera det som fick mig att uppleva att vi inte gjorde det.

Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår det. Inte för att hennes önskan om lugn var orimlig. Tvärtom. Alla människor vill ha lugn. Alla människor vill ha harmoni. Men harmoni uppstår normalt när man löser problemet. Inte när man kräver att den som påverkas av problemet ska sluta reagera på det.

I praktiken blev hennes modell därför:

Jag vill fortsätta precis som idag. Jag vill fortsätta hålla relationen odefinierad. Jag vill fortsätta undvika frågan. Jag vill fortsätta hålla mitt privatliv privat. Jag vill fortsätta säga att vi först måste se att det fungerar. Och du måste sluta reagera på detta. Då fungerar vi. Då kan jag överväga att uttala relationen.

Det var en märklig modell. Inte minst därför att den placerade hela förändringskravet på den andra personen.

Jag skulle ändra mig. Jag skulle anpassa mig. Jag skulle acceptera. Jag skulle vänja mig. Jag skulle sluta fråga. Till detta kunde man lägga en diger lista av alla andra saker hon ville skulle ändra sig hos mig. Saker kring mig som person. Saker som egentligen inte alls var relaterade till henne utan enkom till mig.

Jag hade svårt att se vad som samtidigt förväntades förändras på hennes sida. När jag läser sms idag slås jag av att vi egentligen pratade om två helt olika saker.

Hon pratade om lugn. Jag pratade om trygghet. Hon pratade om harmoni. Jag pratade om erkännande. Hon pratade om att få relationen att fungera. Jag pratade om varför den inte gjorde det. Och där någonstans uppstod ett moment 22. För det som enligt henne skulle bevisa att vi fungerade var att jag slutade reagera på det som enligt mig var orsaken till att vi inte fungerade. Det blev som att försöka laga en vattenläcka genom att be personen på golvet sluta påpeka att det droppar från taket.

Till slut började jag undra om hennes formulering egentligen betydde något annat.

Kanske betydde ”jag vill se att det fungerar” i praktiken:

Jag vill se att du accepterar det här upplägget utan att protestera.

Om det var så hon menade vet jag fortfarande inte. Men jag vet att det var så det började kännas. Och jag kunde tänka mig att överväga alla former. Alla villkor. På grund av min kärlek till henne. Men. Och det fanns ett stort men. Det skulle vara öpet och fastslaget vad som gällde så jag hade någonting att förhålla mig till. Så jag kunde agera på samma sätt som hon. Lika villkor. Inga konstigheter.

Smskonversationen hade status que. Jag visste det på förhand, men jag fortsatte ändå;

– Hur som så tänker jag på dig, jag saknar dig… och “oss”… och hade hoppats på så mycket mer tvåsamhet efter att jag flyttat… Hoppas du får en fin dag…
– Tack. Hoppas att du har haft en fin dag och får en fin kväll.
– Absolut. Ska inte störa mer med att jag saknar dig etc…  Fattar det varken är angeläget besvara mig och inte är besvarat
– Vad ska jag svara eller inte svara?  Förra vecka kom en hel del fula sms och jag vill inte hålla på och sms diskutera relation.  Man skriver inte så till ngn  man vill vara tillsammans
– Det du kallar “fula” sms är resultatet av när du skapar situationer som ger konsekvenser, och sedan vägrar inse det och istället försöker klandra mig för min reaktion på det du skapat. Och när jag påpekar fakta så kallar du mig elak, eller att jag mosar dig. Och det som är 99 % som inte fungerat är att du vägrar uttala relationen (öppet!) och släppa in mig i dina sociala…
– Det var dit sätt att försöka säga ngt negativt .
– Jur kan jag säga någonting positivt om att du är nästanmonogam eller är singel om andra män frågar? Det var mitt sätt att mycket sårad bemöta din ovilja att uttala relationen. Fattade förresten du aldrig godkände bilder från date eller midsommar på din sida… för absolut INGEN av dina vänner gillade dom… så nån är det ju som inte får se ”mig” sedan februari…
– Lycka till med en välutbildad privatskole stockholmerska. De som känner dig tycker nog väl om att man säger fula saker till sin sk kärlek
– Fula saker? Kk? Dom fattar tydligen att det är ett mycket sårat svar på nån som vägrar uttala relationen och säger till andra män att dom är singel

Loopen kunde stanna på lite olika ställen. Ibland bara göra ett tvärt kast i helt annan riktning. Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. Men kunde lika gärna hoppa till någonting helt irrelevant om min retorik blev ogenomtränglig. Då kom dom där andra sakerna som hon tog till som vapen.

Bilen. Att jag gått på privatskolor. Att jag mosade henne. Att jag var elak. Att jag var negativ. Eller ett plötsligt, nästan svartsjukt, påpekande om at jag kostade på mig själv och mitt utseende – för vem? Andra kvinnor?

Kompisen Som Bytte Namn

20 juni 2026 / / 2 kommentarer

Jag letade inte efter mönster. Jag snubblade över dem…

– 1:a Juli 2023 –

Det hade ännu en gång vänt fort.

Jag återupptog att bjuda in henne till en date senare på kvällen..

Hennes svar var kort;

– Inte min grej med KK
– Bara dyra date alltså
– Aldrig bett om dyra date
– Enkel drink passade ju inte
– I din sms står ngt annat
– Det är alltså sex som inte duger
– Inte sagt att det inte duger. Singel/kk är inte min grej.Inget att diskutera 
– Du som sa du är singel om andra män frågar. Tänkte gå och äta nåt, men du var inte intresserad?

Absolut. Hon hade inte tackat nej bara för att jag frågat om hon ville ses och ta en drink. Inte för att det inte var en dyrare date. Det fattade jag. Egentligen. Men jag var trött. Less. Det var en stor soppa på grund av mitt påpekande om KK.

Hon hade rätt i att hon aldrig bett om en dyr date. Det märkliga var att hon nu nästan försökte få det att låta som att jag klandrade henne för att jag bjudot på dates som var dyra. Det fick jag inte att gå ihop. Jag hade gjort det för att jag ville och hade aldrig klandrat henne för prislappen. Eller att hon gick på date.

Men hur det än var med den saken så kokade ju allting ner till att hon inte ville vara KK. Och inte var med på tåget att vi båda var singlar. Så varför valde hon inte att ändra den där definitionen om att hon själv var singel. Om andra män frågade. Det måste ju rimligtvis ha varit den enklaste vägen?

Det var ett av dom sällsynta fall då jag slog om ett trådlöst keyboard till min Iphone. Satte mig och skrev mer utförligt;

– Inget svar är åxå ett svar… fast du klargjorde ju i morse du inte var intresserad mer… (kan ju gissa varför, samma kyla och bristande intresse som i februari…) Jag har bjudit på date 2 gånger (plus den du bokade av), plus midsommar. Jag har gett dig en ring du inte ville ha (inte använder), och jag köpte “din egen handduk” här OCH gav dig nyckel hit….samt mycket annat. Det känns som om jag visat vad jag ville och kände… (plus att jag ”bråkat” om att du inte ville uttala relationen)…. Under en månad här i Stockholm har du inte bjudit in mig en enda (!!) gång att hälsa på dig och sova över… (!!) Du säger till andra män du “är singel” (vilket är sant iofs) och när jag vill ses som två singlar (som vi är pga ditt agerande) vill du inte  ses så för det ”är inte din grej”, men du vägrar uttala relationen… (ibland får man välja vilket ben man vill stå på…) Det känns som vi nått dead end, och det var inte min vilja och mitt val utan din…  men då vet jag ditt (!) val… Då önskar jag dig lycka till med din nya, eller vem det nu är som under inga villkor skulle få reda på att jag finns och/eller som du “väntat på” ska bli ledig eller vilja vara med dig…
– Ingen som  har respekt och vill vara med den andra skriver ”drink, singel/kk”.  Hur menar du? Har varit all min ledig tid hos dig och hjälpt med massa? Ska du sova hos mig när jag sover hos dig? Och påhopp på torsdag med märkliga kommentarer… Förmodligen är jag inte den passande för dig, där du blir irriterad av mig och allt som och hur jag säger saker.  Lycka till med din nya kk! Som du skriver känns det som dead end...
– Kanske skrev så för att understryka besvikelsen av att du aldrig velat uttala relationen…Hade gärna varit hos dig om jag blivit inbjuden. Kanske bara fika, se på tv… en vardag… Aldrig blivit irriterad på ”allt” men besviken av att du inte velat uttala relation, och att du stängt mig ute från sociala Har ingen ny kk… men anser du det är dead end så är det så Bjöd med dig idag… fick inget svar på 5 timmar… säger en hel del… antar du var upptagen med bättre … (mäklare?)
– Det var du som skrev att det är dead end!
– Eftersom du uppenbart inte vill uttala relationen men inte heller villa ses som singlar. Inte baserat på vad jag ville eller kände!
– Du lärde mig att tacka nej till dyra dejter… Ingen behov att betona singel och mindre attraktiv för mig med singel/kk
– Aldrig nekat dyr date. Du som vägrade uttala relationen…Jag bad om den, på knä, sedan februari…Du sa ”om nån annan man frågar är jag singel”…Då ses vi som singlar… så det var ditt val
– Eftet att vi inte hört eller pratat med varandra på länge och du krävde svar! Tänkte inte att tar mig som kk. Nu vet jag

Det var många saker jag reagerade på. Att hon kategoriskt vägrade inse att det var hennes ”singel” som uteslöt alla andra former än KK som defininition. Att hon inte insåg att mitt ”dead end” var en enkel slutledning av att hon vägrade acceptera relationen som den var, samtidigt som det var hon som skapat situationen.

Jag reagerade på hennes ursäkt för att inte bjuda in mig till henne. Hon hade nycklar till mig. Jag hade inte ens hennes portkod. Som att det kunde bli farligt med ett spontanbesök där jag kunde komma ända till hennes dörr till hennes lilla 2:a skulle utgöra en fara. Och att jag inte blev inbjuden, för en enkel te och macka, hur kunde det motivetas med att hon varit hos mig? Det var inte speciellt många gånger hon sovit över hos mig eller tillbringat tid här.

Jag reagerade på hennes ”irriterad på allt”. Jag hade inte varit irriterad på någonting alls. Möjligen två minuter. Om kartongerna. I övrigt aldrig.

Jag reagerade på hennes ”lärt henne tacka nej till en dyr date”. Det var totalt obegripligt och motiverades dessutom, precis som allting annat, inte alls. Det bara slängdes fram.

Men det jag reagerade mest på var hennes ”eftersom jag krävde svar”. Som om det var någonting konstigt att jag ville försöka få någon klarhet i vad som gällde. Var vi tillsammans? Vad sa hon till andra män? Tänkte hon ändra det eller inte?

Uppenbart hade hon inte tänkt ändra det. Eftersom ”jag krävde svar”. Och uppenbart ville hon inte ha den relation som det skapade.

Jag hade ur hjärt och själ, med glädje, bjudit henne på date. köpt hennes egna handdukar. En gullig tandborstmugg och egen tandborste. Satt upp hennes foton på min vägg. Gett henne nyckel till mig. Köpt förlovningsring. Överste henne med rosor och andra blommor. Det handlade bara om en enda sak. Gester. Jag ansåg jag varit absolut solklar i min intention. Mina känslor.

Jag försökte återknyta till frågan. Var hon intresserad av en date i kväll. Eller inte. Ja eller nej? Det kom inget ja. Det kom inget nej. Bara;

– Hon skulle ut med en kompis.

Smskonversationen blev sparsmakad. Något senare hade kompisen bytt namn. Detaljerna gled. Gled Mudslide Los Angeles-style. Sedan försvann hon. Efter att det blivit tyst postade hon en selfie. Tillfixad upp över öronen.

Jag har svårt för namn. Precis som jag har svårt för ett ansikte på fel plats. Jag hade ju redan råkat säga fel den där gången hon skulle gå på teater med en väninna. Hon hade tolkat det som att jag påstod att hon ljög om vem hon varit där med. Det hade blivit fel.

Så i min strävan att förenkla livet och minska risken för missförstånd började jag skriva in namnen hon angav i min dagbok. Då skulle jag åtminstone slippa trampa i samma klaver två gånger.

Därför reagerade jag när kompisen plötsligt bytte namn. Hade jag fattat fel igen? Jag gick tillbaka till sms. Nej. Kompisen hade faktiskt bytt namn. Inom några timmar.

Absolut. Sådant kunde hända. Jag hade själv bestämt saker med vänner som sedan fått förhinder. Pollenallergi. Sjuka barn. Jobb. Livet kom emellan. Då ringde man någon annan istället.

Så långt var det inget märkligt. Men det fanns en annan sak som med tiden började skava. En liten detalj.

Av de återkommande namn hon angav som väninnor. De hon skulle träffa. De hon hade träffat. De som återkom i berättelser, sms och förklaringar. Av alla dessa namn såg jag aldrig någonsin någon interagera med någonting. Inte en enda gång. Konsekvent. Aldrig.

Naturligtvis har inte alla Facebook. Och alla som har Facebook använder det inte aktivt heller. Det är inget konstigt med det. Men säg att bara två av de sex återkommande namnen faktiskt hade haft Facebook. Bara två.

Då hade man ändå kunnat förvänta sig någon liten livsignal under fyra års tid. En kommentar. Ett grattis. En reaktion på en födelsedag. En like på en bild. Någonting. Men inte heller det såg jag.

Och det var kanske det som gjorde att funderingen aldrig riktigt ville släppa. För det handlade inte om en vecka. Inte om en månad. Utan om år. År av bilder, inlägg, födelsedagar, semestrar, vardag och högtider.

Sex återkommande namn. Sex personer som enligt berättelser, sms och förklaringar var närvarande i hennes liv. Och ändå inte en enda av dem som någon gång under hennes tid i Stockholm 2021–2025 interagerade med någonting alls. Ingen kommentar. Ingen like. Ingen reaktion. Ingenting.

Det bevisade naturligtvis ingenting. Men det stack ut. Framför allt eftersom det stod i direkt kontrast till något annat. Männen.

Där var mönstret det motsatta. De återkom. De klickade gilla. De skickade hjärtan. De reagerade på bilder. Och ofta på sådant som man rimligen inte hade något egentligt intresse av. Det handlade inte om blommor, keramik, utsikter eller fåglar. Det handlade om henne. Det var inte objektsstyrt. Det var individstyrt. Och ju fler år som gick, desto svårare blev den kontrasten att inte lägga märke till.

Det fanns också en annan sak som med tiden började skava.

Alla former av enkla raka frågor kring någon av de återkommande männen resulterade nästan omedelbart i bråk. Påståenden om min svartsjuka. Att jag idiotförklarade henne. Att jag anklagade henne för saker.

Men nästan aldrig några svar. Inte vem personen var. Inte hur de kände varandra. Inte hur länge de känt varandra. Inte om de träffats.

En del frågor slutade jag som sagt var ställa. Öppet. Men jag fortsatte lägga pussel.

Bröstfickan

19 juni 2026 / / 4 kommentarer

Det är märkligt hur mycket hopp man kan lägga i en så liten gest…

– 25:e Juni 2023 –

Jag vaknade på det bästa sätt jag kunde tänka mig. Katten vid fötterna, och tätt omslingrad. Naken med henne. Kärleken. Vi hade glömt persiennerna kvällen innan. Den tidiga morgonsolens försiktiga strålar genom fönstret. På hennes ansikte. Känslan av hennes hud mot min, Hennes doft.

Hur sätter man ord på sånt?

Jag visste den skulle komma. Rökhostan. Så jag smög upp. För att inte väcka henne. Stängde försiktigt sovrumsdörren. gick ut på verandan. Det fanns 250 kvadratmeter och 7 rum mindre att gå undan till. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Jag visste hon hade ställt klockan. Bara en tidsfråga innan hon skulle komma upp. Så jag började göra frukost åt henne. Efter frukosten körde jag henne hem. Hon skulle packa inför återvändandet till sitt bemanningsuppdrag i Borås.

Det tog inte lång stund så kom hennes sms:

– ❤️
– Tack för jättetrevlig/rolig date, och fin midsommar! 🙏🏻❤️
– Tack själv för en fin midsommar med dig! ❤️

Efter en stund skickade hon en bild på blommorna på hennes veranda. Jordgubbar och annat hon grävt upp på gården och sedan planerat hemma hos sig på balkongen.

– Titta här… de kanske hade behövt extra kärlek…
– Ja verkligen! Jag kan hämta upp dom. Jättesynd om dom bara dör
– Ja, det kan  du och du kan skörda lite 🤪
– Jag åker in till typ… 15? Och köra dig till tåget samtidigt!

Jag erbjöd mig hämta dom. Ställa dom på min veranda och ta hand om under tiden hon var borta. Hade hon gjort sig besvär kunde jag göra detsamma. Dessutom hade jag ett annat ärende.

Jag hämtade blommorna. Hade med en kartong att ställa dom i så det blev lättare at bära. Hjälpte henne med väskorna. Körde henne till centralen.

Vi kramades. Pussades. Och utan att hon märkte det lyckades jag smyga ner mitt ärende i bröstfickan på hennes skjorta.

Hon åkte. Jag vinkade.

Jag skickade ett sms;

– Farväl Boråsbrus 😢😳
– 👋
– Tack för skjuts 😘
– 🥰
– Vad glatt du vinkar 😳
– Nääää
– Vad ska du hitta på nu? 
– Ta in blommor och plantera om nån av dom Sen ordna i studion
– Hann du till byggmax? 
– Och sätta upp dina tavlor
– Ja
– Fick du allt som du behövde? 
– Ja Hur går resan?
– En timme till i tåget . Hur går det för dig med alla dagens projekt? 
– Håller på med studion… saknar en kabel (1000 spänn)… djävligt trist 
– Har kabeln försvunnit? 
– Ja Oförklarligt sett till hur minutiöst noga jag packade allt.
– Kvar på gården?
– Tror det  Är du framme?
– Ja. Vad sysslar du med? 
– Nu satte jag mig på verandan och vilar 
– Mysigt 
– Vildkatten o Rödspöket står på varsin sida veranda dörren o fräser. Studion rullar
– Ordning och reda på dig

På kvällen hade hon börjat installera sig i ännu ett nytt boende i Borås. Ett uppenbart undermåligt boende och långt ifrån vad som utlovats.

Jag försökte få klarhet i hur illa det var;

– Ingenting typ husgeråd?
– Enstaka saker… Gardiner bara i sovrummet,  tv utan programmer , Ingen wifi… fast det stod att det finns
– 😢
– Taklampa bara i vardagsrummet…🤪
– Då kommer du festa på krogen istället för vara ”hemma” 🤪 Ska du ut och vifta på din singelrumpa? 🤣🤪
– Knappast 

Jo jag vet. jag borde inte ha. Men samtidigt som jag, kanske ganska förståeligt, kände en oro över att världens vackraste kvinna var ensam i en främmande stad, i ett boende som knappast var hemtrevligt och inbjöd till hemmakvällar, och kanske ville hitta på nåt kul så försökte jag skämta bort det.

Trots allt så var den enda revideringen av hennes ”singel om andra män frågar” den där lilla oavsiktliga ”min pojkvän” på vår senaste date den enda indikationen på att hon ansåg vi faktiskt var ett par. Och vi hade inte berört eller rett ut vad ”nästanmonogam” egentligen betydde. Klart jag var orolig.

Plötsligt skickade hon en bild.

Den hade ramlat ur bröstfickan på hennes skjorta. Mitt ärende. Det var en bild på nyckeln till mitt överlås.

– När la du dit den???
– På centralen såklart
– Jag märkte ingenting

Nu hade hon båda nycklarna. Och det var mer än en gest. Det var realitet. Hon kunde komma och gå precis som jag ville.

Hon skulle komma hem till kommande helg. Men Söndag skulle hon jobba.

Jag försökte komma med förlag;

– Kanske en date lördag ?
– Ja, vem vet.  Kanske en gistarristen dyker upp
– Vi kan äta ute, ha trevligt och sova rimligt tidigt
– Ja, mycket tidigt 🤪
– Började du tidigt söndag?
– Ja
– Vi kan äta ute. Åka till mig efteråt. Du kan ta Audin till jobbet.
– Måste åka tåg efter jobbet mot Borås 🤪 Hinner inte lämna bilen till dig, ska jobba på Lidingö 
– Jag löser det. Ta Audin! Skicka uppgifterna för parkering så tar jag den i appen.
– Ska sova alldeles strax
– Sov gott 😘
– Sov gott du med 😘 Jag älskar dig
– Jag älskar dig ❤️

Hem från Borås Fredag kväll. Jobba igen Söndag på extrajobb här hemma i Stockholm. Åter Borås Söndag kväll. Klart jag ville hjälpa till om jag kunde. Speciellt om hon mitt i allt det där kunde tänka sig att lägga sin tid på en date. På mig. På oss.

Om vi efter vår date landat hos mig kunde hon ta bilen till jobbet nästa morgon. Sedan till centralen. Jag kunde ta en uber dit och möta upp. Få en kram. Bjuda på sen lunch kanske.

Absolut. Jag hade förståelse för om hon inte skulle orka ha en date på Lördagskvällen. Men jag upplevde det som att hon ändå tackade ja. Eller övervägde det.

Det skulle visa sig bli på ett helt annat sätt.

Små Saker

16 juni 2026 / / 6 kommentarer

Kärlek börjar sällan med stora ord. Oftare med att någon fortsätter höra av sig…

– 19:e – 21:a Juni 2023 –

Plötsligt. Nästan som från ingenstans. Allt trams och trassel kring vem som egentligen bokat av vår date 🔗 var som bortblåst.

Efter ett par dagar slutade hon beskylla mig. Sedan var det bara borta. Precis som så många gånger tidigare. Och det var kanske det märkligaste av allt. Inte själva bråken. Inte anklagelserna. Inte tystnaden som ibland följde. Utan vad som hände efteråt.

Eller snarare vad som aldrig hände efteråt.

Det var som att leva i en märklig cirkel. En loop. Samma typ av konflikt kunde dyka upp om och om igen. Ofta med olika kulisser, olika ord och olika omständigheter, men med en kärna som kändes märkligt bekant. Om jag ifrågasatte någonting ”anklagade jag henne”. Om jag ställde frågor ”kontrollerade jag henne”. Om jag försökte förstå vad som hänt ”ältade jag”.

Och om hon tillskrev mig egenskaper, motiv eller handlingar som inte stämde med verkligheten och jag argumenterade emot tills argumenten inte längre gick att försvara sig emot, då ”mosade jag henne”.

Det ordet återkom. ”Jag mosade henne”.

Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade. Inte för att jag ville vinna. Utan för att jag fortsatte fråga tills logiken tog slut.

Efteråt försvann hon ofta. Ibland några dagar. Ibland längre. Sedan kom hon tillbaka. Och då var det som om någon dragit ett streck över allting som hänt. Ingen genomgång. Ingen diskussion. Ingen förklaring. Ingen gemensam slutsats. Ingenting som gjorde att man kunde lägga händelsen bakom sig och faktiskt förstå vad som gått fel.

Locket lades på.

Ärendet arkiverades. Och det andra läget återaktiverades. Värmen. Alla hjärtan som skickades. Samtalen. Planerna. Tills nästa gång samma sak hände igen.

Plötsligt. Ännu en gång. Hade jag börjat vänja mig vid att telefonen lät annorlunda när det var hon. Inte signalen. Inte ljudet. Känslan.

Det fanns människor man pratade med för att man behövde någonting. Människor man svarade av artighet. Människor man skrev till för att få saker gjorda. Sedan fanns det människor där bara deras namn gjorde dagen lite lättare. Hon tillhörde den senare kategorin. När det fungerade.

Det spelade egentligen ingen större roll vad vi pratade om.

Tvättmaskiner. Får. Min bästa väns tavlor. Hennes egna tavlor. Flyttkartonger. Gymkort. Någon dum historia om en estnisk blondin vid namn Pettus Petta. Det där jag lite skämtsamt sagt med glimten i ögat och som då inte betydde vad det skulle komma att göra framtida. Men med min bristfälliga estniska betydde det ungefär ”hon var en luring”. Kärleksfullt sagt.

Men. Det viktiga var inte ämnet. Det viktiga var att hon var där.

Det var märkligt hur snabbt någonting kunde kännas naturligt.

På morgonen kom ett meddelande. På kvällen kom ett till. Någon fråga mitt på dagen. Någon fånig kommentar om någonting oväsentligt. Plötsligt var det en del av tillvaron. Igen. Som i början. För ett år sedan.

Jag märkte hur jag började leta efter hennes namn på skärmen. Inte av oro. Inte av osäkerhet.

Av vana. Av glädje.

Jag ville berätta saker för henne. Inte stora saker. Små saker. Att tvättmaskinen inte fungerade. Att flyttfirman strulat till något. Att jag hittat ramar till hennes tavlor. Att ett får stulit bullar. Sådant man bara berättar för människor som har blivit en del av ens vardag.

Det var kanske det som gjorde mig så glad. Att det började kännas som vardag. Inte fyrverkerier. Inte stormar. Inte stora gester. Bara två människor som hördes av. Om och om igen.

Hon frågade hur det gått. Jag frågade hur hon mådde. Hon berättade om jobbet.

Hon var i Borås igen. Bemanningsuppdraget. Firman hade uppenbart gjort bort sig totalt med boendet. Oerhört bristfälligt. Undermåligt. Främst ur synpunkten boendemiljö. Ingen AC. Gardiner som inte stängde ut solljuset när hon försökte sova. Jag insåg det inte fanns mycket jag kunde göra. Av olika anledningar. Men jag frågade ändå. Självklart.

Jag berättade om flytten.

Och mitt i alltihop började vi planera en ny date.

Inte för att vi behövde. Inte för att någonting måste lösas. Bara för att vi ville ses igen. Det fanns något väldigt fint i det.

Något okomplicerat. Jag tror att jag log oftare än jag själv förstod.

Telefonen plingade. Där var hon igen. En liten hälsning. Ett hjärta. En puss. Ett skämt. Någon kommentar om att hon såg fram emot torsdagen. Vår date.

Och jag gjorde detsamma. Kanske mer än jag ville erkänna. För någonstans hade jag redan börjat vänja mig vid tanken på henne. Ännu en gång. Som någon som fanns där. Någon som gjorde dagarna lite roligare. Lite varmare. Lite mindre ensamma.

Och när jag läser sms idag är det kanske just det jag ser tydligast.

Inte planerna. Inte skämten. Inte ens flirten. Jag ser två människor som verkar glada över att den andre existerar. Det är en ganska vacker början på någonting.

Jag hade inte längre lika ont i magen. Jag kände mig inte konstant orolig för hennes nästanmonogami. Eller om hon sa hon var singel till andra män. Det var nästan som om jag tack vare hennes agerande tog förgivet att hon nu faktiskt var monogam. Faktiskt inte skulle äga hon var singel längre om någon man frågade. Om det var så var den enda som kvarstod att faktiskt delge mig detta.

God morgon varje dag. God natt varje kväll. Initiativ från båda håll. Internhumor. Flirt. Framtidsplanering. Rumpskämt. Hjärtan och pussar. Det är väldigt mycket vardaglig närhet. Kärlek. Inte kris

Vi pratade plötsligt som om relationen hade framtid och kontinuitet. Det fanns ingen ton av att detta skulle komma att gå sönder. Tvärtom. Det var hur normal och vardaglig relationen känns just här. Det fanns så gott som inga tecken på att någon av oss verkade stå med ena foten utanför relationen under de här dagarna.

Det som slår mig när jag läser retrospektivt är att ingen av oss verkade förstå hur stor konfliktfrågan faktiskt skulle komma att bli. Speciellt på längre sikt.

Ingen av oss verkade förstå hur långtgående och djup en konflikt, egentligen bara byggd på en handfull saker som hade kunnat redas ut hur enkelt som helst, skulle komma att totalt ta överhand. Infekteras. Bollas fram och tillbaka. Kastas runt och runt igen. Till dess den var det enda relationen handlade om.

Att den infektionen i sin tur skulle komma att leda till ageranden, ibland kanske inte så genomtänkta, som skulle komma att göra saker värre. Och det märkligaste – hur mitt i allt det där kunde vi ses. Bara vara. Låta allting drypa av närhet och kärlek.

Laga mat. Gå på bio. Äta ute. Gå långa promenader. Kramas och pussas i hennes soffa till någon fånig film. Vinka av varandra när vi skildes åt. Ibland som vanligt – utan att diskutera konflikterna. För att inte förstöra stunden. Ibland gjorde någon ett övertramp på den punkten. Ibland lyckades vi rädda upp skeppet som höll på att kapsejsa på grund av övertrampet. På bara några sekunder. Ibland inte.

Jag kan förbanna att vi inte tog tag i det. På en gång.

Jag kan förbanna att jag inte insåg att någonting måste göras. Att vi inte tog hjälp i en loop som så uppenbart hade kört fast.

När jag första gången gjorde det ville hon inte. ”Det var för tidigt för parterapi” sa hon. När hon frågade mig ville inte jag. Jo egentligen ville jag. Men jag tog istället tillfället att slå tillbaka med ett ”parterapi? vi är ju inte ett par…”.

Tredje försöket var på mitt initiativ. Då var det redan försent. Och kapitel som jag kommer till. Långt långt fram i tiden.

Någonting Nytt

10 juni 2026 / / Inga kommentarer

Någonting hade förändrats…

– 13:e – 14:e Maj 2023 –

Jag återupptog vår smskonversation 08:50 på lördagen.

– God morgon! Hur bestämde du? ❤️

Svaret kom 30 minuter senare.

– Hur borde jag bestämma mig? 
– Självklart för min del. Komma givetvis.
– Hur ser din del ut? 
– Att jag älskar dig

Tåget skulle gå 09:22. Hon hade köpt biljett. Gårdagskvällens svar på om hon skulle komma eller inte, eftersom hon sagt ”jag får se”, hade plötsligt bara upphört abrupt. Nu var klockan 09:20. Och hon visste inte?

Plötsligt skickade hon en bild. Hon satt på tåget. Sekunden efter kom:

– 😐
– Älskar dig. Välkommen 🙏🏻❤️
– Tror att det är mer mindre inte rätt
– Tack
– Inte rätt?
– Bara sliter på varandra 
– Älskar du mig?
– Ja, vi har pratat om der
– Vi kanske ska släppa att upprepa dåliga saker och bara älska på riktigt… jag älskar dig ❤️
– Fina ord❤️

Så var vi där igen. Att vi ”Bara sliter på varandra”. Vilket aldrig var fallet när vi faktiskt sågs. När inte alla beslöjande faktorer om henne och hennes liv i övrigt trängde sig på, och som alltid – utan svar när jag frågade om vad som försiggick där bakom ridåerna.

Hon älskade mig påstod hon. Hon var på väg. Varför då krydda med lite negativitet? Hon hade köpt biljetten. Meddelat mig. Varför inte svara på om hon sulle komma? Var det för sin egen skull? Var det för att påverka mig? Sända någon sorts signaler?

Plötsligt ändrades smtalsämnet radikalt.

– Vad vill du äta? 

Jo. Jag hade ju handlat. Men jag kunde såklart köpa nåt mer. Nåt helt annat. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att hon var på väg.

Hade jag rabarber, undrade hon. Jag fick gå ut och titta. Skickade en bild. Smör? Socker? Jag inventerade. Funderade på vad hon tänkt sig göra.

Plötsligt svängde diskussionen igen. På grund av min fråga. Det blev samma konstiga stämning som när hon stannat och tankat den där gången och från ingenstans undrade om hon skulle vända.

– När åker du hem? Måndag?
– Imorgon 
– 🥺
– Vill du att jag vänder, om det är för kort tid
– Nej. Såklart inte. Mer tid med dig är såklart bättre men all tid är bättre än Inge ❤️🙏🏻
– Måste vara i Stockholm på måndag och intervjuera

Hämtade henne på stationen. Hon var minst sagt avvaktande. Jag nästan undvek att krama henne på grund av hur distanserad hon kändes när jag försökte. Jag ryggade tillbaka.

Vi handlade lite. Hon gick till sig förvånandsvärt snabbt. Redan på ICA.

Vi kom hem. Lagade mat tillsammans. Spenatsoppa. Med ägg. Gjorde bröd.

Vi gick en promenad. Tog hand om djuren. Tände brasa. Tog ett glas vin. Pratade. Det var ett bra men mycket lågmält samtal. Det skrapade på ytan. Jag var livrädd att ta upp ”fel saker” så någonting skulle haverera. Ändå låg dom där sakerna där. I kulisserna. Bakom varenda annan mening som sades. Alla frågorna. Allting att reda ut. Men nu var hon här. Varför förstöra det?

Vi tittade på ESC. Hon somnade i min famn. Snarkade. Helt avslappnad. Förvillande likt våra andra träffar. Som om hon plötsligt bara ramlat in i en trygg zon.

Kvällen led mot sitt slut. Jag visade att jag lyssnat på och tagit till mig alla hennes premisser. Bäddat åt henne på övervåningen. Bara henne. Det blev aldrig någon fråga den här gången. Som första. Om var hon ville jag skulle sova. Det var underförstått av hennes premisser.

Ska du inte gå och lägga dig? undrade hon när jag sagt ”Det kanske är läggdags” men inte gjorde någon som helst anspelning på att lämna våningen. Eller soffan. Det kom från henne. Att jag skulle sova uppe. Med henne.

För en gångs skull. För första gången sedan jag först såg henne naken. Var nu lampan släckt. Men det hindrade inte sex. Intensiv sex. Men någonting var annorlunda.

Absolut hade vi haft sex som varit ”fysiskt intensiv”, men vi hade alltid haft en psykisk närhet. Nu var det någonting annat.

Jag delar in sex i två kategorier. Huvudsakliga. Den ena där man är nyfiken. Intuitiv. Bara är. Bara gör. Den är ganska enkel. Den preferabla. Sedan fins den andra sorten. Det är inte dålig sex. Tvärtom. Men. Det är ”bara” sex. Det handlar om ”sakerna du lärt dig göra”. Nästan invant. Nästan ”uppfostrad till”. Tillsagd. Det handlar mer om en serie saker som ska göras för att man ska framstå som ”fantastikt bra i sängen”.

Det fanns en sorts självmedveten skicklighet över allting som jag inte riktigt kände igen. Inte dålig. Inte obehaglig. Bara oväntad.

Tidigare hade jag upplevt vår närhet som intuitiv och själslig. Som något som växte fram i stunden. Som två människor som reagerade på varandra. Nu kändes det mer som att vissa saker redan var bestämda i förväg. Som om det fanns ett invant handlag där som jag inte riktigt kände igen.

En säkerhet. En vana. Nästan som muskelminne. Som om saker inte längre upptäcktes. Att dom istället utfördes. Inte känslolöst. Men med ett inslag av att vara mekaniskt. Och med en precision som fick mig att fundera. Som om någon lärt henne, sagt åt henne, hur saker skulle göras. Vad som fungerade. Vad som förväntades. Vad som ansågs vara rätt.

Det är svårt att förklara. För det handlade inte om att någonting var fel. Snarare om att någonting plötsligt kändes väldigt färdigt. Väldigt inövat.

Som om någon plötsligt bytt språk mitt i en konversation.

Varför kom det nu? Var kom det ifrån? 2005? Förra veckan? Om från tidigare – varför hade det aldrig dykt upp tidigare?

Men det var bara en av förändringarna.

Vi vaknade. Hennes uttryck på morgonen var fantastiskt. Vi satte på kaffe. Jag gjorde våfflor.

Vid frukostbordet sa hon plötsligt att ”Jag hade fått sex”. Inte att vi hade haft det. I nästa andetag började hon tala om sextillbehör. Hon som under mitt år med henne i princip aldrig velat tala om någonting som hade med sex att göra.

Nu började hon plötsligt prata om det hon kallade ”en sån där man sätter på huvudet så man får grisnäsa”.

Jo. Jag visste vad det var. Det kallades ”nose hook”. En BDSM-artikel. Typiskt avsedd för att få ens partner att se ful ut. Få grisnäsa. Dregla. Ett inslag av förnedring.

Inte sex. Makt.

Och av alla saker i hela världen, och från alla människor i hela världen, var det den sista av alla kombinationer jag någonsin trodde skulle dyka upp som en kombination.

Det var inte själva saken i sig som fick mig att reagera. Det var att den kom från henne. Från en människa som under hela vårt år tillsammans i princip undvikit allt som hade med sex att göra. Som ogärna pratade om det. Som nästan aldrig ens antydde den typen av ämnen. Och nu satt hon plötsligt vid mitt frukostbord och pratade om någonting så specifikt att jag knappt förstod hur samtalet hamnat där.

Jag sa att jo, jag visste att det fanns. Men att jag varken använt det, sett det användas eller hört någon prata om det i verkligheten. Jag frågade hur hon visste vad det var. Var hon hört talas om det. Var hon sett det. Där tvärstannade diskussionen. Bara tvärt. På ett sätt som definitivt signalerade att hon inte ville tala mer om saken. Nästan få det ogjort att hon nämnt det.

Det var kanske lika bra, för jag kände samma sak. Någonting mer malplacereat än henne, sex, och nose hook hade jag svårt tänka mig. Det fanns lixsom absolut ingenting som fick mig att förknippa henne med förnedringssex. Inte med någon annan form av sex än en fin tvåsamhet. Intensivt och hårt. Absolut. Men fortfarande bara vackert.

På något sätt gav helheten av konceptet. Av förändringarna. Av allt, inte någon bra magkänsla.

Saker dyker sällan upp i människors medvetande, eller i diskussioner, som ett helt nytt inslag. I synnerhet inte med total avsaknad av någon sorts verklig anknytning.

Jag började tänka på det där hon sagt om att ”släppa loss” med en partner. På alkohol i sammanhanget. På försvinnanden. På pengar. På makt. En salig röra av saker som var för sig inte behövde betyda någonting alls. Men som tillsammans inte adderade upp till någon särskilt bra känsla. Jag försökte tvärvända mentalt. Lägga ner. Släppa det. Hon var ju här.

Jag hade köpt presenter till henne. Ett par klänningar. Vanliga enkla sommarklänningar. En svart med rosa hjärtan. En svart och lite mer storblommig. Hon poserade i dom olika på kökstrappan. Gjorde fula miner. Skrattade. Hon var underbart vacker.

Vi satte oss i trädgården. Klockan hade blivit 15. Solen sken. Vi tog varsin öl. Pratade logistik.

Hon hade noterat trädgårdens skick, och förstod att skillnaden, jämfört med förra sommarens skick, hade en anledning. Jag försökte förklara.

I originalplanen skulle jag kanske försöka köpa ut min exfru. Som alternativ kanske hyra på något sätt. Båda hade havererat. Att gården skulle säljas var ett faktum. Detta skulle ske någonstans under hösten. Jag insåg att allt arbete – odla etc, skulle resultera i en massa arbete för frukt, grönt och annat som skulle vara skördeklart efterförsäljningen. Jag såg ingen anledning. Så jag hade lagt ungefär allt på is.

Jag hade en plan. Det var iprincip bara två steg. Hitta en lösning för fåren. Hitta en boendelösning för mig själv hemma i Stockholm. Hon hade ju klartgjort med all tydlighet att hon inte ville vi skulle bo tillsammans på gården. Jag hade försökt påeka hur fint det var. Hur ekonomiskt fördelaktigt. Men hon var odelat negativ. Påekade hur mycket sämre betalt alla arbeten gav här lokalt. Den sämsta ursäkten var ”det är så mycket trafik”. Jag tror vi vid en gång vid ett tillfälle mött en bil när vi tagit en promenad. Vi var 5 familjer, 5 gårdar, i den lilla lilla byn, utanför det lilla lilla samhället.

Hon frågade om tidsplanen. Jag svarade att jag kanske siktade på flytt någonstans slutet av Augusti.

Vi tog en runda i trädgården. Hon plockade blommor och lite örter att ta med sig hem. Jag grävde upp några olika blommor och plantor som jag skulle skicka med henne till hennes balkong.

Om hon kände på sig att det skulle komma att bli kraftiga ändringar i min tidsplan. Att hennes tid på gården var att betrakta som avslutad. Det vet jag inte. Och först i efterhand har jag kommit på att kanske alla blommor hon ville plocka. Eller gräva upp. Hade någonting med det att göra.

Det hade blivit dags att åka hem. Hon poserade framför min cab i sin nya klänning. Skojade. Visade benen. Sexiga poser. Sexiga miner.

14:e Maj 2023. 18:30. Stod hon där. I den ännu öppna tågdörren. Vita sneakers. Klänningen jag givit henne. Den med hjärtan. Jeansjacka. Ett stort leende. OCh en pappkasse från ICA. Märkt med lokala ortens namn.

Vi gjorde handhjärtan till varandra. Så länge det gick att se varandra genom fönstret.

Senare skickade jag henne bilder jag tagit. Hennes svar löd;
– Ja den där flodhäsen känner jag igen.
Besvarade med:
– Älskar dig!  ❤️❤️

Dialogen fortsatte;

– ❤️ men hur jag ser ut i håret!! 😳🤪
– Som du brukar😉
– 🥺😳 Inte mitt fel 🤪
– Saknar dig 🥺❤️
– Saknar dig 😘
– Tack för fina klänningar, att du har tänkt på mig ❤
– Tack! Varje vaken sekund… ❤️. Tack för allt besvär du gjorde dig för vår date… – Glöm inte kolla vad biljetterna kostade 🙏🏻❤️
– Ingen besvär.Tack för goda våfflor och god middag igår 😘
– Och tack för allt gott som du skickade med☺️🙏❤️
– Älskar dig. Vi ska (tillsammans) se till att inte bråka mer… ? Och en del annat vi diskuterade 
– Ja, absolut 
– Älskade ha sex med dig även om du tyckte ”jag fick sex” 😳 Älskade ditt uttryck i morse ❤️ Men mest… din närvaro när vi tittade på esc ❤️ bästa var när du somnade i min famn  ”Jag hade en kk-date och det bästa var när vi tittade på esc och hon somnade i min famn” 🤪🤣🤣
– Så fint med sådana kk-date 🤪

Jag kände jag var tvungen att på något sätt sammanfoga det jag visste men inte riktigt förstod. Alla hennes premisser. Varav en var bruten. Men dock att vi enligt henne inte hade haft sex utan jag hade fått det. För mig var det en stor skillnad.

Och det var när hon där vid frukostbordet satte sina egna ord på det som hennes agerande under sexet plötsligt förklarades. Sex vi haft, kontra att jag fick sex. Eller kanske någon annan fick sex. Det var två helt olika zoner för handhavande. Hade det där aktualiserats på grund av hur vår relation såg ut. Eller på grund av någonting annat i hennes liv just nu?

Jag skalade medvetet ner det till KK. Hon ville ju inte ha relationen. Det var uttryckt. ”Hon gav mig sex”. Jag kunde inte definiera det på annat sätt än KK. Troligt definierade jag det för att få någon form av respons från henne. Men den verkade ju vara att hon inte alls protesterade mot. Tvärtom.


– Ja faktiskt. Vill du ses igen kanske?
– Kanske Kanske det
– Vi får se då
– Självklart vill jag ses
– Samma här 
– Är hemma nu ☺️❤ Tack!
– Tack! Sov gott! ❤️ Älskar dig 
– God natt, älskar dig ❤️

Jag var förvirrad.

För allt det varma finns där. Saknaden. Kärleken. Viljan att ses igen. Två människor som just tillbringat ett dygn tillsammans och saknade varandra direkt tåget lämnat stationen.

Samtidigt fanns där saker som jag inte fick ihop.

Ordval. Perspektiv. Definitioner. Formuleringar. Sätt att beskriva samma händelser. Jag upplevde att vi haft sex. Hon beskrev det som att ”jag fått sex”. När jag försökte puffa henne lite mot definitionerna fortsatte hon som om KK faktiskt var det korrekta.

Jag såg en relation. Hon verkade se någonting annat. Eller åtminstone någonting med andra gränser och andra definitioner.

Det märkliga var att båda verkligheterna verkade existera samtidigt.

Hon skrev att hon älskade mig. Att hon saknade mig. Att hon självklart ville ses igen. Men samtidigt fanns formuleringar och perspektiv som lämnade mig med känslan att vi kanske inte alls pratade om samma sak.

Kanske var det där den verkliga förvirringen började. Inte i konflikterna. Inte i bråken.

Utan i att två människor kunde dela samma helg, samma säng, samma framtidstankar och ändå ibland verka beskriva det som om de deltagit i två olika berättelser.

Lekstuga

9 juni 2026 / / Inga kommentarer

Små exakta rörelser för att dölja…

– 15:e april 2023 –

Hennes sms hade kommit i följd.

Först – att hon inte ville komma och hälsa på mer. För att det alltid blev bråk efter hennes besök.

Sedan nästa – att hon aldrig mer ville ha kontakt. För att jag var konstant arg. För att jag var elak.

Det var formulerat som ett beslut. Slutgiltigt. Som om allting redan var avgjort. Jag kunde bara utgå ifrån att ”aldrig mer ha kontakt” var synonymt med att relationen, och förlovningen, var terminerade. Hur nu förlovningen kunde vara terminerad när den inte fanns. Eller gjorde den det? Hade den gjort det? Hon hade ju burit ringen på våffeldagen. Och vid sitt spontanbesök helgen efter.

Således hade ”hon ville se att vi fungerade innan hon kunde tänka sig att överväga relationen” övergått till ”aldrig mer ha kontakt”.

Dagen efter skickade hon ett nytt sms.

En bild. Hon satt på en uteservering. Drack en öl. Vår. Kontrasten var total.

Jag skickade blommor. Blomsterleverantören ringde. Hon hade vägrat ta emot dem. Jag skickade igen. Dagen efter. Den här gången tog hon emot dem.

Kort därefter tog hon bort möjligheten att se vilka som kommenterat hennes nya profilbild.

Jag gjorde samma sak. Givetvis.

Det var inte kommunikation längre. Det var inte ens en diskussion. Det var markeringar.

Små, exakta rörelser.

Lekstuga.

Samtidigt gick det inte att låta bli att fundera. Varför ta bort möjligheten att se kommentarerna överhuvudtaget?

Det framstod knappast som ett beslut grundat i någon allmän princip. Snarare som ett ganska riktat beslut. Och människor brukar sällan dölja sådant som saknar betydelse.

Jag visste inte svaret.

Men frågan stannade kvar.

Att hon dolt möjligheten att se kommentarerna på hennes profilbild. Tagit bort taggarna på mina bilder av henne. Dolt sin relationsstatus. Det resulterade givetvis i sms från mig. Att hon rimligtvis borde inse att det skapade en osäkerhet, och frågetecken gällande vad hon dolde för mig. Eller dolde hon mig för någon?

Hennes svar lät inte dröja på sig:

– Du har varit osäker sedan vi träffades första gången och slänger massa konstiga saker över mig

– Det har varit mer dy själv som sagt att jag är singel,  du frågade och jag svarade. Inte konstigare än det men du gillade inte svaret och hakade på istället att ge tid… men med tanke på hur fel jag uttrycker mig, beteer, är osv får du bara vara glad 

Nej, det var inte jag som sagt att hon var singel om andra män frågade. Det var hon. Jag hade bara frågat om det. Ganska naturligt, tyckte jag. Och när jag inte fick något riktigt svar frågade jag igen. Också ganska naturligt.

Men någonstans på vägen verkade själva frågorna bli viktigare än det som hade sagts från början. Som om antalet gånger jag återkom till ämnet vägde tyngre än det ursprungliga uttalandet.

Det var ett mönster jag skulle komma att känna igen.

Om jag blev osäker på grund av någonting hon sagt eller gjort, blev osäkerheten mitt problem. Om jag ställde frågor, blev frågorna problemet. Om jag försökte resonera kring motsägelser, blev resonemanget problemet.

Själva utgångspunkten försvann ofta ur diskussionen. Kvar blev min reaktion på den. Och där fanns ingen lösning. För om orsaken aldrig fick diskuteras, återstod bara följderna.

När jag påpekade att dolda bilder, borttagna taggar, gömd relationsstatus och liknande rimligen skapade frågetecken, ledde det inte till svar.

Det ledde till nästa motrörelse.

Som om varje försök att förstå någonting bara flyttade frågan ett steg längre bort.

Parallellen

5 juni 2026 / / 1 kommentar

Det var där problemen bodde…

– Mars 2023 –

Parallellt med vår mailväxling föregick en smskonversation.

”Om jag inte trodde på henne skulle jag släppa och gå vidare. Hitta någon jag litade på. Jag behövde inte förstöra hennes liv för att jag inte trodde på henne. Inte litade på henne. Att jag hittade på. Att jag anklagade och ljög. Jag hade delat felaktig och lutande fakta och det var inte kärleksfullt i hennes mått. Man trampade inte på sin kärlek oavsett hur mycket eller varåt det blåste.”

Jag påpekade att jag aldrig sagt (någonting som en) sanning. Att det jag sagt det var funderingar som dykt upp i mitt huvud. Funderingar som dykt upp på grund av hennes agerande.

Hon skickade tillbaka en skärmdump. Med mitt “jag har aldrig sagt sanning” markerat, och kommentaren “Tack för att du erkänner”.

Hon tackade Gud att hon inte litat på mig.

Jag borde såklart skrivit en uppsats i sms. Inte skrivit halvklara meningar. Därför sms INTE är så lämpligt för komplicerade bråk i relationer. Något jag hade påpekat upprepat.

När jag frågade om hon verkligen släppte det vi haft så lätt, svarade hon;

”Nej. Men lätt eller svårt hon kunde inte leva så. Jag hade målat ut henne som en korkad idiot genom att posta skärmdumpen från när hon gjorde slut på min Facebook.” Jag hade utelämnat alla mina egna fel. Att och hur jag var den som förstört allting.

Jag svarade att jag aldrig menat att skriva illa om henne. Att jag verkligen inte, aldrig, skrivit hon var en korkad idiot.

Svaret blev “man kan älska idioter åxå”.

Och hon fortsatte: ”Jag hade varit konstant otrevlig.”

Jag svarade att om hon hade upplevt det så hade hon kanske kunnat ta upp det till diskussion. Ett enkelt rakt ”nu upplever jag dig som otrevlig”. Och gett mig chansen att säga ”Förlåt, mitt fel, det var inte min avsikt. Jag älskar dig!”.

Svaret blev ”Förmodligen motsvarar vi inte på varandras förväntningar där du måste diktera vad och hur jag bör säga eller tala med dig”

Jag svarade; Jag motsvarade uppenbart inte dina. Du överskrev mina.

Jag dikterade inte. Jag sa bara vad jag ansåg kanske hade fungerat och vad jag hade önskat. Din önskan var min lag i livet. Vi har uppenbart olika utgångspunkter nu. Jag älskar du hatar.

Kan inte avslutningsvis någonting jag säger få landa i god jord?

Hennes svar löd:

Jag är en kall människa!

På min fråga ”Märktes inte min kärlek när vi sågs?” blev hennes svar

– Ibland. Otrevligheter tog över.

Jag satt länge med telefonen i handen efteråt.

Inte för att jag visste vad jag skulle svara. Utan för att jag allt oftare började undra om vi ens pratade om samma saker längre.

Jag tyckte att jag pratade om händelser. Hon verkade prata om upplevelser. Jag försökte förstå vad som hänt. Hon verkade redan ha bestämt sig för vad det betydde.

När någonting gjorde ont i min värld ville jag vrida och vända på det. Prata om det. Förstå det. Inte för att vinna. Utan för att kunna stanna kvar. För att hitta tillbaka till någonting som fungerade.

Hos henne verkade processen ofta gå fortare. Någonting hände. Någonting kändes. En slutsats drogs. Och när slutsatsen väl var dragen upplevde jag det som att själva diskussionen redan var över innan den börjat.

Min modell var: Problem → prata → lösa.
Hennes modell upplevde jag snarare som: Problem → uppleva → dra slutsats → anklaga.”

Kanske hade jag fel. Kanske hade hon fel. Kanske var det inte ens det saken handlade om. Kanske var vi bara två människor med helt olika kartor över hur världen fungerade som försökte älska varandra. För att vi faktiskt älskade varandra.

Men där, med telefonen i handen, började jag för första gången fundera över om det egentligen var där det verkliga problemet låg. Inte i Facebook. Inte i skärmdumparna. Inte i grälen.

Utan i att vi gång på gång verkade hamna på samma plats från två helt olika riktningar.

Och att avståndet mellan de riktningarna kanske var större än någon av oss hade förstått.

Men varför kom problemen aldrig upp till ytan när vi sågs? Varför dök de aldrig upp vid köksbordet? Under promenaderna? I bilen? I soffan?

Jag visste inte.

Det var bara ännu en av de saker jag hade svårt att få ihop.

För om otrevligheterna verkligen tog över, varför hade jag då aldrig hört talas om dem medan vi fortfarande befann oss i samma rum? Varför verkade de först bli synliga när relationen redan börjat glida? När avståndet redan uppstått.

Det var som om problemen sällan dök upp när de föddes. De dök upp senare. När någonting annat hade förändrats.

Och nästan alltid i text.

Som om dom var ett praktiskt vapen att slå med. Jag försökte alltid förklara och lösa problemen när dom uppstod. Efter bästa förmåga. Men dessa vapen skulle komma att övergå till stora chok av ren pajkastning. Och jag skulle komma att kasta tillbaka. Dessvärre.

Labyrinten

3 juni 2026 / / Inga kommentarer

Vi slutade inte prata med varandra. Vi slutade nå fram…

– Januari 2023 –

Med tiden började kommunikationen framträda som ett eget problem. Inte något som låg bredvid relationen. Inte något som uppstod ibland. Utan som något som långsamt letade sig in i själva fundamentet.

När vi sågs var konflikterna märkligt få. Oftast nästan obefintliga. Vi kunde laga mat tillsammans, sitta framför brasan, promenera, prata om livet och framtiden utan några större motsättningar alls. Telefonsamtalen fungerade oftast också. Om det uppstod problem gick de nästan alltid att spåra tillbaka till något som redan hänt i sms.

För det var där det bodde.

I de där meddelandena.

I den där lilla rutan på telefonen.

Där kunde allting förändras på några sekunder.

Det spelade ingen roll hur bra det varit dagen innan. Hur många gånger vi sagt att vi älskade varandra. Hur nära vi stått varandra när vi senast sågs. Från ingenstans kunde någonting explodera. Ofta utan att jag ens förstod vad som utlöst det.

Det märkliga var att samma konflikt sedan kunde vara som bortblåst nästa gång vi sågs.

Locket på.

Ingen genomgång.

Ingen analys.

Ingen egentlig försoning heller.

Bara ett tyst gemensamt beslut att gå vidare.

Som om branden aldrig ägt rum.

Jag började efter hand se att bråken nästan alltid följde samma mönster.

Jag ställde en fråga.

En vanlig fråga.

En fråga med frågetecken efter.

Men någonstans på vägen förvandlades den till en anklagelse. Ett påstående. Ett misstänkliggörande.

Jag förstod aldrig riktigt hur den omvandlingen gick till.

Samtidigt kunde jag själv mötas av påståenden om mina avsikter, mina motiv och mina tankar som jag inte ens kände igen. Ibland försökte jag förklara. Ibland argumenterade jag. Ibland skrev jag alldeles för långa meddelanden i tron att fler ord skulle hjälpa.

Det gjorde de sällan.

Och om jag någon enstaka gång faktiskt lyckades reda ut en sakfråga, om jag lyckades visa hur något faktiskt hade gått till eller vad jag faktiskt hade menat, så väntade ett nytt problem runt hörnet.

Då hade jag istället varit hård.

Då hade jag varit dömande.

Då hade jag pekat ut henne som en dålig människa.

Det spelade nästan ingen roll att jag aldrig sagt det.

Vi hamnade där ändå.

Jag började känna mig som en människa som försökte ta sig igenom en labyrint vars väggar flyttade på sig medan jag gick.

Varje gång jag trodde att jag hittat en väg ut fanns det plötsligt en ny återvändsgränd framför mig.

Och det mest sorgliga var kanske inte själva konflikterna.

Det var att våra samtal förändrades.

För när vi först lärde känna varandra hade vi kunnat prata om nästan vad som helst. Riktiga samtal. Långa samtal. Sådana där människor långsamt vecklar ut sina liv inför varandra och låter den andre se sådant som annars hålls dolt.

Någonstans längs vägen blev de samtalen färre.

Inte över en natt.

Inte dramatiskt.

De bara drog sig undan.

Som tidvattnet.

Och kvar stod vi allt oftare med sms som försökte bära sådant som egentligen borde ha sagts med röster, blickar och tystnader.

Det var en kamp de aldrig hade någon möjlighet att vinna.

Någonting som faktiskt kom upp till diskussion under hennes julbesök var förlovningen. Eller snarare den uteblivna förlovningen.

Hon hade gjort slut och brutit förlovningen den 25 oktober 2022. Vi gick igenom varför. Hon förklarade sin bild. Jag förklarade min.

För en gångs skull fanns det dessutom ett sätt att faktiskt kontrollera verkligheten.

Jag bad henne skicka en ny vänförfrågan på Facebook.

Hon satt bredvid mig när jag tog emot den.

Jag gjorde ingenting annat än att godkänna den.

Resultatet blev exakt detsamma som tidigare.

Hon kunde fortfarande bara se mina publika inlägg.

Jag visade henne inställningarna. Hon såg själv vad som stod där. Hon låg i den begränsade kategorin.

Jag flyttade henne till den grupp där hon självklart borde ha legat hela tiden. Gruppen som såg allt.

Där och då var diskussionen egentligen över.

Förklaringen fanns där.

Synlig på skärmen mellan oss.

Problemet var bara att förlovningen fortfarande inte var tillbaka.

Det slog mig att vissa skador har en märklig egenskap. Man kan hitta orsaken. Man kan rätta felet. Man kan till och med visa exakt vad som gått snett.

Och ändå står konsekvenserna kvar.

Jag förstod aldrig hur inställningen hade uppstått från början. Faktum är att jag inte ens mindes att jag skapat den. När jag senare försökte hitta samma funktion igen verkade den inte längre finnas kvar. Kanske hade Facebook, som så många gånger förr, byggt om halva plattformen och flyttat runt allt. Kanske hade funktionen tagits bort. Kanske levde gamla inställningar kvar medan möjligheten att skapa nya försvunnit.

Jag vet fortfarande inte.

Och till slut slutade jag bry mig.

För svaret spelade egentligen ingen roll längre.

Det viktiga var inte hur felet hade uppstått.

Det viktiga var vad det hade kostat.

Problemet var åtgärdat.

Men bara delvis.

För Facebook hade gått att reparera på några sekunder.

Det som hänt mellan oss var betydligt svårare.

Och samma fråga dök upp om och om igen. Hur kunde nåt som var så enkelt när vi sågs bli så komplicerat när vi kommunicerade via sms?

Lycka

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Ibland ryms hela världen i ett sms…

– 1:a December 2022 –

Vaknade av sms från henne.

Hon skickade en bild. På mig. Vid bryggan.

Inringad i ett stort hjärta.

Lycka.

Vad Pysslar Du Med?

2 juni 2026 / / Inga kommentarer

Den sortens meddelanden jag levde på…

– 5:e November 2022 –

Det plingade till i min mobil.

En selfie från henne.

Svart polotröja. Vacker. Lite frågande ansiktsuttryck. Framför ett duschdraperi. Fixat hår men ännu osminkad.

Texten sa ”Vad pysslar du med?”

Det hade varit tyst ett tag. Jag blev såklart väldigt glad.

Jag stod ”mitt i”. Så jag tog en bild som förklarade exakt vad som hände där och då.

  • Bil
  • Släpvagn
  • Storbal hösilage
  • Stallinfarten

Det vill säga h’mtat mat till fåren. Höll på att lasta in. Hon skulle förstå. Det visste jag.

Jag var i princip klar, så jag svarade i mer en liten stund senare.

Gården. djuren. Jobbade i studion. Dvs inga direkta nyheter. Det vanliga. Det var höst, så det var skördedags. Mycket att göra.

Jag frågade inte om hon skulle gå ut och hon nämnde det inte heller. Men jag kunde anta att hon skulle gå ut eftersom hon stod och gjorde sig i ordning en tidig lördagskväll.

Till min stora glädje så ville hon komma och hälsa på till min födelsedag.

Vi bestämde hon skulle komma om två dagar. Jag köpte biljett direkt.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑