Etikett: SMS

Någonting hade förändrats…

– 13:e – 14:e Maj 2023 –

Jag återupptog vår smskonversation 08:50 på lördagen.

– God morgon! Hur bestämde du? ❤️

Svaret kom 30 minuter senare.

– Hur borde jag bestämma mig? 
– Självklart för min del. Komma givetvis.
– Hur ser din del ut? 
– Att jag älskar dig

Tåget skulle gå 09:22. Hon hade köpt biljett. Gårdagskvällens svar på om hon skulle komma eller inte, eftersom hon sagt ”jag får se”, hade plötsligt bara upphört abrupt. Nu var klockan 09:20. Och hon visste inte?

Plötsligt skickade hon en bild. Hon satt på tåget. Sekunden efter kom:

– 😐
– Älskar dig. Välkommen 🙏🏻❤️
– Tror att det är mer mindre inte rätt
– Tack
– Inte rätt?
– Bara sliter på varandra 
– Älskar du mig?
– Ja, vi har pratat om der
– Vi kanske ska släppa att upprepa dåliga saker och bara älska på riktigt… jag älskar dig ❤️
– Fina ord❤️

Så var vi där igen. Att vi ”Bara sliter på varandra”. Vilket aldrig var fallet när vi faktiskt sågs. När inte alla beslöjande faktorer om henne och hennes liv i övrigt trängde sig på, och som alltid – utan svar när jag frågade om vad som försiggick där bakom ridåerna.

Hon älskade mig påstod hon. Hon var på väg. Varför då krydda med lite negativitet? Hon hade köpt biljetten. Meddelat mig. Varför inte svara på om hon sulle komma? Var det för sin egen skull? Var det för att påverka mig? Sända någon sorts signaler?

Plötsligt ändrades smtalsämnet radikalt.

– Vad vill du äta? 

Jo. Jag hade ju handlat. Men jag kunde såklart köpa nåt mer. Nåt helt annat. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att hon var på väg.

Hade jag rabarber, undrade hon. Jag fick gå ut och titta. Skickade en bild. Smör? Socker? Jag inventerade. Funderade på vad hon tänkt sig göra.

Plötsligt svängde diskussionen igen. På grund av min fråga. Det blev samma konstiga stämning som när hon stannat och tankat den där gången och från ingenstans undrade om hon skulle vända.

– När åker du hem? Måndag?
– Imorgon 
– 🥺
– Vill du att jag vänder, om det är för kort tid
– Nej. Såklart inte. Mer tid med dig är såklart bättre men all tid är bättre än Inge ❤️🙏🏻
– Måste vara i Stockholm på måndag och intervjuera

Hämtade henne på stationen. Hon var minst sagt avvaktande. Jag nästan undvek att krama henne på grund av hur distanserad hon kändes när jag försökte. Jag ryggade tillbaka.

Vi handlade lite. Hon gick till sig förvånandsvärt snabbt. Redan på ICA.

Vi kom hem. Lagade mat tillsammans. Spenatsoppa. Med ägg. Gjorde bröd.

Vi gick en promenad. Tog hand om djuren. Tände brasa. Tog ett glas vin. Pratade. Det var ett bra men mycket lågmält samtal. Det skrapade på ytan. Jag var livrädd att ta upp ”fel saker” så någonting skulle haverera. Ändå låg dom där sakerna där. I kulisserna. Bakom varenda annan mening som sades. Alla frågorna. Allting att reda ut. Men nu var hon här. Varför förstöra det?

Vi tittade på ESC. Hon somnade i min famn. Snarkade. Helt avslappnad. Förvillande likt våra andra träffar. Som om hon plötsligt bara ramlat in i en trygg zon.

Kvällen led mot sitt slut. Jag visade att jag lyssnat på och tagit till mig alla hennes premisser. Bäddat åt henne på övervåningen. Bara henne. Det blev aldrig någon fråga den här gången. Som första. Om var hon ville jag skulle sova. Det var underförstått av hennes premisser.

Ska du inte gå och lägga dig? undrade hon när jag sagt ”Det kanske är läggdags” men inte gjorde någon som helst anspelning på att lämna våningen. Eller soffan. Det kom från henne. Att jag skulle sova uppe. Med henne.

För en gångs skull. För första gången sedan jag först såg henne naken. Var nu lampan släckt. Men det hindrade inte sex. Intensiv sex. Men någonting var annorlunda.

Absolut hade vi haft sex som varit ”fysiskt intensiv”, men vi hade alltid haft en psykisk närhet. Nu var det någonting annat.

Jag delar in sex i två kategorier. Huvudsakliga. Den ena där man är nyfiken. Intuitiv. Bara är. Bara gör. Den är ganska enkel. Den preferabla. Sedan fins den andra sorten. Det är inte dålig sex. Tvärtom. Men. Det är ”bara” sex. Det handlar om ”sakerna du lärt dig göra”. Nästan invant. Nästan ”uppfostrad till”. Tillsagd. Det handlar mer om en serie saker som ska göras för att man ska framstå som ”fantastikt bra i sängen”.

Det fanns en sorts självmedveten skicklighet över allting som jag inte riktigt kände igen. Inte dålig. Inte obehaglig. Bara oväntad.

Tidigare hade jag upplevt vår närhet som intuitiv och själslig. Som något som växte fram i stunden. Som två människor som reagerade på varandra. Nu kändes det mer som att vissa saker redan var bestämda i förväg. Som om det fanns ett invant handlag där som jag inte riktigt kände igen.

En säkerhet. En vana. Nästan som muskelminne. Som om saker inte längre upptäcktes. Att dom istället utfördes. Inte känslolöst. Men med ett inslag av att vara mekaniskt. Och med en precision som fick mig att fundera. Som om någon lärt henne, sagt åt henne, hur saker skulle göras. Vad som fungerade. Vad som förväntades. Vad som ansågs vara rätt.

Det är svårt att förklara. För det handlade inte om att någonting var fel. Snarare om att någonting plötsligt kändes väldigt färdigt. Väldigt inövat.

Som om någon plötsligt bytt språk mitt i en konversation.

Varför kom det nu? Var kom det ifrån? 2005? Förra veckan? Om från tidigare – varför hade det aldrig dykt upp tidigare?

Men det var bara en av förändringarna.

Vi vaknade. Hennes uttryck på morgonen var fantastiskt. Vi satte på kaffe. Jag gjorde våfflor.

Vid frukostbordet sa hon plötsligt att ”Jag hade fått sex”. Inte att vi hade haft det. I nästa andetag började hon tala om sextillbehör. Hon som under mitt år med henne i princip aldrig velat tala om någonting som hade med sex att göra.

Nu började hon plötsligt prata om det hon kallade ”en sån där man sätter på huvudet så man får grisnäsa”.

Jo. Jag visste vad det var. Det kallades ”nose hook”. En BDSM-artikel. Typiskt avsedd för att få ens partner att se ful ut. Få grisnäsa. Dregla. Ett inslag av förnedring.

Inte sex. Makt.

Och av alla saker i hela världen, och från alla människor i hela världen, var det den sista av alla kombinationer jag någonsin trodde skulle dyka upp som en kombination.

Det var inte själva saken i sig som fick mig att reagera. Det var att den kom från henne. Från en människa som under hela vårt år tillsammans i princip undvikit allt som hade med sex att göra. Som ogärna pratade om det. Som nästan aldrig ens antydde den typen av ämnen. Och nu satt hon plötsligt vid mitt frukostbord och pratade om någonting så specifikt att jag knappt förstod hur samtalet hamnat där.

Jag sa att jo, jag visste att det fanns. Men att jag varken använt det, sett det användas eller hört någon prata om det i verkligheten. Jag frågade hur hon visste vad det var. Var hon hört talas om det. Var hon sett det. Där tvärstannade diskussionen. Bara tvärt. På ett sätt som definitivt signalerade att hon inte ville tala mer om saken. Nästan få det ogjort att hon nämnt det.

Det var kanske lika bra, för jag kände samma sak. Någonting mer malplacereat än henne, sex, och nose hook hade jag svårt tänka mig. Det fanns lixsom absolut ingenting som fick mig att förknippa henne med förnedringssex. Inte med någon annan form av sex än en fin tvåsamhet. Intensivt och hårt. Absolut. Men fortfarande bara vackert.

På något sätt gav helheten av konceptet. Av förändringarna. Av allt, inte någon bra magkänsla.

Saker dyker sällan upp i människors medvetande, eller i diskussioner, som ett helt nytt inslag. I synnerhet inte med total avsaknad av någon sorts verklig anknytning.

Jag började tänka på det där hon sagt om att ”släppa loss” med en partner. På alkohol i sammanhanget. På försvinnanden. På pengar. På makt. En salig röra av saker som var för sig inte behövde betyda någonting alls. Men som tillsammans inte adderade upp till någon särskilt bra känsla. Jag försökte tvärvända mentalt. Lägga ner. Släppa det. Hon var ju här.

Jag hade köpt presenter till henne. Ett par klänningar. Vanliga enkla sommarklänningar. En svart med rosa hjärtan. En svart och lite mer storblommig. Hon poserade i dom olika på kökstrappan. Gjorde fula miner. Skrattade. Hon var underbart vacker.

Vi satte oss i trädgården. Klockan hade blivit 15. Solen sken. Vi tog varsin öl. Pratade logistik.

Hon hade noterat trädgårdens skick, och förstod att skillnaden, jämfört med förra sommarens skick, hade en anledning. Jag försökte förklara.

I originalplanen skulle jag kanske försöka köpa ut min exfru. Som alternativ kanske hyra på något sätt. Båda hade havererat. Att gården skulle säljas var ett faktum. Detta skulle ske någonstans under hösten. Jag insåg att allt arbete – odla etc, skulle resultera i en massa arbete för frukt, grönt och annat som skulle vara skördeklart efterförsäljningen. Jag såg ingen anledning. Så jag hade lagt ungefär allt på is.

Jag hade en plan. Det var iprincip bara två steg. Hitta en lösning för fåren. Hitta en boendelösning för mig själv hemma i Stockholm. Hon hade ju klartgjort med all tydlighet att hon inte ville vi skulle bo tillsammans på gården. Jag hade försökt påeka hur fint det var. Hur ekonomiskt fördelaktigt. Men hon var odelat negativ. Påekade hur mycket sämre betalt alla arbeten gav här lokalt. Den sämsta ursäkten var ”det är så mycket trafik”. Jag tror vi vid en gång vid ett tillfälle mött en bil när vi tagit en promenad. Vi var 5 familjer, 5 gårdar, i den lilla lilla byn, utanför det lilla lilla samhället.

Hon frågade om tidsplanen. Jag svarade att jag kanske siktade på flytt någonstans slutet av Augusti.

Vi tog en runda i trädgården. Hon plockade blommor och lite örter att ta med sig hem. Jag grävde upp några olika blommor och plantor som jag skulle skicka med henne till hennes balkong.

Om hon kände på sig att det skulle komma att bli kraftiga ändringar i min tidsplan. Att hennes tid på gården var att betrakta som avslutad. Det vet jag inte. Och först i efterhand har jag kommit på att kanske alla blommor hon ville plocka. Eller gräva upp. Hade någonting med det att göra.

Det hade blivit dags att åka hem. Hon poserade framför min cab i sin nya klänning. Skojade. Visade benen. Sexiga poser. Sexiga miner.

14:e Maj 2023. 18:30. Stod hon där. I den ännu öppna tågdörren. Vita sneakers. Klänningen jag givit henne. Den med hjärtan. Jeansjacka. Ett stort leende. OCh en pappkasse från ICA. Märkt med lokala ortens namn.

Vi gjorde handhjärtan till varandra. Så länge det gick att se varandra genom fönstret.

Senare skickade jag henne bilder jag tagit. Hennes svar löd;
– Ja den där flodhäsen känner jag igen.
Besvarade med:
– Älskar dig!  ❤️❤️

Dialogen fortsatte;

– ❤️ men hur jag ser ut i håret!! 😳🤪
– Som du brukar😉
– 🥺😳 Inte mitt fel 🤪
– Saknar dig 🥺❤️
– Saknar dig 😘
– Tack för fina klänningar, att du har tänkt på mig ❤
– Tack! Varje vaken sekund… ❤️. Tack för allt besvär du gjorde dig för vår date… – Glöm inte kolla vad biljetterna kostade 🙏🏻❤️
– Ingen besvär.Tack för goda våfflor och god middag igår 😘
– Och tack för allt gott som du skickade med☺️🙏❤️
– Älskar dig. Vi ska (tillsammans) se till att inte bråka mer… ? Och en del annat vi diskuterade 
– Ja, absolut 
– Älskade ha sex med dig även om du tyckte ”jag fick sex” 😳 Älskade ditt uttryck i morse ❤️ Men mest… din närvaro när vi tittade på esc ❤️ bästa var när du somnade i min famn  ”Jag hade en kk-date och det bästa var när vi tittade på esc och hon somnade i min famn” 🤪🤣🤣
– Så fint med sådana kk-date 🤪

Jag kände jag var tvungen att på något sätt sammanfoga det jag visste men inte riktigt förstod. Alla hennes premisser. Varav en var bruten. Men dock att vi enligt henne inte hade haft sex utan jag hade fått det. För mig var det en stor skillnad.

Och det var när hon där vid frukostbordet satte sina egna ord på det som hennes agerande under sexet plötsligt förklarades. Sex vi haft, kontra att jag fick sex. Eller kanske någon annan fick sex. Det var två helt olika zoner för handhavande. Hade det där aktualiserats på grund av hur vår relation såg ut. Eller på grund av någonting annat i hennes liv just nu?

Jag skalade medvetet ner det till KK. Hon ville ju inte ha relationen. Det var uttryckt. ”Hon gav mig sex”. Jag kunde inte definiera det på annat sätt än KK. Troligt definierade jag det för att få någon form av respons från henne. Men den verkade ju vara att hon inte alls protesterade mot. Tvärtom.

– Ja faktiskt. Vill du ses igen kanske?
– Kanske Kanske det
– Vi får se då
– Självklart vill jag ses
– Samma här 
– Är hemma nu ☺️❤ Tack!
– Tack! Sov gott! ❤️ Älskar dig 
– God natt, älskar dig ❤️

Jag var förvirrad.

För allt det varma finns där. Saknaden. Kärleken. Viljan att ses igen. Två människor som just tillbringat ett dygn tillsammans och saknade varandra direkt tåget lämnat stationen.

Samtidigt fanns där saker som jag inte fick ihop.

Ordval. Perspektiv. Definitioner. Formuleringar. Sätt att beskriva samma händelser. Jag upplevde att vi haft sex. Hon beskrev det som att ”jag fått sex”. När jag försökte puffa henne lite mot definitionerna fortsatte hon som om KK faktiskt var det korrekta.

Jag såg en relation. Hon verkade se någonting annat. Eller åtminstone någonting med andra gränser och andra definitioner.

Det märkliga var att båda verkligheterna verkade existera samtidigt.

Hon skrev att hon älskade mig. Att hon saknade mig. Att hon självklart ville ses igen. Men samtidigt fanns formuleringar och perspektiv som lämnade mig med känslan att vi kanske inte alls pratade om samma sak.

Kanske var det där den verkliga förvirringen började. Inte i konflikterna. Inte i bråken.

Utan i att två människor kunde dela samma helg, samma säng, samma framtidstankar och ändå ibland verka beskriva det som om de deltagit i två olika berättelser.