Moment 22

Försvar blev angrepp. Tystnad blev erkännande…

– Oktober 2022 –

Här började ett märkligt fenomen ta form.

Hon anklagade mig för någonting. Jag försökte förklara att hon hade missförstått, eller att fakta helt enkelt inte stämde. Men i samma ögonblick som jag gjorde det förändrades rollerna. Plötsligt var det inte längre hon som anklagade mig. Det var jag som anklagade henne.

Genom att förklara att hon hade fel blev jag den som kritiserade. Den som bråkade. Den som var elak. Den som fick henne att känna sig dum, oduglig eller otillräcklig. Och där dök ofta samma tema upp. Att jag kunde få någon bättre. Att hon inte räckte till. Att hon bara ställde till problem.

Så var det inte. Hon var inget problem. Det var inget fel på henne. Hon var bara lite irrationell i sitt uttryck ibland. Svår att förstå. Men jag älskade henne redan då över allt och hade gjort vad som helst för henne. Jag är i själ och hjärta övertygad om att allt hde kunnat lösa sig. Om hon bara fortsatt prata med mig. På riktigt. Som vi gjorde i början. Om hon litat på mig. Att jag faktiskt älskade förbehållslöst och bara ville henne väl. Bara ville förstå.

Jag ville aldrig ge henne någon skuld. Jag ville bara slippa få skulden själv. För saker jag inte gjort. För det som inte var jag. Det som inte var min intention. Jag ville aldrig har rätt. Jag ville aldrig äga, jag ville bara det skulle vara ”vi”. Monogamt. Öppet inför allt och alla. Det är en stor skillnad. Jag hade aldrig gett skuld för en gåva, oavsett hur hon än lät försöka påskina det, men det kom inte från MIG.

Sist men inte minst – vad det nu än var. Där inne i den magiska sfären. Den konstnärliga och udda själen – jag tror faktiskt att jag av alla människor var den som hade förstått. Utan att tycka nåt var konstigt. Fel. Dåliga val. Jag vet i själ och hjärta att hon var trygg med mig. Inga vapen. Inga masker. Inga konstiga spel.

Jag borde ställt mig och gråtit. Bara skrikit – jag älskar dig, snälla sluta slå på mig?!

Jag såg det inte fullt ut då. Men jag borde ha uppmärksammat tendensen. För det här skulle återkomma. Om och om igen. Och det skulle komma att bli värre. Intensivare. Mer komplicerat.

Det, och min alltjämt växande kärlek till den här magiska kvinnan skulle vara den primära anedningen till mitt förslag om parterapi hösten 2023. Men det visste jag inte då.

Själva försöket att reda ut ett missförstånd blev ett nytt missförstånd. Försöket att förklara blev ett angrepp. Försöket att förstå blev kritik. Bara att ta upp dialogen och försöka reda ut vad som egentligen pågick verkade ofelbart landa i att jag anklagade henne.

Det skapade en märklig låsning. Om jag lät hennes beskrivning av mig stå oemotsagd blev den sanning. Då var jag mannen med de dåliga avsikterna. Mannen som gjort fel. Mannen som inte brydde sig tillräckligt. Om jag däremot försökte förklara hur jag själv såg på saken blev jag den som angrep henne. Den som inte lyssnade. Den som måste ha rätt.

Det fanns verkligen ingen bra väg ut ur det där.

I efterhand ser jag mönstret tydligare. Där och då var det mest förvirrande. Jag förstod verkligen inte hur vi hade hamnat där eller varför varje försök att lösa problemet verkade bli en del av problemet.

En av mina bästa vänner genom livet kallade vi Grekiskan. Hon var en synnerligen skicklig och välrenommerad terapeut. Psykolog. En människa med en närmast kuslig förmåga att se samband som andra missade.

Hon hade dött tidigare samma år.

Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag saknade henne just då. Inte för att hon nödvändigtvis hade haft svaren. Men för att jag desperat hade behövt någon att resonera med. Någon som kunde hjälpa mig förstå vad det egentligen var som pågick.

För på egen hand lyckades jag aldrig få riktig rätsida på det. Och jag ville verkligen inget annat.