Etikett: Skuld

Det märkliga var inte att hon gav mig bilen. Det märkliga var att den aldrig riktigt slutade vara hennes…

-13–17 oktober 2022 –

Trots det pågående kriget om huruvida jag var gift eller inte
kom hon plötsligt tillbaka till gården.

Hon skulle hjälpa till med fårklippningen.

Som alltid skickade jag pengar för resan
i samma sekund hon sa att hon bestämt sig för att komma.

Hon var försiktig när hon anlände.
Avvaktande.
Men redan efter kort stund förvandlades hon till ett litet glatt yrväder.
Som om inget hade hänt.

Det fanns ingen dialog om det som hänt dagarna innan.
Ingen vilja till dialog.
Inget ord om det hon själv dragit igång:
anklagelserna, skärmdumparna, snurren om att jag inte var skild.

Ingenting. Locket lades på. Jag för min del valde att inte ens försöka skrapa på ytan. Kanske hon gjorde detsamma. Jag önskar i själ och hjärta att jag där och då hade sett att det var fel väg. Att vi behövde någon sorts terapeutiska verktyg för att lösa dom här sakerna som plötsligt kunde uppstå. Men i stället för att lösa bakomliggande problem:

Vi skrattade.
Lagade mat.
Äggröra. Ansjovis. Egenodlade grönsaker.

Vi hade sex.
Intensivt.

Hon stod i köket efteråt.
Håret åt alla håll.
Leendet i samma riktning.
Hår och leende bar samma budskap:
bra sex.
Lycklig.
Tillfredsställd.

Vi pressade juice.
Hon bakade Estniskt bröd.
Vi lagade mer mat:
smörfräst salvia och rosmarin, lime, chili, lax,
hemgjort vitlöksbröd, srirachamajonnäs.

När fårklipparen kom hjälpte Kärleken till.
I för stor jacka.
För stor mössa.
Ändå vacker.
Med ett stort, öppet leende.

Varje kväll satt vi i soffan vid brasan.
Drack vin.
Kramades.
Såg på film.

Vi somnade tätt omslingrade.
Nakna.

Sista morgonen frågade jag om hon haft en bra helg.

— Ja, förutom när du är arg. Du är bara glad första kvällen. Sedan blir du arg på mig.

Jag tittade på henne.

— Har jag varit arg i helgen?
— Nej.
— Men varför säger du det då?

Hon började tokskratta.
Inte ett svar.
En bortförklaring i skrattform.
Som om frågan i sig var det roliga. Jag lät det passera.
Poängen var redan gjord, även om hon inte tänkte erkänna den.

Vid frukosten frågade jag om hon kunde tänka sig att ta med en detalj inom musikutrustning till en vän i Stockholm.

— Nja… alltså… gällande min bil…
— Du måste inte. Du får givetvis bensinpengar som vanligt. Jag kan betala om du orkar köra och leverera.
— Jag tänkte lämna den här.
— Lämna bilen? Här?
— Jag använder den inte. Det kostar parkering. Jag tänkte att du kunde få den.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänkte hon ge sin bil till mig?

Min BMW cabriolet var inte byggd för vinter.
Min och min exfrus gamla kombi var ett vrak.
Avställd.
Stod på min exfru.
Hon hade ställt av den i vredesmod.
Ägaransvar – inte föraransvar – och därför kördes den ändå.

— Jag kan inte bara ta emot din bil. Det förstår du väl. Jag måste betala för den. Men det kan jag inte nu.
— Vi får ta det som det kommer.

Jag bokade SJ-biljett åt henne.
Skulle köra henne till tåget.
I hennes bil. Då upptäckte jag att hon dessutom tagit med vinterdäcken. Så på något sätt var det planerat. Nogsamt.

Jag vinkade av henne på perrongen och åkte hem i hennes bil.

Jag förstod absolut ingenting.

Hade bilen varit ett vrak hade det varit logiskt. Skrotpremie. Ett problem som skulle bort. Men det var den inte. Den var tio år gammal. Fin. Tysk. Lågmilad. Välvårdad. Hon hade varit pedantisk med den.

Jag ringde min bästa vän. Berättade. Skickade bilder. Försökte få hjälp att förstå. Det fanns inget att förstå.

Kvinnan som bara några dagar tidigare bombarderat mig med skärmdumpar om att jag fortfarande var gift, gått i taket över en omslagsbild på Facebook och kallat mig lögnare, gav mig plötsligt sin bil.

Kontrasten var så stor att den nästan blev osynlig.

Jag noterade den, men jag stannade aldrig upp vid den. Kanske för att jag var för upptagen med att vara tacksam. Kanske för att jag så gärna ville tro gott om henne. Kanske för att jag inte ville ställa de frågor som egentligen fanns där.

Om bilen nu var en belastning, varför inte sälja den? Om ekonomin var pressad, varför ge bort något så värdefullt? Och hur såg hennes ekonomi egentligen ut?

Det var ett av de områden där hon alltid blev svårfångad. Inte hemlighetsfull på ett dramatiskt sätt. Bara undvikande. Konkreta frågor fick ofta abstrakta svar. Till och med enkla sociala frågor kunde glida undan. Jag noterade det, men drev sällan vidare.

Så bilen blev kvar som ett frågetecken. Ett mycket generöst frågetecken. Vad jag inte visste då var att gåvan inte skulle förbli en gåva.

Långt senare skulle bilen återkomma. Inte som transportmedel. Inte som generositet. Utan som argument.

”Du kör omkring i min bil.” Inte som ett konstaterande. Som skuld.

Det var den delen jag hade svårt att förstå.

Jag hade vuxit upp med idén att en gåva upphör att vara ens egen när man ger bort den. Att generositet inte bokförs. Att tacksamhet och skuld inte är samma sak.

Därför hamnade jag senare i en märklig position. Djupt tacksam över bilen. Uppriktigt tacksam. Rörd av omtanken. Samtidigt förbannad över att samma gåva kunde plockas fram ur arsenalen när andra argument inte längre fungerade.

Det var som om själva gåvan levde vidare efter att den givits bort. Som om den fortfarande hade en ägare.

Jag förstod det inte då.

Men när jag långt senare började se mönstret, och började förstå varifrån den här typen av skuldmekanismer kunde komma, började flera gamla händelser plötsligt se annorlunda ut.

Då var det redan för sent.