Etikett: Omstart

Den Långa Flykten

30 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vad lämnade hon? Egentligen…

I våra tidiga samtal upplevde jag henne som oerhört öppen om sin bakgrund.

Inte bara villig att berätta. Nästan angelägen.

Historierna kom lätt. Om Estland. Om flytten till Sverige. Om barnen. Om utbildningarna. Om livet. Jag hade egentligen ingen anledning att ifrågasätta någonting. Det var först långt senare. Någonstans under våren 2024. Efter alla konstigheter som konstant uppdagades. Det var därför jag började lägga pussel.

Olika pusselbitar började hamna bredvid varandra på ett sätt som gjorde att någonting skavde. Inte stora saker. Små. I alla fall vissa. En del större.

Datum. Utbildningar. Adresser. Inkomster. Siffror. Sådant som sällan ljuger, även när människor gör det. Eller när de ljuger för sig själva.

Efter separationen 2012 flyttade hon till en ny adress i samma stad. Där skulle hon komma att stanna i nästan nio år. Till maj 2021.

Då händer något märkligt.

Hon till Stockholm. Sonen ny adress. Dottern hos sin pappa. Tjugo dagar. Tre adressförändringar. Det behöver inte betyda någonting. Men det är tillräckligt mycket för att man ska stanna upp.

Sonen var vuxen. Dottern var inte det. Hon var ungefär femton år. Inte ett litet barn. Men fortfarande ett barn.

När jag började titta på utbildningarna såg jag först inget märkvärdigt. Friskvård på folkhögskola. Massageterapi. Företagssäljare. Teckning. Det såg mest ut som någon som letade. Eller som någon som försökte bygga ett liv efter att ett annat gått sönder.

Relationsnära. Kroppsnära. Relativt låg tröskel att komma igång. Potentiellt snabba vägar till försörjning. Det hade kunnat vara ett helt oskyldigt intresse för hälsa och friskvård.

Men i kontext gick det också att läsa annorlunda. Som pragmatiska omskolningar under ekonomisk osäkerhet. Som försök. Som lösningar. Som nästa plan när den förra inte fungerade.

Inkomstmässigt var åren efter separationen inga triumfmarscher. Tvärtom. Siffrorna rörde sig långsamt. Försiktigt. Som om marken fortfarande höll på att provas.

Sedan händer någonting. Sjuksköterskeutbildningen.

Plötsligt blir kursen rakare. Mindre sökande. Mer målmedveten. Det är som om den tidigare kartan viks ihop och ersätts av en ny. Från försök till yrke. Från överlevnad till struktur.

Inkomstkurvan följer efter. Långsamt först. Sedan tydligare. 2018 börjar siffrorna röra sig. 2019 är en kraftigare markör. 2020 likaså. Det märkliga är att flytten inte sker då. Inte 2019. Inte 2020. Utan 2021.

Som om möjligheten att lämna hade funnits tidigare. Men att beslutet kom senare.

Jag lyfte bort sonen ur resonemanget. Inte för att han saknade betydelse, utan därför att hans del av historien på något sätt gick att förstå.

Han var vuxen. På väg mot sitt eget liv, sin egen adress, sin egen vardag. Det fanns en naturlig rörelse i det. Någonting som följde den ordning man förväntar sig att livet ska ha. Barn växer upp. De flyttar hemifrån. De börjar om på egen hand. Det är inte märkligt. Det är nästan definitionen av normalt.

Men när sonen försvann ur bilden blev det märkligt tomt på bordet. Kvar satt dottern. Femton år gammal. Inte ett litet barn. Inte vuxen. Någonstans mitt emellan. Och det var där tanken började skava. Inte som ett svar. Som en fråga.

För om hon kunde vara mamma åt sin dotter där, varför skulle hon inte kunna vara det någon annanstans? Varför inte i Stockholm? Jag fick inte riktigt ihop det. Föräldrar flyttar. Barn flyttar. Familjer flyttar. Det händer varje dag. Ändå låg den där detaljen kvar och vägrade försvinna. Som en sten i skon. Som någonting som inte riktigt passade in i berättelsen. Och när en sak inte passar in börjar man titta på de andra. Man börjar leta efter det som inte syns. Det som aldrig hamnar i folkbokföringsregister. Det som inte lämnar några spår efter sig.

Relationer. Överenskommelser. Konflikter. Gamla lojaliteter. Gamla skulder. Allt det där som människor bär omkring på utan att skriva ner.

Var det dottern själv som ville stanna? Kanske. Det vore den enklaste förklaringen. Occam’s razor. Absolut. Och enkla förklaringar har ofta mycket som talar för sig. Men de har också en irriterande vana att inte räcka hela vägen.

Så tankarna fortsatte. Mot pappan. Mot den där osynliga geografin som uppstår mellan människor som en gång delat ett liv. En geografi som dessutom kraftigt präglas av obalans.

Omsorg? Eventuellt. Ansvar? Kanske. Ekonomi? Den tanken gick inte heller att avfärda. Men människor, vissa mer eller mindre än andra, erbjuder sällan stöd helt utan motprestation. Frågan var i såfall bara vem stödet egentligen gällde. Dottern? Eller även henne själv? Och om så – vad hade han satt för prislapp på just den här maktfaktorn?

Relationer som sträcker sig över årtionden handlar sällan bara om känslor. De handlar också om praktiska beroenden. Om trygghet. Om möjligheter. Om sådant som inte syns i några register.

Vårdnad? Där vårdnad ibland också kan vara synonymt med makt. Synonymt med kontroll.

Jag satt för egen del med ett facit där många saker präglades av en autonomi utan motstycke. Ett facit där verkligheten sällan förnekades rakt ut, men ofta möblerades om. Där vissa dörrar alltid stod stängda och vissa fakta alltid verkade hamna bakom samma gardin. Ett absolut nollflöde för viss typ av information.

Alla de förklaringarna fungerar. Alla går att tro på. Men de utesluter inte andra saker. För relationer mellan människor är sällan så rena som man vill tro. Sällan så logiska. Sällan så fria från makt. Och makt är ett märkligt ord.

De flesta tänker på bråk, kontroll och öppna konflikter. Men ofta ser makt mycket fredligare ut än så. Den kan vara ekonomisk. Praktisk. Vardaglig. Nästan osynlig. Den kan ligga i vem som äger huset. Vem som har pengarna. Vem som kan säga ja. Och vem som tvingas fråga.

Det var där tankarna började dra åt ekonomin. Inte därför att jag hade några svar. Utan därför att ekonomin ständigt dök upp när jag tittade bakåt. Som ett tema som vägrade lämna scenen. Inte alltid synligt. Men alltid närvarande.

Om ekonomin spelade en roll, hur stor var den då? Handlade det om dottern? Handlade det om henne själv? Handlade det om båda?

Jag visste inte. Jag vet fortfarande inte. Men det var svårt att inte lägga märke till att väldigt mycket i hennes liv verkade kretsa kring just den frågan.

Utbildningarna. Omskolningarna. Yrkesvalen. Flytten. Bostäderna. Allt verkade på något sätt passera genom samma trånga nålsöga. Ekonomi. Och ekonomi är ett märkligt ord det också.

Människor pratar om pengar som om det handlade om siffror, men pengar handlar nästan aldrig bara om pengar. Pengar handlar om frihet. Om beroende. Om handlingsutrymme. Om möjligheten att säga nej. Eller oförmågan att göra det.

Pengar handlar om vilka dörrar som går att öppna och vilka som förblir stängda. Ju mer jag tittade på den där våren 2021 desto mindre såg jag en enkel flytt. Och desto mer såg jag ett pussel där varje bit verkade hänga ihop med nästa.

Flytten. Dottern. Sonen. Bostäderna. Pengarna. Staden. Historien. Exet.

Allt låg där som om någon kastat upp hela livet på bordet samtidigt. Och någonstans mitt i alltihop fanns fortfarande samma fråga. Den som vägrade försvinna.

Vad kostade det egentligen att lämna?

För ingenting är gratis i den här världen. Inte bostäder. Inte frihet. Inte nystarter. Inte avstånd. Och ibland inte ens möjligheten att fly. För kanske var det där jag till slut hamnade. Inte i svaret. Utan i själva frågan.

För ju mer jag tittade på den där flytten desto mindre framstod den som en resa mot någonting. Och desto mer började den likna priset för att komma bort från någonting annat. Någonting som kanske aldrig nämndes högt. Någonting som kanske inte ens gick att formulera. Men som ändå var tillräckligt starkt för att få en människa att lämna en stad där hon levt större delen av sitt vuxna liv, lämna den geografi där hennes barn fanns, lämna allt det välbekanta och börja om på nytt.Inte därför att framtiden nödvändigtvis lockade. Utan därför att det förflutna kanske vägde mer än någon utomstående kunde se.

När jag tittade på tidslinjen såg jag först en flytt. Sedan såg jag två. Sedan tre. Och till slut såg jag ett narrativ. Eller kanske bara konturerna av ett. Det är skillnad. För narrativ är farliga saker.

Människor bygger dem i efterhand. Historier som får allting att hänga ihop. Historier där varje steg leder till nästa. Där varje beslut har ett syfte och varje konsekvens en tydlig orsak. Livet är sällan så välorganiserat. Ändå gick det inte att släppa känslan.

Ju mer jag tittade på åren mellan separationen och Stockholm desto mindre såg det ut som en resa mot någonting. Och desto mer började det likna en långsam rörelse bort.

Bort från den stad där allting hänt. Bort från exet. Bort från historien. Bort från den version av sig själv som blivit kvar där. Det kan förstås beskrivas som ambition. Som utveckling. Som att hitta sig själv. Det är inte en orimlig läsning. Tvärtom. Många människor börjar om efter en separation. Utbildar sig. Byter bana. Skapar sig ett nytt liv.

Men det finns en annan läsning. Att vissa människor inte främst rör sig mot något. De rör sig ifrån.

Från platser. Från relationer. Från versioner av sig själva. Från skam. Från skuld. Från rykten. Från skvaller. Från sånt som lätt frodas och sprids i en liten mellansvensk stad. Från det som blivit för trångt att andas i. Eller så såg jag mönster som inte fanns där. Det är alltid risken när man tittar för länge på samma karta.

Den lilla mellansvenska staden var aldrig neutral mark. Där fanns exet. Där fanns historiken. Där fanns tyngden. Där fanns alla versioner av henne som redan hade levts. Och ju längre jag tittade på tidslinjen desto mindre såg Stockholm ut som en destination. Och desto mer började den likna en utgång. Inte för att Stockholm nödvändigtvis var drömmen. Utan för att avstånd ibland känns som den enda fungerande medicinen.

Barnen blev kvar. Rötterna blev kvar. Tryggheterna också. Det är inte ett litet beslut. Vilket gör det svårt att läsa som spontan lust. Mer som en nödvändig förflyttning. Inte officiellt. Inte uttalat. Kanske inte ens erkänt inför sig själv. Men mönstret hade blivit bekant för mig. När trycket blir för högt lämnar vissa inte konflikten. De lämnar hela spelplanen.

Det finns flyttar man gör för något. Och så finns det flyttar man gör från något. Att byta stad för arbete, utbildning, kärlek eller nystart är en sak. Men det finns beslut som skaver på ett annat sätt. För barnen blev kvar. En dotter mitt i tonåren kvar i den lilla mellansvenska staden. En vuxen son som kort därefter fick en egen lägenhet. Inte små barn, nej. Men fortfarande barn. Det är inte en detalj.

De flesta människor bygger sina liv kring sina barn, även när relationer kraschar, även när ekonomin svajar, även när de själva går sönder. Här gick rörelsen åt andra hållet. Bort. Inte till nästa kvarter. Inte till nästa kommun. Stockholm.

Tillräckligt långt bort för att vardag inte längre är vardag. Tillräckligt långt bort för att livet måste organiseras på nytt. Då infinner sig den obekväma frågan. Inte varför Stockholm lockade. Utan vad som gjorde den gamla geografin så svår att man ändå gick.

För människor lämnar jobb. Människor lämnar relationer. Människor lämnar städer. Men att lämna den geografiska närheten till sina barn är någonting annat.

Inte omöjligt. Inte ens ovanligt. Men det kräver ofta en starkare kraft än vanlig rastlöshet. Något man flyr. Något man inte står ut med. Eller något man måste bort från för att överleva sin egen berättelse.

Kanske var det arbetet. Kanske friheten. Kanske behovet av att börja om. Kanske en konflikt. Kanske en överbelastning. Kanske något helt annat.

Jag vet inte. Men vissa frågor vägrar försvinna.

Varför just då? Varför inte 2018? Varför inte 2019? Varför inte 2020? Varför vänta tills barnen nästan lämnat boet?

Och så fanns det någonting annat. Någonting hon berättade mycket tidigt i vår relation. Så tidigt att jag absolut reagerade på det. I alla fall inte ur samma perspektiv som flera år senare.

Hennes ex hade kommenterat flytten. Hånfullt.

”När kommer du hem igen?”

Det är en märklig formulering. Inte för att den bevisar någonting. Utan för att den skaver. Som en pusselbit från en annan låda.

”Tillbaka” hade varit enklare att förhålla sig till. Men han sa inte tillbaka. Han sa hem. Hem till vad? Hem för vem? Och kanske framför allt: Om alla aspekter verkligen varit över sedan länge, varför lät det då som om Stockholm bara var ett avbrott?

Om allting verkligen varit avslutat sedan länge. Om alla kapitel varit stängda. Om separationen verkligen blivit historia. Varför låter det då så?

”När kommer du hem igen?”

Det är en mening som vägrar uppföra sig. Den passar inte riktigt in i berättelsen. Och just därför stannar den kvar. Som ett eko. Från någonting som kanske fortfarande levde. Eller från någonting som aldrig riktigt dog.

Sedan fanns bostäderna.

Inte känslorna. Inte berättelserna. Inte psykologin.

Siffrorna.

De där obarmhärtiga sakerna som inte bryr sig om människors versioner av verkligheten.

Jag tittade på inkomsterna. Jag tittade på åren. På anställningarna och på omständigheterna kring dem. Månader. År. Jag tittade igen. Och siffrorna verkade ropa samma sak varje gång. Jag fick en känsla av att banken möjligen använt exakt samma ord.

Nej!

Ändå hade det skett. Hon inte bara köpte en bostadsrätt i centrala Stockholm. Hon stod även för lånet på sonens lägenhet.

Det lämnade efter sig ett svart hål av frågor. Nästa lager. Nästa pusselbit.

När jag försökte summera alltihop. När jag adderade åren 2022–2025 i samma ekvation, då blev allting ännu märkligare. För nu var det inte bara detaljerna som skavde. Inga siffror gick längre ihop. Det var då nästa berättelse började.

Kanske var det bara tankespöken. Kanske var det bara en serie approximationer. Små fel i början som växte för varje nytt antagande. En felkalkylering som till slut fick hela ekvationen att falla samman ur ett logiskt och statistiskt perspektiv.

Kanske var det bara småsaker. Sådana som noggrant rättat sig efter Herr Ockham och hans rakkniv. Om hon hade valt en annan väg. Det vill säga fortsatt kommunicera på det sätt vi en gång började. Istället för att sluta kommunicera.

Men så var det hennes agerande runt hennes besök hos sina barn. Övergripande hennes agerande när det kom till att göra besök i den lilla mellansvenska staden.

Sevärdheter

12 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det är märkligt hur långt man kan resa utan att komma närmare…

– 23:a – 29:e Maj 2023 –

Kärleken var i Italien. Jag var på gården.

Hon skickade bilder från platser jag aldrig varit på. Kyrkor. Små gränder. Torg. Sol. Människor. Ett annat liv än mitt eget. Själv stod jag mitt i kartonger.

Får. Flytt. Förvaring. Radhus. Vildkatt.

Vi skrev till varandra varje dag.

Men vilka rader som handlade om vad. Det kunde ibland vara knivigt att reda ut. Även om man satt mitt i konverationen. Påståenden. Frågor. Svar. Eller uteblivna svar. Beskyllningar. Konstateranden.

Det märkliga var att samtalen egentligen handlade om tre helt olika saker samtidigt.

Den första tråden handlade om flytten.

Hon frågade hur det gick. Om fåren. Om packningen. Om huset. Hon erbjöd sig till och med att hjälpa till när hon kom hem. Frågade om det fanns något hon kunde göra. Det var svårt att få ihop med bilden av någon som höll på att lämna. Så fanns även ämnet om hur jag skulle komma att agera när jag väl var hemma i stan igen. Annat socialt nätverk. Tillgång till samma stad hon bodde i. Som hon upprepat under vår tid tillsammans varit ute och festat i. Eller försvunnit. Med kompisar utan namn. Med mannen som försvann. En stad som i grund och botten som sfär faktiskt var mycket mer min än hennes hemma plan. Hon hade haft 2 år där. Jag hade haft en livstid. Minus 3 år på gården. Det hade varit min hemstad längre än hennes livstid. Det gick inte att undvika att det på sina ställen lyste igenom svartsjuka i hennes frågor och påståenden.

–

– Go’morgon! Hoppas att väl med dig. Landade igår kväll och allt är väl, solen skiner och dags för första museet.
– God morgon. Trevligt du har det bra. Jag säljer saker, köpt kartonger, ska lämna fiskarna i akvariebutiken. Packar… bokat transport för Fåren, släp till flytten. Trött men ok… Kul höra från dig!
– Idag Vatikan. Hur är det med dig?
– Inte så bra men det kommer bli. Hoppas du har fint
– Ja, gått och gått… Vad gör du? Varför inte så bra? Stör jag dig?
– Nej du stör självklart inte
– Varför är det inte bra med dig?
– Tungt med djuren… och ledsen över det vi inte ska prata om… Fåren flyttar 3e, jag och katterna 6e
– Behöver du hjälp med något?
– Ja…
– Jag kan hjälpa med ngt när jag kommer hem, om du vill självklart .Blir jättesnabb flytt för dig. Ska inte hålla på och störa dig?
– Kommer landa på fötterna. Jag har tagit tag i situationen och ändrar mitt liv radikalt nu. Du stör inte… du är i mitt hjärta även om du säger du är singel. Självklart ledsen att nån jag älskar säger hon är singel till andra män, men jag når inte fram i den sorgen
– Till vem jag säger? Ingen frågar, ta det lugnt. Det är bara du som frågar
– Du sa om andra män fråga du säger du är singel. Vi satt på trappan när du sa
– Du frågade, vad ska jag säga. Har inga andra män…
– Du var ärlig i alla fall. Kanske hade velat höra du sagt annat
– Absolut
– Att jag hade velat höra att du säger till andra nej jag är i relation med någon man älskar och är inte intresserad det är så klart en annan sak
– Ingen frågar förutom dig
– Om du är singel eller vad du svarar om någon annan frågar om du är det?

–

– Är på väg till Florence. Hoppas att du har en fin dag 🌞

Hon bifogade en selfie.

– Missar ju det mesta eftersom jag är blockad från dina media. Men med såna bilder är det nog populärt. Ha fin dag
– Förlåt att jag skickade till dig om du känner så
– Nej jag älskade den! Otroligt vacker! Jag friade till den vackra kvinnan om du kommer ihåg. Efter en månad. För jag såg henne… (som väsen)
– Bara en enkel selfi men tack
– Vackraste jag sett
– Snäll du är 😘
– Känner hur? Att jag av nån anledning inte får ta del av vad andra kommenterar? Ja det känns konstigt. Glad jag fick bild dock!
– Ingen kommentarer ngt. Jag kan skicka till dig bilder på byggnader och mina syskon som jag har postat
– Det är bild från idag spm jag har inte ens postat, kanske gör det senare
– Det vet jag ju inte och av nån anledning får jag inte se det heller
– Så du var först som såg bolden
– Ja. Tack! Men jag hålla utanför vad andra män kommenterar och vilka som gör det.
– Vad pratar du om , en gammal släkt skrev att han varit i Vatikan länge sedan
– Vet ju inte eftersom jag är utestängd. Kan bara spekulera i varför jag inte får se det. Hoppas fin dag! 🌼🌷☀️
– Tack! Ha en fin dag du med! 🌞🌷✨
– Hoppas ändå du förstår hur jag i hjärtat känner över att vara utestängd, att ha varit hemlig för andra, och hur det påverkat mig. Du gjorde ju slut pga att du trodde jag stängt dig ute… på Facebook. 25/10
– Verkar att fb skapar missförstånd och osams , ingen bra grej
– Öppenhet har en tendens motverka missförstånd…
– Det finns inget konstigt, jag ser inte heller vad du skriver eller kommentarer
– Så hade det inte varit om inte du stänt av vad JAG kunde se… du blockade MIG
– Pga bråk
– Det var inte bråk. Det var raka enkla frågor. Tex ”vad har du för relation till den där mannen som just kommenterade med ett hjärta på din nya profilbild”.
– Ha en fin kväll!

–

Den andra tråden handlade om Italien

Hon skickade bilder. Berättade. I väldigt korta ordalag. Vad hon gjorde. Var hon befann sig. Hur varmt det var. Hur fint det var. Ibland kändes det nästan som om hon ville att jag skulle vara där. Ibland som om hon ville visa att hon var där utan mig. Jag visste inte vilket. Kanske för att hon skickade bilder på sig själv långt efter att hon lagt upp dom och låtit andra män se eller kommentera i sociala medie. Jag kände det hade varit en fin gest för relationen om hon först velat skicka sina selfies till mig. Inte lägga upp till andra män att gilla. Kanske kunde hon lagt upp bilder på allmänna sevärdheter till dom andra männen. Skickat sina selfies till mig. Det jag personligen tyckte var den största sevärdheten där och då.

–

– Idag bergpromenad
– Rolig, och snygg, blir nog populär när du postar. Lycka till! Roligt jag åxå får se den!
– Hoppas att det är det minsta problem om den blir populär eller ej. Ville bara säga tänker på dig. Hoppas att allt är väl med dig och djuren
– Djur mår bra tack 🙏🏻 Tänker på dig åxå!

–

– Ha fin semester! Vi kanske kan hålla kontakt i alla fall? Allt det där var ju någonstans ändå ditt val inte mitt jag stod på knä och bad om att få ha relationen med dig att du skulle vilja säga att du var er relation med mig
– Med konstiga funderingar och misstankar
– Inte misstankar men funderingar det är inte samma sak. Funderingar på grund av att jag var hemlig och utestängd
– Har hört många misstankar mm
Du har upplevt det som misstankar. Inget bråka om inte nu längre ❤️
– ❤️ Förlåt att jag skickade bild idag, verkade ge neg påverkan
– Det var absolut inte negativt påverkan jag tyckte om bilden jättevacker kvinna
– Ha en fin kväll✨
– Tack för vacker bild på vacker kvinna
– Ta inte upp teman då
– Jag funderar på det så klart inget konstigt med det. Önskar sol och fin semester. Vi kan kanske höras i framtid när jag är hemma igen 🌸🌸🌺☀️🌹
– Lycka till med packningen 😘❤️

–

Den tredje tråden handlade om oss. Det var den som aldrig blev klar.

Jag pratade om att bygga tillit. Hon pratade om misstankar. Jag pratade om att känna mig utestängd. Hon pratade om att känna sig kontrollerad. Jag försökte förstå hur man kunde vara singel när andra män frågade men samtidigt vilja ha en relation. Jag försökte få henne förstå att det gjorde mig osäker. Hon försökte skyla över med ”ingen frågar” och jag motargumenterade med att det inte handlade om att någon frågade eller inte utan vad hon svarade om någon frågade. Jag försökte förstå vad nästan monogam betydde. Hon undrade varför jag inte kunde släppa det.

–

– Jag kan inte ändra att du är svartsjuk på spöken
– Inte sant… du kunde ha byggt upp tillit genom att vara öppen. Eller säga ”söker hemlig kk”
– Det är svårt när du hotar och är svartsjuk .Jag söker ingen kk. Inte sökt heller
– Inte hotat och är inte svartsjuk. Jag är utestängd o hemlig. Helt annan sak
– Lyssna ditt hjärta och magkänsla om du känner att jag är så fel kan jag intevgöra ngt. Jag är som jag är
– Vara utestängd o hemlig gjorde inte mig glad utan trasig
– Du var trasig när jag träffade dig
– Ja ja skyll på mig. Lätt sätt.Men det är inte sanningen bakom varför det inte fungerade. Bra om vi kommer överens om det. Att vi inte fungerade var för att jag var hemlig och sedan blev utestängd.Du gjorde slut 25/10 för du trodde jag stängt dig ute. Inget bråk. Bara fakta så det blir rätt 🙏🏻
– Allt mitt fel, självklart 🙏 Ha en fin kväll💖
– Det har jag inte sagt.Vill bara det ska bli rätt
– Allt mitt fel, förlåt. Så mycket fel som jag gör
– Det har jag inte sagt. Älskar dig… och vill förstå och accepterar. Försök bara förstå mig? 🙏🏻❤️ Det kan vara nyanserat 🙏🏻🌹

–

– Lite överdrivet? Vilka andra? Ingen frågar… brukar inte gå runt och bertätta. Enda som frågar är du och konstigt om jag säger ngt annat efter februari
– Jag vet du är singel Det gjorde ont höra. Kan du förstå det?
– Ja
– Då förstår vi varandra och kanske du förstår jag sörjde och ”bråkade” eftersom vi ändå hade nån fin date och jag älskade/ville annat?
– Förstår
– Du ser! Då är vi överens! Du gjorde slut, stängde ute. Det byggde inte upp min tillit utan tvärtom. Men du hade dina skäl ❤️ Du upplevde svartsjuka etc

–

– Men hoppas du ändå uppskattade blommor. Gjorde vad jag kunde för att visa kärlek trots att du dumpat mig. Tror att du kände mina känslor när vi höll om varandra på trappan den första dateen
– Det gjorde jag då och senare ❤️
– Varför vara så hemlig? Du har ju förstått att de hade sönder mig
– Varför tror och litar du inte på mig? Varför anklagar du varenda manlig like? mm…*- Inte anklagat. Och inte varanda. Frågade om nåt hjärta. Thats it. Poof – kommentarer borta.
– Ska sova nu. Sov gott! ❤

–

– Idag är det pisa dag
– Fint❤️❤️❤️
– När flyttar de?
– Fåren? 3e
– ❤️
– Och jag två dagar efter
– Ser du framemot?
– Ja
– Har du packat klart?
– Nej långt ifrån
– Spännande .Vill du ses något? Eller föredrar du inte ses?
– Ses gärna om du vill
– Absolut om du vill.
– Det är som du vill
– Eller som du vill

–

– Dagens bild när jag blev belyst. Om du önskar avsluta prenumeration skicka sms meddelande på samma nr – STOPNU
– Tack för fin bild. 🙏🏻Jättesnyggt. Blir nog många likes och kommentarer.
– Ja, om det finns fler/många personer som gillar bild på angiven nr.+4673******* kan det finnas många likes och kommentarer
– Flåt men att bli utestängd har tagit på mig ganska hårt dessvärre . Men jag blev glad åt att få bilden… 🙏🏻🥰
– Tack 🙏 Tänker på dig
– Tänker på dig med
– Bra eller dåligt? Saknar dig. Tänker du dåliga saker om mig?
– Nej men många frågor och funderingar

Vi kom ingenstans. Veckan blev märklig på det sättet.

För mitt i alla diskussioner dök det ständigt upp små saker som egentligen inte passade in. Eller så gjorde dom det. Kanske var det centrala i relationen. Om hon bara förklarat och åtgärdat en handfull saker så allt käbbel hade kunnat upphöra.

Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. En bild. En fråga om vi skulle ses när hon kom hem. Ett erbjudande om hjälp.

Sms var alltså tre olika trådar. Och två berättelser. Samtidigt.

Den ena berättelsen sa att vi hade problem. Den andra berättelsen sa att vi fortfarande hörde ihop. Jag tror att det var därför veckan blev så förvirrande. Inte för att vi bråkade. Utan för att vi aldrig riktigt gjorde det. Inte heller gjorde slut. Inte heller löste någonting. Vi bara fortsatte. Dag efter dag.

Som två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra, men som inte längre verkade förstå samma relation på samma sätt.

Och någonstans där, mellan Vatikanen, flyttkartongerna och alla hjärtan i sms-trådarna, började jag förstå att kärlek och trygghet inte nödvändigtvis var samma sak.

Det var även här som nästa fenomen inträffade. Någonting som med tid skulle komma att ställas på sin spets.

Vi verkade vara överens om att det var slut. Där hade hon ju varit betydligt tydligare än i alla andra frågor. Det vi inte verkade vara överens om var varför. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För människor brukar bråka för att rädda relationer. Vi verkade istället bråka om förklaringen avslutet till en relation som redan hade gått sönder. Som om det var viktigt för oss båda att historien slutade på rätt sätt.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Och ibland har jag undrat om det var därför vi fortsatte höra av oss till varandra. Inte för att vi skulle hitta tillbaka. Utan för att ingen av oss tänkte låta den andre skriva sista raden ensam.

Eller var det nåt annat?

Dagen avslutades med att hon uppdaterade sin profilbild. Nåt från Italien. Kommentarer och likes var jag utestängd från att kunna se.

Tre trådar.

Essensen var inte Italien. Essensen var inte flytten. Essensen var inte nästanmonogam. Essensen var inte vad hon sa till andra män eller hur det sårade mig.

Essensen var att tre trådar pågick samtidigt. Men det slutade inte där. Desutom var det två olika personer som förde varsitt samtal.

Två samtal om tre olika trådar. Och att de pekade mot olika verkligheter.

Jag kanske försökte reda ut det förflutna. Hon kanske försökte bevara något av nuet. Jag försökte reda ut det förflutna för att få till en framtid tillsammans. Försökte hon bevara nuet av samma anledning? Men om så. Varför mötte hon mig inte i att reda ut det förflutna?

Schemaändring

11 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

0 till 100 på två sekunder…

– 22:a – 28:e Maj 2023 –

Den 22:a åkte Kärleken till Italien.

Med alla sina premisser. Allt sitt ”vi såg olika på om man behövde vara monogam i en relation”. Sitt ”singel om andra män frågar”. Sitt ”nästan monogam”. Med allting som tärde sönder mig.

Men jag skulle få annat att göra. Annat att tänka på.

Vi hade pratat om min förestående flytt vid hennes senaste besök. Och i senare sms samt samtal. Att den blivit tidigarelagd. På grund av mina insikter. Att det var en återvändgränd. Jag ville göra min omstart asap. Sagt att troligtvis skulle flytten nu komma att ske någon gång mot slutet av Juli. Eller kanske början. Det som återstod att lösa var mitt eget boende hemma i Stockholm.

Och viktigast av allt – fåren.

Sedan var det ju vildkatten. Honom tänkte jag under inga omständigheter lämna bakom mig. Han hade äntligen blivit nästan tam. Låg med mig i soffan. Kom springande när jag ropade. Följde mig runt gården vart jag än gick.

Jag insåg att det skulle ta tid att hitta ett riktigt bra hem åt fåren. Så jag började redan nu.

I god tid.

Jag berättade deras historia i en grupp för fårägare på Facebook. Svaren kom omedelbart. Bland annat från en komplett idiot som ville använda dem som gräsklippare på sin förbannade campingplats.

– Och på hösten då?

Slakt, såklart.

Hejdå dumdjävel!

Sedan dök det upp seriösa alternativ. Bland annat en familj som flyttat från Stockholm till landet. Mannen var polis. Vi pratade länge. Flera gånger. Han verkade oerhört vettig.

De ville väl.

De hade vilja.

De hade resurser.

Men kunskap?

Noll.

Så kom plötsligt det där mailet.

En kvinna och hennes sambo. Nära Stockholm. En stor gård. Enkel men fin. Välskött. Hjärtat på rätta stället. Hon arbetade inom veterinärvården.

Vi talades vid.

Och sedan igen.

Jag förstod ganska snabbt att de var rätt.

Jag kunde se mina får i ögonen och säga:

– Det blir bra.

Jag ringde polismansfamiljen och förklarade. Det som avgjorde var kunskap. Inte för att den andra familjen kunde något om får. Men de kunde djur. Och med veterinärvården som vardag förstod jag att alla möjligheter att lära sig, fråga och utvecklas redan fanns där.

Då var det jag själv kvar.

Radhuset var egentligen ingen nyhet. Min bästa vän hade nämnt det tidigare. Det fanns där. Som ett alternativ. En möjlig lösning om jag inte hittade något annat hemma i Stockholm.

Samtal med min bästa vän. Hon visste ju allt.

– Ja… men… ta mitt radhus då? Tills vidare…

Erbjudandet var inte nytt. Men nu blev det konkret.

Samtidigt var tidsschemat fortfarande baserat på fåren. Familjen behövde bygga hagar. Ordna lösdriften. Allting hade fortfarande en viss framförhållning.

Men så kom den där tanken. Den slutliga insikten som vuxit fram under veckan.

Varför sitta kvar här och vänta?

Gården gick mot sitt obevekliga slut. Situationen som helhet också. Relationen. Alla frågetecken. Alla motsägelser. Boendet. Återvändsgränden. Jag behövde ta tag i omstarten. Asap.

Jag hörde av mig till familjen som skulle ha fåren.

– När är det tidigaste ni kan ta emot dem?

– Om två veckor?

Det var Mirakel 1.

Där och då öppnades dammluckorna.

Samtal med min bästa vän igen.

– Om det blir tidigare än vi trott? Är radhuset en absolut realitet?

– Ja men absolut. Kanske hinner jag göra lite fint åt dig först?

Det var Mirakel 2.

Inom några timmar hade båda premisserna löst sig.

Då återstod bara själva flytten.

Men det var inte slut på mirakel.

Jag hade redan börjat förbereda mig lite. Fundera på vad som skulle med och inte. Hur allt skulle se ut. Hade börjat sälja en del som absolut inte behövdes.

En nära vän, som varit körsångerska på ett par album vi gjort några år tidigare, hade haft sin dotter på praktik i min studio under våren. Vi pratade ibland. Hon förstod att flyttläget var hopplöst. Speciellt med dom nya premisserna. Dom senaste buden.

Hon tog tjänstledigt.

Kom nästan en vecka.

Och hjälpte till.

Sådana handlingar man saknar ord för.

Det var Mirakel 3.

Jag sorterade.

Märkte.

Hon packade.

Studion. Arvegodset. Affektionssakerna. Litteraturen. Kläderna. Tygerna. Husgeråden. Verktygen jag verkligen behövde behålla.

En hel gård.

Ett helt liv reducerades till tre högar. Minimala.

Det som skulle med till radhuset.

Det som skulle till studion.

Och det som fick hamna i förvaring.

Vi arbetade i princip dygnet runt. Jag inte sällan berusad.

En del saker skänktes till grannar.

En del såldes.

Främst gammal turnéutrustning som jag visste att jag aldrig mer skulle använda.

Det mesta gick fort.

Bra utrustning hittar köpare.

Inte minst sålde jag min älskade BMW E30 Cabrio från 1993.

Mint condition.

Det var dags.

Rätt köpare.

Rätt bil.

Rätt pengar.

Någonstans under de här dagarna hade riktningen ändrats.

Och plötsligt gick allt fort.

Från att försöka lösa livet på gården.

Från en relation som inte verkade vilja samma liv som jag.

Från ”kanske till hösten”.

Till nu.

Från plan A till plan B.

Från att försöka rädda någonting till att acceptera att det redan höll på att sjunka.

En vecka senare återstod bara småsaker.

Som att köpa en gigantisk transportbur åt vildkatten.

Jag skulle köra det som skulle till radhuset med bil och släp. Det som skulle magasineras eller till studion fick flyttfirman ta hand om.

I köket stod kartongerna som skulle med mig.

I ett annat rum stod kartongerna och möblerna som skulle någon annanstans.

Det var två mycket trötta människor som satt där den sista kvällen.

Varsin öl.

Varsin satans fryspizza.

Men vi hade klarat det.

Det var Mirakel 4.

Under tiden var Kärleken i Italien. Vi hade sporadisk kontakt via sms. Hon visste nog inte riktigt hur mycket som hade förändrats. Vad jag minns så var status innan hon åkte till Italien var status ungefär ”troligt slutet på Juli”, och redan där hade det uppstått frågor från hennes sida. Nu – om drygt en vecka skulle vi bo tjugo minuter från varandra. Om drygt en vecka skulle vi leva i samma stad.

Jag i staden där jag vuxit upp. Staden där jag hade kontakter lite överallt. Staden jag kände som min egen bakficka. Borta var ”komma och hälsa på en dag”. Borta var kvällarna framför brasan. Borta var trädgården. Borta var gården.

Det var lite som att packa ner ett pågående sällskapsspel i lådan. Ställa tillbaka det i hyllan mitt i partiet.

Och plocka fram ett annat.

År Noll

30 maj 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det märkliga var inte vad som fanns. Det märkliga var allt som saknades.

– 2012 –

Enligt henne själv fick hon nog och drog.

Någon gång under hösten 2012 lämnade hon huset med sitt absolut nödvändigaste pick och pack. Rimligen följde båda barnen med, åtminstone sonen från den tidigare relationen.

Men hur gick det egentligen till rent praktiskt?

Fick hon låna en av hans trettio bilar? Fick hon skjuts av någon annan? Vem? Vart tog hon vägen? Bodde hon tillfälligt hos någon? Och hur länge är egentligen ”tillfälligt” när man lämnar ett helt liv bakom sig?

Och vad innebar egentligen att hon ”drog med pick och pack”? Var det barnen på armen och en matkasse i handen? Eller packade hon sina saker under dagar, kanske veckor?

Visste hennes sambo, miljonären, vad som var på väg att hända? Var beslutet plötsligt? Eller hade det vuxit fram under lång tid medan han fortfarande trodde att allt var som vanligt?

Det är skillnad mellan att fly och att planera en flykt. Den skillnaden har betydelse.

Med en årsinkomst på en bra bit under 100 000 kronor samma år – den första egentliga inkomsten sedan ankomsten till Sverige sju år tidigare – uppstår också en praktisk fråga:

Vilket boende lyckades hon skaffa? Uppenbarligen någonstans där hon sedan skulle komma att stanna i nästan tio år.

Och så finns de frågor som aldrig går att besvara fullt ut.

Var det verkligen hon som drog? Eller blev hon utslängd? Var det verkligen sant att han var notoriskt otrogen och hade telefonboken full av kvinnor under mansnamn?

Eller var verkligheten mer komplicerad än så?

Var det lyxen som lockade men inte mannen? Var det kanske hennes egen telefonbok som innehöll fler hemligheter än hon ville erkänna?

En tanke som återkom till mig många gånger senare var att människor som berättar historier som inte riktigt tål granskning ofta använder samma metod.

De byter plats på personerna.

A blir B. B blir A.

Offret blir förövare. Förövaren blir offer.

Det är ett märkligt effektivt sätt att berätta en historia som innehåller lögner utan att ständigt riskera att försäga sig. Man behöver inte hitta på något nytt. Man behöver bara flytta rollerna.

Det går att spekulera i mycket. Men av alla frågetecken finns ett område där spekulation inte behövs.

Siffrorna. De skaver först.

Noll. Noll igen. Och noll en gång till. År efter år.

Samt ett i stort sett tomt CV.

Efter ankomsten till Sverige följde en lång period där ingenting syntes. Inga tydliga arbeten. Ingen utbildningslinje med riktning. Inget som bar en framtid på egna ben.

Samtidigt pågick livet.

Resor.
Rörelse.
Lyx.
Närvaro.

Sedan hände något 2012.

Inte ett genombrott. Inte en karriär.

Bara en första markör i kurvan.

Som om ett beslut redan var fattat långt innan det blev synligt för andra, eller i vilket fall synligt för hennes sambo. Som om någonting hade börjat röra sig under ytan, samt med det – insikten om att en flykt skulle komma att kräva ekonomi, medan omgivningen fortfarande såg samma fasad.

Men det var inte bara ekonomin som fångade mitt intresse.

Det var CV.

Under åren med exet dyker enstaka utbildningar upp här och där. En friskvårdslinje via folkhögskola. Efter separationen följde ”massageterapi”. Försök inom försäljning. Konstskola. Ytterligare studier.

Men ingen tydlig riktning. Ingen långsiktig plan. Ingenting som pekar mot styrfart för egen maskin.

Det mesta talar för att livet i villan, trots alla problem, också erbjöd någonting bekvämt. Att behovet av att bygga ett eget yrkesliv aldrig riktigt varit akut.

Sedan kom verkligheten ikapp. Men trots det dröjde det flera år efter separationen innan någonting som liknade en tydlig kurs kunde skönjas.

Varför?

Behövdes det inte?

Eller tänkte hon fortfarande att någon annan skulle lösa det? Eller var det redan någon som löste det?

I vilket fall skulle både siffror och CV se minst lika märkligt ut några av dom kommande åren efter 2012.

Vinstlotten

29 maj 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Den kvällen blev dyrare än hon hade tänkt sig…

– 2005 –

Hon hade redan varit mamma i ungefär 7 år när han plötsligt sa han älskade henne. Om det var henne han älskade, på samma sätt som jag kom att älska henne – hela hennes sfär, hennes konstnärlighet, värme, sinne för detaljer, henne som väsen – eller om det bara var en trofé han ville ha därför att han kunde få den, vet jag inte.

Jag skulle kunna säga att det aldrig riktigt framgick. Men innerst inne tror jag inte att han såg särskilt mycket djupare än hennes skönhet och ungdom. Jag tror att han såg det som många såg: något vackert, och för honom något att vinna, snarare än någon att förstå. Jag har svårt att skaka av mig tanken att han aldrig såg längre än till ytan. Att hon för honom var mer trofé än människa, mer erövring än kärlek.

Bakgrunden var ingen idyll. Ingen saga. Ett barn på höften, ett land där pengar tog slut innan dagarna gjorde det, och ett liv som gick på minus från första andetaget.

Hon jobbade där ljuset var starkt men människorna mörka. Vid bord där natten aldrig slutade, där leenden var hårdvaluta och drömmar var något man gav bort för dricks. Croupierer bär inte glamour. I synnerhet inte i Estland, De bär överlevnad. Hon också.

Sen kom han.

En man 25 år äldre, gammal nog att vara hennes far, rik nog att köpa tystnaden i ett rum, ensam nog att tro att beundran var samma sak som kärlek. Han rullade in i hennes liv med pengar, löften och vanan att få precis vad han pekade på.

Hennes liv ändrades snabbare än en andning. Det tog inte månader. Det tog inte veckor. Det tog kanske sekunder. Hennes vinstlott.

De fick ett barn direkt. Som om universum ville bekräfta att snabbt är fel ibland, men ändå för sent.

Han skaffade ett hus som såg ut som något från en katalog för sådana som tjänar pengar på andras drömmar. Hon flyttade in 2005 i “deras” hus i den lilla mellansvenska staden. Det fanns plats för allt: 

– pool,
– terrasser,
– bilar,
– löften, och inte minst
– lögner…

Han var, enligt henne, notoriskt otrogen. Inte med stil. Inte med skam. Utan med samma slapphet som man ljuger för sig själv. Kvinnonamn under mansnamn i mobilen. Berättelser som inte höll för två frågor i rad. Det där klassiska självbedrägeriet hos män med för mycket pengar och för lite själ och samvete.

Hon såg allt. Men vad skulle hon göra? Hon hade, förutom sin son, nu även en dotter. Ett nytt liv. Ett nytt fängelse.

Han tog henne på lyxresor hon aldrig bett om. Inte som gåvor —  utan som bevis. Bevis för hans makt. Bevis för hennes tacksamhetsskuld. Bevis för hennes rädsla. Men likväl tillgodogjorde hon sig alla resor. I första klass.

Men pengar köper inte kärlek. De kan möjligen köpa tiden mellan två svek.

Någonting annat värt att ägna en tanke är hur han potentiellt agerade i rollen som styvpappa till hennes son. En älskvärd pojke på 7 år som inte förstod ett ord av svenska, och som på intet sätt varit delaktig i valet av man.

Hur hanterades han under hennes graviditet, under flytten till ”deras” villa. Under tiden hon hade fullt upp med deras gemensamma dotter? Hanterades han som en av drygt 30 bilar? Undanställd. Ännu ett bevis på när någon anser sig kunna kosta på sig att bara ha saker undanstoppade efter behag?

Hon försvann som män försvinner från känslor: tyst, plötsligt, utan förvarning. 2013 lämnade hon honom. Det var inget beslut. Det var en flykt. Den sorten man gör när man vet att om man stannar en dag till så dör något i bröstet som aldrig växer tillbaka.

Han följde efter. Bankade. På dörren. Förbannade. Värdigheten försvann före han ens hann ringa på. Han stod där som alla män som haft för mycket makt och plötsligt blivit maktlösa: som ett barn, eller kanske en clown, i en kostym.

Hon kunde inte gå vidare. Inte direkt. Han tillät det inte. Inte emotionellt. Inte psykiskt. Inte praktiskt.

Han ägde trettio bilar. Eller fler än trettio. Men hon hade fått cykla till språkskolan i snöstorm. För hans frihet var viktigare för honom än hennes värdighet.

Innan hon lämnade honom fanns det inga spår av henne i arbetslivet, och förutom SFI inte heller inom utbildningslivet. Han ville ha henne beroende. Tomma CV:n skapar lydnad. Tysta kvinnor skapar trygghet för små män med stora plånböcker.

Det var högst trolig därför hon “försökte igen för dotterns skull” 2015 och åkte med honom på nåt korkat “ökenrally” med vintagebilar, och “deras” (hans) Ford fick trasiga bromsar.

Och här finns det psykologiska arvet hon bar när jag mötte henne många år senare:

att kärlek är något man betalar tillbaka
att trygghet är samma sak som underkastelse
att lojalitet är kvinnans plikt och mannens val
att flykt är lättare än konfrontation
att relationer dör när hon känner sig liten
att hennes egen vilja alltid är sekundär
att närheten är farlig
och att rädsla är förutsägbarare än lycka

Det fanns troligt få i hennes liv före mig som lärde henne vad absolut förbehållslös kärlek var. Bara vad ”kärlek” kostade.

Det är bara sanningen. Den satans djävla förbannade sanningen.

Stormen hon bar kom inte från mig. Den föddes långt innan. Jag råkade bara stå där när den bröt ut. Ännu en gång. För det hade högst troligt skett förr, och det skulle komma att ske igen – långt efter mig. Att hon ställde till med fler kompletta misslyckanden pga sina egna tillkortakommanden, hennes ryggsäck.

Det ironiska är att jag av alla människor var den som hade förstått, utan att döma, om hon bara pratat. Och det var så det började. Vi pratade. På riktigt.

4 år senare satt jag och skrev. Och gjorde research. Det hade jag aldrig trott. Då.

Etikett: Omstart

Den Långa Flykten

Sevärdheter

Schemaändring

År Noll

Vinstlotten

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner