Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Flykt

Den Långa Flykten

30 september 2026 / / Inga kommentarer

Vad lämnade hon? Egentligen…

I våra tidiga samtal upplevde jag henne som oerhört öppen om sin bakgrund.

Inte bara villig att berätta. Nästan angelägen.

Historierna kom lätt. Om Estland. Om flytten till Sverige. Om barnen. Om utbildningarna. Om livet. Jag hade egentligen ingen anledning att ifrågasätta någonting. Det var först långt senare. Någonstans under våren 2024. Efter alla konstigheter som konstant uppdagades. Det var därför jag började lägga pussel.

Olika pusselbitar började hamna bredvid varandra på ett sätt som gjorde att någonting skavde. Inte stora saker. Små. I alla fall vissa. En del större.

Datum. Utbildningar. Adresser. Inkomster. Siffror. Sådant som sällan ljuger, även när människor gör det. Eller när de ljuger för sig själva.

Efter separationen 2012 flyttade hon till en ny adress i samma stad. Där skulle hon komma att stanna i nästan nio år. Till maj 2021.

Då händer något märkligt.

Hon till Stockholm. Sonen ny adress. Dottern hos sin pappa. Tjugo dagar. Tre adressförändringar. Det behöver inte betyda någonting. Men det är tillräckligt mycket för att man ska stanna upp.

Sonen var vuxen. Dottern var inte det. Hon var ungefär femton år. Inte ett litet barn. Men fortfarande ett barn.

När jag började titta på utbildningarna såg jag först inget märkvärdigt. Friskvård på folkhögskola. Massageterapi. Företagssäljare. Teckning. Det såg mest ut som någon som letade. Eller som någon som försökte bygga ett liv efter att ett annat gått sönder.

Relationsnära. Kroppsnära. Relativt låg tröskel att komma igång. Potentiellt snabba vägar till försörjning. Det hade kunnat vara ett helt oskyldigt intresse för hälsa och friskvård.

Men i kontext gick det också att läsa annorlunda. Som pragmatiska omskolningar under ekonomisk osäkerhet. Som försök. Som lösningar. Som nästa plan när den förra inte fungerade.

Inkomstmässigt var åren efter separationen inga triumfmarscher. Tvärtom. Siffrorna rörde sig långsamt. Försiktigt. Som om marken fortfarande höll på att provas.

Sedan händer någonting. Sjuksköterskeutbildningen.

Plötsligt blir kursen rakare. Mindre sökande. Mer målmedveten. Det är som om den tidigare kartan viks ihop och ersätts av en ny. Från försök till yrke. Från överlevnad till struktur.

Inkomstkurvan följer efter. Långsamt först. Sedan tydligare. 2018 börjar siffrorna röra sig. 2019 är en kraftigare markör. 2020 likaså. Det märkliga är att flytten inte sker då. Inte 2019. Inte 2020. Utan 2021.

Som om möjligheten att lämna hade funnits tidigare. Men att beslutet kom senare.

Jag lyfte bort sonen ur resonemanget. Inte för att han saknade betydelse, utan därför att hans del av historien på något sätt gick att förstå.

Han var vuxen. På väg mot sitt eget liv, sin egen adress, sin egen vardag. Det fanns en naturlig rörelse i det. Någonting som följde den ordning man förväntar sig att livet ska ha. Barn växer upp. De flyttar hemifrån. De börjar om på egen hand. Det är inte märkligt. Det är nästan definitionen av normalt.

Men när sonen försvann ur bilden blev det märkligt tomt på bordet. Kvar satt dottern. Femton år gammal. Inte ett litet barn. Inte vuxen. Någonstans mitt emellan. Och det var där tanken började skava. Inte som ett svar. Som en fråga.

För om hon kunde vara mamma åt sin dotter där, varför skulle hon inte kunna vara det någon annanstans? Varför inte i Stockholm? Jag fick inte riktigt ihop det. Föräldrar flyttar. Barn flyttar. Familjer flyttar. Det händer varje dag. Ändå låg den där detaljen kvar och vägrade försvinna. Som en sten i skon. Som någonting som inte riktigt passade in i berättelsen. Och när en sak inte passar in börjar man titta på de andra. Man börjar leta efter det som inte syns. Det som aldrig hamnar i folkbokföringsregister. Det som inte lämnar några spår efter sig.

Relationer. Överenskommelser. Konflikter. Gamla lojaliteter. Gamla skulder. Allt det där som människor bär omkring på utan att skriva ner.

Var det dottern själv som ville stanna? Kanske. Det vore den enklaste förklaringen. Occam’s razor. Absolut. Och enkla förklaringar har ofta mycket som talar för sig. Men de har också en irriterande vana att inte räcka hela vägen.

Så tankarna fortsatte. Mot pappan. Mot den där osynliga geografin som uppstår mellan människor som en gång delat ett liv. En geografi som dessutom kraftigt präglas av obalans.

Omsorg? Eventuellt. Ansvar? Kanske. Ekonomi? Den tanken gick inte heller att avfärda. Men människor, vissa mer eller mindre än andra, erbjuder sällan stöd helt utan motprestation. Frågan var i såfall bara vem stödet egentligen gällde. Dottern? Eller även henne själv? Och om så – vad hade han satt för prislapp på just den här maktfaktorn?

Relationer som sträcker sig över årtionden handlar sällan bara om känslor. De handlar också om praktiska beroenden. Om trygghet. Om möjligheter. Om sådant som inte syns i några register.

Vårdnad? Där vårdnad ibland också kan vara synonymt med makt. Synonymt med kontroll.

Jag satt för egen del med ett facit där många saker präglades av en autonomi utan motstycke. Ett facit där verkligheten sällan förnekades rakt ut, men ofta möblerades om. Där vissa dörrar alltid stod stängda och vissa fakta alltid verkade hamna bakom samma gardin. Ett absolut nollflöde för viss typ av information.

Alla de förklaringarna fungerar. Alla går att tro på. Men de utesluter inte andra saker. För relationer mellan människor är sällan så rena som man vill tro. Sällan så logiska. Sällan så fria från makt. Och makt är ett märkligt ord.

De flesta tänker på bråk, kontroll och öppna konflikter. Men ofta ser makt mycket fredligare ut än så. Den kan vara ekonomisk. Praktisk. Vardaglig. Nästan osynlig. Den kan ligga i vem som äger huset. Vem som har pengarna. Vem som kan säga ja. Och vem som tvingas fråga.

Det var där tankarna började dra åt ekonomin. Inte därför att jag hade några svar. Utan därför att ekonomin ständigt dök upp när jag tittade bakåt. Som ett tema som vägrade lämna scenen. Inte alltid synligt. Men alltid närvarande.

Om ekonomin spelade en roll, hur stor var den då? Handlade det om dottern? Handlade det om henne själv? Handlade det om båda?

Jag visste inte. Jag vet fortfarande inte. Men det var svårt att inte lägga märke till att väldigt mycket i hennes liv verkade kretsa kring just den frågan.

Utbildningarna. Omskolningarna. Yrkesvalen. Flytten. Bostäderna. Allt verkade på något sätt passera genom samma trånga nålsöga. Ekonomi. Och ekonomi är ett märkligt ord det också.

Människor pratar om pengar som om det handlade om siffror, men pengar handlar nästan aldrig bara om pengar. Pengar handlar om frihet. Om beroende. Om handlingsutrymme. Om möjligheten att säga nej. Eller oförmågan att göra det.

Pengar handlar om vilka dörrar som går att öppna och vilka som förblir stängda. Ju mer jag tittade på den där våren 2021 desto mindre såg jag en enkel flytt. Och desto mer såg jag ett pussel där varje bit verkade hänga ihop med nästa.

Flytten. Dottern. Sonen. Bostäderna. Pengarna. Staden. Historien. Exet.

Allt låg där som om någon kastat upp hela livet på bordet samtidigt. Och någonstans mitt i alltihop fanns fortfarande samma fråga. Den som vägrade försvinna.

Vad kostade det egentligen att lämna?

För ingenting är gratis i den här världen. Inte bostäder. Inte frihet. Inte nystarter. Inte avstånd. Och ibland inte ens möjligheten att fly. För kanske var det där jag till slut hamnade. Inte i svaret. Utan i själva frågan.

För ju mer jag tittade på den där flytten desto mindre framstod den som en resa mot någonting. Och desto mer började den likna priset för att komma bort från någonting annat. Någonting som kanske aldrig nämndes högt. Någonting som kanske inte ens gick att formulera. Men som ändå var tillräckligt starkt för att få en människa att lämna en stad där hon levt större delen av sitt vuxna liv, lämna den geografi där hennes barn fanns, lämna allt det välbekanta och börja om på nytt.Inte därför att framtiden nödvändigtvis lockade. Utan därför att det förflutna kanske vägde mer än någon utomstående kunde se.

När jag tittade på tidslinjen såg jag först en flytt. Sedan såg jag två. Sedan tre. Och till slut såg jag ett narrativ. Eller kanske bara konturerna av ett. Det är skillnad. För narrativ är farliga saker.

Människor bygger dem i efterhand. Historier som får allting att hänga ihop. Historier där varje steg leder till nästa. Där varje beslut har ett syfte och varje konsekvens en tydlig orsak. Livet är sällan så välorganiserat. Ändå gick det inte att släppa känslan.

Ju mer jag tittade på åren mellan separationen och Stockholm desto mindre såg det ut som en resa mot någonting. Och desto mer började det likna en långsam rörelse bort.

Bort från den stad där allting hänt. Bort från exet. Bort från historien. Bort från den version av sig själv som blivit kvar där. Det kan förstås beskrivas som ambition. Som utveckling. Som att hitta sig själv. Det är inte en orimlig läsning. Tvärtom. Många människor börjar om efter en separation. Utbildar sig. Byter bana. Skapar sig ett nytt liv.

Men det finns en annan läsning. Att vissa människor inte främst rör sig mot något. De rör sig ifrån.

Från platser. Från relationer. Från versioner av sig själva. Från skam. Från skuld. Från rykten. Från skvaller. Från sånt som lätt frodas och sprids i en liten mellansvensk stad. Från det som blivit för trångt att andas i. Eller så såg jag mönster som inte fanns där. Det är alltid risken när man tittar för länge på samma karta.

Den lilla mellansvenska staden var aldrig neutral mark. Där fanns exet. Där fanns historiken. Där fanns tyngden. Där fanns alla versioner av henne som redan hade levts. Och ju längre jag tittade på tidslinjen desto mindre såg Stockholm ut som en destination. Och desto mer började den likna en utgång. Inte för att Stockholm nödvändigtvis var drömmen. Utan för att avstånd ibland känns som den enda fungerande medicinen.

Barnen blev kvar. Rötterna blev kvar. Tryggheterna också. Det är inte ett litet beslut. Vilket gör det svårt att läsa som spontan lust. Mer som en nödvändig förflyttning. Inte officiellt. Inte uttalat. Kanske inte ens erkänt inför sig själv. Men mönstret hade blivit bekant för mig. När trycket blir för högt lämnar vissa inte konflikten. De lämnar hela spelplanen.

Det finns flyttar man gör för något. Och så finns det flyttar man gör från något. Att byta stad för arbete, utbildning, kärlek eller nystart är en sak. Men det finns beslut som skaver på ett annat sätt. För barnen blev kvar. En dotter mitt i tonåren kvar i den lilla mellansvenska staden. En vuxen son som kort därefter fick en egen lägenhet. Inte små barn, nej. Men fortfarande barn. Det är inte en detalj.

De flesta människor bygger sina liv kring sina barn, även när relationer kraschar, även när ekonomin svajar, även när de själva går sönder. Här gick rörelsen åt andra hållet. Bort. Inte till nästa kvarter. Inte till nästa kommun. Stockholm.

Tillräckligt långt bort för att vardag inte längre är vardag. Tillräckligt långt bort för att livet måste organiseras på nytt. Då infinner sig den obekväma frågan. Inte varför Stockholm lockade. Utan vad som gjorde den gamla geografin så svår att man ändå gick.

För människor lämnar jobb. Människor lämnar relationer. Människor lämnar städer. Men att lämna den geografiska närheten till sina barn är någonting annat.

Inte omöjligt. Inte ens ovanligt. Men det kräver ofta en starkare kraft än vanlig rastlöshet. Något man flyr. Något man inte står ut med. Eller något man måste bort från för att överleva sin egen berättelse.

Kanske var det arbetet. Kanske friheten. Kanske behovet av att börja om. Kanske en konflikt. Kanske en överbelastning. Kanske något helt annat.

Jag vet inte. Men vissa frågor vägrar försvinna.

Varför just då? Varför inte 2018? Varför inte 2019? Varför inte 2020? Varför vänta tills barnen nästan lämnat boet?

Och så fanns det någonting annat. Någonting hon berättade mycket tidigt i vår relation. Så tidigt att jag absolut reagerade på det. I alla fall inte ur samma perspektiv som flera år senare.

Hennes ex hade kommenterat flytten. Hånfullt.

”När kommer du hem igen?”

Det är en märklig formulering. Inte för att den bevisar någonting. Utan för att den skaver. Som en pusselbit från en annan låda.

”Tillbaka” hade varit enklare att förhålla sig till. Men han sa inte tillbaka. Han sa hem. Hem till vad? Hem för vem? Och kanske framför allt: Om alla aspekter verkligen varit över sedan länge, varför lät det då som om Stockholm bara var ett avbrott?

Om allting verkligen varit avslutat sedan länge. Om alla kapitel varit stängda. Om separationen verkligen blivit historia. Varför låter det då så?

”När kommer du hem igen?”

Det är en mening som vägrar uppföra sig. Den passar inte riktigt in i berättelsen. Och just därför stannar den kvar. Som ett eko. Från någonting som kanske fortfarande levde. Eller från någonting som aldrig riktigt dog.

Sedan fanns bostäderna.

Inte känslorna. Inte berättelserna. Inte psykologin.

Siffrorna.

De där obarmhärtiga sakerna som inte bryr sig om människors versioner av verkligheten.

Jag tittade på inkomsterna. Jag tittade på åren. På anställningarna och på omständigheterna kring dem. Månader. År. Jag tittade igen. Och siffrorna verkade ropa samma sak varje gång. Jag fick en känsla av att banken möjligen använt exakt samma ord.

Nej!

Ändå hade det skett. Hon inte bara köpte en bostadsrätt i centrala Stockholm. Hon stod även för lånet på sonens lägenhet.

Det lämnade efter sig ett svart hål av frågor. Nästa lager. Nästa pusselbit.

När jag försökte summera alltihop. När jag adderade åren 2022–2025 i samma ekvation, då blev allting ännu märkligare. För nu var det inte bara detaljerna som skavde. Inga siffror gick längre ihop. Det var då nästa berättelse började.

Kanske var det bara tankespöken. Kanske var det bara en serie approximationer. Små fel i början som växte för varje nytt antagande. En felkalkylering som till slut fick hela ekvationen att falla samman ur ett logiskt och statistiskt perspektiv.

Kanske var det bara småsaker. Sådana som noggrant rättat sig efter Herr Ockham och hans rakkniv. Om hon hade valt en annan väg. Det vill säga fortsatt kommunicera på det sätt vi en gång började. Istället för att sluta kommunicera.

Men så var det hennes agerande runt hennes besök hos sina barn. Övergripande hennes agerande när det kom till att göra besök i den lilla mellansvenska staden.

Samma mönster

28 augusti 2026 / / Inga kommentarer

Konsten att byta plats utan att byta mönster…

– Augusti 2026 –

Jag tror inte det var på restaurangen jag började förstå.

Inte i bilen. Inte i taxin. Inte på flygplanet. Inte ens när hon sprang genom Stockholm, gömde sig i buskar eller försvann ut i natten så att jag irrade omkring och letade efter henne.

Då såg jag bara enskilda händelser. Märkliga händelser. Händelser som verkade sakna logik. Jag försökte förstå dem var för sig. Som om varje gång var ett undantag. Som om nästa gång säkert skulle bli annorlunda.

Det tog lång tid innan jag började se något helt annat.

Ett mönster.

Det märkliga är att mönster nästan alltid är osynliga medan man lever i dem. Man ser träden. Man ser aldrig skogen. Först långt senare, när tillräckligt många bitar ligger på bordet, börjar de passa ihop. Och plötsligt inser man att det man trodde var tjugo olika händelser egentligen var samma händelse. Om och om igen.

Jag tror inte längre att ”ska jag gå?” handlade om restauranger. Eller bilar. Eller taxibilar. Eller Tallinn. Eller Barcelona. Eller mitt vardagsrum. Eller Mannen Som Försvann.

Jag tror det handlade om konflikt. Eller kanske ännu mer exakt. Jag tror det handlade om flykt. Inte nödvändigtvis från mig. Utan från det som uppstod när verkligheten inte längre gick att böja.

När ett samtal inte gick att vinna. När en förklaring inte längre räckte. När den där obekväma känslan infann sig av att man kanske faktiskt behövde stanna kvar och ta ansvar för någonting.

Då kom frågan.

”Ska jag gå?”

Den kom så många gånger att den till slut slutade vara en fråga. Den blev ett beteende. Och det var först långt senare jag började fundera över om samma sak kanske pågick långt utanför vår relation.

Jag började lägga märke till arbetsplatserna. Nya jobb. Nya avdelningar. Nya bemanningsuppdrag. Nya chefer. Nya kollegor.

Och nya konflikter.

Såvitt jag kunnat räkna blev det under några få år, våra år tillsammans, ungefär sju eller åtta olika anställningar för henne. Därtill flera bemanningsuppdrag. Jag minns inte exakta antalet. Men kanske sju, åtta stycken på tre, fyra år. Några avslutades i förtid. Några avbröts. Något uppdrag hann aldrig ens börja innan det var över. Något skulle vara ett år men blev tre veckor. Varav en vecka var att ”gå bredvid” och sista ”städa och flytta”. Ett kontrakt skrevs på men bröts innan anställningen hann börja.

Nästan varje gång fanns det en berättelse.

En chef. En kollega. En arbetsplats. Någon annan. Eller boendet som ordnats. Alltid ett problem. Eller flera. I fallet Stavanger var förklaringen en uppenbar lögn. ”Sjukhus var inte hennes grej”. Den egentliga anledningen försökte jag räkna ut. Men den hade med hennes utgång och hennes selfie sista helgen att göra. Eller hennes fika. Med någon. Sent Måndagen efter.

Naturligtvis kan man råka ut för en dålig chef. Det händer. Man kan råka ut för två också. Kanske till och med tre. Men någonstans börjar matematiken bli besvärlig. Inte därför att dåliga chefer inte existerar. Utan därför att sannolikheten för att nästan alla människor man möter råkar vara problemet till slut blir svår att förena med verkligheten.

Det var där en tanke började gnaga.

Inte att hon ljög. Inte att hon hittade på. Utan att hon kanske själv upplevde allting precis så. Att konflikten alltid hade ett ansikte. Och att ansiktet aldrig var hennes eget.

Jag började till och med tänka i banor som att även miljonären faktiskt hade varit en flykt.

En flykt från Estland. Från Tallinn. Från livet hon hade där.

Kanske var det inte nödvändigtvis hans pengar som var den stora moroten. Det var såklart säkert inget hinder för henne. Men en man med ”tillräckligt” hade kanske räckt. För huvudsaken kanske inte var miljonerna.

Huvudsaken kanske var flykten.

Hon stod där. Cirka tjugofem år gammal. Hade blivit gravid som underårig och hade nu en sexårig son. Arbetade som croupier i Tallinn. Sedan dök en betydligt äldre man från Sverige upp och erbjöd ett helt annat liv.

En väg ut.

Ironiskt nog började jag fundera på om just hans pengar senare blev en del av det fängelse hon kanske hade sluppit om mannen istället varit någon ungefär som jag själv. Någon som definitivt inte var nödlidande, men som heller inte badade i miljoner och agerade som ett svin på grund av att hn trodde han ägde världen. Inklusive henne.

För med miljonerna följde någonting annat. Den konstanta otroheten. Kvinnorna som enligt berättelsen låg sparade under mansnamn i telefonen. Ett liv där hon själv helt saknade arbete och utbildning under åren 2005–2013. Ett ekonomiskt beroende som rimligen måste ha gjort dörren betydligt tyngre att öppna när den där vägen ut inte längre kändes som en väg ut.

Det fanns förstås ingen möjlighet för mig att veta vad hon tänkte när hon stod där i Tallinn. Om pengarna lockade. Om Sverige lockade. Om mannen lockade. Eller om möjligheten att helt enkelt komma därifrån var tillräcklig.

Men fortfarande var det själva tanken jag inte kunde släppa.

Tänk om även det som från början såg ut som början på ett helt nytt liv egentligen hade börjat som en flykt?

Jag började fundera på om ”springa iväg” kanske aldrig hade handlat om att lämna en plats. Kanske handlade det om att lämna ett tillstånd. Att lämna obehaget innan det hann bli outhärdligt.

Att lämna relationen. Lämna arbetsplatsen. Lämna diskussionen. Lämna middagen. Lämna bilen. Lämna taxin.

Lämna staden.

Lämna allt utom själva mönstret. För det märkliga med mönster är att de följer med.

Man lämnar arbetsplatsen. Men mönstret stannar kvar. Man lämnar relationen. Mönstret stannar kvar. Man flyttar. Byter land. Byter chef. Byter partner. Byter adress. Men det enda som faktiskt aldrig byts ut är den människa som bär mönstret med sig. Och det var nog där jag började förstå någonting som gjorde mig betydligt ledsnare än arg.

Om det verkligen var så. Då gick det inte längre att springa ifrån det. Inte ens genom att springa. Till slut började jag fundera över något betydligt obehagligare.

Om man lämnar tillräckligt många människor, tillräckligt många arbetsplatser, tillräckligt många relationer och tillräckligt många konflikter…

…finns det då någon risk att man en dag upptäcker att det inte längre finns någonstans kvar att springa?

Flykt som livsstrategi.

Förr eller senare började jag ställa en fråga som jag egentligen inte ville ställa. Hur många gånger kan exakt samma historia upprepas innan man åtminstone måste överväga möjligheten att huvudpersonen också är en del av historien?

Jag började lägga märke till att samma berättelse dök upp överallt. Det tog mig lång tid att förstå att ”springa iväg” aldrig handlade om avstånd. Det handlade om konflikt. Eller kanske ännu mer exakt. Om att lämna konflikten innan konflikten hann lämna spår.

Först trodde jag att det var något som bara hände mellan oss. Att det var vår relation. Vårt sätt att fungera.Men sakta började ett större mönster träda fram.

Mönster är märkliga.

De går nästan aldrig att se medan man lever mitt i dem. Man är alldeles för upptagen med nästa konflikt. Nästa förklaring. Nästa ursäkt. Nästa försök att få ihop verkligheten igen.

Först långt senare börjar de lägga sig bredvid varandra. Som gamla fotografier på ett köksbord. Man flyttar runt dem lite planlöst. Två bilder passar ihop. Sedan en tredje. Plötsligt inser man att de inte alls föreställer olika människor eller olika händelser. De föreställer samma berättelse.

Bara fotograferad från olika håll.

Jag skulle komma att återkomma till tankarna igen i ett annat kapitel. Flykten från den lilla mellansvenska staden 2021.

Fjorton Ord

12 juli 2026 / / 1 kommentar

En slutsats är inte alltid en förklaring…

– 21:a – 27:e Augusti 2023 –

Total tystnad rådde.

Hon besvarade inte ett enda sms på hela veckan.

På torsdagen den 24:e skickade jag henne 50 röda långskaftade rosor.

Eller, som min omgivning senare skulle komma att mynta det, för varje sak jag kostade på henne – ”nu ofredade jag henne igen”. Inte sällan med tillägg som ”stackars – blev drottningen kränkt av kryssningen?”.

Jag hade ringt floristen redan på måndagen. Jag visste att hon brukade åka till sina inköpsställen på torsdagar, så jag gav henne en enkel instruktion;

– Titta efter det vackraste du kan hitta?!

Blommorna levererades 16:45.

Kärleken gav ifrån sig ett livstecken;

– Sagt och samma svar gäller. Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.

Femtio röda långskaftade rosor. En hundralapp styck. Fjorton ord tillbaka. Det blev dyra ord. Dessutom var det kortare textmässigt än det lilla kärleksfulla kort som följde med buketten. För att inte nämna betydligt kallare känslomässigt.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Må så vara.

Till viss del kunde jag till och med hålla med. Det var minst sagt oerhört svårt att få två människor att fungera tillsammans när den ena kategoriskt vägrade se hur orsak och verkan faktiskt hängde ihop. Inte som teori. Inte som två olika upplevelser. Utan i verkligheten.

Problemet var att hon försökte vända på hela förloppet. Lägga skulden på mig. Göra min reaktion till problemet, samtidigt som orsaken till reaktionen försvann ur berättelsen.

Så absolut.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Jo. Det handlade faktiskt om ”de frågor”. Om ”de frågor” låg till grund för att ”vi inte gick ihop” så var det faktiskt exakt vad det handlade om.

Ett lösryckt konstaterande löste inte ansvarsfrågan.

För om jag verkligen hade förlorat mitt livs kärlek så skulle det givetvis ske på korrekta grunder. Inte därför att jag påstods vara orsaken till någonting som, åtminstone i mina ögon, stred mot all logik. Att vi inte fungerade därför att jag hade reagerat på hur hon hade agerat. Att verkan plötsligt blev orsaken, medan orsaken själv suddades ut. Den ekvationen gick inte ihop.

För hade hon agerat annorlunda hade vi också fungerat annorlunda.

De stunder vi faktiskt sågs fungerade vi. De dagar vi lagade mat tillsammans fungerade vi. De kvällar vi somnade tätt intill varandra fungerade vi. De timmar vi skrattade, planerade, längtade och saknade fungerade vi.

Och de gånger vi inte ännu en gång hamnade där vi alltid verkade hamna – i ännu ett samtal om varför vi inte fungerade – då fungerade vi ju faktiskt.

Det var inte frånvaron av kärlek som skapade haverierna.

Det var allt det andra.

Allt som inte fick frågas om. Allt som inte fick redas ut.

Allt som först förnekades och sedan användes som bevis för att vi inte gick ihop.

Därför gick det inte att bara acceptera hennes slutsats. Om slutsatsen byggde på ett resonemang där orsaken hade gömts undan och bara konsekvenserna låg kvar på bordet, då återstod bara en sak.

Loopen. Den måste redas ut.

Jag gav mig inte.

Hon gav sig inte.

Mitt svar blev därför givetvis speglande:

– Sagt och samma svar gäller. Jag sörjer givet att du inte älskade på samma sätt som jag och att mitt livs kärlek inte ville ha mig. Då kvarstår bara att objektivt lösa ansvarsfrågan. Att orsaken skapade verkan som du anser är ”det som inte fungerar”. Alltså måste ansvar tas för orsaken. Men det kan vi nog lösa hoppas jag!

Femtio röda långskaftade rosor var levererade.

Och medan hon sammanfattade oss med fjorton ord försökte jag fortfarande förstå hur två människor som fungerade så bra tillsammans kunde sluta fungera därför att den ena vägrade prata om det som hade fått dem att sluta fungera. Problem som hade skapats av samma person som vägrade mötas i ett försök att lösa dem.

Det lilla kortet som följde med buketten hade, av naturliga skäl, begränsat utrymme. Hennes sms hade däremot utan större tekniska problem kunnat innehålla åtminstone ett ord till.

Men för all del.

Varsågod…

Styrfart

4 juli 2026 / / 11 kommentarer

Eller…?

– 30:e Juli – 4:e Augusti 2023 –

Söndag 30/7

När jag kommit hem efter att ha kört henne hem satt jag kvar en stund innan jag skrev. Huset var tyst igen. Bara några timmar tidigare hade jag trott att vi äntligen hade tagit oss igenom någonting som plågat oss i månader. Och så vinkade hon inte av mig…

Jag skickade sms;

– Tack för att du tog dig tid 🙏🏻
– Tack för din tid som du lagt till matlagning mm och fin middag! 🙏
– Saknade att du inte vinkade av mig ❤️

Hon skickade mig en bild. På mig. Jag såg sur ut. Hon kommenterade;

– Visar tydligt kvällens stämning 
– Hur menar du?
– Du vet väl bra. Du var med

Jag ringde henne. Jag kände att det ännu en gång var på väg att bli alldeles för många turer.

Det märkligaste var att samtalet verkade utspela sig på två olika platser samtidigt. Två helt olika klimat. Två berättelser. Två verkligheter.

Samma som vanligt Orsak – Verkan.

Hon försökte ännu en gång flytta verkan framför orsaken. Som om sprickorna kommit före jordbävningen

Hon såg bara röken. Jag försökte prata om elden hon anlagt. Hon beskrev kraschen. Jag försökte prata om att hon valt vägen dit. Hon pekade på ärren. Jag pratade om kniven hon använt.

Å ena sidan försökte hon ännu en gång vrida på att mitt agerande, verkan, kom före hennes uttalanden, orsak, och få det till att verkan kom före orsak. Och mitt i allt det där hände någonting jag aldrig trott jag skulle få höra.

Hon sa att hon skulle sluta säga att hon var singel om andra män frågade. Att hon skulle säga att hon var upptagen.

Under förutsättning att jag slutade dricka.

Vi var tillsammans. Vi dateade exklusivt. Vi hade sex exklusivt.

Jag funderade. Funderade mer. Försökte formulera någonting positivt. Jag vågade nästan tro på det. Inte fullt ut. Men tillräckligt för att börja formulera framtid istället för försvar.

Jag satt kvar med telefonen i handen.

Köket var tyst igen. Kaffet hade blivit kallt medan vi pratade. Jag läste det hon skrivit en gång till. Jag tänkte på det hon sagt. En gång till. Inte för att jag inte förstått orden. För att jag ville förstå vad de betydde.

Kunde det verkligen vara över nu? 4 månader. Samma fråga. Samma svar. Samma cirkel. Och så plötsligt…

Hon skulle sluta säga att hon var singel.

Skickade henne sms;

– Kan vi inte lämna bakom nu och inte älta? Om det stämmer som du sa… 🙏🏻
– Ältar jag när jag tar upp gårdagens stämning? Allt mitt fel  tack🙏 Ha en fin dag nu. När du hittat din tinder dejt låt mig veta
– Varför skulle jag leta tinder date när du precis sagt du säger du är upptagen om nån frågar, och att vi datear och har sex exklusivt? Stämmer inte det nu plötsligt? (Vi har båda bidragit till det som blev dåligt) Gäller det du sa?
– Ja, men jag sa mycket mera än det och det gäller också  Jag mår inte bra av det hela, himmelsk fin middag dock stämningen överströk allt
– För att Jag ställde en enkel fråga. Ja…. men – Jag tror mycket kommer ändra sig när det är slut på singelsnurren
– Tyvärr tror jag knappt på det
– Det gör jag
– Din snurr och du hittar nytt att snurra på Och jag orkar inte mer  med det
– Inte min snurr enkom. Nu låter det som det du sa inte gäller 
– Det som jag sa kommer stämma och jag sa mer än en sak 
– Det vet jag 
– Mycket är förstört och blev ännu mer förstörd igår… 
– Jag vet och håller med och det var inte enkom mitt fel att “mycket blev förstört”.

Jag förstod ingenting.

Jag försökte påtala att vi skulle lämna gammalt bakom oss. Inte älta mer. Hon använde det ifrågasättande. Plötsligt la hon in att jag skulle leta på tinder. När hon äntligen sagt vi hade en relation. Och så försökte hon lägga allt snurrande på mig. Igen. Som om konsekvenserna av hennes agerande och uttalanden inte varit just konsekvenser.

Ett steg framåt. Två tillbaka. Ringde henne igen.

Samtalet fortsatte på samma ställe. Rörde sig inte ur fläcken. Vi var tillsammans. Hon skulle sluta säga hon var singel om andra män frågar. Min POV var ”kan vi inte lämna det andra som blev bakom oss nu då när frågan är löst? Frågan som förstört månad efter månad med snurr. Samma snurr. Den eviga loopen.

Då landade hon på ansvarfrågan för det. Och försökte lägga det på mig. Som om jag varit den som förstört månad efter månad med samma snurr. Samma loop.

Jag köpte det inte. Inte en chans. Jag gjorde allt jag kunde. Försökte ha hållningen ”kan vi inte glömma det nu?”. Men nej.

Hon gav sig inte. Mycket var trasigt. Och jag skulle skuldbeläggas. Uppenbart. Hon satte mig i sitsen att inte kunna backa. Och jag gav mig inte. Orsak – verkan. Hennes ”singel om andra män frågar” hade skapat att jag ”Ältade” det hela. Hade hon inte sagt så hade jag inte haft någonting att älta. Punkt.

I samma läge retoriskt som det hon brukade kalla mina ”fula sms”, eller ”att jag mosade henne”, la hon på luren. Ännu en gång. Efter några ”ska jag lägga på?” innan. Flykt.

Eftersom hon lagt på blev det sms istället;

– Det var mysigt i morse skulle jag säga men du la på
– Tack 🙏
– Tack. Ha det bra 
– Tack, du med
– Hörs!
– Ja
– 👍
– 👍
– 👍👍
– 👍👍
– 👍👍👍

Hennes kalla svar. Ett tack. Inget bemötande på det jag skrev om att det var mysigt. Det startade ett blixtsnabbt förlopp där mina speglingar av hennes kyla bemöttes på samma sätt. Vilket i sin tur resulterade i att blanda kyla med passiv aggressivitet. Och låta det eskalera. Studsa fram och tillbaka. Ping-pong. Bollande. Precis som orsak-verkan.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag försökte att i mitt huvud bena ut vad som egentligen gällde. Var vi tillsammans enligt henne? Hade hon slutat säga hon var singel? I så fall hade hon ett ganska märkligt förhållningssätt. Hon hade äntligen upphört med sin snurr. Gett oss stabilitet. Styrfart. Men jag skulle skuldbeläggas för det som varit. Nytt bråk pga det. Och då var vi inte tillsammans? Pga bråket som uppstod när hon inte kunde göra som jag föreslog – bara lägga allt bakom oss.

Måndag 31:a Juli

Ny dag. Jag försökte ta nya tag i sms;

– Tere hommikust. Önskar dig en fin dag. 🌸☀️ Älskar dig ❤️🌹
– Go’morgon! 🌞☕ Tack🤗 ha en fin dag du med! 🤗✨💖
– Vad hittar du på idag?
– Kanske tvättar… får se vad jag orkar hinner 
– Har du lust gå och fika, eller en promenad eller nåt kul? Museum?
– Vaknade just, inte säker att jag hinner
– Säg till om det ändrar sig. Regn på Värmdö, ska jobba hemma i studion, tänkte ta en tur på stan sen… göra nåt

Det blev varken det ena eller det andra. Konversationen fortsatte. Men på sparlåga. En kall sparlåga.

Jag ringde henne. Tidig kväll. Det var inget dåligt samtal. Men inget bra samtal heller. Det var ”ingenting”. Jag försökte avslutningsvis säga att jag älskade henne. Hon var tyst. Sa hej då.

En stund senare skickade jag sms;


– Tack för trevligt samtal. 
– Tack själv 
– Jag älskar dig ❤️

Hon lämnade det hängandes där. Obemött. Det började bli ett mönster. Lika säkert som hon aldrig skulle ge sig i att kriga om orsak-verkan. Lika säkert var det att hon tvärtom inte skulle bemöta mina känsloyttringar.

Tisdag 1:a Augusti.

Skam den som ger sig? Jag startade ännu en dag med känsloyttringar;

– God morgon ☀️🌸 Hoppas du sovit gott och får en fin dag 🌸🌺 Jag älskar dig 💐🌹❤️
– Ha en bra dag!

Där satt den. Igen.

Jag gjorde nya försök senare;


– Jag trodde att vi skulle försöka gå vidare nu, inte fortsätta med att bråka om ”mitt agerande” som om det vore fristående, när det blev ett olyckligt resultat av 3 månader utan att revidera singelsnurren… Nu när det var gjort trodde jag vi skulle försöka visa lite andra sidor, kärlek, närhet, omtanke, intresse…Jag har försökt och kommer fortsätta försöka. Hade önskat lite genmäle, men såklart inget krav om du inte känner så 🌹🌺❤️Älskar dig
– Kallar inte dagen innan sms som vi inte pratat om gammalt ältande .Däremot att höra ständigt samma visa kan jag kalla till ältande 
– Nej det kan jag hålla med om, men den instabiliteten med allt som där till följde var ett resultat av singelsnurren, och den är enligt dig över nu. Eller?!?!?! Hoppades vi skulle undvika såna här bråk och se framåt som sagt var -Du pratade om kärlek och glädje. Just nu läser jag bara försök att försöka rentvå sig fri från skuld i varför det blev dåligt pga singelsnurren…  Hade du reviderat ditt ”singel om andra män frågar” hade FRÅGAN försvunnit. Därmed mitt ”älstande”.Varför inte lämna bakom oss det som inte är konstruktivt eller leder någonstans?
– Eftersom jag mår inte bra av sånt beteende som jag fick bevittna på lördag
– Ett beteende som kom av hur jag mådde efter tre månader på knä av att be dig sluta säga du är singel… och det var du som gick i take av en enkel fråga. Kan vi inte gå framåt nu baserat på där vi står och att det är slut på singel? 🙏🏻
– Om mina uttalande gör dig att du blir sådan är klokast att inte lägga av 
– Inte lägga. av med vad? Säga du är singel om andra män frågar? Eller vara monogam? Och bli nästanmonogam igen? Det är inte konstigt man mår dåligt när någon säger som är singel till andra män och vägrar ändra det i månader Så du vill alltså INTE lägga av säga du är singel till andra män, tre dagar efter att du äntligen slutat säga till andra att du är singel, och uttala en exklusiv dateing ? Är det vad du säger?  Istället för att försöka göra nåt bra av kärlek under lite stabilare omständigheter, tillit, närhet, och färre bråk?Trodde vi skulle försöka ändra saker nu när du äntligen slutade säga du är singel 🥺
– Hörde och såg lördagskväll och natten mot söndag om förändringar 
– Så det vi bestämde gäller inte?
– Ja, säger att jag är upptagen men jag fick tankeställaren en gång till. Och ska inte diskutera i sms samt har jag sagt en hel del på lördag kväll/natt
– Men jag håller oavsett det jag sagt IOM att du slutade säga du var singel och att vi datear exklusivt och har sex exklusivt 
– Bra om du också fick en tankeställare, slog jag också mitt huvud mot vägg?
– Jag hörsammar dina krav på att dricka mindre. Ja. Dina krav för att uttala relationen. et är inte det största problemet. Men det blir ett problem om inte annat i kommunikationen som uppstår pga det som ältats fram och tillbaka i månader, Och förstört väldigt mycket.

Det fastnade på samma ställe. Igen. Hennes sätt att till varje pris försöka svära sig fri från all skuld. Och så var loopen tillbaka. Bråket tillbaka. Och inte minst. Osäkerheten.

Det var omöjligt förstå var vi. Eller snarare hon. Stod någonstans nu. Och med det frågor. Igen. Av osäkerheten. Hon sa i ena sekunden hon skulle säga hon var upptagen. I en relation. Men andemeningen i många sms sa någonting annat.

Det enda konkret begripliga som framkommit under samtal var att hon inte kunde ses kommande helg. Hon skulle hälsa på sina barn.

Jag skulle komma att göra ännu ett försök; 16:00

– Armastan sind 🌹❤️🙏🏻

Tystnad.

Sms 16:06
Sms 1800 – vad hon ska hitta på

Inget svar samtal 1850 eller 1900 eller 2000 eller 2015 eller 2030 eller 2100 eller 2200 eller 2230 eller 2300.

Onsdag 2:a Augusti

Tystnad.

Torsdag 3:e Augusti.

Tystnad.

Det var ett märkligt agerande.

Mellan två som påstod sig älska varandra. Som just blivit tillsammans. Öppet.

Jag hade föreställt mig någonting helt annat. Inte stora gester. Inte fyrverkerier. Bara den där självklara tryggheten jag trodde följde med ett uttalat ”vi”. Ett god morgon. Ett god natt. Ett samtal på väg hem från jobbet. Ett skratt åt någonting obetydligt.

Det där vardagliga som egentligen är allt. Istället kom tystnaden. En tystnad som inte bara handlade om uteblivna sms. Den började sakta äta sig in i det som bara några dagar tidigare känts som början på någonting nytt.

Jag försökte fortfarande förstå hur man kunde gå från fyra månaders kamp för att få höra orden ”jag är inte singel” till flera dygn där det knappt gick att få ett livstecken.

Det gick inte ihop. Inte i mitt huvud.

Hur det såg ut i hennes visste jag inte.

Där kom frågorna tillbaka. Igen.

Hon hade sagt en sak. Men var det sant?

Hur skulle hon säga om en annan man frågade om hon var singel?

Inte vad hon sa till mig hon skulle säga. Utan vad hon faktiskt skulle säga.

Så egentligen var vi tillbaka på ruta ett. Igen. Jag skulle komma att fråga vad hon sa. Igen.

Bara för att jag försökte föreslå vi skulle lägga allt bakom oss nu. Men hon inte verkade acceptera det.

Jag hade jobbat sent. Klockan var mycket. 11 på kvällen. Balkongdörren stod på glänt. Det lyste. Alltså hade hon inte åkt till barnen. Som hon sagt att hon skulle. Eller så hade det blivit ändringar.

Missförstånd kunde jag stryka. Jag hade skrivit upp i min dagbok. Efter alla ”missförstånd”. Så det stod mellan ändringar. Eller att hon ville jag skulle tro hon var bortrest.

Jag som hade trott att såna här märkliga saker skulle kunna undvikas när hon väl slutade ”vara singel”.

Springa Iväg

2 juli 2026 / / 14 kommentarer

Hon sprang iväg. Jag gick efter. Frågan stod kvar…

– 2023 – 2024 – 2025 –

Det är oklart när hon började med detta.

Men jag skulle säga någonstans hösten 2023. Efter att hon ställt till det första gångerna. Bland annat genom att ha haft date med sitt ex bakom min rygg. Exet som tidigare, enligt hennes berättelse, hade försökt våldta henne efter avslutad relation. Charmtrollet.

Ja alltså. Vad jag menar är ”första gången jag upptäckte fenomenet”. När hon började med det är en helt annan sak. Högst troligt långt innan jag visste att hon fanns.

Men jag kan inte veta…

Hon hade en standardlösning när verkligheten inte gick att böja. När saker inte gick att prata bort, inte gick att vinkla, inte gick att skyffla över på någon annan. När den faktiska sanningen stod kvar som en stol mitt i rummet. Och jag vägrade flytta på den.

“Ska jag gå?”

Det var alltid där det började.

  • På restaurang – ska jag gå?
  • I bilen – ska jag hoppa av?
  • I taxin – ska jag hoppa av?
  • På flyget – ska jag byta plats?
  • I Tallinn – ska jag gå åt ett annat håll?
  • I Barcelona – ska jag åka hem?
  • På ett skepp, en kryssning i Medelhavet – ska jag åka hem?

Samma fråga. Samma ton. Inte en fråga egentligen – ett hot om reträtt. Ett sätt att slippa stå kvar. Flykt.

Mer än en gång räckte det med att jag nuddade vid något som inte passade hennes version. Inte ens hårt. Bara… korrekt. Då small det.

Hon kunde resa sig mitt i en middag, mitt i ett samtal, mitt i en helt vanlig kväll. Bara gå. Eller springa. Småspringa först. Sen fortare. Rakt genom stan, utan riktning, utan mål.

Jag gick efter. Inte stressad. Bara… efter.

Som man gör när någon försöker springa ifrån något som inte går att springa ifrån.

Någon gång, när vi närmade oss hennes kvarter, försvann hon in i buskarna. Bokstavligen. Gömde sig. Bytte riktning. Tog två kvarter i cirklar. Fram och tillbaka. Runt, runt. Som ett djur som försöker skaka av sig spåret.

En annan gång försvann hon helt. Mitt i natten. Mörka parker, tomma gångvägar, områden där man inte lämnar någon ensam — och definitivt inte någon som redan är i affekt.

Hon försvann. Jag kom fram. Jag tog bilen. Letade. Inget ljus hemma hos henne. Ingen i sikte. Inget svar. Tid gick. Till slut ett sms:

“Letat en timme. Är du hemma safe, svara. Annars ringer jag polisen om fem.”

Då kom det.

“Du behöver inte åka runt utanför mig längre. Jag är hemma.”

Mörkt i hennes lägenhet. Så hon hade varit hemma. Släckt. Och tittade på när jag letade efter henne. Orolig för henne.

”Du behöver inte åka runt utanför mig längre”.

Som om det var det jag gjorde. ”Åkte runt utanför henne”. För att det var så förbannat roligt. För att jag inte hade annat att göra.

Inte för att kvällen runnit ur händerna bara för att ett enda ord. En enda fras. Eller en enda mening inte passade henne. Inte för att en middag för 2500 kronor imploderat på några minuter. Inte för att hon vägrade ta in det enda som faktiskt var relevant: Att jag reagerade på att hon tänkte gå på date med sitt ex. För att hon redan hade varit på date med sitt ex.

Den detaljen… den gick inte att ha i rummet.

Hon kunde öppna bildörren. Under pågående resa. Ska jag hoppa av? Hon kunde öppna taxidörren under pågående resa. Ska jag hoppa av? Det inträffade. Jag har till och med kvar två skärmdumpar från Uber. Med frågan att dom noterat resan avslutats tidigare än beställt. ”Är allt ok?”

Nej. Allt är förbanne mig inte ok. Jag dräller runt på måfå mitt i natten i Stockholm. Efter vad som skulle ha blivit, och som inleddes som en trevlig kväll men försöker nu hantera en flykt, eftersom jag råkade öppna min djävla käft och säga det felaktiga ordet. Eller felaktiga frasen.

På flygplanet kunde jag iprincip ignorera.

Hon sa i alla fall inte ”ska jag hoppa av?”. Konsekvenserna av att bara byta plats var betydligt mindre, så jag svarade bara lågmält:

– Det är nog en fråga du ska ställa flygvärdinnan… Planet ser fullt ut.

Det samma gällde vår andra resa till Tallinn. Det hela är ett framtida kapitel i sig. Själva resan.

Givetvis var det en massa om och men. En massa krav. Förhållningsregler. För att jag öht skulle få förmånen att få bjuda henne på resan. Men till slut gick hon med på att resa.

Vi skulle ses på terminalen. Men jag visste inte säkert om hon öht skulle dyka upp. Precis när jag hoppade ur min Uber. Telefon. Jobbsamtal. Viktigt. Jag tappade fokus. Gick in på terminalen. Mitt i samtalet. Tog rulltrappan upp. Kom på. Faan. Helvete. Måste ta en cigg innan. Åkte ner igen.

Rökte. Gick in igen. Hämtade ut biljetter. Satte mig.

Alla vet jag ser dåligt. Fruktansvärt dåligt.

Där passerade hon mig ju? Utan ett ord?

Jag gick efter. Några minuter in av att vara i hennes kölvatten vänder hon sig om och ropar. ”Detta är vägen till tunnelbanan! Inte båten”. Varför skulle vi gå till tunnelbanan? Jag fattade ingenting.

– Men vi ska ju till båten?

Där kom facit. Gåtans lösning. Hon hade sprungit iväg igen!

Motivering;

”Jag hade sett henne. Jag hade gått ut ur terminalen på grund av det”

Jag försökte förklara. Telefonsamtal. Glömt röka. Gick ut. Rökte. Gick tillbaka. Jag hade inte sett henne. Jag kan inte skilja på mer än möjligen färg på kläder på en person om avståndet blir över 10 meter.

Förklaringen godtogs inte. ”Jag hade sett henne. Därför gick jag ut igen”.

Ja. Men. Om så. Varför gick jag in igen? Fanns det plats för en motivering med ett uns logik tillsatt?

Inget svar.

Dagen efter. I Tallinn. Vi hade närmat oss gamla stan. Plötsligt kom frågan upp. Igen. ”Jag hade sett henne. Jag hade avvikit. När jag såg henne”. Nu med tillägg; ”Det var hennes upplevelse”.

Jaja. Ok. Det var hennes upplevelse. Men någonstans måste väl min berättelse. Fakta ifrån den person som genomförde sin egen handling. Väga ganska tungt i sammanhanget?

Det finns en ”saying” i musikbranschen. ”Producentens rätt till sitt verk trumfar alltid konsumentens”.

Nej. Hon stod fast. Hennes upplevelse.

Ok. Jaja. Din upplevelse. Men den stämmer dåligt överens med fakta. Jag var ju den som tog beslutet att gå ut från terminalen igen. Och gå in igen. Jag är ganska säker på att jag vet varför jag gjorde det. Om den versionen inte alls stämmer ”Upplevelsen” ganska dåligt med fakta. Eller?

Vad sägs om att vi baserar min faktiska handling på min berättelse om vad som hände? Eller är det fler som vill vara med i diskussionen? Så kan jag ju ta en kaffe under tiden ni bestämmer vad som hände. Hur jag tänkte. Vad jag gjorde. För all del. Ni får gärna bestämma åt mig vem som ringde mig dessutom. Låt inte mig störa. Jag har ingen aning. Jag tänkte säkert fel Det var inte alls den person som jag tror ringde som ringde. Vad vet jag?

Där kom det igen.

– Ska jag gå åt annat håll?”

Så blev det.

Jag vet inte exakt var vi befann oss. Viru Väänevad kanske. Cirka.

Hon sprang åt sitt håll. Utan ett ord. Jag lunkade åt mitt. Ganska vilse. Men med en rimlig känsla för åt vilket håll Gamla Stan låg. Någon timme senare sprang vi på varandra. Typ Vanaturu Kael/Vana Turg.

– Jaha. Där är du…

Hon sa inget. Bara slöt upp. Tyst.

Som om inget hänt åt vi en fantastiskt god soppa på ett ställe jag aldrig minns vad det heter. Men jag tror det ligger på Raekoja plats. I ett hörn. Hon hade redan ätit. Sina favoritbullar. Jag minns inte vad det stället heller heter. Men mitt gamla turne-jag. Innan GPS. Hittar dit…

Men. Kapitlet handlar inte om hur jag älskar den rustika soppan. Den makalösa köttpirogen. Eller en exakt gatuadress. Eller adresserna som jag minns dom.

Vår resa till Tallinn är ett helt annat kapitel.

Vad detta kapitel handlar om.

Det får du som läsare avgöra alldeles själv.

Det enda jag förbehåller mig är anledningen till varför jag vände ut ur terminalen. Rökte. Och gick tillbaka. Jag tror jag vet.

Jag vet inte…

Rosor Och Skuld

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

Två språk för samma konflikt…

– Mars 2023 –

För att följa upp det totalt obegripliga sms-haveriet gällande mitt skämt gjorde jag det enda logiska.

Jag skickade henne tjugofem långskaftade röda rosor. Igen.

En hundpsykolog hade förmodligen kallat det en överslagshandling. För mig var det ett sätt att försöka avsluta det hela med ett argument som inte gick att bespotta. Inte gick att förvränga. Inte gick att missuppfatta. Inte gick att förvanska.

Jag förstod för mitt liv inte hur den kärleksfulla dialogen plötsligt kunde komma att handla om mitt uppenbara skämt om att herren sade att hon skulle vara tyst. Eller varför det kom upp så sent.

Jag höll absolut med henne om att man håller ihop och är lojal i en relation. Oavsett hur det blåser. Det var hundra procent jag. Jag hade också varit lojal. Inte perfekt. Inte felfri. Men lojal. Oavsett vilka frågor som uppstått hade jag, i samtal med vänner, ofelbart stått upp för alla upptänkliga aspekter från hennes sida.

Och jag hade inte skrivit skit om henne. Jag hade bara konstaterat ett faktum. Hon skickade sms och gjorde slut. Punkt.

Det var inte en värdering. Det var det som hänt.

Och detta därför att jag ställt en fråga om någonting jag iakttagit. Varför inte istället försöka lösa frågan? Gemensamt. Lojalt.

Allt prat om ”mina lögner”. Vad hade jag egentligen ljugit om? Den frågan verkade det inte finnas några svar på.

Och att ”hon inte litade på mig”. Vad hade jag gjort? Vilka signaler hade jag skickat som sa att jag inte gick att lita på? Dessutom i sådan omfattning att hon tackade Gud för att hon inte gjort det.

”Jag var elak och anklagande”. När jag ställde frågor om saker jag noterat var jag ”anklagande”. Oavsett hur många frågetecken jag la in uppfattades det inte som en fråga. När jag å min sida blev anklagad, när jag försökte förklara, om jag mot förmodan gjorde mig förstådd och diskussionen tog slut – då hade jag varit elak.

Ju mer jag tänkte på det desto mindre verkade det handla om mitt skämt. Det var som om någonting annat låg där bakom. Någonting jag hade svårt att sätta fingret på. Som om det blev viktigt att jag bar skulden. Att jag var den sämre av oss. Att berättelsen på något sätt behövde landa där. Som om det fanns ett behov av att placera oss på olika höjd. Den ena ovanför. Den andra under. Och jag hade svårt att skaka av mig känslan av att min plats redan verkade vara bestämd.

Det är svårt att förklara i efterhand, men ibland upplevde jag det nästan som att det inte längre handlade om att förstå vad som hänt utan om att fastställa vem som hade rätt att känna sig sviken.

Som om det blev viktigt att ha en upp på den andre. Viktigt att kunna peka tillbaka på någonting senare. Ett kort att dra fram ur rockärmen om obekväma frågor någon gång skulle uppstå i framtiden. Ett stilla: ”Ja, men du…” som avslutade diskussionen innan den ens hunnit börja.

Där blev det plötsligt en fråga om någonting större än vårt gräl. Om skuld. Om ansvar. Om makt. Om så – var det ett inlärt beteende som gjorde gällande att man ens behövde makt i en kärleksrelation?

I min värld hade modellen alltid varit ganska enkel. Någonting händer. Man pratar om det. Man försöker förstå det. Man hittar ett svar. Man går vidare. Tillsammans.

Nu tyckte jag mig allt oftare se en annan modell framför mig.

Någonting händer. En fråga ställs. Skuld uppstår. Trycket ökar. Flykten börjar. Sedan kommer låsningen. Och när låsningen väl infunnit sig började själva frågan spela allt mindre roll. Kvar fanns bara positionerna.

Kanske hade jag fel.

Men där, med tjugofem långskaftade rosor på väg hem till henne, var det den modellen som bäst verkade förklara världen.

Fristaden

1 juni 2026 / / Inga kommentarer

Tryggheten väckte frågor…

– Oktober 2022 –

Nu inträffade ett annat fenomen.

Det där att schismer plötsligt bara var bortblåsta när vi väl sågs. Som om de aldrig funnits. Som om dagar, nån gång veckor, av sms, missförstånd, låsningar och frustration bara upphört att existera. Vi skrapade inte ens på ytan av dem när vi väl sågs. Inte hon. Inte jag.

Jag hade börjat fundera. Samtidigt som vi inte pratade om funderingarna.

Jag hade länge tolkat det som att vi var berusade av varandra.Att det kanske var menat. Att det fanns något större. Att vi längtat för mycket. Att vi helt enkelt inte ville bråka utan bara vara tillsammans. Äta middag. Sitta framför brasan. Somna tätt intill varandra. Och kanske låg det något i det.

Men med tiden började jag fundera på om det inte fanns något mer där. Något som återkom lite för ofta för att vara en slump.

Ju fler berättelser jag hörde om hennes tidigare relationer, hennes arbete, hennes konflikter och hennes liv i största allmänhet, desto mer började jag ana ett mönster. Inte ett mönster av ondska. Inte manipulation. Snarare något som liknade gamla strategier. Sätt att överleva som kanske fungerat en gång i tiden, men som nu verkade följa med in i situationer där de ställde till mer problem än de löste.

Så länge allting var varmt, tryggt och kravlöst fungerade det ofta bra. Men när saker ställdes på sin spets hände något. När ansvar behövde tas. När beslut behövde fattas. När ord behövde omsättas i handling. När relationer gick från känsla till konsekvens.

Då verkade samma rörelse återkomma.

Inte framåt.

Bortåt.

Som om själva trycket blev viktigare att fly ifrån än problemet blev att lösa.

Och när trycket väl försvunnit ville hon ofta tillbaka till det som varit före konflikten. Inte tillbaka genom att reda ut. Inte genom att förstå. Utan genom att återuppta. Som om mellanakten aldrig ägt rum.

Det var märkligt att se. För problemen försvann ju inte. De löstes inte. De lades åt sidan. Och det som läggs åt sidan har en obehaglig tendens att ligga kvar om man inte tar tag i det. Reder ut. Ger closure…

Först långt senare började jag fundera på om det kanske var samma sak jag såg i berättelserna om hennes ex. Samma sak jag såg i våra egna konflikter. Samma sak jag senare skulle se igen och igen.

Inte att hon saknade känslor.

Snarare att hon verkade sakna tillit till att vissa konflikter faktiskt gick att överleva. Som om själva trycket blev ett hot i sig. Som om avstånd kändes säkrare än osäkerhet.

Som om flykten inte längre var ett val. Utan ett invant svar.

Det skulle ta mig lång tid att förstå det. Ännu längre tid att börja fundera på hur långt tillbaka det egentligen sträckte sig.

För när jag väl började se mönstret i vår relation var det svårt att inte undra över allt annat.

Arbetet. Relationerna. Flyttarna. De plötsliga avsluten oavsett plattform.

Historierna om människor, platser, eller arbetsplatser, som först stått nära och sedan inte längre verkade finnas kvar.

Kanske hade de inget samband alls.

Eller så hade de det.

Det fanns en annan sak som jag lade märke till med tiden. Något litet. Så litet att jag först inte ens reflekterade över det. Men efter tillräckligt många tågresor, tillräckligt många helger och tillräckligt många återseenden började mönstret bli svårt att inte se.

Nästan varje gång hon kom var hon lite spänd den första stunden. Inte mycket. Bara tillräckligt för att märkas om man kände henne väl. Hon var lite mer korrekt. Lite mer kontrollerad. Kläderna var ofta mer ordnade, mer genomtänkta. Håret på plats. Allting lite mer samlat. Som om hon fortfarande befann sig ute i världen och ännu inte riktigt kommit fram.

Sedan brukade det hända något.

Inte dramatiskt. Inte från en sekund till en annan. Snarare som när is långsamt smälter bort från en sjö på våren. Efter en stund började axlarna sjunka. Rösten förändrades. Hon drog på sig någon av mina stora tröjor. Håret blev rufsigt. Skratten kom lättare. Hon kröp upp i soffan. Lufsade runt i trädgården. Blev mjukare. Varmare. Mer spontan.

Mer sig själv.

Eller åtminstone den version av sig själv som jag lärde känna och älskade.

Det var nästan som att se någon komma hem. Inte till gården. Utan till sig själv.

Och det var kanske just därför det fastnade hos mig. För förändringen var så tydlig. Från lite vaksam, lite samlad, lite på sin vakt till avslappnad, kärleksfull och nästan barnsligt trygg. Som om någonting hon burit på axlarna långsamt fick läggas åt sidan.

Jag brukade tänka att det berodde på oss. På kärleken. På tryggheten. På att hon visste att hon var välkommen och älskad. Kanske var det så. Men långt senare började jag fundera på om det inte fanns ytterligare en dimension i det där.

För samma spänning som försvann när hon kom brukade nämligen återvända när hon skulle åka.

Inte alltid. Inte fullt lika tydligt. Men tillräckligt ofta för att jag skulle lägga märke till det. Det var förenat med deet som kunde tolkas som någon sorts sorg. Och inte bara sorg över att lämna mig, utan kanske sorg över att komma tillbaka till ”någonting”. Någon enstaka gång även konkreta tårar.

Och det fick mig att börja fundera över något jag aldrig riktigt lyckades besvara.

Inte vad hon flydde till.

Utan vad hon slapp när hon var hos mig.

För gården verkade vara mer än bara en plats hon tyckte om att vara på. Den verkade fungera som en fristad. Ett andningshål. Ett ställe där någonting inom henne tillfälligt kunde slappna av.

Frågan som blev kvar var från vad.

Eller från vem.

År Noll

30 maj 2026 / / 2 kommentarer

Det märkliga var inte vad som fanns. Det märkliga var allt som saknades.

– 2012 –

Enligt henne själv fick hon nog och drog.

Någon gång under hösten 2012 lämnade hon huset med sitt absolut nödvändigaste pick och pack. Rimligen följde båda barnen med, åtminstone sonen från den tidigare relationen.

Men hur gick det egentligen till rent praktiskt?

Fick hon låna en av hans trettio bilar? Fick hon skjuts av någon annan? Vem? Vart tog hon vägen? Bodde hon tillfälligt hos någon? Och hur länge är egentligen ”tillfälligt” när man lämnar ett helt liv bakom sig?

Och vad innebar egentligen att hon ”drog med pick och pack”? Var det barnen på armen och en matkasse i handen? Eller packade hon sina saker under dagar, kanske veckor?

Visste hennes sambo, miljonären, vad som var på väg att hända? Var beslutet plötsligt? Eller hade det vuxit fram under lång tid medan han fortfarande trodde att allt var som vanligt?

Det är skillnad mellan att fly och att planera en flykt. Den skillnaden har betydelse.

Med en årsinkomst på en bra bit under 100 000 kronor samma år – den första egentliga inkomsten sedan ankomsten till Sverige sju år tidigare – uppstår också en praktisk fråga:

Vilket boende lyckades hon skaffa? Uppenbarligen någonstans där hon sedan skulle komma att stanna i nästan tio år.

Och så finns de frågor som aldrig går att besvara fullt ut.

Var det verkligen hon som drog? Eller blev hon utslängd? Var det verkligen sant att han var notoriskt otrogen och hade telefonboken full av kvinnor under mansnamn?

Eller var verkligheten mer komplicerad än så?

Var det lyxen som lockade men inte mannen? Var det kanske hennes egen telefonbok som innehöll fler hemligheter än hon ville erkänna?

En tanke som återkom till mig många gånger senare var att människor som berättar historier som inte riktigt tål granskning ofta använder samma metod.

De byter plats på personerna.

A blir B. B blir A.

Offret blir förövare. Förövaren blir offer.

Det är ett märkligt effektivt sätt att berätta en historia som innehåller lögner utan att ständigt riskera att försäga sig. Man behöver inte hitta på något nytt. Man behöver bara flytta rollerna.

Det går att spekulera i mycket. Men av alla frågetecken finns ett område där spekulation inte behövs.

Siffrorna. De skaver först.

Noll. Noll igen. Och noll en gång till. År efter år.

Samt ett i stort sett tomt CV.

Efter ankomsten till Sverige följde en lång period där ingenting syntes. Inga tydliga arbeten. Ingen utbildningslinje med riktning. Inget som bar en framtid på egna ben.

Samtidigt pågick livet.

  • Resor.
  • Rörelse.
  • Lyx.
  • Närvaro.

Sedan hände något 2012.

Inte ett genombrott. Inte en karriär.

Bara en första markör i kurvan.

Som om ett beslut redan var fattat långt innan det blev synligt för andra, eller i vilket fall synligt för hennes sambo. Som om någonting hade börjat röra sig under ytan, samt med det – insikten om att en flykt skulle komma att kräva ekonomi, medan omgivningen fortfarande såg samma fasad.

Men det var inte bara ekonomin som fångade mitt intresse.

Det var CV.

Under åren med exet dyker enstaka utbildningar upp här och där. En friskvårdslinje via folkhögskola. Efter separationen följde ”massageterapi”. Försök inom försäljning. Konstskola. Ytterligare studier.

Men ingen tydlig riktning. Ingen långsiktig plan. Ingenting som pekar mot styrfart för egen maskin.

Det mesta talar för att livet i villan, trots alla problem, också erbjöd någonting bekvämt. Att behovet av att bygga ett eget yrkesliv aldrig riktigt varit akut.

Sedan kom verkligheten ikapp. Men trots det dröjde det flera år efter separationen innan någonting som liknade en tydlig kurs kunde skönjas.

Varför?

Behövdes det inte?

Eller tänkte hon fortfarande att någon annan skulle lösa det? Eller var det redan någon som löste det?

I vilket fall skulle både siffror och CV se minst lika märkligt ut några av dom kommande åren efter 2012.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑