Mellanvägen

Det märkliga var kanske inte att hon aldrig riktigt valde mig. Det märkliga var att hon aldrig riktigt valde bort mig heller...

– 28:e Juli 2026 –

Jag vet inte exakt när jag började ställa frågan på det sättet. Under lång tid hade jag ställt en helt annan. Varför gjorde hon inte bara slut? Om ”vi nu inte fungerade”. Om jag var för jobbig, för ”svartsjuk”, för frågvis eller vad det för stunden råkade heta. Om hon nu var singel när andra män frågade och relationen samtidigt var så komplicerad att den inte gick att uttala. Varför avslutade hon den då inte?

Det hade funnits gott om tillfällen. Fler än jag kunde räkna. Bråk där vilken normal människa som helst hade kunnat säga tack och hej, stänga dörren och aldrig öppna den igen. Perioder av tystnad. Blockeringar. Avbokningar. Resor. Avstånd. Månader där livet nästan serverade ett avslut på silverfat. Ändå blev det aldrig riktigt så.

Hon kom tillbaka. Oftast gjorde vi det båda två på något märkligt sätt. Ett sms blev en promenad. En promenad blev middag. Middagen blev bio. Bio blev en hand att hålla i mörkret. En hand blev en puss. En puss blev en kväll i soffan, matlagning, följt av hjärtan och pussar och tack för en trevlig och mysig kväll i efterföljande sms. En utflykt eller ännu ett av alla dessa små ögonblick som inte riktigt betedde sig som någonting som hade tagit slut.

Det kunde bli över trettio middagar under ett år. Det kunde bli mängder av bio, promenader och timmar tillsammans. Vi kunde hålla handen, pussas, sitta nära i soffan och laga mat tillsammans. Allt det där som två människor gör när de åtminstone på någon nivå fortfarande väljer varandra. Samtidigt kunde orden ligga kvar nästan orörda ovanpå alltsammans. ”Vi fungerade inte”. ”Hon var singel om andra män frågade”. ”Nästanmonogam”. Odefinierat. Nästan tillsammans och nästan slut.

Det var kanske därför jag så länge fastnade i frågan om varför hon inte avslutade. För om hennes slutsats verkligen var att problemet var jag, fanns en väldigt enkel lösning. Lämna mig. Inte för en vecka. Inte tills saknaden kom. Inte tills nästa middag verkade trevlig. Lämna mig på riktigt.

Det gjorde hon inte.

Men långt senare insåg jag att den frågan bara beskrev halva problemet. För det fanns en lika uppenbar fråga åt andra hållet. Om hon nu inte ville förlora mig, om hon fortsatte söka sig tillbaka till närheten, om hon ville gå på restaurang, bio och promenader, hålla handen, pussas, laga mat och sitta bredvid mig i soffan – varför valde hon då inte relationen?

Det gjorde hon inte heller.

Där någonstans fanns mellanvägen.

Jag hade länge betraktat den som resultatet av vårt ständiga haveri. Jag försökte, misslyckades, försökte igen och misslyckades igen. Ganska klassiskt egentligen. Två människor som hade svårt att släppa varandra och därför tog ett varv till trots att alla förnuftiga människor runt omkring förmodligen hade rekommenderat något annat.

Problemet med den förklaringen var tiden. Några månader kan vara förvirring. Ett halvår kan vara ambivalens. Ett år kan fortfarande vara två människor som inte lyckas bestämma sig. Men när samma konstruktion överlever år efter år börjar själva obeslutsamheten bli ett beslut.

Hon lämnade inte. Hon reparerade inte det hon ställt till heller.

Det var det jag inte hade förstått.

För nästan varje gång vi närmade oss själva kärnan blev det samma problem. Jag ville reda ut sådant som redan hänt. Vad hade hon menat? Varför hade hon sagt så? Varför gick två versioner inte ihop? Varför kunde hon säga att hon var singel om andra män frågade samtidigt som hon reagerade på att jag behandlade oss som två singlar? För att just hon sa hon var singel. Vad var vi egentligen?

Det var inga frågor som krävde en ny bil, en större bostad eller en månresa. De krävde i huvudsak ord. Några raka svar. Några erkännanden. Kanske ett förlåt. Kanske att jag själv behövde säga förlåt för sådant jag gjort. Framför allt krävde de att vi båda accepterade samma grundläggande verklighet innan vi försökte bygga någonting ovanpå den.

Men där tog det nästan alltid stopp.

Det märkliga var att stoppet inte nödvändigtvis stoppade närheten. Eller i alla fall delar av den. Ibland. När det passade henne. Det kunde stoppa diskussionen. Stoppa definitionen. Stoppa möjligheten att reda ut någonting. Men några dagar eller veckor senare kunde vi ändå sitta på en restaurang igen. Det gick alltså att lägga ganska mycket energi på att upprätthålla kontakten och samtidigt nästan ingen på att reparera det som gjorde kontakten omöjlig.

Jag tolkade det länge som att hon inte ville ta ansvar. Det gör jag fortfarande till stor del. När jag reagerade på någonting hon gjort blev min reaktion väldigt ofta det ”nya problemet”. Orsak och verkan bytte plats i hennes försök till förklaring. Vi kunde börja med något jag ville ha svar på och avsluta med att diskutera mitt sätt att fråga om det.

Det var bekvämt. Men det förklarade fortfarande inte mellanvägen.

För ansvar kan man slippa på ett ännu enklare sätt. Man kan gå. Om jag verkligen var en människa hon inte ville leva med behövde hon inte vinna diskussionen om vad som hade hänt. Hon behövde inte övertyga mig om sin verklighetsbeskrivning. Hon kunde låta mig sitta hemma och ha hur fel jag ville och fortsätta sitt liv utan mig.

Ändå fortsatte det.

Det gjorde att jag började fundera på om mellanvägen faktiskt fyllde en funktion. Jag föreställde mig inte att hon satt med papper och penna och konstruerade någon avancerad strategi. Människor fungerar sällan så. Vi hittar sätt att leva som löser dagens problem, och först flera år senare kan någon upptäcka vilket system de tillsammans råkade bygga.

Vår mellanväg löste faktiskt flera problem samtidigt. Hon behövde inte förlora mig. Hon behövde inte heller ge mig det tydliga ja jag efterfrågade. Närheten kunde finnas kvar utan att relationen behövde definieras på ett sätt som skapade nya krav. Det gamla behövde aldrig riktigt redas ut eftersom nästa trevliga kväll kunde fungera som en tillfällig bro över det.

Och jag deltog själv i konstruktionen. Det är viktigt. Jag accepterade nästa middag eftersom jag älskade henne. Jag accepterade nästa promenad eftersom jag saknade henne. Jag accepterade nästa försök därför att jag varje gång tänkte att närheten kanske äntligen skulle ge oss lugnet att reda ut resten. Jag trodde fortfarande att målet på andra sidan bron var en riktig relation.

Det var där jag började känna att jag kvalificerade mig till någonting jag trodde att jag redan hade haft. Jag kunde ge kärlek. Omtanke. Uppmärksamhet. Blommor. Resor. Middagar. Tid. Jag kunde försöka vara lite bättre nästa gång, lite lugnare, lite mindre frågvis och lite mer förstående. Men själva inträdesprovet verkade aldrig ta slut.

Samtidigt kunde jag inte förstå vad vinsten skulle vara för henne. Om hon verkligen inte ville ha relationen, varför fortsätta hålla mig så nära? Om hon faktiskt ville ha den, varför fortsätta försvara precis de delar som gjorde den omöjlig? Det var som att stå framför två öppna dörrar och ändå välja korridoren mellan dem.

Under lång tid hade jag bara två alternativ i huvudet.

Mig eller inte mig.

Relation eller inte relation.

Stanna eller gå.

Det var kanske därför jag aldrig fick ihop det.

För långt senare, när jag satt med år av sms, dagboksanteckningar, bilder, resor, avbokningar, återkomster och märkliga tidsluckor framför mig, började jag överväga en annan möjlighet. Inte som ett svar. Jag hade inget sådant svar. Men som en fråga jag märkligt nog nästan aldrig hade ställt på rätt sätt.

Vad var det ett riktigt val hade kostat henne?

Kanske inte ekonomiskt. Kanske inte nödvändigtvis praktiskt heller. Utan i hennes övriga liv. Vad hade ett fullständigt ja till mig krävt att hon berättade, förändrade, erkände eller valde bort? Och vad hade ett fullständigt nej till mig inneburit att hon förlorade?

Plötsligt såg mellanvägen annorlunda ut.

Den behövde inte längre vara platsen där två människor hamnade därför att de misslyckades med att bestämma sig. Den kunde också vara den enda plats där två motstridiga behov kunde fortsätta existera samtidigt. Behålla någonting utan att fullt välja det. Undvika att förlora någonting annat utan att behöva förklara varför.

Jag visste inte vad det andra i så fall var.

Det kunde fortfarande vara någonting helt inom henne själv. Rädsla. Konflikträdsla. Behovet av frihet. En oförmåga att stå kvar när närhet började kräva ansvar. Gamla erfarenheter som jag bara kände fragment av. Allt det där kunde fortfarande förklara mycket.

Men efterhand hade ytterligare frågor börjat dyka upp. Varför blev vissa helger så märkliga? Varför kunde ett enkelt förslag om torsdag ibland mötas av ett nej utan att det gick att få något riktigt svar på vad som faktiskt skulle hända på torsdagen? Varför alla dessa plötsliga försvinnanden, ändrade planer och återkomster? Varför blev allting, paradoxalt nog, svårare när jag flyttade hem till Stockholm och sextio mil mellan oss försvann?

Och framför allt: varför denna märkliga balans där jag tydligen var tillräckligt viktig för att inte släppas, men aldrig tillräckligt självklar för att fullt väljas?

Jag hade tidigare försökt lösa den ekvationen genom att förändra värdet på mig. Om jag bara gjorde lite mer. Frågade lite mindre. Var lite tryggare. Lite snällare. Lite mindre arg. Gav henne mer utrymme. Visade ännu tydligare vad jag kände. Då skulle ekvationen kanske gå ihop.

Det gjorde den aldrig.

Kanske därför att jag räknade på fel ekvation.

Det var först mycket senare den tanken blev riktigt obehaglig. Jag hade hela tiden föreställt mig mellanvägen som en punkt mellan mig och inte mig. Men tänk om det aldrig bara funnits två punkter att välja mellan? Tänk om ett tydligt ja någonstans automatiskt hade inneburit ett tydligt nej någon annanstans?

Jag visste inte.

Men frågan förändrade någonting. Den förändrade framför allt hur jag såg på alla de där återkomsterna. För om jag hade rätt i ens en liten del av resonemanget var hennes återkomst inte längre automatiskt ett bevis för att hindret mellan oss hade försvunnit. Den kunde bara betyda att det för stunden fanns utrymme för mig igen.

Och hennes försvinnanden behövde på motsvarande sätt inte alltid betyda att någonting hade hänt mellan oss.

Det var en tanke jag önskade att jag hade haft mycket tidigare.

För den gamla frågan hade varit så enkel.

Varför gjorde hon inte bara slut?

Sedan hade jag upptäckt den andra.

Varför valde hon mig aldrig fullt ut?

Men till slut började båda frågorna se ut som två sidor av samma sak. Kanske var det därför jag aldrig lyckades få ett vettigt svar när jag betraktade dem var för sig.

Det märkliga var inte att hon stannade.

Det märkliga var inte heller att hon gick.

Det märkliga var att hon under flera år aldrig riktigt gjorde någotdera.