QR-koden

Varsågod…

– 18:e & 25:e April 2025 –

Jag hade hjälpt henne med allt arbete inför vernissagen.

Ett helt eget framtida kapitel. Både vägen dit och vernissagen i sig.

Efterbehandlat alla fotografier på hennes konst. Cirka 30 verk. Anpassat dem för en portfolio i A3-format.

Betydligt mer arbete än jag hade kunnat föreställa mig.

Färger skulle stämma med verkligheten. Verken hade olika storlekar och ur estetisk synvinkel var det nödvändigt att serien av A3-bilder hade någon röd tråd. Kanske max fyra olika bildstorlekar. Bilder skulle skalas. Beskäras.

Men just då visste hon bara halva sanningen.

Vad hon trodde jag höll på med var hennes webshop. Vilket i grunden var samma bildbearbetning. Att allting var A3 visste hon egentligen inte. Eller kanske snarare – tänkte inte på.

Hon var trots allt delaktig i sin webshop. Kanske inte praktiskt. Men med åsikter. Hon verkade entusiastisk. Redan när bara ett fåtal verk låg uppe skickade hon mail och sms och frågade efter hur man kom in. Hon ville visa några kollegor.

Webshopen i sig var betydligt mer komplex än jag tänkt mig. Och egentligen inte alls mitt arbetsområde. Jag fick fråga åtskilliga vänner inom området för att få saker att fungera.

Parallellt med det där höll jag på med en överraskning.

Vernissagen bestod av ett flertal konstnärer. Fysiska utrymmet per konstnär var begränsat. Så – alla fick välja en handfull verk att visa.

Så. Jag fick en ide.

En portfolio. Samtliga verk. Tryckta i A3. I en vacker pärm.

Minimalt med utrymme. Besökare kunde bläddra bland verken. Och om man så önskade – beställa via webshopen.

Åtskilliga provtryck för att säkerställa papperskvalitet etc. Diskussioner med tryckeriet. Jag hade jobbat med dom tidigare i samband med min bästa väns konst.

Jag använde det som betraktades som ”bäst”. Eller vad vi i alla fall kommit fram till som bäst. I samband med min bästa väns konst. Men det var en annan liga. Och en annan budget. Eller ”någon som inte brydde sig om kostnaden”.

Nu fick jag ta det hela själv. Egen plånbok.

Kan inte säga det var ”billigt”.

Men åtskilliga arbetstimmar senare. Det fanns en färdig webshop. Snyggt och prydligt. Med alla verk.

Då återstod bara överraskningen.

Hon skulle låna min bil för att åka och hälsa på sina barn. Jag svängde upp utanför hennes port på angiven tid. Hon kom ut. Hade nog tänkt bara slänga in sina väskor i bilen och åka. Men såg mitt paket.

– Vad har du där?
– En sak. Vi kilar upp så kan du öppna. Det tar bara 5 minuter.

Vi gick upp till henne. Hon öppnade paketet. Eller snarare. Paketen. Jag gav henne dom två små först.

Tryckta vykort. På två av hennes verk.

Hon såg glad ut.

– Men det är inte den egentliga grejen. Varsågod!

Jag gav henne det stora paketet. Hon öppnade.

Alla verken. Tryckta. Högsta kvalitet. Nåt hade inte fått exakt färgåtergivning. Men det gick att korrigera.

Hon verkade faktiskt positivt förvånad.

Det var någon vecka kvar till vernissagen. Jag följde henne senare till Kreatima. Köpte en vacker pärm. Avsedd för just vara portfolio. Betalade. Såg glad ut. Hoppas jag. Trots priset.

Det hade blivit åtskilliga timmar. Totalt kanske 120-150. Jag hade inte räknat. Det fanns ingen fakturamottagare. Det hela var gjort av kärlek. Omtanke. Välvilja.

– 25:e April 2025 –

Det saknades bara en liten detalj. Att vernissagebesökare enkelt skulle kunna hitta hennes webshop. Eller, för den delen, betala.

QR-kod!

Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för hemsidan. Samma med Swish. Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för Swish.

Varsågod!

Men där gick någonting fel. Det saknades ett enkelt ”tack”.

– Varför har du gjort en kod med min Swish?

Jag förstod inte…

– Ehh… ja… så folk ska kunn betala enkelt. Om dom vill köpa nåt?
– Hur kan du göra en kod med min Swish?
– Ja man tar fram den med korresponderande telefonnummer…
– Det är ju min Swish! Hur har du fått tillgång till min kod?
– Alltså… det är inget ”jag har fått tillgång till”. Det är en tjänst som Swish tillhandahåller. Finns på deras hemsida. ”Skapa QR-kod”. Man skriver in ett nummer och får en kod.

Det verkade inte som om hon helt släppte tanken att jag hade ”på något sätt givit mig själv tillgång till hennes Swish”. Det verkade som att hon delvis förstod hur det hela fungerade, men inte helt släppte min ”skuld” i frågan. Det gled mer iväg.

För egen del förstod jag inte alls att diskussionen ens kunde uppstå.

Om det var en autonomi som av någon anledning utvecklats. Eller kanske snarare invecklats. Till precis snäppet bortom vad som kändes som ett hundraprocentigt sund. Om det var generell misstro mot mig. Eller mot män. Och vad den i så fall var baserad på. Jag lade det åt sidan.

Vad var det värsta som kunde hända? Att hon, i motsats till mig, fick betalt?

Jag tror det hela glömdes bort till själva vernissagen. Hon använde i alla fall trycksakerna med QR-kod.

Det hela glömdes bort lika mycket som det där lilla ordet på fyra bokstäver.

Tack…

Att ordet hade glömts bort. Drunknat i ett hav av misstankar och misstro mot mig. Jag lade det åt sidan. Det var dags för vernissagen. Jag tänkte inte låta besvikelsen vinna. Glädjen över att få ge. Att få hjälpa. Den var fortfarande större.