Etikett: Absurditeter

Från ordkrig till naken närhet…

– 30:e Augusti 2023 –

Vad händer om en människa konsekvent vägrar diskutera de frågor där ansvaret finns?

Ja. Till exempel uppstår det lätt absurditeter. Eller känslan av att slå huvudet i en vägg. För att förstå en konflikt måste man vara beredd att stanna kvar vid konfliktens kärnfrågor. Annars blir orsak och verkan omöjliga att skilja åt. Och orsak och verkan skulle påvisas.

Dagen skulle komma att innehålla fullskaligt mailkrig. Det var egentligen inga konstigheter. Hon påtalade vad som inte fungerade i ”relationen”. Jag påtalade varför sakerna inte fungerade. Baserat på orsak – verkan. Hon påtalade vad hon ville ha i en relation. Jag påtalade att det var samma sak jag ville ha. Och inflikade varför dom ingredienserna saknades. Ännu en gång – orsak och verkan.

Hon skrev hon ”eftersökte lugn och harmoni”. Så jag besvarade;

Jag eftersträvade åxå harmoni. Närhet, ömhet, romantik, harmoni. Jag
stod på mina bara knän i 2.5 månader och bad om att du skulle sluta säga
du var singel så jag kunde få ro i själ och hjärta. Du stötte bort mig
och stångade bara mot mig… Jag bad om harmoni… Älskar dig ändå…Önskar det hade varit besvarat…

Om jag är sådan stångare som du berättar till mig hela tiden, går vi inte ihop. 
Du får stånga vidare din melodi, min är klar

Varför ska du tolka precis allt jag säger eller skriver på negativt
sätt? Jag har bara försökt ta diskussionen om saker du gjort som påverkat relationen negativt. Du vägrar kategoriskt mötas, utan försöker istället lägga skulden på mig. Då måste jag förklara ÄNNU en gång. Det du kallar “fula” sms. Och det enda du gör är att oförtrutet stånga stånga stånga på samma fläck. Detta ska redas ut objektivt. Orsak -> VERKAN! Jag vill ju bara lösa problemet. DET är ”Min melodi”. Samtala. För att jag älskar dig och inte ger upp. Du har alltså slutat älska mig? Är det vad du säger?

Har upplevt ”våra” samtal,  så oförståndig som jag är får jag backa

Det var här jag började ana ett mönster.

Jag försökte inte vinna en diskussion. Jag försökte förstå varför relationen såg ut som den gjorde. För att kunna göra det behövde vi stanna kvar vid samma fråga.

Men varje gång jag närmade mig en konkret handling gled samtalet därifrån. Inte till en annan förklaring av samma händelse. Utan till ett helt annat samtalsämne.

Det slog mig långt senare att det kanske var där den verkliga konflikten låg. Inte i svaren. Utan i oviljan att över huvud taget stanna kvar vid de frågor där ett ansvar kunde uppstå.

Att dom blivit som dom blivit är ju för att vi står på samma ställe om
samma handfull faktiskt småsaker och stångar. Jag har försökt hitta en
lösning… Jag bad om ursäkt och försökte förklara mig. Du slängde skit på mig och sa jag försökte skylla på dig. Det är inte sant! Och dessutom är det svårt föra santal som REDER UT någonting om den ena parten ska SPRINGA IVÄG så fort någonting inte passear, och dessutom kallar det ”elakt” när någon påpekar och understryker SANNINGEN!

Jag är en verklig skitslängare, stångare och hel oförstående. Du får fina nycklar och vi behöver inte diskutera mera

”Våra” samtal? När du malde på om en totalt irrelevant kvinna 1.5 timme oavbrutet… som avslut på en trevlig date, och en underbar promenad VARFÖR?Förstår du inte man blir totalt uppgiven till slut oc får kortslutning i
huvudet?

Lite överdrivet eller?
Vad maler du? 

Det är inte vad jag sagt och menat… VARFÖR fortsätter du tolka mig
bakofram och tvärtom? Det är som att du gör det med flit…Och jag ”maler” inte. Jag upprepar. Av den enkla anledningen att det jag säger inte verkar gå fram eller gå inJag är i vilket fall fast besluten att jag ska försöka nå fram med vad
jag menat, varför saker sagts och gjorts så det kan komma fram till att
bli objektivt belyst. Om inte mellan oss lyckas får jag ta det öppet så jag lyckas reda ut någonting den vägen. Ditt val!

Långt i från objektiv 

Ej korrekt! Jo. Objektivt! Orsak -> verkan!
Faktiskt inte överdrivet. Det var det ENDA du sa… i 1.5 timme…Jag har varit ledsen, otrygg, osäker, för att du sa till andra du var
singel och har stängt mig ute… Det är inte en konstig reaktion…

Tänk vad du säger till mig, dag in -dag ut. Mycket värre och ogrundade saker

Att du MALDE på om henne var verkligen väldgrundat… … och i övrigt har jag inte alls sagt ”värre saker”. Jag har ställt FRGOR. En frga har ett frågetecken på slutet! Att du inte TÅL frågorna är en annan sak… Varför sa du på utsikten att du älskad mig? PRecis som du sa det när jagkom med en blomma och vi kramades i din soffa framför tvn… eller när jag kom med mat och vi kramades i soffan… Behövde du bara ha ”Nån” som kramade dig? Jag förstår inte… jag
trodde, jag VILLE tro på att du faktiskt älskade mig…

Har sagt flera gånger att det handlar inte om att älska eller inte. Så försök föratå det Tar sorgen framför att bli dagligen nedbryten… då finns det varken sorg, kärlek eller andra känslor

Jag började fundera över vad ansvar egentligen är. Är ansvar att kunna beskriva hur man känner? Nej.

Såklart lyckades hon slänga in några rader offerkofta mitt i alla anklagelser. Mitt bland alla försök att avsäga sig ansvar. Mitt i att som vanligt försöka lägga all skuld på mig.

Känslor är verkliga. De ska tas på allvar. Men de är inte automatiskt en förklaring till varför de uppstått. Ansvar börjar först när vi vågar stanna kvar vid den handling som skapade känslan. Först då går det att tala om orsak och verkan. Först då går det att förstå.

Det slog mig allt oftare att vi aldrig riktigt kom dit. Inte därför att frågorna saknades. Utan därför att de aldrig fick ligga kvar tillräckligt länge. Så fort de närmade sig den punkt där ett ansvar kunde behöva tas förändrades samtalet.

Inte en gång. Inte två. Utan om och om igen.

Det var där känslan av att tala med en vägg började växa fram. Inte därför att väggen svarade fel. Utan därför att den aldrig svarade på samma fråga.

Den som någon gång försökt reda ut en konflikt via mejl vet hur snabbt tempot kan bli en fiende. Särskilt när svaren kommer tätt. Man läser. Man reagerar. Man försöker formulera sig innan nästa mejl redan ligger i inkorgen. Till slut handlar det inte längre om att skriva bra. Det handlar om att hinna få iväg nästa svar innan samtalet hunnit byta riktning ännu en gång.

Det märks också i de här mejlen. Grammatik, stavning och formuleringar blir stundtals lidande. Inte därför att jag plötsligt glömde svenska språket. Utan därför att jag upplevde att varje obesvarad kärnfråga omedelbart ersattes av nästa påstående, nästa invändning eller nästa sidospår. Jag försökte hela tiden komma tillbaka till samma punkt innan den försvann ur sikte.

Det var, om jag ska vara helt ärlig, en fullständig katastrof ur kommunikationssynpunkt. Två människor skrev samtidigt, men allt mindre om samma sak. Jag försökte hålla fast vid en röd tråd. Samtidigt upplevde jag att tråden hela tiden gled mig ur händerna.

Skillnaden mellan oss var att jag försökte hålla kvar samtalet vid konfliktens kärnfrågor, medan hon gång på gång försökte flytta samtalet därifrån.

Till slut hade konflikten fått en andra dimension. Vi diskuterade inte längre bara relationen. Vi började också kämpa om rätten att få diskutera vad relationens problem egentligen handlade om. Jag försökte gång på gång föra tillbaka samtalet till de handlingar som skapat konsekvenserna. Hon försökte gång på gång föra samtalet vidare mot någonting annat.

Plötsligt pågick två strider samtidigt. Den ena handlade om relationen. Hur hennes agerande bit för bit smulat sönder min tillit. Skapade frågeställningar. Frågeställningar hon sedan kallade för ”elaka sms” eller ”anklagelser”. Den andra handlade om att över huvud taget få hålla kvar fokus på relationens kärnfrågor. Det gjorde konflikten nästan omöjlig att lösa. För innan den första konflikten ens hann diskuteras färdigt hade den andra redan tagit över.

Och det var kanske där känslan av absurditet började växa på allvar. Jag upplevde att jag ständigt försökte återvända till samma plats. Inte därför att jag var besatt av den. Utan därför att jag aldrig upplevde att vi faktiskt hade lämnat den. Hur skulle vi kunna gå vidare när vi aldrig först hade stannat upp där allt egentligen började?

”du blir nedbruten”? Hur kan sanningen bryta ner någon? och jag VET att det skulle upphöra om du kommunicerat… Men jag avser ite “bryta ner”. Avsikten var att påvisa att du orsakade det som du sedan anklagade mig för att ha skapat av mig själv. Ej korrekt! Orsak – verkan!! Och jag “Maler inte”. Jag står kvar och försöker reda ut det som händ.

Det finns inga chans för mig att säga något utan att det blir omvänt… bara då om jag säger bgt illa då är det ok. Problemet mellan oss ligger mycket djupare , det går inte ändra med en förklaring/ursäkt. Jag ska inte ändra mig och inte du heller. Vi står varsitt håll. Så är det. Vi kommer inte komma tillsammans igen. Det handlar inte om saknaden av kärlek diverse känslor.  Vi står långt ifrån varandra och kommer aldrig förstå och möta varandra utan att tappa sig själva.  

Att det blir omvänt är för att du vänt det omvänt från början. Om du förstod mig hade du gett chansen förklara… eftersom du förstått
att min själ bröts ner av att vara hemlig och du sa du var singel… Jag vänder inte något om. Jag försöker påvisa vad som är rättvänd! STOR SKILLNAD! Vad av ”dig själv” är det du tappar? Att inte kunna träffa andra, att vara nästanmonogam, utan att vara RAK om det och få effekten att jag gör EXAKT samma sak tillbaka?

Problemet började innan… Vad jan jag göra? .
En kväll jag vill vara själv… hur gick det? 
Träffa en tjejkompis-> får helt plötsligt mans namn? 
Berättar att önskar skaffa ny bil -> du söker bara rika män??? 
Lagar mat-> vem skulle komma hem till dig egentligen???
Skrika framför huset mitt i natten… Med mycket mera…

Jag har inget att tillägga som du inte redan vet. Behöver inte tugga och älta, vända och vrida… ger inget, blir bara surare i smaken. Ville du vara med mig hade du behandlat mig något bättre

Det var här jag började förstå ett sätt att hantera konflikter som jag senare skulle se återkomma gång på gång.Inte genom att besvara den fråga som faktiskt ställs. Inte ens genom att invända mot den. Utan genom att lägga en annan fråga ovanpå. Sedan ännu en. Och ännu en.

Det intressanta är att de nya frågorna ibland kan vara fullt relevanta. De kan till och med vara värda att diskutera. Men inte just då. Inte om syftet är att förstå varför konflikten uppstod. För att kunna göra det måste man först våga stanna kvar vid konfliktens kärna.

Jag började inse att det kanske var där den verkliga skiljelinjen mellan oss gick. För mig var varje konflikt en kedja av orsak och verkan. Om en handling skapat en konsekvens måste man först förstå handlingen. Annars försöker man behandla symptomen utan att någonsin titta på sjukdomen.

När en människa inte vill stanna kvar där ansvaret finns upphör konflikten att röra sin egen kärna. Samtalet börjar röra sig i cirklar. Nya exempel läggs ovanpå gamla, nya känslor ovanpå gamla känslor och nya konflikter ovanpå gamla konflikter. Till slut ligger så många lager ovanpå varandra att den ursprungliga frågan nästan försvunnit ur sikte.

Det är kanske därför absurditeter uppstår. Inte därför att någon medvetet försöker skapa dem, utan därför att själva konfliktens mittpunkt hela tiden flyttas. Frågan som en gång skulle besvaras finns fortfarande kvar, men den ligger begravd under ett berg av nya frågor som egentligen aldrig var början på problemet.

Och det var just den känslan jag satt med när jag läste våra egna mejl långt senare. Det var inte oenigheten som fascinerade mig mest. Det var hur svårt det verkade vara att stanna kvar vid den punkt där ansvar faktiskt kunde uppstå. Där, och bara där, hade orsak och verkan kunnat mötas.

Ja. Problemen började innan! med dina försvinnanden. Din “öl med kompis utan namn”, och späddes på med att du gjorde slut pga ett fel på FB (fb var ju inte viktigt??? märkligt…) och sedan “singel om andra män frågade” samt “Nästanmonogam”. Att vi tvingar vrida och vända är för att du vägrar ta ansvar objektivt! Orsak – verkan! Ville du vara med mig hade du behandlat mig något bättre. HAde du kunnat släpa in mig den natten, vilket tydligen inte gick eftersom du troligt hade besök, hade jag inte behövt ”stå utanför och skrika”.

Jag kände samma sak då… att jag inte var välkommen och du ville bli av
med mig…Kan bara förklara mig med att det där var alltid pga att du höll mig
hemlig och stängde mig ute. Känslan av ”vem ska jag inte få se finns eller vem sär det som inte ska få reda på att jag finns” Det är faktiskt inte konstigt under omständigheterna.Hade du velat vara med mig hade du behandlat mig mycket bättre! Väldigt konstigt.  Folk ser först att allt fungerar innan de presenterar till större allmänhet 

Om den som man älskar inte önskar det, då glr man inte det på grund av kärlek.  Du gjorde det på grund av ego

Vet inte vem av dina ex du förväxlar mig med nu, någon som ville vara
med dig på grund av ego. Nån miljonär kanske??? Som ville ha en ung trofesambo. Men så är inte jag… tråkigt att du vill försöka sätta den stämpeln på mig… Det som INTE fungerar är ju just att du hållit mig hemlig, och i samband med det även säger du är singel om andra män frågar. Jag ser inte r i k t i g t hur du skulle ”Uppylla nåt ego ” hos mig… faktiskt…

Det var heller inte första gången jag såg det hända.

Tvärtom. Samma mekanismer återkom gång på gång. När en kärnfråga blev obehaglig flyttades samtalet. När en handling riskerade att behöva förklaras introducerades en ny konflikt. När en konkret fråga saknade ett hållbart svar kom i stället en ny etikett, ett nytt angrepp eller ett nytt perspektiv.

Det var som om allt fick diskuteras – utom just det som från början behövde diskuteras.

För mig blev det till slut nästan en egen modell för konflikthantering. Inte att lösa konflikter, utan att överleva dem. Genom att hela tiden flytta fokus från handling till känsla, från orsak till verkan, från konkreta frågor till nya berättelser. På så sätt behövde kärnfrågorna aldrig riktigt besvaras.

Det var också därför ord som ”ego” aldrig gjorde mig särskilt klokare. De förklarade ingenting. De besvarade inte varför relationen hölls hemlig. De besvarade inte varför jag presenterades som singel inför andra män. De besvarade inte varför raka frågor gång på gång lämnades obesvarade. De blev bara ännu ett nytt lager ovanpå samma gamla konflikt.

Och det var kanske den största absurditeten av alla. Inte att vi tyckte olika. Utan att de frågor som faktiskt hade kunnat rädda relationen var just de frågor som aldrig riktigt fick stanna kvar på bordet.

Dagen gick.

Jag försökte andas efter hela cirkusen. Efter ännu ett försök att reda ut saker som egentligen inte borde vara komplicerade. Orsak och verkan. Historisk kontinuitet. Frågor som fortfarande låg obesvarade kvar på bordet.

Till slut orkade jag inte tänka mer. Jag duschade. Satte på kaffe. Gick ut i studion. Jag försökte göra det jag alltid gjort när världen blivit för stökig. Jobba.

Efter ett tag kom det sms från henne;

– När kan jag ge dig nycklarna? 
– När passar dig?
– Var ska jag komma med de
– När i så fall?
– Vi kan träffas vid bowlbar 
– Senare vid boulebar då?

Hon ville lämna nycklarna hon fått till mitt hus. Antar det var för att understryka hon ville avsluta. Hon hade ändå aldrig använt dom så vad spelade det för roll?

Jag fortsatte jobba. Försökte i alla fall. Tog en öl. Självmedicinering. Ångest. Sorg. Oro.

Sorg och ångest kan vara magiska hörnstenar i skapandets olika former. Det lär vara lite som olika droger. Om det, förutom alkohol, vet jag inte mycket. Har aldrig provat. Men alkohol och sorg visste jag desto mer om.

Båda kan, åtminstone till en början, skärpa sinnena. Göra texter ärligare. Musik mer naken. Tankar tydligare. Men det finns en gräns där drivkraften plötsligt kantrar. Där det som nyss gav energi i stället börjar ta den. Där influenserna blir så starka att själva genomförandet påverkas.

Plötsligt kände jag att jag hade hamnat där.

Plötsligt insåg jag att jag faktiskt inte klarade av att möta henne.

– Flåt. Kommer inte. Orkar inte möta och få kyla och hat istället för magisk kram. Har rasat ihop. Älskar dig. 

Jag var ute i så pass god tid att jag inte kände det som ett svek. Inte som att hon skulle hinna åka till Bowlbar, stå där och vänta förgäves. Jag skickade ytterligare ett sms. Samma fråga som jag egentligen ställt i olika former under lång tid. Inte för att vinna en diskussion. Utan därför att jag fortfarande inte lyckats förstå.

– Varför sa du att du älskade mig på utsikten?
– För att du frågade? Du ville väl få svar? 
– Var det sant?
– Ja
– Frågade inte. Sa jag älskade dig du svarade ka

Jag tog en öl. Sedan en till. Försökte fortsätta jobba. Tvingade mig själv att fokusera på sångpålägg, körstämmor och små detaljer i arrangemanget. Blicken var riktad mot skärmen. Tankarna var någon helt annanstans.

Eftermiddagen gled långsamt över i kväll. Jag satt fortfarande kvar i studion när det plötsligt knackade på fönstret. Först reagerade jag knappt. Sedan vände jag mig om.

Hon stod där.

Utanför fönstret. Hon höll upp nycklarna mot glasrutan och pekade sedan mot brevlådan. Gesten var tydlig. Hon tänkte lägga dem där och åka igen. Bara den bilden kändes nästan overklig. Efter en hel dag fylld av ord, analyser och konflikter stod hon nu några meter bort, på andra sidan glaset, och kommunicerade med gester.

Kanske det mest överrumplande. Att kvinnan jag älskade innerligt. Saknade så jag gick sönder. SOm tillbringat sin dag med att ännu en gång slå slå slå SLÅ SLÅ SLÅ på mig plötsligt stod där. På andra sidan glasrutan.

Det toppade faktiskt dagens tidigare absurditeter.

Jag reste mig och öppnade dörren. Frågade om hon ville komma in.

Hon kom in. Avvaktande. Försiktigt. Jag gick tillbaka till studion. Hon följde efter utan att säga särskilt mycket och slog sig ner i det vi brukade kalla ”tronen”. Den stora snurrfåtöljen stod mitt i den punkt där högtalarna återgav musiken som bäst. Lutade man den bakåt åkte benstödet ut och den blev nästan som en egen liten lyssningsplats.

Jag frågade om hon ville ha någonting att dricka. Ett glas vin eller en öl. Hon tittade på mina ölburkar, gjorde en grimas och konstaterade att mina öl var äckliga. Vin däremot gick bra. Jag hämtade ett glas, hällde upp och ställde det bredvid henne innan jag själv satte mig igen.

Det märkliga var hur snabbt stämningen förändrades. För bara några timmar sedan hade vi skickat mejl till varandra som om relationen redan låg i spillror. Nu satt vi plötsligt i samma rum och småpratade om allt möjligt. Väder. Musik. Småsaker. Som om den där dagen aldrig hade hänt. Som om de hundratals raderna av anklagelser och försök till förklaringar fortfarande låg kvar någon annanstans och väntade på oss.

Vi nämnde dem inte med ett ord. Inte därför att de var lösta. Utan därför att de tillfälligt verkade ha upphört att existera. Det var nästan som om två helt olika verkligheter kunde leva sida vid sida, utan att någonsin mötas.

Jag visste att hon hade skaffat en bil. Som hon sa hyrbil. Hon hade ju hämtad den Onsdag den 16:e. Innan hon åkte till sina barn 16:e-20:e. Jag minns inte alla turer. Men jag vet hon hade den kvar. Jag hade reagerat på att det var en lång hyresperiod. Nu två veckor. Jag funderade på ekonomin. Och vad hon mer skulle använda den till som var värt kostnaden. Hade hon bara använt den för att åka till sina barn hade det ju räckt med 4 dagar.

Jag förstod att bilen i vilket fall inte var relevant just nu. Hon hade druckit. Uppenbart. Det lämnade öppet för Uber eller kommunalt. Jag gissade Uber. Men sa inget.

Jag frågade om hon ville höra vad jag satt och arbetade med. Hon nickade. Jag tryckte på Play och lät låten rulla. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Hon hade hört saker tidigare. Jag brukade ofta spela upp det jag höll på med när någon var i studion. Musik är svår att förklara med ord. Den måste få höras.

Hon lyssnade koncentrerat. Inte på det där sättet där någon sitter och väntar på att låten ska ta slut för att kunna säga att den var ”bra”. Hon lyssnade på riktigt. När något skavde reagerade hon direkt. När något fungerade märktes det lika tydligt. Hon hade åsikter, och hon tvekade aldrig att säga dem.

Det var också här jag upptäckte någonting som senare skulle återkomma många gånger. Hon kunde inte spela ett instrument. Hon kunde knappt hålla en takt om man bad henne klappa händerna. Men hon hörde. Hon hörde detaljer. Och när hon väl pekade på någonting visade det sig förvånansvärt ofta att hon hade rätt.

Jag började plocka isär låten. Gitarrer. Körer. Keyboards. Små detaljer i arrangemanget. Spår efter spår försökte jag förstå vad det egentligen var hon reagerade på. I ett 3.5 minuter långt helvete beståendes av drygt 150 kanaler. Till slut hittade jag det. Den där lilla beståndsdelen som stack ut. Hon log. Och jag fick erkänna det för mig själv.

Hon hade rätt.

Hennes konstnärssjäl. Sinnet för detaljer.

Hennes konstnärssjäl. Sinnet för detaljer. Den fanns där hela tiden. Inte i form av teknisk kunskap eller musikteori. Utan i hennes sätt att reagera på uttryck, balans och känsla. Hon hörde när någonting skavde, trots att hon inte alltid kunde sätta ord på varför.

Kvällen fortsatte i ett märkligt lugn. Vi pratade om allt och ingenting. Lät den ena låten avlösa den andra. Ibland kommenterade hon någonting hon hört. Ibland gled samtalet över till helt andra saker innan vi återvände till musiken igen. Jag drack öl. Hon drack vin. För några timmar sedan hade vi nästan slitit varandra i stycken med ord. Nu satt vi i samma rum och delade musik, som om den där dagen tillhörde någon annan.

På förekommen anledning. Eftersom jag redan hade initierat att bryta ner 150 kanaler i molekyler, så försökte jag roa henne med konceptet ”saker som inte är ämnade att sololyssnas på men som passerar i smeten”. Helt enkelt – allting vi gör är inte så förbannat bra på detaljnivå. Men vi har lärt oss vad vi går iland med.

Plötsligt kom hennes hand upp på konsollen. Hon tog mitt paket med cigaretter. Min första tanke var att hon tänkte ta dem ifrån mig. Hon hade ju avskytt att jag rökte nästan sedan dagen vi träffades. Jag hann nästan förbereda mig på ännu en diskussion om hur äckligt det var, hur dumt det var och hur jag borde sluta.

Men nej.

Hon tog en cigarett. Förde den lugnt till munnen och tände den. Jag satt bara och tittade. Först på cigaretten. Sedan på henne. Instinktivt väntade jag på hostningen. Den där första reflexen som nästan alla får när de försöker dra sitt första halsbloss. Jag hann till och med tänka att jag kanske borde resa mig och öppna toalettdörren.

*Snälla… spy inte på mattan*… eller i ”tronen”*

Ingenting av det hände.

Hon drog ett djupt halsbloss. Sedan ett till. Inte försiktigt. Inte trevande. Inte som någon som experimenterade för första gången.

Hon rökte som jag.

Djupa, lugna bloss. Lät röken vila kvar en stund innan hon drog ner den sista biten i lungorna. Sedan satt hon bara där. Helt avslappnad. Röken fick stanna kvar länge innan hon långsamt blåste ut den. Först genom munnen. Sedan den sista lilla strimman genom näsan.

Jag förstod absolut ingenting.

– Har du rökt förr? Varit rökare? Det har du aldrig sagt…
– Nej… aldrig…

Jag drog mig genast till minnes mitt eget första halsbloss. Busshållplatsen i Djursholm. 1980. Jag hostade. Spydde. Försökte igen. Hostade ännu mer. Spydde ännu mer. Någon värdig debut som rökare var det definitivt inte.

Hon däremot såg ut som om hon gjort det hela livet.

Det var nästan det märkligaste av allt. Inte bara att hon rökte. Utan hur hon rökte. Hela hennes kroppsspråk förändrades. Rörelserna blev långsamma. Avslappnade. Nästan självsäkra. Det var som om jag satt bredvid en annan människa än den jag trodde att jag kände.

Hon var vacker som rökare. Det passade henne på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Arrogant. Nonchalant. Sval. Exotisk. Mystisk. Nästan som en filmfigur. Jessica Rabbit dök faktiskt upp i huvudet, hur märklig den jämförelsen än kan låta.

Oavsett hur mycket jag försökte få ihop bilden lyckades jag inte. Ljög hon? Hade hon rökt tidigare? Eller var hon helt enkelt den enda människa jag någonsin träffat som kunde röka sin första cigarett som om hon aldrig gjort annat?

– Du är sexig när du röker…

Det var det enda jag kom på att säga.

Det var sant.

Och det lät förmodligen fullständigt idiotiskt.

Klockan närmade sig 2 på natten. 6 timmar hade bara försvunnit som absolut ingenting.

Hur många låtar som passerade minns jag inte längre. Förmodligen större delen av den katalog jag hade då. Det var innan nästan all musik började handla om henne. Innan mitt eget projekt fanns. Innan en lång rad singlar, en efter en, skulle komma att kretsa kring den magiska kvinnan från Estland.

Hon blev allt mer hemtam i ”tronen”. Sjönk djupare ner i fåtöljen. Vinet tog slut. Ungefär en och en halv flaska. Själv höll jag mig till ölen. I efterhand har jag ibland tänkt att jag kanske borde ha begränsat hennes tillgång till vinet.

Plötsligt reste hon sig. Hastigt. Skyndade sig mot toaletten. Jag förstod direkt.

Jag höll undan hennes hår. Pratade lugnt. Smekte henne försiktigt över ryggen. Hämtade en fuktig handduk och torkade hennes ansikte när det var över.

Vi gick in i sovrummet.

Hon klädde av sig. Helt. En slarvig hög på golvet. Den här gången lämnade hon ingen markör kvar, som hon gjort vid några tidigare tillfällen. Inga trosor.

Men det var över huvud taget inte läge. Det hade vilken människa som helst förstått om man inte var komplett idiot. Kanske inte hennes ex som försökt våldta henne hade förstått. Men som sagt. Idiot. Och det ligger väl inte i en våldtäksmans natur heller. Att ”förstå om det är läge”.

Jag klädde också av mig och lade mig bredvid henne. Hon hasade sig tätt intill. Lade ansiktet mot mitt.

Plötsligt kom dom. Samma ord som den där kvällen på Fåfängan;

– Jag älskar dig…
– Jag älskar dig…

Hon höll om mig hårdare och hårdare. Som om hon ville krypa in under huden på mig. Efter en stund kände jag hur kroppen började slappna av. Orden blev otydligare. Hon höll på att somna.

Min estniska var fortfarande alldeles för dålig. Och hon var både sömndrucken och berusad. ”Armastan sind” förstod jag. Resten gjorde jag inte. Efter något som lät som ”usumat…” tappade jag bort orden helt. ”Mind mah”. ”Ra lahku”. Eller något åt det hållet. Jag försökte långt senare återskapa ljuden i huvudet. Försökte förstå vad hon hade sagt.

Men jag gick bet.

Det sista man säger i det där tillståndet mellan dröm och verklighet. Jag tror det kan säga ganska mycket. Kanske försökte hon säga mig nåt. Från sitt innersta. Dom där fem-sex-sju meningarna. Ett språk jag inte behärskade. Lite sluddrigt.

Men kanske var det bland dom ärligaste saker hon någonsin hade sagt till mig.

Jag vet inte…

Vad jag vet är att jag somnade lycklig. Och jag vet jag älskade henne. Älskade henne innerligt ur själ och hjärta.