Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Gåvor

Fjorton Ord

12 juli 2026 / / 1 kommentar

En slutsats är inte alltid en förklaring…

– 21:a – 27:e Augusti 2023 –

Total tystnad rådde.

Hon besvarade inte ett enda sms på hela veckan.

På torsdagen den 24:e skickade jag henne 50 röda långskaftade rosor.

Eller, som min omgivning senare skulle komma att mynta det, för varje sak jag kostade på henne – ”nu ofredade jag henne igen”. Inte sällan med tillägg som ”stackars – blev drottningen kränkt av kryssningen?”.

Jag hade ringt floristen redan på måndagen. Jag visste att hon brukade åka till sina inköpsställen på torsdagar, så jag gav henne en enkel instruktion;

– Titta efter det vackraste du kan hitta?!

Blommorna levererades 16:45.

Kärleken gav ifrån sig ett livstecken;

– Sagt och samma svar gäller. Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.

Femtio röda långskaftade rosor. En hundralapp styck. Fjorton ord tillbaka. Det blev dyra ord. Dessutom var det kortare textmässigt än det lilla kärleksfulla kort som följde med buketten. För att inte nämna betydligt kallare känslomässigt.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Må så vara.

Till viss del kunde jag till och med hålla med. Det var minst sagt oerhört svårt att få två människor att fungera tillsammans när den ena kategoriskt vägrade se hur orsak och verkan faktiskt hängde ihop. Inte som teori. Inte som två olika upplevelser. Utan i verkligheten.

Problemet var att hon försökte vända på hela förloppet. Lägga skulden på mig. Göra min reaktion till problemet, samtidigt som orsaken till reaktionen försvann ur berättelsen.

Så absolut.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Jo. Det handlade faktiskt om ”de frågor”. Om ”de frågor” låg till grund för att ”vi inte gick ihop” så var det faktiskt exakt vad det handlade om.

Ett lösryckt konstaterande löste inte ansvarsfrågan.

För om jag verkligen hade förlorat mitt livs kärlek så skulle det givetvis ske på korrekta grunder. Inte därför att jag påstods vara orsaken till någonting som, åtminstone i mina ögon, stred mot all logik. Att vi inte fungerade därför att jag hade reagerat på hur hon hade agerat. Att verkan plötsligt blev orsaken, medan orsaken själv suddades ut. Den ekvationen gick inte ihop.

För hade hon agerat annorlunda hade vi också fungerat annorlunda.

De stunder vi faktiskt sågs fungerade vi. De dagar vi lagade mat tillsammans fungerade vi. De kvällar vi somnade tätt intill varandra fungerade vi. De timmar vi skrattade, planerade, längtade och saknade fungerade vi.

Och de gånger vi inte ännu en gång hamnade där vi alltid verkade hamna – i ännu ett samtal om varför vi inte fungerade – då fungerade vi ju faktiskt.

Det var inte frånvaron av kärlek som skapade haverierna.

Det var allt det andra.

Allt som inte fick frågas om. Allt som inte fick redas ut.

Allt som först förnekades och sedan användes som bevis för att vi inte gick ihop.

Därför gick det inte att bara acceptera hennes slutsats. Om slutsatsen byggde på ett resonemang där orsaken hade gömts undan och bara konsekvenserna låg kvar på bordet, då återstod bara en sak.

Loopen. Den måste redas ut.

Jag gav mig inte.

Hon gav sig inte.

Mitt svar blev därför givetvis speglande:

– Sagt och samma svar gäller. Jag sörjer givet att du inte älskade på samma sätt som jag och att mitt livs kärlek inte ville ha mig. Då kvarstår bara att objektivt lösa ansvarsfrågan. Att orsaken skapade verkan som du anser är ”det som inte fungerar”. Alltså måste ansvar tas för orsaken. Men det kan vi nog lösa hoppas jag!

Femtio röda långskaftade rosor var levererade.

Och medan hon sammanfattade oss med fjorton ord försökte jag fortfarande förstå hur två människor som fungerade så bra tillsammans kunde sluta fungera därför att den ena vägrade prata om det som hade fått dem att sluta fungera. Problem som hade skapats av samma person som vägrade mötas i ett försök att lösa dem.

Det lilla kortet som följde med buketten hade, av naturliga skäl, begränsat utrymme. Hennes sms hade däremot utan större tekniska problem kunnat innehålla åtminstone ett ord till.

Men för all del.

Varsågod…

Mitt Hem Är Inte En Soptipp

1 juli 2026 / / 8 kommentarer

Vissa ord går inte sönder när de uttalas. De går sönder hos den som hör dem…

– November 2025 –

Det hade blivit min födelsedag. Hon skickade ett sms. Ett kort ”grattis”.

Hon var nyss hemkommen från 10 dagar på Azorerna. Lyxhotell.

Hennes födelsedag låg några veckor fram i tiden. Men hon skulle komma att spendera den på sitt nästa bemanningsuppdrag. Stavanger.

Vad jag förstod skulle vistelsen komma att vara ett år. Jag förstod även, baserat på tidigare erfarenheter av hennes bemanningsuppdrag. Borås. Jämtland. Uppsala. Piteå. Hon skulle inte komma att meddela mig adressen. Knappt staden. Kanske landet.

Posten vidarebefordrade inte paket. Om jag hade förstått rätt. Så. Jag fick det levererat hem till henne. I mellandagarna mellan Azorerna och Stavanger. Lämnade helt enkelt paketet till blomsterfirman. När dom ändå körde ut dom 25 röda långskaftade rosorna.

Egentligen skulle vi ha åkt till Berlin dom mellandagarna. Hon hade aldrig varit där. Hon hade tackat ja. Hon sa hon tyckte det lät roligt. Det hade gått att administrera mellan hennes resa och hennes nya uppdrag. Jag hade bokat hotell 3 dygn. Hade köpt och betalat våra flighter.

Men så slutade hon höra av sig. Igen.

Jag hade köpt presenten på vår andra resa till Tallinn. Fått den hemskickad. Det hade inte gått att försöka ”smyga med den” hem när hon var med.

Handväska. Axelväska. Handgjord. Tallinn. Vi såg dom samtidigt. I butiken där i gamla stan. Jag sa jag tyckte dom var fina. Kanske lite dyra. Hon hade inte sagt emot. Definitivt inte kritiserat dom.

Det var absolut inget fel på kvaliten. Det var inte ”prisklass Michael Kors”. Men det var absolut inte billig skit heller. Tvärtom. Och så var det den roliga detaljen med designerns namn. Namnet på väskan. Broderat.

Väskan hade kommit hem från Tallin. Jag hade slagit in den. Jag hade bifogat ett handgjort kort. A5-format. Glada katter. Hjärtan. En text som gjorde gällande grattis på födelsedagen på framsidan. Tillägget på insidan. Att jag älskade henne. Att jag hade gift mig med henne vilken dag som helst. Och – att hon fick den nu eftersom jag högst troligt inte skulle få hennes adress i Stavanger och därför valde att ge den nu.

Till och med omslagspappret var specialbeställt. Glada katter. Hjärtan. Det finaste jag kunde hitta. Kom från Tyskland.

Jag lämnade paketet till blomsterfirman. Köpte rosorna. Dom skulle leverera.

Det blev tyst.

Så. Dagar senare kom hennes sms. Ett kort grattis.

Därifrån. Till hur det skulle komma att bli ännu en pajkastning. Utan motstycke. Hur ett grattis-sms kunde förvandlas till krig. Ett krig ovärdig människor som påstod sig älska. Ännu ett krig som baserades på loopen. Orsak och verkan. Men nu ett krig nu mycket mer infekterat än någonsin tidigare.

Ett krig där lyxkryssningen jag bjudit henne på nu titulerades som din ”fina” kryssning, med fina inom citationstecken, och jag givetvis slog tillbaka. Snabbt. Hårt. Där händelse efter händelse kastades fram och tillbaka. I ursinne.

Det där i helhet kommer jag till i ett kapitel långt fram i tiden.

Hon påpekade det själv. Hur ett grattis-sms kunde förvandlas så snabbt. Och till ett krig i sms som varade i nio timmar i streck. Ja det är dagens sanning. Nio timmar. Och inte ett sms i timmen. Utan omedelbart studsande svar. Ibland över 60 sms på en timme.

Jag kontrade. Ja. ”Var mitt initiala svar. Att hennes sms inte direkt kändes så känslofyllt. Var det sämre än att hon bemött min present med total tystnad?”

Hennes svar löd;

– Vad ska jag säga -tack för inget?
– Du kunde ha valt att sagt ”nej jag säger jag är upptagen om andra män frågar”. Du fick blommor och paket och eget gjort kort…Antar inget av dom – varken kort, blommor ellr present dög… ”Tack för inget”?? Du fick det i onsdags kväll 18:00
– En kort med lögner och väska,som hänger till knäna och har bajsande fluga på?  Tack,  min lägenhet är inte soptipp
– Kortet var sanning, förlåt att presenten inte dög. Förstår du slängde ”soporna”. Tack för att du avslutningsvis kallade nåt som var välmenta för ”sopor”…
– Den fula flugväskan? Vem vill ha sådant? Kort med lögner? Räcker 
– Jag tyckte den var fin… förlåt den inte dög!
– Att spendera sin tid och pengar på sådan väska med bajsade fluga är ngt
– Kortet var sanning… vad skulle varit ”Lögn”????
– Alla rader är ren lögn
– Jag la KÄRLEK bakom kortet. EXAKT VAD VAR LÖGN!?!
– Fira din dag nu!  Hoppas att NN skickar hjärtor och flugor som du tycker om
– Förlåt jag gav dig nåt!
– Gör min bästa att förlåta, mår illa av den flugväskan när jag tänker på det. Du måste hata mig rejält att anstränga att köpa och skicka ngt sådant till mig

Hon lyckades klämma in kvinnan som hon hade fått raseriutbrott av svartsjuka över där på Norr Mälarstrand. Jag kontrade blixtsnabbt med att hon bytt nummer på krogen på fyllan och sedan gått på date. Så höll det på. Nästa paj från henne. Nästa från mig – att hon gått på date med sitt ex bakom min rygg. Ett ex som dessutom försökt våldta henne efter avslutad relation. Smakfullt! Verkligen.

Jag mindes tydligt att axelremmen var justerbar. Man kunde med ett enkelt handgrepp fått väskan att inte ”hänga vid knäna”.

Mitt hem är inte en soptipp.

Jag förstod mycket väl var alla gåvor hade hamnat.

En fin morgonrock noga utvald. En liten söt kattstaty från La Goulette. En lika söt kattstaty från Tallinn. En förlovningsring hon burit 4 tillfällen – samtliga när ingen annan såg. Halsband. Klänningar. Stickade mössor, halsdukar, koftor för tusentals kronor. Kläder gjord av garn från fåren. Ett litet mumintroll. Kort efter kort efter kort. Som kommit med alla blommor jag skickat.

Jag förstod mycket väl vad hon sa mellan raderna. Hennes hem var inte en soptipp. Mina gåvor var sopor. Stort som smått. Dyrt som billigt.

På byrån intill sin säng hade hon en liten ”samlingsplats”. Små saker. Där fanns bland annat hjärtat med texten ”kram” som hon fått i den lilla mellansvenska staden vintern 2024 när hon tillfälligt ”flýttade tillbaka” några månader. Men inte halsbandet från Piteå sommaren efter. Det som hon skickade bild på måndagen efter festen i Piteå. När hon försvann. Det hon påstått hon köpt second hande, med ”en kollega”.

Jag funderade på vems gåvor det var som fanns kvar. Parallellt med mig. Vems gåvor som inte var sopor…

Jag hade aldrig någonsin kunnat finna i mitt hjärta att slänga den underbara muggen med katter på, som hon gav mig i Tallinn.

Den lilla svarta fårskulpturen jag hade fått av henne. I julklapp 2023. Den stod på sin plats i studion. Jag kallad den SoundSheep. Travesterandes Sound Cheap. Jag tittade på den. La fingret på huvudet. Som så många gånger förr.

Sa ett tyst ”du är inte sopor, det är ingen fara”…

Åk Med Någon Annan

27 juni 2026 / / 11 kommentarer

Det svåra beslutet var inte att boka resan…

– 18:e – 28:e Oktober 2024 –

Kryssningen till Tallinn tidigare under hösten hade varit överväldigande lyckad. Inte bara trevlig. Inte bara varm.

Kärlek. Närhet. Upptäckarglädje. Hand i hand genom Tallinn. Kramar. Pussar. Hon var den bästa guide jag kunde ha önskat mig. Visste saker. Visade saker om ingen annan guide skulle ha visat. Hon sa hon älskade mig. Visade mig saker från sin ungdom. Barer. Butiker. Marknadsplatser. Vi shoppade. JAg hade bokat bort på en jättefin restauang.

Det hade funnits en lätthet de där dagarna, som om allt gammalt slit plötsligt tystnat. Hon blev genuint glad över överraskningen. Sista morgonen, medan färjan gick genom grått vatten och världen ännu inte riktigt vaknat, sa hon att hon älskade mig. Igen. Hon sa samma sak hemma hos sig när jag kört henne och själv skulle bege mig hemåt.

Kanske var det där beslutet togs. Att göra något större. Inte en weekend. Inte ännu en middag. Något som bar. Få hålla hennes hand igen. Kramas. Pussas. I några olika länder runt Medelhavet.

Jag hittade MSC Cruises. Jag hittade deras Yacht Club. Jag valde noga. Hittade MSC Splendida. Av totalt 4300 passagerare fanns knappt 200 i deras ”Yacht Club”. Deras ”ship within a ship”-koncept.

Egen butler som hjälpte dig med vad du än önskade 24/7 . Tvättade och strykta kläder. Bara hänga på dörren. Eller om du så ville – eskortera dig till middagsbordet.

Sviten städad 2 gånger om dagen. Frukost och lunch för Gudar. Fyrarätters middag. Guide Michelinklassad. Vill man beställa ett vin a 500€ till förrätten – varsågod. Ett annat till varmrätten – varsågod.

Sju dagar i Medelhavet. Trieste, Split, Piraeus, Kuşadası, Athens och avslutade i Istanbul. Somna i Split. Vakna i Piraeus. Men utan att släpa väskor. Utan att byta hotell.

Och – jag hade köpt till extra ombord. Till exempel 3 olika tillfällen för en timmes massage. Hot Stone etc.

Allt det där överdrivna som egentligen blir vackert först när man delar det. Med den man älskar.

Flighter till Trieste. Två nätter så vi fick en extra dag där. Utan stress. Samma för Istanbul. Dom mest romantiska och vackra hotell jag kunde hitta.

Drygt hundratusen. En kärlekshandling i logistisk form. Exakt vad som var fel med det förstod jag aldrig. Hon började påpeka något om att jag inte frågat först. Men om man frågar i förväg — vad återstår då av överraskningen? Och vem blir arg över att ens partner överraskar en med en lyxkryssning i Medelhavet?

Det var nån helgdag. Någon klämdag. slutligen var det 2 arbetsdagar hon behövde ta ledigt. Från arbetet som sköterska inom vården. Hur svårt kunde det vara med 2 månaders framförhållning? Jag bad henne inte ta 1 månad tjänstledigt för att hjälpa mig städa källaren direkt…

Det var redan där något skavde. Inte öppet. Men som en sten i skon.

Det gick över till anklaganden. Anklaganden för att jag inte hade frågat henne innan blandades med att visa uppenbart ointresse. Nästan hånande ignorant;

– Hittat ett mysigt matställe i Trieste – verkar ha fantastisk mat….
– Vad heter stället då? 
– Osteria El Cassettin. Men man kan säkert hitta bättre middag. Gillar dock deras avsmakningsmeny 
– Säkert gott 
– Såg du menyn?Blev du hungrig av den?
– Åt just smörgås 
– Du får ta med smörgås till Italien! Blir mysigt…
– Okej 
– 👍

Jag hade letat restauranger i 3 timmar. The Fork. Tripadvisor. Valt noga. Såg det gott ut? Blev hon sugen? Dög mitt förslag? HAde hon åsikter? Hon fick ju alltid bestämma.

– Jag åt just en smörgås...

Väl medveten om min passiv-aggressiva hållning efteråt. Men ibland rann det över.

Hennes pass hade gått ut, och trots att entusiasmen inte direkt vällde ur henne ordnade hon ett nytt. Så någon sorts ”ja” till resan fanns ju ändå. Jag insåg senare att hennes engagemang var på en nivå där jag faktiskt kände lycka över att hon förnyade sitt pass.

Vi skulle vara borta över min födelsedag. Jag tyckte det hade stil.

Embarkeringen kröp närmare. Appen från MSC började påminna om check-in. Närmast anhörig. Passnummer. Foto. Alla de där små formaliteterna som föregår stora förväntningar. Jag gjorde allt direkt. Hon gjorde ingenting. Mindre än två veckor kvar. Fortfarande inte incheckad.

Och där small det.

Det märkliga var att min fråga var tämligen odramatisk. Nästan administrativ. Men laddad av historia.

För efter maj 2024, när hon sagt att hon ville bryta kontakten om jag “kände så” när jag påpekat det kändes som om hon bara lekte med mig, hade hon ju återkommit efter nästan åtta veckors total tystnad.

Och under den tiden hunnit byta nummer med en man på fyllan. Gått på date med honom. Det var redan erkänt. Det var bakgrunden.

Så jag skrev:

För att inte förstöra vår semester tillsammans med ouppklarade saker eller onödiga bråk frågar jag nu, och hoppas på ett ärligt svar — har du bytt nummer med, eller varit på date med någon mer än den man du redan erkänt?

Nyckelordet var inte “date”. Nyckelordet var någon mer.

En rak fråga. Nästan kirurgiskt avgränsad. Svaret kom i en enda rad. Som ett gevärsskott.

– Ska du hålla på och bråka kan du åka med någon annan.

Jag försökte förklara. Att syftet var motsatsen till bråk. Att jag just försökte undvika bråk under resan. Att frågan aldrig hade existerat om hon inte först svikit. Det hjälpte inte. Nästa mail:

“Åk med någon annan.”

Sedan igen. Och igen. Mail. Sms. Samma ord. Inte variationer. Inte vettiga argument. Som ett mantra. Som en förbannelse;

– Samma fråga om och om… Har du bekymmer red med någon annan som sagt
– Finns en anledning till frågan. Har väl rätt till ett ärligt svar och kunna anpassa MIN sfär till verkligheten?
– Verkligen är att du har ställt samma fråga över två år
– Ja – för att du har ju sagt du är singel om andra män frågar, och bytt nummer på krogen/gått på date. Det är verkligheten som skapat frågan.
– Du har ingen anledning att fråga och jag har ingen anledning att svara. Samma fråga om och om som inget annat finns …  Ha en fin dag! Res gärna med någon annan 
– Jo jag har anledning att fråga. Den anledningen har du skapat genom att säga du är singel om andra män frågar, byta nummer på krogen på fyllan och sedan gå på date. Begär bara ett ärligt svar innan resan Du har ingen anledning att svara. Nej. Och då tar jag mina beslut gällande ”relatioen” utifrån ditt uteblivna svar. Punkt. Ditt val! Inte mitt!
– Åk med någon annan!
– förra veckan så TRODDE jag faktiskt du VILLE resa – och med mig – även
om det gick läsa in ”du _kan väl_ rea om jag inte hittar nån annan” men jag noterade även att du kategoriskt inte besvarade frågan om du såg 
fram emot resan… men ändå trodde jag
– Åk med någon annan.
– Men ändå ljög du då för mig för två veckor sedan – rakt i ansiktet – och
sa du INTE varit på mer date??? Varför??
– Har ljugit också nu?  Behåll dina antagande och tro mm…  Hoppas att du hittar en trevlig reskamrat. Tack för idag
– Mycket kan hända på 3 veckor. Därav frågan IGEN! VAD var ens tanken med att åka på en resa du inte VILLE göra och INTE såg fram emot? Leka med mig lite till – se hur långt man kunde ta det?
– Så du tror att du får säga och behandla mig hur som ??? För att du har köpt en resa som jag har inte önskat? Att du får skriva massa skit till mig?  Prata skit mm? Och jag bör önska resa med sig? Sagt från början att res med någon annan, jag har inte önskat den resan, du har inte ens frågat om de datum passar eller inte
– Aldrig ”Behandlat dig hursom”. Aldrig skrivit skit till dig. Jag ställde EN rak fråga. På förekommen anledning. En anledning DU, ingen annan än DU har skapat. Om du varit på någon MER date!
– Det är inte ditt bekymmer och jag måste inte inte svara. Samma fråga dagligen. Gå till psykolog!!!! Vi har inte haft en relation sedan… du har bättre koll… Och vi kommer inte ha det heller

”Vi har ingen relation och vi kommer inte ha det heller”.

Jag smakade på den meningen. Satte den i paritet till hur hon agerat senaste sex månaderna. I alla fall delvis. Det var många saker. Det var väldigt många saker som kunde ha lurat mig, eller säkert även många andra, att vårt interagerande, inte sällan initierat av henne, indikerade någonting helt annat än ”vi har ingen relation”.

Det var egentligen inte första gången jag såg just den mekanismen.

När frågan blev obekväm besvarades den sällan. Istället flyttades samtalet någon annanstans.

”Jag är singel om andra män frågar.”

”Nästan monogam.”

”Åk med någon annan.”

Orden såg olika ut. Situationerna såg olika ut. Men funktionen var märkligt likartad. Frågan som utlöst dem blev aldrig besvarad. Samtalet handlade plötsligt om någonting annat.

Det tog mig lång tid innan jag insåg att det kanske var just där loopen uppstod. Inte i själva frågorna. Utan i att de aldrig fick några svar. Men precis som med hennes ”jag är singel om andra män frågar” hade givit konsekvensen att då var ju även jag singel, som i sin tur skapade svartsjuka hos henne, skulle även ”åk med någon annan” ge konsekvenser. Konsekvenser för henne. Konsekvenser som dels skulle komma att skapa utbrott efter utbrott av samma svartsjuka jag sett tidigare. Och inte minst skulle hon dessutom försöka att klandra mig för en situation hon skapat.

Hon skapade en situation där jag inte gavs något val. Som gav konsekvenser. Sedan försökte hon skylla konsekvenserna på mig. Som om det varit mitt fria val. Det var det inte. Det var inte mitt val. Det var hennes val. Meningen ”åk med någon annan” skulle visa sig få större konsekvenser än hon anande.

Orsak → Konsekvens
Orsak → Symptom
Orsak → Verkan

En annan detalj slog mig långt senare. Hon hade i samma andetag sagt:

”Vi är inte tillsammans.”
”vi kommer inte bli det heller.”
”Åk med någon annan.”

Det var tre tydliga besked.

Problemet var bara att när jag började förhålla mig till dem som verklighet verkade inte konsekvenserna längre vara lika självklara för henne. Det var egentligen samma mekanism som tidigare.

”Jag är singel om andra män frågar.”

Jag accepterade att hon då också gjorde mig singel.

”Åk med någon annan.”

Jag började till slut undersöka möjligheten att faktiskt göra det.

”Vi är inte tillsammans.”

Jag började förhålla mig till att vi faktiskt inte var det. Varje gång verkade inte orden i sig vara problemet. Problemet uppstod först när de fick konsekvenser..

Svek från henne
↓
Förlåtelse
↓
Frågan om det hänt igen
↓
”Du bråkar.”


”Åk med någon annan.”
↓
Jag börjar undersöka möjligheten att göra det.
↓
Konsekvensen blir verklighet.
↓
Svartsjuka.
↓
Anklagelser.
↓
Mitt fel.

”Vi är inte tillsammans.”
↓
Jag accepterar att jag är singel.
↓
”Vi kommer inte bli det heller.”
↓
Jag accepterar faktum, och informerar henne om vilka konsekvenser hennes egna ord får för henne.

Här hade jag kunnat skriva "Jag accepterar och kommer leva mitt liv därefter." Men på grund av mina känslor för henne var det aldrig ett alternativ. Därför nöjde jag mig med att påpeka vilken konsekvens hennes egna ord fick för henne. Det är en stor skillnad. Och den konsekvensen kom dessutom omedelbart. Inte om en vecka. Inte om en månad. Inte om ett år. Omedelbart. Det är en stor skillnad.

↓
Reaktion.
↓
Mitt fel. → ”Åk med någon annan”

Det kunde faktiskt bli mer spännande. När jag senare. I en argumentation där jag la fram vilka tre alternativ jag lämnats med pga hennes ”åk med någon annan” fick hon ett vredesutbrott. Skrek att ”jag kunde ha valt det rätta alternativt – att sluta bråka”.

Åk med någon annan.

Men det är såklart lätt att använda meningen. På samma sätt som ”Jag är singel om andra män frågar”, för att försöka friskriva sig från commitment, öppenhet och ärlighet.

Dessutom använde hon nästan kostnaden emot mig. Som om jag gett sken av att köpa/äga henne. Jag hade inte ens talat om för henne vad den kostade. Varken kryssningen, hotell eller flighter. Det var inte relevant. Jag förstod det måste komma från en annan man i en annan tid. Någon som faktiskt inte bara trodde han ägde henne utan även behandlade henne så.

Och för mig var det inte ”ur bakfickan”. Jag hade inte dryga 40 miljoner på mitt personliga konto. Jag hade jobbat. Offrat. Försakat. Snålat. Planerat. Kämpat.

Från min sida var det inte på något sätt kopplat till eller förknippat med någons som helst form av krav. Inte någon som helst motprestation. Inte någon som helst skuld. Inga bokförda handlingar. Ingenting. Faktiskt inte ens tacksamhet.

Men kanske. En lågmäld förhoppning om att det skulle landa i god jord. Inte resultera i anklagelser. Hån. Nedlåtande sarkasm. Och ännu ett tillfälle att gnida i ansiktet att vi inte var tillsammans. Och att hon inte behövde redogöra för om hon varit på någon mer date. Eller att vi aldrig skulle komma att bli tillsammans.

Behövde vi det egentligen? Bli tillsammans. Hon hade lyckats avsluta relationen 39 gånger. Men bara inlett den två. Sedan Juni 2022.

“Åk med någon annan.”

Det var inte riktigt den känsla jag tänkt mig för spenderade hundratusen kronor.

Jag började gå igenom alternativen.

1. Åka själv.

En vän sa torrt:

— Semester är nog klokt. Men kanske inte till alla platser du tänkt uppleva med henne.

Det var sant.

2. Ligga hemma på soffan, dricka för mycket och tänka på en tom hytt i Yacht Club. 100.000 bortkastat.

Eller…

göra det hon själv upprepade gånger sagt.

3. Åka med någon annan.

Det var inget litet beslut. Inte ekonomiskt. Men framför allt inte existentiellt. Jag hade bokat den resan av kärlek. Av omtanke. Omsorg. För att Tallinnresan varit så bra.

Två veckor före embarkering ringde jag MSC. Frågade om namnbyte på medpassageraren. Om deadline. Jo. Det gick. Senast en vecka innan avgång.

Jag skrev till henne. Behövde besked.

Svaret: Hon ville inte åka.

Jag skulle åka med någon annan. Någon ”jag inte bråkade med”.

Veckan gick.

Kattvakten var bokad, klar, och betalad. Jag hade trots att allting var overload av All Inclusive skapat ett konto namngivet ”Medelhavet med (hennes initialer)”. Fickpengar. Guider. Gåvor. Vad som nu kunde dyka upp. Min tanke var att bibehålla samma koncept på alla våra övriga resor, varde evenemang, varje date. Att hon inte ena skulle behöva fundera på att ta med ett betalmedel.

Inte för kontroll. Inte för någon annan anledning än att jag ville hon skulle känna sig ”Påkostad”.

Fredag. MSC stängde växeln 17.00.

Jag mailade henne. Sms:ade. Påminde. Checka in senast 16.30. Inget hände i appen. Inte heller ett enda livstecken eller svar.

Jag satt på trappan hos min bästa vän.

Drack kaffe. Rökte.

Vägde sönder mitt eget huvud. Grät. Min bästa vän tittade på mig. Tyst. Gav mig en stor lång kram.

– Jag vet inte älskade vän. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag vet att du förtjänar bättre än att ha det såhär.

16.50 ringde jag MSC. Det var inget lätt beslut. Inget triumferande. Inget man berättar om med höjd haka. Bara ett beslut som återstod när någon annan sett till att alla andra dörrar stängts.

Hon hade inte gett mig något val. Ingen vilja att lösa något. Ingen vilja att stå för det hon gjort och ta konsekvenserna Ingen vilja att förstå mig och de känslor och funderingar hon skapat med sitt tilltag.

Och någonstans där förstod jag något om henne.

När verkligheten pressade. När ansvar krävdes. När sanningen stod kvar. Då kom alltid samma reflex.

Spring iväg. Eller säg åt den andre att göra det.

Åk med någon annan.

Jag vet faktiskt inte vad hon hade förväntat sig. Och jag fick aldrig veta exakt när hon upptäckte att hennes ord fått konsekvenser. Vad jag vet är när deadline, absolut deadline, för check in var.

Och jag vet hennes inloggning till appen var kvar. Hon kunde inte ändra någonting eller checka in. Den möjligheten var borta. Deadline var passerad. Men jag vet hon kunde se bild och namn på resenären. Jag är ganska säker på att hon loggade in.

Konsekvenserna hade kommit direkt. Även denna gången.

Hennes val. Inte mitt!

Nånstans tror jag det hade varit en bättre upplevelse att checka in inom föreskriven tid. Istället för att bråka.

Och där gjorde plötsligt Plus Ett entre. Igen. Och jag tror att Kärleken, retrospektivt, ångrade sitt ”Åk med någon annan”. Längre tid än någon hade kunnat föreställa sig.

Lekstuga

9 juni 2026 / / Inga kommentarer

Små exakta rörelser för att dölja…

– 15:e april 2023 –

Hennes sms hade kommit i följd.

Först – att hon inte ville komma och hälsa på mer. För att det alltid blev bråk efter hennes besök.

Sedan nästa – att hon aldrig mer ville ha kontakt. För att jag var konstant arg. För att jag var elak.

Det var formulerat som ett beslut. Slutgiltigt. Som om allting redan var avgjort. Jag kunde bara utgå ifrån att ”aldrig mer ha kontakt” var synonymt med att relationen, och förlovningen, var terminerade. Hur nu förlovningen kunde vara terminerad när den inte fanns. Eller gjorde den det? Hade den gjort det? Hon hade ju burit ringen på våffeldagen. Och vid sitt spontanbesök helgen efter.

Således hade ”hon ville se att vi fungerade innan hon kunde tänka sig att överväga relationen” övergått till ”aldrig mer ha kontakt”.

Dagen efter skickade hon ett nytt sms.

En bild. Hon satt på en uteservering. Drack en öl. Vår. Kontrasten var total.

Jag skickade blommor. Blomsterleverantören ringde. Hon hade vägrat ta emot dem. Jag skickade igen. Dagen efter. Den här gången tog hon emot dem.

Kort därefter tog hon bort möjligheten att se vilka som kommenterat hennes nya profilbild.

Jag gjorde samma sak. Givetvis.

Det var inte kommunikation längre. Det var inte ens en diskussion. Det var markeringar.

Små, exakta rörelser.

Lekstuga.

Samtidigt gick det inte att låta bli att fundera. Varför ta bort möjligheten att se kommentarerna överhuvudtaget?

Det framstod knappast som ett beslut grundat i någon allmän princip. Snarare som ett ganska riktat beslut. Och människor brukar sällan dölja sådant som saknar betydelse.

Jag visste inte svaret.

Men frågan stannade kvar.

Att hon dolt möjligheten att se kommentarerna på hennes profilbild. Tagit bort taggarna på mina bilder av henne. Dolt sin relationsstatus. Det resulterade givetvis i sms från mig. Att hon rimligtvis borde inse att det skapade en osäkerhet, och frågetecken gällande vad hon dolde för mig. Eller dolde hon mig för någon?

Hennes svar lät inte dröja på sig:

– Du har varit osäker sedan vi träffades första gången och slänger massa konstiga saker över mig

– Det har varit mer dy själv som sagt att jag är singel,  du frågade och jag svarade. Inte konstigare än det men du gillade inte svaret och hakade på istället att ge tid… men med tanke på hur fel jag uttrycker mig, beteer, är osv får du bara vara glad 

Nej, det var inte jag som sagt att hon var singel om andra män frågade. Det var hon. Jag hade bara frågat om det. Ganska naturligt, tyckte jag. Och när jag inte fick något riktigt svar frågade jag igen. Också ganska naturligt.

Men någonstans på vägen verkade själva frågorna bli viktigare än det som hade sagts från början. Som om antalet gånger jag återkom till ämnet vägde tyngre än det ursprungliga uttalandet.

Det var ett mönster jag skulle komma att känna igen.

Om jag blev osäker på grund av någonting hon sagt eller gjort, blev osäkerheten mitt problem. Om jag ställde frågor, blev frågorna problemet. Om jag försökte resonera kring motsägelser, blev resonemanget problemet.

Själva utgångspunkten försvann ofta ur diskussionen. Kvar blev min reaktion på den. Och där fanns ingen lösning. För om orsaken aldrig fick diskuteras, återstod bara följderna.

När jag påpekade att dolda bilder, borttagna taggar, gömd relationsstatus och liknande rimligen skapade frågetecken, ledde det inte till svar.

Det ledde till nästa motrörelse.

Som om varje försök att förstå någonting bara flyttade frågan ett steg längre bort.

Marginalen

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

10 minuter…

– 23 mars 2023 –

Jag kollade PostNords app flera gånger om dagen.

Som om uppdateringarna kunde förändra något bara genom att bli sedda. Som om en människa kunde påverka ett förlopp genom att stirra tillräckligt länge på det.

Det är märkligt vilka ritualer man skapar åt sig när man saknar kontroll. Man öppnar samma app. Läser samma status. Stänger den. Öppnar den igen en timme senare. Inte för att något rimligen hunnit förändras, utan för att man hoppas att verkligheten ska ha gjort det ändå.

Det tog tre dagar innan hon brydde sig om att hämta ut sitt rekommenderade brev. Tre dagar där ringen låg stilla i ett system som på många sätt visade sig mer pålitligt än vi någonsin varit tillsammans. Eller snarare isär.

Sett till att det var PostMord kunde man nästan ha byggt en slogan på det. Eller en bumpersticker.

Eller lagt grunden till världens sämsta bestman-tal. Nånsin.

”[Våra namn]. En relation mer instabil än PostMord.” Något åt det hållet. Humor är ett märkligt försvar. Man skämtar om saker för att slippa erkänna att de gör ont.

Under tiden hade jag skickat rosor igen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Eller jo. Det vet jag nog. Jag ville att hon skulle veta att jag älskade henne. Det är bara förklaringen som låter så fruktansvärt mycket sämre när man säger den högt. För vissa.

Man fortsätter ibland långt efter att förnuftet slutat delta. Som om vissa handlingar har en egen tröghet. Som om kroppen fortsätter springa fast loppet redan är avgjort.

Och här kommer tillfälligheternas spel. Ödets nyck.

PostNords notis kom 18:05. Rekommenderat brev uthämtat.

Floristens sms kom 18:15. Rosorna levererade.

Tio minuter.

Det var marginalen.

Inte en dag. Inte en timme. Tio minuter. Ungefär den tid det tar att överkoka pasta. Eller gå hem från utlämningsstället för hennes del. Eller stå i hallen och fundera på vilket paket man ska öppna först.

Hon hade ungefär femton minuters promenad hem.

Med andra ord kom hon sannolikt hem med paketet under armen samtidigt som rosorna stod och väntade. Blommor i hallen. Ring i handen.

Tio minuter.

Det finns något nästan mekaniskt i det där. Som om känslor gick att synkronisera. Som om avslut gick att tidsbeställa. Som om PostNord och en blomsterhandel lyckats koordinera någonting som vi själva aldrig riktigt fick ordning på.

Jag tänkte att om det funnits någon rättvisa i symbolik så borde hon ha känt det då. Inte metallen. Inte rosorna. Utan sammanträffandet. Tyngden i att båda sakerna anlände samtidigt.

Men symboler fungerar bara på den som vill läsa dem.

I min fantasi hade hon hämtat paketet. Kommit hem. Konstaterat att den där ljugande idioten som inte gick att lita på — tacka Gud hon var av med faanskapet — hade skickat blommor igen. Rosorna stod där. Framför dörren. Mer lättöppnade än det andra paketet. Mer färgglada. Mer påträngande. De fick förmodligen första uppmärksamheten.

Sedan paketet. Ringen.

Jag vet naturligtvis inte. Vem faan kan veta?

Det var bara så jag såg det framför mig. Det är också märkligt hur mycket tid människor kan lägga på att föreställa sig saker de aldrig kommer få veta.

För henne var det säkert bara logistik. Ett paket. En bukett. Två leveranser.

För mig var det slutpunkten på något som aldrig riktigt fått börja.

Väl bekomme. Eller vad i helvete man nu säger när någon får både rosor och ett avslut inom tio minuter. För en förlovning hon avslutade via sms.

Jag stängde appen.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig.

Definitivt inte något för rosorna. De tidigare leveranserna hade mötts av så varierande reaktioner att de slutat vara användbara som prognosverktyg. Och definitivt inte något för ringen. Vad förväntar man sig ens när man skickar en förlovningsring till kvinnan som gjort slut?

Men kombinationen. Rosorna och ringen. Samma kväll. Inom tio minuter.

Där någonstans tror jag ändå att en del av mig förväntade sig… någonting.

Inte en kärleksförklaring. Inte en återförening. Inte ens ett vettigt samtal.

Kanske bara ett sms. Ett enda ord. ”Idiot.”?

Något som visade att paketet och blommorna inte bara passerat genom hennes hall som två logistiska händelser bland andra. Något som bekräftade att de faktiskt landat någonstans.

Torsdag. Klockan var 18:30.

Det förblev totalt tyst.

REK

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

07:59 20/03/23…

– 20 mars 2023 –

Jag hade till slut bestämt mig.

Att jag inte kunde göra någonting med den. Inte använda den till någonting. Inte ge den någon roll, inget liv, ingen framtid.

Den gick inte att bära. Den gick inte att sörja. Den gick bara att se på.

Hade hon burit den ens en sekund hade den kanske fått en annan sorts sorg. Ett affektionsvärde. Ett spår. Men så var det inte.

Den hade aldrig fått röra Hennes hud. Aldrig fått göra sitt jobb. Inte ens initierat det. Hon visste inte ens att den var en realitet.

Så jag skickade den. Slutligen.

Förlovningsringen hon sagt var den finaste av dem jag visat. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp den 25 oktober. Förlovningsringen till en förlovning hon sa upp trots att hon hävdade att den inte fanns. Förlovningsringen till en förlovning som enligt henne aldrig existerade – i en relation hon ändå avslutade.

Det var mycket som inte fanns.

Men ringen fanns.

Den var verklig. Den vägde. Den låg kvar.

Jag packade den. Varsamt. Inte hårt.

Bifogade ett kort. Egengjort. Baserat på ett foto av oss första morgonen tillsammans. Texten Armastan Sind. Och Hennes namn.

Som man gör med saker som inte längre får stanna, men som inte förtjänar att kastas.

Sedan lämnade jag in den.

REK.

07:59 den 20 mars anlände den till hennes utlämningsställe.

Mer exakt än mycket av det vi haft tillsammans. I alla fall på distans. I text.

Efter det fanns inget mer att göra. Inte med ringen. Inte med tanken på den.

Den, nästan, hade nått sin adress.

Det Kunde Bara Vara Jag

6 juni 2026 / / Inga kommentarer

Och det var kanske problemet…

– 5:e Juli 2024 –

Det ska sägas. Det hade krävt en hel del research. Old School.

Men för någon som varit på turné mer eller mindre konstant i en tid när det inte fanns internet, inga smarta telefoner, inga kartappar, inget google, bara improvisation, telefonkiosker och tjocka kataloger var det ändå inte oöverskådligt.

Det gick att lösa. Problem är till för att lösas.

Hon var på sitt bemanningsuppdrag ”i Norrland”. Ville inte säga var. Som vanligt. Hade skickat en bild på vandrarhemmet när hon kom fram sent på natten.

Det var vad jag hade. En bild. ”Norrland”. Och en ungefärlig tidsaspekt för resan.

Jag började spåra vandrarhemmet. Efter många om och men hittade jag det. Många timmar med många bilder på vandrarhem blev det. Sedan närmaste ort. Närmaste blomsterhandel. Inget svar. Till slut fick jag tag i en av ägarna via hennes privata mobil. Butik stängd för sommaren. Dead end.

Närmaste öppna blomsterhandel låg drygt tjugo mil bort. Tre timmar med bil. Enkel väg.

Normala människor hade kanske stannat där. Jag vägrade. Det gällde Henne. Kärleken.

Med hjälp av en gammal turnékamrat, beredd att ställa upp i ur och skur som turnekamrater gör även 20 år senare, och dessutom bosatt i den inte särskilt närliggande orten, hittade jag ett åkeri. Ägd av en bekant till honom. Ägaren var förvånad över uppdraget, men min vän hjälpte till med ”förtur”. Fraktlösningen var minst sagt groteskt feldimensionerad för ändamålet. Men det som fanns att tillgå.

Man kan tydligen skicka blommor även med långtradare. Inte optimalt för miljön. Men det går. Det fanns något absurt i det som nästan tilltalade mig. Rimlighet hade aldrig varit mitt främsta styrmedel.

Först koll med vandrarhemmet: Förklara övergripande – vem vad när hur varför.

Kunde de ta emot blommorna? Ja. Kunde de ordna vas? Ja. Kunde de ställa dem på hennes rum? Ja. Check.

Beställa rosorna. Betala via Swish. Check.

Slutliga instruktioner till min väns vän som drev åkeriet. Betala via Swish. Check. Rosorna var på väg.

Några timmar senare kom sms.

– Tack för de vackra rosorna. Och sedan tillägget: Det är inte roligt.

Det där fastnade. Inte roligt.

Well. Jag tyckte på ett plan att det var ganska roligt. Inte renodlat humoristiskt i sig med ett stort fång röda rosor.

Men vansinnigt. Romantiskt i sin överdrift. Lite donquijotiskt. Långtradarsända rosor till ett avlägset vandrarhem i Jämtland. Klart det hade något komiskt i sig. Men för henne betydde det något annat.

Hon hade varit ”hemma”. Sett lastbilen komma. Sett chauffören bära in blommorna i huvudbyggnaden. Och förstått.

På något sätt märkligt. På något sätt inte alls märkligt. Hon visste förstås direkt. ”Det kunde bara vara jag”.

Och hennes det är inte roligt — ju mer jag tänkt på det, desto mindre tror jag det handlade om blommorna. Det lät mer som psykologiskt försvar. Som när någon blir träffad på ett sätt som gör dem avväpnade och svarar genom irritation.

Nästan kränkt. Nästan överrumplad. Någonstans mitt emellan. Som om gesten samtidigt rörde och hotade.

För hennes profil tålde illa det där. Att någon hittade henne. Att någon tog sig förbi hennes autonomi. Att hennes undanhållna plats inte längre var undanhållen. Integriteten blev plötsligt penetrerad. Existentiellt.

Och kanske var det just det som skavde. Inte blommorna. Utan att jag hittat henne. Trots hennes Norrland. Trots murarna. Trots avstånden.

Kanske gjorde det henne glad. Kanske kränkt. Troligen båda. Det ena utesluter inte det andra.

Hur det nu kunde kränka någon att få blommor.

Omtanke. Kärlek. Ansträngning.

Varför var hennes integritet viktigare än det? Varför viktigare än tillit?

Jag berättade om episoden för en bekant utanför turnélivet. Hennes reaktion var ett storögt: – Hur i helvete bar du dig åt? Och ja. Det var väl en rimlig fråga.

Men… the show must go on. Any cost. Any effort. Det var kanske både min styrka och min sjukdom. För mig var det bara en dags arbete och en del pengar.

Det var ingenting mot vad jag lagt på att försöka förstå varför hon efter 2 år inte bara kunde tala om för mig var hon skulle tillbringa en månad med sitt bemanningsuppdrag.

Långskaftade

5 juni 2026 / / Inga kommentarer

Ingen av oss anade omfattningen då…

– 16:a mars 2023 –

Jag gjorde det igen.

Skickade ett stort fång rosor. Långskaftade.

Inte för att blommor är oskyldiga. Utan för att de är långsamma.

De hinner fram utan att fråga hur man mår just då. De står där när humöret har passerat.

Skickade jag dom för att understryka mina känslor trots allt? För att visa att jag tänkte stå kvar även om världen plötsligt blivit mer komplicerad än den varit veckan innan?

Kanske.

Men ju längre tiden gått desto mindre säker har jag blivit på att människor egentligen vet varför de gör saker när känslorna är som starkast. Vi hittar ofta förklaringar i efterhand. Snygga förklaringar. Logiska förklaringar. Sådana som går att berätta om utan att skämmas.

Men hjärtat arbetar sällan på det sättet.

Det resonerar inte. Det röstar inte. Det sammanträder inte och för protokoll. Det bara drar. Ibland mot människor. Ibland mot platser. Ibland mot beslut som den mer rationella delen av hjärnan aldrig skulle ha godkänt om den fått frågan först.

Kanske följde jag bara mitt hjärta. Kanske följde jag en instinkt. Kanske fanns det redan då en känsla av att någonting höll på att glida iväg och att kortet var ett sätt att sträcka ut handen innan avståndet blivit för stort.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att kortet kändes självklart när floristen ställde frågan. Och det märkliga med sådana beslut är att de nästan alltid känns självklara i stunden.

Igatsen sind… (Jag saknar dig.)
Mõtlen sinust… (Jag tänker på dig.)
Armastan sind… (Jag älskar dig.)

Svaret kom som det brukar göra när någon redan bestämt sig.

Att rosorna var vackra. Att jag kanske borde ha skickat dem till någon annan.

Det var inget elakt i det. Det var värre än så. Det var korrekt.

Ingen av oss visste hur många blommor jag skulle komma att skicka närmaste åren.

I vår parallella smskonversation skickade hon en bild på rosorna hon fått.

Bakom dem, på soffan, låg några av hennes konstverk.

Det slog mig att hon hade kunnat flytta dem ur bild om hon velat. Eller fotografera blommorna närmare. Eller bara välja en annan vinkel.

Istället låg de där i bakgrunden. Tydligt synliga. Som om bilden inte bara handlade om rosorna.Som om den också handlade om henne. Om det hon skapade. Om det som var hennes.

Det var verk jag älskade. Verk jag vid något tillfälle frågat om jag fick köpa. Inte för att vara snäll. Inte för att hjälpa henne. Utan för att jag faktiskt tyckte om dem.

Kanske betydde det ingenting. Kanske råkade de bara ligga där.

Men jag lade märke till dem.


Jag skrev att blommorna var ämnade att understryka vad mitt hjärta sa. Hon kontrade med att ”det spelade ingen roll vad hjärtat säger”.

8:e Mars

5 juni 2026 / / Inga kommentarer

Dom kom i vilket fall fram…

– 8:e Mars 2023 –

Skickade henne ännu en gång ett stort fång blommor.

25 långskaftade rosor.

Inget svar. Inget tack. Ingenting.

Tystnad.

Det märkliga med tystnad är att den sällan känns tom när man befinner sig mitt i den. Tvärtom. Man fyller den själv. Med förklaringar. Med förhoppningar. Med ursäkter. Med sådant man önskar att den betyder.

Men rosorna stod där oavsett. Det förstod jag av blombudets sms.

Frågan Om Frågan

4 juni 2026 / / Inga kommentarer

Varför undrar du?

– 27:e Januari 2023 –

Jag skickade henne ett stort fång röda blommor.

Inte för att det var någon särskild dag. Inte för att jag behövde reparera något. Bara för att jag tyckte om henne. Ibland var det så enkelt. Det skulle komma att bli en vana så småningom.

Eftersom det var blombud blev jag förstås nyfiken på om de kommit fram. Hon jobbade ibland tidigt. Ibland sent. Dagarna såg olika ut.

Jag hörde ingenting.

Några timmar senare skickade jag ett sms.

– Jobbar du tidigt eller sent?

Det var en enkel fråga. En sådan fråga som egentligen inte handlade om arbetstider över huvud taget. Jag ville bara veta om hon fått blommorna.

Svaret kom ganska snabbt.

– Varför undrar du?

Jag minns att jag reagerade på det. Inte starkt. Inte där och då. Men tillräckligt för att lägga det på minnet.

För det var någonting nytt.

Under lång tid hade raka frågor oftast fått raka svar. Kanske inte alltid fullständiga svar. Men ändå svar. Nu kom istället en motfråga.

Och det märkliga var inte själva formuleringen. Människor ställer motfrågor hela tiden. Det var att den dök upp där ett enkelt svar hade varit så mycket lättare.

Tidigt.

Sent.

Ledig.

Vad som helst.

Istället kom:

– Varför undrar du?

Där och då tänkte jag inte särskilt mycket mer på det.

I efterhand gjorde jag det.

För när jag senare försökte förstå när saker började förändras återkom jag ofta till sådana här små situationer. Inte stora gräl. Inte katastrofer. Inte de dramatiska ögonblick man tror ska förändra en relation.

Utan de små förskjutningarna.

När en rak fråga plötsligt inte längre får ett rakt svar.

När någonting nästan omärkligt flyttar sig några centimeter.

Och när man först långt senare inser att det inte var en engångsföreteelse.

Utan början på ett mönster.

Senare på kvällen skickade hon en bild på blommorna.

De stod på bordet.

Hon skrev tack.

Det gjorde mig glad. Det betydde att de kommit fram. Att hon uppskattat gesten. Mer än så behövdes egentligen inte.

Samtidigt reagerade jag på en annan sak.

Hon valde att inte lägga upp bilden på sin Facebook.

Det var inte första gången jag skickat blommor till henne. Och vid andra tillfällen hade hon inte haft några problem med att visa upp sådant hon blivit glad för.

Därför fastnade den där lilla detaljen hos mig.

Inte för att den betydde något i sig.

Utan för att jag inte riktigt förstod den.

Kanske fanns det en fullt rimlig förklaring.

Förmodligen gjorde det det.

Men det var ännu en sådan där liten sak som jag lade på minnet utan att tänka särskilt mycket mer på den just då.

Toppluvan

1 juni 2026 / / 1 kommentar

Jag stod utanför. På fler sätt än ett…

– 30 november 2023 –

Hon älskade toppluvor.
I alla former.
Hon bar dem ofta och var lika söt i varenda en.

Det gjorde valet av födelsedagspresent enkelt.
Och ändå inte.

Jag dammsög Stockholm efter en luva som var rätt.
Inte något för fyrtionio kronor på H&M.
Något som bar en tanke.

Biblioteksgatan.
Norrmalmstorg.
Jag gick förbi Acne av en slump.
Och där såg jag dem. Luvorna.

3500 kronor för en toppluva.
Okej.
Kashmir, tror jag.
Det spelade egentligen ingen roll. Den var rätt.

Jag beställde rosor också.
Skickade henne 50 långskaftade röda rosor.

Blommorna levererades med bud.
Jag skickade ett sms och skrev att jag hade en present att lämna om hon kunde komma ner till porten. Jag visste ju att hennes barn och hennes syster var där. Dom fick jag inte träffa för henne.

Svaret var att hon inte orkade.

Jag stod kvar vid porten.
Någon kom och gick in.
Jag gick in samtidigt.

Gick tyst.
Uppför trappan.
Till dörren.

Jag hängde paketet på handtaget.
Vände mig om.

Det var hennes son som hade slagit koden.
Gått in.
Han tog ingen notis om mig.

Så uppenbart visste han inte att jag fanns.
Eller hur jag såg ut.

Ironin var exakt.
Jag stod där med presenten till hans mamma.
I ett hus jag inte hade tillträde till.

En portkod jag aldrig fått.
Trots att jag nu bodde hemma i Stockholm igen.
Tjugo minuter bort.

Sedan juni.

Samtidigt som hon fått nycklarna till mitt hus, men aldrig använt dom.

Jag gick därifrån.

Det var ingen stor scen. Ingen konflikt. Ingen som sa åt mig att gå. Ingen som höjde rösten.

Ändå minns jag promenaden därifrån bättre än själva presenten.

Kanske för att den innehöll en motsägelse som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med.

Jag var mannen som tillbringat en hel dag på Biblioteksgatan och kring Norrmalmstorg för att hitta rätt födelsedagspresent. Mannen som köpt en toppluva för tre och ett halvt tusen kronor därför att kvinnan han älskade brukade frysa. Mannen som skickat femtio röda rosor till hennes dörr.

Och ändå stod jag utanför hennes port.

Utanför hennes lägenhet. Utanför hennes familj. Utanför den del av hennes liv som verkade sakna plats för mig. Dvs ungefär alla utom dom smulor som var nödvängdiga för att hålla mig kvar.

Jag försökte inte reda ut det då.

Kärleken har en märklig förmåga att få människor att acceptera sådant som de annars aldrig hade accepterat. Man hittar förklaringar. Hon är trött. Barnen är där. Systern är där. Fel tillfälle. Fel dag. Nästa gång blir annorlunda.

Och kanske trodde jag på allt det där. Eller så ville jag bara tro.

För sanningen var att jag gick hem med en känsla som var svår att sätta ord på.

Inte avvisad. Inte ovälkommen.

Bara märkligt långt bort från någon som samtidigt påstod att jag stod henne mycket nära.

Det skulle inte vara sista gången den känslan dök upp.

Jag skulle vara dum nog att göra om samma sak igen. Och förvänta mig annat resultat…

Gåvan

31 maj 2026 / / Inga kommentarer

Det märkliga var inte att hon gav mig bilen. Det märkliga var att den aldrig riktigt slutade vara hennes…

-13–17 oktober 2022 –

Trots det pågående kriget om huruvida jag var gift eller inte
kom hon plötsligt tillbaka till gården.

Hon skulle hjälpa till med fårklippningen.

Som alltid skickade jag pengar för resan
i samma sekund hon sa att hon bestämt sig för att komma.

Hon var försiktig när hon anlände.
Avvaktande.
Men redan efter kort stund förvandlades hon till ett litet glatt yrväder.
Som om inget hade hänt.

Det fanns ingen dialog om det som hänt dagarna innan.
Ingen vilja till dialog.
Inget ord om det hon själv dragit igång:
anklagelserna, skärmdumparna, snurren om att jag inte var skild.

Ingenting. Locket lades på. Jag för min del valde att inte ens försöka skrapa på ytan. Kanske hon gjorde detsamma. Jag önskar i själ och hjärta att jag där och då hade sett att det var fel väg. Att vi behövde någon sorts terapeutiska verktyg för att lösa dom här sakerna som plötsligt kunde uppstå. Men i stället för att lösa bakomliggande problem:

Vi skrattade.
Lagade mat.
Äggröra. Ansjovis. Egenodlade grönsaker.

Vi hade sex.
Intensivt.

Hon stod i köket efteråt.
Håret åt alla håll.
Leendet i samma riktning.
Hår och leende bar samma budskap:
bra sex.
Lycklig.
Tillfredsställd.

Vi pressade juice.
Hon bakade Estniskt bröd.
Vi lagade mer mat:
smörfräst salvia och rosmarin, lime, chili, lax,
hemgjort vitlöksbröd, srirachamajonnäs.

När fårklipparen kom hjälpte Kärleken till.
I för stor jacka.
För stor mössa.
Ändå vacker.
Med ett stort, öppet leende.

Varje kväll satt vi i soffan vid brasan.
Drack vin.
Kramades.
Såg på film.

Vi somnade tätt omslingrade.
Nakna.

Sista morgonen frågade jag om hon haft en bra helg.

— Ja, förutom när du är arg. Du är bara glad första kvällen. Sedan blir du arg på mig.

Jag tittade på henne.

— Har jag varit arg i helgen?
— Nej.
— Men varför säger du det då?

Hon började tokskratta.
Inte ett svar.
En bortförklaring i skrattform.
Som om frågan i sig var det roliga. Jag lät det passera.
Poängen var redan gjord, även om hon inte tänkte erkänna den.

Vid frukosten frågade jag om hon kunde tänka sig att ta med en detalj inom musikutrustning till en vän i Stockholm.

— Nja… alltså… gällande min bil…
— Du måste inte. Du får givetvis bensinpengar som vanligt. Jag kan betala om du orkar köra och leverera.
— Jag tänkte lämna den här.
— Lämna bilen? Här?
— Jag använder den inte. Det kostar parkering. Jag tänkte att du kunde få den.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Tänkte hon ge sin bil till mig?

Min BMW cabriolet var inte byggd för vinter.
Min och min exfrus gamla kombi var ett vrak.
Avställd.
Stod på min exfru.
Hon hade ställt av den i vredesmod.
Ägaransvar – inte föraransvar – och därför kördes den ändå.

— Jag kan inte bara ta emot din bil. Det förstår du väl. Jag måste betala för den. Men det kan jag inte nu.
— Vi får ta det som det kommer.

Jag bokade SJ-biljett åt henne.
Skulle köra henne till tåget.
I hennes bil. Då upptäckte jag att hon dessutom tagit med vinterdäcken. Så på något sätt var det planerat. Nogsamt.

Jag vinkade av henne på perrongen och åkte hem i hennes bil.

Jag förstod absolut ingenting.

Hade bilen varit ett vrak hade det varit logiskt. Skrotpremie. Ett problem som skulle bort. Men det var den inte. Den var tio år gammal. Fin. Tysk. Lågmilad. Välvårdad. Hon hade varit pedantisk med den.

Jag ringde min bästa vän. Berättade. Skickade bilder. Försökte få hjälp att förstå. Det fanns inget att förstå.

Kvinnan som bara några dagar tidigare bombarderat mig med skärmdumpar om att jag fortfarande var gift, gått i taket över en omslagsbild på Facebook och kallat mig lögnare, gav mig plötsligt sin bil.

Kontrasten var så stor att den nästan blev osynlig.

Jag noterade den, men jag stannade aldrig upp vid den. Kanske för att jag var för upptagen med att vara tacksam. Kanske för att jag så gärna ville tro gott om henne. Kanske för att jag inte ville ställa de frågor som egentligen fanns där.

Om bilen nu var en belastning, varför inte sälja den? Om ekonomin var pressad, varför ge bort något så värdefullt? Och hur såg hennes ekonomi egentligen ut?

Det var ett av de områden där hon alltid blev svårfångad. Inte hemlighetsfull på ett dramatiskt sätt. Bara undvikande. Konkreta frågor fick ofta abstrakta svar. Till och med enkla sociala frågor kunde glida undan. Jag noterade det, men drev sällan vidare.

Så bilen blev kvar som ett frågetecken. Ett mycket generöst frågetecken. Vad jag inte visste då var att gåvan inte skulle förbli en gåva.

Långt senare skulle bilen återkomma. Inte som transportmedel. Inte som generositet. Utan som argument.

”Du kör omkring i min bil.” Inte som ett konstaterande. Som skuld.

Det var den delen jag hade svårt att förstå.

Jag hade vuxit upp med idén att en gåva upphör att vara ens egen när man ger bort den. Att generositet inte bokförs. Att tacksamhet och skuld inte är samma sak.

Därför hamnade jag senare i en märklig position. Djupt tacksam över bilen. Uppriktigt tacksam. Rörd av omtanken. Samtidigt förbannad över att samma gåva kunde plockas fram ur arsenalen när andra argument inte längre fungerade.

Det var som om själva gåvan levde vidare efter att den givits bort. Som om den fortfarande hade en ägare.

Jag förstod det inte då.

Men när jag långt senare började se mönstret, och började förstå varifrån den här typen av skuldmekanismer kunde komma, började flera gamla händelser plötsligt se annorlunda ut.

Då var det redan för sent.

Negligén

31 maj 2026 / / Inga kommentarer

Det var svårt att förstå vad som var trasigt när så mycket kändes helt…

– September 2022 –

Jag hade börjat ge henne små presenter. Klänningar. Tröjor. Sådant.

Det mesta beställde jag på nätet. Jag bodde inte längre hemma i Stockholm och hade inte samma möjlighet att bara strosa runt i butiker och hitta saker som påminde mig om henne.

Just den här gången var upprinnelsen ganska enkel. Hon hade varit lite frusen.

Det borde rimligen ha slutat med en tjock tröja. Istället beställde idioten i mig en negligé. Jag minns inte varifrån. Hunkemöller kanske.

Det som gör historien bättre är att paketet bestämde sig för att komma ungefär samtidigt som hon bestämde sig för att inte komma. Den detaljen hade jag inte riktigt sett framför mig. Så jag skickade den till henne istället.

Några dagar senare kom en bild. Hon hade provat den. Bilden visade bara nederdelen och hennes ben. Försedd med skrattande emojis.

Jag förstod aldrig riktigt vad hon skrattade åt. Negligén. Situationen. Eller något helt annat. Åt benen fanns det i alla fall ingen anledning att skratta.

Men det intressanta var egentligen inte bilden. Det var att den kom.

Vi befann oss mitt i någonting som på pappret borde ha varit en konflikt. Veckor av diskussioner. Missförstånd. Anklagelser. Samma ämnen om och om igen.

Och ändå skickade hon bilden. Som om konflikten för ett ögonblick inte existerade. Som om den belägringen tillfälligt upphört.

Som om vi fortfarande var vi.

Jag tänkte inte särskilt mycket på det då. Jag blev mest glad. Glad att hon skickat bilden. Glad att hon svarat. Glad att det fortfarande fanns värme någonstans under allt det andra.

Det här var egentligen första gången jag såg fenomenet. Först långt senare började jag se mönstret. Konflikt och närhet verkade kunna existera samtidigt.

Samma dag kunde innehålla anklagelser, tystnad, värme, humor, saknad och kärlek. Som om relationen växlade spår utan förvarning.

Och när jag senare flyttat hem till Stockholm igen skulle det där fenomenet bli betydligt tydligare.

Vi kunde vara mitt inne i en konflikt. Ha bråkat. Missförstått varandra. Varit arga.

Och ändå kunde det komma ett hjärta.

En bild.

Ett sms.

Något som inte alls hörde hemma i sammanhanget.

Som om relationen aldrig riktigt bestämde sig för om den var trasig eller fungerande.

Det var först i efterhand jag började förstå hur märkligt det egentligen var. Men även varför det blev såhär.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑