Etikett: Avslut

0 till 100 på två sekunder…

– 22:a – 28:e Maj 2023 –

Den 22:a åkte Kärleken till Italien.

Med alla sina premisser. Allt sitt ”vi såg olika på om man behövde vara monogam i en relation”. Sitt ”singel om andra män frågar”. Sitt ”nästan monogam”. Med allting som tärde sönder mig.

Men jag skulle få annat att göra. Annat att tänka på.

Vi hade pratat om min förestående flytt vid hennes senaste besök. Och i senare sms samt samtal. Att den blivit tidigarelagd. På grund av mina insikter. Att det var en återvändgränd. Jag ville göra min omstart asap. Sagt att troligtvis skulle flytten nu komma att ske någon gång mot slutet av Juli. Eller kanske början. Det som återstod att lösa var mitt eget boende hemma i Stockholm.

Och viktigast av allt – fåren.

Sedan var det ju vildkatten. Honom tänkte jag under inga omständigheter lämna bakom mig. Han hade äntligen blivit nästan tam. Låg med mig i soffan. Kom springande när jag ropade. Följde mig runt gården vart jag än gick.

Jag insåg att det skulle ta tid att hitta ett riktigt bra hem åt fåren. Så jag började redan nu.

I god tid.

Jag berättade deras historia i en grupp för fårägare på Facebook. Svaren kom omedelbart. Bland annat från en komplett idiot som ville använda dem som gräsklippare på sin förbannade campingplats.

– Och på hösten då?

Slakt, såklart.

Hejdå dumdjävel!

Sedan dök det upp seriösa alternativ. Bland annat en familj som flyttat från Stockholm till landet. Mannen var polis. Vi pratade länge. Flera gånger. Han verkade oerhört vettig.

De ville väl.

De hade vilja.

De hade resurser.

Men kunskap?

Noll.

Så kom plötsligt det där mailet.

En kvinna och hennes sambo. Nära Stockholm. En stor gård. Enkel men fin. Välskött. Hjärtat på rätta stället. Hon arbetade inom veterinärvården.

Vi talades vid.

Och sedan igen.

Jag förstod ganska snabbt att de var rätt.

Jag kunde se mina får i ögonen och säga:

– Det blir bra.

Jag ringde polismansfamiljen och förklarade. Det som avgjorde var kunskap. Inte för att den andra familjen kunde något om får. Men de kunde djur. Och med veterinärvården som vardag förstod jag att alla möjligheter att lära sig, fråga och utvecklas redan fanns där.

Då var det jag själv kvar.

Radhuset var egentligen ingen nyhet. Min bästa vän hade nämnt det tidigare. Det fanns där. Som ett alternativ. En möjlig lösning om jag inte hittade något annat hemma i Stockholm.

Samtal med min bästa vän. Hon visste ju allt.

– Ja… men… ta mitt radhus då? Tills vidare…

Erbjudandet var inte nytt. Men nu blev det konkret.

Samtidigt var tidsschemat fortfarande baserat på fåren. Familjen behövde bygga hagar. Ordna lösdriften. Allting hade fortfarande en viss framförhållning.

Men så kom den där tanken. Den slutliga insikten som vuxit fram under veckan.

Varför sitta kvar här och vänta?

Gården gick mot sitt obevekliga slut. Situationen som helhet också. Relationen. Alla frågetecken. Alla motsägelser. Boendet. Återvändsgränden. Jag behövde ta tag i omstarten. Asap.

Jag hörde av mig till familjen som skulle ha fåren.

– När är det tidigaste ni kan ta emot dem?

– Om två veckor?

Det var Mirakel 1.

Där och då öppnades dammluckorna.

Samtal med min bästa vän igen.

– Om det blir tidigare än vi trott? Är radhuset en absolut realitet?

– Ja men absolut. Kanske hinner jag göra lite fint åt dig först?

Det var Mirakel 2.

Inom några timmar hade båda premisserna löst sig.

Då återstod bara själva flytten.

Men det var inte slut på mirakel.

Jag hade redan börjat förbereda mig lite. Fundera på vad som skulle med och inte. Hur allt skulle se ut. Hade börjat sälja en del som absolut inte behövdes.

En nära vän, som varit körsångerska på ett par album vi gjort några år tidigare, hade haft sin dotter på praktik i min studio under våren. Vi pratade ibland. Hon förstod att flyttläget var hopplöst. Speciellt med dom nya premisserna. Dom senaste buden.

Hon tog tjänstledigt.

Kom nästan en vecka.

Och hjälpte till.

Sådana handlingar man saknar ord för.

Det var Mirakel 3.

Jag sorterade.

Märkte.

Hon packade.

Studion. Arvegodset. Affektionssakerna. Litteraturen. Kläderna. Tygerna. Husgeråden. Verktygen jag verkligen behövde behålla.

En hel gård.

Ett helt liv reducerades till tre högar. Minimala.

Det som skulle med till radhuset.

Det som skulle till studion.

Och det som fick hamna i förvaring.

Vi arbetade i princip dygnet runt. Jag inte sällan berusad.

En del saker skänktes till grannar.

En del såldes.

Främst gammal turnéutrustning som jag visste att jag aldrig mer skulle använda.

Det mesta gick fort.

Bra utrustning hittar köpare.

Inte minst sålde jag min älskade BMW E30 Cabrio från 1993.

Mint condition.

Det var dags.

Rätt köpare.

Rätt bil.

Rätt pengar.

Någonstans under de här dagarna hade riktningen ändrats.

Och plötsligt gick allt fort.

Från att försöka lösa livet på gården.

Från en relation som inte verkade vilja samma liv som jag.

Från ”kanske till hösten”.

Till nu.

Från plan A till plan B.

Från att försöka rädda någonting till att acceptera att det redan höll på att sjunka.

En vecka senare återstod bara småsaker.

Som att köpa en gigantisk transportbur åt vildkatten.

Jag skulle köra det som skulle till radhuset med bil och släp. Det som skulle magasineras eller till studion fick flyttfirman ta hand om.

I köket stod kartongerna som skulle med mig.

I ett annat rum stod kartongerna och möblerna som skulle någon annanstans.

Det var två mycket trötta människor som satt där den sista kvällen.

Varsin öl.

Varsin satans fryspizza.

Men vi hade klarat det.

Det var Mirakel 4.

Under tiden var Kärleken i Italien. Vi hade sporadisk kontakt via sms. Hon visste nog inte riktigt hur mycket som hade förändrats. Vad jag minns så var status innan hon åkte till Italien var status ungefär ”troligt slutet på Juli”, och redan där hade det uppstått frågor från hennes sida. Nu – om drygt en vecka skulle vi bo tjugo minuter från varandra. Om drygt en vecka skulle vi leva i samma stad.

Jag i staden där jag vuxit upp. Staden där jag hade kontakter lite överallt. Staden jag kände som min egen bakficka. Borta var ”komma och hälsa på en dag”. Borta var kvällarna framför brasan. Borta var trädgården. Borta var gården.

Det var lite som att packa ner ett pågående sällskapsspel i lådan. Ställa tillbaka det i hyllan mitt i partiet.

Och plocka fram ett annat.