Etikett: Avslut

Hon var allting. Jag visste ingenting. Det blev det någonting...

– 17:e – 18:e Juni 2023 –

Det var tyst fram till 19-tiden på Lördagskvällen.

Då skickade hon sms;

– Kan du vara snäll och skicka bild på den andra gula lappen som du hade  på bilen? 

Jag reagerade på att det bara var en kort administrativ fråga om nåt jag skulle betala. Speciellt sett till gårdagen. Hade kanske hoppats hon skulle komma till insikt. Inleda på annat sätt. Det färgade mitt svar;

– Absolut. Kärleksfullt…
– Tack! Det fanns två gula lappar och ena betalade jag,är tacksam om du skickar bild på den andra, så jag kan betala den också 
– Absolut. Kul ha så kärleksfull kontakt
– Ja, mycket kärleksfullt. Ha en fin kärleksfull kväll. Enda var att jag vill betala p-böten 

Ja. Det enda hon ville. Det framgick. Därav min kommentar.

Jag fortsatte;

– Som om jag inte betalat varenda öre. Önskar kärleksfull kväll med din nya du vill stå för öppet
– Jag har ingen ny, men du var ute och röjde. Så ha  en fin kväll med din nya 
– Jag var ute och röjde??? Jag har inte varit ute öht sedan jag kom hem till Stockholm igen. Jag tog en öl i samband med min ansiktsbehandling. Kan du förklara “jag var ute och rökjde? Har ingen ny men är tyvärr singel… nån jag älskat dumpade mig och sa hon var singel ”Röjde” knappast… men ville hitta på nåt när min date (planerad 10 dagar men blommor och presenter) bokade av
– Ingen frågat eller på väg att fråga
– Handlar om principen. Hur vet du att ingen är på väg att fråga? Är du Saida
– Önskade få bild på den nr. 2 p-böte, inte bråka
– Bråkade inte påtalade fakta.
– Då är jag en dålig arsle
– Aldrig sagt. Var aldrig mitt val att vara singel sedan ett år (igår)
– Du har rätt
– Ja faktiskt 
– Hoppas att bilen fungerar och den nya uppskattar gåvan

Där kom den igen. Gåvan som nu blivit ett vapen.

Jag fortsatte oförtrutet att bemöta;

– Finns ingen nya Inte haft ngt annat än en monogam relation med dig under den här året… Men sa du var singel och ville inte stå för mig öppet
– Just,  jag tar ju upp hela tiden den singel grejen… Ha en fin date ikväll 
– Jet gör jag för att det sårade mig och jag ville du skulle vilja uttala relationen 
– Sa jag önskar mindre bråk
– Bråk var om att du sa du var singel. Inte stod för mig öppet.
– Tack för förståelse.  Du har rätt. Lycka till med din nya date. Det har du nu nog med din gårdagens date. Tur att du slapp den mrst usla som mig. Kärleksfullt framåt med din nya gårdagens date. Hoppas att ni förstår varandra och pratar samma språk. Du just skrev att singel dater, igår du nämnde ev date. Lycka till. Men tänk på att hitta en som talar samma språk
– Hade du sagt (öppet!!!) vi har relation hade jag inte varit singel. Vadå gårdagens date? Min gårdagens date ställde in för att umgås med sin dotter det är iofs helt ok men det var inte jag som ställde in.
– Du har så rätt, jag som usel så fel. Ha en lyckad date nu. Hoppas att din nya date liknar inte till bajskorv och är inte sådan skit människa som mig. Tack  för alla blommor,  hoppas att bilen fungerar och din nya date är bättre människa 

Hon återkom till bilen. Gåvan. Samma bil som redan tidigare hade dykt upp när hon varit arg på mig. Nu dök den upp igen. Tillsammans med min påstådda nya date. Dessutom från gårdagen. En date som inte existerade.

Jag satt fortfarande kvar i gårdagens diskussion. I att hon sagt att hon var singel. I att hon inte ville stå för mig öppet. I att hon hade bokat av vår årsdag.

Hon verkade befinna sig någon annanstans. Plötsligt handlade det om bilen. Plötsligt handlade det om en ny kvinna. Plötsligt om en ny kvinna i bilen hon givit mig.

Plötsligt handlade det om allt utom det vi faktiskt hade bråkat om.

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att ämnet ännu en gång hade flyttats. Att fokus ännu en gång hade förskjutits bort från det som gjort ont från början.

Bilen blev kvar. Den av henne påhittade daten också.

Men frågorna som startat hela diskussionen låg fortfarande kvar på bordet. Obesvarade

– 18:e Juni –

Jag skickade henne sms efter att ha letat efter en parkeringslapp jag inte kunde hitta;

– Hittar inte lappen. Vet säkert jag inte slängt. Kan ha ramlat/blåst ur dörrfacket. Tror den är fel men är den rätt skickar dom ju påminnelse. Skickar pengarna oavsett eftersom du verkar känna (och har sagt) jag inte betalar för mig.
– Det måste betalas. Ny dag , ny böte 
– Max en per 24 timmar. Inget att bråka om 
– Ny dygn ny böte
– 1 på 24 timmar.
– Ny dygn på börjar  kl 00:01
– 1 på 24 timmar. Läs
– Nej
– Som sagt redan skickat dig pengarna så det är inget att diskutera eller försöka bråka om

Plötsligt var det en diskussion om när dom utfärdade avgiften. Var 24:e timme eller varje dygn. Hon började skicka länkar om ”Regler”. Dom enda sms jag någonsin direkt markerat och klickat DELETE på från henne. Utan att läsa. Parkeringsbolaget skulle ha betalt per timme. Eller per 24. Det var fakta.

Det var ju så. Jag hade sedan vi träffades betalat alla resor. Övervägande merparten av all mat. Försökt ersätta henne för allting hon lagt ut. Och samma gällde för utgifter på bilen. Sa hon till om någonting swishade jag omedelbart. Någon enda gång skedde en miss. Och det hade hon slängt i ansiktet på mig månader senare. Så varför skärmdumpar. Varför länkar. Varför diskussion. Det hade räckt med ”Kan du skicka XXXX på swish tack!”

Jag fortsatte;

– Oavsett har jag redan skickat dig pengarna så det är inget att försöka bråka om- Läser inte!
– Inget att bråka om. Om du hittar lappen skicka, annars blir det söker påminnelse med extra avgifter
– Skitsamma. Som sagt inget att försöka bråka om. Oavsett har jag redan skickat dig 500. Skickar 100 till för ev avgift 
– Behövs inte
– Redan fått slängt i ansiktet ”jag inte betalade resor eller mat/utlägg”
– Skrev just att jag inte ville det. Beralar tillbaka när alla fakturor inkommit 
– Jo. 1500 i rosor står och vissnar sen fredags… så skit samma 
– Ledsamt att det inte gick att prata, annars hade vi träffats på fredag
– Du lämnade inte öppet för prata. Du sa bara ”upptagen från 21 för dottern kommer”. Hade det gått ändra med henne, varför gjorde du inte det istället för att säga till mig du måste gå 21?
– Du frågade när hon kommer. Jag sa fredag eller lördag.Du sa – avbokar allt.  Nästa dag försökte jag prata ingen men det gick inte… Du kör din race…  Vad ska jag göra. Du får göra som du vill. Du har rätt

Herregud. Vi var tillbaka där igen.

Det var nästan fascinerande. På mindre än ett dygn hade vi gått från vår inställda årsdag till en parkeringsavgift. Från relationen till parkeringsregler. Från varför vi inte träffades till när ett nytt dygn egentligen började. Först min nya date. Sedan bilen. Nu parkeringsregler.

Själva ämnena verkade bytas ut. Men jag satt fortfarande kvar i exakt samma frågor som dagen innan. Hon verkade redan ha gått vidare till nästa spår.

Och vadå ”körde mitt race”? Om ”mitt race” var att följa historisk kontinuitet och hålla mig till strikta fakta. Ja. Då gjorde jag det.

Jag fortsatte;

– Nej du sa slutligen hon kommer fredag 21… först då bokade jag av, pga respekt för att du ville umgås med din dotter. Innan sa jag bara att om det blir worst case får jag väl boka om.
– Kunde inte säga eftersom jag visste inte
– Ändå sa du ”kommer 21 så då måste jag gå”
– Istället för att hålla på nu kunde vi prata då, för att lösa situationen på bästa sätt, så vi kunde ha träffats. Du avbokade och jag hade ingen anledning styra upp hur /när hon anländer.  Inget att bråka nu. Hoppas att din nya date är mer intressant att prata/lyssna/diskutera med. Fanns ingen lösning eftersom du blev upptagen på kvällen

Vi var tillbaka på ickefakta. Igen.

Nej. Jag hade inte bokat av direkt. Jag nämnde det som det logiska alternativet om date och dotter eventuellt skulle kollidera. Jag bokade inte om innan det stod fullständigt klart att dottern faktiskt skulle komma 21 på Fredagen.

Om hon hade kunnat ändra dotterns ankomst. Varför gjordes då inte detta? Och varifrån kom det att jag gått på vår date med en ny date? Jag hade klantat till det i mitt sms. Ja. Uttryckt mig klantigt. Jag hade skrivit Men nu hade det plötsligt blivit att jag skulle gå på en ny date på samma bokning jag gjort för oss. Totalt från ingenstans. Dessutom var vår bokning 2000. Till 2100 när dottern kom satt jag hemma och skrev sms. Den ändlösa debatten om vem som bokat av.

Jag fortsatte;

– Hade du styrt upp hade vi kunnat ha date och då fanns ingen anledning boka av. Ganska logiskt och jag hade ingen ”Ny date på kvällen”. Det är ju bara ren bullshit!
– Du har jätte rätt, tack för förståelse 
– Den där ”ny date”, om du läser sammanhanget är vad jag skrev ”att VI kunde ev ha ny date” istället för den vi missade Jag visade förståelse för att du ville prioritera sin dotter. Kändes helt naturligt 
– Absolut,  när man kan prata med varandra kan mam ställa frågan… 
– Tack! Ha en fin dag! 

Jag funderade över hennes anklagelser om att jag hade någon ny. Hon hade sagt jag ”alltid frågade samma sak”. Jo.

Jag hade själv ofta frågat henne om hon hade någon ny. I början inte särskilt ofta. Mest som en lågmält skämtsam fråga. Men grundad i en oro över att faktiskt förlora den här fantastiska, magiska kvinnan jag just förälskat mig i till någon annan. Inte så konstigt egentligen. Världens vackraste och charmigaste kvinna. Min kärlek. 60 mil bort. Mitt i Stockholms uteliv. Alkohol. Kompisar utan namn 🔗. Mannen som försvann 🔗.

Så småningom fördjupades relationen och behovet av att fråga avtog. Men sedan kom de där andra sakerna. Alla småsaker som inte gick ihop. Att hon gjorde slut upprepade gånger. Att hon försvann på sina utekvällar. Att hon beskrev sig som singel om andra män frågade. Att hon var ”nästanmonogam”.

Där kom frågan tillbaka. Nu betydligt allvarligare ställd. Och av en anledning. På förekommen anledning. Hennes egna uttalanden utgjorde inte en särskilt trygg grogrund. Det kändes som att hon kunde träffa någon annan precis när som helst. Och jag ville bara veta. Så att jag inte satt där som en idiot. Ensam. Lurad. Med alla känslor. Alla förhoppningar. All kärlek.

Men en viktig sak. Det var alltid en fråga. Det fanns ett frågetecken. Hon upplevde det som en anklagelse. Hon påstod det var en anklagelse. Det var det inte.

Jag hade inte de tankarna formulerade för mig då. Jag visste inte det jag senare skulle komma att veta. Hade inte sett det jag senare skulle få se. Inte upplevt det jag senare skulle få uppleva. Men tre år senare, Juni 2026, hade jag börjat summera. Saker hade adderats. Frågetecken kring hennes ekonomi. Frågetecken kring konstiga frågor till mig från hennes grannar 🔗. Saker hon gjort.

En helhet som resulterat i en process hos mig. En vilja att få svar. få veta någontin om hennes resa genom livet. Från den där lilla flickan som ritade på Järnvägsgatan i Tallinn, till vad hon blivit. För hela hennes sfär var fascinerande.

Jag hade börjat fundera över hennes första år i Sverige 🔗. Mannen före mig. Flykten från honom 🔗. Senare flytten från den lilla mellansvenska staden till Stockholm 2021. Det jag senare fick veta om att hennes ex försökt våldta henne 🔗 efter deras relation avslutats. Fundera på varför i hela helvetet hon gått på en date med honom efter hans försök 🔗. Dessutom ha den daten samtidigt som vi sågs. Och säga till honom att hon var singel. Det jag faktiskt bara kunde beskriva som ”extremt dåligt omdöme”.

Jag hade börjat försöka relatera allting. Eller korsrelatera. Jag skulle komma att läsa om Komplex PTSD. Läsa om Desorganiserat Anknytningsmönster. Läsa om Avoidant Personality Disorder. Och jag hade ju dessutom någon att rådfråga och diskutera med. Min vän beteendevetaren. Förtattaren.

Jag hade börjat fundera på alla de gånger hon själv beskrivit hur hon lämnat när någonting blivit för svårt. Men inte bara relationer. Utan arbeten. Inte ett. Inte två. Inte tre. Fler. Betydligt fler. Och detta bara under våra fyra år tillsammans.

Jag hade börjat fundera över det hon sagt i våra tidigaste samtal 🔗. Att hon gått i terapi och hade rett ut sina issues. Vad var det för issues?

Hon skulle långt senare, under vår tid tillsammans, hävda att hon fortfarande gick i terapi. Dvs när ekonomin tillät. Jag hade erbjudit mig att hjälpa henne ekonomiskt med den biten. Av kärlek. Men när den diskussionen infann sig, vilket ungefär skulle komma att bli sensommaren 2025, var det en aspekt jag missade.

Språkbarriärer.

Min engelska var att betrakta som mycket god. Jag hade både studerat och arbetat i Los Angeles. Jag hade till och med en lätt accent. Jag kunde tvivelsutan föra allehanda diskussioner utan några som helst problem. Men från vardagliga samtal till att blotta sitt känsloliv. Sortera sina innersta tankar. Djupdyka i sina problem. Trauma, relationer, skam, rädsla, barndom, anknytning och identitet. Det var någonting helt annat. Helt annat. Jag insåg jag skulle stå mig totalt slätt där på ett andraspråk. Handfallen.

Det fanns inte en enda psykolog i Stockholm som hade estniska som modersmål. Inte vad jag kunde hitta. Jag letade speciellt på söder. Alltså skulle hon ha haft sin terapi på sitt andraspråk? Och hennes svenska, hur bra jag än ansåg den vara, var faktiskt sämre än min engelska.

Jag vet inte vad det var för issues hon diskuterade med sin terapeut. Men jag fann det helt osannolikt att terapin skulle vara givande på ett andraspråk. Om detta gällande terapin 2025 nu var sant.

Jag kan fortfarande inte säga att jag vet. Vet någonting om hennes ex. Vet någonting om hennes terapi, varken då eller senare. Vet någonting om hennes påstådda våldtäkt.

Det hon berättade behöver inte vara sant. Det hon berättade kan lika gärna ha varit toppen på ett isberg som jag aldrig fick se. Jag vet inte.

Jag brukar säga att jag aldrig fick några svar. Det är till övervägande merpart sant. Men det är inte hela sanningen. Det fanns också frågor jag aldrig ställde. Frågor jag kanske borde ha ställt. Frågor jag kanske inte vågade ställa därför att jag redan älskade henne för mycket.

Så jag kan inte säga att jag vet. För det gör jag inte.

Men jag kan säga att jag älskade henne över allting. Jag kommer kanske aldrig att sluta älska henne. Men jag vet det finns inte plats i min själ för att någonsin träffa en annan kvinna.

Är det fortfarande lite jag vet så var det ännu mindre jag visste då. Om framtiden. Om helheten.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total monogami från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången.

Den morgonen. Solen genom sovrumsfönstret. Hon. Sittandes på mig efteråt. Den gula handduken. Beröringen. Hur hon satt kvar på mig. En nästan en evighet. Hur vi tittade varandra i ögonen hela tiden. En annorlunda känsla. Nästan som att hon visste det var sista gången.

Kanske hade hon brutit monogamin redan då. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Hennes betydelse för mig var så stor att ingen annan någonsin skulle kunna bli ett alternativ. Kanske kände vi och skulle komma att känna exakt samma sak långt efteråt. Eller för evigt. Skulle komma att agera på samma sätt. Som om våra kroppsliga lustar för alltid skulle avslutas där. Den morgonen. Att det skulle avslutas med oss.

Kanske var det så. För henne som för mig. Kanske inte. Kanske hade hon valt en annan väg. Lagt ”oss”, lagt mig, åt sidan. Hittat nån date eller billigt krogragg på fyllan, något som avslutat hennes påstådda celibat. Enkelt. Alkohol och lust. Eller alkohol, dåligt omdöme, och en ren tillfällighet som inte betydde nåt alls.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bbjud t på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade samma man funnits hela tiden. Kanske hade det funnits hinder mellan dom. Kanske han hade varit gift? Kanske jag bara varit ännu en ”Mannen utan namn”. Någon som fanns där. Alltid. Om hon behövde närhet.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

För det fanns faktiskt ingenting annat i kommunikationen som plötsligt dykt upp där mellan oss. I tiden mellan vår sista date. När vi gick runt och letade efter någonstans att dansa, till hennes sista sms några veckor senare. Förutom att jag frågade hur och var hon skulle fira jul.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle ha skrivit låtar och texter. Över 25 singlar och snart 3 album mellan 2023 och 2026. Om henne. Om mig. Om oss. Texter om min kärlek till henne. Texter om hennes magi. Texter om hennes svek. Texter om mina funderingar. Texter om allt jag inte förstod. Till och med texter om att jag skrev en bok. Om någonting jag inte förstod. Hur det började med tre sånger om kärleken till henne. Intensifierades. Slutligen eskalerade totalt efter Januari 2026. Efter hennes sista sms.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle sitta mitt i framställningen av en bok. Den här boken. Om precis samma saker som avhandlades i sångtexterna. Men på ett annat sätt. För poptexter och ren lyrik är två olika språk.

En sång på fyra minuter kan fånga en känsla. Ett ögonblick. En blick. En förlust. Men den kan inte bära alla omvägarna. Alla frågetecknen. Alla motsägelserna. Det kan en bok. Och ändå upptäckte jag mitt i arbetet med boken att de försökte göra samma sak. Från varsitt håll. Förstå någonting jag aldrig riktigt förstod.

Jag hade inte heller förstått hur poptexterna och boken så småningom skulle komma att vävas ihop. Två olika uttryck. Två olika språk. Men sprungna ur samma sak. Att jag faktiskt inte visste någonting alls. Hur de tillsammans skulle komma att bilda ytterligare en dimension. Ett ytterligare perspektiv. Det var mycket jag inte hade förstått. Jag bara gjorde. Skapade. Jag försökte hantera hennes sista sms. Jag försökte hantera situationen.

Egentligen är det ganska ironiskt. Att ingenting var det som förvandlades till någonting. Om någon som var allting.

För om jag hade vetat sanningen. Hela sanningen. Om hon hade berättat! Då hade jag aldrig skrivit. Varken det ena eller andra. Då hade det stannat vid tre till fyra singlar om min enorma kärlek till henne. Eller hade det?

Jag vet inte.

Jag vet bara hur jag kände. Hur jag agerade. Med facit i hand hur jag skulle komma att agera. Resten är gissningar. Spekulationer. Kanske önsketänkande.

Jag kan med säkerhet säga att jag hade gjort vad som helst för henne. Kanske kommer jag att göra det för alltid. Om hon verkligen behövde hjälp. Verkligen satt i skiten. Oavsett tid på dygnet. Oavsett vad det gällde. Vad som helst. Bara släppa allt och komma.

Oavsett. Oavsett konsekvenserna för min egen del. Och så blev det ju. Konsekvenser för min egen del. För jag stod kvar. I det absolut längsta.

Det var inte jag som gav upp. Inte jag som slutade försöka. Inte jag som slutade älska.

Det var faktiskt hon som efter vår sista date — då vi pratade, skrattade och lovade varandra saker — plötsligt vände hundraåttio grader en sista gång och skickade sitt sista sms.

Jag vet egentligen ingenting. Lika lite då som nu. Det enda jag är säker på är en enda sak.

Min kärlek till henne.