Varför sa hon ingenting? Då…

– Mars 2023 –

I samband med blommorna jag skickat henne bytte sms-konversationen bytte totalt riktning. Dessvärre flera gånger…

Hon besvarade mitt “Head öd maga hästi. Armastan Sind. Igavesti…” [God natt, sov gott. Jag älskar dig. För alltid…] med Head Öd och emojis fyllda av hjärtan.

Hon skrev uttryckligen att hon saknade mig. Att hon älskade mig.

Jag skickade henne en bild från vår första kväll tillsammans. Hon svarade att hon älskade den bilden. Plötsligt skiftades tonen i hennes sms.

– Det gör ont i hjärtat.

Jag skickade henne bilden från vår första morgon tillsammans. Innan hon skulle åka. När hon låg med huvudet i min famn.  Hon svarade “den känslan” och ett hjärta. Jag svarade

Jag gjorde mycket fel. Vabandust! [Jag är ledsen]. Hennes svar löd

– Vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Du har fantastiska egenskaper och du är värdefull. Kom ihåg det alltid.

– Jag förlorade ju dig. Alltså gjorde jag fel…

Jag skulle komma att skicka ett spontant sms “tänker på dig”. Hennes svar löd 

– Tänker på dig hela tiden. Inte ens jobbet tar tankarna bort.

Mitt Armastan Sind bemöttes med Armastan Sind Ka! [Jag älskar dig / Jag älskar dig med]

Hon skrev hon “önskade att vi fungerade så vi hade kunnat vara tillsammans”.

Plötsligt mitt i allting vände tonen. Som att hon av en outgrundlig anledning slutat älska och sakna, och istället skulle förklara ”vad som inte fungerade”.

Hon frågade mig hur jag trodde det kändes att åka hundra mil för att rensa mina rabatter och sedan få höra att hon skulle vara tyst eftersom herren pratade.

Om det kändes som kärlek.

Jag minns att jag bara satt och stirrade på telefonen en stund. Inte för att frågan var obegriplig. Tvärtom. Jag visste exakt vad hon syftade på. Jag hade sagt det.

Men jag hade sagt det på samma sätt som man säger att någon borde spärras in på zoo. Eller att man själv borde tilldelas Nobelpriset i dumhet.

Det var inte ett påstående. Det var ett skämt. Ett dåligt skämt om man så vill.

Men fortfarande ett skämt.

Så överdrivet att jag aldrig ens reflekterat över möjligheten att någon skulle kunna uppfatta det bokstavligt. Jag hade dessutom levererat det med ett kroppsspråk som förmodligen hade fått en kringresande cirkusdirektör att be mig lugna ner mig.

Det fanns inte ett uns allvar i det. Inte ett uns avsikt att såra. Inte ens ett uns verklighet.

Ändå satt vi nu här. Månader senare. Och pratade om det som om det varit en faktisk beskrivning av hur jag såg på henne. Det var kanske det som förvånade mig mest. Inte att hon mindes kommentaren.

Utan att hon verkade ha burit med sig betydelsen av den utan att någonsin säga något. För om den verkligen hade gjort ont, varför kom den aldrig upp när vi satt vid samma bord? Varför kom den inte samma kväll? Varför kom den först nu?

När så mycket annat redan hade börjat gå sönder.

Jag försökte förklara. Ärligt.

Hennes svar på min förklaring var kort.

– Jag inte talade sanning. Punkt.

Jag satt och tittade på telefonen en stund. Funderade. Det märkliga var att den där avslutningen kom i samma samtal där hon några meddelanden tidigare skrivit ”Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?”.

Det fastnade hos mig.

För när det handlade om människor, relationer och handlingar verkade svaret vara att ingen gjorde det. Att verkligheten var större än våra förenklade domar. Att saker kunde upplevas olika.

Men när det kom till mitt skämt verkade samma generositet plötsligt inte längre gälla.

  • Jag försökte förklara vad jag menat.
  • Jag försökte förklara att det varit ironi. Att det varit ett skämt. Ett dåligt skämt kanske, men fortfarande ett skämt.
  • Det spelade ingen roll. Min förklaring vägde lättare än hennes tolkning.

Och det var kanske det jag hade svårast att förstå.

Inte att hon uppfattat det annorlunda. Människor missförstår varandra hela tiden. Utan att hennes upplevelse av det till slut blev viktigare än min avsikt med det. Som om jag inte längre hade tolkningsföreträde över mina egna ord.

Och när jag försökte förklara dem blev svaret att jag inte talade sanning.