Etikett: Administration

Jag uttryckte en vilja. Hon hörde ett åtagande…

– September 2022 –

Efter fadäsen med källarskämtet var allt låst.
Inte fruset.
Låst.

Skämtet hade varit dåligt.
Men reaktionen hörde inte hemma i samma värld.

Hon ville inte komma.
Inte under några villkor.
Det spelade ingen roll vad jag sa.
Eller gjorde.
Svaret var alltid detsamma.
Nej.

Till slut blev tystnaden outhärdlig.
Jag sa det utan att tänka färdigt.
Som man gör när man är trängd och vill visa vilja,
inte logistik.

– Om du inte vill komma hit mer
får väl jag åka hem till Stockholm då.

Orden var ute innan jag hunnit räkna konsekvenserna.

Jag hade missat två saker.

Djuren.
Jag hade inga alternativ.
Ingen hjälp.
Ingen att ringa.
Jag satt ensam på min och min exfrus gård,
sextio mil från Stockholm,
med ansvar som inte gick att parkera.

Och det andra:
hon tog ord bokstavligt.
Inte som vilja.
Som kontrakt.

Det var som att säga ”vi får se”
och bli stämd för löftesbrott.

Redan till nästa helg kom sms:et:
”Jag hoppas du håller ditt ord och kommer hit i helgen som du sa.”

Jag hade inga förutsättningar.
Inga. Zilch. Zero. Nada.

Djuren krävde morgon och kväll.
Ingen ersättare.
Ingen marginal.

Det som följde var inte ett gräl.
Det var en belägring.

Veckor av sms.
Samma ämne.
Samma cirkel.
Samma anklagelse i olika förpackningar.

Det var inte dialog.
Det var upprepning i olika typsnitt.

– Aldrig träffat nån som inte har tid för mig
– Alltså, det är inte att jag “inte har tid för dig”. Det trodde jag verkligen du hade förstått.
– Jo jag har förstått saken väl… om jag vill träffa dig får jag resa fram och tillbaka timvis, ingen besvär för dig. Eftersom du inte litar på att vänliga grannen släpper ut djuren är jag prioriterad till plats 15
– Jag har ansvar för levande liv. Djuren. Jag har faktiskt ingen jag KAN lita på fungerar att ta hand om dom flera dagar.
– Förlåt. Jag har plats 25. Ska inte tränga mig i kön!
– Du är min MÄNNISKA med plats och prio 1. Jag har alltid gjort allt jag kan för dig när du kommit hit. Jag förstår att du känner dig besviken när du uttrycker att du “Har plats 15 i kön”. Det lyser igenom. Det gör mig ledsen. Jag försöker bara nå fram med apsekten att jag vill träffa dig. Så mycket som går. Är det inte bättre vara här och tillbringa dagar tillsammans, än stå på gatan en timme pga någon konstig principsak? Jag vet du lägger timmar på att åka, och jag har betalat alla resor just därför. Är det inte en fair deal?
– Förlåt för allt besvär jag orsakat! Du kan skicka notan! Jag kom frivilligt med glädje. Orsakade besvär för dig och är långt bort på den prioriterad. Du kommer aldrig åka till mig eftersom jag inte är värd det besvären.
– Skrivit en avhandling om att du är prioriterad. Att jag älskar dig. Inte vill annat än ses. Ändå fortsätter du skriva att du inte är prioriterad och att jag inte vill ses. Jag förstår skillnaden mellan ord och handling ur ditt perspektiv, men kan du förstå mitt perspektiv? Djur är ansvar. Jag har försökt med näbbar och klor hitta något sätt att sitta 12 timmar i bilen för att kunna ses 1 timme på gatan i princip. Är inte det att prioritera? Att verkligen vilja oavsett hur sinnessjukt det blir?¨
– Ja just jag är sinnessjuk också!
–

Jag försökte förklara det konkreta:
gå upp tidigt,
ta hand om djuren,
duscha,
köra sextio mil,
ses,
köra sextio mil tillbaka
för att ta hand om djuren igen.

Vad gav det?
1 timme tillsammans.

Till slut svarade jag sarkastiskt.
Som ett djur i ett hörn svarar.

Att hon väl fick springa ut på gatan
med en kopp kaffe och en macka
innan jag vände hem igen.
Sexton timmar på vägen.
1 timme ihop.
Men vad gör man inte?

Det var ett misstag.
Ännu ett.

Ironi fungerar dåligt
när någon redan har bestämt sig
för att vara kränkt.

Efter det handlade inget längre om djur.
Eller avstånd.
Eller verklighet.

Det handlade om skuld.

Om mitt ointresse.
Mitt brutna löfte.
Om att hon ”aldrig varit med om
att någon inte haft tid för henne”.

Jag svarade gång på gång
att det inte var tid det handlade om,
utan ansvar. Samtidigt reagerade jag lite på hennes högtravande ”aldrig varit med om att någon inte har tid för mig”, och funderad på hur hennes date-situation egentligen såg ut. Var hon så efterfrågad och fullbokad?

I sammanhanget tog hon upp att en man hon dateat tidigare nu hade hört av sig och ville datea henne igen.

Jag skrev spaltmeter.
Förklarade.
Vände på varje sten.

Ingen respons.

Ord är billiga
när de inte kostar mottagaren något.

Tillbaka kom bara anklagelserna:
att hon alltid fick resa.
Att jag alltid lade över besväret på henne.
Resor jag alltid betalade.

Och formuleringar som var tänkta att såra
genom självutplåning:

”Jag var inte beredd att lägga två strån i kors.”
”Hon var tydligen på plats tjugofem på din prioritetslista.”
”Förlåt för allt besvär jag orsakat – skicka räkning.”

Det lät som repliker
som redan varit använda förut.
Inte här.
Men någon annanstans. Med någon annan.

Jag försökte till slut möta det orimliga
med handling.

Sa att jag var beredd
att göra den fullständigt absurda manövern:
en heldagsresa,
från tidig morgon till sen kväll,
för att ses en timme.

Oavsett hur sinnessjukt det skulle se ut.

Svaret:
”Jaha. Nu är jag sinnessjuk också.”

Det fanns ingen utväg där.
Varje försök att vara rimlig
blev bevis på skuld.

Det var som att spela schack
där varje drag
förklarades som fusk.

Allt diskuterades sönder.
Nöttes.
Maldes.

Som att försöka vinna ett krig
där själva försvaret
var anklagelsen.

Jag började surna till. Drog det någonstans i gränslandet av reductio ad absurdum. Föreslog en kompromiss – ses på motell i Mjölby. Halvvägs för båda.

Det var ungefär så långt ifrån vad jag ville och önskade. Men det var mitt sätt att sådär halvruttnad dra dit till någonting det inte var för mig. Bara för att statuera exempel, understryka hur totalt djävla absurd den förbannade situationen blivit.

Plötsligt, den 7:e september 2022, släppte hon det.

Hon kunde tänka sig att resa.

Men ”det fanns inga resor”…

Jag gick in på SJ.
Det fanns hur många som helst.
Jag frågade vad hon menade.

Svaret justerades:
inga rimliga priser.

Jag svarade att priset var irrelevant.
Jag hade betalat alla hennes resor. 
Jag sket i vilket.
Bara hon kom.

Till slut sa hon
att hon skulle ta bilen.
Komma dagen efter.

Jag skickade pengar direkt.

Där stod jag,
utmattad,
lättad,
redo att tro igen.

Det borde ha varit en varningssignal.

Jag trodde att det skulle vända.
Jag hade fel.

Och som en liten teknikalitet,
nästan i förbifarten:

Under det här ”uppehållet”
hade hon tagit bort mig
som vän på Facebook.

Det sa hon inte.
Det gjorde hon bara.

Hon var i alla fall, äntligen på väg. Äntligen!

Men när jag ändå höll på – varför inte stoppa in hela djävla foten i dragspelet?