Etikett: sex

Den Sista Morgonen

3 juli 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Man vet sällan när någonting händer för sista gången…

– 29:e Juli 2023 –

Det hade gått två dagar sedan jag hjälpte henne med lampan. Och hon bjöd på mat.

Gårdagen hade hon plötsligt ringt. Ganska nära efter jobbet. Det var ett bra samtal. Det var bara den där lilla motsägelsen inom mig. Att jag givetvis, som alltid, blev glad när hon ringde. Och samtidigt. Tanken på varför hon ringde en så ovanlig tid.

Ville hon inte riskera jag skulle ringa senare?

Jag insåg att det var tankar som inte härrörde i mig själv. Utan att det var tankar som föddes ur alla saker jag inte fick att gå ihop.

Men det var ett bra samtal. Hon avslutade med att faktiskt bemöta mig ”Jag älskar dig”.

Vi fortsatte kontakten senare. I sms. Och plötsligt tystnade hon bara. Försvann. Jag slutade skriva. Och tog upp tråden först nästa morgon;

– God morgon! 🌸☀️hoppas du sovit gott och får en fin dag! ❤️🌹
– Go’morgon 🌞 Ha en underbar dag i solen, ses senare 💖
– Ser fram emot att få bjuda dig på middag! ❤️🌹
– Ser framemot 🥰Maten klar? 🤪 ❤
– 😳😳 Ska städa… sen börja med såsen. Nu köpte jag bara en flaska vin till maten… Vill du ha mer än bara nåt glas? En flaska vodka till dig så du tycker jag är sexig 🤣🤣
– 🤣
– Hade känts trevligt tycker jag
– Om jag är full?
– Om du tycker jag är sexig 🤣
– Du är lika sexig Ska jag ta ngt med mig?
– Allt jag saknar är dig ❤️
– Är det ok om jag kommer tidigare?
– Absolut! Självklart!

Jo. Vi hade bestämt i samtalet. Jag skulle få bjuda henne på middag. Hemlagat gott.

Bara en flaska vin. Vi hade båda kommit fram till att vi behövde hålla tillbaka på konsumtionen.

Jag lagade soppa. Ruccolasoppa. Vitlöksfräst franska. Hummer.

Hon kom. Glad. Vacker. Iordninggjord. Gav mig en kram. Gav mig en puss. Sa jag såg snygg ut. Jag sa tack detsamma.

Kvällen var trevlig. Men så råkade jag ta det där lilla lilla snedsteget. Eller så var det hon. Hon försökte pika. Om min svartsjuka. Jag släppte det inte över bron. Av en enkel anledning. Det var inte sant.

I den mån jag hade någonting nu som hon uppfattade som svartsjuka så var det inte jag som var svartsjuk. Inte jag i mig själv. Det var det som hon upplevde som svartsjuka. På grund av hur hon själv hade agerat gentemot mig. Det är en avsevärd skillnad mellan dom två aspekterna.

Vi hade hamnat i loopen. Det tog tre sekunder.

Det hamnade inte i ”ska jag gå?”. Men det resulterade i ett raseriutbrott från hennes sida. Hon slängde ur sig hur totalt värdelös hon tyckte att relationen var. Hur lite den gav henne. Alla mina fel. Allt jag gjorde fel. Allt jag sa eller skrev fel.

Den låga promillen gjorde att det stannade där. Det var en strid ström av bara alla fel. Varav en övervägande merpart var fabrikationer. Eller omvänd orsak-verkan. Det var ingen ide att börja dissekera en så strid ström av så konkreta faktafel. Eller fel i historisk kontinuitet. Det skulle bara bli kaos. Göra allt värre.

Men jag visste även att jag inte bara skulle släppa förbi det hela. Jag skulle komma att bemöta det. Senare. Troligt i sms. Det hon kallade ”fula” sms. Men för mig var det en självklarhet. Använder man felaktigheter i en diskussion får man vara beredd på att dom kommer att bli bemötta med argumentation. Håller man sig till exakta fakta uppstår inte argumentationen. Det är inte svårare än så.

Jag satte mig på verandan. Rökte. Vi gick och la oss. På varsin sida sängen. Tysta.

Nästa morgon gick jag upp. Gjorde kaffe. Tyst. För att inte väcka henne. Jag satte mig på verandan. Drack kaffe. Rökte. Efter en timme hade hon fortfarande inte vaknat. Jag gick och la mig igen.

Jag la varsamt armen runt henne. Började massera hennes axel. Fortsatte massera. Hennes båda axlar. Länge och väl.

Hon vaknade. Tyckte uppenbart om det. Det ena ledde till det andra.

Plötsligt ändrades någonting. Hon tog kommandot totalt. Satte sig på mig.

Hårt. Intensivt.

Det var ofta intensivt mellan oss. Men detta var en annan intensivitet. Nästan brutalt. Eller nästan aggressivt.

Den morgonen. Solen genom sovrumsfönstret. Hon. Sittandes på mig efteråt. Den gula handduken. Beröringen. Hur hon satt kvar på mig. En nästan en evighet. Hur vi tittade varandra i ögonen hela tiden. En annorlunda känsla. Den stunden var nästan som ett samlag i sig självt. Och helheten av henne under tiden var nästan som att hon visste det var sista gången.

Jag körde henne hem. Hon vände sig inte om och vinkade. Inte en enda gång. Inte en enda blick. Bara svängde av och försvann uppför trappan.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total och slutgiltig monogami. Från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Jag visste inte att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Jag visste inte att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex, sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången. Jag visste det inte då. Att dom båda gångerna tillsammans skulle komma att bli en inramning av det bästa och framför allt vackraste sex jag haft i hela mitt liv.

Kanske hade hon brutit monogamin redan här. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig i December 2025. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Hennes betydelse för mig var så stor att ingen annan någonsin skulle kunna bli ett alternativ. Kanske kände vi och skulle komma att känna exakt samma sak långt efteråt. Eller för evigt. Skulle komma att agera på samma sätt. Som om våra kroppsliga lustar för alltid skulle avslutas där. Den morgonen. Att det skulle avslutas med oss.

Kanske var det så. För henne som för mig. Kanske inte. Kanske hade hon valt en annan väg. Lagt ”oss”, lagt mig, åt sidan. Hittat nån date eller billigt krogragg på fyllan, något som avslutat hennes påstådda celibat. Enkelt. Alkohol och lust. Eller alkohol, dåligt omdöme, och en ren tillfällighet som inte betydde nåt alls.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bjudit på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan Maj 2026. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade samma man funnits hela tiden. Kanske hade det funnits hinder mellan dom. Kanske han hade varit gift? Kanske jag bara varit ännu en ”Mannen utan namn”. Någon som fanns där. Alltid. Om hon behövde närhet.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

För det fanns faktiskt ingenting annat i kommunikationen som plötsligt dykt upp där mellan oss. I tiden mellan vår sista date. När vi gick runt och letade efter någonstans att dansa, till hennes sista sms några veckor senare. Förutom att jag frågade hur och var hon skulle fira jul.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men vi skulle komma att tala om det hela. Senare hösten 2023. I Tallinn.

Game On

28 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Vissa matcher är roligare än att förlora…

– 23:e Juli 2023 –

Jag hade åkt för att hälsa på fårskallarna tidigt. Heldag med kaffe, bullar och mys. Bilresan på 10 mil var ungefär det enda som hade hindrat mig från att totalt självmedicinera mig till sömns efter gårdagens bråk, inställda date med mera.

En dag med fårskallarna hade en tendens rensa hjärnan. Jag saknade verkligen tiden jag hade dom precis utanför köksfönstret och bara kunde gå och sätta mig hos dom. Närsomhelst. Stoppa handen i ullen. Klia. Gosa. Bli kärleksfullt stångad av det där lilla lammet jag flaskmatade några år tidigare. Nu en bagge på 100 kilo vars kärleksfulla stångande kunde få mig välta och göra en kullerbytta. Jag saknade alla våra samtal. Jag hade ju alltid pratat med dom om precis allting. I synnerhet livet i stort. Eller kärleken. Om henne.

Tillbringade en stund av resan hem med telefonsamtal till en kär gammal vän och kollega sedan urminnes tider. Etablerad artist/körsångerska. Och – flerfaldig svensk mästare i Boule.

Vi hade bara glidit in på det. Boule är kul. Det tar 10 minuter att lära sig och en livstid att bli bra på. Jag hade faktiskt aldrig spelat i hela mitt liv. Vi pratade om att dra ihop ett gäng.

Jag fick ett infall. Kom hem. Klappade vildkatten. Slängde mig i duschen. Slängde mig i bilen.

Jag gled upp utanför Kärlekens port ganska precis 17:00.

Ringde. När hon svarade sa jag bara;

– Er limo är framkörd!

Hon lät förvånad. Men inte alls avvaktande eller oemottaglig.

Jag fortsatte;

– Dresscode casual! Kom ut!

Tog bara 5 minuter så var hon nere.

Beige byxor. Någon sorts leopardtop. Scholltofflor. Inga strumpor. En liten väska och uppsatt hår. Osminkad.

– Vad ska vi hitta på?
– Det får du se. Jag vet du inte vill bli sen!

Det märkligaste var att hon bar sin förlovningsring. Efter hennes vecka i den mellansvenska staden. Efter vårat bråk. Och nu – hon hade sprungit ut på 2 minuter. Hade hon redan burit den? Eller hade hon slängt på sig den på väg ut? För ett event som var totalt spontant. Och casual.

Jag körde till Norr Mälarstrand. Till Boulebar.

Många banor. Många spelade. En perfekt sommarkväll. Jag slängde in frågan;

– Har du spelat?
– Nej…

Fick bord. Beställde Prosecco. Espresso. Snacks.

Samt bokade bana och instruktör.

Det var först då hon förstod. Inte bara bar. Utan boulebar.

Fick bana. Instruktör med korrekt fransk klädsel. Bröt mellan svenska och franska.

Vi spelade boule. Skrattade. Försökte förstå vad vi gjorde fel. Och hur faan var den där regeln nu igen?

Hon spöade skiten ur mig. Och samtidigt var jag nästan överdådig i att vara generös med både avstånds- och poängräkning. Det var lättare än att försöka maskera det.

Boulebar. Solnedgången. Sommarvärmen. Hon. Hon var definitivt engagerad i spelet. Både intellektuellt som emotionellt.

Jag kände det i hela kroppen. Fy faan vad jag älskade den kvinnan. Det kokade hela tiden ner till att jag inte kunde sätta fingret på exakt vad det var. Kanske för att deet var allting med henne. Det fanns helt enkelt ingenting som inte var perfekt. Eller fantastiskt. Eller magiskt. Eller vackert.

Alla små detaljer med henne. Eller kring henne. Oavsett vad det gällde. Hennes fötter. Eller hennes tänder. Tandkött. Öron. Förbannad kvinna att ha alla dom där små beståndsdelarna som skapade en liten person som bara kunde beskrivas som Perfekt.

Alla dom små egenheterna. Jag återkom alltid till hennes bubblande skratt när hon skulle berätta ett skämt eller någonting roligt hon varit med om. Bara hon kunde få en berättelse om en SL-biljett att resultera i att hon skrattade, bubblade och småfrustade så man inte hörde vad hon sa till slut. Och så accenten på det. Det var samma visa varje gång. Jag skrattade så jag nästan grät. Åt konceptet.

Sen fanns det massa andra egenheter. Det hade gått 13 månader. Åtskilliga kvällar när hon klätt av sig vid sängkanten. Den tända lampan. Åtskilliga dagar när hon kommit ut ur duschen.

Matchande underkläder?

Nej. Inte en enda gång. Inte en enda dag. Aldrig. Och lika makalöst som hon klädde sig i en helt egen stil. Helt egna kombinationer. Helt egna matchningar. Lika pricksäkert var hon den okrönta drottningen av Missmatch vad det gällde underkläder.

Jag hade frågat henne någon gång. Efter ett par månader. Hon hade bara tittat på mig. Oförstående. Jag tog inte upp det igen. Dels spelade det ingen roll. Jag brydde mig inte ett förbannade skit om underkläder. Jag såg bara henne. Det märkliga var att jag plötsligt började bry mig om hennes underkläder. Hennes missmatch blev någon sorts. Jag vet inte vad. Inte en fetich. Mer bara en liten liten detalj till som fascinerade mig med henne.

Det var en fin kväll. Jag körde henne hem.

Klockan var inte sen. Egentlligen. 21:30 ungefär.

– Vill du följa med upp?
– Du skulle ju upp tidigt?

Vi drack te. Slötittade på tv. Kramades i soffan. Det var som en av alla kvällar på gården. Fast utan brasan. Tiden gick.

– Jag måste gå och lägga mig. Ska upp tidigt i morgon.
– Jo jag förstår det.

Jag reste mig. Sträckte på mig. Gav henne en kram.

– Tack för en fin kväll!
– Tack själv, det var jättetrevligt!

Jag gick mot hallen för att ta på mig skor.

– Vill du stanna kvar?
– Självklart jag vill! Bara jag inte stör din sömn med min förbannade hosta. Men i så fall smyger jag upp tyst och åker hem. Är det ok?

Vi klädde av oss. La oss. Kramades. Kramades intensivare.

Det var en ny sorts sex. Vi hade alltid haft en extrem mental närvaro i sex. Men nu råkade en del bara bli. Det ena ledde till det andra. Plötsligt hade vi någon sorts skrattsex. Enkelt. Naturligt. Genuint. Fast fortfarande med samma otroliga åtrå vi alltid haft till varandra. Det hela kändes som någon sorts bevis på hur nära vi egentligen stod varandra.

Klockan hade blivit för mycket. Jag ville inte få slaget i skallen senare att jag hade hållit henne uppe. Vi somnade tätt omslingrade.

Det inträffade såklart. Någonstans runt tre. Satans hostan.

Det kändes tråkigt åka ifrån henne. Vakna hos henne. Inte få vakna med henne.

Nya spår

16 juni 2026 / Författaren / 10 kommentarer

Hon var allting. Jag visste ingenting. Det blev det någonting...

– 17:e – 18:e Juni 2023 –

Det var tyst fram till 19-tiden på Lördagskvällen.

Då skickade hon sms;

– Kan du vara snäll och skicka bild på den andra gula lappen som du hade på bilen?

Jag reagerade på att det bara var en kort administrativ fråga om nåt jag skulle betala. Speciellt sett till gårdagen. Hade kanske hoppats hon skulle komma till insikt. Inleda på annat sätt. Det färgade mitt svar;

– Absolut. Kärleksfullt…
– Tack! Det fanns två gula lappar och ena betalade jag,är tacksam om du skickar bild på den andra, så jag kan betala den också
– Absolut. Kul ha så kärleksfull kontakt
– Ja, mycket kärleksfullt. Ha en fin kärleksfull kväll. Enda var att jag vill betala p-böten

Ja. Det enda hon ville. Det framgick. Därav min kommentar.

Jag fortsatte;

– Som om jag inte betalat varenda öre. Önskar kärleksfull kväll med din nya du vill stå för öppet
– Jag har ingen ny, men du var ute och röjde. Så ha en fin kväll med din nya
– Jag var ute och röjde??? Jag har inte varit ute öht sedan jag kom hem till Stockholm igen. Jag tog en öl i samband med min ansiktsbehandling. Kan du förklara “jag var ute och rökjde? Har ingen ny men är tyvärr singel… nån jag älskat dumpade mig och sa hon var singel ”Röjde” knappast… men ville hitta på nåt när min date (planerad 10 dagar men blommor och presenter) bokade av
– Ingen frågat eller på väg att fråga
– Handlar om principen. Hur vet du att ingen är på väg att fråga? Är du Saida
– Önskade få bild på den nr. 2 p-böte, inte bråka
– Bråkade inte påtalade fakta.
– Då är jag en dålig arsle
– Aldrig sagt. Var aldrig mitt val att vara singel sedan ett år (igår)
– Du har rätt
– Ja faktiskt
– Hoppas att bilen fungerar och den nya uppskattar gåvan

Där kom den igen. Gåvan som nu blivit ett vapen.

Jag fortsatte oförtrutet att bemöta;

– Finns ingen nya Inte haft ngt annat än en monogam relation med dig under den här året… Men sa du var singel och ville inte stå för mig öppet
– Just, jag tar ju upp hela tiden den singel grejen… Ha en fin date ikväll
– Jet gör jag för att det sårade mig och jag ville du skulle vilja uttala relationen
– Sa jag önskar mindre bråk
– Bråk var om att du sa du var singel. Inte stod för mig öppet.
– Tack för förståelse. Du har rätt. Lycka till med din nya date. Det har du nu nog med din gårdagens date. Tur att du slapp den mrst usla som mig. Kärleksfullt framåt med din nya gårdagens date. Hoppas att ni förstår varandra och pratar samma språk. Du just skrev att singel dater, igår du nämnde ev date. Lycka till. Men tänk på att hitta en som talar samma språk
– Hade du sagt (öppet!!!) vi har relation hade jag inte varit singel. Vadå gårdagens date? Min gårdagens date ställde in för att umgås med sin dotter det är iofs helt ok men det var inte jag som ställde in.
– Du har så rätt, jag som usel så fel. Ha en lyckad date nu. Hoppas att din nya date liknar inte till bajskorv och är inte sådan skit människa som mig. Tack för alla blommor, hoppas att bilen fungerar och din nya date är bättre människa

Hon återkom till bilen. Gåvan. Samma bil som redan tidigare hade dykt upp när hon varit arg på mig. Nu dök den upp igen. Tillsammans med min påstådda nya date. Dessutom från gårdagen. En date som inte existerade.

Jag satt fortfarande kvar i gårdagens diskussion. I att hon sagt att hon var singel. I att hon inte ville stå för mig öppet. I att hon hade bokat av vår årsdag.

Hon verkade befinna sig någon annanstans. Plötsligt handlade det om bilen. Plötsligt handlade det om en ny kvinna. Plötsligt om en ny kvinna i bilen hon givit mig.

Plötsligt handlade det om allt utom det vi faktiskt hade bråkat om.

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att ämnet ännu en gång hade flyttats. Att fokus ännu en gång hade förskjutits bort från det som gjort ont från början.

Bilen blev kvar. Den av henne påhittade daten också.

Men frågorna som startat hela diskussionen låg fortfarande kvar på bordet. Obesvarade

– 18:e Juni –

Jag skickade henne sms efter att ha letat efter en parkeringslapp jag inte kunde hitta;

– Hittar inte lappen. Vet säkert jag inte slängt. Kan ha ramlat/blåst ur dörrfacket. Tror den är fel men är den rätt skickar dom ju påminnelse. Skickar pengarna oavsett eftersom du verkar känna (och har sagt) jag inte betalar för mig.
– Det måste betalas. Ny dag , ny böte
– Max en per 24 timmar. Inget att bråka om
– Ny dygn ny böte
– 1 på 24 timmar.
– Ny dygn på börjar kl 00:01
– 1 på 24 timmar. Läs
– Nej
– Som sagt redan skickat dig pengarna så det är inget att diskutera eller försöka bråka om

Plötsligt var det en diskussion om när dom utfärdade avgiften. Var 24:e timme eller varje dygn. Hon började skicka länkar om ”Regler”. Dom enda sms jag någonsin direkt markerat och klickat DELETE på från henne. Utan att läsa. Parkeringsbolaget skulle ha betalt per timme. Eller per 24. Det var fakta.

Det var ju så. Jag hade sedan vi träffades betalat alla resor. Övervägande merparten av all mat. Försökt ersätta henne för allting hon lagt ut. Och samma gällde för utgifter på bilen. Sa hon till om någonting swishade jag omedelbart. Någon enda gång skedde en miss. Och det hade hon slängt i ansiktet på mig månader senare. Så varför skärmdumpar. Varför länkar. Varför diskussion. Det hade räckt med ”Kan du skicka XXXX på swish tack!”

Jag fortsatte;

– Oavsett har jag redan skickat dig pengarna så det är inget att försöka bråka om- Läser inte!
– Inget att bråka om. Om du hittar lappen skicka, annars blir det söker påminnelse med extra avgifter
– Skitsamma. Som sagt inget att försöka bråka om. Oavsett har jag redan skickat dig 500. Skickar 100 till för ev avgift
– Behövs inte
– Redan fått slängt i ansiktet ”jag inte betalade resor eller mat/utlägg”
– Skrev just att jag inte ville det. Beralar tillbaka när alla fakturor inkommit
– Jo. 1500 i rosor står och vissnar sen fredags… så skit samma
– Ledsamt att det inte gick att prata, annars hade vi träffats på fredag
– Du lämnade inte öppet för prata. Du sa bara ”upptagen från 21 för dottern kommer”. Hade det gått ändra med henne, varför gjorde du inte det istället för att säga till mig du måste gå 21?
– Du frågade när hon kommer. Jag sa fredag eller lördag.Du sa – avbokar allt. Nästa dag försökte jag prata ingen men det gick inte… Du kör din race… Vad ska jag göra. Du får göra som du vill. Du har rätt

Herregud. Vi var tillbaka där igen.

Det var nästan fascinerande. På mindre än ett dygn hade vi gått från vår inställda årsdag till en parkeringsavgift. Från relationen till parkeringsregler. Från varför vi inte träffades till när ett nytt dygn egentligen började. Först min nya date. Sedan bilen. Nu parkeringsregler.

Själva ämnena verkade bytas ut. Men jag satt fortfarande kvar i exakt samma frågor som dagen innan. Hon verkade redan ha gått vidare till nästa spår.

Och vadå ”körde mitt race”? Om ”mitt race” var att följa historisk kontinuitet och hålla mig till strikta fakta. Ja. Då gjorde jag det.

Jag fortsatte;

– Nej du sa slutligen hon kommer fredag 21… först då bokade jag av, pga respekt för att du ville umgås med din dotter. Innan sa jag bara att om det blir worst case får jag väl boka om.
– Kunde inte säga eftersom jag visste inte
– Ändå sa du ”kommer 21 så då måste jag gå”
– Istället för att hålla på nu kunde vi prata då, för att lösa situationen på bästa sätt, så vi kunde ha träffats. Du avbokade och jag hade ingen anledning styra upp hur /när hon anländer. Inget att bråka nu. Hoppas att din nya date är mer intressant att prata/lyssna/diskutera med. Fanns ingen lösning eftersom du blev upptagen på kvällen

Vi var tillbaka på ickefakta. Igen.

Nej. Jag hade inte bokat av direkt. Jag nämnde det som det logiska alternativet om date och dotter eventuellt skulle kollidera. Jag bokade inte om innan det stod fullständigt klart att dottern faktiskt skulle komma 21 på Fredagen.

Om hon hade kunnat ändra dotterns ankomst. Varför gjordes då inte detta? Och varifrån kom det att jag gått på vår date med en ny date? Jag hade klantat till det i mitt sms. Ja. Uttryckt mig klantigt. Jag hade skrivit Men nu hade det plötsligt blivit att jag skulle gå på en ny date på samma bokning jag gjort för oss. Totalt från ingenstans. Dessutom var vår bokning 2000. Till 2100 när dottern kom satt jag hemma och skrev sms. Den ändlösa debatten om vem som bokat av.

Jag fortsatte;

– Hade du styrt upp hade vi kunnat ha date och då fanns ingen anledning boka av. Ganska logiskt och jag hade ingen ”Ny date på kvällen”. Det är ju bara ren bullshit!
– Du har jätte rätt, tack för förståelse
– Den där ”ny date”, om du läser sammanhanget är vad jag skrev ”att VI kunde ev ha ny date” istället för den vi missade Jag visade förståelse för att du ville prioritera sin dotter. Kändes helt naturligt
– Absolut, när man kan prata med varandra kan mam ställa frågan…
– Tack! Ha en fin dag!

Jag funderade över hennes anklagelser om att jag hade någon ny. Hon hade sagt jag ”alltid frågade samma sak”. Jo.

Jag hade själv ofta frågat henne om hon hade någon ny. I början inte särskilt ofta. Mest som en lågmält skämtsam fråga. Men grundad i en oro över att faktiskt förlora den här fantastiska, magiska kvinnan jag just förälskat mig i till någon annan. Inte så konstigt egentligen. Världens vackraste och charmigaste kvinna. Min kärlek. 60 mil bort. Mitt i Stockholms uteliv. Alkohol. Kompisar utan namn 🔗. Mannen som försvann 🔗.

Så småningom fördjupades relationen och behovet av att fråga avtog. Men sedan kom de där andra sakerna. Alla småsaker som inte gick ihop. Att hon gjorde slut upprepade gånger. Att hon försvann på sina utekvällar. Att hon beskrev sig som singel om andra män frågade. Att hon var ”nästanmonogam”.

Där kom frågan tillbaka. Nu betydligt allvarligare ställd. Och av en anledning. På förekommen anledning. Hennes egna uttalanden utgjorde inte en särskilt trygg grogrund. Det kändes som att hon kunde träffa någon annan precis när som helst. Och jag ville bara veta. Så att jag inte satt där som en idiot. Ensam. Lurad. Med alla känslor. Alla förhoppningar. All kärlek.

Men en viktig sak. Det var alltid en fråga. Det fanns ett frågetecken. Hon upplevde det som en anklagelse. Hon påstod det var en anklagelse. Det var det inte.

Jag hade inte de tankarna formulerade för mig då. Jag visste inte det jag senare skulle komma att veta. Hade inte sett det jag senare skulle få se. Inte upplevt det jag senare skulle få uppleva. Men tre år senare, Juni 2026, hade jag börjat summera. Saker hade adderats. Frågetecken kring hennes ekonomi. Frågetecken kring konstiga frågor till mig från hennes grannar 🔗. Saker hon gjort.

En helhet som resulterat i en process hos mig. En vilja att få svar. få veta någontin om hennes resa genom livet. Från den där lilla flickan som ritade på Järnvägsgatan i Tallinn, till vad hon blivit. För hela hennes sfär var fascinerande.

Jag hade börjat fundera över hennes första år i Sverige 🔗. Mannen före mig. Flykten från honom 🔗. Senare flytten från den lilla mellansvenska staden till Stockholm 2021. Det jag senare fick veta om att hennes ex försökt våldta henne 🔗 efter deras relation avslutats. Fundera på varför i hela helvetet hon gått på en date med honom efter hans försök 🔗. Dessutom ha den daten samtidigt som vi sågs. Och säga till honom att hon var singel. Det jag faktiskt bara kunde beskriva som ”extremt dåligt omdöme”.

Jag hade börjat försöka relatera allting. Eller korsrelatera. Jag skulle komma att läsa om Komplex PTSD. Läsa om Desorganiserat Anknytningsmönster. Läsa om Avoidant Personality Disorder. Och jag hade ju dessutom någon att rådfråga och diskutera med. Min vän beteendevetaren. Förtattaren.

Jag hade börjat fundera på alla de gånger hon själv beskrivit hur hon lämnat när någonting blivit för svårt. Men inte bara relationer. Utan arbeten. Inte ett. Inte två. Inte tre. Fler. Betydligt fler. Och detta bara under våra fyra år tillsammans.

Jag hade börjat fundera över det hon sagt i våra tidigaste samtal 🔗. Att hon gått i terapi och hade rett ut sina issues. Vad var det för issues?

Hon skulle långt senare, under vår tid tillsammans, hävda att hon fortfarande gick i terapi. Dvs när ekonomin tillät. Jag hade erbjudit mig att hjälpa henne ekonomiskt med den biten. Av kärlek. Men när den diskussionen infann sig, vilket ungefär skulle komma att bli sensommaren 2025, var det en aspekt jag missade.

Språkbarriärer.

Min engelska var att betrakta som mycket god. Jag hade både studerat och arbetat i Los Angeles. Jag hade till och med en lätt accent. Jag kunde tvivelsutan föra allehanda diskussioner utan några som helst problem. Men från vardagliga samtal till att blotta sitt känsloliv. Sortera sina innersta tankar. Djupdyka i sina problem. Trauma, relationer, skam, rädsla, barndom, anknytning och identitet. Det var någonting helt annat. Helt annat. Jag insåg jag skulle stå mig totalt slätt där på ett andraspråk. Handfallen.

Det fanns inte en enda psykolog i Stockholm som hade estniska som modersmål. Inte vad jag kunde hitta. Jag letade speciellt på söder. Alltså skulle hon ha haft sin terapi på sitt andraspråk? Och hennes svenska, hur bra jag än ansåg den vara, var faktiskt sämre än min engelska.

Jag vet inte vad det var för issues hon diskuterade med sin terapeut. Men jag fann det helt osannolikt att terapin skulle vara givande på ett andraspråk. Om detta gällande terapin 2025 nu var sant.

Jag kan fortfarande inte säga att jag vet. Vet någonting om hennes ex. Vet någonting om hennes terapi, varken då eller senare. Vet någonting om hennes påstådda våldtäkt.

Det hon berättade behöver inte vara sant. Det hon berättade kan lika gärna ha varit toppen på ett isberg som jag aldrig fick se. Jag vet inte.

Jag brukar säga att jag aldrig fick några svar. Det är till övervägande merpart sant. Men det är inte hela sanningen. Det fanns också frågor jag aldrig ställde. Frågor jag kanske borde ha ställt. Frågor jag kanske inte vågade ställa därför att jag redan älskade henne för mycket.

Så jag kan inte säga att jag vet. För det gör jag inte.

Men jag kan säga att jag älskade henne över allting. Jag kommer kanske aldrig att sluta älska henne. Men jag vet det finns inte plats i min själ för att någonsin träffa en annan kvinna.

Är det fortfarande lite jag vet så var det ännu mindre jag visste då. Om framtiden. Om helheten.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total monogami från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången.

Kanske hade hon brutit monogamin redan då. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bbjud t på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle ha skrivit låtar och texter. Över 25 singlar och snart 3 album mellan 2023 och 2026. Om henne. Om mig. Om oss. Texter om min kärlek till henne. Texter om hennes magi. Texter om hennes svek. Texter om mina funderingar. Texter om allt jag inte förstod. Till och med texter om att jag skrev en bok. Om någonting jag inte förstod. Hur det började med tre sånger om kärleken till henne. Intensifierades. Slutligen eskalerade totalt efter Januari 2026. Efter hennes sista sms.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle sitta mitt i framställningen av en bok. Den här boken. Om precis samma saker som avhandlades i sångtexterna. Men på ett annat sätt. För poptexter och ren lyrik är två olika språk.

En sång på fyra minuter kan fånga en känsla. Ett ögonblick. En blick. En förlust. Men den kan inte bära alla omvägarna. Alla frågetecknen. Alla motsägelserna. Det kan en bok. Och ändå upptäckte jag mitt i arbetet med boken att de försökte göra samma sak. Från varsitt håll. Förstå någonting jag aldrig riktigt förstod.

Jag hade inte heller förstått hur poptexterna och boken så småningom skulle komma att vävas ihop. Två olika uttryck. Två olika språk. Men sprungna ur samma sak. Att jag faktiskt inte visste någonting alls. Hur de tillsammans skulle komma att bilda ytterligare en dimension. Ett ytterligare perspektiv. Det var mycket jag inte hade förstått. Jag bara gjorde. Skapade. Jag försökte hantera hennes sista sms. Jag försökte hantera situationen.

Egentligen är det ganska ironiskt. Att ingenting var det som förvandlades till någonting. Om någon som var allting.

För om jag hade vetat sanningen. Hela sanningen. Om hon hade berättat! Då hade jag aldrig skrivit. Varken det ena eller andra. Då hade det stannat vid tre till fyra singlar om min enorma kärlek till henne. Eller hade det?

Jag vet inte.

Jag vet bara hur jag kände. Hur jag agerade. Med facit i hand hur jag skulle komma att agera. Resten är gissningar. Spekulationer. Kanske önsketänkande.

Jag kan med säkerhet säga att jag hade gjort vad som helst för henne. Kanske kommer jag att göra det för alltid. Om hon verkligen behövde hjälp. Verkligen satt i skiten. Oavsett tid på dygnet. Oavsett vad det gällde. Vad som helst. Bara släppa allt och komma.

Oavsett. Oavsett konsekvenserna för min egen del. Och så blev det ju. Konsekvenser för min egen del. För jag stod kvar. I det absolut längsta.

Det var inte jag som gav upp. Inte jag som slutade försöka. Inte jag som slutade älska.

Det var faktiskt hon som efter vår sista date — då vi pratade, skrattade och lovade varandra saker — plötsligt vände hundraåttio grader en sista gång och skickade sitt sista sms.

Jag vet egentligen ingenting. Lika lite då som nu. Det enda jag är säker på är en enda sak.

Min kärlek till henne.

Biljetten

12 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Mellan ”det är slut” och ”jag är framme 19:45″…

– 31:a Maj – 1:a Juni 2023 –

På Onsdagen klockan 11 uppdaterade hon sin profilbild. Som vanligt fantastiskt vacker. En sån bild som får kvinnor att bli avundsjuka. Och män att kommentera. Eller insinuera. I privat meddelande. Jag uteslöt att målgruppen var kvinnorna, Och jag själv. Mig hade hon inte skickat bilden.

Jag hade inte hennes reseplanering men gissade det började bli dags för henne att åka hemåt. Skickade henne ett sms:

– Hoppas du haft en fin semester och att hemresan går bra.
– Tack. Hoppas att allt väl med dig.
– Tack

Jag visste inte att hon kommit hem. Det var kanske synd säga hon hade uppdaterat mig på sina förehavanden. Snarare var det väl som vanligt. Jag visste så lite som möjligt kände jag.

Jag skickade henne en bild på vildkattens nya transportbur. Kraftigt överdimensionerad.

– Vilken fin bur, ser ut som han trivs i den☺️
– Råkade köpa för stor
– Då får han plats att vända sig
– Trevlig resa och helg 🌺
– ?
– Du ska väl hem idag? Och det är snart helg
– Är hemma
– Visste inte. Flåt

Senare ringde hon. Men var inte där. Jag hade väl svarat för sent.

– Du råkade fickringa mig kanske
– Nej, ringde dig men du svarade inte
– Jo hann precis svara men det var tyst… höll på bära grejer uppe. Om du var sysslolös skulle du ha lekt flytthjälp 🤪💩🤡
– Har frågat flera gånger om du behöver hjälp utan svar
– Ja men du var ju på semester. Och jag hade ingen aning om du jobbade sen
– Men jag frågade mer än en gång ändå och fick inget svar
– Jo men som sagt. Jag visste inte dina datum och du inte mina. 🙂
– Eftersom du sa inget. Men absolut kan jag hjälpa till om du vill
– Snällt!
– Hur kan jag hjälpa till dig?
– Nja… det är bara packa saker som står på listan just nu…
– Och det kan jag göra? Jag kanske blir fyll och ramlar … men då måste jag komma dit, svårt att göra härifrån.

Jag ringde henne. Det var lättare att prata än skicka sms mitt i flytten.

Jag tyckte väl jag hade klargjort att jag behövde hjälp. Och tacksamt tog emot den. I den mån jag inte varit konkret var det väl för att mycket annat i konversationen klargjorde att hon aldrig mer ville ses. Eller i vilket fall inte kunde ge svar på om hon ville ses. Eller att svaren var olika.

Jag hade sedan länge slutat försöka förstå vilket svar som egentligen gällde. Ibland ville hon ses. Ibland inte. Ibland var problemet att jag hörde av mig. Ibland att jag inte gjorde det. Det var som att försöka navigera efter en kompass som ändrade riktning varje gång man tittade på den.

Samtalet halkade in på en del saker vi skickat sms om. Hon tog upp ”Min svartsjuka”. Och även om det inte var svartsjuka utan oro. Exakt hur förväntade hon sig att en skulle avta eller minska genom hennes ”nästan monogam”. Eller bli bättre när hon reviderade det till ”någonstans mitt emellan då?”. Hur i hela helvetet är man någonstans ”mitt emellan” monogam eller inte monogam?

Jag förstod inte.

Men tydligen hade hon bestämt sig för att inte ge upp kampen om anledningarna att hon gjort slut. Jag bemötte givetvis. Två stenar som nötte mot varandra. Vi avslutade samtalet. Det återupptogs i sms. Hon fortsatte;

– Smsade du till mig för att bråka?
– Du tolkade som bråk när jag påpekade det är viktigt vi båda vet vilka grunder du gjorde slut på. O h jag undrade om du ville ev ses i framtid. Det är inte ”bråk”. Ingen som tar del av det kommer säga ”jag vill bråka”
– Verkar att vi har olika åsikter på vilka grunder och förmodligen kommer det inte ändras
– I historisk kontinuitet är det inte åsikter utan fakta
– Varför ställer du provocerande frågor??? Varför önskar du trevlig helg som kommer inte från hjärtat?
– Jag var/är inte svartsjuk. Jag fick många frågor för att jag hölls hemlig
– Om du har problem med mig och du tycker att jag är så dålig som du rätt så ständigt beskriver är det bättre att du hittar en trevligare person
– Inte sagt du är dålig. Var står det?
– Ja, om jag säger si eller så får jag skit. Skrolla och läs tidigare sms. Jag vet inte hur du lever ditt liv men mitt är definitivt annorlunda
– Jag lever ärligt , närhet. Monogami
– Du gillar att mosa mig och påstå saker som inte stämmer. Provocera för att få material att skriva dramatiska inlägg där jag stå som en hel idiot. Ingen hindrar dig att leva ärligt
– Fel! Jag ”gillar” verkligen inte att mosa dig, eller dramatiska inlägg. Vill bara rätt ska vara rätt. Du hade rätt göra slut men det ska vara på rätt grunder så man kan beskåda det givetvis. Att det var ”jag var svartsjuk” är ej korrekt och då måste det benas ut
– Det att du påstår i dina inlägg vilken idiot jag är gör det inte mer rätt. Men vill du spy på mig, då så
– Har inte påstått du är idiot. Inte spytt på dig . Det är fel!
– Nej, inte ordagrant men genomstrålat
– Din tolkning. Så kan vi ju komma bara till rätt fakta om varför du dumpade mig så är problemet löst. Dvs ej för att jag var (objektivt sett) ”svartsjuk” etc. Så är vi klara med med snurren utan att någon känner sig missuppfattade eller kränkt eller någonting annat
– Men om jag har upplevt dig så, då är det så. Vi kommer inte överens där eftersom du nekar
– Jag nekar för att det inte är sant att jag är ”svartsjuk”. Att du upplevt så är i dig. Det är inte fakta. Då heter det ”du upplevde”. Det fastslås inte som objektiv fakta. Stor skillnad.
– Jag tar skulden på mig.
– Ok… men det måste bli rätt
– Det är rätt
– Varför tolkar du allt som påvisar någon annan sanning än din ”sanning” som angrepp??
– Ja eller nej? Vill du hålla kontakt? Inget tvång men vill veta
– Varför riktar du passivt aggressiv beteende mot mig? Jag vill också veta
– Jag är inte aggressiv jag undrar bara
– Jag har en annan förståelse men jag håller inte på och mosar dig för det. Du verkar hata mig
– Jag har inte mosat jag vill bara det ska bli rätt. Jag hatar dig inte. Tvärtom. Men jag vill det ska vara rätt grund för att du gjorde slut. Vill verkligen inte (!) bråka. Bara undrar… och du hade rätt göra slut, men det ska vara på rätt grunder (sanningen!)
– Sanningen är att du kunde inte tro att du var i relation när vi hade gjort slut och då är man singel
– Det begriper jag. Och att du sa långt innan att du var singel om andra män frågade. Det handar inte om det. Dt handlar om att grunderna för allt ska vara korrekt definierade.

Där blev det en längre paus.

I efterhand framstår det där samtalet nästan som en diskussion om orsak och verkan. Hon verkade ha bestämt sig för att orsaken till allting var min svartsjuka. Jag hade lika bestämt mig för motsatsen. Att det hon kallade svartsjuka i själva verket var en konsekvens av frågor som aldrig fick några raka svar.

Hon ville börja i slutet av ekvationen. Jag ville börja i början. Ingen av oss verkade särskilt intresserad av att flytta sig.

Det märkliga var att vi fortfarande fortsatte. Hon talade om hur hon upplevde mig. Jag talade om händelserna som lett fram till den upplevelsen. Hon såg min reaktion. Jag såg det som föregick reaktionen.

När hennes argument inte fick mig att ändra uppfattning upplevde hon det som att jag försökte mosa henne. Att jag inte accepterade hennes verklighetsbeskrivning. För mig handlade det inte om att mosa någon. Det handlade om att få ordning på orsakskedjan. Om att förstå vad som kom först.

Ingen av oss gav sig.

Kanske därför att vi egentligen inte längre diskuterade relationen. Vi diskuterade berättelsen om relationen.

Senare kom sms igen:

– Ledsen att du gick runt med ringen när alla kvinnor undrade om du är singel. Tur för alla kvinnor som du kommer att träffa
– Jag hade den ringen på mig för att jag älskade. Jag hade den på mig när du kom hit och vara utan din. Det var du som sa att du var singel. Jag hade bara velat träffat en enda kvinna och jag tror du vet vem
– Jag är en vanlig människa och förmodligen passar inte in i sådana super Stockholmarens liv
Du vill alltså inte träffas igen?
– Är för enkel för det
– Jag kan inte hjälpa att jag är född och uppväxt i Stockholm
– Jag kan inte heller hjälpa att jag inte är det. Vill du hållla kontakt?
– Och privatskolan har jag inte heller gått
– Jag skiter i allt utom en själ jag mötte. Vill du hålla kontakt ja eller nej?
– Du kommer nog göra roligare saker, som jag sa som du vill
– Jag vill gärna träffa dig när jag kommer hem till Stockholm. Vill du träffa mig då?
– Inte svårare än det? . Ja, jag vill
– Jag kommer inte att träffas ” seriöst ” väldigt länge om du fortsätter säga att du är singel till andra män.
– Vi har pratat om det
– Saknar dig. Tänker ofta på dig. Känner mycket för dig
– Känner mycket för dig med. Hoppas att du har någon fin tanke om mig också

Plötsligt ändrade hela konversationen riktning.

Om du vill ha hjälp måste jag komma dit på ngt sätt
– Typ tåg?
– Går det?
– Idag?
– Kanske blir lediga platser senare idag åxå. Om du vill hämta mig från Alvesta. Såg just en 1522 som fanns. Köpte den Ja, är där 19:45. Kanske stör mer än hjälper

Hon skickade en selfie från tåget. Hon satt mitt emot en spegel.Sitt vackra blonda hår i sidbena. Lite lockigare än vanligt. Blå tröja.

– Här jag är… igen… stackars dig… eller mig…
– Ja oj oj oj
– Ja, just, oj oj oj

Vi kom in på ämnet om mitt nya boende. Jag berättade att min bästa vän var i huset och gjorde lite fint åt mig. På nåt sätt fanns där plötsligt en ”om jag inte skulle bo med henne”, och passerade ”alla andra kvinnor”. Någonting som snuddats vid innan – ”min fanclub”. Nåt jag verkligen inte förstod. Jag hade ingen ”fanclub”. Inte vad jag visste om i alla fall. Det fanns folk som tyckte om min musik. Varav vissa var kvinnor. Kunde kommentera om jag postade en låt eller så. Men det var inte en fanclub direkt.

Hon hade vid nåt tillfälle frågat vem nån var. Jag hade svarat sanningsenligt. Jag hade inte en djävla aning ärligt talat. Nån som gillade min musik. Thats it. Jag hade aldrig varit inne på människans sida. Jag kände igen namnet eftersom det upprepades. Kärleken å sin sida började prata om var människan bodde. Kommentera hur hon såg ut. Jag förstod ingenting. Ett enda stort frågetecken.

Jag hade varit totalt transparent mot henne. Hon hade fått tillgång till min telefon. Till allting. Enda jag gjort var att blockera om hon kunde se kommentarer på bilder. Som ett direkt svar på att hon hade gjort detsamma. Först. Dessutom hade jag varit totalt öppen på tex Facebook om vem jag älskade. Hur vacker jag tyckte hon var. Postat bilder på henne. På oss.

Absolut. Jag hade postat att hon bröt förlovningen via sms 25:e Oktober året innan. Det hade så klart genererat kommentarer. Diskussion.

Jag tyckte det kändes upenbart. Någon sorts omotiverad svartsjuka gentemot andra kvinnor omkring mig. Även om dom på teknikalitet inte ens var ”omkring mig”. Och jag uppenbart var totalt ointresserad av andra kvinnor. Jag hade varit 100% transparent. Så hon kunde omöjligt ha någonting att frukta eller misstänka. I så fall inte på grund av mig utan av egna tidigare erfarenheter. Det lämnade en annan faktor – att hon dömde mig efter sig själv. Och adderade jag ”mitt emellan” på ”monogam” låg ju inte svaret direkt långt borta.

Som vanligt. När hon ställde frågor. Gjorde jag mitt bästa för att försöka bevara dom.

– Hon är i radhuset och fixar lite. Skulle stanna till lördag… har ju stått helt tomt
– Du ser va bra du har, alla kvinnor hjälper till
– Haha… hon ville nog mest kolla sitt hus
– Vill du inte bo hos henne på Värmdö? Lite sällskap
– Jag klarar mig
– Svinkallt och jag är trött, du kommer skicka mig tillbaka med nästa tåg. Tåg verkar komma i tid, om du nu behöver en tidslösare
– Då ses vi kvart i 🙂

Plötsligt hade händelserna gått från reserapporten i sms. Tillhörande dividerande. Tillhörande 3 olika trådar. Till samtal om flytten igen. Till anklagelser om ”min svartsjuka”. Och nu kunda hon inte bara tänka sig att komma och hjälpa till. Hon var på väg.

Jag hade inte sett henne på nästan 3 veckor. Så jag var självklart bara glad. Såklart var hjälp tacknämligt. Och behövligt. Men viktigast var att få träffa henne.

Jag la flytten åt sidan och försökte snygga till mig själv.

Någonting Nytt

10 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Någonting hade förändrats…

– 13:e – 14:e Maj 2023 –

Jag återupptog vår smskonversation 08:50 på lördagen.

– God morgon! Hur bestämde du? ❤️

Svaret kom 30 minuter senare.

– Hur borde jag bestämma mig?
– Självklart för min del. Komma givetvis.
– Hur ser din del ut?
– Att jag älskar dig

Tåget skulle gå 09:22. Hon hade köpt biljett. Gårdagskvällens svar på om hon skulle komma eller inte, eftersom hon sagt ”jag får se”, hade plötsligt bara upphört abrupt. Nu var klockan 09:20. Och hon visste inte?

Plötsligt skickade hon en bild. Hon satt på tåget. Sekunden efter kom:

– 😐
– Älskar dig. Välkommen 🙏🏻❤️
– Tror att det är mer mindre inte rätt
– Tack
– Inte rätt?
– Bara sliter på varandra
– Älskar du mig?
– Ja, vi har pratat om der
– Vi kanske ska släppa att upprepa dåliga saker och bara älska på riktigt… jag älskar dig ❤️
– Fina ord❤️

Så var vi där igen. Att vi ”Bara sliter på varandra”. Vilket aldrig var fallet när vi faktiskt sågs. När inte alla beslöjande faktorer om henne och hennes liv i övrigt trängde sig på, och som alltid – utan svar när jag frågade om vad som försiggick där bakom ridåerna.

Hon älskade mig påstod hon. Hon var på väg. Varför då krydda med lite negativitet? Hon hade köpt biljetten. Meddelat mig. Varför inte svara på om hon sulle komma? Var det för sin egen skull? Var det för att påverka mig? Sända någon sorts signaler?

Plötsligt ändrades smtalsämnet radikalt.

– Vad vill du äta?

Jo. Jag hade ju handlat. Men jag kunde såklart köpa nåt mer. Nåt helt annat. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att hon var på väg.

Hade jag rabarber, undrade hon. Jag fick gå ut och titta. Skickade en bild. Smör? Socker? Jag inventerade. Funderade på vad hon tänkt sig göra.

Plötsligt svängde diskussionen igen. På grund av min fråga. Det blev samma konstiga stämning som när hon stannat och tankat den där gången och från ingenstans undrade om hon skulle vända.

– När åker du hem? Måndag?
– Imorgon
– 🥺
– Vill du att jag vänder, om det är för kort tid
– Nej. Såklart inte. Mer tid med dig är såklart bättre men all tid är bättre än Inge ❤️🙏🏻
– Måste vara i Stockholm på måndag och intervjuera

Hämtade henne på stationen. Hon var minst sagt avvaktande. Jag nästan undvek att krama henne på grund av hur distanserad hon kändes när jag försökte. Jag ryggade tillbaka.

Vi handlade lite. Hon gick till sig förvånandsvärt snabbt. Redan på ICA.

Vi kom hem. Lagade mat tillsammans. Spenatsoppa. Med ägg. Gjorde bröd.

Vi gick en promenad. Tog hand om djuren. Tände brasa. Tog ett glas vin. Pratade. Det var ett bra men mycket lågmält samtal. Det skrapade på ytan. Jag var livrädd att ta upp ”fel saker” så någonting skulle haverera. Ändå låg dom där sakerna där. I kulisserna. Bakom varenda annan mening som sades. Alla frågorna. Allting att reda ut. Men nu var hon här. Varför förstöra det?

Vi tittade på ESC. Hon somnade i min famn. Snarkade. Helt avslappnad. Förvillande likt våra andra träffar. Som om hon plötsligt bara ramlat in i en trygg zon.

Kvällen led mot sitt slut. Jag visade att jag lyssnat på och tagit till mig alla hennes premisser. Bäddat åt henne på övervåningen. Bara henne. Det blev aldrig någon fråga den här gången. Som första. Om var hon ville jag skulle sova. Det var underförstått av hennes premisser.

Ska du inte gå och lägga dig? undrade hon när jag sagt ”Det kanske är läggdags” men inte gjorde någon som helst anspelning på att lämna våningen. Eller soffan. Det kom från henne. Att jag skulle sova uppe. Med henne.

För en gångs skull. För första gången sedan jag först såg henne naken. Var nu lampan släckt. Men det hindrade inte sex. Intensiv sex. Men någonting var annorlunda.

Absolut hade vi haft sex som varit ”fysiskt intensiv”, men vi hade alltid haft en psykisk närhet. Nu var det någonting annat.

Jag delar in sex i två kategorier. Huvudsakliga. Den ena där man är nyfiken. Intuitiv. Bara är. Bara gör. Den är ganska enkel. Den preferabla. Sedan fins den andra sorten. Det är inte dålig sex. Tvärtom. Men. Det är ”bara” sex. Det handlar om ”sakerna du lärt dig göra”. Nästan invant. Nästan ”uppfostrad till”. Tillsagd. Det handlar mer om en serie saker som ska göras för att man ska framstå som ”fantastikt bra i sängen”.

Det fanns en sorts självmedveten skicklighet över allting som jag inte riktigt kände igen. Inte dålig. Inte obehaglig. Bara oväntad.

Tidigare hade jag upplevt vår närhet som intuitiv och själslig. Som något som växte fram i stunden. Som två människor som reagerade på varandra. Nu kändes det mer som att vissa saker redan var bestämda i förväg. Som om det fanns ett invant handlag där som jag inte riktigt kände igen.

En säkerhet. En vana. Nästan som muskelminne. Som om saker inte längre upptäcktes. Att dom istället utfördes. Inte känslolöst. Men med ett inslag av att vara mekaniskt. Och med en precision som fick mig att fundera. Som om någon lärt henne, sagt åt henne, hur saker skulle göras. Vad som fungerade. Vad som förväntades. Vad som ansågs vara rätt.

Det är svårt att förklara. För det handlade inte om att någonting var fel. Snarare om att någonting plötsligt kändes väldigt färdigt. Väldigt inövat.

Som om någon plötsligt bytt språk mitt i en konversation.

Varför kom det nu? Var kom det ifrån? 2005? Förra veckan? Om från tidigare – varför hade det aldrig dykt upp tidigare?

Men det var bara en av förändringarna.

Vi vaknade. Hennes uttryck på morgonen var fantastiskt. Vi satte på kaffe. Jag gjorde våfflor.

Vid frukostbordet sa hon plötsligt att ”Jag hade fått sex”. Inte att vi hade haft det. I nästa andetag började hon tala om sextillbehör. Hon som under mitt år med henne i princip aldrig velat tala om någonting som hade med sex att göra.

Nu började hon plötsligt prata om det hon kallade ”en sån där man sätter på huvudet så man får grisnäsa”.

Jo. Jag visste vad det var. Det kallades ”nose hook”. En BDSM-artikel. Typiskt avsedd för att få ens partner att se ful ut. Få grisnäsa. Dregla. Ett inslag av förnedring.

Inte sex. Makt.

Och av alla saker i hela världen, och från alla människor i hela världen, var det den sista av alla kombinationer jag någonsin trodde skulle dyka upp som en kombination.

Det var inte själva saken i sig som fick mig att reagera. Det var att den kom från henne. Från en människa som under hela vårt år tillsammans i princip undvikit allt som hade med sex att göra. Som ogärna pratade om det. Som nästan aldrig ens antydde den typen av ämnen. Och nu satt hon plötsligt vid mitt frukostbord och pratade om någonting så specifikt att jag knappt förstod hur samtalet hamnat där.

Jag sa att jo, jag visste att det fanns. Men att jag varken använt det, sett det användas eller hört någon prata om det i verkligheten. Jag frågade hur hon visste vad det var. Var hon hört talas om det. Var hon sett det. Där tvärstannade diskussionen. Bara tvärt. På ett sätt som definitivt signalerade att hon inte ville tala mer om saken. Nästan få det ogjort att hon nämnt det.

Det var kanske lika bra, för jag kände samma sak. Någonting mer malplacereat än henne, sex, och nose hook hade jag svårt tänka mig. Det fanns lixsom absolut ingenting som fick mig att förknippa henne med förnedringssex. Inte med någon annan form av sex än en fin tvåsamhet. Intensivt och hårt. Absolut. Men fortfarande bara vackert.

På något sätt gav helheten av konceptet. Av förändringarna. Av allt, inte någon bra magkänsla.

Saker dyker sällan upp i människors medvetande, eller i diskussioner, som ett helt nytt inslag. I synnerhet inte med total avsaknad av någon sorts verklig anknytning.

Jag började tänka på det där hon sagt om att ”släppa loss” med en partner. På alkohol i sammanhanget. På försvinnanden. På pengar. På makt. En salig röra av saker som var för sig inte behövde betyda någonting alls. Men som tillsammans inte adderade upp till någon särskilt bra känsla. Jag försökte tvärvända mentalt. Lägga ner. Släppa det. Hon var ju här.

Jag hade köpt presenter till henne. Ett par klänningar. Vanliga enkla sommarklänningar. En svart med rosa hjärtan. En svart och lite mer storblommig. Hon poserade i dom olika på kökstrappan. Gjorde fula miner. Skrattade. Hon var underbart vacker.

Vi satte oss i trädgården. Klockan hade blivit 15. Solen sken. Vi tog varsin öl. Pratade logistik.

Hon hade noterat trädgårdens skick, och förstod att skillnaden, jämfört med förra sommarens skick, hade en anledning. Jag försökte förklara.

I originalplanen skulle jag kanske försöka köpa ut min exfru. Som alternativ kanske hyra på något sätt. Båda hade havererat. Att gården skulle säljas var ett faktum. Detta skulle ske någonstans under hösten. Jag insåg att allt arbete – odla etc, skulle resultera i en massa arbete för frukt, grönt och annat som skulle vara skördeklart efterförsäljningen. Jag såg ingen anledning. Så jag hade lagt ungefär allt på is.

Jag hade en plan. Det var iprincip bara två steg. Hitta en lösning för fåren. Hitta en boendelösning för mig själv hemma i Stockholm. Hon hade ju klartgjort med all tydlighet att hon inte ville vi skulle bo tillsammans på gården. Jag hade försökt påeka hur fint det var. Hur ekonomiskt fördelaktigt. Men hon var odelat negativ. Påekade hur mycket sämre betalt alla arbeten gav här lokalt. Den sämsta ursäkten var ”det är så mycket trafik”. Jag tror vi vid en gång vid ett tillfälle mött en bil när vi tagit en promenad. Vi var 5 familjer, 5 gårdar, i den lilla lilla byn, utanför det lilla lilla samhället.

Hon frågade om tidsplanen. Jag svarade att jag kanske siktade på flytt någonstans slutet av Augusti.

Vi tog en runda i trädgården. Hon plockade blommor och lite örter att ta med sig hem. Jag grävde upp några olika blommor och plantor som jag skulle skicka med henne till hennes balkong.

Om hon kände på sig att det skulle komma att bli kraftiga ändringar i min tidsplan. Att hennes tid på gården var att betrakta som avslutad. Det vet jag inte. Och först i efterhand har jag kommit på att kanske alla blommor hon ville plocka. Eller gräva upp. Hade någonting med det att göra.

Det hade blivit dags att åka hem. Hon poserade framför min cab i sin nya klänning. Skojade. Visade benen. Sexiga poser. Sexiga miner.

14:e Maj 2023. 18:30. Stod hon där. I den ännu öppna tågdörren. Vita sneakers. Klänningen jag givit henne. Den med hjärtan. Jeansjacka. Ett stort leende. OCh en pappkasse från ICA. Märkt med lokala ortens namn.

Vi gjorde handhjärtan till varandra. Så länge det gick att se varandra genom fönstret.

Senare skickade jag henne bilder jag tagit. Hennes svar löd;
– Ja den där flodhäsen känner jag igen.
Besvarade med:
– Älskar dig! ❤️❤️

Dialogen fortsatte;

– ❤️ men hur jag ser ut i håret!! 😳🤪
– Som du brukar😉
– 🥺😳 Inte mitt fel 🤪
– Saknar dig 🥺❤️
– Saknar dig 😘
– Tack för fina klänningar, att du har tänkt på mig ❤
– Tack! Varje vaken sekund… ❤️. Tack för allt besvär du gjorde dig för vår date… – Glöm inte kolla vad biljetterna kostade 🙏🏻❤️
– Ingen besvär.Tack för goda våfflor och god middag igår 😘
– Och tack för allt gott som du skickade med☺️🙏❤️
– Älskar dig. Vi ska (tillsammans) se till att inte bråka mer… ? Och en del annat vi diskuterade
– Ja, absolut
– Älskade ha sex med dig även om du tyckte ”jag fick sex” 😳 Älskade ditt uttryck i morse ❤️ Men mest… din närvaro när vi tittade på esc ❤️ bästa var när du somnade i min famn ”Jag hade en kk-date och det bästa var när vi tittade på esc och hon somnade i min famn” 🤪🤣🤣
– Så fint med sådana kk-date 🤪

Jag kände jag var tvungen att på något sätt sammanfoga det jag visste men inte riktigt förstod. Alla hennes premisser. Varav en var bruten. Men dock att vi enligt henne inte hade haft sex utan jag hade fått det. För mig var det en stor skillnad.

Och det var när hon där vid frukostbordet satte sina egna ord på det som hennes agerande under sexet plötsligt förklarades. Sex vi haft, kontra att jag fick sex. Eller kanske någon annan fick sex. Det var två helt olika zoner för handhavande. Hade det där aktualiserats på grund av hur vår relation såg ut. Eller på grund av någonting annat i hennes liv just nu?

Jag skalade medvetet ner det till KK. Hon ville ju inte ha relationen. Det var uttryckt. ”Hon gav mig sex”. Jag kunde inte definiera det på annat sätt än KK. Troligt definierade jag det för att få någon form av respons från henne. Men den verkade ju vara att hon inte alls protesterade mot. Tvärtom.

– Ja faktiskt. Vill du ses igen kanske?
– Kanske Kanske det
– Vi får se då
– Självklart vill jag ses
– Samma här
– Är hemma nu ☺️❤ Tack!
– Tack! Sov gott! ❤️ Älskar dig
– God natt, älskar dig ❤️

Jag var förvirrad.

För allt det varma finns där. Saknaden. Kärleken. Viljan att ses igen. Två människor som just tillbringat ett dygn tillsammans och saknade varandra direkt tåget lämnat stationen.

Samtidigt fanns där saker som jag inte fick ihop.

Ordval. Perspektiv. Definitioner. Formuleringar. Sätt att beskriva samma händelser. Jag upplevde att vi haft sex. Hon beskrev det som att ”jag fått sex”. När jag försökte puffa henne lite mot definitionerna fortsatte hon som om KK faktiskt var det korrekta.

Jag såg en relation. Hon verkade se någonting annat. Eller åtminstone någonting med andra gränser och andra definitioner.

Det märkliga var att båda verkligheterna verkade existera samtidigt.

Hon skrev att hon älskade mig. Att hon saknade mig. Att hon självklart ville ses igen. Men samtidigt fanns formuleringar och perspektiv som lämnade mig med känslan att vi kanske inte alls pratade om samma sak.

Kanske var det där den verkliga förvirringen började. Inte i konflikterna. Inte i bråken.

Utan i att två människor kunde dela samma helg, samma säng, samma framtidstankar och ändå ibland verka beskriva det som om de deltagit i två olika berättelser.

Inte Hela Bilden

1 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Varje del gick att förklara. Det var helheten som blev svår…

– Oktober 2022 –

Det var den känslan som gnagde.

Den där kvällen när hennes tåg gått åt helvete och jag ordnade en taxi. Hur hon hånglade när vi möttes. På riktigt. För ovanlighetens skull. Inte bara de vanliga svalare, försiktiga pussarna som var det normala. De som ibland nästan kändes som ett nödvändigt ont. De här var inte fel. Bara annorlunda. För mycket. För snabbt. Egentligen inte nåt utan dom heller. Bara ”från ingenstans”.

Vi drack vin framför brasan som så många gånger förr. Egentligen fanns det inget märkligt i kvällen. Ingenting som borde ha fastnat. Ändå gjorde den det. Inte på grund av vad som hände, utan på grund av hur det kändes.

Det hände i hallen. Hon ville bli upptryckt mot väggen. Orden kom som order snarare än lust. ”Tryck ner mig.” ”Ta stryptag.” ”Bit mig.”

Det var inte att det var något fel på någonting i sig. Eller konstigt. Absolut inte. Och hon hade alldeles rätt i sitt senare svar – det ’r v’l inget fel att släppa loss med en partner.

Det var inte själva orden som fastnade hos mig. Det var känslan av dem. Känslan av att jag inte riktigt var en del av det som utspelade sig. Som om jag klivit in mitt i något som redan fanns där. Som om rollen var viktigare än personen som spelade den. Som om jag lika gärna hade kunnat vara någon annan.

Efteråt försökte hon göra det enkelt. Hon sa att det inte var något konstigt. Att man släpper loss med en partner. Jag ville tro henne. Problemet var bara att förklaringen inte riktigt landade. Jag var ju hennes partner. Ändå kändes det inte som att det handlade om mig.

Och om det nu var alkoholen som öppnade dörren till den där versionen av henne, vad hände då de gånger jag inte var där?

Det var inte orden i sig. Det var hennes undvikande sätt när jag försökte prata om det. Men jag har lätt att prata om sex i en relation. Om hon hade det svårt att göra det – varför inte ta den ärliga lätta vgen – ”jag har svårt prata om sex”?

Jag tyckte inte om frågan som upstod i mig. Jag ville inte ens tänka den. Men den fanns där ändå. Inte som en anklagelse. Inte som ett bevis. Mer som ett gruskorn i skon. Något litet som hela tiden gjorde sig påmint när jag försökte gå vidare.

Samtidigt visste jag att hon gick ut. Drack. Ofta. Inte katastrofalt. Inte varje dag. Men tillräckligt ofta för att tanken skulle fortsätta komma tillbaka. Och som så många gånger tidigare gjorde jag det jag blivit bra på. Jag förklarade bort. Rationaliserade. Förminskade. Hittade ursäkter.

Inte för att jag var dum. Utan för att jag var kär.

Kärlek har en märklig förmåga att göra intelligenta människor till skickliga försvarsadvokater. Man hittar förklaringar. Omständigheter. Missförstånd. Otur. Man bygger broar över sådant som egentligen borde få en att stanna upp och fundera lite längre. Och jag hade byggt många sådana broar.

Mannen som försvann. Den försvunna kvällen. Kompis utan namn. Allt gick att förklara. Varje händelse för sig. Varje frågetecken för sig. Varje märklighet för sig.

Problemet var att allt summerat inte gick att förklara. Det skulle inte bli en nära dialog, utan plötsligt mer en rättegång. Att ställas mot väggen.

Det var där det började bli svårt. Inte därför att någon enskild händelse var katastrofal, utan därför att de började existera bredvid varandra. Som små stenar i en sko. Var och en för liten för att stoppa en promenad. Men till slut tillräckligt många för att man inte längre skulle kunna låtsas att man inte haltade.

Jag tyckte inte om den tanken. Tvärtom kämpade jag emot den. Det fanns ju så mycket som talade åt andra hållet. Fisketuren. Förlovningen. Alla timmar framför brasan. Alla tågresor. Alla telefonsamtal. Alla gånger hon sagt att hon älskade mig. Alla gånger jag trott på henne. Och det gjorde jag fortfarande.

Det var det som gjorde situationen så märklig. Jag tvivlade inte på att hon älskade mig. Jag började däremot tvivla på om det räckte. För kärlek och tillit är inte samma sak. Man kan älska någon och samtidigt börja undra vad som händer när man inte är där. Man kan älska någon och samtidigt märka att man allt oftare förklarar bort sådant som egentligen inte borde behöva förklaras.

Och när den här kvällen långt senare i framtiden lades bredvid formuleringar som ”jag är singel om andra män frågar” och ”jag är nästan monogam” framlagt med ett finurligt skratt, som för att försöka vara ärlig och samtidigt skyla över någonting, blev det svårare att hitta tillbaka till den där självklara tryggheten som funnits från början.

Det gjorde mig inte arg. Det gjorde mig ledsen. För någonstans började jag förstå att vissa frågor inte längre försvann när jag besvarade dem. De kom tillbaka. Om och om igen. Och för första gången började jag fundera på om det jag såg verkligen var hela bilden.

Jag visste inte hur rätt jag hade i dom här funderingarna. Hur mycket som senare uppenbart skulle döljas för mig. Till varje pris… Ingenting kunde redas ut. Bägaren bara fylldes på…

Mannen som försvann

31 maj 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vissa detaljer betyder ingenting. Förrän de betyder allt...

– Juni 2022 –

Hon berättade om en man.

Inte som man berättar om något viktigt. Mer i förbifarten. Nästan som en bisats. I samma andetag som hon berättade om ytterligare någon man som hon dejtat. Han hade hört av sig och ville dejta igen men hon påstod hon tackat nej och refererat till mig. Sedan var det den 3:e mannen som hon berättade om. Som ville titta på när hon hade sex med andra.

Varför såg jag inga varningsflaggor alls? Varför ställde jag inga följdfrågor? I ett klimat där vi faktiskt hade en fin och lågmäld dialog om allting. Eller hade hon reagerat då som hon skulle komma att göra senare om jag ställde saker på sin spets? Vrede. Flykt. Undvikande.

Men den andra mannen. Som försvann. De hade varit vänner.

Träffats. Umgåtts. Facebook-vänner.

Någon sorts lågmäld närhet som verkade ha funnits där utan att jag fäste någon större vikt vid det.

När hon offentligt lagt upp vår relationsstatus hade han, berättade hon, sagt upp bekantskapen. Tagit bort henne på Facebook. Försvunnit. Som om blotta faktum att hon nu var min gjorde fortsatt kontakt omöjlig.

Jag noterade det knappt. Tog det som ännu en mänsklig märklighet bland andra.

Svartsjuka kanske. Sårad stolthet. Vem vet. Det gled förbi. Föll ur minnet. På ett sätt inte konstigt. På ett annat förbannat djävla korkat av mig att inte ställa dom där ”andra frågorna”.

Men vissa små detaljer har det där märkliga sättet att ligga kvar under ytan.

Som glassplitter i sand. Man ser dem inte. Förrän ljuset faller rätt.

Långt senare, någonstans hösten 2023, skulle mannen som försvann återvända.

Inte som person. Utan som pusselbit.

Och plötsligt bära avsevärd betydelse.