Det här kapitlet handlar inte om henne…
– Juni 2026 –
Det är många saker jag själv hanterat allt annat än perfekt. Inte ens bra. Inte ens i närheten av bra. För att vara krass – saker jag hanterat under all kritik.
Det är lätt att i efterhand peka på vad andra gjorde. Betydligt svårare att stanna upp framför sin egen spegelbild. Men sanningen är att det finns många tillfällen då jag reagerade istället för att agera. Tillfällen då affekt fick styra. Tillfällen då frustration tog plats där tålamod hade varit klokare. Jag var inte alltid särskilt bra på att skilja mellan det som behövde lösas och det som bara behövde få finnas en stund utan att analyseras sönder.
Mina misstag handlade inte om brist på kärlek. Snarare tvärtom. Jag brydde mig för mycket, tänkte för mycket och försökte förstå sådant som kanske inte gick att förstå. När människor blir rädda gör de märkliga saker. När människor blir kära gör de ofta ännu märkligare saker. Jag var inget undantag. I stället för att ibland acceptera att jag inte hade alla svar började jag leta efter dem överallt. I ord. I handlingar. I tystnader. I sådant som kanske betydde något och i sådant som kanske inte betydde någonting alls.
Det finns också en annan obekväm sanning. Fler gånger än jag vill erkänna blev jag så upptagen av att förstå vad som hände att jag tappade fokus på människan framför mig. Jag letade efter logik när jag kanske borde ha letat efter känslor. Sökte förklaringar när det kanske hade räckt att lyssna. Försökte reda ut sådant som ibland bara gjorde ont.
Det betyder inte att allt var mitt fel. Det var det inte. Men det betyder att jag ser min egen del av historien betydligt tydligare idag än jag gjorde när jag stod mitt i den. Med tiden har jag insett att vissa av de saker jag ångrar mest inte handlar om sådant jag gjorde medvetet. De handlar om bristande förståelse. Om tillfällen då jag trodde att jag hjälpte men egentligen gjorde avståndet större. Om gånger då jag borde ha varit lugnare, mjukare och mindre upptagen av att få rätsida på sådant som inte gick att räta ut.
Kärlek framställs ofta som något som gör människor bättre. Ibland gör den det. Men den kan också göra människor rädda, envisa, sårbara och blinda. Den kan få dem att hålla fast när de borde släppa. Prata när de borde lyssna. Pressa när de borde vänta.
Jag var inte alltid den man jag önskar att jag hade varit mot kvinnan jag älskade. Och kanske är det just det som är svårast att leva med i efterhand. Inte bara det som hände mellan oss, utan vetskapen om att jag själv ibland bidrog till att göra det svårare än det behövde vara.
Det finns även aspekter av till exempel alkoholmissbruk. Jag ska inte försvara, men väl försöka förklara. Hur det började. Varför det blev värre. Varför jag slutade dricka.
Det finns helt enkelt mycket jag ångrar.
Jag kan så väl förstå att du skriver och funderar, dels en fantastisk (och mycket märklig berättelse) som du berättar…