Förklaringen var banal. Konsekvenserna var det inte…
– 25:e oktober 2022 –
Hon hade tagit bort mig från Facebook i September 2022.
Det skedde under vår dispyt om vem som skulle hälsa på vem, i samband med uppehållet efter det urspårade skämtet om de “estniska kvinnorna i källaren”.
Senare i september lade hon till mig igen. Som sagt: det var en liten detalj jag missade då.
Det hade gått en vecka sedan hennes senaste besök på gården. Vi hade haft kontakt via sms och samtal, som så ofta på kvällarna. Jag ringde henne nästan alltid runt nio. När djuren var klara, jag kommit in, gjort upp en brasa och satt mig i soffan. Kaffe. Eller ett glas vin.
Den här kvällen hade jag varit och handlat. Jag satt i bilen när hon ringde. Hennes signal. Glad! Jag svarade direkt.
Det tog inte ens en sekund. Rösten var redan fel. Kallare. Avhuggen. Hon small av orden som om de var färdigladdade.
Hon sa att hon avslutade förlovningen. Rakt. Utan förklaring. Utan ansats. Förlovningen som hon bara kort tid tidigare påstått inte existerade, på grund av min så kallade skämtförlovning. Nu existerade den tillräckligt för att sägas upp. Och med den avslutade hon allt.
Jag var nästan hemma. Hann in. Satte mig i soffan. Tog en cigarett. Lyssnade medan hon fortsatte, som om beslutet redan passerat mig och jag bara fick kvittot.
Hon sa att hon bara kunde se mina offentliga inlägg på Facebook. Att jag dolde saker för henne. Andra kvinnor. Att jag skrev skit om henne. Smutskastade henne.
Jag försökte säga något. Det gick inte in. Tonen var densamma. Avslutad. Hon tog bort mig som vän. Blockerade mig. Sa upp förlovningen. Punkt. Sedan lade hon på.
Jag satt kvar. Förstod ingenting. Jag hade inte spärrat henne från något. Jag skrev inget dåligt om henne – tvärtom. Jag bekräftade henne. Oss. Min kärlek. Inför alla. Jag hade ingenting att dölja.
Förklaringen kom senare och av en ren tillfällighet. Och den var banal. En teknikalitet.
Under tidigare perioder, till exempel i samband med Melodifestivalen, hade det strömmat in vänförfrågningar på Facebook. Då godkände jag det mesta, främst av PR-skäl. Det var flera år tidigare, innan Facebook tappade sitt värde som kanal. Med tiden stod det klart att många av dessa kontakter saknade allt gemensamt med mig – politiskt, filosofiskt, musikaliskt – och att flödet mest fylldes av meningslöst käbbel.
Jag skapade därför en särskild kategori. Förfrågningar som godkändes hamnade där automatiskt. De blev tekniskt sett vänner, men kraftigt begränsade i vad de kunde se. Efter ett tag tröttnade jag helt på att hantera förfrågningar. Det låg till slut hundratals, kanske tusentals, obesvarade. Jag tittade inte ens på dem längre.
Jag hade helt enkelt glömt hur jag ställt in det. Kanske inte så konstigt under ett decennium?
Jag upptäckte det av en slump. En gammal vän vars konto blivit kapat hade skapat ett nytt och skickat en förfrågan. När jag gick in på hans profil såg jag att han låg i den begränsade kategorin.
Det var udda. Varför skulle han ligga där? Vän och kollega sedan länge.
Då föll bitarna på plats. Hon hade skickat en vänförfrågan och hamnat fel. Så enkelt var det. När vi först blivit vänner på Facebook var det dessutom jag som skickat förfrågan till henne. På så sätt hade problemet fått en workaround.
Mer än så fanns inte.
Jag skrev ett mejl och försökte förklara. Responsen var noll.
Begriper inte varför hon inte ger raka svar och öppenhet. Alla bråk cirkulerar ju om samma sak hela tiden. Man…