Jag försökte säga kom hit. Hon hörde gå härifrån…

– 8 september 2022 –

Hon var äntligen på väg till mig igen.
Efter lång frånvaro. Äntligen!

Det hade kommit plötsligt.
Men jag gjorde som jag alltid gjorde.
Städade.
Köpte färska blommor till hennes sida av sängen.
Handlade mat.
Köpte sushi till kvällen.
Gjorde mig i ordning.

Jag såg fram emot det mer än jag ville erkänna.

Halvvägs började märkliga sms komma.

Hon hade tankat och undrade om jag ändrat mig. Om jag egentligen inte ville att hon skulle komma.

Det var obegripligt.

Jag hade tillbringat veckor med att försöka få henne att komma. Förklarat. Argumenterat. Försökt hitta lösningar. Betala resor. Till slut accepterat sådant som egentligen var fullständigt orimligt bara för att vi skulle kunna ses. Som motell i Mjölby. ad som helst för det enda jag ville – få tillbringa tid med kvinnan jag älskade. Få somna med henne. Vakna med henne. Hålla om henne. Bara vara en del av hennes magiska sfär.

Nu satt hon i bilen. På väg till mig.

Och ändå verkade hon plötsligt osäker på om jag ville att hon skulle komma.

Varför i hela helvetet skulle jag ändra mig?

Tanken hade aldrig ens slagit mig.

Det märkliga var att hennes frågor började få mig att fundera mer över hennes egen vilja än över mina egna avsikter. Mina var glasklara. Jag ville att hon skulle komma. Det hade jag velat hela tiden.

Det var som om frågan kom från fel håll.

Som om någon av oss tvivlade, men att det inte var jag.

Jag försökte skaka av mig känslan. Svarade att jag självklart ville att hon skulle komma. Att jag såg fram emot att träffa henne.

Men den där märkliga föraningen ville inte riktigt släppa taget.

Som om marken under oss fortfarande rörde sig, trots att vi äntligen verkade vara på väg åt samma håll.

Jag svarade lugnt.
Att jag självklart ville att hon skulle komma.
Att jag längtade.
Att jag älskade henne.

Allt var rätt.
Förutom slutet.

Jag avslutade med:
”Kom nu, vännen”
och ett hjärta.

Svaret kom omedelbart.

– Jag har aldrig hört att kärlekspar kallar varandra vänner.

Där small det.
Inte högt.
Men tillräckligt.

Jag försökte förklara rakt.
Att ”vännen” inte betydde degradering.
Inte reträtt.
Inte att vi bara var vänner.
Ett gammalt uttryck.
Inget mer.

Jag skrev igen.
Bad henne släppa det.
Komma.

När hon anlände stannade bilen mitt på gårdsplanen.
Motorn tystnade.
Inget mer hände.

Jag gick ut.

Hon satt kvar bakom ratten
och storgrät.

Jag stod där,
med huset bakom mig,
med blommorna inne i sovrummet,
med maten i köket,
och förstod att inget av det spelade någon roll just då.

Jag försökte trösta.
Förklara.
Övertyga.

– Kom in och ät nu, älskling.

Till slut klev hon ur bilen.

Vi torkade hennes tårar tillsammans.
Som om det var ett gemensamt arbete.
Jag höll om henne.
Sa att jag älskade henne.
Inte som försvar.
Som faktum.

Vi åt.
Drack vin.
Pratade.

Vi låg i soffan framför den öppna spisen.
Lyssnade på eldens sprakande.
Orden blev färre.
Värmen gjorde sitt.

Till slut gick det över.
Inte löst.
Men stillat.

Vi somnade tätt omslingrade.
Nakna.

Nästa dag var allt som vanligt.
Som om veckorna av slit
bara varit ett missförstånd i tiden.

Vi satt i köket
och gjorde sextio liter krusbärsvin
av en enorm skörd från trädgården.

Arbetade sida vid sida. Kokade. Malde. Sockrade. Rärde om.
Skrattade.
Skojade.
Kramades. Väntade direkt. Barnsligt som om kärlen skulle börja jäsa och puttra på en gång.

Hon verkade lycklig. Vinröd T-shrt. Svara mysbyxor. Lite på trekvart. Såg ut som ett lyckligt barn på julafton.

Och det var kanske det mest förvirrande av allt.

Just det. Hon la till mig som vän på Facebook igen. Men… jag hade missat en liten teknikalitet… som skulle uppdagas långt senare… Som om nån sorts satans naturkraft gett sig själva faan på att en massa teknikaliteter till varje pris bara skulle djävlas…