Etikett: Lögner

När Fakta Inte Längre Räckte

12 oktober 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig…

– Augusti 2025 –

Det måste ju finnas någon rimlig bakomliggande förklaring till hennes agerande?

Det fanns en fråga jag återkom till gång på gång. Inte därför att jag saknade fakta, utan därför att jag hade svårt att förstå varför fakta inte gjorde någon skillnad. Jag analyserade, argumenterade, jämförde tidigare uppgifter med nya och försökte hitta logiska förklaringar till sådant som helt enkelt inte gick ihop.

Jag hade också vid upprepade tillfällen gett uttryck för att jag inte kunde känna mig trygg i ”relationen”. Det handlade inte om något diffust behov av ständig bekräftelse. Det handlade om konkreta händelser, motstridiga besked och frågor som borde ha gått att besvara. När förklaringarna inte höll fortsatte jag att fråga. Jag tänkte inte acceptera en lögn bara för att den upprepades tillräckligt många gånger.

Det var här ett återkommande mönster blev allt tydligare.

Jag tog upp en sakfråga och redogjorde för varför jag ansåg att något inte stämde. Hon gick i försvar, och samtalet försköts från det jag faktiskt frågade om till invändningar, sidospår och nya konflikter. Jag bemötte argumenten, återförde diskussionen till sakfrågan och påpekade när nya förklaringar motsade tidigare besked.

När jag till slut blev frustrerad över att vi fortfarande inte hade kommit någonstans kunde även den frustrationen bli en ny fråga att diskutera. Därmed hade ännu en konflikt uppstått, medan den ursprungliga frågan fortfarande saknade ett hållbart svar.

Sakfråga och fakta → hennes försvar → nya förklaringar och förskjutningar → min argumentation och frustration → ny konflikt i stället för lösning.

Det är viktigt att skilja mellan att argumentera och att gå i psykologiskt försvar. Att granska påståenden, påvisa motsägelser och kräva logisk konsekvens är inte samma sak som att försöka skydda sin självbild från obekväma uppgifter. Jag försökte förstå vad som hade hänt och varför. Det var inte jag som behövde få oförenliga uppgifter att framstå som förenliga.

Frågan var varför hennes försvar fortsatte, även när jag visade att förklaringarna inte höll.

Försvar mot skuld och skam

En möjlig psykologisk förklaringsmodell är ett starkt försvar mot skuld och skam. De två begreppen är närbesläktade men inte identiska. Skuld är i första hand knuten till en handling, medan skam kan beröra människans uppfattning om sig själv.

Det är en betydelsefull skillnad. Att erkänna ett misstag kan innebära att behöva ta ansvar för en viss handling. Men om erkännandet samtidigt upplevs hota bilden av vem man är, kan motståndet bli betydligt starkare än vad själva sakfrågan rimligen borde motivera.

Psykologiska försvarsmekanismer kan bidra till att flytta uppmärksamheten från handlingen till något annat. Det kan handla om rationalisering, där ett beteende ges förklaringar som gör det lättare att försvara. Det kan handla om förnekande, bagatellisering eller att lägga större vikt vid den andres sätt att framföra kritiken än vid kritikens innehåll.

I vår situation skulle en sådan modell kunna förklara varför jag så ofta möttes av försvar när jag efterfrågade klarhet. Min fråga handlade om en konkret omständighet. Hennes svar kunde i stället leda diskussionen bort från den omständigheten.

Det avgörande är att ett sådant försvar inte nödvändigtvis behöver vara medvetet eller planerat. Människor kan reagera automatiskt när något upplevs som psykologiskt hotfullt. Men att en mekanism kan vara omedveten förändrar inte konsekvenserna för den som möter den.

Och konsekvenserna blev mycket konkreta för mig. Jag fick fortfarande inte de svar jag behövde för att kunna känna tillit.

Affektreglering genom konflikt

En annan möjlig förklaring finns inom psykologins forskning om affektreglering. Begreppet handlar om hur människor hanterar starka känslor, exempelvis rädsla, ilska, skuld och obehag. När förmågan att stanna kvar i ett känslomässigt svårt samtal brister kan själva konflikten bli ett sätt att hantera situationen.

Det kan låta motsägelsefullt. Varför skulle någon skapa ytterligare konflikt för att hantera ett redan obehagligt samtal? Därför att en konflikt ibland kan förändra vad samtalet handlar om, och därmed också vilka känslor personen behöver konfrontera.

Om jag ställde en fråga som krävde ett obekvämt svar kunde en eskalering innebära att uppmärksamheten flyttades till själva grälet. Plötsligt handlade diskussionen om ordval, tonfall, tidigare händelser eller min frustration. Den ursprungliga frågan fanns fortfarande kvar, men den hade förlorat sin plats i samtalets centrum.

Det skapade en särskilt destruktiv situation. Jag försökte hålla fast vid sakfrågan eftersom jag ville få den löst. Men ju längre diskussionen fortsatte utan ett begripligt svar, desto mer frustrerande blev den. Om den frustrationen sedan användes som skäl att ytterligare undvika sakfrågan hade vi hamnat i en självförstärkande konfliktloop.

Det betyder inte att frustration automatiskt gör varje argument riktigt. Men det betyder heller inte att en frustrerad reaktion upphäver de fakta som föranledde diskussionen.

Att jag blev frustrerad över ett uteblivet svar gjorde inte den ursprungliga frågan mindre berättigad.

Kognitiv dissonans – när självbild och handling inte går ihop

Kognitiv dissonans är ett etablerat psykologiskt begrepp som beskriver det obehag som kan uppstå när en människas handlingar, övertygelser och självbild står i konflikt med varandra.

En person kan exempelvis betrakta sig själv som ärlig och lojal, samtidigt som ett visst beteende är svårt att förena med den självbilden. Då uppstår en motsättning som på något sätt behöver hanteras.

Ett alternativ är att erkänna motsättningen, ta ansvar och förändra beteendet. Ett annat är att omtolka det som hänt, tona ned dess betydelse eller skapa förklaringar som gör det möjligt att behålla den tidigare självbilden.

Det senare är särskilt intressant i förhållande till de samtal jag försökte föra.

Jag utgick från att en motsägelse borde kunna lösas genom att vi jämförde uppgifterna och fastställde vad som faktiskt hade hänt. Om ett tidigare besked inte gick ihop med ett senare borde vi kunna konstatera det. Om en förklaring var felaktig borde den kunna korrigeras.

Men om ett erkännande samtidigt skulle skapa en allvarlig konflikt med hennes självbild kunde situationen bli psykologiskt mer komplicerad. Då skulle ytterligare fakta inte nödvändigtvis göra det lättare att erkänna motsägelsen. De skulle tvärtom kunna förstärka det obehag som försvaret syftade till att minska.

Det är en möjlig förklaring till ett beteende som annars kan framstå som obegripligt: att fortsätta försvara en förklaring trots att den inte längre håller logiskt.

Problemet behöver inte vara att personen inte förstår argumenten. Problemet kan vara vad det skulle innebära att acceptera dem.

Undvikande coping – att slippa frågan i stället för att lösa den

Inom psykologin används begreppet undvikande coping för att beskriva strategier där en människa hanterar obehag genom att undvika det som orsakar obehaget.

Det kan innebära att skjuta upp ett samtal, byta ämne, dra sig undan eller vägra ta ställning till en fråga. På kort sikt kan strategin fungera. Det obehagliga samtalet upphör, och personen slipper åtminstone för stunden konfrontera det som känns svårt.

På längre sikt kan konsekvenserna bli de motsatta.

En obesvarad fråga försvinner inte nödvändigtvis bara för att samtalet avbryts. För den som väntar på ett svar kan den tvärtom växa i betydelse. När samma fråga återkommer efter ytterligare en tid finns inte bara den ursprungliga händelsen kvar, utan också minnet av alla tidigare tillfällen då den inte gick att reda ut.

Det här är en central del av varför relationen blev så svår för mig.

Jag kunde inte bara lägga en motsägelse åt sidan och låtsas att den inte hade någon betydelse. Inte när den berörde tillit, ärlighet och trygghet. Och definitivt inte när nya händelser gjorde att tidigare obesvarade frågor återigen blev aktuella.

Om hennes sätt att hantera obehaget var att undvika frågorna, medan mitt sätt var att analysera och försöka lösa dem, skapades en grundläggande konflikt mellan två helt olika förhållningssätt.

Jag sökte klarhet. Hon drog sig, enligt det mönster jag såg, undan den klarheten.

Det var inte två likvärdiga sätt att lösa samma problem. Det ena syftade till att få fram ett svar. Det andra kunde få till följd att svaret aldrig kom.

Motstridiga berättelser och narrativ sammanhållning

En ytterligare psykologisk aspekt handlar om hur människor skapar sammanhängande berättelser om sina egna liv. Våra minnen och förklaringar är inte mekaniska inspelningar av verkligheten. De påverkas av perspektiv, känslor, sammanhang och den betydelse vi tillmäter olika händelser.

Det innebär att människors berättelser kan förändras över tid utan att varje förändring behöver vara en avsiktlig lögn.

Men det finns en avgörande skillnad mellan att minnas en detalj annorlunda och att lämna uppgifter som är oförenliga i frågor av betydelse för en relation.

När jag upptäckte sådana motsägelser försökte jag reda ut dem. Jag jämförde vad som hade sagts vid olika tillfällen, undersökte kronologin och argumenterade utifrån de uppgifter jag hade. Jag accepterade inte automatiskt den senaste versionen bara för att den var den senaste.

En möjlig förklaringsmodell är att olika berättelser kan upprätthållas i olika sammanhang utan att personen fullt ut integrerar dem till en sammanhängande helhet. En förklaring kan fungera i ett visst samtal, medan en annan används vid ett annat tillfälle. När versionerna sedan ställs bredvid varandra blir motsägelserna tydliga.

Det betyder inte att vi kan avgöra exakt hur hon själv uppfattade dessa versioner. Men för mig var det inte hennes subjektiva upplevelse av sammanhang som kunde avgöra om uppgifterna faktiskt gick ihop.

Två motstridiga besked blir inte förenliga bara för att båda försvaras med samma övertygelse.

Och när det handlar om frågor som påverkar en annan människas möjlighet att känna trygghet räcker det inte att varje förklaring fungerar för stunden.

Varför gav hon inte upp inför fakta?

Det var kanske den mest förbryllande frågan av alla.

Varför fortsatte hon att försvara förklaringar när hon märkte att jag inte accepterade dem? Varför blev det nya konflikter i stället för att vi helt enkelt gick igenom vad som hade hänt? Varför kunde inte fakta få vara fakta?

Jag hade inga problem med att analysera. Tvärtom. Jag kunde ägna timmar åt att jämföra händelser, gå igenom tidigare samtal och försöka förstå var motsägelserna hade uppstått. När ett argument inte höll påpekade jag det. När en förklaring skapade nya frågor ställde jag dem.

Det var inte ett försök att fly från problemet. Det var ett försök att lösa det.

Men de psykologiska modellerna pekar på en viktig möjlighet: att den avgörande konflikten inte handlade om tillgången till fakta, utan om konsekvenserna av att acceptera dem.

Om ett erkännande skulle innebära skuld, skam, förändrad självbild eller ansvar för tidigare handlingar kunde det upplevda psykologiska priset bli mycket högt. Och ju längre en viss förklaring hade försvarats, desto fler tidigare uttalanden och konflikter skulle behöva omvärderas om den övergavs.

Då kan motståndet bli självförstärkande.

Fakta upplevs som hot → försvar aktiveras → nya förklaringar skapas → motsägelserna ökar → ytterligare fakta presenteras → försvaret förstärks.

Det är en möjlig mekanism bakom varför mer argumentation inte alltid leder till större klarhet. Inte därför att argumenten saknar relevans, utan därför att personen som möter dem kan ha andra psykologiska behov än att lösa själva sakfrågan.

Det skulle också kunna förklara varför hon inte gav upp när jag fortsatte argumentera. Om ett erkännande upplevdes som alltför kostsamt kunde fortsatt motstånd framstå som det minst obehagliga alternativet, åtminstone för stunden.

Det behöver inte ha varit kalkylerat. Men det behöver heller inte ha varit harmlöst.

Vem förstörde förutsättningarna för relationen?

Här är det nödvändigt att skilja mellan konfliktens uppkomst och människors reaktioner på konflikten.

Att jag ställde frågor innebar inte att jag skapade de omständigheter som frågorna handlade om. Att jag påtalade motsägelser innebar inte att jag hade orsakat dem. Och att jag argumenterade mot förklaringar som inte höll innebar inte att jag bar ansvaret för att förklaringarna hade lämnats.

Jag kunde bli arg, ledsen och frustrerad. Jag kunde återkomma till samma frågor många gånger. Men den frustrationen måste förstås i sitt sammanhang: jag försökte få klarhet i sådant som hade direkt betydelse för min tillit till henne och till vår relation.

Det var hennes agerande som gjorde att jag inte kunde känna mig trygg. Det var de motstridiga beskeden, de obesvarade frågorna och det återkommande försvaret som enligt min analys successivt förstörde möjligheten att lösa problemen.

Det betyder inte att varje enskild konflikt kan förklaras med en enda psykologisk mekanism. Försvar mot skam, kognitiv dissonans, undvikande och svårigheter med affektreglering kan samverka. De är förklaringsmodeller, inte diagnoser, och de kan inte i efterhand bevisa vad som pågick i hennes tankar.

Men det är heller inte nödvändigt att känna till en människas exakta inre motiv för att kunna bedöma konsekvenserna av hennes handlingar.

Jag hade velat ha en relation där vi kunde tala om problem, reda ut motsägelser och återupprätta tilliten när något hade gått fel. Jag var beredd att argumentera, analysera och fortsätta försöka förstå. Det jag inte var beredd att göra var att acceptera uppgifter som inte stämde, enbart för att slippa nästa konflikt.

Och där låg den avgörande skillnaden.

Jag försökte inte försvara motsägelserna. Jag försökte få dem förklarade.

Jag försökte inte undvika fakta. Jag försökte få dem klarlagda.

Jag försökte inte flytta ansvaret. Jag försökte få klarhet i var det hörde hemma.

Det var inte mina frågor som förstörde tilliten. Det var det som gjorde frågorna nödvändiga, och att de aldrig fick hållbara svar.

En relation kan överleva misstag, svåra perioder och konflikter. Men den får mycket svårt att överleva när den ena parten gång på gång försöker reda ut problemen och den andra, genom sitt agerande, gör dem omöjliga att lösa.

Det var så jag till slut förstod det som hade hänt mellan oss.

Och det var därför jag inte längre kunde känna mig trygg.

Det skulle komma att bli ännu mer absurt någon gång sensommaren/hösten 2025.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. För att jag mådde som jag mådde på grund av det hon hade orsakat. Men så la hon naturligtvis inte fram det. Utan att ”det var jag som skapat konflikten på grund av min svartsjuka”. Först blev jag förbannad. Hon hade förstört så mycket, och nu var det alltså jag som skulle gå i terapi?

Till slut gjorde jag henne till viljes. Jag gick i terapi. Men vi diskuterade knappt mig, annat än i mycket korta ordalag. Mitt mående efter hennes lögner, hennes svek och hennes framfart behövde förstås sättas i sitt sammanhang. I övrigt ägnades samtalen åt att försöka förstå hennes agerande. Vilka psykologiska mekanismer skulle kunna förklara det? Vad var det egentligen som inte fungerade?

Kanske var det där anteckningarna till boken började bli alltmer omfattande och intensiva. Tillsammans med många timmars analyser, inspelade som röstmemon. Jag gick igenom händelser, jämförde uppgifter, undersökte motsägelser och försökte förstå hur allting hade kunnat utvecklas som det gjorde.

Jag tror inte riktigt att det var så hon hade tänkt sig. Från början var det nog ytterligare ett försök att klappa mig på huvudet och samtidigt svära sig fri från skuld för allting som hon totaldemolerade. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Problemet skulle flyttas från vad hon hade gjort till hur jag mådde av det. Och därmed skulle det plötsligt vara jag som behövde behandlas. Samma gamla ”vända på orsak och verkan” som hon hängav sig åt i 3 år.

Men det misslyckades. Det inte bara misslyckades. Det blev en fullständig backfire.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. Jag gick i terapi. Och resultatet blev ännu mer analys, ännu fler anteckningar och ännu mer material till boken om vad jag blev utsatt för.

Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig.

Motsägelserna

6 oktober 2026 / Författaren / Inga kommentarer

– 6:e Oktober 2026 –

Det som hade kunnat sluta den 24:e december 2025 gjorde inte det. Jag satt och skrev vidare. I juli 2026 drog hon igång igen. Göra allt utom att lägga korten på bordet. Oavsett hur kontraproduktivt. Göra allt utom att ta ansvar för relationen hon demolerat, förklara vad som egentligen hade hänt och åtminstone försöka reda ut det som vid det laget hade blivit fullständigt absurt. I september blev det värre. Betydligt värre. Men hon åstadkom absolut ingenting. Förutom kontraproduktivitet. Varje nytt försök att komma runt själva grundproblemet skapade bara fler frågor, mer material och ytterligare anledning för mig att fortsätta.

Till slut uppstod en ganska självklar fråga. Vad var det hon dolde som gjorde det till en bättre väg att fortsätta dölja än att lägga alla korten på bordet? Ta sitt ansvar? Förklara vad som faktiskt hade hänt?

Uppenbarligen var det som hon sa den där decemberkvällen 2024: Jag gav mig inte. Hon gav sig inte. Men varför? Vad var det egentligen jag hade kommit för nära när jag flyttade hem till Stockholm igen i juni 2023? Någonting måste det ha varit. För det som därefter följde hade börjat anta absurda proportioner. Minst sagt.

Hon hade tagit ifrån mig mitt livs kärlek. Jag var beredd att lägga min sista krona på att förstå varför. Min sista minut i livet. Min sista droppe ork på att reda ut det hela. Förbruka mitt sista förtroende. Använda min sista kontakt. Eller, som mindre sämsta alternativ – berätta hela min berättelse. Till det bittra slutet.

Så långt hade hennes sprattlande, hennes idiotiska bollande, hennes pingpong och hennes ständiga försök att komma undan själva kärnfrågorna inte genererat någonting annat än kontraproduktivitet. Ju mer hon försökte komma undan, desto mer började jag titta. Ju mer jag tittade, desto fler märkligheter hittade jag.

Än en gång satt jag därför och gick igenom materialet. Jag hade börjat fundera på motsägelserna. Inte känslorna. Inte mina teorier om varför hon gjorde som hon gjorde. Utan de konkreta situationer där två olika versioner av samma verklighet låg framför mig och inte riktigt ville passa ihop. Varför? Det var inte en motsägelse. Det var en uppsjö.

En av de första fanns nästan löjligt tidigt. Juni 2022. Veckan efter midsommar plingade Facebook till med en relationsförfrågan. Jag hann knappt reagera innan den försvann. Två minuter senare kom den igen. Nu med hennes namn. Jag accepterade och skrev till henne hur glad jag var. Att jag älskade henne. Att jag var oerhört tacksam över det hon gjort. Hon svarade: ”Du ville ju det?”

Redan då fanns någonting märkligt i formuleringen. Inte därför att den förändrade själva händelsen, utan därför att ansvaret för hennes egen handling redan där verkade glida några centimeter åt mitt håll. Hon hade skickat förfrågan. Men jag hade velat ha den.

Ett år senare hade berättelsen förändrats. Då hade jag tydligen lurat henne att skicka relationsförfrågan. Exakt hur jag skulle ha lyckats lura henne att själv öppna Facebook, skapa en relationsförfrågan, skicka den, ta bort den och sedan skicka den igen fick jag aldrig riktigt veta. När jag frågade kom ingen konkret mekanism. Ingen begriplig beskrivning av vad jag faktiskt skulle ha gjort. Bara en ny version av en gammal historia.

Det där är en ganska användbar motsägelse därför att den går att skala bort nästan all psykologi från. Jag behöver inte veta vad hon kände. Jag behöver inte veta vad jag kände. Jag behöver inte ens veta varför förfrågan först försvann och sedan kom tillbaka. Det enda som behöver förklaras är hur en handling som utfördes av henne senare blev någonting jag hade lurat henne att göra. Det kan naturligtvis finnas en förklaring. Men då måste den förklaringen också existera. Vad bestod lurandet i? Vilka ord använde jag? Vad gjorde jag? När gjorde jag det? Det var just den delen som aldrig kom.

Sedan kom den betydligt större motsägelsen. Vi var tillsammans. Vi var inte tillsammans. Vi skulle inte bli tillsammans. Hon betedde sig som om vi var tillsammans. Jag skulle åka med någon annan. Men när jag började förhålla mig till möjligheten att faktiskt träffa någon annan blev det problem.

Det var som en relationsform konstruerad av Schrödinger efter tre flaskor vin. Relationen fanns när dess fördelar skulle finnas. Den försvann när dess ansvar skulle definieras. Och jag sprang omkring mitt i experimentet och försökte förstå om katten var död, levande eller bara ute på date.

Mitt i allt detta fanns meningen som skulle förfölja oss i åratal: ”Jag är singel om en annan man frågar.” Jag försökte verkligen förstå den. Inte bara reagera på den. Om hon var singel när andra män frågade måste rimligen jag också vara singel. Civilstånd kan svårligen vara beroende av vem som råkar ställa frågan. Jag hade aldrig hört talas om en relation där kvinnan var upptagen när hennes partner frågade men singel när en främmande man gjorde det. Ändå förväntades jag på något märkligt sätt navigera efter just den kartan.

För mig var matematiken mycket enklare. Var jag i en relation var jag paxad. Då kunde en kvinna visa hur mycket intresse hon ville och mitt svar var fortfarande att jag var upptagen och älskade någon. Var jag singel var jag singel. Punkt. Jag försökte till och med förklara exakt den principen för henne. Det var inte ett försök att kontrollera henne. Det var ett försök att förstå vilka regler vi överhuvudtaget spelade efter.

Men när jag började dra den logiska konsekvensen av hennes egen definition uppstod nästa märklighet. Om hon var singel var rimligen även jag singel. Då började det plötsligt dyka upp anklagelser om att jag ville dejta andra. Vid ett tillfälle hävdade hon att jag ville dejta andra när hon jobbade eller var med sin dotter.

Jag försökte förklara att någon sådan date inte ens existerade. Jag hade ingen annan date. Jag hade under månader försökt få henne att vilja vara tillsammans med mig. Blommor. Middagar. Resor. Ringar. Framtidsplaner. Ändå hade hennes uttalade singelstatus plötsligt förvandlats till min påstådda vilja att träffa andra.

Där fanns ännu en fråga som aldrig riktigt fick något svar. Om vi var exklusiva, varför behövde andra män få höra att hon var singel? Om vi inte var exklusiva, varför blev det problematiskt att även jag betraktade mig som singel? Jag kunde acceptera vilket av alternativen som helst som logisk konstruktion. Det jag inte kunde få ihop var båda samtidigt.

Antingen fanns en relation med ömsesidiga regler eller också gjorde den inte det. Det var precis den sortens enkla fråga som på något märkligt sätt alltid lyckades producera trettio nya frågor istället för ett enda svar.

Sedan fanns tidslinjen. Vid ett av våra ändlösa varv runt samma problem förklarade hon att uttalandet om att vara singel hade kommit när vi inte haft kontakt på två månader. Där reagerade jag direkt. Två månader? Vi hade aldrig varit utan någon kontakt i två månader under det året. Det var åtminstone vad jag hävdade där och då, och till skillnad från känslor gick just den saken faktiskt att kontrollera.

Det var det som gjorde den motsägelsen intressant. Här behövdes ingen anknytningsteori. Ingen terapeut. Ingen analys av tonfall eller barndom. Antingen fanns ett sammanhängande glapp på två månader eller också gjorde det inte det. Det fanns telefoner. Sms. Samtal. Fotografier. Möten. Datum. En tidslinje. Och tidslinjer har den besvärliga egenskapen att de fullständigt skiter i vilken version någon av oss föredrar.

Men den största motsägelsen kanske egentligen inte handlade om någon enskild händelse. Den handlade om hela konstruktionen av orsak och verkan. Hennes version, åtminstone så som jag uppfattade den efter hundratals varv, var att jag ställde frågor, skrev långa sms, misstänkliggjorde, pressade och mosade. Därför drog hon sig undan. Därför blev hon kall. Därför fungerade inte relationen. Därför ville hon inte definiera den. Det var en fullt begriplig modell om man började tidslinjen just där.

Min tidslinje började bara tidigare. Först hände någonting som inte gick ihop. Ett telefonnummer på krogen. En date. Ett besked om att hon var singel. ”Nästan monogam.” Någon detalj som först saknades och sedan kom fram. Någon historia som ändrade form när jag började fråga. Sedan kom min oro. Sedan kom frågorna. Sedan kom de förbannade långa sms:en. Sedan kom hennes ”du mosar mig”. Och därefter användes min reaktion på det ursprungliga problemet som förklaring till varför det ursprungliga problemet existerade.

Det var nästan elegant. En perfekt loop. Om jag reagerade på otryggheten blev reaktionen beviset på varför hon behövde skapa avstånd. När avståndet skapade ännu större otrygghet reagerade jag ännu mer. Då fanns ännu mer bevis för att relationen inte fungerade. Orsak blev symptom. Symptom blev orsak. Till slut gick det knappt att se var cirkeln började, vilket naturligtvis gjorde det väldigt praktiskt att bara sammanfatta allting med att ”vi fungerar inte”.

Men dokumentation fungerar annorlunda än minnen. Den har datum. Om hennes undvikande kom först och mina frågor efteråt betyder det en sak. Om mina frågor kom först och hennes undvikande efteråt betyder det en annan. Om båda beteendena successivt förstärkte varandra betyder det en tredje. Det behövde inte längre avgöras genom att jag satt och försökte minnas hur det kändes en onsdag för tre år sedan. Jag hade materialet. Tusentals och åter tusentals sms. Samtal. Fotografier. Resor. Bokningar. Anteckningar. Hennes egna formuleringar. Mina egna formuleringar. Det gick faktiskt att fråga tidslinjen.

Det var där en annan tanke började gnaga. Kanske var det därför korten aldrig kunde läggas på bordet. Inte nödvändigtvis därför att det fanns en enorm hemlighet. Inte därför att det fanns ett enda sensationellt svar som skulle få hela berättelsen att explodera. Kanske var problemet mycket enklare och samtidigt betydligt värre. Kanske var problemet summan av alla små versioner som fungerade var för sig så länge de aldrig behövde ligga bredvid varandra.

För om alla korten läggs på bordet samtidigt måste relationsförfrågan ligga bredvid påståendet att jag lurade henne att skicka den. ”Jag är singel om andra män frågar” måste ligga bredvid reaktionen när jag också betraktade mig som singel. Två månader utan kontakt måste ligga bredvid telefonens tidslinje. ”Vi är inte tillsammans” måste ligga bredvid allt det vi faktiskt gjorde. Och hennes förklaring till varför hon drog sig undan måste ligga bredvid datumet för det som fick mig att börja fråga från första början.

Då går det inte längre att flytta ett kort i taget. Då går det inte att svara på tisdagens fråga med torsdagens konflikt och sedan använda torsdagens konflikt som förklaring till vad som hände på tisdagen. Då ligger hela leken där samtidigt. Händelse. Datum. Påstående. Sms. Nytt påstående. Nytt datum. Konsekvens. Och någonstans mellan alla dessa små bitar måste det finnas en verklighet som faktiskt hände, oavsett vilken av oss som tycker bäst om den.

Det var kanske därför jag hade ställt fel fråga så länge. Jag hade frågat vad hon dolde. Jag hade letat efter den stora förklaringen. Den där enda detaljen som skulle få fyra års fullständigt vansinne att plötsligt falla på plats. Men kanske behövdes ingen sådan detalj. Kanske räckte det att lägga versionerna bredvid varandra.

Frågan var inte längre:

Vad döljer hon?

Frågan var:

Vilka av hennes versioner överlever när alla ligger på bordet samtidigt?

Det tänkte jag ta reda på.

Men just nu tänkte jag återvända till hösten 2023 och återuppta den tråden. Vi hade precis blivit tillsammans. Efter att hon ännu en gång gjort slut. Och sedan kommit hem till mig. Igen.

Tack För Klargörandet

22 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

En relation som upprepat tog slut utan att finnas…

– 22:a September 2026 –

Det finns meningar som förändrar det som kommer efter dem. Och så finns det meningar som förändrar det som redan har hänt. Den 30 juli 2025 fick jag en sådan.

Du älskar kasta skit och det som du skriver är dock inte helsanning. Och vi är inte tillsammans sedan över två år sedan.

Jag läste det igen. Över två år. Daterat 30 juli 2025 kl. 07:13:14

Jag hade flyttat hem till Stockholm i juni 2023, så om vi den 30 juli 2025 inte hade varit tillsammans på över två år placerade det alltså slutet någonstans omkring juli 2023. Tack för klargörandet.

Det innebar att nästan allt jag trodde hade hänt mellan oss efter den sommaren tydligen hade varit någonting annat. Middagarna, biobesöken, resorna, presenterna, blommorna och promenaderna hade varit någonting annat. Pussarna och kramarna i soffan hade varit någonting annat. Sexet också.

Jag vet fortfarande inte vad.

Men framför allt måste svartsjukan ha varit någonting annat, och det var där matematiken började bli besvärlig. För efter juli 2023 hade andra kvinnor fortsatt att orsaka märkligt starka reaktioner hos en kvinna som nu förklarade att hon inte hade varit tillsammans med mig sedan dess. Ibland behövdes inte ens en kvinna. Det kunde räcka med ett fotografi.

En gång handlade det om min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig. Hon hade arbetat i min studio, och jag hade varit ute och ätit tillsammans med henne och hennes mamma, min fd kollega på två album. Ändå fick jag frågor om vilka ”sexiga bilder” hon skickade till mig. Det gjorde hon inte. Bilden som diskuterades var hennes profilbild. Dessutom ”låg jag med hennes mamma”. När jag förklarade att mammans sambo var med ”hade vi gruppsex”. Spelade jag in med mitt band i studion kom frågan om sångerskan skulle sova över hos mig. Aldrig basisten. Bara sångerskan. En gång träffade hon sångerskan. VI var och tittade på ett gig med ett av sångerskans andra band. Då ”hade hon minsann sett våra blickar”. Att sångerskans pojkvän var där ändrade ingenting.

Det spelade ingen större roll hur verkligheten såg ut. Först kom ”Massa kvinnor och ursäkter”. Sedan buntades min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig ihop med en annan kvinna som redan hade spelat en märkligt stor roll i våra gräl. Kvinnan hon fått utbrott över på Norr Mälarstrand – som hädanefter i berättelsen kommer kallas PLUS1.

PLUS1 hade fått en alldeles särskild roll i en relation som enligt beskedet den 30 juli 2025 inte hade existerat sedan sommaren 2023. Det hade börjat med ett utbrott på Norr Mälarstrand, men hon skulle återkomma. Och återkomma. Och återkomma.

En natt när vi hade varit ute tillsammans tog hon en omväg förbi PLUS1:s bostad. Jag visste inte ens var PLUS1 bodde. Det gjorde tydligen hon.

Och långt senare fick jag höra av PLUS1 att hon var absolut säker på att hon setts stående mitt emot porten sent en kväll. Uppsatt hår. Nerdragen keps. Precis som hov var klädd när hon hängde saker på min dörr. Tyst. Ringde på och sprang iväg. Men det är ett annat kapitel. Det kommer det med.

Där, utanför ett hus jag själv inte hade kunnat peka ut, började anklagelserna. PLUS1 bodde där. Jag ville ligga med henne. Jag kanske skulle gå upp och knacka på. Jag stod alltså utanför bostaden till en kvinna vars adress jag själv inte kände till och blev anklagad för att vilja gå upp till henne.

Det är en sådan situation som blir svår att förstå även medan den pågår. Jag hade inte föreslagit att vi skulle gå dit. Jag hade inte lett oss dit. Jag visste inte att hon bodde där. Ändå stod jag plötsligt utanför hennes hus och försvarade mig mot någonting som bara existerade i anklagelsen.

Sedan kom bilderna.

Det fanns ett fotografi på mig tillsammans med en bekant från en fest. Hon hade stalkat någon av mina vänner för att hitta den. Jag hade inte ens bilden på min egen Facebook. Bilden förändrades. Rosor lades till. Hjärtan lades till. En ny berättelse klistrades ovanpå fotografiet och skickades sedan till mig i SMS. Min bekanta med invandrarbakgrund blev kallad Spenat, Senap, Sallad. Faan vet vad.

Och den skickades inte bara en gång. Den kom igen. Och igen. Och igen. Och igen. Samma bild. Samma kvinna. Samma berättelse. Tillbaka in i min telefon långt efter att festen var över. Plötsligt var det ”Mitt val att ha en annan kvinna”.

Men vänta nu? Detta är hösten 2025. Vi var ju inte tillsammans? Sedan Juli 2023…

Det var inte ett enstaka utbrott som passerade i ett gräl. Jag kunde lägga undan telefonen och fortsätta med livet, och sedan kom bilderna tillbaka. PLUS1 kom tillbaka. Anklagelsen kom tillbaka. Rosorna och hjärtana kom tillbaka.

Igen. Igen. Igen. Och igen.

Och ändå hade vi alltså inte varit tillsammans sedan ungefär juli 2023. Enligt henne själv.

Det är där någonting börjar skava på riktigt. Det här var inte en enstaka reaktion. Det fortsatte genom år av en relation som jag nu fick veta inte hade funnits.

Men varför alla anklagelser om dessa kvinnor? Om vi nu inte hade en relation?

Och varför dessa anklagelser när hon själv bytte nummer på krogen och gick på date. Eller gick på date med sitt ex. Som försökt våldta henne efter avslutad relation. Och varför slå sönder mitt hem för att jag reagerade på det?

Om vi inte var tillsammans var hon naturligtvis fri att göra allt det där. Men då var väl jag också fri? Det är just där matematiken återigen blir besvärlig. Hur kunde hennes frihet följa av att vi inte hade någon relation, samtidigt som samma frånvaro av relation inte gav mig motsvarande frihet?

Hon var väldigt mån om att understryka hon var singel om andra män frågade. Det var såklart ett smidigt sätt att kunna göra lite som man vill utan att behöva stå till svars för det. Problemet var bara att om hon var singel blev ju jag singel. Ofrivilligt förvisso. Men fortfarande singel.

Telefonsamtal när jag varit ute kunde sluta med att hon bara skrek åt mig. Mitt i natten.

Kvinnor kunde dras in därför att de fanns på ett fotografi, arbetade med mig eller råkade befinna sig någonstans i min närhet. Min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig kunde förvandlas till ytterligare en kvinna att misstänka därför att hennes profilbild tydligen var för sexig.

PLUS1 behövde inte ens vara närvarande längre. Hon hade blivit en idé. Ett namn som kunde plockas fram när det behövdes, en kvinna som kunde placeras bredvid mig oavsett var jag faktiskt befann mig eller vad jag faktiskt gjorde. Jag bemötte det alltid och ofelbart med ”hennes byta nummer på krogen på fyllan och gå på knulldate”. Av princip.

I oktober 2025 lyckades till och med mina underkläder få en roll i historien. Jag fick ett SMS med frågan om mina kalsonger nu var rena och torkade inför en ”knullresa” med PLUS1. Och inte bara PLUS1. Jag tror det var minst 2 andra kvinnor som skulle med på samma ”knullresa”. Den jag för övrigt bokat till oss. Den hon sedan inte skulle åka med på. Men sedan kom till terminalen i alla fall. Men sedan beskyllde mig för att… [detta är även det ett helt annat kommande kapitel].

Oktober 2025.

Två år och några månader efter att relationen, enligt beskedet jag fått den 30 juli, redan hade upphört. Jag började nästan känna att mina kalsonger borde ha fått ett eget exemplar av separationsbeskedet.

Fast skämtet håller bara några sekunder. För sedan återstår frågan som blir större ju längre bakåt jag tittar.

Varför?

Varför PLUS1? Varför utbrottet på Norr Mälarstrand? Varför omvägen förbi hennes bostad? Varför anklagelserna utanför ett hus vars adress jag själv inte ens kände till? Varför förändra fotografier, lägga dit rosor och hjärtan och sedan skicka dem till mig i SMS igen och igen och igen?

Varför skrika åt mig i telefon när jag varit ute? Varför min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig? Varför anklagelserna om andra kvinnor? Varför alla dessa människor som hela tiden fick roller i en relation som enligt henne hade upphört sommaren 2023?

Och varför allt det andra?

Varför alla middagar? Varför bio? Varför resorna? Varför Sandhamn? Varför alla presenter mellan oss? Varför alla blommor? Varför alla promenader? Varför pussarna? Varför kramarna? Varför sexet? Varför ömsom hjärtan i sms? Varför sms om hon fick komma och klappa min katt? Sedan stanna kvar i tre dagar. Pussas och kramas och säga hon älskade mig. Varför föreslå parterapi December 2024? Varför gå på parterapi 2025 och säga hon ”inte hade knutor” och sedan få ett utbrott med samma handfull knutor så fort vi kommit utanför dörren på parterapin? Varför gå på parterapi och sedan anmäla det som ”ofredande” ett år senare?

Vad var det egentligen vi gick i parterapi för, om vi inte var ett par?

Varför fira midsommar tillsammans 2023? Och varför göra det igen 2025, två år efter att relationen enligt den nya tidslinjen hade upphört?

Varför bjuda hem mig kväll efter kväll? Varför låta mig laga middag? Varför sitta tillsammans i soffan, pussas och kramas? Varför fortsätta skapa nya minnen med någon man samtidigt i efterhand kunde placera utanför sitt liv sedan två år tillbaka? Varför komma hem till mig oanmäld. Upprepat. Antingen asförbannad för nåt jag inte begrep jag gjort. Eller berusad. Stanna kvar.

Och framför allt: hur gör man slut med någon man inte är tillsammans med?

För det hade tagit slut många gånger. Absurt många gånger. I SMS. I telefonsamtal. I mail. Hej då. Nu är det slut. Vi är klara. Blockeringar. Tillbaka. Nytt försök. Nytt slut. Tillbaka igen.

383 gånger, när jag till slut räknade ihop dem totalt. Sms. Mail. Telefon.

Det är en imponerande mängd separationer för en relation som redan hade upphört sommaren 2023.

Men den obehagligaste frågan handlade egentligen inte om henne.

Den handlade om mig.

Varför köpte jag allt det här?

Varför stod jag där gång på gång med rosor? Varför köpte jag presenter? Varför kpte jag fina julklappar? När jag fick hänga dom på hennes dörr och fick en utskällning för att jag hade mage komma och störa när jag visste hennes familj var där? Varför bokade jag resor? Varför bjöd jag på fina middagar? Varför tog jag promenader, försökte prata, försökte förstå och försökte reparera?

Varför kom jag tillbaka efter nästa haveri och trodde att nästa kväll kanske skulle bli annorlunda? Nästa samtal. Nästa middag. Nästa resa. Nästa bukett.

Jag tror att åtminstone en del av svaret finns i motsägelsen. Orden och handlingarna pekade inte åt samma håll. Jag kunde få höra att relationen inte fanns samtidigt som jag mötte reaktioner som för mig bara var begripliga om jag fortfarande betydde någonting på ett sätt som gick långt utanför vänskap.

Jag kunde behandlas som ett ex när ansvar diskuterades. Men när PLUS1 dök upp förändrades spelreglerna. När min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig dök upp förändrades de igen. När jag gick ut, reste, träffade människor eller bara förekom bredvid en kvinna på ett fotografi kunde samma frihet som hon själv hänvisade till plötsligt bli betydligt svårare för mig att använda.

Jag kunde tydligen vara fri.

Bara inte fri att tillhöra någon annan.

Och kanske är det den mörkaste tanken som kommer till mig när jag skriver det här nu. Kanske ville hon inte ha mig. Kanske ville hon bara inte att någon annan skulle få mig.

Ha kakan och äta den.

Men då kommer nästa fråga tillbaka till mig själv. Varför accepterade jag en ordning där jag kunde ge så mycket utan att ens veta vilken roll jag hade? Varför fortsatte jag betala med tid, pengar, kärlek, arbete, oro och år av mitt liv för någonting som kunde definieras om i efterhand med en enda mening?

Kanske därför att jag hela tiden trodde att handlingarna betydde mer än orden. När någon följer med på en resa tror man att resan betyder någonting. När någon kysser en tror man att kyssen betyder någonting. När någon blir vansinnigt svartsjuk på andra kvinnor är det åtminstone nära till hands att tro att ens eget kärleksliv angår henne.

Och när samma människa kommer tillbaka efter nästa slut, och nästa, och nästa, är det ganska lätt att börja tro att inte heller sluten betyder riktigt vad de säger.

Det här tänkte jag inte den 30 juli 2025.

Det är viktigt.

Det är tankar som kommer till mig nu, den 22 september 2026, när jag sitter och skriver och plötsligt inser vad hennes tidsangivelse faktiskt gör med hela berättelsen bakom den. Jag kan räkna bakåt från en enda mening och upptäcka att nästan tre år av mitt eget liv plötsligt behöver en annan förklaring.

Berättelsen har inte ens hunnit fram till det där SMS:et ännu. Den har inte kommit till sommaren 2025. Den har inte kommit till bilderna som skickas igen och igen, till min kollegas 18-åriga dotter som praktiserade hos mig, till kalsongerna eller till allt annat som ligger längre fram. Den har inte kommit till alla modifierade bilder jag fick min telefon dränkt av.

Där berättelsen befinner sig nu är det september 2023.

Vi har precis blivit tillsammans.

Igen.

Det hände på parkeringsplatsen utanför mitt hus. Jag stod där och trodde att vi just hade blivit ett par igen, utan att veta att jag nästan två år senare skulle få ett helt annat besked om vår historia.

Vi hade inte varit tillsammans på över två år.

Det betydde att när vi stod på parkeringsplatsen i september 2023 och blev tillsammans igen hade relationen, enligt den tidslinje jag ännu inte kände till, redan varit slut sedan någon gång under sommaren.

Vi blev alltså tillsammans igen med en relation som senare skulle visa sig inte ha funnits.

Det visste tydligen bara hon.

Tack för klargörandet.

Men allt det där är nya funderingar. Saker jag ser nu, när jag sitter här den 22 september 2026 och har facit från ytterligare nästan tre år framför mig. I själva berättelsen har jag bara kommit till september 2023.

Det är nästan komiskt. Jag sitter och skriver om människor som pussas på en parkeringsplats och blir tillsammans igen, samtidigt som jag redan vet allt som ska hända efteråt. Jag vet om resorna. Jag vet om middagarna, biobesöken, blommorna, svartsjukan, bilderna, PLUS1, alla avsked och alla återkomster. Jag vet till och med att jag en dag kommer få ett SMS som förklarar att relationen jag just sitter och skriver om egentligen redan hade varit slut i över två år.

Och ändå har jag bara kommit till september 2023.

Berättelsen kunde ha tagit slut den 24 december 2025. Det hade faktiskt varit ett alldeles utmärkt slutdatum. Under hösten hade vi återigen tillbringat åtskilliga kvällar och hela helger i sträck tillsammans. Vecka efter vecka. Vi lagade mat, gick på bio, pussades och kramades i soffan. Sådant som jag tydligen fortfarande hade den dåliga vanan att tolka som att två människor hade någon form av relation till varandra.

Sedan åkte hon på lyxresa till Azorerna. Därefter åkte hon på bemanningsuppdrag i Stavanger. Och någonstans där hände någonting. Det skulle vara ett år men blev tre veckor. Abrupt. [ Som så mycket annat.] Som en ständig flykt. [ Alla gånger hon bara sprang iväg].

Kommunikationen förändrades. Plötsligt kommunicerade hon med mig genom emojis i sin Bio på Facebook. Inte Messenger. Inte SMS. Inte ett telefonsamtal. Sin Bio på Facebook. Med Emojis. Eller FB-storys. Som inte sällan. raderades efter 1 minut.

Där kunde det komma signaler. Där kunde det komma svar. Där kunde hon be mig mötas och ta en drink. Så sent som December 2025. Hela denna märkliga kommunikation pågick genom en liten textrad avsedd att berätta för världen vem man är.

Absurt.

Sedan, den 24 december 2025, kom ett SMS.

”Hej då. Ha det bra.” Efter ett totalt utbrott för att jag frågade var hon skulle fira jul. Vi hade bestämt fira nyår tillsammans.

Det kunde ha slutat där.

Egentligen borde det kanske ha slutat där. Jag hade kunnat sätta punkt, gå tillbaka till början och bara berätta hela historien. Från första mötet fram till ett ”Hej då” på julafton, tre och ett halvt år senare. Det hade åtminstone haft den dramaturgiska fördelen att berättelsen hade ett slut.

Men det gjorde den inte.

Det som hände efteråt blev i stället ytterligare en del av berättelsen. Och medan jag skriver det här har jag fortfarande nästan hela den sträckan framför mig. Jag har bara kommit till september 2023.

Så jag berättar väl vidare.

Fast jag inte ens själv vet var det slutar.

Jo. Jag vet förresten varför jag gjorde allt det där. Jag älskade henne. Jag hoppades. Jag önskade. Jag trodde ibland vi faktiskt hade en relation. Fast jag i själva verket försökte göra mig värdig en relation.

Jag vet att jag levde monogamt. Jag vet att jag inte flirtade med någon annan kvinna. Oavsett hur jag själv blev behandlad. Jag gick på EN enda date. 2025. Högst motvilligt faktiskt. Tämligen oengagerat. Endast för att hon hade bytt nummer på krogen och gått på date. Jag ville bara hon skulle känna hur det kändes. Den responsen lät inte vänta på sig. Trots att vi inte var tillsammans. Inte hade varit dt på två år enligt henne. Men det är ett helt annat kommande kapitel.

Jag vet att hon var min prio ett. Från den första gången vi sågs till den sista.

Att det blev som det blev?

Inte mitt val! Hennes val!

Det Som Hela Tiden Flyttade På Sig

31 augusti 2026 / Författaren / Inga kommentarer

När det som borde vara enkelt att veta hela tiden förblir oklart, börjar man till slut undra om det verkligen är oklart för alla…

– Augusti 2026 –

Det var en sak jag började se först när jag gick tillbaka genom åren och lade händelserna bredvid varandra. Jag hade länge tänkt på dem som enskilda konstigheter, sådant som händer när människor har mycket omkring sig och inte alltid planerar sina liv särskilt långt i förväg. Men när jag tittade på dem tillsammans blev det svårt att inte se hur oerhört mycket i hennes liv som hela tiden tycktes befinna sig i rörelse.

Det kunde börja med något så enkelt som en torsdag. Jag frågade om vi skulle ses och hon kunde inte svara. Det är förstås inget märkligt med det, men det märkliga var att hon heller inte verkade veta vad det var som gjorde att hon inte kunde svara. Hon visste inte om hon skulle göra något annat, vart hon i så fall skulle eller när hon skulle veta. Torsdagen fanns där i kalendern men tycktes samtidigt vara reserverad för någonting som ännu inte hade något namn.

Samma sak kunde gälla arbetet. Hon arbetade periodvis på bemanning och jag kunde fråga var nästa uppdrag skulle vara utan att få något riktigt svar. Borås, Jämtland och andra platser dök upp i hennes liv, men informationen om vad som skulle hända kunde vara märkligt svävande ända tills det redan hände. För mig var det dessutom inte en helt oviktig detalj var kvinnan jag hade en relation med skulle befinna sig de kommande veckorna. Och Jämtland blev bara Jämtland. Inte en ort. Inte en plats. Inte ett samhälle.

Besöken hos dottern kunde fungera på liknande sätt. Hon skulle åka dit, men visste inte riktigt vilken dag. Sedan visste hon. Sedan ändrades dagen. Ibland blev resan plötsligt inte av alls, och andra gånger kunde dagen för hemresan förändras utan att jag egentligen förstod vad som hade hänt mellan det första beskedet och det andra.

Det behövde inte ens handla om framtiden. Jag kunde ringa henne när hon var inne i Stockholm och fråga var hon befann sig just då, och även en sådan fråga kunde ibland få ett märkligt svävande svar. Jag frågade inte efter någon redogörelse för hennes förehavanden eller en lista över vilka människor som stod runt henne. Jag kunde bokstavligen bara undra var på stan hon var och ändå lägga på utan att riktigt veta det.

En gång skulle hon träffa en väninna och gå på trädgårdsmässa. Sedan var det plötsligt en annan väninna, planerna hade förändrats och någonstans i allt detta dök det dessutom upp en han som skulle hämta henne istället för den hon jag trodde att vi pratade om. Hon förklarade det med att hon hade skrivit fel, och jag kunde faktiskt köpa den förklaringen. Estniskan fungerar inte alltid som svenskan när det gäller han och hon, och det var fullt möjligt att hennes svenska hade spelat henne ett spratt.

Det som gjorde att jag ändå mindes det var att jag aldrig hade sett henne göra just det misstaget tidigare. Det behövde inte betyda någonting, och då lät jag det heller inte göra det. Men flera år senare, när jag satt med allting framför mig, blev även sådana små detaljer märkligt svåra att helt glömma bort.

En annan gång skulle hon göra någonting med en väninna och kunde verkligen inte träffa mig. Det var inte ett svävande kanske den gången utan någonting hon underströk. Sedan förändrades tydligen någonting i den planeringen också, för plötsligt stod hon hemma hos mig med lunch.

Det var inte bara planer som försvann. Ibland kunde beslut som inte tycktes finnas plötsligt redan vara fattade. Redan när jag hade gården hade hon vid ett tillfälle köpt biljett för att komma till mig men ändå inte kunnat säga om hon faktiskt skulle komma. Biljetten fanns alltså innan beslutet verkade göra det. Vid ett annat tillfälle hade vi lyckats bråka sönder oss fullständigt under dagen, och ändå dök plötsligt en hyrbil upp i händelseförloppet.

Det var nästan det som förbryllade mig mest när jag senare såg allting tillsammans. Sådant som borde vara enkelt att veta kunde förbli obestämt väldigt länge, medan sådant som rimligen krävde ett faktiskt beslut, en bokning eller någon form av planering ibland bara materialiserades. Det var som att någonting konstant rörde sig och ändrade villkoren medan jag försökte förstå vilka villkor som egentligen gällde.

Länge tänkte jag att hon helt enkelt levde så. Hon arbetade mycket, hade barn på andra platser, bemanningsuppdrag som förändrades och ett liv som inte alltid följde en vanlig måndag-till-fredag-kalender. Människor ändrar dessutom planer. Väninnor blir sjuka, resor flyttas, arbeten förändras och ibland vet man faktiskt inte på måndagen vad man kommer göra på torsdagen.

Men det förklarade inte riktigt varför så mycket av det också verkade behöva vara hemligt för mig. Eller åtminstone varför jag så ofta befann mig på utsidan av information som i en relation normalt inte hade behövt vara särskilt känslig. Var hon skulle arbeta, när hon skulle resa, när hon skulle komma hem, var hon befann sig eller om vi kunde ses var inga frågor jag från början betraktade som kontrollerande. För mig var det sådant två människor som hade med varandras liv att göra helt enkelt brukade veta om varandra.

När jag gick tillbaka genom allt slog mig därför en annan möjlighet. Kanske var det inte alltid viktigt att hålla någon särskild händelse hemlig. Kanske var det viktiga att jag aldrig hade tillräckligt mycket säker information för att kunna veta var hennes liv faktiskt befann sig vid en viss tidpunkt.

För där fanns en egenskap hos mig som kunde göra just det besvärligt. Jag kunde dyka upp. Jag kunde absolut få för mig att sätta mig i bilen och åka till Borås för att hälsa på henne när hon arbetade där, eller göra samma sak om bemanningen låg i Jämtland. Inte för att kontrollera om hon verkligen befann sig där, utan därför att jag tyckte om henne och i min värld kunde det vara en rolig överraskning att människan man älskade plötsligt stod där.

Jag kunde lika gärna åka förbi hennes bostad en kväll. Kanske med en blomma en torsdag, därför att jag hade vägarna förbi eller bara ville se henne en stund. I min föreställning om en relation var det någonting en partner blev glad över. Jag hade aldrig riktigt förstått idén att den man hade en relation med först behövde boka tid för att få finnas på samma plats.

Men hon blev inte alltid glad.

Jag hade dykt upp med den där blomman en torsdagskväll och mötts av en reaktion som inte alls stämde med den romantiska gest jag själv tyckte att jag gjorde. En annan fredagskväll befann jag mig utanför hennes bostad. Lampan släcktes och telefonen besvarades inte.

Det var först långt senare som de händelserna började förändra själva frågan för mig. Jag hade tidigare undrat varför hon inte bara kunde berätta var hon skulle vara, vad hon skulle göra eller när hon skulle komma hem. Men om det av någon anledning var viktigt att jag inte kunde dyka upp, fick informationsbristen plötsligt en möjlig praktisk funktion.

Om jag inte visste var nästa bemanning låg kunde jag inte spontant hälsa på där. Om jag inte visste vilken dag hon skulle till dottern eller när hon skulle komma tillbaka kunde jag inte förhålla mig till den resan. Om torsdagen förblev svävande kunde jag inte veta om den faktiskt var fri. Om jag inte ens visste var på stan hon befann sig kunde jag heller inte säga att jag råkade vara i närheten och fråga om vi skulle ta en kaffe.

Det bevisade förstås inte att detta var anledningen. Det kunde fortfarande vara hennes sätt att planera sitt liv, hennes behov av självständighet eller en följd av att jag själv efter alla konflikter hade blivit någon hon inte längre ville skulle kunna dyka upp oanmäld. Men när jag lade fyra år bredvid varandra blev det svårt att inte åtminstone ställa frågan.

För det var inte längre en torsdag, en väninna, ett bemanningsuppdrag, ett dotterbesök, en biljett eller en hyrbil. Det var mängden. Samma märkliga osäkerhet återkom i så många olika sammanhang att jag till slut började undra om jag hela tiden hade beskrivit den fel.

Kanske var hennes liv inte alls så oförutsägbart som det hade sett ut från min sida. Kanske fanns planer, människor, tider och förklaringar som var alldeles tydliga någon annanstans. Kanske var det bara jag som aldrig fick tillräckligt många fasta punkter för att kunna se bilden.

Och då blev frågan betydligt enklare.

Var allt verkligen så oklart för henne? Eller var det bara hemligt för mig?

Och i så vall varför?

Den som inte försvann

30 augusti 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Till slut var det inte längre alla som försvann som förbryllade mig. Det var den enda som aldrig gjorde det…

– Augusti 2026 –

Det fanns en fråga som ingen omkring mig lyckades besvara. Inte jag heller. Varför höll hon fast vid någonting som under fyra års tid verkade skapa samma konflikter om och om igen, utan att någonsin göra det enda som hade kunnat få konflikterna att upphöra? Hon måste rimligen ha känt någonting, kanske väldigt mycket, för annars hade det enklaste varit att bara gå.

Det märkliga var att problemen egentligen inte var särskilt komplicerade. Inte från början. Det handlade om motsägelser, saker som inte gick ihop, frågor som kunde ha besvarats och händelser som hade kunnat redas ut genom att två människor satte sig ner och pratade färdigt. Ändå hände aldrig det.

Istället uppstod samma märkliga rörelse varje gång jag kom nära någonting som skavde. Något doldes, jag märkte att något doldes och började titta noggrannare. Ju noggrannare jag tittade, desto större tycktes behovet bli av att hålla mig borta från just det jag försökte förstå.

Till slut handlade våra konflikter nästan lika mycket om varför jag fortsatte fråga som om det jag ursprungligen frågat om.

Jag frågade människor omkring mig hur de fick ihop det. Ingen gjorde det. Ingen kunde förklara varför en människa skulle fortsätta bära kostnaden för samma konflikt år efter år istället för att förändra det lilla som på ytan verkade behöva förändras.

Om hon inte ville ha mig var lösningen enkel. Lämna mig. Om hon ville ha mig fanns en annan lösning. Lös problemen.

Hon gjorde ingetdera.

Det var först långt senare jag började fundera på om det kanske var själva frågeställningen som var fel. Kanske handlade det inte om vad hon ville göra. Kanske fanns det någonting i hennes övriga liv som gjorde vissa lösningar betydligt dyrare än de såg ut från min sida.

För det fanns ett informationshål. Jag hade redan hittat det när jag tittade på ekonomin, bostäderna och åren efter separationen. Siffrorna bevisade ingenting, men de berättade heller inte hela historien. Någon parameter saknades för att jag skulle förstå hur hennes liv faktiskt hade fungerat.

Och varje gång jag gick bakåt genom historien hamnade jag hos samma människa.

Hennes ex.

Det irriterade mig, eftersom han egentligen inte borde ha funnits kvar i berättelsen. Hon hade lämnat honom många år innan jag kom in i hennes liv. Nya bostäder, nya arbeten, nya städer och nya människor hade passerat sedan dess. Han borde ha varit historia.

Men historien var märklig redan från början. När hon kom till Sverige hade han pengar, bostaden och i praktiken hela den materiella infrastrukturen omkring hennes liv. Hon hade inga egna inkomster och under många år, iprincip inte alls innan 2013, heller inget yrkesliv som rimligen gjorde henne ekonomiskt självständig. Skillnaden mellan dem var inte bara ålder och pengar utan faktisk möjlighet att klara sig utan den andre.

Sedan lämnade hon honom.

Jag hade länge tänkt på det som slutpunkten. Hon fick nog, tog sitt pick och pack och gick. Men någonstans började en annan och betydligt obehagligare fråga växa fram: blir man verkligen fri från ett totalt beroende bara för att man lyckas lämna människan?

Kanske blir man det en kväll. Kanske några månader. Kanske till och med ett år. Sedan fortsätter livet att vara livet, med barn, bostäder, pengar, krediter, misslyckanden och allt det där som obekvämt nog inte bryr sig om symboliska nystarter.

Och om man då inte klarar sin tillvaro på egen hand finns kanske den gamla dörren fortfarande kvar.

Det behöver inte innebära att man går tillbaka till relationen. Det behöver inte finnas någon kärlek kvar över huvud taget. Man går tillbaka till möjligheterna, pengarna, kontakterna eller tryggheten. Till beroendet.

Det var där mina funderingar började bli mörkare.

För vad händer om den som öppnar den gamla dörren inte gör det av kärlek? Vad händer om hjälpen istället återställer någonting personen saknat sedan separationen – makten? Då blir varje nytt problem en möjlighet att återupprätta den gamla ordningen.

Och vad kostar det?

Kanske bara tacksamhet från början. Sedan lojalitet, tillgänglighet och tystnad. Kanske åsikter om hur man lever, vilka man träffar och vilka människor man absolut inte bör släppa för nära.

Kanske behövde ingen någonsin säga orden: Du får inte ha en relation.

Det skulle räcka att priset för självständigheten blev för högt. Eller att en riktig relation innebar en sorts insyn som det gamla arrangemanget inte tålde. Då kunde hon själv ha blivit den som såg till att ingen någonsin kom hela vägen in.

Och kanske var det där jag blev ett problem.

När vi först lärde känna varandra befann jag mig sextio mil bort. Senare flyttade jag tillbaka till Stockholm och befann mig plötsligt ungefär en kvart bort. Sextio mil ger en människa väldigt stor kontroll över vilka delar av livet någon annan får se; femton minuter är en helt annan geografisk konstruktion.

Jag kunde komma nära vardagen.

Och om det fanns någonting i den vardagen som absolut inte fick synas blev min närhet ett problem alldeles oavsett hur mycket hon tyckte om mig. Kanske till och med mer problematisk ju mer hon tyckte om mig. En tillfällig människa behöver aldrig förstå hela ens liv, men förr eller senare börjar någon som älskar en upptäcka när berättelsen saknar sidor.

Där kunde också våra konflikter ha blivit en närmast perfekt återkopplingsloop. Jag såg något som inte gick ihop och frågade. Hon dolde mer, vilket gjorde motsägelserna större, vilket gjorde mig ännu mer analyserande, vilket i sin tur ökade hennes behov av att hålla mig borta.

Till slut kan något sådant utvecklas till en rigid försvarsmodell. Man försvarar, förnekar, döljer och slår tillbaka så fort någon kommer för nära, även när den människan inte längre är det egentliga hotet. Det som en gång byggdes för att skydda en själv kan till slut börja skydda hemligheten, beroendet och den gamla ordningen istället.

Och där fanns ytterligare en fråga.

Barnen.

Om det faktiskt fanns ett fortsatt beroende efter separationen, vem kände i så fall till det? Dottern? Sonen? Brodern, systern, mamman? Eller var hela konstruktionen någonting som bara två människor kände till?

Jag började tänka tillbaka på tillfällen när hon besökte framför allt dottern. Ibland fanns en stress i telefonen som jag aldrig riktigt förstod. Det kan naturligtvis ha haft fullständigt vardagliga orsaker, men inom den här hypotesen fick det en annan möjlig betydelse: kanske befann hon sig då på den plats där två delar av hennes liv riskerade att komma närmare varandra än hon ville. Och det var inte en gång. Det var inte två. Det var ofelbart samma sak varje gång hon besökte dottern. Hon svarade inte i telefon. Eller ringde upp när hon inte var i själva huset utan uppenbart på väg. Till affären eller annat. Och ofelbart stressad och kort. Och lika ofelbart svävande och undvikande.

Dottern behövde inte veta någonting för att situationen skulle vara känslig. Tvärtom kunde problemet vara just att hon inte visste. Om olika människor hade fått olika delar av berättelsen blev varje plats där världarna kunde mötas ett ställe där information måste administreras.

Sedan fanns de funderingar jag nästan inte ville formulera.

Om ett beroende pågår tillräckligt länge och maktbalansen är tillräckligt skev, hur långt kan priset flyttas? När upphör en tjänst att vara en tjänst och börjar bli en skuld? När blir skulden förnedring, och när börjar någon acceptera sådant den egentligen avskyr därför att alternativet blivit ännu värre?

Jag visste inte.

Men en liten detalj hade fastnat i minnet. Hon hade vid ett tillfälle plötsligt nämnt en nose hook. Ett så specifikt och obehagligt föremål för sexuell förnedring att jag senare kom att undra hur begreppet över huvud taget hade hamnat i hennes referensvärld. Och hamnat där plötsligt. Bara sådär.

Det bevisade naturligtvis ingenting. Jag tänkte heller inte fylla informationshålet med den grövsta berättelse min fantasi kunde producera. Men detaljen hamnade tillsammans med de andra frågorna i den där lådan som jag inte längre lyckades stänga.

För om det mörkaste alternativet ens kom i närheten av verkligheten förändrades också frågan om hemligheterna. Då handlade det kanske inte bara om pengar eller om att erkänna att någon fortfarande hjälpte till ekonomiskt. Då kunde det finnas sådant man skämdes över, sådant man utsatts för eller kompromisser man själv gått med på och sedan inte kunnat förmå sig att berätta om för någon.

Och då blev en ny relation farlig på ett helt annat sätt.

Inte därför att kärleken var problemet. Utan därför att kärlek leder till närhet och närhet till insyn. Förr eller senare kommer människan bredvid att fråga varför telefonen ringer, varför pengarna räcker, varför någon viss person fortfarande finns kvar, varför någonting måste ske på ett visst sätt eller varför en berättelse förändras när samma fråga ställs för tredje gången.

Kanske var det alltså aldrig jag som inte fick finnas.

Kanske var det min insyn som inte fick finnas.

Jag säger inte att hennes ex försörjde henne efter separationen. Jag säger inte att han hade en hållhake, att han förbjöd relationer eller att han utsatte henne för någonting. Och jag säger definitivt inte att mina mörkaste funderingar om vad ett sådant beroende skulle kunna utvecklas till var sanna.

Jag säger någonting betydligt enklare.

Det fanns någonting jag inte såg.

Ekonomin. Livsstilen. Bostäderna. Åren efter separationen. De återkommande konflikterna och den märkliga oförmågan att lösa sådant som utifrån såg lösbart ut. Alla var olika frågor, men när jag försökte följa dem bakåt tycktes förvånansvärt många vägar passera samma gamla korsning.

Miljonären.

Mannen som egentligen borde ha lämnat berättelsen långt innan jag kom in i den.

Och kanske var det därför allt blev värre när jag flyttade hem till Stockholm. Inte därför att jag gjorde någonting särskilt märkvärdigt genom att befinna mig femton minuter bort istället för sextio mil. Utan därför att avståndet mellan mig och hennes verkliga vardag plötsligt hade krympt.

Jag observerade mer. Jag såg fler saker som inte gick ihop och lade ihop fler bitar. Hon tycktes samtidigt skydda allt hårdare, och ju hårdare någonting skyddades desto mer övertygad blev jag om att det faktiskt fanns någonting bakom dörren.

Det är en förbannad mekanism.

För om jag hade fel kunde mitt granskande i sig ha gjort allting värre. Men om jag hade rätt uppstod den motsatta tragedin: varje försök att hindra mig från att upptäcka sanningen gav mig ytterligare en anledning att fortsätta leta efter den.

Och kanske var det till slut det verkliga problemet.

Inte att jag kom för nära henne.

Utan att jag kom för nära det hon inte kunde låta mig se.

Sedan slog mig en betydligt obehagligare tanke. Tänk om det inte fanns en loop, våran loop, utan två. Två system som från varsitt håll hela tiden ökade insatserna och som kanske, utan att någon egentligen planerat det, långsamt var på väg rakt mot varandra.

I den ena fanns jag. Jag såg någonting som inte gick ihop, började fråga, fick inga svar och tittade därför närmare. Ju mer som doldes, desto mer observerade jag, och ju mer jag observerade, desto fler märkligheter hittade jag. Till slut skrev jag dessutom om det jag hittade, vilket rimligen gjorde behovet av att hålla mig borta från resten ännu större.

Men tänk om det samtidigt fanns en annan loop. Problem uppstod, pengar behövdes, någon från förr hade resurserna och ännu en tjänst lades till en redan gammal bokföring. Om den människans hjälp dessutom hade ett pris i form av makt, tystnad eller andra krav blev varje ny räddning också ännu ett varv in i samma beroende.

Då skulle det riktigt absurda vara att konsekvenserna av den ena loopen kunde mata den andra. Konflikterna med mig skapade större problem. Större problem kunde kräva mer hjälp. Mer hjälp kunde innebära större beroende, högre pris och ännu mer som absolut inte fick bli synligt för mig. Vilket i sin tur gjorde mig ännu mer övertygad om att det faktiskt fanns någonting att hitta.

Två svarta hål som långsamt närmade sig varandra.

Det ena drog henne längre in. Det andra drog mig närmare. Och mitt emellan dem fortsatte hon, jag och verkligheten tillsammans att producera nya sidor till en berättelse jag ännu inte ens hade hunnit skriva färdigt.

Jag visste naturligtvis inte om den andra loopen existerade. Än mindre vem som i så fall satt i andra änden av den. Men om den gjorde det fanns en närmast pervers mekanik i hela konstruktionen: varje försök att skydda beroendet från insyn riskerade att skapa nya katastrofer som gjorde beroendet ännu mer nödvändigt.

Och om det var så behövde ingen längre hålla henne fast.

Systemet gjorde det alldeles utmärkt på egen hand.

Jag undrade ibland om hon själv hade upptäckt paradoxen. Att varje nytt försök att stoppa berättelsen samtidigt matade den med ännu ett kapitel, ännu en fråga och ännu en anledning för mig att gå tillbaka till sådant jag tidigare lämnat därhän. Hon var alldeles för intelligent för att mekaniken skulle vara omöjlig att se.

Men hade hon följt tanken hela vägen?

För den slutade på ett betydligt obehagligare ställe. Om det verkligen fanns någonting hon under alla dessa år absolut inte ville att jag skulle upptäcka, kunde hennes egna försök att försvara det till slut bli just det som ledde mig dit. Inte därför att jag från början visste vad jag letade efter, utan därför att varje ny konflikt lyste upp ännu en gammal motsägelse.

I så fall matade hon inte bara berättelsen.

Hon riskerade att ge mig kartan till det enda rum hon aldrig ville att jag skulle hitta.

Men jag vet såklart inte…

Jag fortsatte lägga pusslet. Gick igenom händelserna från 2022 till 2026 igen, alla mail, alla sms och sådant jag sparat längs vägen. Den här gången med några nya frågor i huvudet.

Och delvis föll bitarna på plats. Jag såg saker jag tidigare hade missat och upptäckte samband jag inte hade sett när händelserna faktiskt inträffade. En del av det som tidigare varit obegripligt blev åtminstone lite mer begripligt.

Men långt ifrån allt.

Det fanns fortfarande någonting jag uppenbart inte såg.

Det låsta rummet

29 augusti 2026 / Författaren / 1 kommentar

Jag visste fortfarande inte vad som fanns bakom dörren. Jag försökte bara förstå varför så mycket blev logiskt först när jag antog att den var låst…

– Augusti 2026 –

Jag visste fortfarande inte vad som hade hänt. Eller snarade varför allt hade hänt. Det var egentligen hela problemet. Jag hade bara kommit till en punkt där jag försökte hitta möjliga förklaringar till hennes agerande som åtminstone fick åren, motsägelserna och de märkliga valen att hänga ihop på något logiskt sätt.

Det här var en sådan möjlighet. Kanske var den helt fel. Kanske saknades fortfarande den viktigaste variabeln och jag satt ännu en gång och byggde en modell av de delar jag råkade kunna se. Men om jag för en stund antog att det gamla beroendet faktiskt hade fortsatt efter att relationen tog slut, började en rad saker som tidigare verkat fullständigt obegripliga åtminstone bli begripliga.

Och då började jag fundera på om hon verkligen hade blivit fri bara för att hon gick.

Det lät så enkelt när jag tidigare hade berättat om det. Hon packade sina saker, stängde en dörr och lämnade en människa som under många år hade varit nästan hela den praktiska förutsättningen för hennes liv. Pengarna, bostaden, tryggheten, möjligheterna. Allt det där som från början kanske hade sett ut som kärlek, men som med tiden lika gärna kunde ha blivit ett mycket elegant sätt att äga någon utan att behöva säga ordet.

Sedan gick hon alltså.

Och kanske kände hon sig fri den där första kvällen, eller första månaden, eller till och med första året. Men en ytterdörr är en ganska primitiv konstruktion jämfört med ett beroende. Den går att stänga på tre sekunder. Det andra kan ta halva livet.

För hennes liv fortsatte naturligtvis även efter det stora symboliska beslutet. Det fanns barn. Pengar. Bostäder. Misslyckanden och katastrofer. Ibland juridik och människor i dyra kostymer som tog betalt per timme för att förklara hur mycket mer allting skulle komma att kosta. Och någonstans började jag fundera på vad som hände om hon då upptäckte att människan hon lämnat fortfarande satt på saker hon behövde.

Tänk om hon gick tillbaka?

Inte till kärleken. Inte till relationen. Kanske inte ens egentligen till människan.

Till beroendet.

Jag kunde föreställa mig att det började ganska beskedligt. Någonting ordnades. Någonting betalades. En dörr öppnades som annars hade varit stängd. Men om hennes ex en gång hade haft nästan total ekonomisk och praktisk makt över hennes liv behövdes kanske inte särskilt många sådana tillfällen innan den gamla ordningen började kännas bekant igen.

Och gamla ordningar har ett minne.

Jag började fundera på vad som i så fall hände därefter. Om hjälpen verkligen bara fortsatte vara hjälp. Om det fanns en skuld som växte tillsammans med den. Om det så småningom också kom krav.

Först kanske sådana hon kunde leva med. Sedan sådana hon helst inte berättade om. Någonstans kunde en gräns ha flyttats. Sedan en till. Till slut kanske hon befann sig i situationer hon avskydde, med människor hon inte ville träffa, och accepterade sådant hon en gång varit fullständigt säker på att hon aldrig skulle acceptera.

Det hade potential att bli smutsigt. Riktigt smutsigt.

Inte den där romantiska sortens smuts som människor skriver dåliga böcker om, utan sådan som sätter sig någonstans på insidan. Förnedring. Press. Kanske sexuella gränser som flyttades. Kanske saker hon gjorde, eller utsattes för, därför att priset för att säga nej hade blivit större än hon förmådde betala.

Jag visste naturligtvis inte om något sådant hade hänt henne.

Men jag började fundera över vad som skulle hända med en människa om det hade gjort det.

Vad var värst? Det hon tvingades leva med eller insikten om att hon själv en gång hade gått tillbaka genom dörren? För även den som blivit utnyttjad kan skämmas över sina egna kompromisser. Människan är märkligt bra på att ta någon annans skuld och bära den som sin egen.

Och där någonstans förändrades min bild av fängelset.

Nu var det kanske inte längre bara beroendet som höll dörren stängd.

Det kunde vara hemligheten.

För vissa saker berättar man inte vid middagsbordet. Hon kanske inte berättade dem för barnen, vännerna eller arbetskamraterna. Och framför allt började jag fundera på vad som hände när jag kom in i hennes liv.

För vad händer om den nya människan faktiskt betyder någonting?

Vad händer om jag kom tillräckligt nära för att börja se att vissa delar av hennes liv inte gick ihop? Om jag började undra över pengar, människor, tider, frånvaro, märkliga reaktioner och berättelser där ett par sidor alltid verkade saknas? Vad händer om någon som älskar henne börjar knacka på just den dörr hon kanske ägnat år åt att hålla stängd?

Kanske var det då kärleken själv blev farlig.

Inte därför att hon inte ville ha den. Utan därför att närhet innebar insyn, och insyn kunde vara det enda hela konstruktionen inte överlevde. Hon kunde bära kärlek ganska länge på sextio mils avstånd. Det blev betydligt svårare när jag stod femton minuter bort och började se var ärren faktiskt kom ifrån.

Kanske började hon därför gömma saker.

Berätta nästan sanningen. Försvinna ibland. Ge förklaringar som fungerade första gången men sämre den tredje. Till slut kanske hon stötte bort just den människa hon egentligen hade velat släppa allra närmast.

Det borde ha löst problemet. Men jag var besvärlig även på det sättet.

För när jag blev bortstött från någonting jag trodde var verkligt började jag undra varför. Inte därför att jag från början letade efter några mörka hemligheter, utan därför att det som hände inte gick ihop med det som sades. En fråga ledde till nästa. En motsägelse till en annan. Och till slut började jag gräva i mark där jag kanske aldrig hade grävt om jag bara hade fått ett svar som gick ihop.

Då kunde katastrofen nästan bli självgående.

Jag hade redan funderat över hennes rigida försvarsmodell. Ett system där det kanske till slut inte spelade så stor roll vad som faktiskt hotade henne, eftersom själva reflexen blivit att försvara, förneka, dölja och slå tillbaka så fort någon kom för nära. Det som en gång hade byggts för att skydda henne själv kunde till slut ha börjat skydda hemligheten, beroendet och hela den gamla ordningen.

Och ju mer jag försökte förstå, desto farligare kunde jag därför ha blivit.

Hemligheten förstörde relationen. Den förstörda relationen gjorde hemligheten mer synlig. Det som blev synligt skapade nya konflikter, nya incidenter och kanske konsekvenser som kostade pengar, trygghet och kraft. Och mitt i allt det där kunde hennes behov av den gamla makten paradoxalt nog ha blivit ännu större.

Det var nästan vackert konstruerat.

På samma sätt som en råttfälla är vacker om man råkar vara ingenjör och inte råtta.

Till slut kanske allting hade gått åt helvete. Vår relation sönderslagen. Hemligheterna närmare ytan än någonsin. Det gamla beroendet starkare just därför att konsekvenserna blivit större. Och jag kunde till och med framstå som orsaken till katastrofen, eftersom det var först när jag började gräva som marken rasade.

Men hade jag verkligen skapat hålet? Eller hade jag bara hittat det?

Det var en fråga jag började tycka var betydligt svårare än den först verkade. Om hennes ex under många år hade byggt beroendet, satt priset och kanske utnyttjat den makt det gav, medan jag långt senare kom in i hennes liv och började snubbla över konsekvenserna, var det väldigt enkelt att säga att jag förstörde allting.

Det var ju när jag kom som det började smälla. Fast dynamit blir inte dynamit när någon tänder stubinen. Den låg där redan. Och då kom den märkligaste tanken av alla.

Om allting ändå höll på att rasa, varför fortsätta anförtro sitt liv åt den människa som behövde beroendet? Varför inte vända sig om?

För jag kanske redan hade sett mer än hon trodde. Jag kanske redan hade förstått att det fanns ett rum som aldrig öppnats. Jag hade blivit förbannad. Sårad. Jag hade gjort egna dumheter längs vägen. Kärlek gör sällan människor särskilt eleganta när den körs genom en dokumentförstörare.

Men jag stod fortfarande kvar.

Inte därför att jag behövde henne skuldsatt till mig. Inte därför att det fanns någonting vackert i att rädda henne. Utan därför att det jag kände för henne kanske faktiskt var det enda i hela den här hypotetiska och smutsiga historien som aldrig behövde någon motprestation.

Och tänk om jag dessutom kunde höra sanningen. Hela den.

Inte bara den snygga versionen. Även det smutsiga, skamliga och förnedrande. Det hon hade gjort. Det hon hade låtit ske. Det hon hade utsatts för. Det hon kanske hade dolt därför att hon var övertygad om att ingen som verkligen kände till det skulle kunna se på henne på samma sätt igen.

Kanske var det där den verkliga frigörelsen fanns. Inte i att stänga ännu en dörr. Utan i att öppna den enda hon aldrig hade vågat öppna.

För hennes ex kunde kanske ha makt så länge hemligheten fanns. Men i samma ögonblick jag fick veta sanningen och ändå stod kvar skulle hemligheten förlora en del av sin kraft. Det som inte längre behövde döljas gick inte heller lika lätt att använda som vapen.

Och kanske var det just därför sanningen i så fall var så farlig. Inte därför att den skulle förstöra min kärlek. Utan därför att den kanske inte gjorde det.

Om jag redan visste det värsta och fortfarande stod kvar fanns plötsligt mindre kvar att avslöja. Mindre kvar att hota med. Mindre kvar att äga.

Det måste vara en märklig tanke. Att i åratal vara övertygad om att sanningen är det farligaste man har. Att tro att om den enda människan man verkligen älskar får veta allt – det smutsiga, det skamliga, det man gjort och det man utsatts för – så kommer den människan att gå.

Så hon kanske teg. Och genom att tiga skyddade hon kanske inte längre sig själv. Hon skyddade själva konstruktionen som höll henne kvar.

För tänk om jag fick veta – men inte gick? Tänk om jag istället förstod varför så mycket aldrig hade gått ihop? Om det som från min sida såg ut som lögner, flykt och obegripliga handlingar plötsligt fick en bakgrund?

Inte ursäkter. Men en förklaring.

Då skulle det för första gången finnas någon utanför det gamla systemet som kände hela sanningen. Någon som inte behövde hemligheten. Inte tjänade på beroendet. Inte ville äga någonting.

Någon som kanske fortfarande stod kvar. Och då förändrades frågan.

Jag visste fortfarande inte om något av det här var sant. Jag försökte bara hitta en möjlig förklaring till ett agerande som jag under flera år inte lyckats få ihop på något annat sätt. Det kunde finnas en helt annan förklaring, kanske betydligt enklare, och kanske skulle jag hitta den längre fram.

Men den här modellen hade åtminstone en egenskap som många av mina tidigare saknade. Den gjorde hennes agerande logiskt. Inte nödvändigtvis rätt. Inte mindre smärtsamt. Inte ens särskilt rationellt för någon som stod utanför det.

Men begripligt.

Och om det faktiskt fanns någonting hon hade ägnat år åt att hålla dolt förändrades till slut frågan.

Inte längre vad som skulle hända om hon berättade.

Utan vad som skulle hända om hon fortsatte att inte göra det.

Mellanvägen

28 augusti 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det märkliga var kanske inte att hon aldrig riktigt valde mig. Det märkliga var att hon aldrig riktigt valde bort mig heller...

– 28:e Juli 2026 –

Jag vet inte exakt när jag började ställa frågan på det sättet. Under lång tid hade jag ställt en helt annan. Varför gjorde hon inte bara slut? Om ”vi nu inte fungerade”. Om jag var för jobbig, för ”svartsjuk”, för frågvis eller vad det för stunden råkade heta. Om hon nu var singel när andra män frågade och relationen samtidigt var så komplicerad att den inte gick att uttala. Varför avslutade hon den då inte?

Det hade funnits gott om tillfällen. Fler än jag kunde räkna. Bråk där vilken normal människa som helst hade kunnat säga tack och hej, stänga dörren och aldrig öppna den igen. Perioder av tystnad. Blockeringar. Avbokningar. Resor. Avstånd. Månader där livet nästan serverade ett avslut på silverfat. Ändå blev det aldrig riktigt så.

Hon kom tillbaka. Oftast gjorde vi det båda två på något märkligt sätt. Ett sms blev en promenad. En promenad blev middag. Middagen blev bio. Bio blev en hand att hålla i mörkret. En hand blev en puss. En puss blev en kväll i soffan, matlagning, följt av hjärtan och pussar och tack för en trevlig och mysig kväll i efterföljande sms. En utflykt eller ännu ett av alla dessa små ögonblick som inte riktigt betedde sig som någonting som hade tagit slut.

Det kunde bli över trettio middagar under ett år. Det kunde bli mängder av bio, promenader och timmar tillsammans. Vi kunde hålla handen, pussas, sitta nära i soffan och laga mat tillsammans. Allt det där som två människor gör när de åtminstone på någon nivå fortfarande väljer varandra. Samtidigt kunde orden ligga kvar nästan orörda ovanpå alltsammans. ”Vi fungerade inte”. ”Hon var singel om andra män frågade”. ”Nästanmonogam”. Odefinierat. Nästan tillsammans och nästan slut.

Det var kanske därför jag så länge fastnade i frågan om varför hon inte avslutade. För om hennes slutsats verkligen var att problemet var jag, fanns en väldigt enkel lösning. Lämna mig. Inte för en vecka. Inte tills saknaden kom. Inte tills nästa middag verkade trevlig. Lämna mig på riktigt.

Det gjorde hon inte.

Men långt senare insåg jag att den frågan bara beskrev halva problemet. För det fanns en lika uppenbar fråga åt andra hållet. Om hon nu inte ville förlora mig, om hon fortsatte söka sig tillbaka till närheten, om hon ville gå på restaurang, bio och promenader, hålla handen, pussas, laga mat och sitta bredvid mig i soffan – varför valde hon då inte relationen?

Det gjorde hon inte heller.

Där någonstans fanns mellanvägen.

Jag hade länge betraktat den som resultatet av vårt ständiga haveri. Jag försökte, misslyckades, försökte igen och misslyckades igen. Ganska klassiskt egentligen. Två människor som hade svårt att släppa varandra och därför tog ett varv till trots att alla förnuftiga människor runt omkring förmodligen hade rekommenderat något annat.

Problemet med den förklaringen var tiden. Några månader kan vara förvirring. Ett halvår kan vara ambivalens. Ett år kan fortfarande vara två människor som inte lyckas bestämma sig. Men när samma konstruktion överlever år efter år börjar själva obeslutsamheten bli ett beslut.

Hon lämnade inte. Hon reparerade inte det hon ställt till heller.

Det var det jag inte hade förstått.

För nästan varje gång vi närmade oss själva kärnan blev det samma problem. Jag ville reda ut sådant som redan hänt. Vad hade hon menat? Varför hade hon sagt så? Varför gick två versioner inte ihop? Varför kunde hon säga att hon var singel om andra män frågade samtidigt som hon reagerade på att jag behandlade oss som två singlar? För att just hon sa hon var singel. Vad var vi egentligen?

Det var inga frågor som krävde en ny bil, en större bostad eller en månresa. De krävde i huvudsak ord. Några raka svar. Några erkännanden. Kanske ett förlåt. Kanske att jag själv behövde säga förlåt för sådant jag gjort. Framför allt krävde de att vi båda accepterade samma grundläggande verklighet innan vi försökte bygga någonting ovanpå den.

Men där tog det nästan alltid stopp.

Det märkliga var att stoppet inte nödvändigtvis stoppade närheten. Eller i alla fall delar av den. Ibland. När det passade henne. Det kunde stoppa diskussionen. Stoppa definitionen. Stoppa möjligheten att reda ut någonting. Men några dagar eller veckor senare kunde vi ändå sitta på en restaurang igen. Det gick alltså att lägga ganska mycket energi på att upprätthålla kontakten och samtidigt nästan ingen på att reparera det som gjorde kontakten omöjlig.

Jag tolkade det länge som att hon inte ville ta ansvar. Det gör jag fortfarande till stor del. När jag reagerade på någonting hon gjort blev min reaktion väldigt ofta det ”nya problemet”. Orsak och verkan bytte plats i hennes försök till förklaring. Vi kunde börja med något jag ville ha svar på och avsluta med att diskutera mitt sätt att fråga om det.

Det var bekvämt. Men det förklarade fortfarande inte mellanvägen.

För ansvar kan man slippa på ett ännu enklare sätt. Man kan gå. Om jag verkligen var en människa hon inte ville leva med behövde hon inte vinna diskussionen om vad som hade hänt. Hon behövde inte övertyga mig om sin verklighetsbeskrivning. Hon kunde låta mig sitta hemma och ha hur fel jag ville och fortsätta sitt liv utan mig.

Ändå fortsatte det.

Det gjorde att jag började fundera på om mellanvägen faktiskt fyllde en funktion. Jag föreställde mig inte att hon satt med papper och penna och konstruerade någon avancerad strategi. Människor fungerar sällan så. Vi hittar sätt att leva som löser dagens problem, och först flera år senare kan någon upptäcka vilket system de tillsammans råkade bygga.

Vår mellanväg löste faktiskt flera problem samtidigt. Hon behövde inte förlora mig. Hon behövde inte heller ge mig det tydliga ja jag efterfrågade. Närheten kunde finnas kvar utan att relationen behövde definieras på ett sätt som skapade nya krav. Det gamla behövde aldrig riktigt redas ut eftersom nästa trevliga kväll kunde fungera som en tillfällig bro över det.

Och jag deltog själv i konstruktionen. Det är viktigt. Jag accepterade nästa middag eftersom jag älskade henne. Jag accepterade nästa promenad eftersom jag saknade henne. Jag accepterade nästa försök därför att jag varje gång tänkte att närheten kanske äntligen skulle ge oss lugnet att reda ut resten. Jag trodde fortfarande att målet på andra sidan bron var en riktig relation.

Det var där jag började känna att jag kvalificerade mig till någonting jag trodde att jag redan hade haft. Jag kunde ge kärlek. Omtanke. Uppmärksamhet. Blommor. Resor. Middagar. Tid. Jag kunde försöka vara lite bättre nästa gång, lite lugnare, lite mindre frågvis och lite mer förstående. Men själva inträdesprovet verkade aldrig ta slut.

Samtidigt kunde jag inte förstå vad vinsten skulle vara för henne. Om hon verkligen inte ville ha relationen, varför fortsätta hålla mig så nära? Om hon faktiskt ville ha den, varför fortsätta försvara precis de delar som gjorde den omöjlig? Det var som att stå framför två öppna dörrar och ändå välja korridoren mellan dem.

Under lång tid hade jag bara två alternativ i huvudet.

Mig eller inte mig.

Relation eller inte relation.

Stanna eller gå.

Det var kanske därför jag aldrig fick ihop det.

För långt senare, när jag satt med år av sms, dagboksanteckningar, bilder, resor, avbokningar, återkomster och märkliga tidsluckor framför mig, började jag överväga en annan möjlighet. Inte som ett svar. Jag hade inget sådant svar. Men som en fråga jag märkligt nog nästan aldrig hade ställt på rätt sätt.

Vad var det ett riktigt val hade kostat henne?

Kanske inte ekonomiskt. Kanske inte nödvändigtvis praktiskt heller. Utan i hennes övriga liv. Vad hade ett fullständigt ja till mig krävt att hon berättade, förändrade, erkände eller valde bort? Och vad hade ett fullständigt nej till mig inneburit att hon förlorade?

Plötsligt såg mellanvägen annorlunda ut.

Den behövde inte längre vara platsen där två människor hamnade därför att de misslyckades med att bestämma sig. Den kunde också vara den enda plats där två motstridiga behov kunde fortsätta existera samtidigt. Behålla någonting utan att fullt välja det. Undvika att förlora någonting annat utan att behöva förklara varför.

Jag visste inte vad det andra i så fall var.

Det kunde fortfarande vara någonting helt inom henne själv. Rädsla. Konflikträdsla. Behovet av frihet. En oförmåga att stå kvar när närhet började kräva ansvar. Gamla erfarenheter som jag bara kände fragment av. Allt det där kunde fortfarande förklara mycket.

Men efterhand hade ytterligare frågor börjat dyka upp. Varför blev vissa helger så märkliga? Varför kunde ett enkelt förslag om torsdag ibland mötas av ett nej utan att det gick att få något riktigt svar på vad som faktiskt skulle hända på torsdagen? Varför alla dessa plötsliga försvinnanden, ändrade planer och återkomster? Varför blev allting, paradoxalt nog, svårare när jag flyttade hem till Stockholm och sextio mil mellan oss försvann?

Och framför allt: varför denna märkliga balans där jag tydligen var tillräckligt viktig för att inte släppas, men aldrig tillräckligt självklar för att fullt väljas?

Jag hade tidigare försökt lösa den ekvationen genom att förändra värdet på mig. Om jag bara gjorde lite mer. Frågade lite mindre. Var lite tryggare. Lite snällare. Lite mindre arg. Gav henne mer utrymme. Visade ännu tydligare vad jag kände. Då skulle ekvationen kanske gå ihop.

Det gjorde den aldrig.

Kanske därför att jag räknade på fel ekvation.

Det var först mycket senare den tanken blev riktigt obehaglig. Jag hade hela tiden föreställt mig mellanvägen som en punkt mellan mig och inte mig. Men tänk om det aldrig bara funnits två punkter att välja mellan? Tänk om ett tydligt ja någonstans automatiskt hade inneburit ett tydligt nej någon annanstans?

Jag visste inte.

Men frågan förändrade någonting. Den förändrade framför allt hur jag såg på alla de där återkomsterna. För om jag hade rätt i ens en liten del av resonemanget var hennes återkomst inte längre automatiskt ett bevis för att hindret mellan oss hade försvunnit. Den kunde bara betyda att det för stunden fanns utrymme för mig igen.

Och hennes försvinnanden behövde på motsvarande sätt inte alltid betyda att någonting hade hänt mellan oss.

Det var en tanke jag önskade att jag hade haft mycket tidigare.

För den gamla frågan hade varit så enkel.

Varför gjorde hon inte bara slut?

Sedan hade jag upptäckt den andra.

Varför valde hon mig aldrig fullt ut?

Men till slut började båda frågorna se ut som två sidor av samma sak. Kanske var det därför jag aldrig lyckades få ett vettigt svar när jag betraktade dem var för sig.

Det märkliga var inte att hon stannade.

Det märkliga var inte heller att hon gick.

Det märkliga var att hon under flera år aldrig riktigt gjorde någotdera.

Ett Enda Ord

11 juli 2026 / Författaren / 5 kommentarer

Människor minns sällan hela historier. Till slut återstår bara orden vi väljer att sammanfatta dem med…

– Juni 2026 –

Hur långt kan man driva en människa i dennes försök att göra sig värdig 🔗 kärlek?

Kan man ta det ett extra varv? Att långt senare. Med formuleringar, anledningar, och sammanfattningar som bara blir totalt obegripliga, vid en tidpunkt som känns helt irrelevant, försöka krossa sista smulorna?

Som jag långt innan hade skrivit i en låt; ”smula sönder det lilla som fanns kvar”. Popmusik handlar om känsla. Inte millimeterprecision. Skulle jag skriva en tolkning av min egna text, eller snarare försöka förklara vad jag ville uttrycka skulle det nog bli ungefär;

”Ibland skadas inte relationer av stora och dramatiska svek. Ibland skadas de av handlingar som skapar tvivel, osäkerhet och frågor utan tydliga svar. Ett enskilt ögonblick kan bli en symbol för något betydligt större än själva händelsen. Om skadan uppstår genom hemligheter, oärlighet eller olika syn på relationen blir till slut mindre viktigt än den tillit som går förlorad. I grunden handlar texten om ögonblicket då tillit förvandlas till tvivel. Om hur en till synes liten handling kan få konsekvenser som är betydligt större än den först verkar.”

Men man kunde lika gärna tolka det bokstavligt. Trampa sönder sista smulorna.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att fyra år av mitt liv en dag skulle reduceras till ett enda ord i en anmälan. Fyra år där nästan allting handlat om samma sak. Att försöka visa mig värdig en relation med henne. Värdig hennes tillit. Värdig hennes kärlek. Värdig ett liv tillsammans.

Men trots vad det där ordet kokade ner det hela till. Som om allting varit tvång. Ovälkommet. Oönskat. Bortkastat.

Ändå fortsatte hon att resa med mig. Hon fortsatte skriva att hon älskade mig, hålla min hand och planera nästa restaurang. Hon följde med till Tallinn, sov med mig ibland, bjöd in mig till väl valda och isolerade delar av sitt liv. Lagade mat tillsammans med mig. Åkte på lyxkryssning med mig. Höll min hand på långa promenader. Hon fortsatte gå på bio med mig, pussas och kramas med mig i soffan och delta i allt det som jag uppfattade som vårt.

Tills jag en dag fick veta att allt detta tydligen hade ett annat namn. Ett namn som låg väldigt långt ifrån hur allting varit menat. Ett namn som reducerade fyra år av kärlek, omtanke och försök att visa mig värdig till ett enda ord.

Som om jag tvingat henne att följa med på lyxkryssning. Den resa hon senare hånade genom att sätta citationstecken kring det hon kallade ”min fina resa”. Som om ordet ”fina” behövde markeras, bara för att påminna om att den ändå inte kunde mäta sig med vad en miljonär en gång hade bjudit henne på 🔗.

Fast han hade knappast bjudit. Han hade köpt. För att äga. Henne.

Det jag gav gjorde jag av kärlek. Inte för att äga. Inte för att skapa en tacksamhetsskuld. Inte för att, med hennes egna ord, tro ”att jag därför kunde behandla henne hur som helst”.

Han ville äga henne. Jag ville försöka visa mig värdig. Det är en förbannat stor skillnad.

För honom verkade kärlek ha varit någonting man kunde köpa. Ett stort hus. Lyxresor. Bilar. Ekonomiskt beroende. Ett liv där hon, enligt hennes egen berättelse, långsamt gjordes allt mindre fri och allt mer beroende av honom. För mig var kärlek nästan motsatsen.

Jag försökte aldrig göra henne beroende av mig. Jag försökte göra mig värdig henne. Det ena bygger på makt. Det andra på frivillighet. Den ena relationen verkar ha handlat om att hon skulle stanna därför att hon hade svårt att gå. Min handlade om att jag hoppades att hon en dag skulle välja att stanna, trots att hon alltid var fri att gå. Det är två fullständigt olika sätt att älska en människa.

Hon blandade ihop oss. Mig och hennes ex. Och någonstans där försvann också skillnaden mellan det jag faktiskt gjort och det hon till slut valde att beskriva. Hur hon blandade ihop oss var svårt att säga. Jag var ju som hon hade sagt ”inte alls lika snygg och välvårdad”. Och så var det ju pengarna. Även om jag inte var fattig var han miljonären.

Det var väl det som gjort honom värd att låta sig bli ägd av, och mig inte värd att få älska henne.

Men nu satt jag där ändå. För att ställas till svars. Dels för vad jag gjort. För ”allt jag utsatt henne för” sedan hösten 2024. Men också för andra påståenden. Byggda på extremt tvivelaktiga tolkningar av sådant som för mig kändes fullständigt irrelevant.

Jag lyckades till en början inte förstå logiken. Framför allt inte tidpunkten. Det absolut märkligaste. Jag förstod verkligen inte tidpunkten. Det fanns ingen anledning. Inte nu.

Bara. Onödigt.

Jag hade redan gjort det hon ville uppnå. Jag hade redan slutat söka henne. Slutat hoppas. Slutat skriva till henne. Jag hade redan förstått att det inte längre fanns någonting kvar att kämpa för. Att hon inte ville ha mig. Troligen aldrig hade velat ha mig. Jag hade lämnat henne ifred. Som hon önskade. Önskade väldigt tydligt enligt ordet i ena anmälan. Och underströk i sin andra.

Ändå satt jag där.

Det var därför jag först inte riktigt förstod syftet med det som nu höll på att hända. Inte med någon av de två delarna.

Den ena delen reducerade fyra år av mitt liv till ett enda ord. Den andra försökte ge det ordet en framtida konsekvens. Det var först när jag såg dem tillsammans som jag förstod att de egentligen hörde ihop.

Men just därför blev allting ännu märkligare. För om syftet var att jag skulle försvinna ur hennes liv hade det redan hänt. Jag hade redan gjort precis det hon sade sig vilja uppnå.

Men så småningom förstod jag. I alla fall bitvis. Teknikaliteten. Det ena verkade kräva det andra. Problemet var bara att om målet varit att jag skulle försvinna ur hennes liv hade jag redan gjort precis det. Jag var redan borta.

Det var den delen jag inte lyckades förstå. Om syftet verkligen var att jag skulle försvinna ur hennes liv hade hon redan fått precis det hon ville ha. Jag hade slutat höra av mig. Jag hade slutat försöka. Jag hade accepterat att det inte längre fanns någonting kvar att rädda. Varför fortsatte då processen? Vad var det egentligen som fortfarande behövde uppnås när målet redan var uppnått? Ju mer jag tänkte på det, desto mindre handlade det om mig och desto mer började jag undra vad hon själv egentligen försökte uppnå.

Underlagen var minst sagt undermåliga. Näsan löjliga. Synnerligen ogenomtänkta.

Hur kunde lösryckta rader, tagna ur sitt sammanhang och dessutom felaktigt översatta, plötsligt bli bevis för mina tankar? Mina intentioner. Eller ännu värre. Mina handlingar.

Hur kunde ord skrivna för att förmedla en känsla i en poplåt plötsligt beskriva verkligheten? Jag tänkte på Iron Maiden. Bring Your Daughter… To The Slaughter.

Ingen frisk människa tror att Bruce Dickinson bokstavligen uppmanar människor att ta med sina döttrar till slakt. Alla förstår att det är en låt. Alla som lyssnar, läser, tänker och känner förstår att texter kan använda bilder, överdrifter och symbolik för att beskriva någonting helt annat. Livsgåtor. Existentiella frågor. Mörker. Rädsla. Men visst. En samling unga killar headbangar och sjunger med därför att orden låter ”coola”. ”Bring your daughter to the slaughter!”.

Vantolkningar, felaktigheter, och rena lögner, hade lagts till grund för att försöka ge mig konsekvenser.

Det märkliga var att den önskade konsekvensen redan hade inträffat. Jag hade redan lämnat henne ifred. Inte därför att någon bett mig göra det, utan därför att jag till slut förstått att det inte längre fanns någonting kvar att kämpa för.

För mig tog den delen slut nästan omedelbart. På mindre än några minuter stod det klart att den vägen inte ledde någonstans. Däremot öppnades en helt annan dörr. Den första av många.

Kvinnan på andra sidan bordet fick ett nummer.

Allt fanns kvar. Bilder. Inte mina utan deras, Sönderslagna tavlor. Sönderslagen inredning. Bitmärken. Hårtussar. Allt det som legat orört därför att jag hållit mitt löfte. Allt det som jag valt att inte använda. Nu var det upp till mig om den dörren skulle förbli stängd. Eller öppnas igen.

Eller egentligen var det inte mitt val. Jag behövde inte öppna den. Jag hade just fått den uppsparkad. Rakt i ansiktet på mig.

Konsekvenserna skulle komma att utebli. För mig. Men det jag nu tvingades göra skulle få konsekvenser i motsatt riktning.

Min smash, framtvingad av hennes egen serve, skulle sätta någonting helt annat i rörelse. Det är märkligt hur små beslut ibland blir stora. Hur en enda snöboll, kastad utan eftertanke, plötsligt blir början på en lavin.

Jag tyckte inte om det. Inte en enda sekund. Beslutet togs inte lätt och definitivt inte med någon glädje. Det togs med sorg. Stor satans djävla sorg. Förtvivlan. Och faktiskt gråt. Gråt där och då.

Men jag hade nått en gräns. Jag såg inte längre någon annan väg.

Jag tänkte på alla ”nästan monogam”. Alla ”jag är singel om andra män frågar”. Hur nära jag själv varit att gå fullständigt sönder. Hur jag kämpat mig tillbaka över tid. Blivit nykter. Försökt bearbeta sorg, saknad och allt det som blivit kvar när hon försvann. Efter att hon gjorde slut via sms. Igen.

Och så plötsligt det där ordet. Hennes sammanfattning av allt jag gjort för henne. Allt jag gjort med henne. Allt hon gjort med mig. Allt vi gjort tillsammans. Ett helt gemensamt liv, reducerat till ett enda ord.

Det slog mig hur märkligt människor ibland fungerar. År av ett ”gemensamt” liv går inte att bära i huvudet i all sin komplexitet, så till slut komprimeras de till några få meningar. Några få etiketter. Ett ord som får representera tusentals samtal, hundratals måltider, resor, skratt, gråt, närhet och avstånd.

Men det som gör den sortens sammanfattningar så farliga är att de till slut riskerar att ersätta verkligheten. Det som en gång bara var en beskrivning blir plötsligt historien själv.

Det var inte bara en beskrivning jag inte kände igen. Det var en så genomgripande förvanskning av faktiska omständihgeter och händelser att människor omkring mig började skratta när de hörde den. Samtidigt var beskrivningen tillräckligt allvarlig för att, i ett annat sammanhang,dess egen motrörelse, kunna få mycket stora konsekvenser. Fast slutligen inte för mig.

En del av mig tyckte fortfarande synd om henne. Samma del som, trots allt, fortfarande älskade henne. SKulle komma at älska henne för evigt. Den delen hade inte försvunnit bara för att verkligheten gjort det.

En del av mig såg fortfarande den kvinna jag så ofta uppfattat henne som.

En ganska ömtålig varelse. Fylld av glädje. Så mycket kärlek. Den vackra, finurliga, roliga, levnadsglada människan jag påstått mig älska. Människan jag försökt göra allt för.

En annan del av mig såg kvinnan som sårat mig.

Sårat mig sönder och samman, både i ord och handling. Från att byta nummer på krogen och gå på date med faanskapet till de eviga diskussionerna om orsak och verkan. Hur hon i månader, till slut i åratal, försökte lägga ansvaret för hur jag mådde på mig. På mina reaktioner. Aldrig på sina egna handlingar.

Det var två bilder av samma människa. Och det var just det som gjorde allting så ofattbart svårt.

Jag tror faktiskt inte att hon spelade ett spel. Inte medvetet. Jag tror att hon själv trodde på båda versionerna av sig själv, beroende på vilken dag, vilken rädsla eller vilken skam som för tillfället hade övertaget. Den varma, generösa och kärleksfulla kvinnan fanns där. Lika verklig som den som flydde, skrev om historien och lade ansvaret utanför sig själv när verkligheten blev för svår att bära. Det var kanske just därför allting blev så destruktivt. För jag tror inte att hon medvetet försökte lura mig. Jag tror att hon till slut lyckades lura sig själv.

Men oavsett. Vi hade inte hamnat här om hon hade sat sig ner och försökt förklara för mig. Pratat! Jag hade försökt förstå. Kanske hade förstått.

Det samtalet skedde aldrig. Istälet skedde allt krångel. Lekstugan. Och hade inte lekstugan inträffat. Då hade vi aldrig hamnat här.

Om hon hade bestämt sig för att helt enkelt ”Nej han är ingenting för mig” efter ett midsommarknull 2022. Eller bestämt sig för ”han kanske inte är mannen som bor på Kungsholmen men han älskar mig, gör allt för mig, och han är egentligen ganska bra”.

Om hon varit rak. Ärlig. Omedelbar.

Om det slutat där. Ett tinderknull. Jag hade förmodligen inte ens kommit ihåg henne. Lika lite som hennes byta hummer på krogen på fyllan mindes henne nu.

Om det inte fortsatt. Med nästan 4 år av äta kakan och ha den kvar.

Jag hade människor omkring mig som känt mig i många år. Människor som inte nöjde sig med att hålla med mig eller säga att allt jag gjorde var rätt. Tvärtom. De kunde säga stopp. Dra i handbromsen. Skälla på mig när det behövdes. Och jag visste att de gjorde det därför att de ville mig väl, inte därför att de ville vinna ett gräl.

Jag ägnade henne en tanke. Det kändes inte som om hon hade någon sådan människa i sitt liv. Någon som fick höra hela sanningen. Inte bara hennes ”sanning”. Hennes upplevelse. Utan den faktiska sanningen. Hela sanningen. Med underlag som styrker sanningen.

Någon som inte bara tog del, utan vågade säga emot när det behövdes och som gav råd utifrån hur verkligheten faktiskt såg ut, inte utifrån ett urval av den. Eller en ”Upplevelse”.

I så fall var det bara tragiskt. Det är ungefär som att gå i terapi och ljuga för sin terapeut. Man kan få hur många råd som helst. Men om underlaget är fel, blir också råden fel.

Det här var aldrig vad jag ville. Och det var definitivt inte så här jag hade föreställt mig att allting skulle sluta.

Jag hade kunnat acceptera att jag inte dög åt henne. Att hon inte längre älskade mig. Kanske aldrig hade gjort. Att hon inte ville leva sitt liv tillsammans med mig, trots allt jag försökt göra för att visa mig värdig. Den sorgen hade jag kunnat bära.

Men ett slut är en sak. Sorgen över ett slut är en sak. Att metodiskt rasera allt som varit, och samtidigt skriva om historien till någonting den aldrig varit, är någonting helt annat. Det var där den verkliga sorgen fanns.

Jag kunde bara bita ihop. Svälja. Försöka bära den sorg jag kände över allt som hade framtvingats. Över allt som nu skulle komma. Och säga samma fras som jag sagt så många gånger tidigare.

Inte mitt val!

Det slog mig plötsligt att den gamla loopen fortfarande levde. Inte relationen. Bara mekaniken.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Under fyra år hade den tagit sig olika uttryck. Ett steg från henne följdes av ett steg från mig. Ett avstånd skapade en motrörelse tillbaka. Ett avslut blev början på någonting nytt.

Jag hade länge trott att loopen till slut bara levde vidare i berättelsen. Att hon en dag kanske skulle komma att läsa den. Att relationen hon avslutat för att bli av med loopen var över. Men loopen levde vidare. Inte mellan oss längre, utan genom berättelsen. Genom läsarna. Nu var argumentationen om orsak – verkan inte längre med mig. Utan med andra.

Sedan bytte den plötsligt skepnad ännu en gång. Klonade sig. Överlevde.

Samma rörelse. Samma kraft. Bara på en annan spelplan.

Det var kanske den sorgligaste insikten av alla. Fortfarande samma dans, långt efter att musiken hade tystnat.

Av någon anledning hade hon gett loopen HLR i sista sekunden.

Så var den tillbaka.

Hon gav sig inte.

Jag gav mig inte.

Där stod det och stampade.

Jag kände bara en stor djävla sorg över hur allt kunde ha blivit så satans djävla fel…

Augustiförvirring

8 juli 2026 / Författaren / 8 kommentarer

Man vänjer sig inte vid oklarhet. Man vänjer sig bara vid att leva i den…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️
– Det var otroligt mysig få sova med dig och kramas hela natten. Jag sov gott!

Jag fick inget svar. Så jag tog upp samma tråd igen. Något senare;

– Hoppas du åxå tyckte det var mysigt. Det kändes så… du låg tätt omslingrad

Jag fick fortfarande inget svar. Något senare skickade jag henne en länk till Kulturveckan. Och fick svar;

– Som vi nämnde ig
– Ja…Jag går gärna med dig på några event om du vill ☺️
– Ja, vi kan gå på ngn
– Hoppas du får mysig brunch med Kristina
– Tack

Hon hade berättat att hon skulle gå på brunch. När svaret till slut kom var brunchen sedan länge över. I min värld är brunch fortfarande just det. En sen frukost. En tidig lunch. Inte någonting som pågår tills dagen nästan blivit kväll. Jag reagerade egentligen inte så mycket då. Jag noterade det bara. Lade det någonstans bland alla de där små detaljerna som verkade obetydliga var för sig, men som med tiden började bilda ett mönster.

Det blev tyst. Ända till 22:45. Hennes kärleksfulla och uttömmande sms;

– Sov gott!

– 7:e Augusti –

Redan 13:57 dagen efter skickade hon ännu en kärleksfull hälsning;

– Hoppas att du har haft en fin dag!

Jag svarade. Men responsen var minst sagt lågmäld. Hon återkom vid 17-tiden;

– Har du snickrat idag?
– Nej… jobbat i studion pga regn. Vad hittar du på?
– Vilar
– Vill du gå en promenad sen? 🙏🏻
– Nej
– Vadådå?

Ännu en gång uteblev svaret.

Jag gjorde några ärenden istället för att sitta hemma och vänta på svar som, om de överhuvudtaget kom, förmodligen skulle fortsätta i samma stil. Korta. Informativa. Praktiskt användbara. Men nästan helt utan värme.

Vägen gick förbi Plantagen. Där stod den. En enorm Hibiskus. Fullständigt magnifik. Jag såg den och tänkte inte särskilt länge. Den skulle hem till henne. Den fick en fin kruka. Jag lyfte in den i bilen och körde direkt mot hennes lägenhet.

I mitt huvud var det egentligen en av de där fullständigt självklara sakerna man gör när man tycker om någon.

Det knackar på dörren. Där står ens pojkvän med en stor blomma. Inte för att han gjort något fel. Inte för att han vill bli förlåten. Inte därför att någon fyller år. Bara därför att han älskar en.

För mig var det nästan själva definitionen av en vardaglig kärlekshandling. Att det skulle kunna uppfattas på något annat sätt fanns faktiskt inte på kartan. Jag måste ha missat någonting.

Jag gick in genom porten. Ställde mig utanför hennes dörr. Knackade. Ingen öppnade. Ingen hemma. Redan där hade min ”scen” havererat. ELler ja. Den kunde ju ha havererat mer om hon varit hemma. Öppnat. Och haft en annan man där. Men men…

Jag ringde henne.

Hon svarade att hon inte var hemma. Hon ville inte säga var hon var. Bara att hon skulle vara hemma ”snart”. Hur snart visste hon inte. Jag frågade om hon kunde uppskatta tiden. Hon drog på svaret. Nej… det kunde hon inte. Så jag väntade.

Till slut kom hon gående. Där stod jag fortfarande kvar. Med den stora Hibiskusen i händerna.

Jag hade nog föreställt mig nästan vilken reaktion som helst. Ett leende. Ett skratt. En kram. Ett ”men herregud”. Någonting. Vad som helst. Istället möttes jag av känslan av att jag snarare ställt till med ett problem än gjort henne glad. Som om jag klivit över en gräns jag inte visste fanns. Som om jag gjort något fel. Som om min blotta närvaro blivit ett intrång.

Vi började småprata. Efter bara en liten stund gled hennes blick ner mot telefonen. Sedan igen. Och igen. Det såg nästan tvångsmässigt ut. Inte som någon som väntar på ett viktigt samtal, utan som någon som letar efter någonting. Eller kanske väntar på någonting.

Samtalet mellan oss dog långsamt bort. Kvar stod jag med känslan av att det pågick en helt annan dialog. En dialog jag inte hade tillgång till, men vars innehåll ändå verkade styra hela hennes närvaro.

Till slut frågade hon om jag ville följa med upp med blomman. Vi gick upp. Jag ställde den på bordet. Den fyllde nästan hela rummet. Inte fysiskt. Men i aura.

Jag hade egentligen tänkt åka hem direkt. Då frågade hon plötsligt om jag ville ha mat.

Ja. Jo. Det ville jag gärna. Fast egentligen hade det räckt med nästan vad som helst. En kopp te. En smörgås. Fem minuter vid köksbordet. Någonting som kändes sådär självklart som jag alltid föreställt mig att en relation skulle kännas. Att pojkvännen kommer förbi med en blomma, och så blir han kvar en stund därför att det är fullständigt naturligt. Inte därför att någon planerat det. Inte därför att någon bjudit in. Bara därför att det är så livet ser ut.

Vi åt tillsammans. Satte oss en stund i soffan. Småpratade. Sedan åkte jag hem.

Tio minuter senare kom ett sms.

– Tack för blomman och mysig kväll
– Tack för mat och mysig kväll ❤️

– 8:e Augusti –

Hennes första sms kom redan 07. En bild på Hibiskusen. Den stod på balkongen. I regnväder. Jag svarade;

– Hibiskusen ville nog bara göra dig glad sin första morgon hos dig…

Jag fortsatte efter några minuter;

– Det är den internationella orgasmdagen idag
– Det kan du inte missa att fira
– Vill du fira den med mig? 🤪 Bio och ett glas vin torsdag kväll? ☺️
– Tack att du frågar, vet ej än
– Ok? Vad ska du göra annars då?
– Har mycket att göra och behöver vila också
– Ok… jaja.. ingen fara… vi får se hur det ser ut för oss när det närmar sig… ☺️tänkte det var trevligt när du var ledig…
– Förstår, tack🙏
– Inget tacka för! Ville bara tillbringa tid tillsammans . Bara så jag fattat… ”datear” vi fortfarande exklusivt, och har inte sex med andra? ( även om vi inte har sex)?
– Jag har inget annat på g
– Jag ville bara veta innan, om du plötsligt får någon på g, så det blir juste ☺️🌹
– Ja, säger till innan
– Toppen!

Jag var ärligt talat osäker på vilken relation vi egentligen levde i. I ena stunden sa hon att hon skulle säga att hon var upptagen om andra män frågade. I nästa sa hon att vi inte var tillsammans. För mig gick de två påståendena inte riktigt att få ihop.

Att vara upptagen betydde, åtminstone i min värld, att man just inte var tillgänglig för någon annan. Därför blev hennes svar, ”Jag har inget annat på gång”, märkligt. Det beskrev ett nuläge. Inte en relation. Precis som hennes ”nästan monogam” beskrev det ett tillstånd, men inte några spelregler.

Jag gjorde därför något jag kom att göra många gånger under de här åren. Jag slutade försöka förstå logiken och började istället spegla den. Om det var så här hon definierade verkligheten fick också jag göra det.

Inte därför att jag tyckte om den. Utan därför att det var det enda sättet att se till att vi åtminstone levde efter samma premisser.

Det var exakt samma sak som tidigare när hon sagt att hon var singel om andra män frågade. Min första tanke var aldrig att protestera. Min första tanke var att dra slutsatsen fullt ut. Om hon var singel, då var också jag singel. Allt annat hade inneburit att samma situation gav två olika regler beroende på vem av oss den gällde.

Det normala hade kanske varit att låta konsekvensen ligga någonstans i framtiden. Om en månad. Om tre månader. Den dag den faktiskt blev aktuell. Men då hade hon fortfarande haft ett övertag. Jag valde därför något helt annat. Min formulering gjorde konsekvensen omedelbar. Den inträffade inte senare. Den inträffade i samma ögonblick som premissen uttalades. För mig var det egentligen inte märkligt alls. Krångel föder krångel. Lika för lika. Samma regler. Samma sekund.

I min värld var det inte heller särskilt märkligt att ett ”vet inte än” följdes av någon sorts förklaring. Inte en lång redogörelse. Bara någonting. Vad var det som gjorde att svaret inte kunde bli ja eller nej? Vad var det som behövde falla på plats? För mig betydde ordet ”än” att det redan fanns någonting annat med i ekvationen. Någonting som först behövde avgöras innan hon visste om hon ville gå på date med mig. Det var egentligen inte själva ordet som skapade frågorna. Det var frånvaron av allt runt omkring det.

Jag släppte ändå resonemanget. Jag hade hittat ett recept på en soppa som lät fullständigt fantastisk. Tog ett varv genom Östermalmshallen och handlade allt som behövdes. Grönt. Färska örter. En hummer. Ostar. Bröd. Små detaljer som tillsammans skulle bli en middag. När allting låg uppdukat på köksbänken såg det nästan ut som ett stilleben. Jag tog en bild och skickade den till henne.

– Jag ska göra ett nytt mästarrecept i morgon… varit och handlat och ska testa nåt nytt
– Wow, vad är det?
– En soppa… med tillbehör
– Kommer du få besök?
– Tror jag inte. Varför fråga?
– Du säger att du gillar inte laga mat för sig själv
– Det gör jag egentligen inte. Självklart inget besök. Du sa ju vi datear exklusivt
– Du kanske får en inklusive date
– Vill du det?
– Du får göra som du vill
– Vi sa VI datear exklusivt. Då håller man ju det? Eller?
– Du kan ju ändra dig
– Då säger jag till innan att jag inte vill med dig INNAN jag är öppen för andra
– Tack 🙏

Dagens konversation hade tagit slut.

Om hennes frågor och resonemang bottnade i svartsjuka, osäkerhet eller i hur hon själv valde att leva hade jag ingen möjlighet att veta. Jag försökte inte ens dra några säkra slutsatser. Det enda jag med säkerhet kunde konstatera var att logiken började vika undan under våra fötter. Den gick fortfarande att följa, men bara om man accepterade att samma ord kunde betyda olika saker från en dag till en annan.

Samma relation kunde vara exklusiv och inte exklusiv. Samma framtid kunde vara självklar och samtidigt fullständigt oviss. Det var som om hela konstruktionen stod upprätt, men bara så länge ingen råkade ställa den enkla frågan hur den egentligen bar upp sig själv.

– 9:e Augusti –

Hennes sista sms kvällen innan hade egentligen inte lämnat någon större lust att själv ta initiativ till en ny konversation. Så jag lät dagen gå. Jobbade. Gjorde det jag skulle. Först en bit efter fem på eftermiddagen kom hennes första sms;

– Go’dag! Vadhar du hittat på idag?
– Jobbat i studion… gjort ärenden.. Vad blev lunchen? ☺️
– Samma som igår… lax med pasta 🤪
– Vad blir middag då?
– Vet inte 🤷🏼‍♀️Får se vad det blir om det blir ngt…Har du kokat klart mästarsoppan?
– Ja. Tänkt på dig .❤️🌹
– Tack 🙏
– Ka?
– Ja, har tänkt på dig. Vad jobbar du med idag mm
– Har du fått svar om i morgon? Bio?
– Nej, har inte fått ngt svat
– Vad är alternativet då?
– Vad menar du?
– Som du funderar på istället för bio md mig=?

Det märkliga var egentligen inte frågan. Det märkliga var att den överhuvudtaget behövde ställas. Om hon väntade på ett besked fanns det rimligen ett alternativ. Någonting som först måste falla på plats innan hon visste om hon ville träffa mig. Jag frågade inte därför att jag ville kontrollera henne. Jag frågade därför att jag försökte förstå den verklighet jag förväntades förhålla mig till.

Inget spontant svar på att jag tänkt på henne. Inte som det var första månaden vi sågs. Även om jag vant mig vid det, och oftast inte väntade mig något svar på känsloyttringar, så skickade jag alltid frågan. Var det besvarat?

Var det konstigt att fråga henne vad alternativet var? Vad som gjorde att hon inte visste om hon ville gå på date med mig? Hon hade inte fått svar. Alltså fanns ett alternativ. Det gav tre slutledningar.

Hon hade ett alternativ.
Hon ville uppenbart inte säga vad det var.
Jag var på reservplats.

Dum som jag var fortsatte jag med det jag höll på med. Och skickade henne ytterligare sms;

– Vad gör du då?
– Tittar på internet
– Vad?
– Läser om bilar
– Ska du köpa?
– Vet ej
– Trodde inte du ville ha bil i city

Det var som vanligt. Inte direkt spontant. Inte direkt inkluderande. Eller informativt.

Dum som jag var fortsatte jag ändå precis som vanligt. Klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Jag frågade vad det blivit till middag.

– Vad blev det för middag?
– Gissa

Jag svarade inte med någon maträtt. Jag svarade med hela menyn. På estniska;

– Rukola-, nõgese- ja Wrangebäcki juustu supp. Peal tüümian ning röstitud piiniapähklid või päevalilleseemned. Küüslauguga praetud leib homaari, kitsejuustu ja koduse pestoga. Smålandsöl (5,2%).
– Oioioi… va smaskigt du har haft!!

Ja. På svenska hade det väl blivit ungefär: Soppa på ruccola, nässla och Wrångebäck-ost. Toppad med timjan och rostade pinjenötter samt solroskärnor. Vitlöksstekt bröd med hummer, getost och hemgjord pesto. Smålandsöl, 5,2 procent.

Jag hade börjat göra det där ibland. Skriva på estniska. Inte för att imponera. Inte för att jag kunde språket särskilt bra. Utan därför att det fick henne att le. Det blev en liten lek mellan oss. En av de där små sakerna som egentligen inte betydde någonting alls. Men som ändå gjorde det.

Jag skickade en bild. Inte på maten. Utan på kassen. Jag hade ställt den bredvid den lilla statyn utanför hennes hus så att det såg ut som om statyn stod och höll i den.

– 😳

Jag kunde inte låta bli. Skickade en bild till. Och en till. Matlådorna. Foliepaketen. Allt som låg färdigt.

– 😳😳😳
– Matlåda till i morgon ingår
– Är du här?
– Nej katten har handlat och skickade bilden till mig.
– Hämta din middag! ☺️❤️

Några minuter senare kom hon ut genom porten. Hon tittade först på mig. Sedan på maten. Sedan tillbaka på mig igen. Det var nästan som om hon försökte förstå vad hon egentligen såg. Inte bara att jag stod där. Utan omfattningen av alltihop;

– Ska du följa med upp?

Jag hade egentligen inte tänkt det. Tanken var bara att lämna maten och åka hem igen. Hon hade ju så mycket omkring sig, sa hon. Jag tänkte att hon ändå måste äta. Det var egentligen hela idén. Att någon jag älskade skulle komma hem efter jobbet och slippa fundera på middagen. Inte mer komplicerat än så.

Väl i hennes kök packade jag upp. Förklarade vad det var. Hur hon skulle värma. Hon sa det var alldeles för dyr mat. Alldeles för mycket mat. Alldeles för mycket besvär för mig.

– Vi kan dela på det! Det räcker till båda!

Hon ville vi skulle dela. Äta tillsammans. Jag hade ärligt bara provsmakat ännu. Det var inte därför jag tvekade. Jag tvekade mer för att jag inte förstod kontexten.

Vi åt tillsammans. Hon smakade. Frågade lite om soppan. Jag berättade vad som fanns i den. Hon kokade te. Kvällen blev märkligt stillsam. Nästan försiktig. Som om allt det där som varit kantigt de senaste dagarna för en stund lagt sig åt sidan. Hon kom närmare. Ville kramas. Vi satt mest tysta.

Jag tog inte upp biofrågan igen. Inte heller om hon fått sitt svar. Inte om alternativet. Inte om någonting av det som bara några timmar tidigare upptagit mina tankar. Det kändes oviktigt just då. Jag ville inte vinna någon diskussion. Jag ville bara få sitta kvar en stund.

Då sa hon det.

– Jag älskar dig…

Hon sa det plötsligt. Från ingenstans. Tyst.

Jag åkte hem. Det var arbetsdag för henne i morgon. Tidigt.

5 minuter efter att jag åkt kom sms;

– Tack så jättemycket för en god middag! 🙏😘
– Tack
– Och trevlig sällskap 😘
– Det var mysigt kramas ❤️🙏🏻
– Hoppas att du kom fint hem! Tack en gång till🙏😘 Sov gott ❤ Tack själv för mysig kväll! ❤️ Älskar dig!

– 10:e Augusti –

Torsdag.

Hon hade fortfarande inte ”fått svar”. Det som kvällen innan verkat vara det som avgjorde om hon kunde gå på bio med mig eller inte hade fortfarande inte fallit på plats. Åtminstone var det så jag uppfattade situationen.

Redan 06:45 kom hennes första sms.

– Ha en fin dag! 🌞☕
– Tack detsamma!

Jag skickade ett sms och frågade om hon bestämt sig. Inget svar. Fyra timmar gick. Till slut ringde jag istället.

Hon sa att hon skulle ha hemmakväll. Jag vet faktiskt inte om jag trodde på det. Om det verkligen var en hemmakväll. Eller om den där personen hon väntade besked från till slut hade hört av sig. Kanske i sista stund. Kanske därför att hon inte varit hans första val heller.

Men det där var just problemet.

Jag visste inte.

Och jag började allt mer fundera över hur liten möjlighet jag egentligen hade att ta reda på det.

Hon ville i alla fall inte ses. Hon underströk ännu en gång att det skulle bli hemmakväll.

Jag försökte istället flytta blicken framåt. Till helgen. Frågade om vi kanske skulle åka och plocka svamp tillsammans.

Svampplockning var verkligen inte min stora passion. Långt därifrån. Hade jag fått välja mellan en konsert, en storstad, en restaurang eller flera timmar i skogen hade skogen kommit sist nästan varje gång. Men det spelade egentligen ingen roll. Hon tyckte om att plocka svamp. Då ville jag gärna göra det tillsammans med henne. Dessutom hade jag bil. Det gjorde det betydligt lättare att ta sig till riktigt bra svampmarker än om hon skulle åka ensam.

För mig var det egentligen ganska enkelt. Kärlek handlar inte särskilt ofta om att göra det man själv helst ville. Den handlade minst lika mycket om att ibland göra det min partner älskade. Bara därför att jag ville se henne glad.

Det var där hon la sin kommentar. Hennes svar på att jag föreslog vi kunde plocka svamp i helgen.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Jag reagerade egentligen inte särskilt mycket där och då. Samtalet fortsatte. Avslutades som de nästan alltid gjorde. Jag sa:

– Puss, jag älskar dig…

Och som så många gånger tidigare möttes orden av tystnad.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Hade samma samtal inträffat en annan kväll, kanske efter ett par glas vin, är det inte alls säkert att jag låtit kommentaren passera. Då hade jag nog sagt det jag faktiskt tänkte. Efteråt. Att jag verkligen inte var desperat. Och att jag verkligen inte heller hade någon anledning att vara det. . Jag visste vem jag var. Jag visste hur jag betraktades. Jag visste vad jag hade att erbjuda. På alla plan.

Men jag hade hållit vår överenskommelse. Jag drack inte längre hemma. Jag köpte inte hem alkohol. Däremot tappade jag all lust att sitta kvar innanför de fyra väggarna den kvällen. Jag behövde komma ut. Inte för att fly någonting. Bara för att röra på mig. Ta en promenad. Kanske sätta mig någonstans och dricka ett glas vin. Kanske två.

Jag duschade. Fixade håret. Borstade tänderna. Tog på mig vanliga kläder. Inte festkläder. Bara jag. Sedan beställde jag en Uber.

Klockan var fortfarande så pass att Systembolaget och butikerna i köpcentrumet intill hennes lägenhet fortfarande var öppna. Jag bad Ubern stanna till. Det blev ett beslut taget mer på känsla än eftertanke.

Hon hade ju sagt att hon var trött. Skulle ha hemmakväll. Ensam.

Jag började fundera över vad en kvinna som skulle ha hemmakväll ensam kanske kunde uppskatta. I alla fall om jag fick välja. I min bok såg listan ungefär ut så här;

Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut Rosé, 2008

Choklad

25 långskaftade röda rosor

Vad kunde egentligen utfallet bli?

Ett – hon fick lite tillbehör till sin hemmakväll. Väl bekomme.

Två – hon hade sin prio ett där. En annan man.

Tre – hon var inte hemma överhuvudtaget.

Jag insåg att samtliga utfall faktiskt skulle ge mig någonting.

Som sämst skulle jag få ett svar en gång för alla. Och skulle alternativ två eller tre visa sig vara sanna – att en annan man var där, eller att hon helt enkelt ljugit om sin hemmakväll – då skulle champagneflaskan, rosorna och chokladen istället hamna i händerna på första bästa kvinna jag mötte längs Norr Mälarstrand. Jag skulle önska henne en trevlig kväll och sedan bara gå vidare.

Kvällen skulle inte bli bortkastad oavsett.

Kvinnan i fråga skulle förmodligen långt senare berätta för sina väninnor om någon fullständig stolle som såg ut som en musiker. Kanske från Mötley Crüe. Som räckte över rosa bubbel, tjugofem långskaftade rosor och choklad för nästan fem tusen kronor, önskade henne en trevlig kväll och sedan bara gick vidare. Inget ragg. Ingen replik. Ingenting. Bara Ha en trevlig kväll. Och går…

Humor.

En halvtimma senare ringde jag henne. Hon svarade direkt. Jag sa att jag inte hade tänkt hälsa på. Jag visste ju att hon var upptagen med sitt. Jag hade bara någonting jag ville lämna till henne. Hon sa att hon skulle komma ner.

Någon minut senare öppnades porten. Hon kom ut i morgonrock. Men samtidigt märkbart tillfixad. Det var just kombinationen som fick mig att reagera. Morgonrocken signalerade hemmakväll. Resten signalerade någonting helt annat.

Hon tog emot champagneflaskan, rosorna och chokladen. Någon glädje hann jag egentligen aldrig uppfatta. Istället kom utskällningen nästan direkt. Jag respekterade inte att hon ville vara ifred. Att jag kommit dit överhuvudtaget var fel.

Jag sa inte särskilt mycket. Vände mig om och började gå därifrån. Efter en stund skickade jag ett sms.

– Sorry jag störde när du höll på _göra_dig_i_ordning_ inför din ”hemmakväll”.

Jag började gå. Utan någon egentlig riktning. Till slut hamnade jag nere vid Norr Mälarstrand. Satte mig. Beställde ett glas vitt vin. Sedan en Gin och Tonic. Jag satt mest och tittade ut över vattnet medan kvällen fortsatte runt omkring mig.

Efter en stund ringde hon. Samtalet tog nästan omedelbart en märklig vändning. Istället för att förklara varför hon verkade ha gjort sig i ordning inför sin hemmakväll började hon fråga varför jag var så uppklädd. Varför jag var så fin.

Det var just det som var det märkliga. Jag var inte uppklädd. Inte enligt mitt sätt att se det. Jag såg bara ut som jag brukade se ut när jag gick utanför dörren. Inte som när jag gick omkring hemma på gården i gamla kläder. Inte som när jag hjälpte min bästa vän att snickra på Värmdö. Bara… jag.

Jag hade egentligen tre lägen. Vardag. Någonting lite extra. Och fullständigt skitsamma. Den kvällen befann jag mig i vardagsläget. Det som för mig bara var helt normalt. Kanske var det just där någonting skavde. För om mitt normalläge uppfattades som uppklätt, hur såg då hennes bild av mig egentligen ut? Kanske var det där skon faktiskt klämde. Jag stack ut utan att försöka göra det.

Jag satt en stund innan jag skrev till henne. Det var egentligen inte ilskan som tog över. Snarare uppgivenheten. Känslan av att ännu en gång ha försökt göra någonting fint, bara för att hamna exakt där vi alltid verkade hamna.

– Verkligen ont själen av att du inte kände tillräcklig för att ge en chans. Utan bara försöka skylla allt på mig
– Det har funnits mer än en chans och jag behöver inte höra dagligen hur dålig jag är
– Aldrig sagt du är dålig … bara sagt jag älskar dig. DET har jag sagt varenda dag… Jag slutade säga/skriva dom saker du kallar “dåliga om dig” när du äntligen sa du var upptagen om nån frågar… men sedan fortsatte du ju skuldtrippningen om orsak-verkan trots att jag sa vi kunde släppa det…
– Du säger ofta hur dålig jag är…Om du tycker det, vad ska jag säga. Våra åsikter sammanhåller inte. Ska inte hålla på i sms
– Aldrig sagt du är dålig. Jag har argumenterat emot dig när du sagt saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Det slog mig egentligen redan då hur olika vi beskrev samma samtal. Hon hörde att jag sa att hon var dålig. Jag upplevde att jag invände när hon beskrev händelser på ett sätt jag inte tyckte stämde. Vi diskuterade samma ord, samma meningar och samma dagar. Ändå verkade vi leva i två helt olika berättelser.

Samtalet gled så småningom tillbaka till det som egentligen legat under ytan länge. Loopen. Den som uppstod därför att hon envist höll fast vid att verkan kom före orsaken. Jag hade redan då börjat inse att vi inte skulle lyckas lösa den själva. Därför hade jag lagt ganska mycket tid på att leta efter en parterapeut som faktiskt verkade vettig.

När jag till slut tog upp det hade hennes svar varit lika kort som bestämt.

– Det är alldeles för tidigt för det.

Den formuleringen har följt mig många gånger efteråt. Inte därför att jag inte förstod vad hon sa. Utan därför att jag fortfarande inte förstår logiken. Som om ett faktiskt problem på något märkligt sätt skulle förändras därför att kalendern visade en annan månad. Som om tid i sig hade förmågan att lösa det vi uppenbarligen inte lyckades lösa tillsammans.

Och en sak till.

Någonstans under det där samtalet tog relationen slut. Inte formellt. Inte med några stora ord. Men den tog slut. Och jag ställde aldrig frågan om vad hon nu skulle säga om andra män frågade om hon var singel. Den behövdes inte längre. Jag visste redan svaret.

Kvällen fortsatte ändå. Efter en stund skickade jag ett sista sms. Frågade om jag kunde åka förbi på vägen hem. Inte för att prata. Inte för att reda ut någonting. Bara för att få en kram.

Svaret kom direkt. Nej. Det gick inte. Verkligen inte. Hon skulle lägga sig nu. På en gång. Hon behövde sova. Jag påpekade att jag bara var fem minuter bort med Uber. Att bilen inte ens behövde stänga av motorn. Jag skulle bara få en kram och sedan åka vidare.

Nej. Absolut inte. Det gick inte.

Jag avbokade Ubern. Beställde istället två Gin och Tonic till. Satt kvar och tittade ut över vattnet. Funderade över om hon verkligen gått och lagt sig. Tillfixad. Eller om någon annan, hennes prio ett den torsdagen – svaret hon väntat hela veckan på, istället var på väg hem till henne.

Det vet jag inte.

Och sanningen är att jag nog aldrig kommer att få veta.

– 11:e Augusti –

Hur hon hade tillbringat natten, och tillsammans med vem, hade jag ingen aning om. Den frågan skulle komma att följa mig länge. Själv hade jag tillbringat kvällen tillsammans med Ms Alkohol. Och senare, när världen blivit lite tystare, tillsammans med katten. Vi satt där i soffan och skrev sms. Till Kärleken.

Hon verkade uppenbart ha varit upptagen. Det dröjde ända till sena förmiddagen innan svaret kom. Under tiden hann jag tänka både en och två gånger att tystnad egentligen säger väldigt lite. Problemet är att fantasin nästan alltid försöker fylla i resten själv.

– Dumt att skriva sådan sms, där du hävdar att jag inte varit monogam, speciellt efter vi har pratat om det och du sagt att du tror på mig och efter att du säger att jag ältar… typ dagligen samma ogrundade anklagelser…
– Jag har inte anklagat. Jag har försökt förklara jag inser att du var singel och försökt förklara att jag hoppades. Jag står för att jag älskar dig, att du är fantastisk, den vackraste kvinna jag sett, och att hålla om dig varit en känsla utan motstycke. Och jag föreslog inte svamp för att jag var desperat, inte efter annat än att duga, och visa kärlek och intresse att umgås .Allt med mig är dumt och otillräckligt tydligen. Och jag har gjort allt jag kan, från mat, sexuellt, ses, romantik, uppvaktning… Jag tapetserade en vägg hemma med dig… och min Facebook… av kärlek. Hon på blomaffären undrade för övrigt hur det går i går… du får väl gå in och säga ”han musikern som köpt massa rosor och annat skit – jag dumpade honom i går (igen) han kom med blommor och kränkte mig när jag ville vara ensam” 🤪
– Du bevistas i området tillräckligt ofta, så du kan säga själv det
– Bevistas – passiv presens. Bevistar – aktiv presens.
– 🙏

Egentligen försökte jag säga en enda sak. Att det fanns en avgörande skillnad mellan att anklaga någon och att försöka förstå varför verkligheten såg ut som den gjorde. Den skillnaden verkade vi aldrig riktigt lyckas mötas i.

Det blev tyst igen. På riktigt den här gången. Resten av dagen gick utan fler ord. Först framåt åttatiden på kvällen tog jag upp telefonen igen. Jag hade egentligen bara en enda fråga kvar;

– Vill du kramas med en ledsen ensam och vilsen musikant i natt?ännu så länge mycket nyktrare än igår och vill egentligen bara kramas och sova tidigt…
– I tysthet och utan höga toner

Jag åkte dit. Hon öppnade.

När hon öppnade porten satte jag på en fånig kärlekslåt i telefonen. Hon började skratta.

Kvällen började bra. Blev märkligt stillsam. Hon satte på tevatten. Gjorde smörgåsar. Vi pratade. Drack te. Senare ett glas vin. Kramades. Pratade lite till. Det fanns en värme där. Men också någonting som hela tiden höll emot.

Varje gång mina händer gjorde minsta försök att fortsätta dit en vanlig relation för länge sedan hade gjort det självklart att de fick gå, tog hon försiktigt bort dem. Inte hårt. Inte argt. Bara bestämt. Och just den där lilla rörelsen förde mig direkt tillbaka till Mannen Som Försvann 🔗. Den låg kvar någonstans mellan oss, trots att vi egentligen inte pratade om den. Någon, som kanske hade blivit behandlad på samma sätt. Finnas där. Men inte ha en relation. Och som en dag vaknade av hennes Facebook sa ”In a Relationship”.

Under kvällen började någonting förändras. Nästan omärkligt först. Det var som om hon långsamt försökte backa undan från det som faktiskt hänt kvällen innan. Från att hon gjort slut. Jag kände igen mönstret direkt. Det var samma försiktiga reträtt som den där kvällen ute på gården. Först ett avslut. Sedan, nästan som om det aldrig riktigt sagts, en rörelse tillbaka.🔗

Jag ville samtidigt ta mitt eget ansvar för det som hänt. Det blev nog mitt misstag. Istället för att bara låta kvällen vara försökte jag förklara mig. Försökte be om ursäkt för sådant jag upplevde att hon tagit illa vid sig av. Att jag aldrig menat att anklaga henne. Att jag inte påstått någonting. Bara ställt frågor. Frågor som uppstod därför att hon så ofta gled undan. Lämnade svar halva. Eller inga alls. Precis som dagen innan.

Sedan rasade allting egentligen ganska fort. Jag försökte förklara att jag alltid stått för henne öppet. Att hon aldrig varit någon hemlighet i mitt liv. Hennes svar blev istället att jag inte hade någon rätt att publicera bilder av henne på Facebook. Jag svarade, kanske lite mer hånfullt än klokt, att hon under hela vår relation egentligen bara publicerat en enda sak som visade att jag överhuvudtaget existerade i hennes liv.

Därifrån blev samtalet snabbt ett samtal där ingen av oss längre verkade lyssna särskilt noga på den andre. Hon sa att jag skrev skit om henne. Jag försökte förklara att det inte stämde. Det enda negativa jag någonsin publicerat var hennes egna sms den gången hon gjorde slut via just sms. Då bytte diskussionen riktning igen. Nu handlade det plötsligt om att jag skrev skit om alla mina ex. Jag invände även mot det. Så var det inte heller. Bara ett enda ex. Och det efter ett händelseförlopp som såg helt annorlunda ut. Någon som försökt pissa på mig efter att ha uppfört sig som skit. Något jag aldrig skulle komma att bara låta passera.

Samtalet hade vid det laget lämnat det som egentligen varit problemet för länge sedan. Vi kastade inte längre lösningar mellan oss. Vi kastade argument. Till slut spelade det nästan ingen roll vem som sa vad. Det hade blivit precis det som ingen av oss egentligen ville ha. Pajkastning.

Plötsligt sa hon;

– Jag ska i alla fall lägga mig nu. Om du vill stanna kvar?

Vi gick och lade oss. Inte tätt intill varandra. Det fanns fortfarande ett avstånd mellan oss. Inte stort. Men tillräckligt för att märkas. Vi blev liggande en stund utan att säga särskilt mycket. Det kändes nästan som om båda väntade på att den andre skulle göra nästa rörelse.

Efter en stund kröp hon försiktigt närmare. Började hålla om mig. Jag svarade med samma försiktighet. Hon hade samma markör som senast. Trosorna 🔗. Jag gjorde mer än att respektera den gränsen. Jag responderade på den. Lät den få vara precis den gräns hon ville att den skulle vara. Och lite till. Det var min markör mot hennes markör.

Och ändå. Hur märklig kvällen än varit. Hur mycket som sagts. Hur mycket som gått sönder. Så slutade vi där igen. Tätt omslingrade. Ännu en gång.

– 12:e Augusti –

Hon var definitivt mysigt kramig på morgonen. Jag hade slutat markera mot hennes markör. Resignerat. Vi låg kvar länge och väl. Kramades. Pussades. Händer blev inte längre borttagna.

När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Supertack för fantastiskt god mat! och mysig kväll & natt🙏🏻❤️
-Tack att du tyckte om maten🙂
-Och trevligt sällskap med skön natts sömn nära dig 🥰😘
-🙏
-Älskar din närhet
-❤️
– Din närhet är lika magisk som du är vacker eller din kropp sexig 🥰

Där blev det tyst.

Jag skickade henne åtskilliga sms. Samma innehåll. Samma innebörd.

Att jag älskade henne.

Men lördagen fortlöpte utan några som helst svar.

– 13:e Augusti –

Började dagen med sms till henne;

– Hoppas du får en fin dag ❤️🌹 Älskar dig.

Svaret kom långt senare;

– Tack! Önskar dig en fin söndag!

Det var vänligt. Men det var också allt. Orden hade blivit artiga. Nästan neutrala. Som om de inte längre riktigt bar det de en gång hade gjort.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Ringde henne och frågade om hon ville följa med. Hon hade ju själv ett band till dem. Jag tänkte att det kanske fortfarande gick att rädda dagen. Att vi bara kunde åka dit tillsammans, prata om någonting annat och för en stund lämna allt det andra bakom oss.

Istället gjorde hon slut.

Förklaringen var densamma som tidigare. Mitt sätt att agera. Mina sms. Framför allt diskussionen om att hon sagt att hon var singel om andra män frågade.

På några minuter var vi tillbaka där vi alltid verkade hamna.

Orsak.

Verkan.

Samtalet tog slut. Jag skickade några sms efteråt. Bad om ursäkt för att jag inte lyckats hantera situationen bättre. Att hennes uttalande om att vara singel om andra män frågade hade slagit hårdare mot mig än jag själv förstått.

Men jag kunde fortfarande inte släppa det som för mig var själva kärnan. Mitt agerande hade inte uppstått ur tomma luften. Det hade en orsak. Och den orsaken var det vi aldrig lyckades enas om.

Tankarna fortsatte snurra. Hade hon verkligen varit ensam hemma torsdags? Eller hade hennes förstaval helt enkelt fått ihop det ett dygn senare istället? Samma kväll som jag, bara några timmar tidigare, vaknat hemma hos henne.

Jag visste inte.

Kanske skulle jag aldrig få veta.

Det enda jag faktiskt visste var att hon ännu en gång gjort slut. Två dagar efter att hon ångrat att hon gjort slut dagen innan. Vid det laget hade jag sedan länge tappat räkningen över hur många gånger det egentligen skett.

Ännu en vecka hade passerat.

Kompisen Som Bytte Namn

20 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Jag letade inte efter mönster. Jag snubblade över dem…

– 1:a Juli 2023 –

Det hade ännu en gång vänt fort.

Jag återupptog att bjuda in henne till en date senare på kvällen..

Hennes svar var kort;

– Inte min grej med KK
– Bara dyra date alltså
– Aldrig bett om dyra date
– Enkel drink passade ju inte
– I din sms står ngt annat
– Det är alltså sex som inte duger
– Inte sagt att det inte duger. Singel/kk är inte min grej.Inget att diskutera
– Du som sa du är singel om andra män frågar. Tänkte gå och äta nåt, men du var inte intresserad?

Absolut. Hon hade inte tackat nej bara för att jag frågat om hon ville ses och ta en drink. Inte för att det inte var en dyrare date. Det fattade jag. Egentligen. Men jag var trött. Less. Det var en stor soppa på grund av mitt påpekande om KK.

Hon hade rätt i att hon aldrig bett om en dyr date. Det märkliga var att hon nu nästan försökte få det att låta som att jag klandrade henne för att jag bjudot på dates som var dyra. Det fick jag inte att gå ihop. Jag hade gjort det för att jag ville och hade aldrig klandrat henne för prislappen. Eller att hon gick på date.

Men hur det än var med den saken så kokade ju allting ner till att hon inte ville vara KK. Och inte var med på tåget att vi båda var singlar. Så varför valde hon inte att ändra den där definitionen om att hon själv var singel. Om andra män frågade. Det måste ju rimligtvis ha varit den enklaste vägen?

Det var ett av dom sällsynta fall då jag slog om ett trådlöst keyboard till min Iphone. Satte mig och skrev mer utförligt;

– Inget svar är åxå ett svar… fast du klargjorde ju i morse du inte var intresserad mer… (kan ju gissa varför, samma kyla och bristande intresse som i februari…) Jag har bjudit på date 2 gånger (plus den du bokade av), plus midsommar. Jag har gett dig en ring du inte ville ha (inte använder), och jag köpte “din egen handduk” här OCH gav dig nyckel hit….samt mycket annat. Det känns som om jag visat vad jag ville och kände… (plus att jag ”bråkat” om att du inte ville uttala relationen)…. Under en månad här i Stockholm har du inte bjudit in mig en enda (!!) gång att hälsa på dig och sova över… (!!) Du säger till andra män du “är singel” (vilket är sant iofs) och när jag vill ses som två singlar (som vi är pga ditt agerande) vill du inte ses så för det ”är inte din grej”, men du vägrar uttala relationen… (ibland får man välja vilket ben man vill stå på…) Det känns som vi nått dead end, och det var inte min vilja och mitt val utan din… men då vet jag ditt (!) val… Då önskar jag dig lycka till med din nya, eller vem det nu är som under inga villkor skulle få reda på att jag finns och/eller som du “väntat på” ska bli ledig eller vilja vara med dig…
– Ingen som har respekt och vill vara med den andra skriver ”drink, singel/kk”. Hur menar du? Har varit all min ledig tid hos dig och hjälpt med massa? Ska du sova hos mig när jag sover hos dig? Och påhopp på torsdag med märkliga kommentarer… Förmodligen är jag inte den passande för dig, där du blir irriterad av mig och allt som och hur jag säger saker. Lycka till med din nya kk! Som du skriver känns det som dead end...
– Kanske skrev så för att understryka besvikelsen av att du aldrig velat uttala relationen…Hade gärna varit hos dig om jag blivit inbjuden. Kanske bara fika, se på tv… en vardag… Aldrig blivit irriterad på ”allt” men besviken av att du inte velat uttala relation, och att du stängt mig ute från sociala Har ingen ny kk… men anser du det är dead end så är det så Bjöd med dig idag… fick inget svar på 5 timmar… säger en hel del… antar du var upptagen med bättre … (mäklare?)
– Det var du som skrev att det är dead end!
– Eftersom du uppenbart inte vill uttala relationen men inte heller villa ses som singlar. Inte baserat på vad jag ville eller kände!
– Du lärde mig att tacka nej till dyra dejter… Ingen behov att betona singel och mindre attraktiv för mig med singel/kk
– Aldrig nekat dyr date. Du som vägrade uttala relationen…Jag bad om den, på knä, sedan februari…Du sa ”om nån annan man frågar är jag singel”…Då ses vi som singlar… så det var ditt val
– Eftet att vi inte hört eller pratat med varandra på länge och du krävde svar! Tänkte inte att tar mig som kk. Nu vet jag

Det var många saker jag reagerade på. Att hon kategoriskt vägrade inse att det var hennes ”singel” som uteslöt alla andra former än KK som defininition. Att hon inte insåg att mitt ”dead end” var en enkel slutledning av att hon vägrade acceptera relationen som den var, samtidigt som det var hon som skapat situationen.

Jag reagerade på hennes ursäkt för att inte bjuda in mig till henne. Hon hade nycklar till mig. Jag hade inte ens hennes portkod. Som att det kunde bli farligt med ett spontanbesök där jag kunde komma ända till hennes dörr till hennes lilla 2:a skulle utgöra en fara. Och att jag inte blev inbjuden, för en enkel te och macka, hur kunde det motivetas med att hon varit hos mig? Det var inte speciellt många gånger hon sovit över hos mig eller tillbringat tid här.

Jag reagerade på hennes ”irriterad på allt”. Jag hade inte varit irriterad på någonting alls. Möjligen två minuter. Om kartongerna. I övrigt aldrig.

Jag reagerade på hennes ”lärt henne tacka nej till en dyr date”. Det var totalt obegripligt och motiverades dessutom, precis som allting annat, inte alls. Det bara slängdes fram.

Men det jag reagerade mest på var hennes ”eftersom jag krävde svar”. Som om det var någonting konstigt att jag ville försöka få någon klarhet i vad som gällde. Var vi tillsammans? Vad sa hon till andra män? Tänkte hon ändra det eller inte?

Uppenbart hade hon inte tänkt ändra det. Eftersom ”jag krävde svar”. Och uppenbart ville hon inte ha den relation som det skapade.

Jag hade ur hjärt och själ, med glädje, bjudit henne på date. köpt hennes egna handdukar. En gullig tandborstmugg och egen tandborste. Satt upp hennes foton på min vägg. Gett henne nyckel till mig. Köpt förlovningsring. Överste henne med rosor och andra blommor. Det handlade bara om en enda sak. Gester. Jag ansåg jag varit absolut solklar i min intention. Mina känslor.

Jag försökte återknyta till frågan. Var hon intresserad av en date i kväll. Eller inte. Ja eller nej? Det kom inget ja. Det kom inget nej. Bara;

– Hon skulle ut med en kompis.

Smskonversationen blev sparsmakad. Något senare hade kompisen bytt namn. Detaljerna gled. Gled Mudslide Los Angeles-style. Sedan försvann hon. Efter att det blivit tyst postade hon en selfie. Tillfixad upp över öronen.

Jag har svårt för namn. Precis som jag har svårt för ett ansikte på fel plats. Jag hade ju redan råkat säga fel den där gången hon skulle gå på teater med en väninna. Hon hade tolkat det som att jag påstod att hon ljög om vem hon varit där med. Det hade blivit fel.

Så i min strävan att förenkla livet och minska risken för missförstånd började jag skriva in namnen hon angav i min dagbok. Då skulle jag åtminstone slippa trampa i samma klaver två gånger.

Därför reagerade jag när kompisen plötsligt bytte namn. Hade jag fattat fel igen? Jag gick tillbaka till sms. Nej. Kompisen hade faktiskt bytt namn. Inom några timmar.

Absolut. Sådant kunde hända. Jag hade själv bestämt saker med vänner som sedan fått förhinder. Pollenallergi. Sjuka barn. Jobb. Livet kom emellan. Då ringde man någon annan istället.

Så långt var det inget märkligt. Men det fanns en annan sak som med tiden började skava. En liten detalj.

Av de återkommande namn hon angav som väninnor. De hon skulle träffa. De hon hade träffat. De som återkom i berättelser, sms och förklaringar. Av alla dessa namn såg jag aldrig någonsin någon interagera med någonting. Inte en enda gång. Konsekvent. Aldrig.

Naturligtvis har inte alla Facebook. Och alla som har Facebook använder det inte aktivt heller. Det är inget konstigt med det. Men säg att bara två av de sex återkommande namnen faktiskt hade haft Facebook. Bara två.

Då hade man ändå kunnat förvänta sig någon liten livsignal under fyra års tid. En kommentar. Ett grattis. En reaktion på en födelsedag. En like på en bild. Någonting. Men inte heller det såg jag.

Och det var kanske det som gjorde att funderingen aldrig riktigt ville släppa. För det handlade inte om en vecka. Inte om en månad. Utan om år. År av bilder, inlägg, födelsedagar, semestrar, vardag och högtider.

Sex återkommande namn. Sex personer som enligt berättelser, sms och förklaringar var närvarande i hennes liv. Och ändå inte en enda av dem som någon gång under hennes tid i Stockholm 2021–2025 interagerade med någonting alls. Ingen kommentar. Ingen like. Ingen reaktion. Ingenting.

Det bevisade naturligtvis ingenting. Men det stack ut. Framför allt eftersom det stod i direkt kontrast till något annat. Männen.

Där var mönstret det motsatta. De återkom. De klickade gilla. De skickade hjärtan. De reagerade på bilder. Och ofta på sådant som man rimligen inte hade något egentligt intresse av. Det handlade inte om blommor, keramik, utsikter eller fåglar. Det handlade om henne. Det var inte objektsstyrt. Det var individstyrt. Och ju fler år som gick, desto svårare blev den kontrasten att inte lägga märke till.

Det fanns också en annan sak som med tiden började skava.

Alla former av enkla raka frågor kring någon av de återkommande männen resulterade nästan omedelbart i bråk. Påståenden om min svartsjuka. Att jag idiotförklarade henne. Att jag anklagade henne för saker.

Men nästan aldrig några svar. Inte vem personen var. Inte hur de kände varandra. Inte hur länge de känt varandra. Inte om de träffats.

En del frågor slutade jag som sagt var ställa. Öppet. Men jag fortsatte lägga pussel.

Att Sova Vaken

20 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Det är svårt att sova samtidigt som man lämnar digitala fotspår…

– 30:e Juni 2023 –

Det blev fredag. Hon skulle arbeta och sedan åka hem från Borås.

Hon hade noterat min kommentar. Minst sagt. Skickade mig en skärmdump på den. I övrigt gav det hela ungefär alla typer av reaktioner utom den jag hade förväntat mig. Eller hoppats på.

Det fanns ingen förståelse för vad hennes egna ord hade skapat i mig. Ingen förståelse för logiken som ledde fram till KK. Ingen självinsikt att det var hennes uttalande som gjorde mig till singel. Ingen självrannsakan. Ingen hänsyn till historisk kontinuitet.

Allting lades på mig. Som att jag helt oprovocerat hade gått ut och totaldissat henne. Totaldissat vår relation. Öppet. ”Jag var en komplett idiot”.

Som att månader av samtal om ”singel”. Som att månader av samtal om ”nästan monogam”. Som att månader av samtal om ”mittemellan”. Om osäkerheten det skapade. Om tilliten det urholkade. Som att allting som legat till grund för mitt agerande aldrig hade existerat.

Och hon var absolut inte intresserad av någon KK-relation. Det framgick med största tydlighet.

Efter det. Enstaka sms. Och den värme som genomsyrat senaste tiden var borta.

Kort och kallt skrev hon;

– Ha en fin kväll
– Kan höras!!??
– Absolut
– 👍 Drink imorgon kanske?

Drinken blev obesvarad. Hennes sista sms sådär runt 21-tiden, gjorde gällande hon var hemma. Hon var trött. Trött efter jobb. Trött efter resa. Skulle sova nu.

Hon försvann från sms. Besvarade inte dom jag skickade efter det. ”Hon var trött och hade somnat”. Enkel logisk slutsats. Inga konstigheter. Jag baserade mitt antagande på det vi haft innan jag trampade i klaveret med mitt KK. Uppriktighet.

Fortsättningen var en ren tillfällighet. Samma koncept som i Februari. Jag noterade att var hon fortsatt aktiv online. Gillade bilder. På både Facebook och Instagram. Inte som i ”vaknade till och scrollade lite”. Utan sammanhängande. Kontinuerligt genom kvällen. Till sena kvällen. Småtimmarna.

Bland annat från honom. Den komplett misslyckade låtsasregissören från Västkusten. Som vanligt. Men även den där andra.

Mannen från den lilla byn på landet – strax utanför den lilla mellansvenska staden hon tidigare levt i. Han som, enligt henne, ”hjälpt henne mer än någon annan”. Men ”som hon inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”.

Det fanns avgörande skillnader i hennes interagerande med dom båda männen.

Gällande den komplett misslyckade låtsasregissören. Från hålan på västkusten. Utanför Varberg. Ännu en av stollarna som skulle klämma in en extra konsonant här och där i sitt efternamn. För att ”skilja sig från mängden” eller bara skilja sig från sitt körkort och pass. Jag funderade på om det där var en fetish hos henne. Män som tvunget skulle ha ”märkvärdiga” namn.

Oavsett – i hans fall gillade hon bara hans selfies. Och varenda en. Och snabbt. Oavsett hur det enda budskapet från hans selfies signalerade var ”jag har fått en sko i ansiktet – aj”, ”jag kanske skulle uppsöka en frisör”, ”jag kanske borde gå ner i vikt?”, eller ”stackars sate, jobbigt att hans mamma bodde där hon gjorde. Det där med neurosedyn var verkligen ingen hit”. Inte sällan iförd solglasögon. För 19:75. Från OKQ8. Hon gillade dom.

Vad är egentligen motsatsen till dysmorfofobi?

När någon verkar leva i villfarelsen att han ser bra ut, och gör nåt som är begåvat. Finns motsatsordet till dysmorfofobi? Eller kallar man det bara för “osmaklig idiotdjävel utan nån som helst självdistans”? Helt enkelt såpass illa att ingen bemödat sig med att ens ge det ett namn för diagnosen?

Well. There you have it. Etiketterad diagnos eller inte. Han uppfyllde med god marginal alla kriteria.

När det kom till den andra mannen var agerandet ett helt annat. Hon gillade hans foton på natur och miljö. Men nästan aldrig hans profilbilder elller selfies.

60-årsåldern. Nån sorts bakgrund inom elteleteknik och liknande. Tror jag. Stort intresse av fotografering. Vad han hjälp henne med. ”Mer än någon annan”. Eller när. Det framgick inte. Hon ville inte ge svar.

Men det är egentligen inte viktigt. Jag hade stannat vid hennes ”inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”. Och jag köpte ”hjälpt till” som förklaring.

Det fanns även en annan skillnad mellan männen. Elteleteknikern, eller vad han nu var, klickade hjärta eller kommenterade respektullt och vänskapligt på hennes naturbilder. Avskrädet å sin sida klickade hjärtan på hennes selfies.

Det jag funderade på var egentligen inte männen. Inte den misslyckade ”regissören”. Inte mannen från landet. Inte ens att hon varit vaken många timmar efter att hon sagt att hon skulle sova.

Man kan ligga där. Inte kunna somna. Scrolla lite. Titta på telefonen. Det händer oss alla.

Det som fastnade hos mig var något annat. Att hon inte besvarat ett enda av de sms jag skickat efter hennes ”ska sova”. Hon kanske var sur. Absolut. Men det var ändå någonting med det där som skavde.

Att hon skrev en sak. Men gjorde en annan. Att hon försvann. Men samtidigt inte var borta. Att hon kunde vara aktiv på Instagram. Facebook. WhatsApp. Men inte i vår konversation.

Och det var den där lilla skillnaden som fick mig att börja titta närmare på saker. Inte för att hitta fel. Inte för att starta bråk. Utan för att försöka förstå. Påvisa samband.

Hur omfattande samband visste jag inte då. Eller att ingenting gott egentligen skulle komma ur det hela. Beroende på hur man såg det. Få en relation att fungera. Eller få svar på alla frågor. Eller i alla fall ledtrådar. Det var två olika saker. Kännedom om faktiskt agerande kontra relationens fungerande och tilliten till henne.

Men det stannade inte där. Det ena ledde till det andra. Tillkom när jag började titta runt var även en del av dom ganska märkliga konton hon följde på Instagram.

”Coach”sidor. Om hur kvinnor kunde träffa framgångsrika män. Hur man skulle vara och framstå för att appellera på dom framgångsrika männen. Och allting däromkring. Mellan himmel och jord. Det mesta kunde man utläsa var ren bullshit. Skräp. Långt under hennes intellektuella nivå. Men ändå följde hon dom. Inte ett. Inte två. Flera liknande. I sitt tidsslöseri på samma nivå som ”regissören”. Obegripligt.

Just den delen av så märklig att jag skickade dessa konton till en vän som är oerhört klarsynt och intelligent. Beteendevetare. Profilerare. Skriver böcker. Jag ville utröna om jag var färgad. Om jag fått någon konstig bias. Om det fanns någonting vettigt i dessa konton. Han sa inte så mycket. Han bara skrattade. Snabbt högt och länge. Avslutade med ett ”ja men… ja vad ska jag säga…?”

Vis av erfarenheten av hur hon hanterade frågor om hennes sociala medier, manliga bekanta och digitala fotspår skulle jag kommande år inte komma att ta upp mcket om sådana saker öppet.

Men det var inte samma sak som att jag inte noterade någonting. Mentalt eller i skrift. Och ställde parallellt med den del av hennes agerande hon visade mig. Eller det hon gjorde mig.

Och där någonstans skapades de.

Två parallella universum. Två parallella verkligheter av samma relation.

Det ena spåret var det jag såg. Det hon sa till mig. Det hon skrev till mig. Hur det såg ut när vi träffades. Samtalen. Närheten. Planerna. Allting som existerade mellan oss som var fint.

Det andra spåret bestod av sådant som förmodat inte var tänkt att jag skulle se. Sådant som dök upp av misstag. Sådant jag råkade snubbla över eller letade rätt på. Sådant som inte passade in i det första spåret. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För de två verkligheterna verkade inte följa samma regler.

Det var som att vissa saker förväntades existera samtidigt. Som att de aldrig skulle mötas. Som att de aldrig skulle jämföras med varandra.

Vilket naturligtvis var så gott som omöjligt.

Hon visste bara inte om det. att jag visste. Hon visste inte att jag hade börjat lägga pusslet.

Med facit i hand fanns det någon bisarr ironi i hela konceptet. Att alla uteblivna svar, det ökade utelämnadet av information ledde till att jag fick mer information.

Att hon dolde saker var det som gjorde att jag sökte svaren.

Annars hade det inte hänt. Jag hade aldrig sökt ledtrådar till svar på frågor som aldrig uppstått.

Jag hade aldrig noterat såna extremt små variabler och avvikelser som ”en ny följare på instagram 4/5 2026”, Eller att hon själv följde någon ny morgonen efter. Eller att platsen den morgonen troligt var runt Huddinge.

Bikinikväll

13 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Jag var så förbannat säker på att det var unikt…

– 10:e Juni 2023 –

En av alla årsdagar. Hennes första sms kom tidigt

– Go’morgon 🤗☕ Vad tiden går fort, om några timmar var det ett år sen du lyfte luren för… 🤪😘 Ha en fin dag! 💖

Något senare fortsatte hon

– Sur på mig?
– Nä? Varför skulle jag vara det?Hade bara missat meddelandet.
– Vet inte
– Ändå frågar du…?
– Känns så
– Hur är det möjligt? Har just bjudit till date ikväll
– Jag kanske sagt , skrivit ngt som misstolkat
– Absolut inte sur
-Ser framemot att träffas ikväll. Saknar dig
– Älskar dig!!!

Hon fortsatte senare.

– Älskar dig!
– Dtsamma! Pratade just om dig.
– Med vem då?
– En vän. På tal om att du inte tycker om krabba. Många skaldjursmenyer innehåller det. Men man kan kanske mecka med menyn så den blir anpassad för vad du vill ha… Är du väldigt hungrig i kväll tror du?
– Nä
– Äter du smörgåstårta innan? Då bokar jag om från 7 till 1 rätt. Förrätt.
– Har du bokat 7 rätters??
– Nej..
– Kul att se dig på din ”hemma” miljö
– Ska bli kul att träffas! Jag var hemma på gården åxå
– En helt annan miljö. Jag är vant mig med det
– Såklart… men själen är väl densamma
– Ja, borde vara men vem vet dig

Jag drog mig till minnes att hon blivit förvånad av mig där vid julbordet. Jag förstod inte riktigt. För mig var gentlemannaskap en självklarhet. Jag kanske var rocknroll – mycket image och attityd. Kanske haft gård – funktion före annat. Men i botten. Uppväxten i den del av Stockholm där vissa envisades med att säga fel gällande om man bodde ”i eller på”. Privatskolorna. I botten fanns någonting annat.

I en lantlig miljö, på en gård, går per automatik vissa saker bort. Det är helt enkelt inte genomförbart. Men i en datesituation i stadsmiljö är det en annan sak. Det ska sitta i ryggmärgen.

Man håller upp dörren och låter damen gå före. I trappor går man först uppför och sist nedför. Man hjälper damen med hennes stol. Drar ut den när hon ska sätta sig eller resa sig från bordet. På gatan går man alltid på trottoarens utsida. För att skydda damen från stänk och smuts från fordon. Man hjälper alltid en dam av och på med kappan. Man går ur och öppnar samt stänger bildörren åt damen. Stänger försiktigt efter att ha noga kontrollerat att damens tillhörigheter inte kan komma i kläm. Om regn möter man vid dörren. Med paraply. Eskorterar till bilen.

Det finns iprincip hur många regler som helst. Jag kunde dom. Jag efterlevde dom. Jo. Jag var kanske som dom sa. En märklig hybrid. Överklass som liten. Sedan musiken. Sedan landet. En djävla soppa.

Våra sms fortsatte under dagen. på tal om att snygga till sig kom vi in på att jag bokat lite olika tider för ansiktsbehandling. Tandhygienist – tandsten och blekning. Frisör samt annat.

Hon började skriva om att hon såg ut som gammal ful och trött. Jag kunde inte göra annat än kontra med sanningen. Hon pratade om läppförstoring. Jag svarade NEJ för helvete! Hon hade ju perfekta läppar. Perfekta tänder. Perfekt ansikte. Men absolut. Jag kunde och ville gärna bjuda henne på en djuprengöring. Kemisk peeling. Eller nåt sånt som underhöll. Nåt vårdande.

Plötsligt mitt i all läpförstoring och HIFU kunde konversationen bli nåt annat. Jag slängde in att jag såg fram emot kvällen.

– Ser fram emot i kväll 🥰
– Jag med🥰
– Saknar dig
– Saknar dig med!
– Dessutom har vi date nästa helg igen… (om inte den här blir så dålig att du tackar nej sen…)
– Eller tvärtom 🤪
– Så bra att du tackar nej? 😳
– Nästa helg är jag mer utvilad om vi har tur
– Du är bra som du är… älskar dig. Man får vara trött
– Älskar dig
– Orkar du date?
– Ja. Men vill du verkligen dejta en ful, tjock, stillös gammal tant?
– Jag tycker hon är sjukt vacker, har sexig figur och cool unik stil,,, Har hon ångrat sig? 😳
– Absolut inte
– Glöm inte att det är ”bikinikväll” på Mc Donalds ikväll… jag har shorts, nätlinne och foppatofflor
– 🤣 jagkommernakenharingakläderatthapåmigtjocksomjagärtygbrist
– Du är allt annat än tjock!! Du har en galet sexig och oemotståndligt kvinnlig figur 🥰

Jag la mycket tid på att försöka snygga upp mig. Vara jag. som jag brukade vara när jag inte tultade runt på gården i smutsiga och trasiga mjukisbyxor och en gammal tjocktröja. Problemet var inte att jag inte hade kläder. Jag hade för mycket. Problemet var nbog i mitt huvud. Vilken av alla olika djävla outfits som skulle ge bäst ”första” intryck.

Jag valde kläder noga. Försökte bevara min look. Den jag alltid hade. Inte ”bank & finans” eller nåt annat sömnigt. Betydligt mer utstickande. Men med stil. Fast samtidigt funderade jag på vad hon sagt om att hon egentligen sökte en date som bodde på Kungsholmen. Hade pratat om män med bilar med lädersäten. Kanske var det nåt sånt hon egentligen ville ha. Den genre som hon ansåg vara ”representativ som partner”?

Jag kunde bara vara jag.

Vad var egentligen ”Kul att se mig i min hemmamiljö”? Ett test? För att se om jag passerade som presumtivt representativ. Fast jag inte var ”bank & finans”?

Det började dra ihop sig. Jag satt redan i min Uber. Hon skickade sms.

– Vilken tid är du där? Jag försöker skynda på
– Stressa inte! Vi har bord 1930… men du kommer när du kommer 😍

Vi hade date 1930. Varför fråga när jag är där? 1930 såklart. Men det sa jag inte.

– Alltid lite svårt veta när en Uber kommer här i förorten… men jag är hellre tidig än sen… sen är dåligt på date
– Tack att du säger att sen är dålig på en dejt men jag kan vara sen 🤪🤪
– Haha det gäller bara mig
– I dag träffar du den Gamla Clownen 🤡
– Älskar dig!
– Älskar dig! Och jag har som vanligt dåligt stil och böir försenad
– Ingen fara!! ❤️

Jag stod på gatan utanför. Sen 1930.

Hon kom i Uber. Klev ur.

Röda byxor. Vit blus. Svart jacka. Läppstift jag inte sett henne i förr. Sken som en sol. Vacker utan motstycke. Hon syntes som ett enda unikum över hela djävla Östermalm. Bad om ursäkt för att hon var sen. som om det spelade någon roll. Hon var där.

Vi gick in. Rosorna stod på vårt bord när vi kom.

Inte bara honnörsbord. Lokalen var delvis ommöblerad för att ge maximal nytta av fönstren Anpassat. Gjort för oss.

Hon såg miljön. Bordet. Rosorna. Log. Och sken ännu mer.

Kvällen blev lång.

Vi åt. Drack. Skaldjur från himmelriket. Minns inte men jag tror 11 rätters eller nåt sånt. Jag hade ju varit ärlig när hon frågat om jag beställt 7 rätters. Svarat nej. Det var ju sant. Det blev några olika viner i serie för att passa olika rätter. Champagne för att fira. Dvs riktig. Servicen var perfekt. Eller bortom perfekt. Och all dialog gällande vad som serverades eller önskades, som sig skall – riktad till kvällens centrala punkt. Henne.

Hon höll min hand mer eller mindre hela tiden. Ögonen glittrade. Hon log mot mig. Talade lågt och nära. men ibland tappade hon det. Blev lite uppspelt och tog fram det där bubblandet som bara hon kunde ha. Kom på att hon var ute och hejdade sig. Som om det hon var inte passade i en fin miljö. Det förstod jag inte.

Jag försökte betala diskret. Hon stod för nära. Jag hoppades att hon inte såg summan. Drygt fem tusen.

Vi gick långsamt genom Östermalm. Mot Strandvägen. Hon bar rosorna. En bukett för stor för att egentligen bära.

Jag erbjöd mig. Hon ville inte. Höll dem själv. Som något hon inte ville släppa.

Jag tog bilder på henne. Mot en vägg på Östermalm.

Hon. Kläderna. Leendet. Håret. Ögonen. Rosorna. Allt i samma bild. Hon såg nästan ut som en installation. Ett konstverk.

Uber hem. Till mig.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag minns var hennes:

– Jag älskar dig.

Det enda som saknades i den där bilden av installationen var en liten detalj. Hennes förlovningsring. Det tänkte jag inte på där och då. Jag var bara lycklig över vår date. Att hon var där. Och hur mycket jag uppskattade det. hur mycket jag älskade henne. Det hade jag försökt understryka i att kosta på.

Långt senare skulle jag inse att hon säkert inte alls upplevt det som speciellt påkostat utan ansett att fina dyra viner på romantiska restauranger som ”goteborg” i Sjöstan, i solnedgång, var minst lika bra.

Eller förmodat mycket bättre.

Kanske då med för henne ”rätt” och representativt klientel. Inom bank & finans…

Online

5 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Den gröna pricken…

– 20:e-22:a Februari 2023 –

Jag satt och jobbade när jag började lägga märke till det.

I studion stod huvudskärmen framför mig. Intill den stod kontorsdatorn.

Jag satt och mixade. Artisten satt och lyssnade i realtid men via Audiomovers. Så kommunicerade vi via FaceTime om ändringar. Bakom FT låg Facebook.

Och där, av en slump, började jag notera den lilla gröna pricken bredvid hennes namn.

Först tänkte jag inte särskilt mycket på det. Inga konstigheter vara online. Men så kom ett mönster.

Online. Offline. Online igen. Offline. Online igen, och igen.

Två minuter här. fyra minuter där. Borta tio, online 1. Små variationer, men samma grundrytm. Som en puls.

Hela dagen. För att fortsätta nästa.

Till slut blev det svårt att inte se vad det liknade. Den där intensiva början av någonting. När man läser snabbt. Svarar snabbt. Ständigt tittar tillbaka. Vill tillbaka in i tråden.

Som vi själva hade gjort mindre än ett år tidigare.

Dag 2 övergick nyfikenheten till analys. Den statistiska densiteten blev till slut svår att ignorera. Så jag gjorde det jag alltid gjort när något började skava.

Jag mätte.

Ett enkelt script. Lite Excel. Return varje gång pricken tändes eller släcktes. Sista kolumnerna summerade antal tillfällen och total tid.

Till slut satt jag med siffror istället för magkänslor. Och siffrorna berättade samma historia som magkänslan redan hade gjort. Fast hårdare. Som om Excel hade ett helt annat känslomässigt fundament än jag själv.

När jag frågade henne blev det tyst. Orden drog ut på tiden. Förklaringen kom till slut. Svävande.

– Telefonen kanske kopplar upp sig själv på något sätt. Dom gör ju det ibland.

Jag lät det passera någon sekund.

– Ja, sånt kan hända. Faan vet vad alla appar gör. Men det är märkligt att det bara händer när du är vaken. Den slutar ju när du somnar. Och börjar igen när du går upp. Den följer dina tider…

Det fanns ingen fortsättning på det.

Och sedan, lika plötsligt som mönstret uppstått, försvann möjligheten att se det.

Hennes online-status gick inte längre att se.

Borta.

Det var kanske det jag reagerade mest på.

Inte själva mönstret. Inte ens förklaringen.

Utan valet efteråt.

Möjligheten att reda ut frågetecknet fanns kvar. Men det var inte den vägen hon valde.

Istället försvann insynen. Och kanske var det där någonting litet, men viktigt, gled.

Inte i vad hon gjorde. Utan i vad hon valde att inte förklara.

Och uppenbart – inte ville att jag skulle se.

Ändrat Schema

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det lät rimligt. Först…

– 17:e Februari 2023 –

Jag frågade om hon ville komma till mig helgen den 17 till 19 februari.

Hon skulle jobba, sa hon.

Det lät rimligt.

Hon arbetade inom vården. Helger försvann ibland in i scheman, pass och bemanningsproblem. Jag tänkte inte särskilt mycket mer på det.

Men när helgen väl kom visade det sig att hon var ledig.

Jag minns att jag reagerade. Inte starkt. Inte dramatiskt.

Bara den där lilla känslan av att någonting inte riktigt gick ihop.

För om hon redan visste att hon var ledig hade hon tackat nej. Och om hon inte visste det var det anmärkningsvärt sent besked. Jag tyckte det var märkligt att en vårdinrättning hade så kort framförhållning på sin schemaläggning för helger.

Det var ingen stor sak i sig. Bara ännu en sådan där liten detalj som fastnade.

En av många saker som var lätta att förklara var för sig. Men som med tiden började bilda ett mönster.

På fredagen den 17e ringde hon mig. Ovanligt tidigt. Vi pratade nära en timme. Det var ett trevlig samtal. Hon skulle lägga sig tidigt. Var trött efter jobbet sa hon. VIlle plötsligt avsluta samtalet ganska abrupt.

Något senare la hon upp en bild på ett fyllt vinglas på Facebook.

När jag ringde henne fick jag inget svar.

Efter en stund var vinglaset borta.

Kompis Utan Namn

31 maj 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det var inte namnet som fastnade. Det var frånvaron av det…

– September 2022 –

Hon sa att hon skulle gå ut och ta en öl. Med en kompis.

Senare skickade hon en bild. Från ett uteställe.

Hon och hennes vän. En kvinna i medelåldern.

– Vem har tagit bilden? frågade jag.
– En kompis, svarade hon.

Jag frågade, halvt skämtsamt, vad kompisen hette.

Där förändrades allt. Det var inte längre lättsamt.

Hon stängde.

Nej. Hon tänkte inte säga namnet.

Ingen förklaring. Inget resonemang. Bara ett kategoriskt nej.

Som om frågan i sig var fel. Som om namnet inte fick finnas. Och just därför blev det laddat.

“Öl med kompis utan namn.”

Det fastnade. Något att plocka fram senare. När det återigen började skjutas åt alla håll.

Vid ett senare tillfälle hävdade hon att hon visst sagt namnet.

Att jag glömt. Att jag inte lyssnat. Men när jag bad henne säga det igen kunde hon inte. Eller ville inte.

Summeringen skedde inte på en gång. Den skedde senare. Men kompisen utan namn skulle komma att addera sig med Mannen Som Försvann. Inte som person utan som kategori.

Etikett: Lögner

När Fakta Inte Längre Räckte

Försvar mot skuld och skam

Affektreglering genom konflikt

Kognitiv dissonans – när självbild och handling inte går ihop

Undvikande coping – att slippa frågan i stället för att lösa den

Motstridiga berättelser och narrativ sammanhållning

Varför gav hon inte upp inför fakta?

Vem förstörde förutsättningarna för relationen?

Motsägelserna

Tack För Klargörandet

Det Som Hela Tiden Flyttade På Sig

Den som inte försvann

Det låsta rummet

Mellanvägen

Ett Enda Ord

Augustiförvirring

Kompisen Som Bytte Namn

Att Sova Vaken

Bikinikväll

Online

Ändrat Schema

Kompis Utan Namn

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner