Vi skulle komma att träffas till och från de närmaste åren…

– 26:e Februari 2023 –

På söndag kväll bytte hon profilbild på Facebook.

Som för att signalera. Vad? Nystart? Nytt Kapitel? Till sig själv. Till någon annan. Eller till Till Fällighet, som alltid dyker upp när svaren saknas.

Först att gilla den var en man från södra delarna av landet. Efternamnet var märkligt stavat. Ett extra C här. Ett extra K där. Den där sortens stavningar som, förutom att inte överensstämma med deras körkort, oftast verkar vara tänkta att signalera något särskilt men som mest brukar signalera motsatsen. Det fattades egentligen bara att han hette Till i förnamn

Han var inte svår att hitta. Övre medelålder. Mäklarbranschen. Aldrig vunnit en skönhetstävling. Skulle aldrig komma att.

Det som fick mig att stanna upp var inte han. Det var arbetsplatsen.

Samma mäklarfirma som ägde bilen.

Jag satt kvar framför skärmen en stund. Inte för att jag hade hittat något. Inte för att jag visste något. Utan för att det var ännu en av de där märkliga sammanträffandena som livet ibland producerar. Och som livet ibland inte producerar.

Veckan innan hade dessutom någon från samma stad återkommande sökt på henne via en av alla upplysningssidor.

Det fanns naturligtvis andra människor på firman. Fler potentiella förare. Och det fanns naturligtvis andra människor i porten. Föraren kunde ha varit där av skäl som inte hade någonting med henne att göra.

Att mannen på firman som stod registrerad på bilen gillade hennes nya profilbild dagen därpå kunde vara en tillfällighet. Lika mycket som att bilen stått utanför hennes port veckan efter uppbrottet. Lika mycket som de upprepade online-mönstren veckan innan. Lika mycket som de andra omständigheter som redan snurrade runt i huvudet på mig vid den tiden.

Varje enskild detalj gick att förklara. Det var bara svårt att få hjärnan att behandla dem som enskilda detaljer. Den envisades med att lägga dem bredvid varandra. Och när saker hamnar bredvid varandra börjar hjärnan ännu en gång göra det hjärnor gör. Den börjar leta mönster.

Naturligtvis följde hon honom på Instagram. Naturligtvis hade hon gillat hans bilder. Inte objekten. Inte fastigheterna.

Honom.

Det var fortfarande inga bevis. Fortfarande inga svar. Bara fler pusselbitar. Och det märkliga med pusselbitar är att de ser helt betydelselösa ut var för sig. Det är först när de börjar passa ihop som de blir svåra att ignorera.

Jag visste fortfarande ingenting. Men något hade flyttat sig.

Inte i det jag visste.

Utan i det jag inte längre kunde låta bli att tänka.