Det svåra var aldrig svaren. Utan att hon svarade på andra frågor än jag ställt…
– 6:e – 13:e Augusti 2023 –
Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.
Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;
– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️
Vänta! Stopp!
Jag hade precis börjat skriva ännu ett kapitel. Jag hade tagit mig in i det andra av våra fyra år tillsammans och gjorde som jag alltid gjorde. Jag plockade fram dagboken. Mina anteckningar. Sms:en. Jag läste igenom veckan en gång till för att kunna skriva om den.
Men den här gången hände något oväntat. Jag läste plötsligt inte sms:en som mig själv längre. Jag läste dem som en läsare.
Jaha. Ja. Dom bråkar igen. Om samma sak. Men jag hänger inte med. Hon gör slut? Men dom var ju inte tillsammans? Eller var dom det? Hur ska hon ha det?Jag begriper inte hur hon har lyckats snurra till det. Vad fasen betyder ”Nästan monogam”? Snart är hon väl ”Nästan gravid” dessutom… Men vänta! Dom är på date. Men bara om han inte säger att det är en date. Då går hon med på det. Varför går han ens med på att gå på date med någon som bara går på date om han inte säger att det är en date? Dessutom någon som sätter sig på dom höga hästarna att ”hon går med på en date”? Anser hon att hon är en pokal? Dom sover ihop. Igen. Hon påstår dom datear. Exklusivt. Är tillsammans. Nu ska hon äntligen sluta säga hon är singel om andra män frågar. Men vänta lite. Hon vill inte ha en sexuell relation. För att? Hon vill ha en platonisk relation Eller vill hon bara att han inte ska skaffa någon ny relation? Eller har hon lyckats ”dra på sig något” med allt sitt strul? Som hon inte vill han ska märka? Jaha. Sms igen. Hon skickar hjärtan. Men nu gör hon slut. Samma dag? Fast? Dom var ju inte tillsammans? Och då ger han henne blommor? Igen? Nu byter hon jobb. Igen? Hur fasen orkar han? Jag får bläddra tillbaka…
Det hade kunnat bli så. Ännu en vecka som dom såg ut för mig. Ibland obegripliga. 7 kapitel.
Så. Jag funderade. Jag funderade mer. Och kom fram till – detta behöver, som så många andra obegripliga mekanismer. En manual. Eller i alla fall någon sorts heads up. Eller en analys? En förklaringsmodell?
Låt oss. Med detta sagt. Starta om kapitlet;
– 6:e – 13:e Augusti 2023 –
När jag nu läser sms:en från den veckan reagerar jag faktiskt inte på det jag trodde att jag skulle reagera på. Jag ser inte en man som gång på gång frågar samma sak av svartsjuka.
Jag ser två människor som pratar om två helt olika relationer, utan att någon av dem riktigt förstår att den andre redan befinner sig i en annan verklighet. Det är nog därför vi aldrig lyckades prata färdigt. Vi diskuterade samma ord, men inte samma betydelse.
Det märkliga är att veckan egentligen börjar väldigt fint. Vi har sovit tillsammans. Hon tackar för kvällen. Jag tackar för kvällen. Jag säger att jag älskar henne. Hon svarar med ett hjärta. Vi pratar om Kulturfestivalen. Om att gå dit tillsammans. Jag frågar om hon vill gå på bio. Jag lagar mat åt henne och åker dit med den. Köper blommor. Föreslår promenader.
Jag försöker hela tiden flytta relationen mot något som liknar ett vanligt liv. Inte stora romantiska gester. Bara vardag. Precis den vardag jag egentligen trodde att båda längtade efter.
Det är också därför jag reagerar så annorlunda idag när jag kommer fram till sms:et där jag frågar om vi fortfarande dejtar exklusivt. Då upplevde jag nog att jag bara ställde ännu en fråga. Idag ser jag att det egentligen är första gången jag försöker förstå vilken relation vi faktiskt lever i. Jag frågar inte om hon har någon annan. Jag frågar vilka regler som gäller för oss. Det är en avgörande skillnad. Jag försöker inte ta reda på vad som hänt. Jag försöker förstå hur vi ska leva.
Hennes svar säger mig egentligen ganska mycket. Inte bara det hon faktiskt skriver. Utan det hon inte skriver. Jag ger henne egentligen möjligheten att svara väldigt enkelt. ”Det är vi.” Eller ”Ja, vi dejtar exklusivt.” Men det svaret kommer aldrig.
Istället skriver hon att hon inte har något annat på gång. För mig är det ett helt annat besked. Det beskriver nuläget, inte relationen. Hon säger egentligen bara att det inte finns någon annan just nu. Hon säger inte att vi är ett par. Hon säger inte att vi har valt varandra. Hon säger inte att vi är exklusiva därför att det är vi.
Och där händer något som jag inte tror hon uppfattar. Jag accepterar hennes definition. Inte därför att jag egentligen vill leva så. Utan därför att jag inser att om det är hennes modell, då måste den också bli min. Om relationen inte definieras av att det är vi, utan av att ingen annan finns just nu, då tänker jag leva efter exakt samma princip.
Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin av det hon skapar tvingar mig dit.
Det är därför jag säger att hon måste säga till om det förändras. Inte i första hand för hennes skull. För min. För då vet jag vad jag ska göra. Om hon börjar leva efter andra premisser tänker inte jag fortsätta leva efter de gamla utan att ens veta om det. Jag tänker agera utifrån samma verklighet som hon.
Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin, konsekvensen av asymmetrin hon skapar, tvingar mig dit.
Det är egentligen där ”lika för lika” föds. Inte som ett krav på henne. Inte ens som en överenskommelse. Utan som ett beslut hos mig. Jag kommer inte leva efter en annan definition av relationen än den hon själv väljer. Väljer hon en modell där förändringar ska berättas innan de sker, då gäller det också mig.
Väljer hon en modell där vi faktiskt är ett par, då gäller det också mig. Men det kommer aldrig att finnas en relation där hon lever efter en uppsättning regler och jag efter en annan.
När hon sedan skriver att hon säger till innan händer något viktigt. Jag svarar direkt: ”Toppen!” Diskussionen är egentligen slut från min sida. Inte därför att jag fått ett löfte om evig kärlek, utan därför att jag tror att vi nu äntligen har samma spelregler. Jag tror att vi kommit överens om något mycket större än just den här dagen. Om någon av oss ändrar sig, då säger vi till innan. Inte därför att den andre kräver det. Utan därför att båda har rätt att leva utifrån samma verklighet.
Sedan kommer ett av de mest avslöjande ögonblicken i hela veckan. Hon skriver att jag kanske får en date. Med någon annan. Att jag får göra som jag vill. Då svarar jag inte med att säga vad hon får eller inte får göra. Jag svarar genom att beskriva hur jag själv kommer att agera. Om jag ändrar mig säger jag till innan jag öppnar mig för någon annan.
Jag skriver nästan ordagrant att jag kommer säga till innan jag inte längre vill med henne. Först därefter skulle jag vara öppen för någon annan. Jag använder mig själv som exempel. Jag försöker aldrig skapa en regel bara för henne. Jag försöker skapa samma regel för oss båda.
Det är först nu flera år senare som jag inser vad som egentligen händer där. Mellan raderna sätter jag press på hela hennes modell. Inte genom krav. Inte genom kontroll. Utan genom symmetri.
Om jag öppet berättar hur jag själv kommer att bete mig blir nästa fråga nästan omöjlig att undvika. Gäller samma sak åt andra hållet? Är det samma princip som ska gälla för dig? Jag säger aldrig de orden rakt ut. Jag behöver inte. De finns redan där mellan raderna.
Det märkliga är att hon nästan aldrig svarar på just den frågan. Hon svarar nästan alltid på situationen. Jag pratar om reglerna. Hon pratar om nuläget. Jag försöker förstå hur relationen ska fungera. Hon beskriver hur den fungerar just nu. Det ser nästan ut som om vi är överens.
Men när jag läser sms:en idag ser jag att vi faktiskt pratar om två helt olika saker. Jag försöker skapa något som ska hålla även den dag verkligheten förändras. Hon verkar betydligt mer bekväm med att beskriva verkligheten sådan den råkar vara just den dagen.
Det är därför samma konflikt kommer tillbaka om och om igen. Inte därför att någon av oss är trög. Inte därför att någon glömmer vad den andre sagt. Utan därför att frågan aldrig riktigt besvaras på den nivå där jag ställer den. Jag vill veta vilken relation vi bygger. Hon svarar hur relationen ser ut just nu. Det är två olika samtal som råkar använda samma ord.
Samtidigt fortsätter vi leva som ett par.
Vi äter middagar tillsammans. Jag levererar hemlagad mat till henne. Vi sover tillsammans. Jag ger henne blommor. Hon tackar för blommorna. Hon skickar hjärtan. Hon säger att hon tänkt på mig. Vi skämtar om mat, om katter och planerar gemensamma aktiviteter på Kulturfestivalen.
Allting ser ut som en relation. Det är just därför min fråga aldrig försvinner. För handlingarna säger en sak, medan definitionen fortfarande känns ofärdig. Jag försöker få de två att bli samma verklighet.
När jag längre fram i veckan skriver att jag kanske först nu förstår att hon faktiskt såg sig som singel under månader då jag själv levde monogamt, tycker jag fortfarande att det är ett av de viktigaste sms jag någonsin skickat.
Jag anklagar henne egentligen inte. Tvärtom. Jag försöker förstå hur två människor kan ha levt i samma relation och ändå haft två helt olika kartor över den. För mig betydde övernattningar, middagar, hjärtan och orden ”jag älskar dig” att vi fortfarande var ett par.
När jag läser hennes svar idag inser jag att hon kanske levde efter en helt annan definition.
Det gör också att jag ser mina egna sms på ett nytt sätt. Jag försöker egentligen inte vinna en diskussion. Jag försöker skapa ett gemensamt golv att stå på. Ett golv där samma regler gäller för oss båda. Där ingen behöver fundera över vad den andre egentligen menar.
Där ingen behöver upptäcka i efterhand att spelreglerna varit olika hela tiden. Jag inser idag att nästan varje sms jag skriver under den här veckan egentligen handlar om just det. Inte om svartsjuka. Inte om kontroll. Utan om symmetri.
Det är därför jag idag tror att våra största konflikter aldrig handlade om andra män. De handlade om att jag försökte bygga en relation där samma ansvar, samma öppenhet och samma lojalitet skulle gälla åt båda håll.
Hon svarade sällan nej. Men hon tog heller aldrig riktigt steget in i den symmetrin. Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i vad någon av oss gjorde. Utan i att vi försökte leva tillsammans utifrån två olika definitioner av vad en relation faktiskt är.
Om det var avsiktligt eller oavsiktligt att hon hela tiden sökte en asymmetri där hon kunde behålla friheten, samtidigt som hon också ville behålla tryggheten, vet jag faktiskt inte. Om det var medvetet. Om det bara var hennes sätt att fungera. Eller om hon själv aldrig såg det. Det kan jag fortfarande inte svara på.
Jag vet däremot vad jag själv gjorde. Jag lät det hända. Eller kanske mer korrekt; jag lät det fortsätta. Inte därför att jag tyckte det var rimligt. Inte därför att jag accepterade det. Utan därför att jag älskade henne. Därför att jag åtrådde henne. Därför att jag hela tiden hoppades att nästa samtal skulle bli det sista. Att vi till slut skulle landa i samma definition av relationen.
Men samtidigt gjorde jag ju inte det. Jag fortsatte att sätta press på asymmetrin. Inte genom ultimatum. Inte genom hot. Utan genom att hela tiden försöka återställa symmetrin. Lika för lika. Samma regler. Samma verklighet. Samma ansvar.
Och kanske var det just där loopen fick sin näring. Hon fortsatte att glida undan den fulla symmetrin. Jag fortsatte att försöka föra tillbaka relationen dit. Ingen av oss gav egentligen upp. Och därför fortsatte också samma fråga att komma tillbaka, om och om igen.
Det sagt. Låt oss vandra vidare in i veckan 6-13/8 2023.
Vad som hände. Vad som sades.
Mycket insiktsfullhet och vackert uttryckt. En tanke var att jag inte förstår att du tillät dig bli behandlad på det…