11:59

För stunden räckte det…

– 7:e November 2022 –

19:30 stod jag och väntade på perrongen. Som vanligt i exakt tid.

Allting annat var som vanlig det med. Mat i kylen. Blommor vid hennes sida sängen. Nystädat. Nybäddat. Ved intaget. Och jag hade försökt snygga till mig själv.

Hon började med att slänga på sig en av mina jackor ovanpå sin svart-vit-rutiga skjorta, byta skor, och gick direkt till fåren.

Hon stod där. Mitt i den lilla fårflocken, och sken som en sol när dom med förväntansfulla blickar samlades runt henne för den dagliga utdelningen av knäckebröd till dom. Hon skrattade åt deras intensitet. Nämnde dom alla vid namn när dom fick sin respektive bit.

Det blev fiskgryta. Potatismos. Rårivna morötter. Ett glas vin.

Biblioteket. Tänd brasa. Kramar. Samtal.

Vi pratade om förlovningen hon brutit upp ett tag tidigare.

Jag försökte på ett enkelt och lättsamt sätt få henne säga att hon ångrade sig. Jag skojade och sa att jag ”gav henne dagen ut att fundera på saken och lämna besked”.

Vi fortsatte prata. Kramas. Jag tittade på henne och sa ett tyst ”Igatsesin sind…” hon svarade ”Jag har saknat dig också…”. Jag följde upp med ”ett lika tyst ”Armastan Sind” och hon svarade ett tyst ”Ka…”.

Egentligen var nog den fullständiga frasen ”Ma armastan sind ka”. Det vill säga ”jag älskar dig också”, men jag hade tagit mig friheten, trots min tämligen begränsade Estniska, att rationalisera det till bara ett ”ka”.

Det fanns ingen tråkig underton. Inga insinueringar. Inget bråk. Den brutna förlovningen och allting gällande Facebook var bortblåst. Precis som sms-bråket om min exfru. Vi hade lagt locket på. Sopat allt under mattan. För stundens skull. Att få vara tillsammans. Igen. Precis som så många gånger förr.

Kvällen gick fort. 11:59 sa jag ”Meddelande till våra kunder. Vi vill påpeka att dagens erbjudande går ut om en minut”.

Jag tittade frågande på henne.

– Ja men vi kan väl vara tillsammans då…

Hon drog på det. Sa det tyst och försiktigt. Började fnissa lite när hon själv förstod hur tveksamt det egentligen lät. Men det fanns ingenting annat i hennes sfär som sa det egentligen var tveksamt.

Vi gick och la oss. Jag lät lampan vara tänd när hon klädde av sig. Som vanligt. Hon sa Släck! som vanligt.

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Som vanligt.

Det som inte var som vanligt var att relationen uppenbart var tillbaka. Om den nu någonsin hade varit borta. Men förlovningen var det tydligen inte. Kanske hade jag uttryckt mig fel, eller snarare inte så koncist. Eller så ville hon bara ha relationen. Inte förlovningen. ”Kravet”.

Men där och då ville jag bara ligga och hålla om henne. Ha handen på hennes bröst. Snosa henne i nacken.

Jag var lycklig.