Det var så här jag trodde att framtiden såg ut...

– 8:e November 2022 –

Vi var uppe ganska tidigt.

Åt frukost. Ännu en gång hennes fantastiska smörgåsar av Must, Estnisk Svartbröd, Kilud, där ”godare än Anjouvis” nog är det närmaste man kan komma i beskrivning, kokt ägg, och finhackad rödlök och gräslök.

Svarta jeans, vit T-shirt, en av mina hoodies. Gummistövlar. Osminkad. Uppsatt hår. Hon var vacker som en saga. Mjuk i kroppen, avslappnad.

Hon hade någon märklig blandning av att vara feminin till det extrema, men ändå rak i ryggen. Rejäl. Som en blanding av prinsessa och Kristina från Duvemåla. Ironin i det var total, eftersom jag bodde bara ett stenkast från både Duvemåla, och en faktisk väg som beskrivs i Mobergs Utvandrarna.

Vi grävde upp rotfrukter. Rödbetor. Morötter. Potatis. Röd lök. Gul lök.

Skottkärra efter skottkärra grävdes upp och kördes ner till trälårarna jag en gång byggt i källaren.

Plötsligt hörde jag ett knak och brak utan motstycke. Det låt inte rotfrukt. Jag tittade upp.

Hon stod där. Med grepens handtag i ena handen och själva grepdelen i andra. Såg frågande ut.

Jag började skratta. Hon hade haft av den på mitten. Det var dessutom inget skräp. Utan en kraftig sak.

– Jag får passa mig. skrattade jag. Du är både stark, och uppenbart våldsam.
– Ja du ska inte bråka med en Estnisk kvinna, skrattade hon. Höll upp grepen och lät mig fotografera henne.

Vitlöken belönade även den med riklig skörd. Små, men ljuvligt doftande och saftiga.

Jag upplevde det som att hon verkligen älskade arbetet. Skörda. Precis samma entusiesm och noggrannhet som när vi tidigare under hösten skördat äpplen och päron. Gud vet hur många kassar. Alla kördes till det mobila musteriet som besökte marknaden. Senare på kvällen kunde vi hämta nästan 20talet treliters plastbags med äppelmust från våra egna äpplen. Till ett bra pris.

Det började mörkna så vi tog kväll. Duschade. Bytte om.

Det blev fiskgryta, och potatismos. Med rotfrukter, på förekommen anledning. Allting, utom fisken, egenodlat. Prosecco.

Jag älskade att laga mat tillsammans med henne. Det var ett av alla områden där vi bara klickade. Vi hade helt olika bakgrund och filosofi inom matlagning. Men det fungerade. Absolut – inte sällan tittade hon på mig och sa nåt frågande ”Vad håller du PÅ med?” men det var kärleksfullt.

Hon hade tagit med, och bytt om till, sin Negligé jag givit henne.

Vi satt i köket. Åt. Skrattade. Pratade. Hon låtsades bli skitfull och poserade på bild halsandes ur flaskan.

Som vanligt hamnade vi i biblioteket. Vid brasan. Kramades.

Vi började titta på hennes konst. Hon visade verk efter verk hon målat under tid. Den var totalt makalös.

Hon hade sagt hon målade lite. Visat nåt enstaka. Men jag hade aldrig förstått omfattningen. Antalet verk, eller kvaliten på dom. Hon hade uppenbart inte gjort någonting alls för att marknasföra någonting. Uppenbart såg hon sig inte ens som konstnär.

Jag förstod inte varför. Fick ingen förklaring mer än att ”hon inte var konstnär”.

Spontant kände jag att jag verkligen ville hjälpa henne.

Kvällen slutade som alla andra kvällar tillsammans.

Den där makalöst fantastiska lilla sekunden då lampan var tänd. Hon klädde av sig. Vi kröp ner i sängen.

Det var så här jag ville liva. Hela resterande mitt liv. Med henne.

Bara enkelt.

Faan ta all den andra skiten…