Novemberdagar

Lycka ser sällan märkvärdig ut när man befinner sig mitt i den...

– 24:e – 27:e November 2022 –

Det närmade sig hennes födelsedag.

Själva födelsedagen skulle hon fira hemma. Sa att hon skulle komma att arbeta. Men hon skulle besöka mig och fira innan. Hon hade ledig fredag på grund av kommande helgarbete och vi skulle få tre dagar tillsammans.

Jag hade gjort om och gjort rätt. En tjock och mysig morgonrock från Lexington kändes lämpligare än en Neglie i det stora lite dragiga huset. Jag hade skickat minn lillasyster. Östermalmskvinna. Till Biblioteksgatan för att kvalitetskontrollera rocken, och storleksdefiniera. Den blev köpt. Hemskickad.

Ett par paket med det finaste papper jag kunde hitta, och snören som sa ”I Love You” låg klara i köket och väntade på henne i några dagar innan hon kom.

Jag hade köpt resan åt henne. Hämtade henne på Kalmar flygplats.

Huset städat. Mat förberedd i kylen. Färska blommor vid hennes sida sängen. Jag klar. Och i tid.

Tog en bild på infotavlan och skickade henne. Skrev ”Timewarp” och skrattade. Tavlan sa att klockan var 18:50. Att planet från Bromma redan redan hade landat. 18:56.

Heliga Moder. Måtte tekniken i planen jag skickar min älskade kvinna med fungera bättre än den på terminalen, tänkte jag.

Skratt och prat i bilen på väg mot gården.

Matlagning. Pasta med soltorkade tomater. Egenodlade. Smörsteka Champinjoner. Kronärtskockshjärta. Rikligt med färskriven Parmesan. På spenatbädd. Prosecco.

Hon hade sin bruna stickade tröja med mystiga mönster, nästan som Kilskrift.

Jag minns den där tröjan märkligt väl. Kanske för att hon såg ut precis som hon gjorde när hon var som mest sig själv. Inte uppklädd. Inte på väg någonstans. Inte på väg bort. Bara hemma på gården. När jag tänker tillbaka på henne är det sällan de stora ögonblicken jag minns först. Det är sådana detaljer. Om någonting var hon full av detaljer. Alla detaljer som tillsammans skapade perfektion.

Som alla andra besök fanns den där. Kärleken. Närheten. Intimiteten. Skrattet. Samtalen. Sen kväll vid brasan. Den tända lampan när hon klädde av sig. Somna nakna. Tätt omslingrade.

– 25:e November 2022 –

Helgen innebar lite pyssel på gården. Vi tog bil & släp och åkte för att hämta hösilage till fåren. Tog massa selfies i bilen. Fula miner. Vi såg inte kloka ut. Skrattade åt både situationen. infallet. Bilderna.

Grågul halvlång kappa. Beige toppluva. Osminkad. Hon var sötare än allt. Söt-vacker. Nära. Rolig. Arbetsam. Naturlig. Spontan. Närvarande. Magisk.

Vi stannade till på coop. Handlade lite småsaker. Jag fotograferade henne med ”HarryBoy” eller vad den faan heter. Hästen. Pappfiguren i entren var lika stor som hon själv.

– Din nya man? Med hästansikte…. skrattade jag… Kan du ha som profilbild på Facebook. ”Date med kändis…”

Vi kämpade som djur med den där 1000 kilo tunga storbalen. Den fastnade såklart på tröskeln till stallet. Den borde… ha åkt över. Den brukade åka över. På grund av rörelseenergin när den rullade av släpet. Men inte den här gången…

Jag var förbannat nära tappa det totalt men höll ihop för hennes skull. Balhelvete! Lite pyssel med spännband och en stund senare var den inne. Fåren fick sin mat. Kärleken poserade på bild med att ”kasta upp hösilage i luften” och låta den singla ner över henne.

Matlagning tillsammans.

Falafel. Kokta morötter och rödbetor. Egenodlade. Underbara. Hemgjort vitlökssmör. Egenodlad. Sallad. Prosecco.

Bibliotek. Brasa. Film. Kramar. Pussar. Samtal. Sänggående. Tänd lampa när hon klädde av sig. Intensiv älskog. Länge. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

– 26:e November 2022 –

Frukost. Estniskt svartbröd. Utan Kilud. Den burken hade SAS snott i incheckningen. Till min stora förtret. Även hennes.

Vi begav oss ut på gården.

Hon knallade omkring och

Plötsligt inträffade en av dom första schismerna live.

Jag göra i ordning Belosarna för vintern. Sätta på snökedjor. Plogblad på den ena, snöslunga på den andra etc. Hon hjälpte intresserat till med det hon kunde. Hon hade redan kört dom tidigare. Så hon kunde starta, växla, backa, stanna.

Jag var tvungen släpa fram ett undanstoppat plogblad. Stort. Tungt. Gjutjärn. Jag ville inte be henne hjälpa til att bära så jag släpade fram det över det ojämna betonggolvet.

SLUTA!! Skrek hon och höll för öronen.

– Jo jag vet. Förlåt. Det låter… men jag kan inte lyfta det själv. Jag måste dra skiten, och du ska INTE lyfta detta. Absolut inte.

Det fastnade i någon sorts märklig diskussion om hur det skulle göras. För min del var diskussionen begriplig. Hon skulle inte lyfta. Det var tvunget göras. Jag hade glömt att varna henne för oväsen. Mitt misstag. Jag tänkte helt enkelt inte på det.

Det jag inte förstod var hur det på nåt märkligt sätt faktiskt uppstod en diskussion. Jag hade bett om ursäkt för att jag missat säga till.

Jag sa åt henne att gå ut 3 minuter. Det gjorde hon.

Schismen försvann lita fort som den uppstått. Det var så våra, väldigt få, konflikter ”live” brukade fungera på den tiden. De uppstod snabbt. Försvann snabbt. Som ett sommarregn. Fem minuter senare var allt som vanligt igen. Jag tog det som ett gott tecken. Som bevis på att vi var bra på att lösa saker. Först långt senare började jag fundera på om de verkligen försvann, eller om vi bara blev väldigt skickliga på att lägga locket på.

Vi blev klara för dagen. Gick in.

Ännu en underbar stunds matlagning tillsammans.

Fisk/tomatgryta. Enkelt. Gott. Trevligt.

Resten av kvällen blev så nära karbonpapper man kan komma.

Tänd brasa. Samtal. Närhet. Film. Pussar. Lampan tänd när hon klädde av sig. Hon sa ”släck” på samma blyga sätt som alltid. Jag vägrade.

Somnade. Nakna. Nära omslingrade.

Jag minns att jag låg där och lyssnade på hennes andetag. Hur de blev långsammare. Djupare. Hur hon försvann in i sömnen efter ännu en dag av arbete, skratt, matlagning och närhet.

Jag minns att jag tänkte att om det fanns ett facit för hur livet skulle levas så kunde det omöjligen vara särskilt långt från detta.

Och att om Gud nu existerade så måste det vara för att Hon ibland ville låta människor få uppleva dagar som den här.

– 27:e November 2022 –

Det hade blivit 1:a advent.

Som omväxling blev lussebullar till frukost. Slö Söndag med brasa redan på morgonen. Vi hade nästan all tid i världen.

Vädret var helt ok, så vi tog en långpromenad. Plockade mossa och blåbärsris.

När vi kom hem började hon husera i käket. Letade bland krukor.

Iförd en svart polotröja, med det blonda håret totalt åt alla håll var hon som någon sorts perfekt storm. Ett totalt yrväder. Glad. Avslappnad.

Vi hade köpt Hyacinter. Hon började sätta ihop någon sorts julgrupp med Hyacinter och ljus, mossa och ris. Röda band. Jag började filma henne. Hon var totalt absorberad av sitt pysslande på ett fängslande sätt.

– Kan du berätta lite grann om vad du håller på med?
– Men sluta göra mig på film. Jag vill inte vara på film!

Jag fortsatte filma.

– Hur går dina tankar inför julen nu när du står med detta? Kan du säga någonting om konstverket du håller på med?

– Jul hos Ernst. Nästan som jul hos Ernst. Men utan Herr Ernst.

Hon började fnissa. Jag fyllde i med hennes namn och la till ”Jul” lite frågande.

– Jul hos… och så la hon till mitt efternamn, men uttalade det inte bara med sin söta brytning, utan sa det totalt fel…

Som så ofta när hon sa saker på totalt fel sätt så började hon fnissa när hon mötte min blick. Nu skrattade hon. Jag började asgarva.

– Vet du ens vad jag heter efter 7 månader…? Vad står det i din telefonbok?
– Tomas Ledin…

Mitt i allt så fanns någon sorts medvetenhet om vad som gått fel tidigare. Någon sorts styrkande av tesen att ”humor är lika med tragedi plus tid”.

Det var dags för henne att åka hem. Hennes sätt att lite skifta karaktär var som vanligt. Precis som den tenderande sorgen över att lämna gården fanns där.

Det blev som vanligt förbannat tomt efter henne. På kvällen satt jag, med ett glas vin. Vid köksbordet. TIttade på hennes konstverk. Ett av ljusen var tända.

På kvällen var hon trött efter helgen och resan. Men vi pratade en liten stund i alla fall.

Hon sa hon älskade mig…