Jag trodde fortfarande att humor kunde rädda situationen…

– Augusti 2022 –

Svallvågorna efter förlovningsskämtet hade precis lagt sig.
Inte helt.
Men tillräckligt.

Hon hade inte varit hos mig på ett par veckor.
Ändå skrev vi.
Kärleksfullt.
Sms fyllda av värme.
Vi pratade i telefon.
Skrattade.
Skojade.
Som om inget egentligen var trasigt.

Vi började tala om att hon skulle komma och hälsa på.

Och där begicks misstag nummer två.

Jag sa:
– Jo, men det passar bra. Jag har en estnisk kvinna jag precis sålt vidare till Saudiarabien, så en bur i källaren är ledig.

– Jasså? svarade hon. Hur många har du där då?
Och hon skrattade.

– Just nu? Burar eller kvinnor?
Hon skrattade igen.

– Tio burar. Nio kvinnor.
De yngre är lättare att sälja till Saudiarabien.
De äldre är lättare att fånga men svårare att sälja och ger lägre betalt.
Men vad gör man inte… man måste ju leva…

Vi fortsatte.
Skrattet bar.
Ämnet var groteskt,
och just därför absurt nog att vara ofarligt.
I min värld.

– Vet någon att du tänkt åka hit i helgen? frågade jag.

– Ja. Polisen, svarade hon.

– Jag måste erkänna något, sa jag.
Jag har uppgett falskt namn.
Jag heter egentligen Tomas Ledin.

Jag skickade en bild.
”Den” Tomas Ledin.
Och skrev:
– Om du verkligen har kontakt med polisen, uppge mitt rätta namn och ge dem den här bilden av mig.

För mig var det hela bortom all rimlighet.
Så överdrivet att det inte kunde missförstås.
Så långt drivet att det upplöste sig självt.

Men plötsligt ville hon inte komma.

Förklaringen var enkel.
Det kändes obehagligt.

Jag hade estniska kvinnor i burar i källaren.

I källaren hon själv varit i flera gånger.
Hämtat saker.
Lämnat saker.
Öppnat frysboxen.
Sett utrymmet.
Vetat exakt hur det såg ut.

Hur i helvete skulle det finnas tio burar där?

Det var absurt.
Fullständigt.

Och ändå var det ett faktum.

Hon ville inte längre komma.