Var misstankarna problemet. Eller konsekvensen av problemet?

Det tog mig lång tid att förstå varför allt detta fastnade så hårt.

Eller om jag ens förstått det. För det märkliga var att det aldrig handlade om de stora sakerna. Inte egentligen. Inte om uppbrottet. Inte om tystnaden. Inte ens om alla märkliga historier som dök upp längs vägen. Det som åt sig in under huden var något annat.

Mönstret.

Att nästan varje konflikt följde samma kurva. Först någonting som slog undan benen på mig. En date. Ett nytt telefonnummer. En historia som inte gick ihop. En halv sanning. En utelämnad detalj. En uppenbart medveten otydlighet.

Någonting som fick mig att reagera. Och när jag reagerade kom svaret.

Att jag var för känslig. Att jag analyserade för mycket. Att jag ältade. Att jag inte kunde släppa saker. Jag började till slut fundera över om det var där själva kärnan låg. Inte i vad som hände. Utan i vad som hände efteråt. För varje gång jag försökte förstå någonting flyttades fokus.

Från handlingen. Till min reaktion på handlingen. Det var som att stå inför ett pussel där någon hela tiden bytte ut bitarna medan man försökte lägga bilden. Jag minns särskilt en formulering. ”Misstankar och ältande.” Två ord. Två ganska oskyldiga ord egentligen. Men de stannade kvar.

Jag började fundera över vad som kom först. Misstankarna. Eller orsaken till misstankarna. Om någon konsekvent säger en sak och gör en annan, är det då misstänksamhet att reagera? Om någon försvinner, ändrar historia, utelämnar detaljer eller lämnar frågor obesvarade, är det då ältande att försöka förstå?

Jag vet fortfarande inte. Men jag vet hur sånt känns. Efter 4 år hade det gnagt sig in i sjlen. Gnagt sig in i hj’rtat. Gnagt sig in i ryggmärgen.

Som att springa efter ett tåg som hela tiden ökade farten. Ju mer fakta jag samlade ihop desto fler frågor uppstod. Och ju fler frågor som uppstod desto mer försökte hon få det att framstå som att jag var problemet. Och givetvis – ju mer argumenterade jag emot. Med enda resultat att hon påstod ”Jag mosade henne” om diskussionen någon enda gång inte gick att ta sig ur retoriskt för hennes del.

Till slut började jag tvivla på mitt eget omdöme. Det är kanske det mest kostsamma som kan hända i en relation. Inte att bli lämnad. Inte att bli bedragen. Inte ens att bli bortvald. Inte bli förnekad. Inte bli dold för allt och alla. Utan att långsamt sluta lita på sina egna ögon.

Jag tror inte att det fanns någon stor plan bakom allt. Tvärtom. Mycket talar för att hon själv kämpade med saker hon inte visste hur hon skulle hantera.

Skam. Rädsla. Flykt. Behovet av att hålla dörrar öppna. Behovet av att slippa känna sig instängd. Behovet av att samtidigt vara nära och långt borta. Det är mänskligt. Kanske mer mänskligt än vi vill erkänna.

Men konsekvensen blev ändå densamma. Jag satt där med ett facit fullt av frågetecken. Och med åren började jag se ett mönster. Att nästan varje gång någonting gjorde ont kom samma svar tillbaka.

Inte en förklaring. Inte ett samtal. Inte ett försök att reda ut. Utan en ny dimridå. En ny avledning. En ny anledning till att fokus skulle ligga någon annanstans. Och kanske var det just det som gjorde mest ont. Inte det som hände. Utan att det aldrig riktigt gick att prata om det som hände. För varje gång samtalet närmade sig kärnan gled det undan. Som en fisk genom händerna. Eller så blev det bråk. Följt av tystnad. Frånvaro. Ännu mer konsigheter under tiden. Mer frågor.

Eller så fick jag lite brödsmulor. Lite signaler. Hjärtan. Några ”älskar dig”. Eller lite närhet. Snabbvisit. En dag. Lite kärlek. Så där lagom för att konflikten skulle trycka på pausknappen. Flyga under radarn. Inte försvinna. Inte lösas. Men flyga under radarn. För en stund. Och efteråt. Kvar satt jag med samma frågor som jag fortfarande inte är säker på att jag kan besvara.

Var det verkligen misstankar och ältande. Eller var det bara den naturliga konsekvensen av att försöka förstå en människa som själv sprang ifrån svaren?

Var avbbrotten beslut och handlingar som hon gjorde av äkta kärlek? Som jag valde och ville tolka det. Eller var det någonting annat? Någonting mörkare? Att minsta närhet kom på ranson. Kalkylerad knapphet. Undvikanden som metod. Omskrivningar av verklighet.

”Jag ger mig inte och du ger dig inte”. Vilket då ännu inte var uttalat av henne. Men redan då faktiskt var sant. Och intressant. För det handlade nästan mer om verklighetsbeskrivningen än om relationen. Det handlade mer om att slutligen äga narrativet om varför hon hade gjort slut.

Jag tror inte att dom gånger som bråken plötsligt bara var borta var en beräknad handling. Alla såna tillfällen fick ”mig” ju ”sluta bråka”.