Etikett: Kärlek (Sida 1 av 3)

När Fakta Inte Längre Räckte

12 oktober 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig…

– Augusti 2025 –

Det måste ju finnas någon rimlig bakomliggande förklaring till hennes agerande?

Det fanns en fråga jag återkom till gång på gång. Inte därför att jag saknade fakta, utan därför att jag hade svårt att förstå varför fakta inte gjorde någon skillnad. Jag analyserade, argumenterade, jämförde tidigare uppgifter med nya och försökte hitta logiska förklaringar till sådant som helt enkelt inte gick ihop.

Jag hade också vid upprepade tillfällen gett uttryck för att jag inte kunde känna mig trygg i ”relationen”. Det handlade inte om något diffust behov av ständig bekräftelse. Det handlade om konkreta händelser, motstridiga besked och frågor som borde ha gått att besvara. När förklaringarna inte höll fortsatte jag att fråga. Jag tänkte inte acceptera en lögn bara för att den upprepades tillräckligt många gånger.

Det var här ett återkommande mönster blev allt tydligare.

Jag tog upp en sakfråga och redogjorde för varför jag ansåg att något inte stämde. Hon gick i försvar, och samtalet försköts från det jag faktiskt frågade om till invändningar, sidospår och nya konflikter. Jag bemötte argumenten, återförde diskussionen till sakfrågan och påpekade när nya förklaringar motsade tidigare besked.

När jag till slut blev frustrerad över att vi fortfarande inte hade kommit någonstans kunde även den frustrationen bli en ny fråga att diskutera. Därmed hade ännu en konflikt uppstått, medan den ursprungliga frågan fortfarande saknade ett hållbart svar.

Sakfråga och fakta → hennes försvar → nya förklaringar och förskjutningar → min argumentation och frustration → ny konflikt i stället för lösning.

Det är viktigt att skilja mellan att argumentera och att gå i psykologiskt försvar. Att granska påståenden, påvisa motsägelser och kräva logisk konsekvens är inte samma sak som att försöka skydda sin självbild från obekväma uppgifter. Jag försökte förstå vad som hade hänt och varför. Det var inte jag som behövde få oförenliga uppgifter att framstå som förenliga.

Frågan var varför hennes försvar fortsatte, även när jag visade att förklaringarna inte höll.

Försvar mot skuld och skam

En möjlig psykologisk förklaringsmodell är ett starkt försvar mot skuld och skam. De två begreppen är närbesläktade men inte identiska. Skuld är i första hand knuten till en handling, medan skam kan beröra människans uppfattning om sig själv.

Det är en betydelsefull skillnad. Att erkänna ett misstag kan innebära att behöva ta ansvar för en viss handling. Men om erkännandet samtidigt upplevs hota bilden av vem man är, kan motståndet bli betydligt starkare än vad själva sakfrågan rimligen borde motivera.

Psykologiska försvarsmekanismer kan bidra till att flytta uppmärksamheten från handlingen till något annat. Det kan handla om rationalisering, där ett beteende ges förklaringar som gör det lättare att försvara. Det kan handla om förnekande, bagatellisering eller att lägga större vikt vid den andres sätt att framföra kritiken än vid kritikens innehåll.

I vår situation skulle en sådan modell kunna förklara varför jag så ofta möttes av försvar när jag efterfrågade klarhet. Min fråga handlade om en konkret omständighet. Hennes svar kunde i stället leda diskussionen bort från den omständigheten.

Det avgörande är att ett sådant försvar inte nödvändigtvis behöver vara medvetet eller planerat. Människor kan reagera automatiskt när något upplevs som psykologiskt hotfullt. Men att en mekanism kan vara omedveten förändrar inte konsekvenserna för den som möter den.

Och konsekvenserna blev mycket konkreta för mig. Jag fick fortfarande inte de svar jag behövde för att kunna känna tillit.

Affektreglering genom konflikt

En annan möjlig förklaring finns inom psykologins forskning om affektreglering. Begreppet handlar om hur människor hanterar starka känslor, exempelvis rädsla, ilska, skuld och obehag. När förmågan att stanna kvar i ett känslomässigt svårt samtal brister kan själva konflikten bli ett sätt att hantera situationen.

Det kan låta motsägelsefullt. Varför skulle någon skapa ytterligare konflikt för att hantera ett redan obehagligt samtal? Därför att en konflikt ibland kan förändra vad samtalet handlar om, och därmed också vilka känslor personen behöver konfrontera.

Om jag ställde en fråga som krävde ett obekvämt svar kunde en eskalering innebära att uppmärksamheten flyttades till själva grälet. Plötsligt handlade diskussionen om ordval, tonfall, tidigare händelser eller min frustration. Den ursprungliga frågan fanns fortfarande kvar, men den hade förlorat sin plats i samtalets centrum.

Det skapade en särskilt destruktiv situation. Jag försökte hålla fast vid sakfrågan eftersom jag ville få den löst. Men ju längre diskussionen fortsatte utan ett begripligt svar, desto mer frustrerande blev den. Om den frustrationen sedan användes som skäl att ytterligare undvika sakfrågan hade vi hamnat i en självförstärkande konfliktloop.

Det betyder inte att frustration automatiskt gör varje argument riktigt. Men det betyder heller inte att en frustrerad reaktion upphäver de fakta som föranledde diskussionen.

Att jag blev frustrerad över ett uteblivet svar gjorde inte den ursprungliga frågan mindre berättigad.

Kognitiv dissonans – när självbild och handling inte går ihop

Kognitiv dissonans är ett etablerat psykologiskt begrepp som beskriver det obehag som kan uppstå när en människas handlingar, övertygelser och självbild står i konflikt med varandra.

En person kan exempelvis betrakta sig själv som ärlig och lojal, samtidigt som ett visst beteende är svårt att förena med den självbilden. Då uppstår en motsättning som på något sätt behöver hanteras.

Ett alternativ är att erkänna motsättningen, ta ansvar och förändra beteendet. Ett annat är att omtolka det som hänt, tona ned dess betydelse eller skapa förklaringar som gör det möjligt att behålla den tidigare självbilden.

Det senare är särskilt intressant i förhållande till de samtal jag försökte föra.

Jag utgick från att en motsägelse borde kunna lösas genom att vi jämförde uppgifterna och fastställde vad som faktiskt hade hänt. Om ett tidigare besked inte gick ihop med ett senare borde vi kunna konstatera det. Om en förklaring var felaktig borde den kunna korrigeras.

Men om ett erkännande samtidigt skulle skapa en allvarlig konflikt med hennes självbild kunde situationen bli psykologiskt mer komplicerad. Då skulle ytterligare fakta inte nödvändigtvis göra det lättare att erkänna motsägelsen. De skulle tvärtom kunna förstärka det obehag som försvaret syftade till att minska.

Det är en möjlig förklaring till ett beteende som annars kan framstå som obegripligt: att fortsätta försvara en förklaring trots att den inte längre håller logiskt.

Problemet behöver inte vara att personen inte förstår argumenten. Problemet kan vara vad det skulle innebära att acceptera dem.

Undvikande coping – att slippa frågan i stället för att lösa den

Inom psykologin används begreppet undvikande coping för att beskriva strategier där en människa hanterar obehag genom att undvika det som orsakar obehaget.

Det kan innebära att skjuta upp ett samtal, byta ämne, dra sig undan eller vägra ta ställning till en fråga. På kort sikt kan strategin fungera. Det obehagliga samtalet upphör, och personen slipper åtminstone för stunden konfrontera det som känns svårt.

På längre sikt kan konsekvenserna bli de motsatta.

En obesvarad fråga försvinner inte nödvändigtvis bara för att samtalet avbryts. För den som väntar på ett svar kan den tvärtom växa i betydelse. När samma fråga återkommer efter ytterligare en tid finns inte bara den ursprungliga händelsen kvar, utan också minnet av alla tidigare tillfällen då den inte gick att reda ut.

Det här är en central del av varför relationen blev så svår för mig.

Jag kunde inte bara lägga en motsägelse åt sidan och låtsas att den inte hade någon betydelse. Inte när den berörde tillit, ärlighet och trygghet. Och definitivt inte när nya händelser gjorde att tidigare obesvarade frågor återigen blev aktuella.

Om hennes sätt att hantera obehaget var att undvika frågorna, medan mitt sätt var att analysera och försöka lösa dem, skapades en grundläggande konflikt mellan två helt olika förhållningssätt.

Jag sökte klarhet. Hon drog sig, enligt det mönster jag såg, undan den klarheten.

Det var inte två likvärdiga sätt att lösa samma problem. Det ena syftade till att få fram ett svar. Det andra kunde få till följd att svaret aldrig kom.

Motstridiga berättelser och narrativ sammanhållning

En ytterligare psykologisk aspekt handlar om hur människor skapar sammanhängande berättelser om sina egna liv. Våra minnen och förklaringar är inte mekaniska inspelningar av verkligheten. De påverkas av perspektiv, känslor, sammanhang och den betydelse vi tillmäter olika händelser.

Det innebär att människors berättelser kan förändras över tid utan att varje förändring behöver vara en avsiktlig lögn.

Men det finns en avgörande skillnad mellan att minnas en detalj annorlunda och att lämna uppgifter som är oförenliga i frågor av betydelse för en relation.

När jag upptäckte sådana motsägelser försökte jag reda ut dem. Jag jämförde vad som hade sagts vid olika tillfällen, undersökte kronologin och argumenterade utifrån de uppgifter jag hade. Jag accepterade inte automatiskt den senaste versionen bara för att den var den senaste.

En möjlig förklaringsmodell är att olika berättelser kan upprätthållas i olika sammanhang utan att personen fullt ut integrerar dem till en sammanhängande helhet. En förklaring kan fungera i ett visst samtal, medan en annan används vid ett annat tillfälle. När versionerna sedan ställs bredvid varandra blir motsägelserna tydliga.

Det betyder inte att vi kan avgöra exakt hur hon själv uppfattade dessa versioner. Men för mig var det inte hennes subjektiva upplevelse av sammanhang som kunde avgöra om uppgifterna faktiskt gick ihop.

Två motstridiga besked blir inte förenliga bara för att båda försvaras med samma övertygelse.

Och när det handlar om frågor som påverkar en annan människas möjlighet att känna trygghet räcker det inte att varje förklaring fungerar för stunden.

Varför gav hon inte upp inför fakta?

Det var kanske den mest förbryllande frågan av alla.

Varför fortsatte hon att försvara förklaringar när hon märkte att jag inte accepterade dem? Varför blev det nya konflikter i stället för att vi helt enkelt gick igenom vad som hade hänt? Varför kunde inte fakta få vara fakta?

Jag hade inga problem med att analysera. Tvärtom. Jag kunde ägna timmar åt att jämföra händelser, gå igenom tidigare samtal och försöka förstå var motsägelserna hade uppstått. När ett argument inte höll påpekade jag det. När en förklaring skapade nya frågor ställde jag dem.

Det var inte ett försök att fly från problemet. Det var ett försök att lösa det.

Men de psykologiska modellerna pekar på en viktig möjlighet: att den avgörande konflikten inte handlade om tillgången till fakta, utan om konsekvenserna av att acceptera dem.

Om ett erkännande skulle innebära skuld, skam, förändrad självbild eller ansvar för tidigare handlingar kunde det upplevda psykologiska priset bli mycket högt. Och ju längre en viss förklaring hade försvarats, desto fler tidigare uttalanden och konflikter skulle behöva omvärderas om den övergavs.

Då kan motståndet bli självförstärkande.

Fakta upplevs som hot → försvar aktiveras → nya förklaringar skapas → motsägelserna ökar → ytterligare fakta presenteras → försvaret förstärks.

Det är en möjlig mekanism bakom varför mer argumentation inte alltid leder till större klarhet. Inte därför att argumenten saknar relevans, utan därför att personen som möter dem kan ha andra psykologiska behov än att lösa själva sakfrågan.

Det skulle också kunna förklara varför hon inte gav upp när jag fortsatte argumentera. Om ett erkännande upplevdes som alltför kostsamt kunde fortsatt motstånd framstå som det minst obehagliga alternativet, åtminstone för stunden.

Det behöver inte ha varit kalkylerat. Men det behöver heller inte ha varit harmlöst.

Vem förstörde förutsättningarna för relationen?

Här är det nödvändigt att skilja mellan konfliktens uppkomst och människors reaktioner på konflikten.

Att jag ställde frågor innebar inte att jag skapade de omständigheter som frågorna handlade om. Att jag påtalade motsägelser innebar inte att jag hade orsakat dem. Och att jag argumenterade mot förklaringar som inte höll innebar inte att jag bar ansvaret för att förklaringarna hade lämnats.

Jag kunde bli arg, ledsen och frustrerad. Jag kunde återkomma till samma frågor många gånger. Men den frustrationen måste förstås i sitt sammanhang: jag försökte få klarhet i sådant som hade direkt betydelse för min tillit till henne och till vår relation.

Det var hennes agerande som gjorde att jag inte kunde känna mig trygg. Det var de motstridiga beskeden, de obesvarade frågorna och det återkommande försvaret som enligt min analys successivt förstörde möjligheten att lösa problemen.

Det betyder inte att varje enskild konflikt kan förklaras med en enda psykologisk mekanism. Försvar mot skam, kognitiv dissonans, undvikande och svårigheter med affektreglering kan samverka. De är förklaringsmodeller, inte diagnoser, och de kan inte i efterhand bevisa vad som pågick i hennes tankar.

Men det är heller inte nödvändigt att känna till en människas exakta inre motiv för att kunna bedöma konsekvenserna av hennes handlingar.

Jag hade velat ha en relation där vi kunde tala om problem, reda ut motsägelser och återupprätta tilliten när något hade gått fel. Jag var beredd att argumentera, analysera och fortsätta försöka förstå. Det jag inte var beredd att göra var att acceptera uppgifter som inte stämde, enbart för att slippa nästa konflikt.

Och där låg den avgörande skillnaden.

Jag försökte inte försvara motsägelserna. Jag försökte få dem förklarade.

Jag försökte inte undvika fakta. Jag försökte få dem klarlagda.

Jag försökte inte flytta ansvaret. Jag försökte få klarhet i var det hörde hemma.

Det var inte mina frågor som förstörde tilliten. Det var det som gjorde frågorna nödvändiga, och att de aldrig fick hållbara svar.

En relation kan överleva misstag, svåra perioder och konflikter. Men den får mycket svårt att överleva när den ena parten gång på gång försöker reda ut problemen och den andra, genom sitt agerande, gör dem omöjliga att lösa.

Det var så jag till slut förstod det som hade hänt mellan oss.

Och det var därför jag inte längre kunde känna mig trygg.

Det skulle komma att bli ännu mer absurt någon gång sensommaren/hösten 2025.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. För att jag mådde som jag mådde på grund av det hon hade orsakat. Men så la hon naturligtvis inte fram det. Utan att ”det var jag som skapat konflikten på grund av min svartsjuka”. Först blev jag förbannad. Hon hade förstört så mycket, och nu var det alltså jag som skulle gå i terapi?

Till slut gjorde jag henne till viljes. Jag gick i terapi. Men vi diskuterade knappt mig, annat än i mycket korta ordalag. Mitt mående efter hennes lögner, hennes svek och hennes framfart behövde förstås sättas i sitt sammanhang. I övrigt ägnades samtalen åt att försöka förstå hennes agerande. Vilka psykologiska mekanismer skulle kunna förklara det? Vad var det egentligen som inte fungerade?

Kanske var det där anteckningarna till boken började bli alltmer omfattande och intensiva. Tillsammans med många timmars analyser, inspelade som röstmemon. Jag gick igenom händelser, jämförde uppgifter, undersökte motsägelser och försökte förstå hur allting hade kunnat utvecklas som det gjorde.

Jag tror inte riktigt att det var så hon hade tänkt sig. Från början var det nog ytterligare ett försök att klappa mig på huvudet och samtidigt svära sig fri från skuld för allting som hon totaldemolerade. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Problemet skulle flyttas från vad hon hade gjort till hur jag mådde av det. Och därmed skulle det plötsligt vara jag som behövde behandlas. Samma gamla ”vända på orsak och verkan” som hon hängav sig åt i 3 år.

Men det misslyckades. Det inte bara misslyckades. Det blev en fullständig backfire.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. Jag gick i terapi. Och resultatet blev ännu mer analys, ännu fler anteckningar och ännu mer material till boken om vad jag blev utsatt för.

Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig.

En Helt Vanlig Helg

5 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Tre dygn. Ett ”Jobbar”. En date som inte skulle bli sen. Två nätter tillsammans. Och någonstans mellan frukost, en Uber och några fårskallar blev vi tillsammans. På riktigt…

– 1:a – 3:e September 2023 –

Bara ett dygn hade passerat sedan hennes spontanbesök och senaste övernattning hos mig. Med en åtföljande dag som ändå kändes som två människor som någonstans faktiskt ville någonting.

Hennes första sms kom runt 08:25. En bild. En kaffekopp. Och tillhörande ”Kaffefrukost Ha en fin dag!” Något senare kom fler bilder. Dels på buketten med höstblommor jag skickat henne. Som vanligt hade kvinnan jag nu kallade min florist, och som alltid svarade ”Hej Micke, vad ska vi skicka för fint till din kärlek idag då?”, gjort ett förträffligt jobb med buketten.

Men det kom även en bild på hibiskusen jag givit henne tidigare. Den bodde på hennes balkong. Levde och frodades. Blommade ymnigt. Jag hade undrat hur den mådde.

– Du undrade
– Kul den mår bra. Hoppas den lever länge och är fint minne
– Tack, det hoppas jag med

Det var inget konstigt med att hon vaknat sent. Hon började sent och skulle jobba kväll. Jag å min sida satt i studion. Jag följde upp sms-tråden runt 18-tiden:

– Mat, ett glas vin, filmmys, kramar, hångel, sova tillsammans… ? Valfri dag i helgen?
– Jobbar

Jo, jag visste att hon skulle jobba. Det hade hon sagt. Men hon brukade sluta någonstans mellan 19 och 21. Jag såg inte att någon sorts gemensam aktivitet skulle vara utesluten bara för att hon jobbade. Såvida hon inte började tidigt dagen efter.

Förutom hennes korta ”Jobbar” blev det tyst någon timme innan hennes nästa sms:

– Är du ute och röjer?
– Nej sitter i studion. Är du?
– Nej, jag jobbar
– Synd du inte kunde i helgen
– Jobbar ju. Vad ska du göra senare då?

Klockan hade bara blivit 19. Jag förstod inte riktigt frågan om jag ”var ute och röjde” när jag bara någon timme tidigare sagt att jag jobbade. Så jag speglade tillbaka samma fråga. Fast jag visste att hon var på jobbet. Eller i alla fall var det vad hon sagt.

Klockan blev 21. Jag satt kvar. Skickade sms:

– Älskar dig fantastiska kvinna ❤️
– Tack 🙏❤

Hennes nästa sms kom någon minut över 22. Uppenbart hade hon slutat arbetet.

– Vad har du hittat på ikväll då?
– Att älska dig
– ??
– Ja? Är du hemma nu?
– Ja Är du på bar?
– Nej
– Diskotek?
– Nej
– Då vet jag någon annan mysig plats
– Hos dig? Du vet annan mysig plats?
– Nope Du vet? Var? På någon annan plats än bar/diskotek Du brukar fira helg
– Jag älskar dig
– ❤️
– ❤️

Jag förstod inte hennes fråga. Vad jag hade hittat på ikväll. Jag satt i studion. Som så ofta annars. Och jag såg inte heller min egen fråga som särskilt konstig. Om hon hade kommit hem. Omtanke. Var hon hemma safe efter jobbet? Stockholm. 2023. En fredagskväll strax efter 22. Inte direkt en miljö jag litade på för en ensam kvinna.

Men hennes frågor var märkligare. Först hade hon frågat om jag var ute och röjde. Nu ville hon veta vad jag hade hittat på, om jag var på bar och därefter om jag var på diskotek. Det började nästan kännas som om hon försökte triangulera mig. Var jag var. Vad jag gjorde. Samtidigt som hon själv några timmar tidigare hade avfärdat helgen med ”Jobbar ju”.

Och vad var ”någon annan mysig plats”? Jag förstod inte. Hon förklarade uppenbart inte heller. Jag skickade henne en bild på oss från kvällen uppe på Fåfängan. Det var i alla fall en mysig plats för mig.

Hon skrev att jag brukade fira helg. Nej. Jag brukade sannerligen inte alls fira helg. Jag hade varit hemma i Stockholm i tre månader, och statistiskt hade jag tillbringat ungefär all den tid vi inte tillbringat tillsammans med att försöka komma till skott med att tillbringa den tillsammans.

Så vad handlade frågorna om? Var det bara nästan komiskt? Eller var det tragiskt? Dolde hon någonting och projicerade det på mig? Eller fanns det någonting helt annat som hon inte var tillfreds med? Jag kunde verkligen inte förstå sammanhanget.

Jag visste bara att kvinnan som inte kunde träffa mig under helgen ägnade en påfallande del av sin fredagskväll åt att försöka förstå var jag befann mig under min.

Jag förstod inte. Men någonting i mig ville ändå ringa henne. Det kunde bara bli ett begränsat antal utfall. Men jag tror att min huvudsakliga tanke var att understryka att jag inte ”firade helg”, utan satt hemma och jobbade.

Det blev ett bra samtal. Sådär en tjugo minuter. Vi avhandlade egentligen ingenting. Men det var ändå ett bra samtal. Hon kändes överraskad. Som om hon inte alls förväntat sig att jag skulle ringa. Som om hon förväntat sig att jag troligtvis ljög. Att jag ”firade helg på en bar eller diskotek”.

En stund efter 23, tio minuter efter att vi avslutat, kom hennes sista sms för kvällen:

– Godnatt
– God natt ❤️
– ❤️

– Lördag 2:a September –

Hennes första sms kom runt 8 på morgonen;

– Ha en underbar dag 🌞💖
– Önskar dig en fin dag! 🌹❤️

Runt 10-tiden frågade jag henne om arbetstiderna. Jag hade inte riktigt gett upp tanken på en date. Fredagens kategoriska ”Jobbar” hade trots allt inte riktigt förklarat varför en hel helg automatiskt var omöjlig.

– Jobbar du sent?
– Nej, nu
– Tidigt imorgon åxå?
– Jag ska börja nu vid 13 jobba
– Vad hittar du på ikväll då?
– Plugga
– Tänkte om jag fick bjuda påsen bit mat ute, inte sent eller så. Nåt enkelt gott billigt
– Vart hittar man sådan ställe? *
– Tänkte nån god thai runt Kungsholmen… Eller som vore gott – teriyaki Har du nåt önskemål på mat?
– Inte tänkt så mycket på det… *
– Italienskt? Da luigi har god italiensk mat
– Food truck 🤪
– Vi funderar på vilken mat en stund… funkar 19? Då blir det inte sent
– Det är ok *
– Libanesiskt?
– Nej

I en rad jobbade hon ”nu”. Klockan var 10. I nästa skulle hon börja klockan 13. Det som på fredagen hade presenterats som en ”jobbhelg” skulle dessutom plötsligt bli pluggande på lördagskvällen. På frågan om hon skulle börja tidigt på söndagen hade jag egentligen inte fått något användbart svar.

Hon lät samtidigt inte motvillig. Inte direkt undvikande heller. Men hon var inte heller entusiastisk eller särskilt samarbetsvillig. Ändå satt vi plötsligt där, utspritt över dagen, och diskuterade mat. Restauranger. Priser. Vad som var gott och vad som kanske var för dyrt. Fast den som tyckte det var dyrt inte var den som skulle betala.

Hon hade kanske inte råd. Jag påpekade att jag självklart bjöd. Som jag ansåg att man gjorde på en date när det var man själv som bjudit ut någon. Det kom ingen protest mot att jag skulle bjuda. Det kom heller ingen protest mot att själva daten var en date.

Det blev en paus på någon timme innan hennes nästa svar kom runt 17:

– Thai boat

Jag kollade Thai Boat. De hade bord. Men bara klockan 21. Plötsligt verkade hon inte ha några som helst betänkligheter beträffande tiden. Den middag som från början inte skulle bli sen kunde tydligen bli sen ändå.

Tretton minuter senare var bordsreservationen ett faktum. En lördagskväll som skulle ägnas åt att plugga hade på något sätt blivit middag på Thai Boat. Och den där jobbhelgen hade börjat anta en alltmer flexibel karaktär.

– Ska jag hämta upp dig?
– Hur då
– Bil
– Ok
– 2030?
– Blir bra
– Trevligt! Gott! Tack!
– 🙏

Jag tillbringade timmarna fram till dess med att vila lite. Sträckte på mig på soffan. Klappade katten och gjorde mig i ordning. Lite över 20 var jag klar och hade bokat en Uber.

Jag skickade henne sms:

– Hungrig?
– Ja
– Jag åxå…. Framme precis halv enligt GPS
– Toppen, kommer ut då
– 🌹

Det blev en trevlig kväll på Thai Boat. Vi gjorde oss ingen brådska. Vi blandade Vietnamese Raw Rolls med grillad biffsallad med tomat, gurka, blekselleri, lök, limejuice, chili och koriander. Fortsatte med Pad Pak och Geng Keowan, nybakat bröd och vietnamesisk öl. Vi gjorde det till ”share food”, beställde lite av varje och åt tillsammans.

Hon plockade bort blommor som prydde maten. Lutade sig fram och satte dem bakom öronen på mig. Jag förmodade att jag såg ut som en idiot, men lät henne ändå fotografera mig. Kanske just för att det var allt annat än vanligt att hon gjorde det. I alla fall sedan nästan ett år tillbaka.

Samtalet rörde sig lite varstans. Ganska allmängiltigt. Inte alls som när hon några dagar tidigare plötsligt hade besökt mig och vi hamnat i ett helt annat slags samtal. Men vi berörde ändå familjen och jag frågade hur hennes barn hade det. Kanske beskrev ”nära” samtalet bäst. Eller avspänt. Avväpnat.

Hennes hand var tillbaka i min. På bordet. Under stora delar av kvällen. Som så många gånger förr. Och det var det där speciella sättet hon hade att hålla min hand på.

Hon höll den inte bara. Hon smekte den. Inte erotiskt, utan någonting helt annat. Någonting innerligt. Någonting som för mig så tydligt signalerade längtan.

Mätta och belåtna, och ett par öl senare, hade klockan blivit sen. Som den inte skulle bli. Jag funderade en stund på hur en ”fullt uppbokad jobbhelg” plötsligt hade gett plats för en middag tillsammans på lördagen och en uppenbart ledig söndag. Exakt hur fort helgarbetspass kunde ändra sig, eller komma och gå, inom vårdyrket hade jag ingen aning om. Men det var bara en snabb, fladdrande tanke.

Vi började traska upp mot Zinken. Sakta. Höll om varandra medan vi gick. På något sätt kom vi tillbaka till hennes hyrbil, den som redan hade skapat betydligt fler frågor än en bil rimligen borde kunna göra.

Jag tror att jag frågade om hon fortfarande hade den kvar. Plötsligt berättade hon öppet och rakt att det var en privatleasing. Varifrån den var leasad och, till min stora förvåning, vad den kostade. Hon skulle ha den några månader.

Det enda obegripliga som återstod var den lilla vita lögnen om att hon inte visste vad det var för märke. ”Tror en Toyota.” Hon hade bra koll. Det visste jag. Hur och varför en Citroën plötsligt blev en Toyota vet jag fortfarande inte.

I efterhand har jag funderat på om det helt enkelt var för att jag inte skulle kunna se om den stod utanför henne eller inte. Att inte ge bort mer information än nödvändigt om var och när hon var. Men det vet jag inte säkert. Det är en gissning.

Vi kom upp till Zinken. Vi stannade till och jag tog en cigg. Sedan tog jag upp telefonen för att ordna resten av resan.

– Vill du ha en egen Uber hem, eller ska jag släppa dig på vägen?

Hon dröjde lite med svaret.

– Vi kan dela… fast… jag kan åka med hem till dig… om det är ok?

Ja. Såklart det var ok. Mer än ok. Två nätter tillsammans inom loppet av ett par dagar var mer än jag hade vågat räkna med när helgen inleddes med ett kort ”Jobbar”.

Det gjorde mig glad. Väldigt glad. Några timmar tidigare hade jag försökt få till en enkel middag som inte skulle bli sen. Nu satt hon bredvid mig i bilen på väg hem till mig.

Vi kramades i bilen. Skrattade. Skojade. Och så kom plötsligt den där lilla meningen som jag först trodde var ett skämt, men som samtidigt var så märkligt malplacerad.

Att jag var långt ifrån den sexigaste date hon haft…

Jag tog den primärt som ett skämt då. Men jag har funderat på den senare. Kanske framför allt eftersom den så småningom fick sällskap av andra saker som skulle komma att sägas. Att jag inte alls var lika fräsch som hennes ex, till exempel. En man som hade ganska många år upp på mig.

Men där och då fick det passera. Jag skojade tillbaka. Utan att trampa in på att skämta tillbaka på samma sätt, även om det hade varit ganska enkelt. Det fanns saker man kunde säga och saker man kunde låta bli att säga.

Men meningen skulle stanna kvar. Senare skulle den kompletteras med den om hennes ex. Och ännu senare skulle den gå att lägga bredvid det där hon hade sagt tidigt i vår ”relation”: ”att hon aldrig varit med om att någon inte haft tid för henne”.

Tre små meningar. Sagda vid helt olika tillfällen och i helt olika sammanhang. Jag visste inte då om de hade någonting med varandra att göra. Men långt senare skulle jag komma att fundera över varför just de fastnat.

Oavsett vilket fortsatte kvällen hemma att vara trevlig. Vi tog varsitt glas vin och satt i soffan och pratade. Samtalet var förvånansvärt likt våra första samtal. Öppet. Rakt. Nära.

Vi berörde huset hon hade skickat en länk till. Det som låg lite utanför den mellansvenska stad hon tidigare bott i. Vi pratade om seriositet, intention och sannolikheten för att hon faktiskt skulle flytta tillbaka efter bara två år i Stockholm. Det var inte längre bara en lös idé om någon okänd framtid. Hon tittade på bostäder.

Jag påpekade det ironiska i att hon funderade på att lämna Stockholm när jag precis hade flyttat hem. Att det återigen skulle bli, kanske inte 60, men i alla fall 30 mil mellan oss. Och jag var lika tydlig med den andra delen. Flyttade hon, skulle jag flytta efter. Jag hade ingen intention att förlora henne. Jag älskade henne.

Inte bara samtalet hamnade på en nivå som varit ovanlig för oss sedan jag flyttat hem igen. Kvällen som sådan var märkligt lik alla våra kvällar tillsammans när hon hälsade på mig på gården. Samma självklarhet. Samma närhet. Och den slutade på samma sätt.

Jag lade mig först och väntade på henne. Hon stod vid sin sida av sängen och klädde av sig. Sa ett tyst ”släck”. Som jag, precis som alltid, ignorerade.

I stället betraktade jag henne. Sa ett lika tyst ”Gud vad du är vacker”. Hon fnös lite. Svarade ”ganska vanlig” och kröp ner.

Jag släckte. Vi drogs ännu en gång sådär magnetiskt till varandra. En obeskrivlig närvaro. En obeskrivlig närhet.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Sked. Min hand på hennes ena bröst.

Det sista hon sa var ett tyst att hon skulle jobba i morgon. Men började sent.

– Söndag 3:e September –

Jag vaknade först. Som vanligt. Av min förbannade hosta. Som vanligt. Jag tassade upp, stängde till sovrummet, gick ut på verandan och tog en cigg. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle krypa ner hos henne igen, men hur mycket jag än ville det så ville jag inte väcka henne.

Så småningom kom hon tassande. Hon var märkbart sur. Men hon uttalade inte att det var för att jag hade väckt henne. Jag förstod det ändå. Så det var i alla fall en morgon jag slapp höra att ”vi inte kunde sova tillsammans på grund av alla mina fel”.

Alltid något. Alla sådana uttalanden från henne hade en förmåga att sätta sig som en kniv i magen. Inte för att hon nödvändigtvis menade dem så, men det hjälpte föga när de väl hade landat. ”Min hosta gjorde att vi inte kunde sova.” Det var ju dessutom sant. Jag hostade.

Problemet var bara att sanningen skapade sin egen lilla maskin. Jag blev ledsen. Fick ångest över att någonting ännu en gång skulle vara över innan det ens hade hunnit börja. Jag gick ut och rökte för att lugna mig. Hostade mer. Och kunde åtminstone konstatera att människan ibland är en synnerligen effektiv konstruktör av sina egna cirkelbevis.

Vi gjorde frukost tillsammans och åt på verandan. Fortsatte samtalet ungefär där det hade slutat kvällen innan. Om eventuella flyttar. Om att ingenting var bestämt. Men jag påpekade igen: jag följer efter. Jag kan jobba med det jag gör precis varifrån som helst.

Samtalet kom in på vad det faktiskt skulle innebära för mig. Att ännu en gång lämna min bästa vän, mina vänner och min hemstad. Jag hade precis kommit tillbaka. Tre månader tidigare hade Stockholm varit målet efter år av att bo någon annanstans, och nu satt jag på verandan och diskuterade möjligheten att packa ihop skiten igen.

Märkligt nog var det inte den delen som bekymrade mig särskilt mycket. Jag kunde arbeta varifrån som helst. Vänner gick att hälsa på och Stockholm stod sannolikt kvar även om jag lämnade stan en gång till. Hon var betydligt svårare att ersätta.

Så jag sa det igen. Flyttade hon, följde jag efter. Men jag bad henne också, försiktigt, att överväga att involvera mig i sina planer. Inte be om lov. Inte låta mig bestämma. Bara prata med mig om ett liv som, om hon fortfarande ville ha mig i det, rimligen också skulle påverka mitt.

Plötsligt började hon gråta.

Hon svarade inte på varför. Inte heller på vad det rörde sig om. Jag visste att jag inte hade sagt någonting fel. Så för en gångs skull frågade jag inte vad jag hade gjort.

Det var tyst en stund. Jag kramade om henne.

– Jag älskar dig…

Hon sa det inte lika ofta som förr. Kanske var det därför jag hörde det tydligare när det väl kom. Det var ett mycket tyst ”jag älskar dig”, nästan för litet för den stora verandan och hela den där märkliga morgonen. Men det kändes som om det kom från djupt inom henne.

Det var kanske inte många decibel. Men det vägde desto mer.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Det var en sådan söndag. Jag beställde en Uber till henne och följde henne ut till parkeringen. Appen sa tre minuter. Vi höll om varandra. Pussades. Jag tackade henne för vår date. För att hon tagit sig tid. För samtalet. Sa att jag älskade henne.

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag formulerade mig. Det stör mig lite. Man tycker att hjärnan kunde bemöda sig om att arkivera ordagrant vad man säger när man står på knä framför kvinnan man älskar, men min hjärna har alltid haft en något egensinnig uppfattning om vad som är viktigt att spara.

Appen sa i alla fall en minut. Så någonstans mellan ett digitalt meddelande om en annalkande Uber och en bil som snart skulle svänga in på parkeringen ställde jag mig på knä. Konsensus blev att jag bad henne om att vara tillsammans. På riktigt. Och att det också innebar att sluta säga att hon var singel om andra män frågade.

Hon sa ja.

Ubern kom. Vi kysstes.

Ubern åkte.

Med henne.

Senare, trots att hon var på arbetet och jag körde de 15 milen till fårskallarna, fortsatte samtalet att leva i telefonerna. Inte något stort samtal. Snarare den där lågmälda sortens kontakt som hade varit så självklar mellan oss förr. Bilder. Hjärtan. Små frågor. Små svar. Sådant som egentligen inte berättar särskilt mycket för någon utomstående, men som kan berätta nästan allt för de två som skickar dem.

När jag skrev om saker jag tänkte förändra hejade hon på mig. När jag skrev ”Mvh /din pojkvän” svarade hon med ett hjärta. När jag återigen skrev att jag inte skojade om flytten svarade hon ”Tror på dig”. Och när jag var på väg till fårskallarna frågade hon när jag skulle dit och bad mig köra försiktigt. Det var ingen stor kärleksförklaring. Det var nästan bättre än så. Det var vardag.

Bilder skickades fram och tillbaka under eftermiddagen. Små emojis. Ett hjärta här och ett där. Och framåt kvällen var det hon som frågade om det hade gått bra hos bääsarna. Jag skrev att jag saknade henne och tänkte på henne. Senare skrev jag att jag hade funderat massor, och hon nöjde sig inte med ett artigt svar utan frågade vad jag hade funderat på. När mitt svar blev undvikande frågade hon igen.

Det var egentligen en märkligt odramatisk fortsättning på något som bara några timmar tidigare hade varit ganska stort. Jag hade stått på knä på en parkering och bett kvinnan jag älskade att vara tillsammans med mig. Hon hade sagt ja. Sedan åkte hon till jobbet och jag till fårskallarna, och livet fortsatte som om människor gjorde sådant här varje söndag.

Ingen fanfar. Ingen orkester. Bara två telefoner som fortsatte plinga på varsitt håll.

Så småningom kom jag hem igen. Så småningom kom hon hem igen. Dagen som börjat med hennes irritation, fortsatt med tårar på verandan och ett ja på parkeringen gled över i en helt vanlig söndagskväll.

Lite över 23 avrundades det hela med hennes:

– 😘 Sov gott! 💖
– Sov gott älskar dig ❤️❤️❤️

Låter Fint

19 juli 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Önskade det vore min vardag. Det lät som hon kände samma sak…

– 31:a Augusti 2023 –

Hon skulle jobba. Hon hade i vilket fall lyckats ställa klockan innan hon däckade kvällen innan.

Det är synd att säga att det var en särskilt pigg kvinna som vaknade upp bredvid mig. Men vacker. Osannolikt vacker. Makalöst vacker. Jag låg kvar en lång stund och betraktade henne medan hon långsamt försökte vakna till. Strök henne försiktigt över håret innan jag till slut gick upp och ordnade lite frukost.

Hon hann beställa en Uber innan jag riktigt hann reagera. Jag tyckte faktiskt synd om henne som hade en hel arbetsdag framför sig efter den natten. För egen del öppnade jag en öl och gick tillbaka till sängen. Innan jag somnade om skickade jag ett sms;

– Tack för en fin kväll och underbar kramgo natt. 🙏🏻🌹

Väntade någon halv minut, och fortsatte;

– Jag tror nycklarna trivdes för bra i din väska…

Jo. Jag hade lagt mina nycklar tillbaka där jag ansåg dom hörde hemma. I hennes ägo. I hennes väska.

– Men, vaf håller du med på😳 Då var min resa dit ju helt ogjort
– Tycker du? Du sa du ville ses åxå. Ändrat dig?
– Men du skulle få nycklarna
– Trodde du ville ses…
– Ja, det varmys
– Hoppas höra av dig igen. Välkommen tillbaka 🙏🏻🌹
– Tack 🙏❤

Jag swishade henne för två resor med Uber.

– Tack så mycket! Men du måste spara till dig själv!
– Helt oviktigt för mig… som sagt… bara tänkte bil blir dyr… och du är alltid hemlighetsfull om oviktiga småsaker

Det hade framkommit under gårdagen att hon skulle ha hyrbilen i tre veckor. Jag tyckte det lät som en dyr historia. Jag ville bara hjälpa lite. Inte göra någon stor sak av det. Bara underlätta lite för någon jag tyckte väldigt mycket om.

Jag somnade om. Den lilla sömn jag fått gjorde sitt. En öl hjälpte förmodligen också till. När jag vaknade låg hennes doft fortfarande kvar i sängen. Den där speciella känslan av att någon nyss varit där, trots att rummet redan hunnit bli tomt;

– Passade på sträcka på mig en stund innan jobb… sängen doftar som du…
– Tur för dig… behöver nog dygnvila efter natt med dig 🤪

När hon kommit hem från arbetet kom ytterligare ett sms. Hon hade upptäckt den stora höstbuketten som stod och väntade på henne. Jag hade bett floristen hjälpa mig. ”Nåt makalöst vackert”. Jag ville visa min tacksamhet. För hennes besök. Hennes övernattning. Hennes… allt…

– Tack så mycket 🙏 Slös inte mer pengar på mig🙏
– Tack! Behövde du till bilen? Blir ju svindyrt med tre veckor? Eller har du lånat den?

Jag frågade av välvilja. Inte för att hon skulle stå i skuld till mig. Inte för att kontrollera henne. Inte för att äga. Bara av omtanke.

Samtidigt fanns frågan där. Hade hon verkligen hyrt bilen, som hon sagt? Eller hade hon lånat den? Och om hon lånat den… av vem?

Jag fortsatte;

– Tycker det är roligt ge sig blommor… eller är det bortkastat totalt? 🥺
– Varför oroar du om mina kostnader. Tänk på dina
– Bara enkla frågor inget konstigt. Jag klarar mig utan problem.

En stund senare skickade hon en bild på sin bukett;

– Fina höstblommor
– Mitt sätt visa kärlek till dig… och även tacka för mysig natt. Tack för att jag fick kramas, hångla, somna och sova med världens vackraste kvinna… (och vakna). Önskar det vore min vardag… jag älskar henne
– Låter fint❤️

Ja. Det lät fint.

Men det var aldrig menat att bara låta fint. Det var precis så jag kände. Jag önskade verkligen att det där hade fått bli vår vardag. Att få somna bredvid henne. Vakna bredvid henne. Kramas utan att hela tiden behöva fundera över vad som väntade runt nästa hörn.

Någonstans kändes det som att hon också ville samma sak.

Så varför blev det då så ofta tvärtom? Varför slog hon gång på gång mot just det som verkade göra henne glad? Vad var det egentligen som stod i vägen för att bara ta emot kärleken, i stället för att gång på gång börja slåss mot den?

Absurditeter

19 juli 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Från ordkrig till naken närhet…

– 30:e Augusti 2023 –

Vad händer om en människa konsekvent vägrar diskutera de frågor där ansvaret finns?

Ja. Till exempel uppstår det lätt absurditeter. Eller känslan av att slå huvudet i en vägg. För att förstå en konflikt måste man vara beredd att stanna kvar vid konfliktens kärnfrågor. Annars blir orsak och verkan omöjliga att skilja åt. Och orsak och verkan skulle påvisas.

Dagen skulle komma att innehålla fullskaligt mailkrig. Det var egentligen inga konstigheter. Hon påtalade vad som inte fungerade i ”relationen”. Jag påtalade varför sakerna inte fungerade. Baserat på orsak – verkan. Hon påtalade vad hon ville ha i en relation. Jag påtalade att det var samma sak jag ville ha. Och inflikade varför dom ingredienserna saknades. Ännu en gång – orsak och verkan.

Hon skrev hon ”eftersökte lugn och harmoni”. Så jag besvarade;

Jag eftersträvade åxå harmoni. Närhet, ömhet, romantik, harmoni. Jag
stod på mina bara knän i 2.5 månader och bad om att du skulle sluta säga
du var singel så jag kunde få ro i själ och hjärta. Du stötte bort mig
och stångade bara mot mig… Jag bad om harmoni… Älskar dig ändå…Önskar det hade varit besvarat…

Om jag är sådan stångare som du berättar till mig hela tiden, går vi inte ihop.
Du får stånga vidare din melodi, min är klar

Varför ska du tolka precis allt jag säger eller skriver på negativt
sätt? Jag har bara försökt ta diskussionen om saker du gjort som påverkat relationen negativt. Du vägrar kategoriskt mötas, utan försöker istället lägga skulden på mig. Då måste jag förklara ÄNNU en gång. Det du kallar “fula” sms. Och det enda du gör är att oförtrutet stånga stånga stånga på samma fläck. Detta ska redas ut objektivt. Orsak -> VERKAN! Jag vill ju bara lösa problemet. DET är ”Min melodi”. Samtala. För att jag älskar dig och inte ger upp. Du har alltså slutat älska mig? Är det vad du säger?

Har upplevt ”våra” samtal, så oförståndig som jag är får jag backa

Det var här jag började ana ett mönster.

Jag försökte inte vinna en diskussion. Jag försökte förstå varför relationen såg ut som den gjorde. För att kunna göra det behövde vi stanna kvar vid samma fråga.

Men varje gång jag närmade mig en konkret handling gled samtalet därifrån. Inte till en annan förklaring av samma händelse. Utan till ett helt annat samtalsämne.

Det slog mig långt senare att det kanske var där den verkliga konflikten låg. Inte i svaren. Utan i oviljan att över huvud taget stanna kvar vid de frågor där ett ansvar kunde uppstå.

Att dom blivit som dom blivit är ju för att vi står på samma ställe om
samma handfull faktiskt småsaker och stångar. Jag har försökt hitta en
lösning… Jag bad om ursäkt och försökte förklara mig. Du slängde skit på mig och sa jag försökte skylla på dig. Det är inte sant! Och dessutom är det svårt föra santal som REDER UT någonting om den ena parten ska SPRINGA IVÄG så fort någonting inte passear, och dessutom kallar det ”elakt” när någon påpekar och understryker SANNINGEN!

Jag är en verklig skitslängare, stångare och hel oförstående. Du får fina nycklar och vi behöver inte diskutera mera

”Våra” samtal? När du malde på om en totalt irrelevant kvinna 1.5 timme oavbrutet… som avslut på en trevlig date, och en underbar promenad VARFÖR?Förstår du inte man blir totalt uppgiven till slut oc får kortslutning i
huvudet?

Lite överdrivet eller?
Vad maler du?

Det är inte vad jag sagt och menat… VARFÖR fortsätter du tolka mig
bakofram och tvärtom? Det är som att du gör det med flit…Och jag ”maler” inte. Jag upprepar. Av den enkla anledningen att det jag säger inte verkar gå fram eller gå inJag är i vilket fall fast besluten att jag ska försöka nå fram med vad
jag menat, varför saker sagts och gjorts så det kan komma fram till att
bli objektivt belyst. Om inte mellan oss lyckas får jag ta det öppet så jag lyckas reda ut någonting den vägen. Ditt val!

Långt i från objektiv

Ej korrekt! Jo. Objektivt! Orsak -> verkan!
Faktiskt inte överdrivet. Det var det ENDA du sa… i 1.5 timme…Jag har varit ledsen, otrygg, osäker, för att du sa till andra du var
singel och har stängt mig ute… Det är inte en konstig reaktion…

Tänk vad du säger till mig, dag in -dag ut. Mycket värre och ogrundade saker

Att du MALDE på om henne var verkligen väldgrundat… … och i övrigt har jag inte alls sagt ”värre saker”. Jag har ställt FRGOR. En frga har ett frågetecken på slutet! Att du inte TÅL frågorna är en annan sak… Varför sa du på utsikten att du älskad mig? PRecis som du sa det när jagkom med en blomma och vi kramades i din soffa framför tvn… eller när jag kom med mat och vi kramades i soffan… Behövde du bara ha ”Nån” som kramade dig? Jag förstår inte… jag
trodde, jag VILLE tro på att du faktiskt älskade mig…

Har sagt flera gånger att det handlar inte om att älska eller inte. Så försök föratå det Tar sorgen framför att bli dagligen nedbryten… då finns det varken sorg, kärlek eller andra känslor

Jag började fundera över vad ansvar egentligen är. Är ansvar att kunna beskriva hur man känner? Nej.

Såklart lyckades hon slänga in några rader offerkofta mitt i alla anklagelser. Mitt bland alla försök att avsäga sig ansvar. Mitt i att som vanligt försöka lägga all skuld på mig.

Känslor är verkliga. De ska tas på allvar. Men de är inte automatiskt en förklaring till varför de uppstått. Ansvar börjar först när vi vågar stanna kvar vid den handling som skapade känslan. Först då går det att tala om orsak och verkan. Först då går det att förstå.

Det slog mig allt oftare att vi aldrig riktigt kom dit. Inte därför att frågorna saknades. Utan därför att de aldrig fick ligga kvar tillräckligt länge. Så fort de närmade sig den punkt där ett ansvar kunde behöva tas förändrades samtalet.

Inte en gång. Inte två. Utan om och om igen.

Det var där känslan av att tala med en vägg började växa fram. Inte därför att väggen svarade fel. Utan därför att den aldrig svarade på samma fråga.

Den som någon gång försökt reda ut en konflikt via mejl vet hur snabbt tempot kan bli en fiende. Särskilt när svaren kommer tätt. Man läser. Man reagerar. Man försöker formulera sig innan nästa mejl redan ligger i inkorgen. Till slut handlar det inte längre om att skriva bra. Det handlar om att hinna få iväg nästa svar innan samtalet hunnit byta riktning ännu en gång.

Det märks också i de här mejlen. Grammatik, stavning och formuleringar blir stundtals lidande. Inte därför att jag plötsligt glömde svenska språket. Utan därför att jag upplevde att varje obesvarad kärnfråga omedelbart ersattes av nästa påstående, nästa invändning eller nästa sidospår. Jag försökte hela tiden komma tillbaka till samma punkt innan den försvann ur sikte.

Det var, om jag ska vara helt ärlig, en fullständig katastrof ur kommunikationssynpunkt. Två människor skrev samtidigt, men allt mindre om samma sak. Jag försökte hålla fast vid en röd tråd. Samtidigt upplevde jag att tråden hela tiden gled mig ur händerna.

Skillnaden mellan oss var att jag försökte hålla kvar samtalet vid konfliktens kärnfrågor, medan hon gång på gång försökte flytta samtalet därifrån.

Till slut hade konflikten fått en andra dimension. Vi diskuterade inte längre bara relationen. Vi började också kämpa om rätten att få diskutera vad relationens problem egentligen handlade om. Jag försökte gång på gång föra tillbaka samtalet till de handlingar som skapat konsekvenserna. Hon försökte gång på gång föra samtalet vidare mot någonting annat.

Plötsligt pågick två strider samtidigt. Den ena handlade om relationen. Hur hennes agerande bit för bit smulat sönder min tillit. Skapade frågeställningar. Frågeställningar hon sedan kallade för ”elaka sms” eller ”anklagelser”. Den andra handlade om att över huvud taget få hålla kvar fokus på relationens kärnfrågor. Det gjorde konflikten nästan omöjlig att lösa. För innan den första konflikten ens hann diskuteras färdigt hade den andra redan tagit över.

Och det var kanske där känslan av absurditet började växa på allvar. Jag upplevde att jag ständigt försökte återvända till samma plats. Inte därför att jag var besatt av den. Utan därför att jag aldrig upplevde att vi faktiskt hade lämnat den. Hur skulle vi kunna gå vidare när vi aldrig först hade stannat upp där allt egentligen började?

”du blir nedbruten”? Hur kan sanningen bryta ner någon? och jag VET att det skulle upphöra om du kommunicerat… Men jag avser ite “bryta ner”. Avsikten var att påvisa att du orsakade det som du sedan anklagade mig för att ha skapat av mig själv. Ej korrekt! Orsak – verkan!! Och jag “Maler inte”. Jag står kvar och försöker reda ut det som händ.

Det finns inga chans för mig att säga något utan att det blir omvänt… bara då om jag säger bgt illa då är det ok. Problemet mellan oss ligger mycket djupare , det går inte ändra med en förklaring/ursäkt. Jag ska inte ändra mig och inte du heller. Vi står varsitt håll. Så är det. Vi kommer inte komma tillsammans igen. Det handlar inte om saknaden av kärlek diverse känslor. Vi står långt ifrån varandra och kommer aldrig förstå och möta varandra utan att tappa sig själva.

Att det blir omvänt är för att du vänt det omvänt från början. Om du förstod mig hade du gett chansen förklara… eftersom du förstått
att min själ bröts ner av att vara hemlig och du sa du var singel… Jag vänder inte något om. Jag försöker påvisa vad som är rättvänd! STOR SKILLNAD! Vad av ”dig själv” är det du tappar? Att inte kunna träffa andra, att vara nästanmonogam, utan att vara RAK om det och få effekten att jag gör EXAKT samma sak tillbaka?

Problemet började innan… Vad jan jag göra? .
En kväll jag vill vara själv… hur gick det?
Träffa en tjejkompis-> får helt plötsligt mans namn?
Berättar att önskar skaffa ny bil -> du söker bara rika män???
Lagar mat-> vem skulle komma hem till dig egentligen???
Skrika framför huset mitt i natten… Med mycket mera…

Jag har inget att tillägga som du inte redan vet. Behöver inte tugga och älta, vända och vrida… ger inget, blir bara surare i smaken. Ville du vara med mig hade du behandlat mig något bättre

Det var här jag började förstå ett sätt att hantera konflikter som jag senare skulle se återkomma gång på gång.Inte genom att besvara den fråga som faktiskt ställs. Inte ens genom att invända mot den. Utan genom att lägga en annan fråga ovanpå. Sedan ännu en. Och ännu en.

Det intressanta är att de nya frågorna ibland kan vara fullt relevanta. De kan till och med vara värda att diskutera. Men inte just då. Inte om syftet är att förstå varför konflikten uppstod. För att kunna göra det måste man först våga stanna kvar vid konfliktens kärna.

Jag började inse att det kanske var där den verkliga skiljelinjen mellan oss gick. För mig var varje konflikt en kedja av orsak och verkan. Om en handling skapat en konsekvens måste man först förstå handlingen. Annars försöker man behandla symptomen utan att någonsin titta på sjukdomen.

När en människa inte vill stanna kvar där ansvaret finns upphör konflikten att röra sin egen kärna. Samtalet börjar röra sig i cirklar. Nya exempel läggs ovanpå gamla, nya känslor ovanpå gamla känslor och nya konflikter ovanpå gamla konflikter. Till slut ligger så många lager ovanpå varandra att den ursprungliga frågan nästan försvunnit ur sikte.

Det är kanske därför absurditeter uppstår. Inte därför att någon medvetet försöker skapa dem, utan därför att själva konfliktens mittpunkt hela tiden flyttas. Frågan som en gång skulle besvaras finns fortfarande kvar, men den ligger begravd under ett berg av nya frågor som egentligen aldrig var början på problemet.

Och det var just den känslan jag satt med när jag läste våra egna mejl långt senare. Det var inte oenigheten som fascinerade mig mest. Det var hur svårt det verkade vara att stanna kvar vid den punkt där ansvar faktiskt kunde uppstå. Där, och bara där, hade orsak och verkan kunnat mötas.

Ja. Problemen började innan! med dina försvinnanden. Din “öl med kompis utan namn”, och späddes på med att du gjorde slut pga ett fel på FB (fb var ju inte viktigt??? märkligt…) och sedan “singel om andra män frågade” samt “Nästanmonogam”. Att vi tvingar vrida och vända är för att du vägrar ta ansvar objektivt! Orsak – verkan! Ville du vara med mig hade du behandlat mig något bättre. HAde du kunnat släpa in mig den natten, vilket tydligen inte gick eftersom du troligt hade besök, hade jag inte behövt ”stå utanför och skrika”.

Jag kände samma sak då… att jag inte var välkommen och du ville bli av
med mig…Kan bara förklara mig med att det där var alltid pga att du höll mig
hemlig och stängde mig ute. Känslan av ”vem ska jag inte få se finns eller vem sär det som inte ska få reda på att jag finns” Det är faktiskt inte konstigt under omständigheterna.Hade du velat vara med mig hade du behandlat mig mycket bättre! Väldigt konstigt. Folk ser först att allt fungerar innan de presenterar till större allmänhet

Om den som man älskar inte önskar det, då glr man inte det på grund av kärlek. Du gjorde det på grund av ego

Vet inte vem av dina ex du förväxlar mig med nu, någon som ville vara
med dig på grund av ego. Nån miljonär kanske??? Som ville ha en ung trofesambo. Men så är inte jag… tråkigt att du vill försöka sätta den stämpeln på mig… Det som INTE fungerar är ju just att du hållit mig hemlig, och i samband med det även säger du är singel om andra män frågar. Jag ser inte r i k t i g t hur du skulle ”Uppylla nåt ego ” hos mig… faktiskt…

Det var heller inte första gången jag såg det hända.

Tvärtom. Samma mekanismer återkom gång på gång. När en kärnfråga blev obehaglig flyttades samtalet. När en handling riskerade att behöva förklaras introducerades en ny konflikt. När en konkret fråga saknade ett hållbart svar kom i stället en ny etikett, ett nytt angrepp eller ett nytt perspektiv.

Det var som om allt fick diskuteras – utom just det som från början behövde diskuteras.

För mig blev det till slut nästan en egen modell för konflikthantering. Inte att lösa konflikter, utan att överleva dem. Genom att hela tiden flytta fokus från handling till känsla, från orsak till verkan, från konkreta frågor till nya berättelser. På så sätt behövde kärnfrågorna aldrig riktigt besvaras.

Det var också därför ord som ”ego” aldrig gjorde mig särskilt klokare. De förklarade ingenting. De besvarade inte varför relationen hölls hemlig. De besvarade inte varför jag presenterades som singel inför andra män. De besvarade inte varför raka frågor gång på gång lämnades obesvarade. De blev bara ännu ett nytt lager ovanpå samma gamla konflikt.

Och det var kanske den största absurditeten av alla. Inte att vi tyckte olika. Utan att de frågor som faktiskt hade kunnat rädda relationen var just de frågor som aldrig riktigt fick stanna kvar på bordet.

Dagen gick.

Jag försökte andas efter hela cirkusen. Efter ännu ett försök att reda ut saker som egentligen inte borde vara komplicerade. Orsak och verkan. Historisk kontinuitet. Frågor som fortfarande låg obesvarade kvar på bordet.

Till slut orkade jag inte tänka mer. Jag duschade. Satte på kaffe. Gick ut i studion. Jag försökte göra det jag alltid gjort när världen blivit för stökig. Jobba.

Efter ett tag kom det sms från henne;

– När kan jag ge dig nycklarna?
– När passar dig?
– Var ska jag komma med de
– När i så fall?
– Vi kan träffas vid bowlbar
– Senare vid boulebar då?

Hon ville lämna nycklarna hon fått till mitt hus. Antar det var för att understryka hon ville avsluta. Hon hade ändå aldrig använt dom så vad spelade det för roll?

Jag fortsatte jobba. Försökte i alla fall. Tog en öl. Självmedicinering. Ångest. Sorg. Oro.

Sorg och ångest kan vara magiska hörnstenar i skapandets olika former. Det lär vara lite som olika droger. Om det, förutom alkohol, vet jag inte mycket. Har aldrig provat. Men alkohol och sorg visste jag desto mer om.

Båda kan, åtminstone till en början, skärpa sinnena. Göra texter ärligare. Musik mer naken. Tankar tydligare. Men det finns en gräns där drivkraften plötsligt kantrar. Där det som nyss gav energi i stället börjar ta den. Där influenserna blir så starka att själva genomförandet påverkas.

Plötsligt kände jag att jag hade hamnat där.

Plötsligt insåg jag att jag faktiskt inte klarade av att möta henne.

– Flåt. Kommer inte. Orkar inte möta och få kyla och hat istället för magisk kram. Har rasat ihop. Älskar dig.

Jag var ute i så pass god tid att jag inte kände det som ett svek. Inte som att hon skulle hinna åka till Bowlbar, stå där och vänta förgäves. Jag skickade ytterligare ett sms. Samma fråga som jag egentligen ställt i olika former under lång tid. Inte för att vinna en diskussion. Utan därför att jag fortfarande inte lyckats förstå.

– Varför sa du att du älskade mig på utsikten?
– För att du frågade? Du ville väl få svar?
– Var det sant?
– Ja
– Frågade inte. Sa jag älskade dig du svarade ka

Jag tog en öl. Sedan en till. Försökte fortsätta jobba. Tvingade mig själv att fokusera på sångpålägg, körstämmor och små detaljer i arrangemanget. Blicken var riktad mot skärmen. Tankarna var någon helt annanstans.

Eftermiddagen gled långsamt över i kväll. Jag satt fortfarande kvar i studion när det plötsligt knackade på fönstret. Först reagerade jag knappt. Sedan vände jag mig om.

Hon stod där.

Utanför fönstret. Hon höll upp nycklarna mot glasrutan och pekade sedan mot brevlådan. Gesten var tydlig. Hon tänkte lägga dem där och åka igen. Bara den bilden kändes nästan overklig. Efter en hel dag fylld av ord, analyser och konflikter stod hon nu några meter bort, på andra sidan glaset, och kommunicerade med gester.

Kanske det mest överrumplande. Att kvinnan jag älskade innerligt. Saknade så jag gick sönder. SOm tillbringat sin dag med att ännu en gång slå slå slå SLÅ SLÅ SLÅ på mig plötsligt stod där. På andra sidan glasrutan.

Det toppade faktiskt dagens tidigare absurditeter.

Jag reste mig och öppnade dörren. Frågade om hon ville komma in.

Hon kom in. Avvaktande. Försiktigt. Jag gick tillbaka till studion. Hon följde efter utan att säga särskilt mycket och slog sig ner i det vi brukade kalla ”tronen”. Den stora snurrfåtöljen stod mitt i den punkt där högtalarna återgav musiken som bäst. Lutade man den bakåt åkte benstödet ut och den blev nästan som en egen liten lyssningsplats.

Jag frågade om hon ville ha någonting att dricka. Ett glas vin eller en öl. Hon tittade på mina ölburkar, gjorde en grimas och konstaterade att mina öl var äckliga. Vin däremot gick bra. Jag hämtade ett glas, hällde upp och ställde det bredvid henne innan jag själv satte mig igen.

Det märkliga var hur snabbt stämningen förändrades. För bara några timmar sedan hade vi skickat mejl till varandra som om relationen redan låg i spillror. Nu satt vi plötsligt i samma rum och småpratade om allt möjligt. Väder. Musik. Småsaker. Som om den där dagen aldrig hade hänt. Som om de hundratals raderna av anklagelser och försök till förklaringar fortfarande låg kvar någon annanstans och väntade på oss.

Vi nämnde dem inte med ett ord. Inte därför att de var lösta. Utan därför att de tillfälligt verkade ha upphört att existera. Det var nästan som om två helt olika verkligheter kunde leva sida vid sida, utan att någonsin mötas.

Jag visste att hon hade skaffat en bil. Som hon sa hyrbil. Hon hade ju hämtad den Onsdag den 16:e. Innan hon åkte till sina barn 16:e-20:e. Jag minns inte alla turer. Men jag vet hon hade den kvar. Jag hade reagerat på att det var en lång hyresperiod. Nu två veckor. Jag funderade på ekonomin. Och vad hon mer skulle använda den till som var värt kostnaden. Hade hon bara använt den för att åka till sina barn hade det ju räckt med 4 dagar.

Jag förstod att bilen i vilket fall inte var relevant just nu. Hon hade druckit. Uppenbart. Det lämnade öppet för Uber eller kommunalt. Jag gissade Uber. Men sa inget.

Jag frågade om hon ville höra vad jag satt och arbetade med. Hon nickade. Jag tryckte på Play och lät låten rulla. Det var egentligen inget märkvärdigt med det. Hon hade hört saker tidigare. Jag brukade ofta spela upp det jag höll på med när någon var i studion. Musik är svår att förklara med ord. Den måste få höras.

Hon lyssnade koncentrerat. Inte på det där sättet där någon sitter och väntar på att låten ska ta slut för att kunna säga att den var ”bra”. Hon lyssnade på riktigt. När något skavde reagerade hon direkt. När något fungerade märktes det lika tydligt. Hon hade åsikter, och hon tvekade aldrig att säga dem.

Det var också här jag upptäckte någonting som senare skulle återkomma många gånger. Hon kunde inte spela ett instrument. Hon kunde knappt hålla en takt om man bad henne klappa händerna. Men hon hörde. Hon hörde detaljer. Och när hon väl pekade på någonting visade det sig förvånansvärt ofta att hon hade rätt.

Jag började plocka isär låten. Gitarrer. Körer. Keyboards. Små detaljer i arrangemanget. Spår efter spår försökte jag förstå vad det egentligen var hon reagerade på. I ett 3.5 minuter långt helvete beståendes av drygt 150 kanaler. Till slut hittade jag det. Den där lilla beståndsdelen som stack ut. Hon log. Och jag fick erkänna det för mig själv.

Hon hade rätt.

Hennes konstnärssjäl. Sinnet för detaljer.

Hennes konstnärssjäl. Sinnet för detaljer. Den fanns där hela tiden. Inte i form av teknisk kunskap eller musikteori. Utan i hennes sätt att reagera på uttryck, balans och känsla. Hon hörde när någonting skavde, trots att hon inte alltid kunde sätta ord på varför.

Kvällen fortsatte i ett märkligt lugn. Vi pratade om allt och ingenting. Lät den ena låten avlösa den andra. Ibland kommenterade hon någonting hon hört. Ibland gled samtalet över till helt andra saker innan vi återvände till musiken igen. Jag drack öl. Hon drack vin. För några timmar sedan hade vi nästan slitit varandra i stycken med ord. Nu satt vi i samma rum och delade musik, som om den där dagen tillhörde någon annan.

På förekommen anledning. Eftersom jag redan hade initierat att bryta ner 150 kanaler i molekyler, så försökte jag roa henne med konceptet ”saker som inte är ämnade att sololyssnas på men som passerar i smeten”. Helt enkelt – allting vi gör är inte så förbannat bra på detaljnivå. Men vi har lärt oss vad vi går iland med.

Plötsligt kom hennes hand upp på konsollen. Hon tog mitt paket med cigaretter. Min första tanke var att hon tänkte ta dem ifrån mig. Hon hade ju avskytt att jag rökte nästan sedan dagen vi träffades. Jag hann nästan förbereda mig på ännu en diskussion om hur äckligt det var, hur dumt det var och hur jag borde sluta.

Men nej.

Hon tog en cigarett. Förde den lugnt till munnen och tände den. Jag satt bara och tittade. Först på cigaretten. Sedan på henne. Instinktivt väntade jag på hostningen. Den där första reflexen som nästan alla får när de försöker dra sitt första halsbloss. Jag hann till och med tänka att jag kanske borde resa mig och öppna toalettdörren.

*Snälla… spy inte på mattan*… eller i ”tronen”*

Ingenting av det hände.

Hon drog ett djupt halsbloss. Sedan ett till. Inte försiktigt. Inte trevande. Inte som någon som experimenterade för första gången.

Hon rökte som jag.

Djupa, lugna bloss. Lät röken vila kvar en stund innan hon drog ner den sista biten i lungorna. Sedan satt hon bara där. Helt avslappnad. Röken fick stanna kvar länge innan hon långsamt blåste ut den. Först genom munnen. Sedan den sista lilla strimman genom näsan.

Jag förstod absolut ingenting.

– Har du rökt förr? Varit rökare? Det har du aldrig sagt…
– Nej… aldrig…

Jag drog mig genast till minnes mitt eget första halsbloss. Busshållplatsen i Djursholm. 1980. Jag hostade. Spydde. Försökte igen. Hostade ännu mer. Spydde ännu mer. Någon värdig debut som rökare var det definitivt inte.

Hon däremot såg ut som om hon gjort det hela livet.

Det var nästan det märkligaste av allt. Inte bara att hon rökte. Utan hur hon rökte. Hela hennes kroppsspråk förändrades. Rörelserna blev långsamma. Avslappnade. Nästan självsäkra. Det var som om jag satt bredvid en annan människa än den jag trodde att jag kände.

Hon var vacker som rökare. Det passade henne på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Arrogant. Nonchalant. Sval. Exotisk. Mystisk. Nästan som en filmfigur. Jessica Rabbit dök faktiskt upp i huvudet, hur märklig den jämförelsen än kan låta.

Oavsett hur mycket jag försökte få ihop bilden lyckades jag inte. Ljög hon? Hade hon rökt tidigare? Eller var hon helt enkelt den enda människa jag någonsin träffat som kunde röka sin första cigarett som om hon aldrig gjort annat?

– Du är sexig när du röker…

Det var det enda jag kom på att säga.

Det var sant.

Och det lät förmodligen fullständigt idiotiskt.

Klockan närmade sig 2 på natten. 6 timmar hade bara försvunnit som absolut ingenting.

Hur många låtar som passerade minns jag inte längre. Förmodligen större delen av den katalog jag hade då. Det var innan nästan all musik började handla om henne. Innan mitt eget projekt fanns. Innan en lång rad singlar, en efter en, skulle komma att kretsa kring den magiska kvinnan från Estland.

Hon blev allt mer hemtam i ”tronen”. Sjönk djupare ner i fåtöljen. Vinet tog slut. Ungefär en och en halv flaska. Själv höll jag mig till ölen. I efterhand har jag ibland tänkt att jag kanske borde ha begränsat hennes tillgång till vinet.

Plötsligt reste hon sig. Hastigt. Skyndade sig mot toaletten. Jag förstod direkt.

Jag höll undan hennes hår. Pratade lugnt. Smekte henne försiktigt över ryggen. Hämtade en fuktig handduk och torkade hennes ansikte när det var över.

Vi gick in i sovrummet.

Hon klädde av sig. Helt. En slarvig hög på golvet. Den här gången lämnade hon ingen markör kvar, som hon gjort vid några tidigare tillfällen. Inga trosor.

Men det var över huvud taget inte läge. Det hade vilken människa som helst förstått om man inte var komplett idiot. Kanske inte hennes ex som försökt våldta henne hade förstått. Men som sagt. Idiot. Och det ligger väl inte i en våldtäksmans natur heller. Att ”förstå om det är läge”.

Jag klädde också av mig och lade mig bredvid henne. Hon hasade sig tätt intill. Lade ansiktet mot mitt.

Plötsligt kom dom. Samma ord som den där kvällen på Fåfängan;

– Jag älskar dig…
– Jag älskar dig…

Hon höll om mig hårdare och hårdare. Som om hon ville krypa in under huden på mig. Efter en stund kände jag hur kroppen började slappna av. Orden blev otydligare. Hon höll på att somna.

Min estniska var fortfarande alldeles för dålig. Och hon var både sömndrucken och berusad. ”Armastan sind” förstod jag. Resten gjorde jag inte. Efter något som lät som ”usumat…” tappade jag bort orden helt. ”Mind mah”. ”Ra lahku”. Eller något åt det hållet. Jag försökte långt senare återskapa ljuden i huvudet. Försökte förstå vad hon hade sagt.

Men jag gick bet.

Det sista man säger i det där tillståndet mellan dröm och verklighet. Jag tror det kan säga ganska mycket. Kanske försökte hon säga mig nåt. Från sitt innersta. Dom där fem-sex-sju meningarna. Ett språk jag inte behärskade. Lite sluddrigt.

Men kanske var det bland dom ärligaste saker hon någonsin hade sagt till mig.

Jag vet inte…

Vad jag vet är att jag somnade lycklig. Och jag vet jag älskade henne. Älskade henne innerligt ur själ och hjärta.

Ensam Om Sorgen

13 juli 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Ibland är inte den största ensamheten att bli lämnad. Utan att vara ensam om sorgen…

– Juni 2026 –

Jag tror inte att hon hade gråtit sedan hon gjorde slut. Inte över mig i alla fall.

För om hon hade gjort det, om sorgen hade funnits där på riktigt och rivit i henne på nätterna, då hade hon inte gjort slut på det sättet hon gjorde. Då hade hon försökt lösa problemen i stället för att försöka få dem att försvinna genom att lägga locket på, kapa alla band och hoppas att tystnaden till slut skulle göra samma arbete som ansvar, samtal och sanning.

Men om hon faktiskt hade gråtit, och på grund av mig, då hade det varit en annan sak. Om det var mina konkreta handlingar som hade orsakat hennes tårar. Mina ord. Mina beslut. Någonting jag gjort för att medvetet såra henne.

Vilken sorts man hade jag då varit? Inte en bra. Inte den man jag trodde att jag var, och definitivt inte den man jag ville vara.

Jag tror att jag förstod att hon en gång kommit till mig därför att hon såg att jag inte var en man som bara ville knulla. Att jag inte skulle svika henne. Att hon någonstans, bakom alla försvar och all vaksamhet, faktiskt litade på mig. Jag vill fortfarande tro det.

Tro att hon såg någonting hos mig. De där egenskaperna som människor nära mig hade påpekat under många år, men som jag själv aldrig riktigt lyckats sätta fingret på eller förstå vad de egentligen bestod av.

Men jag tror att hon såg någonting under alla våra långa nattsamtal. Någonting som fick henne att hoppas. Någonting som fick henne att tro. Kanske såg hon en man som kunde stå kvar när andra gått.

Någon som kunde lyssna utan att omedelbart kräva betalning i kropp, underkastelse eller tacksamhet. Någon som fortfarande trodde att det fanns någonting nästan heligt i att två människor kunde prata sig fram till varandra genom en mörk natt.

Det är därför de första kapitlen heter Tro. Hon ville träffa en man som inte bara ville tömma kuken, utan som ville prata med henne och kunde vara nöjd med att hålla om henne. Och det var jag.

Annars hade hon kanske inte kommit ensam till ett öde hus i skogen. Inte låtit mig sova i samma rum, i samma säng, när träden stod svarta utanför fönstren och det enda som egentligen skyddade henne var hennes egen bedömning av vem jag var.

Eller så brukade hon göra så. Agera omdömeslöst och lämna säkerheten åt slumpen. Vad visste jag egentligen?

Hennes date med sitt ex, mannen som efter relationen enligt hennes egen berättelse hade försökt våldta henne, talade inte direkt för någon felfri riskbedömning.

Att hon trots det hade fortsatt kontakt med honom, och dessutom gick på date med honom, visade faktiskt allt annat än gott omdöme.

Men tanken fanns ändå där. Hur mycket hon än hade sårat mig och hur illa hon än hade behandlat mig var jag förbannat obekväm med tanken på att själv orsaka henne tårar.

Det handlade om mina känslor för henne, men också om någonting djupare. Någon sorts gräns för vem jag fick bli, även när jag var förbannad, förnedrad och sönderslagen inuti. Det var inte den sortens man jag var. Eller ville vara.

Skitsamma. Det var säkert bara en fånig tanke sprungen ur den jag är och den jag fortfarande envisades med att tro att hon var. Jag hade säkert fel.

Det var klart som fan att hon inte skulle gråta över mig. För om hon hade gjort det skulle det betyda att hon hade velat ha mig, och då hade hon gjort någonting åt det för länge sedan.

Då hade hon inte bytt nummer på krogen på fyllan och sedan gått på date med fanskapet. Hon hade inte under två års tid sagt att hon var singel om andra män frågade, trots att hon måste ha förstått hur det sårade mig och skapade osäkerhet. Trots att hon såg hur hennes agerande långsamt skapade en version av mig som hon uppenbart inte tyckte om.

En man som frågade, reagerade, tvivlade och till slut blev den verkan hon sedan använde som förklaring, medan hennes egen orsak stod kvar i mörkret och spelade vara oskyldig.

Det var hennes eget agerande som skapade bråken som till slut fick allting att kantra totalt. Ändå blev det jag som stod där med ansvaret för vraket, som om jag både hade byggt båten, borrat hålet och framkallat stormen. Hon pekade på vattnet i skrovet och sa att det var beviset på att vi inte fungerade. Jag fortsatte peka på hålet.

Där någonstans blev kärleken en rättegång där orsaken aldrig kallades som vittne.

Jag fanns där. Jag hade stått kvar. Jag försökte skänka glädje och jag försökte skänka lycka, även när jag själv fick allt mindre tillbaka att bära mig på. Jag gjorde det under väldigt lång tid, i synnerhet sett till vad jag själv blev utsatt för. Och hade det funnits tårar efteråt, då hade hon kunnat välja ett annat sätt.

Men jag var säker på att de inte fanns. Hon var högst troligt tillfreds och nöjd med sina beslut. Nu kunde hon byta nummer. Hon kunde gå på date. Hon kunde göra allt det där utan att behöva smyga, mörka, ljuga, undanhålla eller bli ifrågasatt. Utan att behöva släcka lamporna och ljuga om att hon inte alls hade besök.

Jag gissade att hon tog väl till vara på alla de chanserna. Att hon levde det liv hon tydligen hade velat ha, befriad från mina frågor och från den där förbannade stolen av fakta som jag envisades med att låta stå kvar mitt i rummet.

Nu kunde ingen längre fråga varför den stod där. Ingen behövde snubbla över den. Hon kunde släcka ljuset och kalla rummet tomt.

Inte alls grät.

Jag var troligtvis ganska ensam om att trots allt bära på en sorg. Ganska ensam om självrannsakan. Ganska ensam om att om och om igen fundera på om jag hade kunnat göra någonting annorlunda, och i så fall vad.

Jag sökte efter min skuld nästan lika ihärdigt som hon verkade söka efter min, med den lilla skillnaden att jag faktiskt hade varit beredd att behålla det jag fann.

Ungefär som jag troligtvis var ganska ensam om att ha varit monogam.

Jag vet inte…

QR-koden

13 juli 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Varsågod…

– 18:e & 25:e April 2025 –

Jag hade hjälpt henne med allt arbete inför vernissagen.

Ett helt eget framtida kapitel. Både vägen dit och vernissagen i sig.

Efterbehandlat alla fotografier på hennes konst. Cirka 30 verk. Anpassat dem för en portfolio i A3-format.

Betydligt mer arbete än jag hade kunnat föreställa mig.

Färger skulle stämma med verkligheten. Verken hade olika storlekar och ur estetisk synvinkel var det nödvändigt att serien av A3-bilder hade någon röd tråd. Kanske max fyra olika bildstorlekar. Bilder skulle skalas. Beskäras.

Men just då visste hon bara halva sanningen.

Vad hon trodde jag höll på med var hennes webshop. Vilket i grunden var samma bildbearbetning. Att allting var A3 visste hon egentligen inte. Eller kanske snarare – tänkte inte på.

Hon var trots allt delaktig i sin webshop. Kanske inte praktiskt. Men med åsikter. Hon verkade entusiastisk. Redan när bara ett fåtal verk låg uppe skickade hon mail och sms och frågade efter hur man kom in. Hon ville visa några kollegor.

Webshopen i sig var betydligt mer komplex än jag tänkt mig. Och egentligen inte alls mitt arbetsområde. Jag fick fråga åtskilliga vänner inom området för att få saker att fungera.

Parallellt med det där höll jag på med en överraskning.

Vernissagen bestod av ett flertal konstnärer. Fysiska utrymmet per konstnär var begränsat. Så – alla fick välja en handfull verk att visa.

Så. Jag fick en ide.

En portfolio. Samtliga verk. Tryckta i A3. I en vacker pärm.

Minimalt med utrymme. Besökare kunde bläddra bland verken. Och om man så önskade – beställa via webshopen.

Åtskilliga provtryck för att säkerställa papperskvalitet etc. Diskussioner med tryckeriet. Jag hade jobbat med dom tidigare i samband med min bästa väns konst.

Jag använde det som betraktades som ”bäst”. Eller vad vi i alla fall kommit fram till som bäst. I samband med min bästa väns konst. Men det var en annan liga. Och en annan budget. Eller ”någon som inte brydde sig om kostnaden”.

Nu fick jag ta det hela själv. Egen plånbok.

Kan inte säga det var ”billigt”.

Men åtskilliga arbetstimmar senare. Det fanns en färdig webshop. Snyggt och prydligt. Med alla verk.

Då återstod bara överraskningen.

Hon skulle låna min bil för att åka och hälsa på sina barn. Jag svängde upp utanför hennes port på angiven tid. Hon kom ut. Hade nog tänkt bara slänga in sina väskor i bilen och åka. Men såg mitt paket.

– Vad har du där?
– En sak. Vi kilar upp så kan du öppna. Det tar bara 5 minuter.

Vi gick upp till henne. Hon öppnade paketet. Eller snarare. Paketen. Jag gav henne dom två små först.

Tryckta vykort. På två av hennes verk.

Hon såg glad ut.

– Men det är inte den egentliga grejen. Varsågod!

Jag gav henne det stora paketet. Hon öppnade.

Alla verken. Tryckta. Högsta kvalitet. Nåt hade inte fått exakt färgåtergivning. Men det gick att korrigera.

Hon verkade faktiskt positivt förvånad.

Det var någon vecka kvar till vernissagen. Jag följde henne senare till Kreatima. Köpte en vacker pärm. Avsedd för just vara portfolio. Betalade. Såg glad ut. Hoppas jag. Trots priset.

Det hade blivit åtskilliga timmar. Totalt kanske 120-150. Jag hade inte räknat. Det fanns ingen fakturamottagare. Det hela var gjort av kärlek. Omtanke. Välvilja.

– 25:e April 2025 –

Det saknades bara en liten detalj. Att vernissagebesökare enkelt skulle kunna hitta hennes webshop. Eller, för den delen, betala.

QR-kod!

Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för hemsidan. Samma med Swish. Ett utskrivet ark med hennes namn. Ett verk. Och QR-kod för Swish.

Varsågod!

Men där gick någonting fel. Det saknades ett enkelt ”tack”.

– Varför har du gjort en kod med min Swish?

Jag förstod inte…

– Ehh… ja… så folk ska kunn betala enkelt. Om dom vill köpa nåt?
– Hur kan du göra en kod med min Swish?
– Ja man tar fram den med korresponderande telefonnummer…
– Det är ju min Swish! Hur har du fått tillgång till min kod?
– Alltså… det är inget ”jag har fått tillgång till”. Det är en tjänst som Swish tillhandahåller. Finns på deras hemsida. ”Skapa QR-kod”. Man skriver in ett nummer och får en kod.

Det verkade inte som om hon helt släppte tanken att jag hade ”på något sätt givit mig själv tillgång till hennes Swish”. Det verkade som att hon delvis förstod hur det hela fungerade, men inte helt släppte min ”skuld” i frågan. Det gled mer iväg.

För egen del förstod jag inte alls att diskussionen ens kunde uppstå.

Om det var en autonomi som av någon anledning utvecklats. Eller kanske snarare invecklats. Till precis snäppet bortom vad som kändes som ett hundraprocentigt sund. Om det var generell misstro mot mig. Eller mot män. Och vad den i så fall var baserad på. Jag lade det åt sidan.

Vad var det värsta som kunde hända? Att hon, i motsats till mig, fick betalt?

Jag tror det hela glömdes bort till själva vernissagen. Hon använde i alla fall trycksakerna med QR-kod.

Det hela glömdes bort lika mycket som det där lilla ordet på fyra bokstäver.

Tack…

Att ordet hade glömts bort. Drunknat i ett hav av misstankar och misstro mot mig. Jag lade det åt sidan. Det var dags för vernissagen. Jag tänkte inte låta besvikelsen vinna. Glädjen över att få ge. Att få hjälpa. Den var fortfarande större.

Fjorton Ord

12 juli 2026 / Författaren / 1 kommentar

En slutsats är inte alltid en förklaring…

– 21:a – 27:e Augusti 2023 –

Total tystnad rådde.

Hon besvarade inte ett enda sms på hela veckan.

På torsdagen den 24:e skickade jag henne 50 röda långskaftade rosor.

Eller, som min omgivning senare skulle komma att mynta det, för varje sak jag kostade på henne – ”nu ofredade jag henne igen”. Inte sällan med tillägg som ”stackars – blev drottningen kränkt av kryssningen?”.

Jag hade ringt floristen redan på måndagen. Jag visste att hon brukade åka till sina inköpsställen på torsdagar, så jag gav henne en enkel instruktion;

– Titta efter det vackraste du kan hitta?!

Blommorna levererades 16:45.

Kärleken gav ifrån sig ett livstecken;

– Sagt och samma svar gäller. Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.

Femtio röda långskaftade rosor. En hundralapp styck. Fjorton ord tillbaka. Det blev dyra ord. Dessutom var det kortare textmässigt än det lilla kärleksfulla kort som följde med buketten. För att inte nämna betydligt kallare känslomässigt.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Må så vara.

Till viss del kunde jag till och med hålla med. Det var minst sagt oerhört svårt att få två människor att fungera tillsammans när den ena kategoriskt vägrade se hur orsak och verkan faktiskt hängde ihop. Inte som teori. Inte som två olika upplevelser. Utan i verkligheten.

Problemet var att hon försökte vända på hela förloppet. Lägga skulden på mig. Göra min reaktion till problemet, samtidigt som orsaken till reaktionen försvann ur berättelsen.

Så absolut.

”Handlar inte om de frågor, vi går inte ihop.”

Jo. Det handlade faktiskt om ”de frågor”. Om ”de frågor” låg till grund för att ”vi inte gick ihop” så var det faktiskt exakt vad det handlade om.

Ett lösryckt konstaterande löste inte ansvarsfrågan.

För om jag verkligen hade förlorat mitt livs kärlek så skulle det givetvis ske på korrekta grunder. Inte därför att jag påstods vara orsaken till någonting som, åtminstone i mina ögon, stred mot all logik. Att vi inte fungerade därför att jag hade reagerat på hur hon hade agerat. Att verkan plötsligt blev orsaken, medan orsaken själv suddades ut. Den ekvationen gick inte ihop.

För hade hon agerat annorlunda hade vi också fungerat annorlunda.

De stunder vi faktiskt sågs fungerade vi. De dagar vi lagade mat tillsammans fungerade vi. De kvällar vi somnade tätt intill varandra fungerade vi. De timmar vi skrattade, planerade, längtade och saknade fungerade vi.

Och de gånger vi inte ännu en gång hamnade där vi alltid verkade hamna – i ännu ett samtal om varför vi inte fungerade – då fungerade vi ju faktiskt.

Det var inte frånvaron av kärlek som skapade haverierna.

Det var allt det andra.

Allt som inte fick frågas om. Allt som inte fick redas ut.

Allt som först förnekades och sedan användes som bevis för att vi inte gick ihop.

Därför gick det inte att bara acceptera hennes slutsats. Om slutsatsen byggde på ett resonemang där orsaken hade gömts undan och bara konsekvenserna låg kvar på bordet, då återstod bara en sak.

Loopen. Den måste redas ut.

Jag gav mig inte.

Hon gav sig inte.

Mitt svar blev därför givetvis speglande:

– Sagt och samma svar gäller. Jag sörjer givet att du inte älskade på samma sätt som jag och att mitt livs kärlek inte ville ha mig. Då kvarstår bara att objektivt lösa ansvarsfrågan. Att orsaken skapade verkan som du anser är ”det som inte fungerar”. Alltså måste ansvar tas för orsaken. Men det kan vi nog lösa hoppas jag!

Femtio röda långskaftade rosor var levererade.

Och medan hon sammanfattade oss med fjorton ord försökte jag fortfarande förstå hur två människor som fungerade så bra tillsammans kunde sluta fungera därför att den ena vägrade prata om det som hade fått dem att sluta fungera. Problem som hade skapats av samma person som vägrade mötas i ett försök att lösa dem.

Det lilla kortet som följde med buketten hade, av naturliga skäl, begränsat utrymme. Hennes sms hade däremot utan större tekniska problem kunnat innehålla åtminstone ett ord till.

Men för all del.

Varsågod…

Värdig

9 juli 2026 / Författaren / 6 kommentarer

Jag försökte inte vårda en relation. Jag försökte få en….

– 9:e Juli 2026 –

Hon hade de facto lyckats göra precis allting till bara en enda stor konstighet. Det absolut mest ironiska i hela berättelsen är egentligen att hon brukade säga att jag var ett mysterium. Att det var jag som var svår att förstå.

Det märkliga med att skriva är att man ibland upptäcker saker man aldrig la märke till medan de faktiskt hände. Små formuleringar. Små nyanser. Ett sätt att svara. Ett tonfall. Hur hon ibland kunde uttrycka sig nästan överlägset. Som om hon redan visste någonting jag fortfarande försökte förstå. Eller all hånfullhet hon kunde lägga in. Inte sällan som en blixt från klar himmel. Jag minns alla såna små gliringar; ”långt ifrån den sexigaste daten hon haft…”, eller att ”jag inte alls såg lika fräsch ut som hennes ex”. Miljonären.

Men det är en helt andra berättelser. Dom kommer längre fram.

Oavsett hur än nya insikter längs resan ur vissa perspektiv försvårade skrivandet så ändrade känslor inte dom faktiska underlagen. Sms. Mail. Dagbok. Anteckningar. Kalender. Foton. Och jag satt med ”det mesta” färdigt. Från Juni 2022 till Juli 2026. Eller kanske längre. Vilket kanske kan kännas märkligt. Tog inte berättelsen slut December 2025? Nej. Relationen tog slut. Relationen som inte fanns. Inte berättelsen. Den tog inte slut. Den fanns. Den skulle finnas för alltid. Punkt.

Jag hade en berättelse att ta till slutet i vilket fall. Någonting som ingen eller inget kunde ändra på. Förutom min fria vilja. Punkt.

However. En sak jag återkommit till gång på gång är hur hon alltid sa att ”vi egentligen inte hade några fina stunder”.

Jag sa emot varje gång. Inte därför att jag försökte vinna en diskussion, utan därför att jag verkligen tyckte att hon hade fel.

Jag hade ju mängder av minnen som jag upplevde som fina. Jag kunde räkna upp dem hur länge som helst. Kvällarna hemma. Kvällarna framför öppna spisen på gården. Fisketur. Resorna. Tallinn. Promenader. Alla gånger hon höll min hand. Alla gånger hon ville pussas. Alla gånger vi hade sex. Alla gånger hon sa att hon älskade mig. Alla hjärtan hon skickade i sms. Bowling. Boule. Oändliga restaurangbesök. Teater.

Jag sa emot därför att jag faktiskt ansåg att hon hade fel. Eller… kanske därför att jag trodde hon hade det.

Eller. Kanske därför att jag behövde tro på det.

Fast med facit i hand har jag börjat undra om jag egentligen förväxlade en fin stund med hoppet om en fin stund.

Hoppet om vad den där kvällen skulle kunna bli. Hoppet om vad den skulle kunna leda till. Hoppet om att det den här gången äntligen skulle bli lugnt. Att den här gången kanske vi verkligen blivit ett vanligt par.

För samtidigt hade hon kanske rätt. Jag förstod bara inte ur vilket perspektiv hon hade rätt.

Det var egentligen två meningar hon återkom till under flera år. Två meningar som jag då avfärdade därför att jag tyckte att verkligheten visade någonting helt annat. Den ena var: ”Vi är inte tillsammans och kommer aldrig att bli det heller.” Den andra var: ”Vi hade inga fina stunder.” Jag blev upprörd när hon sa så. Idag, när jag tittar tillbaka på allting, inser jag att;

Det fanns aldrig någon trygghet.

Det fanns aldrig något självklart ”vi”.

Jag visste aldrig riktigt vad som gällde.

Jag visste aldrig om nästa vecka skulle se ut som den här, eller om allting plötsligt skulle vara över igen. Jag visste aldrig om en underbar dag på Sandhamn skulle slå om till total iskyla på två sekunder och avslutas med hennes ”vi fungerar inte”.

Jag visste inte om en underbar date plötsligt skulle implodera i ett totalt vansinnesraseri på grund av hennes svartsjuka.

Och framför allt…

Hon hade rätt när hon sa att vi inte var tillsammans. Jag förstod bara inte ur vilket perspektiv hon hade rätt. För jag tittade på allt vi gjorde. Hon tittade kanske på allt vi aldrig blev.

Jag hoppades vi skulle bli tillsammans. Jag önskade vi skulle bli tillsammans. Jag trodde vi var tillsammans. Jag trodde vi var tillsammans på grund av hur hon uppförde sig. Ibland. I bland i handlingar. Det hon kallade ”visa kärlek”.

Men…

Nej. Faktiskt var vi aldrig tillsammans. Vi råkade swipea på Tinder. Hon kom hem till mig några gånger. Vi drack vin. Vi hade sex. Vi sov tillsammans några gånger.

Men allt det där är egentligen fortfarande bara en rad händelser.

Det är inte automatiskt en relation. Det är inte automatiskt att vara tillsammans. Det är bara människor som gör saker tillsammans. Skillnaden förstod jag kanske inte förrän flera år senare.

Kombinationen av det hon visade ibland.Det hon kallade ”visa sin kärlek”. Och mina förhoppningar. Min högsta önskan. Den blev till slut det som blev totalt ödesdigert för mig. Det som skulle komma att orsaka all smärtan. All gråt. All ångest. Och som kanske sämst – få mig att försöka bevisa mig värdig ännu en gång. Försöka ge mer. Försöka vrida in och ut på mig själv.

För att duga. För att bevisa mig värdig henne. Hennes ”kärlek”.

Jag hoppades att vi skulle bli tillsammans. Jag tolkade hennes handlingar som att vi redan var det. Ibland. Inte alltid. Ibland.

Men enligt henne var vi inte tillsammans. Jag ville bara inte förstå hennes ”jag är singel om andra män frågar”.

Men hon hade rätt. Mer än rätt. Vi var bara ”inte tillsammans” endast ”när andra män frågade”. Vi var inte tillsammans. Alls.

Jag ville att vi skulle var det.

Det är en satans djävla skillnad.

Kanske hade vi inte heller några fina stunder. Inte egentligen. För hur fin är en stund om man samtidigt går på glas? Om man hela tiden står på tå därför att man inte vet vad som gäller. Om man ständigt är rädd att säga fel ord. Rädd för nästa tvära kast. Rädd för att en varm kväll plötsligt ska förvandlas till total iskyla. Rädd för att handen som nyss höll ens egen plötsligt inte längre ska vilja röra vid en. Rädd för att ett ”jag älskar dig” några timmar senare ska ersättas av ett ”vi är inte tillsammans”. Var stunden innan verkligen fin då? Eller var det bara jag som desperat hoppades att den skulle få fortsätta vara det?

Det kanske mest smärtsamma av allt är att jag idag inser att nästan allt jag gjorde egentligen hade samma syfte.

Jag försökte inte vårda en relation. Jag försökte få en.

Jag försökte visa mig värdig. Värdig att bli älskad. Värdig att hon skulle vilja leva tillsammans med mig. Jag försökte visa att jag gick att lita på. Att jag gick att satsa på. Att jag var värd att bygga ett liv med.

Problemet var bara att jag försökte göra mig värdig en relation med en kvinna som gång på gång sa att hon inte ville ha den med mig. Det märkliga är att jag nästan aldrig ställde mig den omvända frågan.

Var hon egentligen värdig mig?

Den frågan ställde jag mig aldrig…

Jag försökte visa mig värdig en relation med en kvinna som uttryckte sig i termer av att hon var ”Nästanmonogam”, och ”singel om andra män frågade”. Som behandlade mig som om jag verkligen behövde visa mig värdig henne. Gång på gång.

En kvinna som aldrig gav nog för stabilitet eller trygghet. Bara tillräckligt lite för att jag inte skulle gå. Ändå var det hela tiden jag som försökte kvalificera mig. Inte hon.

Jag gav henne allt jag kunde komma på därför att jag trodde att det var så man byggde ett liv tillsammans. Två lyxkryssningar för närmare tvåhundratusen kronor. Resor till Tallinn. Rosor och andra blommor för långt över tvåhundratusen kronor under fyra år. Julklappar. Födelsedagspresenter. En förlovningsring hon sammanlagt bar fyra gånger. Fyra gånger. Varav en av gångerna enbart för att ta ett fotografi.

Jag försökte dessutom hjälpa henne in i konstvärlden. Jag försökte öppna dörrar. Hennes konst uppmärksammades i både dagspress och månadspress.

Jag gjorde allt detta därför att jag trodde att jag investerade i en relation. Jag gjorde det av kärlek.

Jag försökte bygga ett liv med henne. Hon verkade fortfarande fundera på om hennes förstaval för kommande torsdag skulle bestämma sig. Så hon visste vad hon skulle svara på min fråga om att gå på date den kvällen.

Idag ser jag samma händelser på ett helt annat sätt.

Jag lade inte all den där tiden, kärleken, omtanken, energin och pengarna på en relation.

Jag lade dem på försöket att få en relation.

Jag lade dem på försöket att bli vald av en människa som uppenbarligen inte ville välja mig. Vald av en människa som samtidigt verkade hålla dörren öppen åt andra håll.

En människa som inte ville vara rak. Som dolde saker. Som undvek frågor. Som inte ville förklara sig själv, samtidigt som hon återkom till att hon själv ville bli förstådd. Som inte ville stå för mig eller ”oss” öppet. En kvinna som uppenbart, rakt i ansiktet på mig, gång på gång underströk och med största tydlighet visade att jag faktiskt inte var hennes prio ett.

Hon kunde säga hon inte visste om hon kunde ses en viss dag. Frågade jag vad hon skulle göra så visste hon inte. Jag avvaktade. Hon visste fortfarande inte. Jag tillät mig stå där. Vänta på att hennes första val skulle besluta något. Och ta emot smulorna.

Oavsett vad jag gjorde eller sa så verkade det aldrig riktigt duga. Som sämst kunde mina ansträngningar till och med resultera i rena hån. Att jag var ”desperat”.

Nej.

Desperation handlar om rädsla att bli ensam. Att inte uppnå en verkshöjd, eller ha några som helst kvaliteter som skulle få någon partner att välja dig. Någonsin.

Kärlek handlar om viljan att dela sitt liv med någon. Skillnaden är enorm.

Jag var verkligen inte desperat. Jag hade ingen som helst anledning att vara desperat. Det var faktiskt absolut inget fel på mig. Tvärtom, om jag nu ska vara helt ärlig.

Jag är rolig. Intelligent. Verbal. Omtänksam. Ser, enligt andra, förbannat djävla bra ut. Jag har ett arbete jag älskar. Ett liv jag trivs med. Intressanta människor omkring mig. För vad det är värt – kända människor. Jag har stor kuk. Bra i sängen, säger dom. Förbannat bra till och med. Jag har kontakt med mina känslor. Jag är inte orolig för om jag kan köpa det jag behöver i morgon. Eller veckan efter. Jag är trogen. Monogam. Lojal.

När jag läser den där uppräkningen idag låter den nästan som kontaktannonsernas kontaktannonser. Det fattas bara att jag skulle skrivit att jag tycker om långa promenader och italienskt rödvin.

Men poängen är egentligen en helt annan.

Jag behövde inte vara desperat.

Jag var allt annat än desperat.

Jag var kär.

Jag älskade.

Men.

Jag försökte även göra mig värdig någon som redan från början verkade ha bestämt sig för att jag aldrig skulle bli det.

Och det är kanske den sorgligaste insikten av alla.

Tänk om jag hade lagt all den där kärleken på en faktisk relation istället. På en människa som redan ville vara tillsammans med mig.

Tänk om jag hade lagt all den där kärleken på någon som inte krävde att jag först skulle kvalificera mig till att eventuellt bli älskad.

Eller kanske snarare. Eventuellt kvalificera mig till att hon skulle sluta vara ”nästanmonogam”, eller kvalificera mig till att hon inte längre skulle säga ”Hon var singel om andra män frågade”.

För när jag idag hör hennes ord igen låter de inte längre som motsägelser.

De låter som den enda konsekventa linjen hos henne. Genom nästan fyra år.

”Vi är inte tillsammans och kommer aldrig att bli det heller.”

Och efteråt:

”Vi hade inga fina stunder.”

Hon hade nog rätt. Det kan ha varit en språkförbistring som gjorde att hon uttryckte det fel. Vad hon egentligen menade;

”Vi var aldrig tillsammans och skulle aldrig komma att bli det heller.”

Så… om hon inte ansåg att vi var tillsammans. Om hon var så säker på att hon inte kände för mig. Inte älskade mig. Inte såg mig som representativ för hennes syften. ”Mannen som bodde på Kungsholmen”. Inte såg någon som helst framtid med mig. Med oss.

Varför i hela helvetet då alla dom där stunderna?

Dom hon senare inte ens ansåg var särskilt många. Dom hon inte ens ansåg var särskilt fina.

Men dom där stunderna när hon höll min hand.

När hon pussade mig.

När hon sa att hon älskade mig.

När hon, med sina egna ord, ”visade sin kärlek”.

Hade alla frågor kokat ner till en enda fråga?

Varför dom stunderna?

Augustiförvirring

8 juli 2026 / Författaren / 8 kommentarer

Man vänjer sig inte vid oklarhet. Man vänjer sig bara vid att leva i den…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️
– Det var otroligt mysig få sova med dig och kramas hela natten. Jag sov gott!

Jag fick inget svar. Så jag tog upp samma tråd igen. Något senare;

– Hoppas du åxå tyckte det var mysigt. Det kändes så… du låg tätt omslingrad

Jag fick fortfarande inget svar. Något senare skickade jag henne en länk till Kulturveckan. Och fick svar;

– Som vi nämnde ig
– Ja…Jag går gärna med dig på några event om du vill ☺️
– Ja, vi kan gå på ngn
– Hoppas du får mysig brunch med Kristina
– Tack

Hon hade berättat att hon skulle gå på brunch. När svaret till slut kom var brunchen sedan länge över. I min värld är brunch fortfarande just det. En sen frukost. En tidig lunch. Inte någonting som pågår tills dagen nästan blivit kväll. Jag reagerade egentligen inte så mycket då. Jag noterade det bara. Lade det någonstans bland alla de där små detaljerna som verkade obetydliga var för sig, men som med tiden började bilda ett mönster.

Det blev tyst. Ända till 22:45. Hennes kärleksfulla och uttömmande sms;

– Sov gott!

– 7:e Augusti –

Redan 13:57 dagen efter skickade hon ännu en kärleksfull hälsning;

– Hoppas att du har haft en fin dag!

Jag svarade. Men responsen var minst sagt lågmäld. Hon återkom vid 17-tiden;

– Har du snickrat idag?
– Nej… jobbat i studion pga regn. Vad hittar du på?
– Vilar
– Vill du gå en promenad sen? 🙏🏻
– Nej
– Vadådå?

Ännu en gång uteblev svaret.

Jag gjorde några ärenden istället för att sitta hemma och vänta på svar som, om de överhuvudtaget kom, förmodligen skulle fortsätta i samma stil. Korta. Informativa. Praktiskt användbara. Men nästan helt utan värme.

Vägen gick förbi Plantagen. Där stod den. En enorm Hibiskus. Fullständigt magnifik. Jag såg den och tänkte inte särskilt länge. Den skulle hem till henne. Den fick en fin kruka. Jag lyfte in den i bilen och körde direkt mot hennes lägenhet.

I mitt huvud var det egentligen en av de där fullständigt självklara sakerna man gör när man tycker om någon.

Det knackar på dörren. Där står ens pojkvän med en stor blomma. Inte för att han gjort något fel. Inte för att han vill bli förlåten. Inte därför att någon fyller år. Bara därför att han älskar en.

För mig var det nästan själva definitionen av en vardaglig kärlekshandling. Att det skulle kunna uppfattas på något annat sätt fanns faktiskt inte på kartan. Jag måste ha missat någonting.

Jag gick in genom porten. Ställde mig utanför hennes dörr. Knackade. Ingen öppnade. Ingen hemma. Redan där hade min ”scen” havererat. ELler ja. Den kunde ju ha havererat mer om hon varit hemma. Öppnat. Och haft en annan man där. Men men…

Jag ringde henne.

Hon svarade att hon inte var hemma. Hon ville inte säga var hon var. Bara att hon skulle vara hemma ”snart”. Hur snart visste hon inte. Jag frågade om hon kunde uppskatta tiden. Hon drog på svaret. Nej… det kunde hon inte. Så jag väntade.

Till slut kom hon gående. Där stod jag fortfarande kvar. Med den stora Hibiskusen i händerna.

Jag hade nog föreställt mig nästan vilken reaktion som helst. Ett leende. Ett skratt. En kram. Ett ”men herregud”. Någonting. Vad som helst. Istället möttes jag av känslan av att jag snarare ställt till med ett problem än gjort henne glad. Som om jag klivit över en gräns jag inte visste fanns. Som om jag gjort något fel. Som om min blotta närvaro blivit ett intrång.

Vi började småprata. Efter bara en liten stund gled hennes blick ner mot telefonen. Sedan igen. Och igen. Det såg nästan tvångsmässigt ut. Inte som någon som väntar på ett viktigt samtal, utan som någon som letar efter någonting. Eller kanske väntar på någonting.

Samtalet mellan oss dog långsamt bort. Kvar stod jag med känslan av att det pågick en helt annan dialog. En dialog jag inte hade tillgång till, men vars innehåll ändå verkade styra hela hennes närvaro.

Till slut frågade hon om jag ville följa med upp med blomman. Vi gick upp. Jag ställde den på bordet. Den fyllde nästan hela rummet. Inte fysiskt. Men i aura.

Jag hade egentligen tänkt åka hem direkt. Då frågade hon plötsligt om jag ville ha mat.

Ja. Jo. Det ville jag gärna. Fast egentligen hade det räckt med nästan vad som helst. En kopp te. En smörgås. Fem minuter vid köksbordet. Någonting som kändes sådär självklart som jag alltid föreställt mig att en relation skulle kännas. Att pojkvännen kommer förbi med en blomma, och så blir han kvar en stund därför att det är fullständigt naturligt. Inte därför att någon planerat det. Inte därför att någon bjudit in. Bara därför att det är så livet ser ut.

Vi åt tillsammans. Satte oss en stund i soffan. Småpratade. Sedan åkte jag hem.

Tio minuter senare kom ett sms.

– Tack för blomman och mysig kväll
– Tack för mat och mysig kväll ❤️

– 8:e Augusti –

Hennes första sms kom redan 07. En bild på Hibiskusen. Den stod på balkongen. I regnväder. Jag svarade;

– Hibiskusen ville nog bara göra dig glad sin första morgon hos dig…

Jag fortsatte efter några minuter;

– Det är den internationella orgasmdagen idag
– Det kan du inte missa att fira
– Vill du fira den med mig? 🤪 Bio och ett glas vin torsdag kväll? ☺️
– Tack att du frågar, vet ej än
– Ok? Vad ska du göra annars då?
– Har mycket att göra och behöver vila också
– Ok… jaja.. ingen fara… vi får se hur det ser ut för oss när det närmar sig… ☺️tänkte det var trevligt när du var ledig…
– Förstår, tack🙏
– Inget tacka för! Ville bara tillbringa tid tillsammans . Bara så jag fattat… ”datear” vi fortfarande exklusivt, och har inte sex med andra? ( även om vi inte har sex)?
– Jag har inget annat på g
– Jag ville bara veta innan, om du plötsligt får någon på g, så det blir juste ☺️🌹
– Ja, säger till innan
– Toppen!

Jag var ärligt talat osäker på vilken relation vi egentligen levde i. I ena stunden sa hon att hon skulle säga att hon var upptagen om andra män frågade. I nästa sa hon att vi inte var tillsammans. För mig gick de två påståendena inte riktigt att få ihop.

Att vara upptagen betydde, åtminstone i min värld, att man just inte var tillgänglig för någon annan. Därför blev hennes svar, ”Jag har inget annat på gång”, märkligt. Det beskrev ett nuläge. Inte en relation. Precis som hennes ”nästan monogam” beskrev det ett tillstånd, men inte några spelregler.

Jag gjorde därför något jag kom att göra många gånger under de här åren. Jag slutade försöka förstå logiken och började istället spegla den. Om det var så här hon definierade verkligheten fick också jag göra det.

Inte därför att jag tyckte om den. Utan därför att det var det enda sättet att se till att vi åtminstone levde efter samma premisser.

Det var exakt samma sak som tidigare när hon sagt att hon var singel om andra män frågade. Min första tanke var aldrig att protestera. Min första tanke var att dra slutsatsen fullt ut. Om hon var singel, då var också jag singel. Allt annat hade inneburit att samma situation gav två olika regler beroende på vem av oss den gällde.

Det normala hade kanske varit att låta konsekvensen ligga någonstans i framtiden. Om en månad. Om tre månader. Den dag den faktiskt blev aktuell. Men då hade hon fortfarande haft ett övertag. Jag valde därför något helt annat. Min formulering gjorde konsekvensen omedelbar. Den inträffade inte senare. Den inträffade i samma ögonblick som premissen uttalades. För mig var det egentligen inte märkligt alls. Krångel föder krångel. Lika för lika. Samma regler. Samma sekund.

I min värld var det inte heller särskilt märkligt att ett ”vet inte än” följdes av någon sorts förklaring. Inte en lång redogörelse. Bara någonting. Vad var det som gjorde att svaret inte kunde bli ja eller nej? Vad var det som behövde falla på plats? För mig betydde ordet ”än” att det redan fanns någonting annat med i ekvationen. Någonting som först behövde avgöras innan hon visste om hon ville gå på date med mig. Det var egentligen inte själva ordet som skapade frågorna. Det var frånvaron av allt runt omkring det.

Jag släppte ändå resonemanget. Jag hade hittat ett recept på en soppa som lät fullständigt fantastisk. Tog ett varv genom Östermalmshallen och handlade allt som behövdes. Grönt. Färska örter. En hummer. Ostar. Bröd. Små detaljer som tillsammans skulle bli en middag. När allting låg uppdukat på köksbänken såg det nästan ut som ett stilleben. Jag tog en bild och skickade den till henne.

– Jag ska göra ett nytt mästarrecept i morgon… varit och handlat och ska testa nåt nytt
– Wow, vad är det?
– En soppa… med tillbehör
– Kommer du få besök?
– Tror jag inte. Varför fråga?
– Du säger att du gillar inte laga mat för sig själv
– Det gör jag egentligen inte. Självklart inget besök. Du sa ju vi datear exklusivt
– Du kanske får en inklusive date
– Vill du det?
– Du får göra som du vill
– Vi sa VI datear exklusivt. Då håller man ju det? Eller?
– Du kan ju ändra dig
– Då säger jag till innan att jag inte vill med dig INNAN jag är öppen för andra
– Tack 🙏

Dagens konversation hade tagit slut.

Om hennes frågor och resonemang bottnade i svartsjuka, osäkerhet eller i hur hon själv valde att leva hade jag ingen möjlighet att veta. Jag försökte inte ens dra några säkra slutsatser. Det enda jag med säkerhet kunde konstatera var att logiken började vika undan under våra fötter. Den gick fortfarande att följa, men bara om man accepterade att samma ord kunde betyda olika saker från en dag till en annan.

Samma relation kunde vara exklusiv och inte exklusiv. Samma framtid kunde vara självklar och samtidigt fullständigt oviss. Det var som om hela konstruktionen stod upprätt, men bara så länge ingen råkade ställa den enkla frågan hur den egentligen bar upp sig själv.

– 9:e Augusti –

Hennes sista sms kvällen innan hade egentligen inte lämnat någon större lust att själv ta initiativ till en ny konversation. Så jag lät dagen gå. Jobbade. Gjorde det jag skulle. Först en bit efter fem på eftermiddagen kom hennes första sms;

– Go’dag! Vadhar du hittat på idag?
– Jobbat i studion… gjort ärenden.. Vad blev lunchen? ☺️
– Samma som igår… lax med pasta 🤪
– Vad blir middag då?
– Vet inte 🤷🏼‍♀️Får se vad det blir om det blir ngt…Har du kokat klart mästarsoppan?
– Ja. Tänkt på dig .❤️🌹
– Tack 🙏
– Ka?
– Ja, har tänkt på dig. Vad jobbar du med idag mm
– Har du fått svar om i morgon? Bio?
– Nej, har inte fått ngt svat
– Vad är alternativet då?
– Vad menar du?
– Som du funderar på istället för bio md mig=?

Det märkliga var egentligen inte frågan. Det märkliga var att den överhuvudtaget behövde ställas. Om hon väntade på ett besked fanns det rimligen ett alternativ. Någonting som först måste falla på plats innan hon visste om hon ville träffa mig. Jag frågade inte därför att jag ville kontrollera henne. Jag frågade därför att jag försökte förstå den verklighet jag förväntades förhålla mig till.

Inget spontant svar på att jag tänkt på henne. Inte som det var första månaden vi sågs. Även om jag vant mig vid det, och oftast inte väntade mig något svar på känsloyttringar, så skickade jag alltid frågan. Var det besvarat?

Var det konstigt att fråga henne vad alternativet var? Vad som gjorde att hon inte visste om hon ville gå på date med mig? Hon hade inte fått svar. Alltså fanns ett alternativ. Det gav tre slutledningar.

Hon hade ett alternativ.
Hon ville uppenbart inte säga vad det var.
Jag var på reservplats.

Dum som jag var fortsatte jag med det jag höll på med. Och skickade henne ytterligare sms;

– Vad gör du då?
– Tittar på internet
– Vad?
– Läser om bilar
– Ska du köpa?
– Vet ej
– Trodde inte du ville ha bil i city

Det var som vanligt. Inte direkt spontant. Inte direkt inkluderande. Eller informativt.

Dum som jag var fortsatte jag ändå precis som vanligt. Klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Jag frågade vad det blivit till middag.

– Vad blev det för middag?
– Gissa

Jag svarade inte med någon maträtt. Jag svarade med hela menyn. På estniska;

– Rukola-, nõgese- ja Wrangebäcki juustu supp. Peal tüümian ning röstitud piiniapähklid või päevalilleseemned. Küüslauguga praetud leib homaari, kitsejuustu ja koduse pestoga. Smålandsöl (5,2%).
– Oioioi… va smaskigt du har haft!!

Ja. På svenska hade det väl blivit ungefär: Soppa på ruccola, nässla och Wrångebäck-ost. Toppad med timjan och rostade pinjenötter samt solroskärnor. Vitlöksstekt bröd med hummer, getost och hemgjord pesto. Smålandsöl, 5,2 procent.

Jag hade börjat göra det där ibland. Skriva på estniska. Inte för att imponera. Inte för att jag kunde språket särskilt bra. Utan därför att det fick henne att le. Det blev en liten lek mellan oss. En av de där små sakerna som egentligen inte betydde någonting alls. Men som ändå gjorde det.

Jag skickade en bild. Inte på maten. Utan på kassen. Jag hade ställt den bredvid den lilla statyn utanför hennes hus så att det såg ut som om statyn stod och höll i den.

– 😳

Jag kunde inte låta bli. Skickade en bild till. Och en till. Matlådorna. Foliepaketen. Allt som låg färdigt.

– 😳😳😳
– Matlåda till i morgon ingår
– Är du här?
– Nej katten har handlat och skickade bilden till mig.
– Hämta din middag! ☺️❤️

Några minuter senare kom hon ut genom porten. Hon tittade först på mig. Sedan på maten. Sedan tillbaka på mig igen. Det var nästan som om hon försökte förstå vad hon egentligen såg. Inte bara att jag stod där. Utan omfattningen av alltihop;

– Ska du följa med upp?

Jag hade egentligen inte tänkt det. Tanken var bara att lämna maten och åka hem igen. Hon hade ju så mycket omkring sig, sa hon. Jag tänkte att hon ändå måste äta. Det var egentligen hela idén. Att någon jag älskade skulle komma hem efter jobbet och slippa fundera på middagen. Inte mer komplicerat än så.

Väl i hennes kök packade jag upp. Förklarade vad det var. Hur hon skulle värma. Hon sa det var alldeles för dyr mat. Alldeles för mycket mat. Alldeles för mycket besvär för mig.

– Vi kan dela på det! Det räcker till båda!

Hon ville vi skulle dela. Äta tillsammans. Jag hade ärligt bara provsmakat ännu. Det var inte därför jag tvekade. Jag tvekade mer för att jag inte förstod kontexten.

Vi åt tillsammans. Hon smakade. Frågade lite om soppan. Jag berättade vad som fanns i den. Hon kokade te. Kvällen blev märkligt stillsam. Nästan försiktig. Som om allt det där som varit kantigt de senaste dagarna för en stund lagt sig åt sidan. Hon kom närmare. Ville kramas. Vi satt mest tysta.

Jag tog inte upp biofrågan igen. Inte heller om hon fått sitt svar. Inte om alternativet. Inte om någonting av det som bara några timmar tidigare upptagit mina tankar. Det kändes oviktigt just då. Jag ville inte vinna någon diskussion. Jag ville bara få sitta kvar en stund.

Då sa hon det.

– Jag älskar dig…

Hon sa det plötsligt. Från ingenstans. Tyst.

Jag åkte hem. Det var arbetsdag för henne i morgon. Tidigt.

5 minuter efter att jag åkt kom sms;

– Tack så jättemycket för en god middag! 🙏😘
– Tack
– Och trevlig sällskap 😘
– Det var mysigt kramas ❤️🙏🏻
– Hoppas att du kom fint hem! Tack en gång till🙏😘 Sov gott ❤ Tack själv för mysig kväll! ❤️ Älskar dig!

– 10:e Augusti –

Torsdag.

Hon hade fortfarande inte ”fått svar”. Det som kvällen innan verkat vara det som avgjorde om hon kunde gå på bio med mig eller inte hade fortfarande inte fallit på plats. Åtminstone var det så jag uppfattade situationen.

Redan 06:45 kom hennes första sms.

– Ha en fin dag! 🌞☕
– Tack detsamma!

Jag skickade ett sms och frågade om hon bestämt sig. Inget svar. Fyra timmar gick. Till slut ringde jag istället.

Hon sa att hon skulle ha hemmakväll. Jag vet faktiskt inte om jag trodde på det. Om det verkligen var en hemmakväll. Eller om den där personen hon väntade besked från till slut hade hört av sig. Kanske i sista stund. Kanske därför att hon inte varit hans första val heller.

Men det där var just problemet.

Jag visste inte.

Och jag började allt mer fundera över hur liten möjlighet jag egentligen hade att ta reda på det.

Hon ville i alla fall inte ses. Hon underströk ännu en gång att det skulle bli hemmakväll.

Jag försökte istället flytta blicken framåt. Till helgen. Frågade om vi kanske skulle åka och plocka svamp tillsammans.

Svampplockning var verkligen inte min stora passion. Långt därifrån. Hade jag fått välja mellan en konsert, en storstad, en restaurang eller flera timmar i skogen hade skogen kommit sist nästan varje gång. Men det spelade egentligen ingen roll. Hon tyckte om att plocka svamp. Då ville jag gärna göra det tillsammans med henne. Dessutom hade jag bil. Det gjorde det betydligt lättare att ta sig till riktigt bra svampmarker än om hon skulle åka ensam.

För mig var det egentligen ganska enkelt. Kärlek handlar inte särskilt ofta om att göra det man själv helst ville. Den handlade minst lika mycket om att ibland göra det min partner älskade. Bara därför att jag ville se henne glad.

Det var där hon la sin kommentar. Hennes svar på att jag föreslog vi kunde plocka svamp i helgen.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Jag reagerade egentligen inte särskilt mycket där och då. Samtalet fortsatte. Avslutades som de nästan alltid gjorde. Jag sa:

– Puss, jag älskar dig…

Och som så många gånger tidigare möttes orden av tystnad.

– Du måste verkligen vara desperat?!

Hade samma samtal inträffat en annan kväll, kanske efter ett par glas vin, är det inte alls säkert att jag låtit kommentaren passera. Då hade jag nog sagt det jag faktiskt tänkte. Efteråt. Att jag verkligen inte var desperat. Och att jag verkligen inte heller hade någon anledning att vara det. . Jag visste vem jag var. Jag visste hur jag betraktades. Jag visste vad jag hade att erbjuda. På alla plan.

Men jag hade hållit vår överenskommelse. Jag drack inte längre hemma. Jag köpte inte hem alkohol. Däremot tappade jag all lust att sitta kvar innanför de fyra väggarna den kvällen. Jag behövde komma ut. Inte för att fly någonting. Bara för att röra på mig. Ta en promenad. Kanske sätta mig någonstans och dricka ett glas vin. Kanske två.

Jag duschade. Fixade håret. Borstade tänderna. Tog på mig vanliga kläder. Inte festkläder. Bara jag. Sedan beställde jag en Uber.

Klockan var fortfarande så pass att Systembolaget och butikerna i köpcentrumet intill hennes lägenhet fortfarande var öppna. Jag bad Ubern stanna till. Det blev ett beslut taget mer på känsla än eftertanke.

Hon hade ju sagt att hon var trött. Skulle ha hemmakväll. Ensam.

Jag började fundera över vad en kvinna som skulle ha hemmakväll ensam kanske kunde uppskatta. I alla fall om jag fick välja. I min bok såg listan ungefär ut så här;

Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut Rosé, 2008

Choklad

25 långskaftade röda rosor

Vad kunde egentligen utfallet bli?

Ett – hon fick lite tillbehör till sin hemmakväll. Väl bekomme.

Två – hon hade sin prio ett där. En annan man.

Tre – hon var inte hemma överhuvudtaget.

Jag insåg att samtliga utfall faktiskt skulle ge mig någonting.

Som sämst skulle jag få ett svar en gång för alla. Och skulle alternativ två eller tre visa sig vara sanna – att en annan man var där, eller att hon helt enkelt ljugit om sin hemmakväll – då skulle champagneflaskan, rosorna och chokladen istället hamna i händerna på första bästa kvinna jag mötte längs Norr Mälarstrand. Jag skulle önska henne en trevlig kväll och sedan bara gå vidare.

Kvällen skulle inte bli bortkastad oavsett.

Kvinnan i fråga skulle förmodligen långt senare berätta för sina väninnor om någon fullständig stolle som såg ut som en musiker. Kanske från Mötley Crüe. Som räckte över rosa bubbel, tjugofem långskaftade rosor och choklad för nästan fem tusen kronor, önskade henne en trevlig kväll och sedan bara gick vidare. Inget ragg. Ingen replik. Ingenting. Bara Ha en trevlig kväll. Och går…

Humor.

En halvtimma senare ringde jag henne. Hon svarade direkt. Jag sa att jag inte hade tänkt hälsa på. Jag visste ju att hon var upptagen med sitt. Jag hade bara någonting jag ville lämna till henne. Hon sa att hon skulle komma ner.

Någon minut senare öppnades porten. Hon kom ut i morgonrock. Men samtidigt märkbart tillfixad. Det var just kombinationen som fick mig att reagera. Morgonrocken signalerade hemmakväll. Resten signalerade någonting helt annat.

Hon tog emot champagneflaskan, rosorna och chokladen. Någon glädje hann jag egentligen aldrig uppfatta. Istället kom utskällningen nästan direkt. Jag respekterade inte att hon ville vara ifred. Att jag kommit dit överhuvudtaget var fel.

Jag sa inte särskilt mycket. Vände mig om och började gå därifrån. Efter en stund skickade jag ett sms.

– Sorry jag störde när du höll på _göra_dig_i_ordning_ inför din ”hemmakväll”.

Jag började gå. Utan någon egentlig riktning. Till slut hamnade jag nere vid Norr Mälarstrand. Satte mig. Beställde ett glas vitt vin. Sedan en Gin och Tonic. Jag satt mest och tittade ut över vattnet medan kvällen fortsatte runt omkring mig.

Efter en stund ringde hon. Samtalet tog nästan omedelbart en märklig vändning. Istället för att förklara varför hon verkade ha gjort sig i ordning inför sin hemmakväll började hon fråga varför jag var så uppklädd. Varför jag var så fin.

Det var just det som var det märkliga. Jag var inte uppklädd. Inte enligt mitt sätt att se det. Jag såg bara ut som jag brukade se ut när jag gick utanför dörren. Inte som när jag gick omkring hemma på gården i gamla kläder. Inte som när jag hjälpte min bästa vän att snickra på Värmdö. Bara… jag.

Jag hade egentligen tre lägen. Vardag. Någonting lite extra. Och fullständigt skitsamma. Den kvällen befann jag mig i vardagsläget. Det som för mig bara var helt normalt. Kanske var det just där någonting skavde. För om mitt normalläge uppfattades som uppklätt, hur såg då hennes bild av mig egentligen ut? Kanske var det där skon faktiskt klämde. Jag stack ut utan att försöka göra det.

Jag satt en stund innan jag skrev till henne. Det var egentligen inte ilskan som tog över. Snarare uppgivenheten. Känslan av att ännu en gång ha försökt göra någonting fint, bara för att hamna exakt där vi alltid verkade hamna.

– Verkligen ont själen av att du inte kände tillräcklig för att ge en chans. Utan bara försöka skylla allt på mig
– Det har funnits mer än en chans och jag behöver inte höra dagligen hur dålig jag är
– Aldrig sagt du är dålig … bara sagt jag älskar dig. DET har jag sagt varenda dag… Jag slutade säga/skriva dom saker du kallar “dåliga om dig” när du äntligen sa du var upptagen om nån frågar… men sedan fortsatte du ju skuldtrippningen om orsak-verkan trots att jag sa vi kunde släppa det…
– Du säger ofta hur dålig jag är…Om du tycker det, vad ska jag säga. Våra åsikter sammanhåller inte. Ska inte hålla på i sms
– Aldrig sagt du är dålig. Jag har argumenterat emot dig när du sagt saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Det slog mig egentligen redan då hur olika vi beskrev samma samtal. Hon hörde att jag sa att hon var dålig. Jag upplevde att jag invände när hon beskrev händelser på ett sätt jag inte tyckte stämde. Vi diskuterade samma ord, samma meningar och samma dagar. Ändå verkade vi leva i två helt olika berättelser.

Samtalet gled så småningom tillbaka till det som egentligen legat under ytan länge. Loopen. Den som uppstod därför att hon envist höll fast vid att verkan kom före orsaken. Jag hade redan då börjat inse att vi inte skulle lyckas lösa den själva. Därför hade jag lagt ganska mycket tid på att leta efter en parterapeut som faktiskt verkade vettig.

När jag till slut tog upp det hade hennes svar varit lika kort som bestämt.

– Det är alldeles för tidigt för det.

Den formuleringen har följt mig många gånger efteråt. Inte därför att jag inte förstod vad hon sa. Utan därför att jag fortfarande inte förstår logiken. Som om ett faktiskt problem på något märkligt sätt skulle förändras därför att kalendern visade en annan månad. Som om tid i sig hade förmågan att lösa det vi uppenbarligen inte lyckades lösa tillsammans.

Och en sak till.

Någonstans under det där samtalet tog relationen slut. Inte formellt. Inte med några stora ord. Men den tog slut. Och jag ställde aldrig frågan om vad hon nu skulle säga om andra män frågade om hon var singel. Den behövdes inte längre. Jag visste redan svaret.

Kvällen fortsatte ändå. Efter en stund skickade jag ett sista sms. Frågade om jag kunde åka förbi på vägen hem. Inte för att prata. Inte för att reda ut någonting. Bara för att få en kram.

Svaret kom direkt. Nej. Det gick inte. Verkligen inte. Hon skulle lägga sig nu. På en gång. Hon behövde sova. Jag påpekade att jag bara var fem minuter bort med Uber. Att bilen inte ens behövde stänga av motorn. Jag skulle bara få en kram och sedan åka vidare.

Nej. Absolut inte. Det gick inte.

Jag avbokade Ubern. Beställde istället två Gin och Tonic till. Satt kvar och tittade ut över vattnet. Funderade över om hon verkligen gått och lagt sig. Tillfixad. Eller om någon annan, hennes prio ett den torsdagen – svaret hon väntat hela veckan på, istället var på väg hem till henne.

Det vet jag inte.

Och sanningen är att jag nog aldrig kommer att få veta.

– 11:e Augusti –

Hur hon hade tillbringat natten, och tillsammans med vem, hade jag ingen aning om. Den frågan skulle komma att följa mig länge. Själv hade jag tillbringat kvällen tillsammans med Ms Alkohol. Och senare, när världen blivit lite tystare, tillsammans med katten. Vi satt där i soffan och skrev sms. Till Kärleken.

Hon verkade uppenbart ha varit upptagen. Det dröjde ända till sena förmiddagen innan svaret kom. Under tiden hann jag tänka både en och två gånger att tystnad egentligen säger väldigt lite. Problemet är att fantasin nästan alltid försöker fylla i resten själv.

– Dumt att skriva sådan sms, där du hävdar att jag inte varit monogam, speciellt efter vi har pratat om det och du sagt att du tror på mig och efter att du säger att jag ältar… typ dagligen samma ogrundade anklagelser…
– Jag har inte anklagat. Jag har försökt förklara jag inser att du var singel och försökt förklara att jag hoppades. Jag står för att jag älskar dig, att du är fantastisk, den vackraste kvinna jag sett, och att hålla om dig varit en känsla utan motstycke. Och jag föreslog inte svamp för att jag var desperat, inte efter annat än att duga, och visa kärlek och intresse att umgås .Allt med mig är dumt och otillräckligt tydligen. Och jag har gjort allt jag kan, från mat, sexuellt, ses, romantik, uppvaktning… Jag tapetserade en vägg hemma med dig… och min Facebook… av kärlek. Hon på blomaffären undrade för övrigt hur det går i går… du får väl gå in och säga ”han musikern som köpt massa rosor och annat skit – jag dumpade honom i går (igen) han kom med blommor och kränkte mig när jag ville vara ensam” 🤪
– Du bevistas i området tillräckligt ofta, så du kan säga själv det
– Bevistas – passiv presens. Bevistar – aktiv presens.
– 🙏

Egentligen försökte jag säga en enda sak. Att det fanns en avgörande skillnad mellan att anklaga någon och att försöka förstå varför verkligheten såg ut som den gjorde. Den skillnaden verkade vi aldrig riktigt lyckas mötas i.

Det blev tyst igen. På riktigt den här gången. Resten av dagen gick utan fler ord. Först framåt åttatiden på kvällen tog jag upp telefonen igen. Jag hade egentligen bara en enda fråga kvar;

– Vill du kramas med en ledsen ensam och vilsen musikant i natt?ännu så länge mycket nyktrare än igår och vill egentligen bara kramas och sova tidigt…
– I tysthet och utan höga toner

Jag åkte dit. Hon öppnade.

När hon öppnade porten satte jag på en fånig kärlekslåt i telefonen. Hon började skratta.

Kvällen började bra. Blev märkligt stillsam. Hon satte på tevatten. Gjorde smörgåsar. Vi pratade. Drack te. Senare ett glas vin. Kramades. Pratade lite till. Det fanns en värme där. Men också någonting som hela tiden höll emot.

Varje gång mina händer gjorde minsta försök att fortsätta dit en vanlig relation för länge sedan hade gjort det självklart att de fick gå, tog hon försiktigt bort dem. Inte hårt. Inte argt. Bara bestämt. Och just den där lilla rörelsen förde mig direkt tillbaka till Mannen Som Försvann 🔗. Den låg kvar någonstans mellan oss, trots att vi egentligen inte pratade om den. Någon, som kanske hade blivit behandlad på samma sätt. Finnas där. Men inte ha en relation. Och som en dag vaknade av hennes Facebook sa ”In a Relationship”.

Under kvällen började någonting förändras. Nästan omärkligt först. Det var som om hon långsamt försökte backa undan från det som faktiskt hänt kvällen innan. Från att hon gjort slut. Jag kände igen mönstret direkt. Det var samma försiktiga reträtt som den där kvällen ute på gården. Först ett avslut. Sedan, nästan som om det aldrig riktigt sagts, en rörelse tillbaka.🔗

Jag ville samtidigt ta mitt eget ansvar för det som hänt. Det blev nog mitt misstag. Istället för att bara låta kvällen vara försökte jag förklara mig. Försökte be om ursäkt för sådant jag upplevde att hon tagit illa vid sig av. Att jag aldrig menat att anklaga henne. Att jag inte påstått någonting. Bara ställt frågor. Frågor som uppstod därför att hon så ofta gled undan. Lämnade svar halva. Eller inga alls. Precis som dagen innan.

Sedan rasade allting egentligen ganska fort. Jag försökte förklara att jag alltid stått för henne öppet. Att hon aldrig varit någon hemlighet i mitt liv. Hennes svar blev istället att jag inte hade någon rätt att publicera bilder av henne på Facebook. Jag svarade, kanske lite mer hånfullt än klokt, att hon under hela vår relation egentligen bara publicerat en enda sak som visade att jag överhuvudtaget existerade i hennes liv.

Därifrån blev samtalet snabbt ett samtal där ingen av oss längre verkade lyssna särskilt noga på den andre. Hon sa att jag skrev skit om henne. Jag försökte förklara att det inte stämde. Det enda negativa jag någonsin publicerat var hennes egna sms den gången hon gjorde slut via just sms. Då bytte diskussionen riktning igen. Nu handlade det plötsligt om att jag skrev skit om alla mina ex. Jag invände även mot det. Så var det inte heller. Bara ett enda ex. Och det efter ett händelseförlopp som såg helt annorlunda ut. Någon som försökt pissa på mig efter att ha uppfört sig som skit. Något jag aldrig skulle komma att bara låta passera.

Samtalet hade vid det laget lämnat det som egentligen varit problemet för länge sedan. Vi kastade inte längre lösningar mellan oss. Vi kastade argument. Till slut spelade det nästan ingen roll vem som sa vad. Det hade blivit precis det som ingen av oss egentligen ville ha. Pajkastning.

Plötsligt sa hon;

– Jag ska i alla fall lägga mig nu. Om du vill stanna kvar?

Vi gick och lade oss. Inte tätt intill varandra. Det fanns fortfarande ett avstånd mellan oss. Inte stort. Men tillräckligt för att märkas. Vi blev liggande en stund utan att säga särskilt mycket. Det kändes nästan som om båda väntade på att den andre skulle göra nästa rörelse.

Efter en stund kröp hon försiktigt närmare. Började hålla om mig. Jag svarade med samma försiktighet. Hon hade samma markör som senast. Trosorna 🔗. Jag gjorde mer än att respektera den gränsen. Jag responderade på den. Lät den få vara precis den gräns hon ville att den skulle vara. Och lite till. Det var min markör mot hennes markör.

Och ändå. Hur märklig kvällen än varit. Hur mycket som sagts. Hur mycket som gått sönder. Så slutade vi där igen. Tätt omslingrade. Ännu en gång.

– 12:e Augusti –

Hon var definitivt mysigt kramig på morgonen. Jag hade slutat markera mot hennes markör. Resignerat. Vi låg kvar länge och väl. Kramades. Pussades. Händer blev inte längre borttagna.

När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Supertack för fantastiskt god mat! och mysig kväll & natt🙏🏻❤️
-Tack att du tyckte om maten🙂
-Och trevligt sällskap med skön natts sömn nära dig 🥰😘
-🙏
-Älskar din närhet
-❤️
– Din närhet är lika magisk som du är vacker eller din kropp sexig 🥰

Där blev det tyst.

Jag skickade henne åtskilliga sms. Samma innehåll. Samma innebörd.

Att jag älskade henne.

Men lördagen fortlöpte utan några som helst svar.

– 13:e Augusti –

Började dagen med sms till henne;

– Hoppas du får en fin dag ❤️🌹 Älskar dig.

Svaret kom långt senare;

– Tack! Önskar dig en fin söndag!

Det var vänligt. Men det var också allt. Orden hade blivit artiga. Nästan neutrala. Som om de inte längre riktigt bar det de en gång hade gjort.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Ringde henne och frågade om hon ville följa med. Hon hade ju själv ett band till dem. Jag tänkte att det kanske fortfarande gick att rädda dagen. Att vi bara kunde åka dit tillsammans, prata om någonting annat och för en stund lämna allt det andra bakom oss.

Istället gjorde hon slut.

Förklaringen var densamma som tidigare. Mitt sätt att agera. Mina sms. Framför allt diskussionen om att hon sagt att hon var singel om andra män frågade.

På några minuter var vi tillbaka där vi alltid verkade hamna.

Orsak.

Verkan.

Samtalet tog slut. Jag skickade några sms efteråt. Bad om ursäkt för att jag inte lyckats hantera situationen bättre. Att hennes uttalande om att vara singel om andra män frågade hade slagit hårdare mot mig än jag själv förstått.

Men jag kunde fortfarande inte släppa det som för mig var själva kärnan. Mitt agerande hade inte uppstått ur tomma luften. Det hade en orsak. Och den orsaken var det vi aldrig lyckades enas om.

Tankarna fortsatte snurra. Hade hon verkligen varit ensam hemma torsdags? Eller hade hennes förstaval helt enkelt fått ihop det ett dygn senare istället? Samma kväll som jag, bara några timmar tidigare, vaknat hemma hos henne.

Jag visste inte.

Kanske skulle jag aldrig få veta.

Det enda jag faktiskt visste var att hon ännu en gång gjort slut. Två dagar efter att hon ångrat att hon gjort slut dagen innan. Vid det laget hade jag sedan länge tappat räkningen över hur många gånger det egentligen skett.

Ännu en vecka hade passerat.

Lika För Lika

7 juli 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Det svåra var aldrig svaren. Utan att hon svarade på andra frågor än jag ställt…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️

Vänta! Stopp!

Jag hade precis börjat skriva ännu ett kapitel. Jag hade tagit mig in i det andra av våra fyra år tillsammans och gjorde som jag alltid gjorde. Jag plockade fram dagboken. Mina anteckningar. Sms:en. Jag läste igenom veckan en gång till för att kunna skriva om den.

Men den här gången hände något oväntat. Jag läste plötsligt inte sms:en som mig själv längre. Jag läste dem som en läsare.

Jaha. Ja. Dom bråkar igen. Om samma sak. Men jag hänger inte med. Hon gör slut? Men dom var ju inte tillsammans? Eller var dom det? Hur ska hon ha det?Jag begriper inte hur hon har lyckats snurra till det. Vad fasen betyder ”Nästan monogam”? Snart är hon väl ”Nästan gravid” dessutom… Men vänta! Dom är på date. Men bara om han inte säger att det är en date. Då går hon med på det. Varför går han ens med på att gå på date med någon som bara går på date om han inte säger att det är en date? Dessutom någon som sätter sig på dom höga hästarna att ”hon går med på en date”? Anser hon att hon är en pokal? Dom sover ihop. Igen. Hon påstår dom datear. Exklusivt. Är tillsammans. Nu ska hon äntligen sluta säga hon är singel om andra män frågar. Men vänta lite. Hon vill inte ha en sexuell relation. För att? Hon vill ha en platonisk relation Eller vill hon bara att han inte ska skaffa någon ny relation? Eller har hon lyckats ”dra på sig något” med allt sitt strul? Som hon inte vill han ska märka? Jaha. Sms igen. Hon skickar hjärtan. Men nu gör hon slut. Samma dag? Fast? Dom var ju inte tillsammans? Och då ger han henne blommor? Igen? Nu byter hon jobb. Igen? Hur fasen orkar han? Jag får bläddra tillbaka…

Det hade kunnat bli så. Ännu en vecka som dom såg ut för mig. Ibland obegripliga. 7 kapitel.

Så. Jag funderade. Jag funderade mer. Och kom fram till – detta behöver, som så många andra obegripliga mekanismer. En manual. Eller i alla fall någon sorts heads up. Eller en analys? En förklaringsmodell?

Låt oss. Med detta sagt. Starta om kapitlet;

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

När jag nu läser sms:en från den veckan reagerar jag faktiskt inte på det jag trodde att jag skulle reagera på. Jag ser inte en man som gång på gång frågar samma sak av svartsjuka.

Jag ser två människor som pratar om två helt olika relationer, utan att någon av dem riktigt förstår att den andre redan befinner sig i en annan verklighet. Det är nog därför vi aldrig lyckades prata färdigt. Vi diskuterade samma ord, men inte samma betydelse.

Det märkliga är att veckan egentligen börjar väldigt fint. Vi har sovit tillsammans. Hon tackar för kvällen. Jag tackar för kvällen. Jag säger att jag älskar henne. Hon svarar med ett hjärta. Vi pratar om Kulturfestivalen. Om att gå dit tillsammans. Jag frågar om hon vill gå på bio. Jag lagar mat åt henne och åker dit med den. Köper blommor. Föreslår promenader.

Jag försöker hela tiden flytta relationen mot något som liknar ett vanligt liv. Inte stora romantiska gester. Bara vardag. Precis den vardag jag egentligen trodde att båda längtade efter.

Det är också därför jag reagerar så annorlunda idag när jag kommer fram till sms:et där jag frågar om vi fortfarande dejtar exklusivt. Då upplevde jag nog att jag bara ställde ännu en fråga. Idag ser jag att det egentligen är första gången jag försöker förstå vilken relation vi faktiskt lever i. Jag frågar inte om hon har någon annan. Jag frågar vilka regler som gäller för oss. Det är en avgörande skillnad. Jag försöker inte ta reda på vad som hänt. Jag försöker förstå hur vi ska leva.

Hennes svar säger mig egentligen ganska mycket. Inte bara det hon faktiskt skriver. Utan det hon inte skriver. Jag ger henne egentligen möjligheten att svara väldigt enkelt. ”Det är vi.” Eller ”Ja, vi dejtar exklusivt.” Men det svaret kommer aldrig.

Istället skriver hon att hon inte har något annat på gång. För mig är det ett helt annat besked. Det beskriver nuläget, inte relationen. Hon säger egentligen bara att det inte finns någon annan just nu. Hon säger inte att vi är ett par. Hon säger inte att vi har valt varandra. Hon säger inte att vi är exklusiva därför att det är vi.

Och där händer något som jag inte tror hon uppfattar. Jag accepterar hennes definition. Inte därför att jag egentligen vill leva så. Utan därför att jag inser att om det är hennes modell, då måste den också bli min. Om relationen inte definieras av att det är vi, utan av att ingen annan finns just nu, då tänker jag leva efter exakt samma princip.

Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin av det hon skapar tvingar mig dit.

Det är därför jag säger att hon måste säga till om det förändras. Inte i första hand för hennes skull. För min. För då vet jag vad jag ska göra. Om hon börjar leva efter andra premisser tänker inte jag fortsätta leva efter de gamla utan att ens veta om det. Jag tänker agera utifrån samma verklighet som hon.

Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin, konsekvensen av asymmetrin hon skapar, tvingar mig dit.

Det är egentligen där ”lika för lika” föds. Inte som ett krav på henne. Inte ens som en överenskommelse. Utan som ett beslut hos mig. Jag kommer inte leva efter en annan definition av relationen än den hon själv väljer. Väljer hon en modell där förändringar ska berättas innan de sker, då gäller det också mig.

Väljer hon en modell där vi faktiskt är ett par, då gäller det också mig. Men det kommer aldrig att finnas en relation där hon lever efter en uppsättning regler och jag efter en annan.

När hon sedan skriver att hon säger till innan händer något viktigt. Jag svarar direkt: ”Toppen!” Diskussionen är egentligen slut från min sida. Inte därför att jag fått ett löfte om evig kärlek, utan därför att jag tror att vi nu äntligen har samma spelregler. Jag tror att vi kommit överens om något mycket större än just den här dagen. Om någon av oss ändrar sig, då säger vi till innan. Inte därför att den andre kräver det. Utan därför att båda har rätt att leva utifrån samma verklighet.

Sedan kommer ett av de mest avslöjande ögonblicken i hela veckan. Hon skriver att jag kanske får en date. Med någon annan. Att jag får göra som jag vill. Då svarar jag inte med att säga vad hon får eller inte får göra. Jag svarar genom att beskriva hur jag själv kommer att agera. Om jag ändrar mig säger jag till innan jag öppnar mig för någon annan.

Jag skriver nästan ordagrant att jag kommer säga till innan jag inte längre vill med henne. Först därefter skulle jag vara öppen för någon annan. Jag använder mig själv som exempel. Jag försöker aldrig skapa en regel bara för henne. Jag försöker skapa samma regel för oss båda.

Det är först nu flera år senare som jag inser vad som egentligen händer där. Mellan raderna sätter jag press på hela hennes modell. Inte genom krav. Inte genom kontroll. Utan genom symmetri.

Om jag öppet berättar hur jag själv kommer att bete mig blir nästa fråga nästan omöjlig att undvika. Gäller samma sak åt andra hållet? Är det samma princip som ska gälla för dig? Jag säger aldrig de orden rakt ut. Jag behöver inte. De finns redan där mellan raderna.

Det märkliga är att hon nästan aldrig svarar på just den frågan. Hon svarar nästan alltid på situationen. Jag pratar om reglerna. Hon pratar om nuläget. Jag försöker förstå hur relationen ska fungera. Hon beskriver hur den fungerar just nu. Det ser nästan ut som om vi är överens.

Men när jag läser sms:en idag ser jag att vi faktiskt pratar om två helt olika saker. Jag försöker skapa något som ska hålla även den dag verkligheten förändras. Hon verkar betydligt mer bekväm med att beskriva verkligheten sådan den råkar vara just den dagen.

Det är därför samma konflikt kommer tillbaka om och om igen. Inte därför att någon av oss är trög. Inte därför att någon glömmer vad den andre sagt. Utan därför att frågan aldrig riktigt besvaras på den nivå där jag ställer den. Jag vill veta vilken relation vi bygger. Hon svarar hur relationen ser ut just nu. Det är två olika samtal som råkar använda samma ord.

Samtidigt fortsätter vi leva som ett par.

Vi äter middagar tillsammans. Jag levererar hemlagad mat till henne. Vi sover tillsammans. Jag ger henne blommor. Hon tackar för blommorna. Hon skickar hjärtan. Hon säger att hon tänkt på mig. Vi skämtar om mat, om katter och planerar gemensamma aktiviteter på Kulturfestivalen.

Allting ser ut som en relation. Det är just därför min fråga aldrig försvinner. För handlingarna säger en sak, medan definitionen fortfarande känns ofärdig. Jag försöker få de två att bli samma verklighet.

När jag längre fram i veckan skriver att jag kanske först nu förstår att hon faktiskt såg sig som singel under månader då jag själv levde monogamt, tycker jag fortfarande att det är ett av de viktigaste sms jag någonsin skickat.

Jag anklagar henne egentligen inte. Tvärtom. Jag försöker förstå hur två människor kan ha levt i samma relation och ändå haft två helt olika kartor över den. För mig betydde övernattningar, middagar, hjärtan och orden ”jag älskar dig” att vi fortfarande var ett par.

När jag läser hennes svar idag inser jag att hon kanske levde efter en helt annan definition.

Det gör också att jag ser mina egna sms på ett nytt sätt. Jag försöker egentligen inte vinna en diskussion. Jag försöker skapa ett gemensamt golv att stå på. Ett golv där samma regler gäller för oss båda. Där ingen behöver fundera över vad den andre egentligen menar.

Där ingen behöver upptäcka i efterhand att spelreglerna varit olika hela tiden. Jag inser idag att nästan varje sms jag skriver under den här veckan egentligen handlar om just det. Inte om svartsjuka. Inte om kontroll. Utan om symmetri.

Det är därför jag idag tror att våra största konflikter aldrig handlade om andra män. De handlade om att jag försökte bygga en relation där samma ansvar, samma öppenhet och samma lojalitet skulle gälla åt båda håll.

Hon svarade sällan nej. Men hon tog heller aldrig riktigt steget in i den symmetrin. Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i vad någon av oss gjorde. Utan i att vi försökte leva tillsammans utifrån två olika definitioner av vad en relation faktiskt är.

Om det var avsiktligt eller oavsiktligt att hon hela tiden sökte en asymmetri där hon kunde behålla friheten, samtidigt som hon också ville behålla tryggheten, vet jag faktiskt inte. Om det var medvetet. Om det bara var hennes sätt att fungera. Eller om hon själv aldrig såg det. Det kan jag fortfarande inte svara på.

Jag vet däremot vad jag själv gjorde. Jag lät det hända. Eller kanske mer korrekt; jag lät det fortsätta. Inte därför att jag tyckte det var rimligt. Inte därför att jag accepterade det. Utan därför att jag älskade henne. Därför att jag åtrådde henne. Därför att jag hela tiden hoppades att nästa samtal skulle bli det sista. Att vi till slut skulle landa i samma definition av relationen.

Men samtidigt gjorde jag ju inte det. Jag fortsatte att sätta press på asymmetrin. Inte genom ultimatum. Inte genom hot. Utan genom att hela tiden försöka återställa symmetrin. Lika för lika. Samma regler. Samma verklighet. Samma ansvar.

Och kanske var det just där loopen fick sin näring. Hon fortsatte att glida undan den fulla symmetrin. Jag fortsatte att försöka föra tillbaka relationen dit. Ingen av oss gav egentligen upp. Och därför fortsatte också samma fråga att komma tillbaka, om och om igen.

Det sagt. Låt oss vandra vidare in i veckan 6-13/8 2023.

Vad som hände. Vad som sades.

Styrfart

4 juli 2026 / Författaren / 11 kommentarer

Eller…?

– 30:e Juli – 4:e Augusti 2023 –

Söndag 30/7

När jag kommit hem efter att ha kört henne hem satt jag kvar en stund innan jag skrev. Huset var tyst igen. Bara några timmar tidigare hade jag trott att vi äntligen hade tagit oss igenom någonting som plågat oss i månader. Och så vinkade hon inte av mig…

Jag skickade sms;

– Tack för att du tog dig tid 🙏🏻
– Tack för din tid som du lagt till matlagning mm och fin middag! 🙏
– Saknade att du inte vinkade av mig ❤️

Hon skickade mig en bild. På mig. Jag såg sur ut. Hon kommenterade;

– Visar tydligt kvällens stämning
– Hur menar du?
– Du vet väl bra. Du var med

Jag ringde henne. Jag kände att det ännu en gång var på väg att bli alldeles för många turer.

Det märkligaste var att samtalet verkade utspela sig på två olika platser samtidigt. Två helt olika klimat. Två berättelser. Två verkligheter.

Samma som vanligt Orsak – Verkan.

Hon försökte ännu en gång flytta verkan framför orsaken. Som om sprickorna kommit före jordbävningen

Hon såg bara röken. Jag försökte prata om elden hon anlagt. Hon beskrev kraschen. Jag försökte prata om att hon valt vägen dit. Hon pekade på ärren. Jag pratade om kniven hon använt.

Å ena sidan försökte hon ännu en gång vrida på att mitt agerande, verkan, kom före hennes uttalanden, orsak, och få det till att verkan kom före orsak. Och mitt i allt det där hände någonting jag aldrig trott jag skulle få höra.

Hon sa att hon skulle sluta säga att hon var singel om andra män frågade. Att hon skulle säga att hon var upptagen.

Under förutsättning att jag slutade dricka.

Vi var tillsammans. Vi dateade exklusivt. Vi hade sex exklusivt.

Jag funderade. Funderade mer. Försökte formulera någonting positivt. Jag vågade nästan tro på det. Inte fullt ut. Men tillräckligt för att börja formulera framtid istället för försvar.

Jag satt kvar med telefonen i handen.

Köket var tyst igen. Kaffet hade blivit kallt medan vi pratade. Jag läste det hon skrivit en gång till. Jag tänkte på det hon sagt. En gång till. Inte för att jag inte förstått orden. För att jag ville förstå vad de betydde.

Kunde det verkligen vara över nu? 4 månader. Samma fråga. Samma svar. Samma cirkel. Och så plötsligt…

Hon skulle sluta säga att hon var singel.

Skickade henne sms;

– Kan vi inte lämna bakom nu och inte älta? Om det stämmer som du sa… 🙏🏻
– Ältar jag när jag tar upp gårdagens stämning? Allt mitt fel tack🙏 Ha en fin dag nu. När du hittat din tinder dejt låt mig veta
– Varför skulle jag leta tinder date när du precis sagt du säger du är upptagen om nån frågar, och att vi datear och har sex exklusivt? Stämmer inte det nu plötsligt? (Vi har båda bidragit till det som blev dåligt) Gäller det du sa?
– Ja, men jag sa mycket mera än det och det gäller också Jag mår inte bra av det hela, himmelsk fin middag dock stämningen överströk allt
– För att Jag ställde en enkel fråga. Ja…. men – Jag tror mycket kommer ändra sig när det är slut på singelsnurren
– Tyvärr tror jag knappt på det
– Det gör jag
– Din snurr och du hittar nytt att snurra på Och jag orkar inte mer med det
– Inte min snurr enkom. Nu låter det som det du sa inte gäller
– Det som jag sa kommer stämma och jag sa mer än en sak
– Det vet jag
– Mycket är förstört och blev ännu mer förstörd igår…
– Jag vet och håller med och det var inte enkom mitt fel att “mycket blev förstört”.

Jag förstod ingenting.

Jag försökte påtala att vi skulle lämna gammalt bakom oss. Inte älta mer. Hon använde det ifrågasättande. Plötsligt la hon in att jag skulle leta på tinder. När hon äntligen sagt vi hade en relation. Och så försökte hon lägga allt snurrande på mig. Igen. Som om konsekvenserna av hennes agerande och uttalanden inte varit just konsekvenser.

Ett steg framåt. Två tillbaka. Ringde henne igen.

Samtalet fortsatte på samma ställe. Rörde sig inte ur fläcken. Vi var tillsammans. Hon skulle sluta säga hon var singel om andra män frågar. Min POV var ”kan vi inte lämna det andra som blev bakom oss nu då när frågan är löst? Frågan som förstört månad efter månad med snurr. Samma snurr. Den eviga loopen.

Då landade hon på ansvarfrågan för det. Och försökte lägga det på mig. Som om jag varit den som förstört månad efter månad med samma snurr. Samma loop.

Jag köpte det inte. Inte en chans. Jag gjorde allt jag kunde. Försökte ha hållningen ”kan vi inte glömma det nu?”. Men nej.

Hon gav sig inte. Mycket var trasigt. Och jag skulle skuldbeläggas. Uppenbart. Hon satte mig i sitsen att inte kunna backa. Och jag gav mig inte. Orsak – verkan. Hennes ”singel om andra män frågar” hade skapat att jag ”Ältade” det hela. Hade hon inte sagt så hade jag inte haft någonting att älta. Punkt.

I samma läge retoriskt som det hon brukade kalla mina ”fula sms”, eller ”att jag mosade henne”, la hon på luren. Ännu en gång. Efter några ”ska jag lägga på?” innan. Flykt.

Eftersom hon lagt på blev det sms istället;

– Det var mysigt i morse skulle jag säga men du la på
– Tack 🙏
– Tack. Ha det bra
– Tack, du med
– Hörs!
– Ja
– 👍
– 👍
– 👍👍
– 👍👍
– 👍👍👍

Hennes kalla svar. Ett tack. Inget bemötande på det jag skrev om att det var mysigt. Det startade ett blixtsnabbt förlopp där mina speglingar av hennes kyla bemöttes på samma sätt. Vilket i sin tur resulterade i att blanda kyla med passiv aggressivitet. Och låta det eskalera. Studsa fram och tillbaka. Ping-pong. Bollande. Precis som orsak-verkan.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag försökte att i mitt huvud bena ut vad som egentligen gällde. Var vi tillsammans enligt henne? Hade hon slutat säga hon var singel? I så fall hade hon ett ganska märkligt förhållningssätt. Hon hade äntligen upphört med sin snurr. Gett oss stabilitet. Styrfart. Men jag skulle skuldbeläggas för det som varit. Nytt bråk pga det. Och då var vi inte tillsammans? Pga bråket som uppstod när hon inte kunde göra som jag föreslog – bara lägga allt bakom oss.

Måndag 31:a Juli

Ny dag. Jag försökte ta nya tag i sms;

– Tere hommikust. Önskar dig en fin dag. 🌸☀️ Älskar dig ❤️🌹
– Go’morgon! 🌞☕ Tack🤗 ha en fin dag du med! 🤗✨💖
– Vad hittar du på idag?
– Kanske tvättar… får se vad jag orkar hinner
– Har du lust gå och fika, eller en promenad eller nåt kul? Museum?
– Vaknade just, inte säker att jag hinner
– Säg till om det ändrar sig. Regn på Värmdö, ska jobba hemma i studion, tänkte ta en tur på stan sen… göra nåt

Det blev varken det ena eller det andra. Konversationen fortsatte. Men på sparlåga. En kall sparlåga.

Jag ringde henne. Tidig kväll. Det var inget dåligt samtal. Men inget bra samtal heller. Det var ”ingenting”. Jag försökte avslutningsvis säga att jag älskade henne. Hon var tyst. Sa hej då.

En stund senare skickade jag sms;

– Tack för trevligt samtal.
– Tack själv
– Jag älskar dig ❤️

Hon lämnade det hängandes där. Obemött. Det började bli ett mönster. Lika säkert som hon aldrig skulle ge sig i att kriga om orsak-verkan. Lika säkert var det att hon tvärtom inte skulle bemöta mina känsloyttringar.

Tisdag 1:a Augusti.

Skam den som ger sig? Jag startade ännu en dag med känsloyttringar;

– God morgon ☀️🌸 Hoppas du sovit gott och får en fin dag 🌸🌺 Jag älskar dig 💐🌹❤️
– Ha en bra dag!

Där satt den. Igen.

Jag gjorde nya försök senare;

– Jag trodde att vi skulle försöka gå vidare nu, inte fortsätta med att bråka om ”mitt agerande” som om det vore fristående, när det blev ett olyckligt resultat av 3 månader utan att revidera singelsnurren… Nu när det var gjort trodde jag vi skulle försöka visa lite andra sidor, kärlek, närhet, omtanke, intresse…Jag har försökt och kommer fortsätta försöka. Hade önskat lite genmäle, men såklart inget krav om du inte känner så 🌹🌺❤️Älskar dig
– Kallar inte dagen innan sms som vi inte pratat om gammalt ältande .Däremot att höra ständigt samma visa kan jag kalla till ältande
– Nej det kan jag hålla med om, men den instabiliteten med allt som där till följde var ett resultat av singelsnurren, och den är enligt dig över nu. Eller?!?!?! Hoppades vi skulle undvika såna här bråk och se framåt som sagt var -Du pratade om kärlek och glädje. Just nu läser jag bara försök att försöka rentvå sig fri från skuld i varför det blev dåligt pga singelsnurren… Hade du reviderat ditt ”singel om andra män frågar” hade FRÅGAN försvunnit. Därmed mitt ”älstande”.Varför inte lämna bakom oss det som inte är konstruktivt eller leder någonstans?
– Eftersom jag mår inte bra av sånt beteende som jag fick bevittna på lördag
– Ett beteende som kom av hur jag mådde efter tre månader på knä av att be dig sluta säga du är singel… och det var du som gick i take av en enkel fråga. Kan vi inte gå framåt nu baserat på där vi står och att det är slut på singel? 🙏🏻
– Om mina uttalande gör dig att du blir sådan är klokast att inte lägga av
– Inte lägga. av med vad? Säga du är singel om andra män frågar? Eller vara monogam? Och bli nästanmonogam igen? Det är inte konstigt man mår dåligt när någon säger som är singel till andra män och vägrar ändra det i månader Så du vill alltså INTE lägga av säga du är singel till andra män, tre dagar efter att du äntligen slutat säga till andra att du är singel, och uttala en exklusiv dateing ? Är det vad du säger? Istället för att försöka göra nåt bra av kärlek under lite stabilare omständigheter, tillit, närhet, och färre bråk?Trodde vi skulle försöka ändra saker nu när du äntligen slutade säga du är singel 🥺
– Hörde och såg lördagskväll och natten mot söndag om förändringar
– Så det vi bestämde gäller inte?
– Ja, säger att jag är upptagen men jag fick tankeställaren en gång till. Och ska inte diskutera i sms samt har jag sagt en hel del på lördag kväll/natt
– Men jag håller oavsett det jag sagt IOM att du slutade säga du var singel och att vi datear exklusivt och har sex exklusivt
– Bra om du också fick en tankeställare, slog jag också mitt huvud mot vägg?
– Jag hörsammar dina krav på att dricka mindre. Ja. Dina krav för att uttala relationen. et är inte det största problemet. Men det blir ett problem om inte annat i kommunikationen som uppstår pga det som ältats fram och tillbaka i månader, Och förstört väldigt mycket.

Det fastnade på samma ställe. Igen. Hennes sätt att till varje pris försöka svära sig fri från all skuld. Och så var loopen tillbaka. Bråket tillbaka. Och inte minst. Osäkerheten.

Det var omöjligt förstå var vi. Eller snarare hon. Stod någonstans nu. Och med det frågor. Igen. Av osäkerheten. Hon sa i ena sekunden hon skulle säga hon var upptagen. I en relation. Men andemeningen i många sms sa någonting annat.

Det enda konkret begripliga som framkommit under samtal var att hon inte kunde ses kommande helg. Hon skulle hälsa på sina barn.

Jag skulle komma att göra ännu ett försök; 16:00

– Armastan sind 🌹❤️🙏🏻

Tystnad.

Sms 16:06
Sms 1800 – vad hon ska hitta på

Inget svar samtal 1850 eller 1900 eller 2000 eller 2015 eller 2030 eller 2100 eller 2200 eller 2230 eller 2300.

Onsdag 2:a Augusti

Tystnad.

Torsdag 3:e Augusti.

Tystnad.

Det var ett märkligt agerande.

Mellan två som påstod sig älska varandra. Som just blivit tillsammans. Öppet.

Jag hade föreställt mig någonting helt annat. Inte stora gester. Inte fyrverkerier. Bara den där självklara tryggheten jag trodde följde med ett uttalat ”vi”. Ett god morgon. Ett god natt. Ett samtal på väg hem från jobbet. Ett skratt åt någonting obetydligt.

Det där vardagliga som egentligen är allt. Istället kom tystnaden. En tystnad som inte bara handlade om uteblivna sms. Den började sakta äta sig in i det som bara några dagar tidigare känts som början på någonting nytt.

Jag försökte fortfarande förstå hur man kunde gå från fyra månaders kamp för att få höra orden ”jag är inte singel” till flera dygn där det knappt gick att få ett livstecken.

Det gick inte ihop. Inte i mitt huvud.

Hur det såg ut i hennes visste jag inte.

Där kom frågorna tillbaka. Igen.

Hon hade sagt en sak. Men var det sant?

Hur skulle hon säga om en annan man frågade om hon var singel?

Inte vad hon sa till mig hon skulle säga. Utan vad hon faktiskt skulle säga.

Så egentligen var vi tillbaka på ruta ett. Igen. Jag skulle komma att fråga vad hon sa. Igen.

Bara för att jag försökte föreslå vi skulle lägga allt bakom oss nu. Men hon inte verkade acceptera det.

Jag hade jobbat sent. Klockan var mycket. 11 på kvällen. Balkongdörren stod på glänt. Det lyste. Alltså hade hon inte åkt till barnen. Som hon sagt att hon skulle. Eller så hade det blivit ändringar.

Missförstånd kunde jag stryka. Jag hade skrivit upp i min dagbok. Efter alla ”missförstånd”. Så det stod mellan ändringar. Eller att hon ville jag skulle tro hon var bortrest.

Jag som hade trott att såna här märkliga saker skulle kunna undvikas när hon väl slutade ”vara singel”.

Två verkligheter

2 juli 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Press Enter. Run Movie…

2023 – 2024 – 2025

Från våren 2023 till hösten 2025 levde jag med att inte ha en relation med en kvinna.

Med undantag för några korta pauser då hon påstod att hon inte längre var singel om andra män frågar. De perioderna brukade sällan vara mer än två eller tre dagar. Sedan kom ett sms om att jag hade lurat henne. Och så gjorde hon slut igen.

Jag förstår att man måste vara två för att ha en relation. Jag kan inte leva i en världsbild som känns som Molgan. Så vad var det egentligen som gjorde mig så ledsen? Som fick mig att gå sönder totalt. Som fick mig att gå på knäna. Gång på gång. Igen. Och igen.

”Vi är inte tillsammans och kommer inte att bli det heller”. Men…

Hon levde så när jag kunde se. När jag fanns där levde vi som ett par. Vi var inte tillsammans, det sa hon ofta. Och rent tekniskt hade hon kanske rätt. Eller så hade hon fel. Vi hade en relation. Hon ville bara inte uttala den. Binda sig. Stänga andra dörrar. Visa relationen inför andra. Öppet.

Men när jag fanns där såg verkligheten annorlunda ut. Jag köpte biljetterna. Hon kom. Hon ville komma. Jag köpte biljetterna.

Vi lagade mat, vaknade tillsammans, åkte på semester, planerade nästa resa innan den första ens var slut, köpte presenter, sov tätt, skrattade, bråkade och hade vardag.

Vi levde, när jag kunde se, precis som människor brukar leva när de säger att de är tillsammans. Sedan åkte hon hem. Och där upphörde min insyn. Det var kanske där den största skillnaden mellan oss började.

Jag såg relationen genom det vi faktiskt gjorde. Hon kunde samtidigt beskriva den med helt andra ord. Att den inte var uttalad. För att hon inte ville uttala den. Det tog mig väldigt lång tid att förstå att två människor kunde leva i samma relation och ändå befinna sig i två helt olika verkligheter.

Jag gick med på det. Jag gick med på att bli sårad. Jag gick med på att få ont i magen. Jag gick med på hennes ”Jag är singel om andra män frågar”. Jag gick med på att bjuda ut henne och få ja till svar. Men med tillägget att det inte var en date.

Jag borde ha sagt tack och hej. Men det gjorde jag inte. Jag älskade henne. Och jag trodde fortfarande att det skulle komma en dag då orden och verkligheten skulle börja betyda samma sak.

Vi gick på föreställning på Stadsteatern. Åt middag på Wedholms Fisk. Gav varandra presenter. Höll handen på promenaden hem. Det var en underbar kväll. Sedan avslutades den med: ”Vi är inte tillsammans.” ”Vi fungerar inte.” Frågan om vi dateade exklusivt möttes av tystnad. Eller skämtades bort.

Efter kvällen stod jag kvar ensam. Hela lyckan över kvällen med henne spolades bort av sorg, oro och det där välbekanta magontet. På några minuter var allting fint borta.

Jag frågade mig själv varför i helvete jag inte bara sa: ”Ok. Då kanske vi kan höras en annan gång. Om du vill. Du har mitt nummer.” Jag borde ha gjort det. Samtalet borde egentligen ha sett ut så här:

– Har du lust att se en föreställning på Stadsteatern? Gå och äta rödtunga i champagnesås efteråt? Champagne?
– Ja gärna! Men det är inte en date!
– Ok. Då kanske vi hörs framöver. Om du vill. Du har mitt nummer.

Men så blev det aldrig. Sanningen såg i stället nästan alltid ut så här. Och jag sa exakt samma sak varje gång:

– Har du lust att se en föreställning på Stadsteatern? Kanske äta något efteråt?
– Ja gärna! Men det är inte en date!
– Tack! Vad roligt! Vad lycklig jag blev nu! Tack för att du sa ja! Jag hämtar dig klockan sju. Jag älskar dig. Vi ses då. Jag ser verkligen fram emot kvällen.

Nästa vecka upprepades det hela. Byt ut Wedholms Fisk mot Farang. Byt ut Stadsteatern mot Bio.

Press Enter! Run Movie.

Nästa vecka upprepades det hela. Byt ut Farang mot laga middag tillsammans. Avsluta med myskväll i hennes soffa. Hålla handen. Pussar. Kramar.

Press Enter! Run Movie

Underbar dag i Sandhamn. Promenad. Kramades på en bänk vid havet. God mat. Skratt. Samtal.

Färjan hem. Bilen hem.

– Vi fungerar inte!

Press Enter! Run Movie

Jag märkte det inte då. Men i efterhand var det som om samma manus spelades upp om och om igen.

Som att hålla hennes hand över middagsbordet blev en drog. Det fick kosta vad som helst. I tid. Det fick kosta vad som helst. I pengar. Det fick kosta vad som helst. I besvär.

Få hålla hennes hand på den där promenaden. En gång till! Snälla?

Har jag tur kanske hon säger hon har saknat mig ikväll. Eller kanske säger hon älskar mig? Nej. Inte i kväll. Jag åkte hem med ett annat budskap

Vi fungerar inte.

Det var som om absolut ingen annan kvinna i världen hade velat uppleva den där kvällen tillsammans med mig. Som om hon var den enda kvinnan i hela världen. Och för mig var hon faktiskt det.

Jag älskade henne över allt annat. Jag försökte allt. Bara för att få uppleva den där promenaden hem igen. Bara för att få hålla hennes hand.

Hon ville se att vi fungerade innan hon ville uttala relationen. Problemet var bara att vi redan levde som i en relation. Det enda hon inte ville ge var tryggheten, stabiliteten och tydligheten. Allt det där som faktiskt hade kunnat få relationen att fungera.

Istället kom samma mening tillbaka.

Om och om igen.

Biobesök. Utflykter. Presenter. Matlagning. Myskvällar. Pussar. Kramar. Middagar.

Vi fungerar inte.

Semester. Hotell. Flygbiljetter. Frukostar. Promenader. Planer. Skratt. Vardag.

Vi fungerar inte.

Middagar. Sorg. Bråk. För att jag hade ont i magen. För att jag var ledsen. För att jag undrade vem hon träffade. Vad hon gjorde. Varför hon försvann.

Vi fungerar inte.

Plötsligt tillbaka. Ville ses. Men inte kalla det en date. Middag. Promenad. Hålla handen. Samtal. Skratt. Närhet. Kärlek.

Vi fungerar inte.

Jag köpte biljetterna. Hon ville komma. Jag köpte biljetterna igen. Hon kom igen. Vi levde några dagar till precis som ett par.

Vi fungerar inte.

Hon ville se att vi fungerade innan hon uttalade relationen. Men hon ville inte ge det som hade kunnat få relationen att fungera. Inte trygghet. Inte stabilitet. Inte vissheten om att vi faktiskt var två.

Jag försökte förstå logiken. Det gick inte. För varje gång verkligheten visade mig en relation fick jag höra att vi inte hade någon. För varje gång vi kom närmare varandra blev orden kallare.

Till slut förstod jag vad som gjorde så ont.

Det var inte att vi inte hade en relation.

Det var att vi levde som om vi hade en.

Samtidigt som jag, om och om igen, fick höra att vi inte hade det.

Och någonstans där, mellan hennes ord och vår verklighet, föddes nästan alla våra konflikter.

Kanske var jag hennes nya Mannen Som Försvann. Kanske hade han gått igenom exakt samma sak. Och plötsligt fått i ansiktet. Via Facebook.

”In A Relationship”

Ord han kanske hade velat höra. Lika mycket som jag hade velat höra dom.

Så fanns den andra sidan. När hon någon enstaka gång märkte att jag blev ledsen.

– Jag påverkar dig negativt. Du behöver träffa någon annan. Jag är inte bra för dig.

Men jag ville inte träffa någon annan. Jag ville träffa henne. Jag älskade henne. Jag ville inte börja om med någon ny. Jag ville inte bygga upp allting en gång till. Jag ville fortsätta bygga det vi redan hade.

Vi levde ju redan tillsammans. Vi lagade mat. Åkte på semester. Vaknade bredvid varandra. Höll handen. Planerade nästa resa innan den första ens var slut. Det var inte ett nytt liv jag saknade. Det var hennes ord.

Jag ville inte ha någon annan relation. Jag ville att hon skulle våga uttala den vi redan levde i. Säga det högt. Öppet. Ge den trygghet. Ge den stabilitet. Låta ord och verklighet betyda samma sak.

– Jag påverkar dig negativt. Du behöver träffa någon annan. Jag är inte bra för dig.

Men jag ville inte träffa någon annan. Jag älskade henne. Jag ville bara fortsätta hålla hennes hand. Fortsätta laga mat tillsammans. Fortsätta vakna bredvid henne. Fortsätta leva det liv vi redan levde.

Det enda jag egentligen bad om var att hon någon gång skulle säga högt det vi redan gjorde. Att vi hade en relation. Att den fick finnas. Att den fick synas. Att den fick vara vår.

Öppet.

Utanför Hennes Sfär

28 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det märkliga var att tilliten alltid bodde i samma rum…

– 24:e Juli 2023 –

Jag funderade på ringen.

Jag förstod den inte. Jag förstod inte symboliken.

När vi spelade boule tillsammans hade hon plötsligt ringen på sig. En förlovningsring till en relation hon samtidigt hävdade inte existerade. En ickerelation. Och ändå fortsatte hon säga att hon var singel om andra män frågade.

Jag var såklart glad över att hon bar den. Det var självklart. Glad är inte ett ord som klargör vad jag kände när jag såg henne bära den. Det handlade inte om det. Det handlade om att försöka förstå signalen.

Jag kunde inte hitta något sätt att ta upp frågan. Inte utan att det med största sannolikhet skulle sluta precis som vanligt. Att vi ännu en gång skulle hamna i vår loop. Där vi återigen skulle diskutera orsak och verkan, vrida och vända på samma argument och till slut stå kvar på exakt samma plats. Ännu en omgång regelrätt pajkastning, utan att någonting egentligen förändrades.

Ibland funderar jag på om hon kände likadant. Om hon innerst inne bara ville att loopen skulle upphöra, men samtidigt inte kunde backa från sitt resonemang om orsak och verkan. Som om ett enda steg bakåt skulle innebära att hela hennes förklaringsmodell rasade. Att det då skulle bli omöjligt att värja sig mot tanken att allting faktiskt hade börjat hos henne. Och konsekvenserna av det. Att jag skulle anklaga henne för allt som blivit förstört på grund av hennes agerande. Hålla det emot henne.

Det var ett resonemang jag hade svårt att ta till mig. Som om jag för en enda sekund skulle hålla det emot henne att det faktiskt var hennes fel. Om hon tog på sig ansvaret och loopen slutligen försvann så vi bara kunde älska. Utan bråk. Det var ju det enda jag ville. Det fanns ingenting jag önskade mig mer.

Det var två helt olika saker. Äpplen och päron.

Jag skulle aldrig någonsin vika mig en millimeter från frågan om orsak och verkan. Där fanns ingenting att förhandla om. Jag tänkte inte bära skulden för någonting jag inte hade skapat. Men om hon tog sitt ansvar hade jag heller inget behov av att någonsin prata om det igen. Inte ur något perspektiv.

Hon hade ju också sagt att hon bar ringen annars. Inte bara när vi sågs. Var det sant? Eller var det ännu en av alla dessa märkliga glidningar där orden aldrig riktigt gick att hålla fast vid?

Hon hade precis kommit hem efter att ha träffat sina barn. Och sitt ex. Ännu ett tillfälle där hon befunnit sig i samma sfär som sitt gamla liv. Ännu en gång gled allting. Ingenting verkade längre stämma. Som så många gånger tidigare när hon varit där.

Hade hon verkligen burit ringen där? Framför barnen. Framför sitt ex. Hade de sett den? Eller var den bara till för vissa sammanhang? Vissa människor?

Om jag inte ens förstod varför hon bar ringen, eller ens kunde förstå om vi hade en relation i den betydelse jag menade – en uttalad relation, öppen och självklar – så visste jag samtidigt att vi bevisligen hade någon form av relation. Det gick inte att förneka.

Som addendum till allt jag inte förstod fanns det jag faktiskt förstod. Min tillit till henne var i det närmaste obefintlig. Och det var inte någonting som uppstått av sig själv. Den hade vuxit fram genom hennes eget agerande.

Jag hade försökt vara extremt tydlig med vad jag behövde för att bygga upp förtroendekapitalet igen. Egentligen var det inga märkliga krav alls. Snarare sådant de flesta människor behöver för att kunna känna tillit till en annan människa. Inte minst fanns det inga krav som jag själv inte var beredd att ge tillbaka.

Det märkliga var att när vi faktiskt sågs hade hon nästan all min tillit. Hennes signaler var då så tydliga. Hennes närvaro så självklar. Det var som om allting föll på plats bara vi befann oss i samma rum.

Problemet uppstod så fort avståndet kom emellan oss. Det kunde räcka med två kvarter. Någon mil. Att vi inte längre såg varandra i ögonen. Att jag inte längre befann mig i hennes sfär, utan kommunikationen förflyttades till telefonsamtal eller, som allra värst, mejl och sms.

Det var där allting rasade.

Igen.

Det Enkla

28 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det var aldrig de stora sakerna som höll ihop oss…

– 24:e Juli 2023 –

Jag vaknade tidigt. Började dagen med att skicka henne ett sms;

– Tack för superfin kväll, och varmaste tack för att bjuda in att sova över en tidig arbetsdag. Känner jag det var galet lämna världen vackraste kvinna istället för att hålla om henne naken, men fick en hostattack från helvetet, och hade hållit dig vaken .Än en gång tack för skönt insomnande tillsammans. ❤️🙏🏻 Jag älskar dig! ❤️❤️
– Tur att du hann rymma innan hostattacken 😉 Det var jättemysigt att somna tillsammans!Tack för igår, det var roligt! Jag älskar dig ❤ Ha en fin dag!
– Det var superkul! Och dt betydde mycket mer än du tror att du bjöd mig sova över innan arbetsdag… Somna/vakna med dig på min arm och hålla om din mage är det bästa jag vet…Jag blev för övrigt djupt rörd av att du sa du haft ringen på dig “länge”. Ha en superfin dag! Hoppas din lunch smakar bra! ❤️
– Du håll om mig så skönt när vi sov🥰❤️ Tack, lunchen kommer smaka gott 😋 Tack 🙏.
– Jag vet! Jag kände det undermedvetet! ❤️ mina händer och ögon älskar dig lika mycket som min själ och hjärta ❤️
– Älskar sova med DIG! ❤️❤️❤️ Hur du håller om mig!
– Det är ju inte varje dag man blir utskrattad när man försöker ha sex heller… 🤪🤣😳❤️ Min arma självkänsla…
– Du är BÄST!

Jag och detaljer. Hon sa hon hade burit ringen länge. Men bara veckan innan. På vår picknick. Då bar hon den inte. Så vad var egentligen ”länge” för henne? Hade hon burit den när hon hade hälsat på sina barn. Och sett ex. Eller var länge sedan hon senast gick ut genom dörren?

Jag förstod inte. Och just en sån här detalj var exakt det som skulle kunna få hela kommunikationen och tillvaron att implodera. På en sekund. Och på andra sidan staketet alla dom andra stunderna. Som boule under gårdagen. Känslan vi båda delade av att hålla om varandra nakna. Närheten. Åtrån. Någonting lite utanför den mänskliga sfären. Någonting väsensstyrt.

Dagen gick. Plötsligt kom ett sms från henne igen. Det var märkligt. Ett år hade gått, och alltid i dom perioder som vi fungerade, så hoppade jag till av lycka av hennes egen signal. Släppte allt och läste direkt. Och svarade direkt.

Hon skickade ett meme. Jag förstod direkt. Jag förstod precis vad det handlade om. Det handlade plötsligt om det som utlöst att gårdagens sex resulterat i skrattsex.

Kukar. Stora kukar. Och ibland – för stora kukar… Såna som kan medföra situationer man plötsligt börjar skratta åt. I alla fall om man står varandra nära.

Det kom ett meme till. Ämnet var detsamma. Kvinnor som tyckte om stora kukar. Eller ännu större.

Jag svarade;

– Men min skrattar du åt 🥺

Jag hade kallat det ”utskrattad”. Men det var väl egentligen inte sanningen om hur det kändes. Vad det handlade om hade inte tärt på min självkänsla nämnvärt. Nästan tvärtom. Hon hade inte skrattat för att det fanns för lite. Snarare tvärtom.

Jag skickade henne ett klipp från Instagram. Kim Cattrall. Ett utdrag ur “Sex And The City”. En loop på henne. “Oh I love a Big dick! A really really BIG DICK! A REALLY REALLY REALLY BIG DICK!!!!

– Du upp i dagen! Tack för uppskattning. Eller ska jag säga… ”visad förståelse”? / Mr B

Hennes svar var kort och gott;

– 😘
– Älskar dig!
– ÄLSKAR DIG!❤️❤️❤️
– Ma armastan sind sügavalt! ❤️
– Ka!

Som sagt var. Det hade blivit en ny fas. Vårt första skrattsex. Och hur det än var runt när jag bjudit henne på date. Olika exklusiva restauranger. Allting sånt. Så var det alltid dom enkla tillfällena som på nåt sätt resulterade i fantastisk sex. Massa gånger hemma på gården. När vi åkte elscooter. Eller som nu. Dagen innan. Bara lite boule.

Jag tror det handlade om en annan sorts åtrå. Någonting i det enkla. Någonting i det naturliga. Någonting i närheten.

Bråk. Osäkerhet. Sex hade hamnat lite på efterkälken ett tag. Och igår – den där närheten. Enkelheten. Närvaron. Åtrån. Och ett bra tag utan sex. Så jo. Jag hade blivit lite extra till mig. Och hur det än var med Kim Catrall så hade nog även hennes rollfigur en punkt när hon hade sagt ”its over the top now”.

Så… det blev skrattsex.

Men jag kände det som att det bara underströk dom saker vi hade som fungerade. När det fungerade så var allt så förbannat enkelt. Så satans självklart. På alla plan. Matlagning. Prat. Sex. Det fanns faktiskt ingenting som inte bara flöt.

Men. Så kom alla dom där andra konstiga sakerna i hennes agerande. Och i botten låg Loopen och skvalpade runt.

Min tanke landade någonstans i ”kunde inte bara världen dra åt helvete så vi kunde vara bara vi. Bara vara”.

Senare övergick våra sms till en betydligt osexigare nivå. Hon hade köpt en taklampa. Ingenting passade. Bad om hjälp. Frågade om hon skulle skicka bild. Det behövdes inte. Jag förstod precis vad det var frågan om. EU hade dödat den gamla hederliga kronljuskontakten till förmån för DCL-standard.

Alternativen var två. Antingen byta kontakt på lampan. Ta bort DCL-skiten. Eller byta till DCL i taket. Det berodde lite på filosofi. Det kokade ner till att hon eventuellt skulle komma att byta igen. Troligt köpa nytillverkat. Då var byta kontakt i taket det logiska.

Jag var ändå på bygghandeln. Skickade bild på det jag plockat ihop. Ersättningskontakt för taket. Beroende på plattans storlek skulle troligt ett av två eller tre hål passa. Så det var bara två små hål att borra och två kablar. För högst troligt fanns ingen jord. Huset var för gammalt. Dvs ca 8 minuters arbete.

– Rätt saker
– Om det fattar jag inget
– Till din lampa
– Ser inte ut som jag förstår ngt 🤪
– Hur går sladdar in? 3st Finns det kroken
– Sladdarna går in i hålen avsedda för sladdar…tror jag 🤪Ska hjälpa! Ja krok…

Ok. Det fanns tre ”sladdar”. Nej. Jag trodde fortfarande inte på jord. Snarare två separata slingor. Två knappar på väggen. Men det var definitivt inte en av sakerna som fångat min uppmärksamhet dom gånger jag varit hemma hos henne.

Jag hade växt upp med att ”lära mig om allting” Bra manliga förebilder. Jag fick ofta höra jag ”visste allt”. Det var naturligtvis inte sant. Men en helt del. Om att snickra. Om el. Om VVS. Om motorer. Om filosofi. Om… Och jag tyckte om att göra saker. Snickra var min stora hobby.

Jag frågade ofta. När jag inte visste. Problemet med dom som låtsas kunna allt och därför aldrig frågar för att inte avslöja att dom inte vet, är att dom aldrig får ett korrekt svar, och därför fortsätter att inte veta någonting.

Inom musiken hade jag arbetat med ganska många kvinnor. Starka kvinnor. Om det var någonting jag aldrig gjorde så var det att klappa kvinnor i branschen på huvudet. Bara för att jag råkade vara av manligt kön. Det var någonting jag innerligt avskydde som fenomen. Jag var väl medveten om att jag även hade det ryktet. Kvinnor tyckte om att jobba med mig.

Å andra sidan så var en övervägande merpart av alla ”dumma frågor” oftast på intet sätt förtjänta av en lång utläggning av tekniska detaljer. Total waste of space. Såvida ingen verkligen ville veta någonting. Så oftast blev det bara en mer skämtsam attityd;

– Hur går sladdarna in?
– I hålen avsedda för sladdar… tror jag…

Mer frågande än ren sarkasm.

Vi bytte ämne. Igen. Som alltid;

– Vill du följa med och äta på strömma kanalbar nån dag? Jättegott!
– Nån dag kan vi göra det☺️
– Jobbade du i helgen?
– Ja
– Kväll eller morgon? Nån ledig kväll med sovmorgon?
– Lördagkväll
– Ses lördag kväll? Fast jag hjälper dig med lampan innan om du vill
– Ja
– 🙏🏻❤️
– ❤️

Tidig kväll skickade jag mer sms;

– Tänkte ringa senare
– Ja, är då?
– När passar dig? så du inte misstolkar tiden som mitt kontrollbehov ? 🤪

Ingen rök utan eld. Eller vad säger dom? Jag brukade alltid blanda ihop idiom. Det brukade resultera i komplett idioti som ”Ett troll gör ingen sommar”, ”En yxa kommer sällan ensam”, ”Ingen cykel på isen”, ”Gå som het gröt kring handduken”, eller ”kasta in kon”.

Men i alla fall. Ingen rök utan eld. Jag satte den!

Jag hade mina rutiner. Och hade en lång period när jag alltid ringde henne samma tid. Ända till den dag hon kallade mina kvällssamtal för ”kontrollbehov”. Så. Det var en diskret pik. Men snyggt paketerad. Lågmäld. Sådär som på det enda sätt vi någonsin kunde diskutera saker som inte fungerade. Det hade faktiskt sina helt egna premisser;

Vi sågs IRL
Stämningen var nära och kärleksfull
En liten diskret pik om ett ämne lades in i förbifarten. Oftast från min sida.
Den andra. Oftast hon. Bemötte med ett snett leende.
Samtalet gick vidare om någonting annat.

Senare på kvällen hade vi ett långt telefonsamtal. Det var som våra samtal kunde vara när dom var som bäst. Hon berättade att hon skulle gå ut med sin kompis Anna kvällen efter. Sa hon kunde ringa när hon kom hem. Jag uppskattade det såklart.

Kanske borde jag ha frågat om hon hade tänkt bära sin ring. Kanske inte. Såklart ville jag gärna veta. Men inte på bekostnad av att haverera någonting. Igen.

Klockan var bara runt 22 när vi hade avslutat. Jag skickade ett sms efter samtalet;

– Head und
– Head ööd! 😘
– Älskar dig ❤️
– Ka ❤️

Game On

28 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Vissa matcher är roligare än att förlora…

– 23:e Juli 2023 –

Jag hade åkt för att hälsa på fårskallarna tidigt. Heldag med kaffe, bullar och mys. Bilresan på 10 mil var ungefär det enda som hade hindrat mig från att totalt självmedicinera mig till sömns efter gårdagens bråk, inställda date med mera.

En dag med fårskallarna hade en tendens rensa hjärnan. Jag saknade verkligen tiden jag hade dom precis utanför köksfönstret och bara kunde gå och sätta mig hos dom. Närsomhelst. Stoppa handen i ullen. Klia. Gosa. Bli kärleksfullt stångad av det där lilla lammet jag flaskmatade några år tidigare. Nu en bagge på 100 kilo vars kärleksfulla stångande kunde få mig välta och göra en kullerbytta. Jag saknade alla våra samtal. Jag hade ju alltid pratat med dom om precis allting. I synnerhet livet i stort. Eller kärleken. Om henne.

Tillbringade en stund av resan hem med telefonsamtal till en kär gammal vän och kollega sedan urminnes tider. Etablerad artist/körsångerska. Och – flerfaldig svensk mästare i Boule.

Vi hade bara glidit in på det. Boule är kul. Det tar 10 minuter att lära sig och en livstid att bli bra på. Jag hade faktiskt aldrig spelat i hela mitt liv. Vi pratade om att dra ihop ett gäng.

Jag fick ett infall. Kom hem. Klappade vildkatten. Slängde mig i duschen. Slängde mig i bilen.

Jag gled upp utanför Kärlekens port ganska precis 17:00.

Ringde. När hon svarade sa jag bara;

– Er limo är framkörd!

Hon lät förvånad. Men inte alls avvaktande eller oemottaglig.

Jag fortsatte;

– Dresscode casual! Kom ut!

Tog bara 5 minuter så var hon nere.

Beige byxor. Någon sorts leopardtop. Scholltofflor. Inga strumpor. En liten väska och uppsatt hår. Osminkad.

– Vad ska vi hitta på?
– Det får du se. Jag vet du inte vill bli sen!

Det märkligaste var att hon bar sin förlovningsring. Efter hennes vecka i den mellansvenska staden. Efter vårat bråk. Och nu – hon hade sprungit ut på 2 minuter. Hade hon redan burit den? Eller hade hon slängt på sig den på väg ut? För ett event som var totalt spontant. Och casual.

Jag körde till Norr Mälarstrand. Till Boulebar.

Många banor. Många spelade. En perfekt sommarkväll. Jag slängde in frågan;

– Har du spelat?
– Nej…

Fick bord. Beställde Prosecco. Espresso. Snacks.

Samt bokade bana och instruktör.

Det var först då hon förstod. Inte bara bar. Utan boulebar.

Fick bana. Instruktör med korrekt fransk klädsel. Bröt mellan svenska och franska.

Vi spelade boule. Skrattade. Försökte förstå vad vi gjorde fel. Och hur faan var den där regeln nu igen?

Hon spöade skiten ur mig. Och samtidigt var jag nästan överdådig i att vara generös med både avstånds- och poängräkning. Det var lättare än att försöka maskera det.

Boulebar. Solnedgången. Sommarvärmen. Hon. Hon var definitivt engagerad i spelet. Både intellektuellt som emotionellt.

Jag kände det i hela kroppen. Fy faan vad jag älskade den kvinnan. Det kokade hela tiden ner till att jag inte kunde sätta fingret på exakt vad det var. Kanske för att deet var allting med henne. Det fanns helt enkelt ingenting som inte var perfekt. Eller fantastiskt. Eller magiskt. Eller vackert.

Alla små detaljer med henne. Eller kring henne. Oavsett vad det gällde. Hennes fötter. Eller hennes tänder. Tandkött. Öron. Förbannad kvinna att ha alla dom där små beståndsdelarna som skapade en liten person som bara kunde beskrivas som Perfekt.

Alla dom små egenheterna. Jag återkom alltid till hennes bubblande skratt när hon skulle berätta ett skämt eller någonting roligt hon varit med om. Bara hon kunde få en berättelse om en SL-biljett att resultera i att hon skrattade, bubblade och småfrustade så man inte hörde vad hon sa till slut. Och så accenten på det. Det var samma visa varje gång. Jag skrattade så jag nästan grät. Åt konceptet.

Sen fanns det massa andra egenheter. Det hade gått 13 månader. Åtskilliga kvällar när hon klätt av sig vid sängkanten. Den tända lampan. Åtskilliga dagar när hon kommit ut ur duschen.

Matchande underkläder?

Nej. Inte en enda gång. Inte en enda dag. Aldrig. Och lika makalöst som hon klädde sig i en helt egen stil. Helt egna kombinationer. Helt egna matchningar. Lika pricksäkert var hon den okrönta drottningen av Missmatch vad det gällde underkläder.

Jag hade frågat henne någon gång. Efter ett par månader. Hon hade bara tittat på mig. Oförstående. Jag tog inte upp det igen. Dels spelade det ingen roll. Jag brydde mig inte ett förbannade skit om underkläder. Jag såg bara henne. Det märkliga var att jag plötsligt började bry mig om hennes underkläder. Hennes missmatch blev någon sorts. Jag vet inte vad. Inte en fetich. Mer bara en liten liten detalj till som fascinerade mig med henne.

Det var en fin kväll. Jag körde henne hem.

Klockan var inte sen. Egentlligen. 21:30 ungefär.

– Vill du följa med upp?
– Du skulle ju upp tidigt?

Vi drack te. Slötittade på tv. Kramades i soffan. Det var som en av alla kvällar på gården. Fast utan brasan. Tiden gick.

– Jag måste gå och lägga mig. Ska upp tidigt i morgon.
– Jo jag förstår det.

Jag reste mig. Sträckte på mig. Gav henne en kram.

– Tack för en fin kväll!
– Tack själv, det var jättetrevligt!

Jag gick mot hallen för att ta på mig skor.

– Vill du stanna kvar?
– Självklart jag vill! Bara jag inte stör din sömn med min förbannade hosta. Men i så fall smyger jag upp tyst och åker hem. Är det ok?

Vi klädde av oss. La oss. Kramades. Kramades intensivare.

Det var en ny sorts sex. Vi hade alltid haft en extrem mental närvaro i sex. Men nu råkade en del bara bli. Det ena ledde till det andra. Plötsligt hade vi någon sorts skrattsex. Enkelt. Naturligt. Genuint. Fast fortfarande med samma otroliga åtrå vi alltid haft till varandra. Det hela kändes som någon sorts bevis på hur nära vi egentligen stod varandra.

Klockan hade blivit för mycket. Jag ville inte få slaget i skallen senare att jag hade hållit henne uppe. Vi somnade tätt omslingrade.

Det inträffade såklart. Någonstans runt tre. Satans hostan.

Det kändes tråkigt åka ifrån henne. Vakna hos henne. Inte få vakna med henne.

Åk Med Någon Annan

27 juni 2026 / Författaren / 11 kommentarer

Det svåra beslutet var inte att boka resan…

– 18:e – 28:e Oktober 2024 –

Kryssningen till Tallinn tidigare under hösten hade varit överväldigande lyckad. Inte bara trevlig. Inte bara varm.

Kärlek. Närhet. Upptäckarglädje. Hand i hand genom Tallinn. Kramar. Pussar. Hon var den bästa guide jag kunde ha önskat mig. Visste saker. Visade saker om ingen annan guide skulle ha visat. Hon sa hon älskade mig. Visade mig saker från sin ungdom. Barer. Butiker. Marknadsplatser. Vi shoppade. JAg hade bokat bort på en jättefin restauang.

Det hade funnits en lätthet de där dagarna, som om allt gammalt slit plötsligt tystnat. Hon blev genuint glad över överraskningen. Sista morgonen, medan färjan gick genom grått vatten och världen ännu inte riktigt vaknat, sa hon att hon älskade mig. Igen. Hon sa samma sak hemma hos sig när jag kört henne och själv skulle bege mig hemåt.

Kanske var det där beslutet togs. Att göra något större. Inte en weekend. Inte ännu en middag. Något som bar. Få hålla hennes hand igen. Kramas. Pussas. I några olika länder runt Medelhavet.

Jag hittade MSC Cruises. Jag hittade deras Yacht Club. Jag valde noga. Hittade MSC Splendida. Av totalt 4300 passagerare fanns knappt 200 i deras ”Yacht Club”. Deras ”ship within a ship”-koncept.

Egen butler som hjälpte dig med vad du än önskade 24/7 . Tvättade och strykta kläder. Bara hänga på dörren. Eller om du så ville – eskortera dig till middagsbordet.

Sviten städad 2 gånger om dagen. Frukost och lunch för Gudar. Fyrarätters middag. Guide Michelinklassad. Vill man beställa ett vin a 500€ till förrätten – varsågod. Ett annat till varmrätten – varsågod.

Sju dagar i Medelhavet. Trieste, Split, Piraeus, Kuşadası, Athens och avslutade i Istanbul. Somna i Split. Vakna i Piraeus. Men utan att släpa väskor. Utan att byta hotell.

Och – jag hade köpt till extra ombord. Till exempel 3 olika tillfällen för en timmes massage. Hot Stone etc.

Allt det där överdrivna som egentligen blir vackert först när man delar det. Med den man älskar.

Flighter till Trieste. Två nätter så vi fick en extra dag där. Utan stress. Samma för Istanbul. Dom mest romantiska och vackra hotell jag kunde hitta.

Drygt hundratusen. En kärlekshandling i logistisk form. Exakt vad som var fel med det förstod jag aldrig. Hon började påpeka något om att jag inte frågat först. Men om man frågar i förväg — vad återstår då av överraskningen? Och vem blir arg över att ens partner överraskar en med en lyxkryssning i Medelhavet?

Det var nån helgdag. Någon klämdag. slutligen var det 2 arbetsdagar hon behövde ta ledigt. Från arbetet som sköterska inom vården. Hur svårt kunde det vara med 2 månaders framförhållning? Jag bad henne inte ta 1 månad tjänstledigt för att hjälpa mig städa källaren direkt…

Det var redan där något skavde. Inte öppet. Men som en sten i skon.

Det gick över till anklaganden. Anklaganden för att jag inte hade frågat henne innan blandades med att visa uppenbart ointresse. Nästan hånande ignorant;

– Hittat ett mysigt matställe i Trieste – verkar ha fantastisk mat….
– Vad heter stället då?
– Osteria El Cassettin. Men man kan säkert hitta bättre middag. Gillar dock deras avsmakningsmeny
– Säkert gott
– Såg du menyn?Blev du hungrig av den?
– Åt just smörgås
– Du får ta med smörgås till Italien! Blir mysigt…
– Okej
– 👍

Jag hade letat restauranger i 3 timmar. The Fork. Tripadvisor. Valt noga. Såg det gott ut? Blev hon sugen? Dög mitt förslag? HAde hon åsikter? Hon fick ju alltid bestämma.

– Jag åt just en smörgås...

Väl medveten om min passiv-aggressiva hållning efteråt. Men ibland rann det över.

Hennes pass hade gått ut, och trots att entusiasmen inte direkt vällde ur henne ordnade hon ett nytt. Så någon sorts ”ja” till resan fanns ju ändå. Jag insåg senare att hennes engagemang var på en nivå där jag faktiskt kände lycka över att hon förnyade sitt pass.

Vi skulle vara borta över min födelsedag. Jag tyckte det hade stil.

Embarkeringen kröp närmare. Appen från MSC började påminna om check-in. Närmast anhörig. Passnummer. Foto. Alla de där små formaliteterna som föregår stora förväntningar. Jag gjorde allt direkt. Hon gjorde ingenting. Mindre än två veckor kvar. Fortfarande inte incheckad.

Och där small det.

Det märkliga var att min fråga var tämligen odramatisk. Nästan administrativ. Men laddad av historia.

För efter maj 2024, när hon sagt att hon ville bryta kontakten om jag “kände så” när jag påpekat det kändes som om hon bara lekte med mig, hade hon ju återkommit efter nästan åtta veckors total tystnad.

Och under den tiden hunnit byta nummer med en man på fyllan. Gått på date med honom. Det var redan erkänt. Det var bakgrunden.

Så jag skrev:

För att inte förstöra vår semester tillsammans med ouppklarade saker eller onödiga bråk frågar jag nu, och hoppas på ett ärligt svar — har du bytt nummer med, eller varit på date med någon mer än den man du redan erkänt?

Nyckelordet var inte “date”. Nyckelordet var någon mer.

En rak fråga. Nästan kirurgiskt avgränsad. Svaret kom i en enda rad. Som ett gevärsskott.

– Ska du hålla på och bråka kan du åka med någon annan.

Jag försökte förklara. Att syftet var motsatsen till bråk. Att jag just försökte undvika bråk under resan. Att frågan aldrig hade existerat om hon inte först svikit. Det hjälpte inte. Nästa mail:

“Åk med någon annan.”

Sedan igen. Och igen. Mail. Sms. Samma ord. Inte variationer. Inte vettiga argument. Som ett mantra. Som en förbannelse;

– Samma fråga om och om… Har du bekymmer red med någon annan som sagt
– Finns en anledning till frågan. Har väl rätt till ett ärligt svar och kunna anpassa MIN sfär till verkligheten?
– Verkligen är att du har ställt samma fråga över två år
– Ja – för att du har ju sagt du är singel om andra män frågar, och bytt nummer på krogen/gått på date. Det är verkligheten som skapat frågan.
– Du har ingen anledning att fråga och jag har ingen anledning att svara. Samma fråga om och om som inget annat finns … Ha en fin dag! Res gärna med någon annan
– Jo jag har anledning att fråga. Den anledningen har du skapat genom att säga du är singel om andra män frågar, byta nummer på krogen på fyllan och sedan gå på date. Begär bara ett ärligt svar innan resan Du har ingen anledning att svara. Nej. Och då tar jag mina beslut gällande ”relatioen” utifrån ditt uteblivna svar. Punkt. Ditt val! Inte mitt!
– Åk med någon annan!
– förra veckan så TRODDE jag faktiskt du VILLE resa – och med mig – även
om det gick läsa in ”du _kan väl_ rea om jag inte hittar nån annan” men jag noterade även att du kategoriskt inte besvarade frågan om du såg
fram emot resan… men ändå trodde jag
– Åk med någon annan.
– Men ändå ljög du då för mig för två veckor sedan – rakt i ansiktet – och
sa du INTE varit på mer date??? Varför??
– Har ljugit också nu? Behåll dina antagande och tro mm… Hoppas att du hittar en trevlig reskamrat. Tack för idag
– Mycket kan hända på 3 veckor. Därav frågan IGEN! VAD var ens tanken med att åka på en resa du inte VILLE göra och INTE såg fram emot? Leka med mig lite till – se hur långt man kunde ta det?
– Så du tror att du får säga och behandla mig hur som ??? För att du har köpt en resa som jag har inte önskat? Att du får skriva massa skit till mig? Prata skit mm? Och jag bör önska resa med sig? Sagt från början att res med någon annan, jag har inte önskat den resan, du har inte ens frågat om de datum passar eller inte
– Aldrig ”Behandlat dig hursom”. Aldrig skrivit skit till dig. Jag ställde EN rak fråga. På förekommen anledning. En anledning DU, ingen annan än DU har skapat. Om du varit på någon MER date!
– Det är inte ditt bekymmer och jag måste inte inte svara. Samma fråga dagligen. Gå till psykolog!!!! Vi har inte haft en relation sedan… du har bättre koll… Och vi kommer inte ha det heller

”Vi har ingen relation och vi kommer inte ha det heller”.

Jag smakade på den meningen. Satte den i paritet till hur hon agerat senaste sex månaderna. I alla fall delvis. Det var många saker. Det var väldigt många saker som kunde ha lurat mig, eller säkert även många andra, att vårt interagerande, inte sällan initierat av henne, indikerade någonting helt annat än ”vi har ingen relation”.

Det var egentligen inte första gången jag såg just den mekanismen.

När frågan blev obekväm besvarades den sällan. Istället flyttades samtalet någon annanstans.

”Jag är singel om andra män frågar.”

”Nästan monogam.”

”Åk med någon annan.”

Orden såg olika ut. Situationerna såg olika ut. Men funktionen var märkligt likartad. Frågan som utlöst dem blev aldrig besvarad. Samtalet handlade plötsligt om någonting annat.

Det tog mig lång tid innan jag insåg att det kanske var just där loopen uppstod. Inte i själva frågorna. Utan i att de aldrig fick några svar. Men precis som med hennes ”jag är singel om andra män frågar” hade givit konsekvensen att då var ju även jag singel, som i sin tur skapade svartsjuka hos henne, skulle även ”åk med någon annan” ge konsekvenser. Konsekvenser för henne. Konsekvenser som dels skulle komma att skapa utbrott efter utbrott av samma svartsjuka jag sett tidigare. Och inte minst skulle hon dessutom försöka att klandra mig för en situation hon skapat.

Hon skapade en situation där jag inte gavs något val. Som gav konsekvenser. Sedan försökte hon skylla konsekvenserna på mig. Som om det varit mitt fria val. Det var det inte. Det var inte mitt val. Det var hennes val. Meningen ”åk med någon annan” skulle visa sig få större konsekvenser än hon anande.

Orsak → Konsekvens
Orsak → Symptom
Orsak → Verkan

En annan detalj slog mig långt senare. Hon hade i samma andetag sagt:

”Vi är inte tillsammans.”
”vi kommer inte bli det heller.”
”Åk med någon annan.”

Det var tre tydliga besked.

Problemet var bara att när jag började förhålla mig till dem som verklighet verkade inte konsekvenserna längre vara lika självklara för henne. Det var egentligen samma mekanism som tidigare.

”Jag är singel om andra män frågar.”

Jag accepterade att hon då också gjorde mig singel.

”Åk med någon annan.”

Jag började till slut undersöka möjligheten att faktiskt göra det.

”Vi är inte tillsammans.”

Jag började förhålla mig till att vi faktiskt inte var det. Varje gång verkade inte orden i sig vara problemet. Problemet uppstod först när de fick konsekvenser..

Svek från henne
↓
Förlåtelse
↓
Frågan om det hänt igen
↓
”Du bråkar.”

”Åk med någon annan.”
↓
Jag börjar undersöka möjligheten att göra det.
↓
Konsekvensen blir verklighet.
↓
Svartsjuka.
↓
Anklagelser.
↓
Mitt fel.

”Vi är inte tillsammans.”
↓
Jag accepterar att jag är singel.
↓
”Vi kommer inte bli det heller.”
↓
Jag accepterar faktum, och informerar henne om vilka konsekvenser hennes egna ord får för henne.

Här hade jag kunnat skriva "Jag accepterar och kommer leva mitt liv därefter." Men på grund av mina känslor för henne var det aldrig ett alternativ. Därför nöjde jag mig med att påpeka vilken konsekvens hennes egna ord fick för henne. Det är en stor skillnad. Och den konsekvensen kom dessutom omedelbart. Inte om en vecka. Inte om en månad. Inte om ett år. Omedelbart. Det är en stor skillnad.

↓
Reaktion.
↓
Mitt fel. → ”Åk med någon annan”

Det kunde faktiskt bli mer spännande. När jag senare. I en argumentation där jag la fram vilka tre alternativ jag lämnats med pga hennes ”åk med någon annan” fick hon ett vredesutbrott. Skrek att ”jag kunde ha valt det rätta alternativt – att sluta bråka”.

Åk med någon annan.

Men det är såklart lätt att använda meningen. På samma sätt som ”Jag är singel om andra män frågar”, för att försöka friskriva sig från commitment, öppenhet och ärlighet.

Dessutom använde hon nästan kostnaden emot mig. Som om jag gett sken av att köpa/äga henne. Jag hade inte ens talat om för henne vad den kostade. Varken kryssningen, hotell eller flighter. Det var inte relevant. Jag förstod det måste komma från en annan man i en annan tid. Någon som faktiskt inte bara trodde han ägde henne utan även behandlade henne så.

Och för mig var det inte ”ur bakfickan”. Jag hade inte dryga 40 miljoner på mitt personliga konto. Jag hade jobbat. Offrat. Försakat. Snålat. Planerat. Kämpat.

Från min sida var det inte på något sätt kopplat till eller förknippat med någons som helst form av krav. Inte någon som helst motprestation. Inte någon som helst skuld. Inga bokförda handlingar. Ingenting. Faktiskt inte ens tacksamhet.

Men kanske. En lågmäld förhoppning om att det skulle landa i god jord. Inte resultera i anklagelser. Hån. Nedlåtande sarkasm. Och ännu ett tillfälle att gnida i ansiktet att vi inte var tillsammans. Och att hon inte behövde redogöra för om hon varit på någon mer date. Eller att vi aldrig skulle komma att bli tillsammans.

Behövde vi det egentligen? Bli tillsammans. Hon hade lyckats avsluta relationen 39 gånger. Men bara inlett den två. Sedan Juni 2022.

“Åk med någon annan.”

Det var inte riktigt den känsla jag tänkt mig för spenderade hundratusen kronor.

Jag började gå igenom alternativen.

1. Åka själv.

En vän sa torrt:

— Semester är nog klokt. Men kanske inte till alla platser du tänkt uppleva med henne.

Det var sant.

2. Ligga hemma på soffan, dricka för mycket och tänka på en tom hytt i Yacht Club. 100.000 bortkastat.

Eller…

göra det hon själv upprepade gånger sagt.

3. Åka med någon annan.

Det var inget litet beslut. Inte ekonomiskt. Men framför allt inte existentiellt. Jag hade bokat den resan av kärlek. Av omtanke. Omsorg. För att Tallinnresan varit så bra.

Två veckor före embarkering ringde jag MSC. Frågade om namnbyte på medpassageraren. Om deadline. Jo. Det gick. Senast en vecka innan avgång.

Jag skrev till henne. Behövde besked.

Svaret: Hon ville inte åka.

Jag skulle åka med någon annan. Någon ”jag inte bråkade med”.

Veckan gick.

Kattvakten var bokad, klar, och betalad. Jag hade trots att allting var overload av All Inclusive skapat ett konto namngivet ”Medelhavet med (hennes initialer)”. Fickpengar. Guider. Gåvor. Vad som nu kunde dyka upp. Min tanke var att bibehålla samma koncept på alla våra övriga resor, varde evenemang, varje date. Att hon inte ena skulle behöva fundera på att ta med ett betalmedel.

Inte för kontroll. Inte för någon annan anledning än att jag ville hon skulle känna sig ”Påkostad”.

Fredag. MSC stängde växeln 17.00.

Jag mailade henne. Sms:ade. Påminde. Checka in senast 16.30. Inget hände i appen. Inte heller ett enda livstecken eller svar.

Jag satt på trappan hos min bästa vän.

Drack kaffe. Rökte.

Vägde sönder mitt eget huvud. Grät. Min bästa vän tittade på mig. Tyst. Gav mig en stor lång kram.

– Jag vet inte älskade vän. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag vet att du förtjänar bättre än att ha det såhär.

16.50 ringde jag MSC. Det var inget lätt beslut. Inget triumferande. Inget man berättar om med höjd haka. Bara ett beslut som återstod när någon annan sett till att alla andra dörrar stängts.

Hon hade inte gett mig något val. Ingen vilja att lösa något. Ingen vilja att stå för det hon gjort och ta konsekvenserna Ingen vilja att förstå mig och de känslor och funderingar hon skapat med sitt tilltag.

Och någonstans där förstod jag något om henne.

När verkligheten pressade. När ansvar krävdes. När sanningen stod kvar. Då kom alltid samma reflex.

Spring iväg. Eller säg åt den andre att göra det.

Åk med någon annan.

Jag vet faktiskt inte vad hon hade förväntat sig. Och jag fick aldrig veta exakt när hon upptäckte att hennes ord fått konsekvenser. Vad jag vet är när deadline, absolut deadline, för check in var.

Och jag vet hennes inloggning till appen var kvar. Hon kunde inte ändra någonting eller checka in. Den möjligheten var borta. Deadline var passerad. Men jag vet hon kunde se bild och namn på resenären. Jag är ganska säker på att hon loggade in.

Konsekvenserna hade kommit direkt. Även denna gången.

Hennes val. Inte mitt!

Nånstans tror jag det hade varit en bättre upplevelse att checka in inom föreskriven tid. Istället för att bråka.

Och där gjorde plötsligt Plus Ett entre. Igen. Och jag tror att Kärleken, retrospektivt, ångrade sitt ”Åk med någon annan”. Längre tid än någon hade kunnat föreställa sig.

Mailet

24 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Efter tillräckligt lång tystnad blir själva kontakten en del av budskapet…

– 24:e Juni 2026 –

Jag öppnade hennes mail. Igen.

Igen. Igen. Igen. Tittade på det. Försökte utröna exakt vad hon egentligen ville. I klartext.

Det var inte helt lätt att förstå. Inte alls självklart. Vad jag däremot förstod kunde tämligen lätt sammanfattas.

Det var ett svar på en av våra gamla mailtrådar. Från Augusti 2022. Ämnesraden var kort och gott ett hjärta. Hon hade skickat sitt mail tidigt på morgonen. Runt sextiden. En vardag.

För sent för att ha varit ute. Ha varit full. Högst troligt även totalt fel dag för sånt. Inte en Torsdag. Inte dagen efter lillördag. Mer i linje med att vara uppe tidigt på morgonen.

Hon hade bytt emailadress. Från Hotmail till Gmail. Så mycket förstod jag. Men efter det slutade någonting vara självklart.

Hon hade samma local del. Hade bara bytt domän.

Normalt när folk skaffar en emailadress försöker dom ju oftast få nåt logiskt. Personligen hade jag haft egen domän, flera, i över 20 år, så jag brukade bara ta mitt förnamn @. Men jag visste ju att folk gjorde så. Typ Anders.Andersson@domän.com. Oftast fanns det fler. Så det tickade vidare; Anders.Andersson1@domän.com. För att landa på Anders.Andersson 73673@domän.com. Eller sämre.

I hennes fall hade hon sitt namn. Namnet och ett nummer. Det som var knepigt var att det diffade nån siffra så hade hon fått sitt födelseår efter namnet. Och eftersom födelseåret var högre än numret hade det kanske inte varit ett problem. Eller i alla fall värt att testa.

Jag hade faktiskt aldrig frågat henne. Om det fanns en tanke. Om det var en tillfällighet. Men nu hade hon i alla fall bytt till Gmail. Och resten av adressen var densamma.

Vissa kanske hade valt att ha samma. Bara kunna säga “samma som förut men Gmail”. Men att passapå uppdatera till sig födelseår var inte heller helt ologiskt.

Till yttermera visso. Det var inte en stor tanke. Den bara passerade. Faktiskt främst att jag aldrig frågat heme om varför det blivit just det numret.

Resten av hennes mail väckte betydligt fler frågor.

Det hade ju varit tyst ett tag. Igen. Det hade hunnit bli senare delen på Juni. Ett bra tag sedan sms som kort och gott sa ”Ta hand om dig. Hej då!”. Och nu satt jag här och tittade på ett mail.

Tidpunkten. Betydde den något? Hade något hänt? Tex helgen innan. Nåt som föranledde henne att ta kontakt?

Eftersom hon skickade sin nya mailadress kändes det som rimligt självklart att hon ville jag skulle ha den. Hon hade lätt kunnat byta adress och lämna mig i kölvattnet.

Det konkreta gick egentligen att beskriva ganska enkelt.

Hon hade hört av sig. Efter tystnad. Via en gammal mailtråd som burit ett hjärta i ämnesraden sedan augusti 2022. Med en ny adress.

Mer än så behövde jag kanske inte skriva. Mindre än så gick heller inte riktigt att göra det. För oavsett hur mycket eller lite som faktiskt stod där, fanns själva handlingen kvar.

Hon hade valt att skicka någonting till mig.

Det var den delen jag inte kom runt.

Jag funderade inte bara på tidpunkten. Och på val av mailtråd att svara på. Det var långt ifrån vår senaste mailtråd. Snarare bland dom tidigaste. Hur man nu skulle utröna någonting efter 12137 mail. Där vi inte sällan svarat kors och tvärt i olika trådar. En del långa bråk. En del bara 50 hjärtan som ända innehåll. Eller någonting sexigt. Eller snuskigt. ibland allt samtidigt.

Det fanns ingenting konkret i den tidigare mailtråden heller som direkt speglade.

Jag satt och funderade på vad jag skulle svara. Hur svarar man adekvat på någonting som man inte riktigt kan utläsa kontexten av?

Jag pratade med min bästa vän. Hon hade inte en enda ledtråd. Inga råd att ge.Samtidigt. När jag kom med ett eget förslag så sa hon ”Ja men så kan du ju inte skriva? Det låter ju otrevligt!”.

Då var min tanke ändå väldigt långt ifrån ”Vaffaan vill DU då?!”. Snarare tvärtom.

Men jag kände inte heller att jag bara kunde gå berserk i att visa saknad och glädje.

Jag satt och stirrade på skärmen.

Om jag svarade för avvaktande kunde det uppfattas som kyligt. Om jag svarade för varmt kunde det uppfattas som att jag läste in något annat än det som stod där. Om jag ställde fel fråga rakt ut kunde det bli ett krav. Om jag inte ställde den alls skulle jag fortfarande inte förstå.

Det var kanske det som gjorde mailet så märkligt. Inte vad som stod i det. Utan det som inte stod där.

Jag kunde se att hon tagit kontakt. Jag kunde se när. Jag kunde se vilken mailadress hon använde. Jag kunde se vilken tråd hon valt att svara i men begrep inte varför hon valt just den. Men själva avsikten låg fortfarande gömd någonstans mellan raderna.

Och där satt jag.

Jag förstod vad jag läste.

Jag förstod bara inte riktigt varför jag läste det just då.

Så jag försökte formulera ett svar på en fråga jag ännu inte visste vilken fråga det egentligen var.

Skugghjärtan I Skymningen

23 juni 2026 / Författaren / 4 kommentarer

Dagen då förlåtelsen satte sig mellan skulden och kärleken…

– 27:e Juni 2024 –

Jag bestämde mig för att följa upp hennes oväntade sms från gårdagen.

Jag ringde henne. Hon var ute och badade. Det hördes nästan på tonen. Sommarlätt. Avslappnat.

Jag frågade om hon ville ses. Lunch? Vi bestämde Mowgli’s Kök.

Jag kom först.Satt där och väntade. När hon kom var hennes kram försiktig. Nästan avvaktande. Inte kall. Men försiktig. Som att hon närmade sig en potentiell fara.

Hon tittade på mig och sa:

– Du ser väldigt fräsch ut.

Jag log. Tittade henne noga. Pussade henne i pannan. Det hade gått lång tid.

– Tack. Du med.

Vi satt ensamma på uteserveringen. Det var lugnt. Beställde mat. Öl. Började asgarva samtidigt åt att diskmaskinen hade nött bort en bit av Mowglis Kök på ena glaset. Nu stod det tydligt Mowglis Kuk. Bara sånt som två som vi kunde se exakt samtidigt.

Vi småpratade.

Om hennes maraton på Svalbard. Om dotterns student. Om sånt man börjar med när man närmar sig något annat. Och av någon anledning ställde jag frågan.

Inte anklagande. Inte förhör. Försiktigt. Nästan stilla.

– Har du varit på date?

Hon tvekade inte ens. Slängde det rakt i ansiktet på mig.

– Ja.

Jag minns att jag tog ett djupt andetag. För det var inte svaret jag väntat mig. Inte egentligen. Det blev tyst…

– När?
– Nyligen.

Jag bad henne berätta. Och hon berättade.

Hon hade varit ute på krogen. Varit berusad. Bytt nummer med någon. Sedan gått på date.

Hon beskrev att hon gått på daten för att känna efter hur det kändes att gå på date med någon annan. Om det fanns något där. Och att hon kommit fram till att det inte kändes rätt. Att hon större delen av tiden tänkt om mig. På oss. Ibland pratat om mig. Om oss. Hon lät insinuera att han tyckt hon pratade för mycket om oss.

Det var hennes version. Och samtidigt lade hon till, på ett nästan märkligt sätt:

– Om han fått bestämma hade det blivit mer.

Jag registrerade allt. Även det.

Ja. Det var väl inte så djävla konstigt att det blivit mer om han hade velat det? Det hade vilken man som helst velat. Hon kunde få vem hon ville. Linda vem hon ville runt sitt lillfinger.

Hon sa att kontakten nu var sporadisk och nu bruten. Han hade skickat några sms. Hon hade inte svarat mer än artigt på det första.

Om det verkligen var så kunde jag såklart inte veta. Det kändes tidigt att slå fast att något var “för gott avslutat”, särskilt om han nu varit så intresserad.

Tankarna gick. Det erkänner jag. Någonstans borde jag kanske ha rest mig vid hennes första ja. Bara gått. Betalat och gått därifrån. Utan ett ord.

Det hade kanske varit den rationella reaktionen. Men jag gjorde inte det. Och det säger kanske också någonting om mig. Säger kanske någonting om henne. Säger kanske någonting om oss.

Hon sa hon ångrade det. Jag hade inget svar. Lät det bli semiretoriskt.

Vi åt klart. Vi gick därifrån. Jag gick mot bilen. Bered på ett avsked. Det blev ett tyst ögonblick vid bilen. Klockan var runt 15. Plötsligt sa hon;

– Vill du gå vidare?
– Absolut!

Vi gick till The Deck. Fick en underbar plats i solen precis vid relingen. Sådär att vattnet nästan låg som en egen närvaro bredvid bordet.

Vi drack vin. Satt nära. Höll händer. Såg varandra länge. Hon smekte mig. Försiktigt. Som för att försöka känna av var jag stod efter vad hon erkänt. Som om hon inte någonstans innerst inne nog visste. Jag skulle troligt använda mig av min ”kärlek förlåter och förstår”.

Hon smekte min arm mer intensivt. Plötsligt kom orden. Efter en lång inanding.

– Jag älskar dig…

Igen. Och igen. Och igen.

Det var nästan som om något behövde sägas många gånger. Som om det hon berättat om sin date, eller snarare att hon haft den, måste vägas upp. Eller kanske bara för att det var sant i stunden. Jag vet inte. Men jag minns intensiteten.

Hon berättade att hon hade för vana att krama sin kudde och låtsas att det var jag. Kalla den mitt namn. En sådan sak människor inte säger om de är likgiltiga. Eller gör om dom släppt taget.

Plötsligt började vi prata om måsarna. Om att vi skulle hyra en kanot och ro i innerstans vattendrag. Eller hyra en motorbåt och kryssa runt.

Det var som att den långa tystnaden aldrig existerat. Som att det var icketid. Eller hennes date för den delen. Som att den. Att han. Aldrig hade existerat. Som att det var en ickeperson hon aldrig mött.

Kvällen drog ut. Långsamt. Timmarna gick. Fyra. Fem. Sex. Sju. Vi hade suttit där sedan eftermiddagen. Tiden hade stått stilla igen. Som så ofta när vi såg på och rörde vid varandra.

Vi traskade hem mot henne. Sakta. Solens sista strålar låg lågt. I backen upp mot henne stannade vi till. Vi gjorde skuggfigurer och fotograferade dom.

Hjärtan. Två människor som tillsammans blev ett hjärta. Två människor som kramades. Gemensamt bildade en människa. Bilderna skvallrade om konst. Samma typ av konst som hon själv skapade. Av att se saker ingen annan kunde se.

Vi stannade upp. Såg länge på varandra. Höll varandras händer. Såg in i varandras ögon. Plötsligt behövdes inga ord. Vi kysstes. Innerligt och länge. Hon var förlåten. Hon visste det.

Vi landade på hennes balkong. Åt nattmackor. Drack vin. Pratade vidare. Skrattade. Hon snodde en cigg och rökte. Kors i taket. Halsbloss.

Hon smekte mig. Tyst. Tittade på mig. Sa hon älskade mig. Om och om igen. Nästan som för att försäkra sig om att jag skulle svara. Att jag var kvar. Trots hennes date. Hennes snedsteg.

Och till sist somnade vi.

Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag hörde innan sömnen tog mig var hennes:

– Jag älskar dig… för alltid…

Och det var kanske just därför den dagen var så svår att förstå. För den rymde allt på en gång.

Den rymde såret av hennes jakande svar om hennes date. För mig att läka. Den rymde svartsjukan. Den rymde tvivlet. Den rymde tanken på henne med en annan man. När dom bytte nummer. Glittrande ögon. Deras date. Hur hon gjort sig fin inför den. Men sedan slängt bort det. Som om det absolut inte betydde någonting. Och ännu en gång kommit tillbaka.

Och det var det som räknades. När jag summerade dagen.

Hon hade närmat sig försiktigt. För hon visste. Hon visste det fanns en risk. Men någonstans visste hon att jag skulle välja henne. Oavsett. Oavsett allt.

Känslan rymde allt på en gång. Men även en närhet så stark att den nästan gjorde dagens första timmar overkliga.

Det slog mig långt senare att detta var ännu ett av hennes märkliga kluster.

Först precis så mycket smärta att marken skakar. Sedan precis så mycket värme att jag stannade. Igen. Precis så mycket motsägelse att jag fortsatte försöka förstå.

Vad förstod jag egentligen? Att hon troligt skulle gå iland med vad som helst. Och ännu en gång bli förlåten. Emottagen med öppna armar. Igen. Kanske skrämde det mig. Att det skulle göda någonting i henne. Få henne att prova var gränsen för förlåtelse gick.

Och kanske var det just där vår dynamik var som mest svår att värja sig mot.

Du Känner Mest Och Vet Bäst

23 juni 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Vissa meddelanden innehåller mer än orden som står skrivna…

– 26:e Juni 2024 –

Jag satt på Söder och väntade på att få tillbaka bilen efter byte av vindrutan.

En sådan där märklig mellan-tid. För kort för att åka hem.För lång för att bara stå och vänta. Jag tog ett glas vin. Åt lunch.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag.

Och eftersom det gått så lång tid i total tystnad från henne hade jag mer eller mindre slutat vänta mig något alls.

Så plötsligt hörde jag hennes sms-signal. Den där personliga, signifikativa tonen.

Och jag hoppade faktiskt till. Bokstavligt. Av förvåning. Det var nästan den kroppsliga reaktionen jag minns först. Som om något man mentalt stängt av plötsligt återkom.

Sms:et började:

– Du känner mest och vet bäst….

Bara den inledningen var så typiskt henne.

Gåtfull. Nästan poetisk. Som om hon öppnade från sidan istället för rakt fram.

Jag läste vidare. Och det som gick att utläsa var ganska tydligt. Hon hade tänkt på mig. Saknat mig. Och, kanske mest oväntat av allt, skrev att hon älskade mig.

Ord som användes sparsamt av henne. Så när de kom vägde de.

Jag svarade att jag tänkt på henne. Saknat henne. Älskade henne. För evigt. Vilket var sant. Och där någonstans stod det. Det bestämdes inget.

Ingen dramatisk försoning ännu en gång. Ingen plan. Ingen resolution. Bara ett konstaterande, nästan, att känslor fanns på båda håll.

Det var just därför sms:et betydde så mycket. För efter veckor av tystnad kom det inte som argument. Inte som försvar. Inte som anklagelse. Utan som något mjukare. Nästan ett livstecken från under allt det där.

Det märkliga var att så lite egentligen sades. Och ändå öppnade det mycket. För i en relation där så mycket handlat om motsägelser kunde ibland just små klara utsagor väga mest.

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Tre ord jag nästan glömt hur det kändes att få.

Och där, på Söder med ett glas vin medan bilen stod på verkstad, satt jag plötsligt och läste något jag nästan inte längre trodde skulle komma.

Det var ingen upplösning. Men det var ett brott i tystnaden.

Och ibland är det mycket.

Jag intog samma inställning som vanligt när hon efter lång frånvaro ännu en gång hörde av sig.

Tog emot henne. Förbehållslöst. Öppna armar. Med kärlek och tacksamhet. Som jag gjort alla dom andra gångerna.

Som jag troligtvis skulle komma att göra för evigt.

Oavsett allt annat.

Daterat Nu

23 juni 2026 / Författaren / 14 kommentarer

Sex månader senare kom fortfarande hennes namn i inkorgen…

– 23:e Juni 2026 –

Jag satt mitt i allting.

Allting jag inte förstod.

Jag försökte summera fyra år.

Från början.

Hon hon ville prata i telefon direkt efter att vi bara skrivit några rader. Eller hur hon efter bara några kvällars samtal på flera timmar, ville komma och hälsa på pga hur hon kände. Någonting speciellt. Eller hur magiskt det var för oss båda redan från första sekunden.

Under fyra år hann vi göra mer tillsammans än många människor gör under ett helt förhållande. Vissa inte ens under en livstid tillsammans.

Resor. Midsomrar. Julbord. Tallinn. Restauranger. Vardag. Trädgård. Projekt. Skratt. Bråk. Försoningar. Kärleksgåvor. Den aldrig sinande åtrån. Raseriutbrott. Kryssningar. Konstutställningar. Svartsjuka. Kvällarna i soffan. Kvällarna vid brasan. Bio. Promenader genom Stockholm hand i hand. Åtskilligt av dem alla.

Flera gånger sa hon att hon aldrig mer ville se mig. Flera gånger var hon klar. Flera gånger var allt över.

Ändå var det nästan alltid hon som återkom.

Ett nytt samtal.

Ett nytt sms.

En ny biljett.

Ett nytt besök.

Ett nytt försök.

Det var därför jag till slut slutade förstå skillnaden mellan ett avslut och en paus.

Frågan om varför jag stod kvar har många ställt mig.

Man skulle kunna beskriva det som en relation.

Man skulle kunna beskriva det som en epok.

Men inget av orden kändes riktigt tillräckligt.

Om man trodde på sådant kanske man skulle tala om Twin Flames. Två människor som fortsätter dras mot varandra oavsett avstånd, tid eller konsekvenser.

Jag visste inte om jag trodde på sådant.

68259 sms.

12137 mail.

Tusentals bilder.

Dagböcker.

Anteckningar.

Resor.

Midsomrar.

Gåvor.

Julbord.

Bråk.

Försoningar.

Ännu en kväll i hennes soffa. Med pussar och kramar. Dagen, veckan, eller kanske månaden, någon gång timmen, efter det värsta bråk man kunde ha skådat.

Och en kärlek som, hur man än valde att beskriva den, varit alldeles för stor för att avfärdas som betydelselös. Snarare kanske livets stora kärlek. För oss båda.

Ändå satt jag där.

Fortfarande med samma fråga.

Jag tittade på hennes mail.

Daterat nu.

Senare delen av Juni 2026.

Jag försökte ännu en gång förstå varför människor som lämnat andra fortsatte hitta vägar tillbaka till varandras liv.

Kanske var det just det som gjorde mig så förvirrad. Känslan av att kärleken tagit slut så många gånger. Och ändå aldrig riktigt gjort det. Eller kanske någonsin skulle komma att göra det.

Picknick

22 juni 2026 / Författaren / 3 kommentarer

Hon gav mig några körsbär. Istället…

– 15:e Juli 2023 –

Det var första morgonen jag vaknade hos henne. Det var även första gången jag vaknade med henne och hon hade sovit påklädd.

Hon var kraftigt bakfull. Gjorde kaffe. Batteriet i min ecigg var slut. Abstinensen gjorde sig gällande.

Vi tog adjö. Varm kram. Jag gick förbi Coop. Köpte cigg. Beställde Uber. Satte mig på en bänk och väntade. Tog en cigg. Skickade en bild på platsen till henne. Hon förstod mycket väl var jag satt. Backen nedanför hennes hus.

– Hittat sittplats?
– Ja… Hade jag haft batteri kvar hade nog bara ecigg funkat idag på morgonen…
– Har du fått cigg?
– Ja… men hade gått lika bra med bara ecigg faktiskt Tack du lät mig sova över 🙏🏻
– Självklart
– Kom på det faktiskt var första gången
– Du bara inte ville så gärna

Det var inte riktigt sant att jag inte ville. Det hade bara blivit en ganska märklig situation.

Hon hade sagt hon kanske skulle åka till sina barn senare på Lördagskvällen. Eller kanske Söndag.

Jag slängde in en inbjudan för kvällen. Om hon inte skulle åka. Understryka att jag absolut förstod om hon ville åka till sina barn. Att det var en naturlig prioritet.

– Som sagt… om du inte kommer iväg idag, och är ledig i kväll så säg till om du har lust. Vi kan ju ses i förbifarten om inte annat, bara ta ett glas vin vid vattnet… behöver ju absolut inte bli sent
– Kan inte bli så sent
– Skyldig dig en ryggmassage nu åxå
– Tackar ja men skyldirär du inte
– Ok… erkänner väl jag gillar ge massage då 🤪
– Det misstänker jag
– Märks det?
– Ja! Kunde du sova hos mig eller kändes konstigt?
– Sov gott tack! Ovant med dig klädd dock… van kunna hålla om dig närmare
– Förlåt att jag inte hade mat hemma
– Är väl ingen fara alls!
– Måste sova lite, har huvudvärk
– Hoppas du kryar! Ta en tablett och vila. Drick…

Jo. Jag älskade ge henne ryggmassage. Eller massage överlag. Mina händer älskade det. Mina ögon älskade det. Hela jag älskade det. Jag hoppades att hon märkte det. Att det inte var ”Minsta möjliga på förfrågan” utan att det kunde vara en timme av vilja. Lust. Åtrå. Kärlek.

Konstig att sova hos henne. Nej. Kanske bara inte dom omständigheter jag hade hoppats på.

Jag följde upp hennes huvudvärk senare under dagen;

– Hur mår huvudet? Tänkte precis på dig
– Bättre tack. Vad ska du äta?
– Vi får se hur det blir. Beror lite på om du åker eller är upptagen i kväll
– Jag vill gå i skogen
– Jag hade nåt nästan liknande i åtanke. Ledig och hungrig typ 20? Säg till…
– Vad betyder nästan
– Nästan betyder natur, vatten, mat, picknickkorg…

Jag skickade henne en bild på min picknickkorg. Den vi använt på vår första midsommar.

Hennes svar kom snabbt;

– 😍
– Utanför dig 19-20?
– Vart ska vi då?
– Det får du väl se? Date? Dresscode ”very casual”.
– Ja, vi kan ta en bit mat från den fina korg. Behöver jag ta med mig ngt?
– Gladare humör än avslut igår? 🤪
– Ses snart 😘

Uppenbart hade resan till barnen blivit uppskjuten. Men det fanns det ingen dialog om. Men vi hade en date.

Jag tillbringade resten av eftermiddagen med förberedelser. Försöka göra något riktigt fint och annorlunda för henne.

Men min s.k. humor var tvungen inflika någonting;

– Köpte varsin grillad korv på Statoil, och en stor Pucko. Drack halva och fyllde på med tequila!
– Blir vi bägge två puckos då?
– Var osäker på var det finns grönt i stan så jag köpte med en låda kattgräs!! Vi ställer den intill oss så blir det som picknick i det gröna…

Verklighetens förberedelser såg relativt annorlunda ut.

Jag hade förberett.

Filt. Korg. Bestick. Glas. Prosecco.

Maten hade jag fuskat med. Kolgrillen. Två olika rätter. Det hade blivit mitt bästa alternativ att ställas mot kallskuret eller grilla på plats.

Parkerade hos henne. Hon kom ut. Osminkad. Svart nagellack som hon måste målat under dagen. Rosa klänning. Vita sneakers. Jeansjacka. Vi tog en Uber till Djurgården. Blockhusudden. Längst ut. Bänkar. Bord. Havet. Perfekt väder.

Vi åt. Satt länge. Höll handen. Kramades. Pratade.

Sedan gick vi tillbaka mot Café Blockhusporten. Beställde en Uber.

Hon hittade ett körsbärsträd. Hoppade. Sträckte sig. Försökte nå. Plockade. Skrattade. Åt direkt. Körsbär efter körsbär. Som ett barn.

Det hade blivit kyligt. Hon hade lånat min stora svarta hoodie. Alldeles för stor. Köpt i L.A. Och ”väldigt L.A.” i sin stil. Passade inte nånstans. Men hon var söt i den!

Jag filmade. Det gick inte att låta bli.

Gjorde misstaget ställa fel fråga.

– Älskar du mig?

Inget svar. Hon tittade bort. Ut ur kameran. Jag frågade igen. Hon bytte ämne.

– Säg att du älskar mig?

Hon var tyst. Gav mig några körsbär istället.

Ubern kom.

Vi åkte hem till henne. Släppte av utanför porten. Hon vände sig om och vinkade. Flera gånger.

Jag åkte vidare hem.

Det tog inte lång stund innan hon skickade sms;

– Tack själv för fina romantiska dejten 💖 Älskar dig
– Hoppas på ny date
– 🤗
– Säker?
– Vadå säker?
– På att du vill ny date?
– Det tror att vi kommer att ha
– Vill du ?
– Ja

Jag funderade på varför hon inte kunnat besvara frågan när jag filmade henne. Bara ett enkelt ”ja” som svar på om hon älskade mig.

Men kanske viktigast. Jag funderade på hur det kändes. Innerst inne.

Allt jag gjort för att ännu en gång försöka göra det till någonting speciellt för henne. En upplevelse. Ett minne. Av kärlek. Av omtanke. Och ovanpå det stunden i sig. Där vid vattnet.

Hur det kändes? Där innerst inne?

Kluvet. Väldigt kluvet.

Hon hade velat ses. Hon hade svarat nästan omedelbart på bilden av picknickkorgen. Hon hade kommit. Suttit där vid vattnet i timmar. Hållit min hand. Kramat mig. Skickat ”Älskar dig” senare samma kväll.

Det var inte handlingarna hos någon som inte ville ha mig i sitt liv.

Hon sa ofta att hon hade visat sin kärlek i handlingar. Det var sant. Jag hade fått åtskilliga och åter åtskilliga små tecken. Hennes handlingar. Handlingar som alla indikerade hennes kärlek. Hon hade helt rätt i det. Men det där andra. Att hon sa hon var nästanmonogam. Sa hon var singel om andra än frågade. Inte ville, eller kunde, stå för sin kärlek, för oss, öppet. Det var även det handlingar.

Så fanns där även allt det andra. Hon hade nycklar till mitt hus. Jag hade inte ens portkoden till hennes lägenhet. Jag kunde planera dagar, middagar, utflykter och helger. Köra genom stan med picknickkorg, filt och prosecco för att försöka skapa någonting fint för henne. Av kärlek. Av omtanke. Men jag hade fortfarande bara sovit hos henne en enda gång. Och när jag ställde den där enkla frågan vid körsbärsträdet blev det tyst.

Inte ett nej. Inte ett kanske. Inte ens ett undvikande skämt. Bara tystnad. Några körsbär i min hand istället. Det var det som gjorde mig så förvirrad. För om hon inte älskade mig hade allting varit enklare att förstå. Om hon inte ville ses. Inte ville hålla handen. Inte ville ha fler dater. Inte skickade ”Älskar dig” samma kväll.

Då hade det funnits en rak linje genom alltihop. Men det gjorde det inte.

Tvärtom. Kärleken verkade finnas där överallt. I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Och just därför blev tystnaden så märklig. För frågan var kanske aldrig om hon älskade mig. Frågan var varför hon inte kunde säga det.

Om hon var rädd att det skulle hamna på Facebook var nästa fråga lika självklar som obekväm. Varför? Varför skulle det vara ett problem? Vem var det som inte fick se? Vem var det som inte fick veta? Varför fick någon inte se eller veta? Varför kunde hon skriva orden i ett sms några timmar senare, men inte säga dem där vid vattnet?

Varför kunde hon visa kärleken, men inte stå för den?

Jag hade inget svar. Men jag hade börjat ana att det inte var kärleken som saknades. Kärleken verkade tvärtom finnas där nästan överallt.

I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Det var någonting annat som saknades. Eller var det någonting annat som fanns? Någonting som stod i vägen. Och det var kanske just det som gjorde mig så förvirrad.

För jag satt inte med en människa som inte ville ha mig. Jag satt inte med en människa som inte ville ses. Inte med en människa som undvek mig. Tvärtom.

Hon sökte sig tillbaka hela tiden. Hon ville ses. Hon ville ha fler dater. Hon skrev att hon älskade mig. Hon höll min hand. Hon kysste mig. Men samtidigt fanns där en osynlig gräns som jag aldrig riktigt förstod. Som om kärleken hade två olika versioner. En som fick finnas mellan oss. Och en annan som aldrig riktigt fick finnas inför resten av världen. Och ju mer jag försökte förstå den gränsen, desto mindre förstod jag den.

Om hon inte älskade mig hade allting varit enklare. Om hon inte ville vara med mig hade allting varit enklare. Om hon hade dragit sig undan hade allting varit enklare. Men det gjorde hon inte. Hon kom närmare. Samtidigt som någonting höll henne tillbaka. Och jag visste inte vad det var.

Var det rädsla? Skam? Någon annan? Någonting från hennes förflutna?Någonting hos mig? Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner i förhållande till vad hennes önskvärda image krävde? Det där hon sagt om att ”hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen”.

===
Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner? Samtidigt som jag inte riktigt passade in i bilden av hur hennes liv skulle se ut?

Jag visste inte.

Men tanken slog mig. Hon hade ju sagt det själv. Att hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen. Inte en man i ett hus ute på landet. Eller senare i ett litet radhus i förorten. Inte en man som skrev böcker. Inte en man som spelade in skivor. Inte en man som sa exakt vad han tyckte med total avsaknad av all politisk korrekthet. Inte en man som ställde frågor när saker inte gick ihop. Inte en man som knåpade ihop trasiga jeans, om än för 3000 spänn dock trasiga, med Jean Paul Gaultier och Versace, konstiga boots, märkliga hattar och jackor som såg ut som dom kom från USAs inbördeskrig. Utan enkelt. Platt. Trist. Med tydliga signaler. Bank och finans! Framgångsrik!

Var det möjligt att hon älskade mig, men samtidigt önskade att jag var någon annan? Att kärleken fanns där, men att verkligheten inte passade ihop med bilden av hur livet borde se ut? Jag visste inte. Men frågan lämnade mig aldrig riktigt.

Jag visste inte. Jag visste bara att jag stod mitt i en kärlek som verkade existera från alla håll samtidigt. Och ändå inte fullt ut.

Det var nog där frågorna började växa på allvar. Inte därför att kärleken saknades. Utan därför att den fanns.

Så hur kände jag mig? Innerst inne?

Kluven.

Jag hade haft vad som hade kunnat bli en helt underbar dag med kvinnan jag älskade över allt. Om hon bara hade kunnat säga det lilla ordet ”ja” när jag frågade om hon älskade mig. Trots att jag filmade.

Mellan Midnatt & Katastrof

22 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det farligaste med katastrofer är att de sällan presenterar sig i förväg…

Till min stora förvåning, och ännu större glädje, hade hon plötsligt svängt 180 grader. Igen. På 1 minut. Tackat ja till en date samma kväll hon kom hem.

Jag hade bokat bord. Meddelat henne tiden. Köpt rosor. Gjort mig i ordning. Beställt Uber.

Jag var i tid för bordsreservationen. Förklarade läget för hovmästarinnan. Att min date var på gång med eventuellt kunde bli lite sen. Hon skulle komma hem runt 22. Det fanns bara reservation för 22:45. Jag ville inte hon skulle känna stress.

– Jag går in och verifierar så kommer du när du kommer
– Ja, kan inte trolla… kommer så fort jag kan
– Inget prob . ”Casual” ok för öl/drink snax?
– Absolut

Om jag var casual ska jag kanske låta vara osagt. Jag var givetvis uppklädd inför en date. Men jag tog elcyklarna från vår förra date i beaktande. Samt att det ju faktiskt tenderade bli sent. Och inte en ”absolut helkväll”.

Så småningom hörde hon av sig. Hon var på gång. Frågade om jag fått plats. Jag hade inte bokat en Uber åt henne eftersom tiderna var lite svävande. Retrospektivt kom jag på att jag hade glömt fråga vad den kostade och glömt swisha henne för den. Men kanske ingen är perfekt. Trots allt.

Svart klänning. Med vita och lila blommor. Vita sneakers. Uppsatt hår. Hon hade kanske siktat på casual och att det skulle gå fort att göra sig i ordning, men det fanns ingenting casual i hennes aura. Hon syntes genom hela restaurangen när hon gick längs rampen som ledde upp från entren.

Jag reste mig. Gav henne en kram. Gav henne rosorna. Drog ut hennes stol.

Tapas är perfekt när man inte riktigt vet hur hungig någon egentligen är. Men uppenbar var hon hungrig. Och hon ifrågasatte inte att jag bokat bor för ”vin/öl och snacks”. Hon beställde smått och gott. Så gjorde även jag. Och någonting att dricka.

Hon beställde mer. Både mat och dryck. Där det så småningom kom att bli bara dryck. Hon drack på ett sätt som var ganska olikt dom andra gånger vi haft date. Mer på ett sätt som när vi umgåtts hemma och saker vid något tillfälle spårat ur.

Jag drack även jag. Men faktiskt ganska mycket mindre än vad hon gjorde. Trots att jag var den ”med missbruksproblem”.

Kvällen blev sen. Hon hade dykt upp strax efter 23 och klockan var drygt 02 när vi på vår promenad genom ett Stockholm insvept i sommarnatten värme närmade oss Norr Mälarstrand. Hand i hand.

Hon hade druckit snäppet lite för mycket. Vi satte oss på en bänk. Blandat för att det behövdes. Hon behövde. Och att vi ville. Insupa stunden.

Vi tittade ut över vattnet. Kramades. Pussades.

Jag har svårt säga vad som gjorde henne vackrast. Månsken eller solljus. Det var väldigt olika saker.

Solljuset gjorde henne lättare. Naturligare. Som om hon hörde hemma bland bryggor, sommarängar, parker och blommor. Som om världen var enkel.

Det var flickan som en gång suttit på Järnvägsgatan i Tallinn med kritor i handen och ritat på asfalten. Kvinnan som kunde försvinna i en park för att fotografera en blomma som ingen annan ens hade lagt märke till. Kvinnan som plockade mossa i skogen och gjorde julpynt åt mig. Kvinnan som lyckades bryta sönder en trädgårdsgrep därför att hon tog i lite för mycket och sedan skrattade åt det tills hon nästan grät.

Hennes ständiga skratt. Alla gånger hon skulle berätta någonting. Började skratta åt sig själv. Ibland skratta åt sitt egna skämt. Eller sin egen berättelse. När hon hade tappat sina bilnycklar i toaletten. Efter att ha varit på toaletten. Men inte kunde spola på grund av nycklarna. Var tvungen stoppa ner handen.

Hennes accent blandades med med bubblorna från skrattet. Till slut gick det inte att förstå ett enda ord av vad hon sa. Men jag skrattade lika mycket i alla fall. Inte åt henne. Med henne! Bara för att jag älskade varenda sekund av tillfället.

Det fanns någonting jordnära i henne. Någonting som inte handlade om pengar, status, image eller prestation. Någonting som bara ville upptäcka världen.

En blomma. En sten. En katt. Ett märkligt moln. En knapp på en gata i Borås.

Som om hon fortfarande bar runt på samma nyfikenhet som barnet med kritorna där på Järnvägsgatan i Tallinn för länge sedan.

Månskenet gjorde någonting annat. Någonting farligare. Inte farligt som i våld. Farligt som i lockelse. Som om hon tillhörde natten lite mer än dagen. Som om det fanns någonting i henne som vaknade när restaurangerna stängde, när de flesta gick hem, när de ordentliga människorna gick och lade sig.

Någonting rastlöst. Någonting dekadent. Någonting som inte riktigt ville att kvällen skulle ta slut. Jag vet inte om det var sant. Men det var känslan. Att hon alltid drogs lite mot kanten av saker. Lite längre. Lite senare. Lite mer. Som om morgondagen kunde vänta.

Som om världen efter midnatt hade fler möjligheter 🔗 än världen före midnatt. Fler människor. Fler historier. Fler äventyr. Fler frestelser.

Hon satt tätt intill mig på bänken. Höll min hand. Lutade huvudet mot min axel. Och ändå fanns den där känslan. Att en del av henne alltid hade blicken riktad mot nästa horisont. Nästa kväll. Nästa stad. Nästa berättelse.

Kanske var det just därför jag älskade henne så mycket. Och kanske var det just därför hon skrämde mig ibland också.

Kvällen hade varit perfekt. Magisk. Som vanligt med henne.

Det fanns inte en satans chans i hela djävla helvetet att jag hade kunnat förutse nästa händelse. Då hade jag gjort någonting för att förhindra det. Precis vad som helst.

Samma Samtal

22 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Det märkligaste var att vi egentligen aldrig slutade vara nära…

– 12:e – 14:e Juli 2023 –

Om någon bara läst vart tionde sms hade de förmodligen trott att vi hade det ganska bra.

Vi sa god morgon. Vi sa god natt. Vi skickade hjärtan. Vi skickade bilder. Hon skickade sushi från Borås. Jag skickade bilder på fårskallarna. Vi pratade om slottsweekend. Om framtiden. Om små saker. Om stora saker. Det fanns värme där. Mycket värme.

Hade någon läst var tionde sms men börjat med lätt offset hade dom förmodligen trott att vi bara bråkade. Och kanske inte alls förstått om vad. Egentligen.

Jag började dagen med att önska henne en fin dag;

– Önskar gott. Hör av dig om du vill. Tråkigt skriva ”saknar dig” utan bemötande
– Finns mycket tråkigt i helheten
– Mycket pga att du säger du är singel och stängt ute från sociala. Inget bråka om… det var dina val
– Hade också önskemål
– Försökte! Båda hade önskemål… rakt fram åt varsitt håll
– Försökte? Man gör det om man vill
– Kärlek kanske hade hjälp. Öppenhet och rak linje
– Visat med handlingar att jag finns
– Jag med. Och dölja på sociala medie eller säga man är singel om andra män frågar är åxå en handling
– Har varit och hjälpt mycket dig. Funnits för dig inte fb
– Ändå bröt du förlovningen pga FB… … … ett tekniskt fel på FB… …
– Har ingen lust att hålla på med de diskussioner igen. Vi har diskuterat mycket och vi kommer ingenstans
– Försökte minska men ditt avståndstagande från mig gjorde det omöjligt pga sorgen
– Skulden ligger på mig
– Önskar fin kväll. Tänker på dig (Vet det inte bemöts)
– Är det vettig kommentar ? ->(vet det inte bemöts)?
– Skrivit många saknar dig/tänker på dig som inte bemötte med samma

Det var sant. Hon hade inte bemött varken ”tänker på dig” eller ”saknar dig” på länge. Och nu försökte hon lägga ansvaret för det på mig. Plötsligt mitt i allting kom ”Hur mycket hon hjälpt mig”. Som ännu ett vapen. En helt irrelevant punkt i sammanhanget egentligen. Som bilen.

Plötsligt var ”Facebook inte viktigt”. Men hon hade brutit förlovningen pga Facebook. Ett tekniskt fel på Facebook.

– För mig är det självklarhet att inte flörta med andra när jag är med en
– Om du var singel, som du sa till andra män, var du ju inte med en
– Släng inte frågor där du inte tål svar. Jag har hållt på med dig mer än ett år. En massa misstankar och skitsnack om mig, när ngt inte passar blir det fula sms och bara skylla på mig att allt är mitt fel. Noll tillit. Har sagt många gånger att önskar se minskad missbruk, för det får svar att du röker/dricker mer när vi inte fungerar… som det lindrar missbruket när vi fungerar…
– Du skrev själv – du inte flirtar med andra eller ligger med om du har relation. och om du är singel är det tvärtom… du har sagt du varit singel sedan 22 februari.
– Dina dagliga fula sms mosar mig. Du hittar säkert en enklare kvinna. Som säger och gör det som.du önskar
– Ha en relation och vara öppen o monogam? Svåra krav jag har
– Om du har problem med misdbruk är det svårt. Eller skriver massvis negativa sms när ngt inte passar
– ”Missbruk” hade kunnat sluta samma dag du sagt ”vi är tillsammans”
– Kan vi inte sluta den idiotiska bollandet? Samma sak igen…Orkar inte

”Sluta med det idiotiska bollandet”?

Jo. Jag hade inte önskat annat än att hon skulle ta på sig ansvaret. Det enkla ansvaret. Det enkla logiska sambandet mellan orsak och verkan. Att jag aldrig hade frågat vad nästanmonogam betydde om hon inte använd ordet. Att jag inte hade hängt upp mig på att hon sa att hon var singel om andra män frågade och vad det betydde för hennes agerande, om hon inte hade sagt att hon var singel om andra män frågade.

Kan vi inte sluta den idiotiska bollandet? Samma sak igen…
Orkar inte

Jo tack! Mer än gärna!

”Det var självklart för henne att inte flirta med andra om hon hade en relation”. Men hon ”Var singel om andra män frågade”. Jag fick ihop den logiken någonstans alls. Den sa mig bara en sak – hon ansåg sig inte vara i en relation. Och därför kunde hon flirta med andra. Och när jag påtalade det var det ”fel på min tillit”.

”När något inte passar”? Ja, absolut. Jag tog upp frågan om hennes singel, jag tog upp frågan om hennes nästanmonogam. Frågor fungerar så. Dom kvarstår till dess dom blivit besvarade.

Plötsligt var mitt missbruk hennes krav. Och ja. Jag drack för mycket. Jag rökte för mycket. Men jag försökte låta bli. Försökte dra ner. Men vår situation gjorde det inte lättare. Alla bråk. All osäkerhet. All ångest. Allt ont i magen av oklarheter om var hon egentlligen stod. Om jag försökte påtala vad som var anledningen till självmedicinering tog hon det omedelbart som ett direkt angrepp och att ”allt såklart var hennes fel”. Men det var inte så jag menade. Absolut inte.

Samma bråk. Samma ämnen. Samma uttalanden. Olösta. Utan svar. Utan förklaring. Samma Loop.

Men. Igen. Om någon bara läst vart tionde sms hade de, beroende på offset, startpunkt, förmodligen trott att vi hade det ganska bra.

Och det var kanske därför allting blev så svårt att förstå.

För konflikten låg inte bredvid allt det där. Den låg ovanpå det. Som ett tunt lager dimma över precis allting. Jag började allt oftare ställa frågor. Inte för att starta bråk. Inte för att vinna.

För att förstå.

Varför försvann bilder? Varför försvann taggar? Varför sa hon att hon var singel? Varför såg verkligheten ibland annorlunda ut än orden?

För mig var frågorna logiska. För henne var de någonting annat. Hon upplevde dem som anklagelser. Som kritik. Som ännu ett varv i samma gamla diskussion.

Det var där vi började prata förbi varandra.

För när jag frågade efter klarhet upplevde hon ältande. När hon svarade upplevde jag undvikande. När jag argumenterade upplevde hon det som att jag mosade henne. När hon undvek upplevde jag det som att hon dolde något.

Och mitt i allt det där fortsatte vi skriva:

”Ha en fin kväll.”

”Sov gott.”

”Älskar dig.”

”Tänker på dig.”

”Saknar dig.”

Det var det som gjorde det så förvirrande. Det gick inte att placera relationen i någon enkel kategori.Vi var inte olyckliga. Vi var inte tillsammans. Vi var inte isär. Vi var två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra. Men som hade börjat fastna i samma samtal.

Om och om igen. Loopen

Plötsligt. Mitt i allting. Från absolut ingenstans kom plötsligt hennes påstående ”De känslor uppkom eftersom det passade inte att jag vill hälsa på mina barn”.

Någonting som aldrig varit en faktor. Jag hade aldrig ansett eller gett uttryck för att det inte passade att hon umgicks med sina barn. Eller prioriterade dom. Tvärtom. Jag hade försökt intressera mig för dom. Deras liv. Allting. Och upprepat påpekat det hade varit trevligt att få träffa dom.

Det enda omkring hennes umgänge med barnen som jag hade reagerat på var hennes agerande när hon varit och besökt dom där i den lilla mellansvenska staden. Hur hon hade svårt prata vid vissa tider. Eller inte hade svarat allt när jag ringde. Hur svaren glidit lite när det kom till frågor som om hon skulle bo hos sonen eller sova hos dottern som bodde hos sin pappa. Bodde hos hennes ex. Att hon lät stressad när vi pratade. Att hon aldrig ringde upp från miljön runt dottern utan altid från butiken. Alltid från en promenad. Alltid stressad och kort i tonen. Korta samtal. Som om dom var tingade att tryckas in i en liten spricka i en tillvaro där hon var observerad.

Fredagskvällen närmade sig. Hon skulle åka hem;

– Ska stiga på tåget. Ha en fin kväll
– Vill du ta en drink i kväll?
– Om du inte slöser tid på mig som du skrev tidigare
– Aldrig menat. När är du hemma?
– Vid 22
– Drink och snax på Boqueria 23? Eller om stället på Mälarstrand är öppet?
– Ok
– 🙏🏻
– Ses där
– Bokade 22:45…men ingen stress… Ser fram emot ses 🙏🏻
– Måste man boka för drink?
– Nej… men om man vill ha snax.. (lätt att äta)

Jag hade inget att förlora. Så jag ställde frågan. Rakt. Kort. Enkelt. Ett svar som gjorde mig lika förvånad som glad.

Huset

21 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Det var inte huset som skapade problem. Det var allt det inte gav svar på…

– 10:e Juli 2023 –

20:19

Hon skickade plötsligt en länk.

En mäklarannons. Ett hus.

Det var fint. Verkligen fint. Inte billigt, men inte orimligt heller. Jag tittade på bilderna. Jag tittade på ritningen. Jag tittade på ekonomin. Jag tittade på kartan. Det låg närmare hennes barn. Inte jättenära. Men närmare.

Men det låg inte i Stockholm. Och jag hade precis flyttat tillbaka dit.

Jag förstod inte.

Menade hon att hon själv funderade på att flytta? Bara två månader efter att jag flyttat tillbaka till Stockholm? Var det en dröm? En plan? En signal? En fråga Eller var det bara ett fint hus på internet?

Det fanns inte bara en massa frågor. Det fanns även glädje. Det fanns förhoppning. Kanske menade hon att huset kunde bli en fortsättning på gården? Vi tillsammans. På riktigt?

Förhoppning. Glädje. Kärlek. Frågor.

Jag ringde henne.

Samtalet började bra. Det var trots allt vår förlovningsdag. Men huset låg där, Mellan oss. Så jag frågade.

Vad menade hon egentligen?

Var det ett hus för henne? För oss? Skulle hon sälja sin bostadsrätt? Skulle jag hjälpa henne med huset om hon köpte det? Måla. Snickra. Fixa. Hur ofta skulle jag få komma dit? Skulle vi bo där tillsammans ibland? Eller skulle vi bo tillsammans permanent? Var det en inbjudan? En framtidsbild? Eller bara en länk?

Inte ett enda rakt svar.

Från början var frågorna försiktiga. Trevade sig runt inlindade i förhoppningar. Men bemöttes av svar som mer genererade besvikelse än klarhet.

Frågorna blev skarpare. Mer konkretiserande.

Inte ett enda rakt svar.

Varje fråga födde fler frågor. Varje svar gjorde bilden suddigare. Undvikande svar. Svar som gled. Till slut satt jag mest med känslan av att något saknades. Att det fanns en del av bilden jag inte fick se. Vad det var visste jag inte.

Ekonomi? Framtidsplaner? Något annat?

Jag försökte förstå. Men ju längre samtalet pågick desto mer förvirrad blev jag. Och i förvirringen kom uppgivenheten. Sedan irritationen.

Jag tog en öl. Sedan en till. Sedan en tredje.

Det blev inte bättre. Till slut var det inte längre ett samtal om ett hus. Det var samma gamla loop igen. Frågor utan svar. Svar som inte svarade.

Och en känsla av att allting, än en gång, skulle glida mig ur händerna. Av skäl som inte gick att förstå.

Samtalet fortsatte. Svaren blev bara otydligare. Dimmigare. Jag med. Irritationen tilltog. Den där känslan av att på alla sätt försöka få dialogen att generera minsta lilla form av klarhet men bara slå huvudet i väggen. Gång på gång.

Jag slutade vara irriterad. Dessvärre till förmån för att vara förbannad. Det påverkade inte direkt samtalet i positiv riktning. Det slutade i någon sorts ”jaja vi hörs”.

Jag minns inte längre exakt vilka ord som sades. Bara känslan. Att jag försökte få grepp om någonting som gled undan varje gång jag trodde mig vara nära. Ett hus. En framtid. Ett vi. Vad som helst konkret. Istället blev allt mer abstrakt.

Det enda konkreta svaret hon gav i samtalet var att hon inte hade tackat ja till en date. Hon hade svarat att hon var intresserad av den. Inte tackat ja. Inte bokat. För hon var väldigt upptagen framöver.

Till slut handlade samtalet inte längre om fastigheter överhuvudtaget. Det handlade om samma sak som så många gånger förr. Att jag ville förstå. Och att hon inte ville, eller inte kunde, ge mig något att förstå.

Hennes sms efter att vi lagt på var ganska tydlig som verifikation på rådande status efter samtalet;

– Förmiddagen flörtar och skickar hjärtemojs och nu hoppas att hörs igen? Är det inte för snabb ändring utan större anledning? Hoppas att du får en fin kväll! ✨

När jag tänker tillbaka är det svårt att förstå.

Kvällen innan hade vi suttit på en filt vid vattnet. Hon hade föreslagit middag hemma hos mig. Dagen efter planerade vi slottsweekend. På morgonen skickade vi hjärtan till varandra på årsdagen av vår förlovning.

Det kan mycket väl ha varit en av världens enda mäklarannonser som på bara ett par timmar tog en fantastisk date dagen innan, till en inställd date kommande helg, till förmån för ett ”vi hörs”. På en årsdag.

Massa Väga Palju

21 juni 2026 / Författaren / 5 kommentarer

Mellan två haverier fanns alla dagar som såg ut precis som kärlek…

– 9:e Juli 2023 –

Morgonsolens första strålar hade precis börjat värma när vi tog farväl av varandra på Centralbron. Hon höll armarna runt min hals. Sa hon var tacksam för gårdagen. Vi kysstes. Sista kramen blev lång. Jag minns fortfarande hennes doft.

Det var något speciellt med den. Hennes doft. Hon doftade alltid gott. Hon doftade naturligt hon. Alltid. Ibland använde hon någon parfym. Hon hade god smak gällande parfymer. Men oftast doftade hon bara sig själv. Kanske hennes sfär och magi sträckte sig hela vägen till hennes feromoner.

Det tog bara minuter efter att hon gått. Ännu en gång vänt sig om och vinkat. Tittat efter mig. En gång. Två gånger. Tre gånger. Fyra.

– Tack för fin dag/kväll/natt/morgon ❤️ älskar dig

Vi skrev längs resan. När hon kom fram skickade hon en bild på en knapp. Eller var det ett litet djur? Eller figur?

– När man hittae en knapp på gatan

Det var så typiskt hon och det var inte första gången. Inte bara såg hon sånt som andra totalt missade. Hon såg även ett konstverk i det hon såg. Det var ännu en av alla saker som fascinerade mig.

Jag var på väg för att hälsa på fårskallarna. Även hon hade resplaner. Förutom Borås;

– Själv sitter jag i bussen, åkte till Göteborg
– Jasså? Vad ska du göra där?
– Bara se runt
– Då kunde du ju åkt över Göteborg? 🤪
– Japp, men biljetter mycket dyrare då
– Åker du tillbaka ikväll?
– Ja, självklart .Kan inte bara sitta i den tomma lgh

Hon skickade bilder;

– Trädgårdsparkem! Massa fina rosor
– Oj va fint! Hur kom du på att gå dit?
– Till parken?Googlade vad finns i gtb. Är du hemma nu?
– Ja kom precis hem
– Alla mådde toppen?
– Ja… men gamla Karin är lite sliten i vänster framben

Jag kan inte sätta fingret på det. Inte exakt. Vi var tillbaka på den där enkelheten att beröra massa olika ämnen på en gång. Men samtidigt var det någonting som ändrats. Inte radikalt. Absolut inte. Sådär som det kunde vara mellan oss när allt flöt.

Men det låg något över den. En lätt sordin. Inte total. Inte kvävande. Mer som en Harmon Mute. Miles Davis. En färgning. En latent bi-ton. Eller kalla det misstro av aluminium.

Skickade henne sms;

– Tänker på dig
– Vad tänker du då?
. Tycker om dig… och många bra saker. 26e augusti finns plats i en flygel på Garpenbergs slott…

Jag ville försöka fortsätta göra speciella saker för och med henne. En gammal kär vän och turnekamrat ägde numera ett slott. Hon visste inte vad det var men hade snabbt kollat upp det på weben.

– Har du redan kollat ? Då är jag ledig lö/sö
– Ska vi prel-boka det?
– Ja, varför inte
– 🥰
– 😍
– Armastan sind…vähe…
– Väga vähe? 🥺😳
– Väga
– Väga väga vähe??😳😳
– Massa väge
– ❤❤

Hon hade precis tackat ja till att få bjuda henne på en slottsweekend. Lycka k kunde komma i dom små sakerna.

Det där med att försöka lära mig Estniska gick sådär. Mycket svårare än jag trott. Jag ville i alla fall försöka. För att visa respekt. För att visa Kärlek. Kanske för att försöka underlätta kommunikationen.

Jag hade börjat med youtube. Någon grundkurs. Det verkade lätt först. Eller i alla fall inte svårare än andra språk jag lärt mig. Tyska. Franska. Spanska. Men jag hade fel…

Jag åkte ofta till min bästa vän och vi jobbade. Hemma hos henne. Tvärs över hela stan. Ut på Värmdö. Det gav alltid dryga timmen i bil. Enkel resa. Två timmar Estniska varje resa. Jag hade köpt någon kurs. Lyssnade. Härmade.

Hon hade ju fått höra ord. Älskar dig. Saknar dig. Allt sånt. Och artighetsfraser. Och enskilda meningar jag försökt bygga ihop. Ibland blev det fel. Jag minns någon gång på gården. Jag vet inte hur jag lyckades. Men hon skulle gå på toaletten. Jag lyckades fråga ”om det gick bra”. Hon tittade på mig. Storögt. Svarade ja. Och jag lyckades på nåt sätt svara ”Ja men va roligt – grattis!”. Hon började skratta.

Hon hade ju lärt sig svenska. Så varför kunde vi inte mötas på mitten?

Sen visade sig alla dom där andra små sakerna. Ett språk med 14 kausus. Att ställas mot svenskans två. Tillkom gjorde uppenbart en massa ”regioner” som vad jag förstod styrde språket mycket mer än vad svenska dialekter gjorde.

Men jag försökte.

Jag ville på nåt sätt försöka lära mig tillräckligt för en konversation innan jag gav mig in i en. Eller ens avslöjade att jag höll på med den här kursen. Ibland hade jag hört henne prata med sin syster eller pappa i telefon. Eller sonen. Det gick alldeles för fort för mig. Jag kom till en punkt där jag kunde förstå en hel del ord. Lösryckta. Men hennes hastighet var ljusår bortom vad jag kunde. Och hon hade en helt egen melodi. Ingenting jag hört i mina kurser.

Nåväl. Jag försökte såklart göra någon enstaka liten ordlek. På estniska.

Så mycket som vi kunde missförstå varandra iblan så kunde jag ju lika gärna försöka mig på ordlekar på ett språk jag inte kunde.

Etikett: Kärlek (Sida 1 av 3)

När Fakta Inte Längre Räckte

Försvar mot skuld och skam

Affektreglering genom konflikt

Kognitiv dissonans – när självbild och handling inte går ihop

Undvikande coping – att slippa frågan i stället för att lösa den

Motstridiga berättelser och narrativ sammanhållning

Varför gav hon inte upp inför fakta?

Vem förstörde förutsättningarna för relationen?

En Helt Vanlig Helg

Låter Fint

Absurditeter

Ensam Om Sorgen

QR-koden

Fjorton Ord

Värdig

Augustiförvirring

Lika För Lika

Styrfart

Två verkligheter

Utanför Hennes Sfär

Det Enkla

Game On

Åk Med Någon Annan

Mailet

Skugghjärtan I Skymningen

Du Känner Mest Och Vet Bäst

Daterat Nu

Picknick

Mellan Midnatt & Katastrof

Samma Samtal

Huset

Massa Väga Palju

Senaste kapitel

Etikettmoln

Senaste Reaktioner