Dom hade funnits länge. Det nya var att fler tittade…

– 5:e Januari 2023 –

Vi hade börjat prata mer om hennes konst under slutet av 2022.

Ju fler verk hon visade mig, desto svårare blev det att förstå hennes egen syn på dem. Som jag uppfattade det hade hon egentligen inga större ambitioner med sitt konstnärskap utöver själva skapandet. Hon målade. Punkt. Om det berodde på tidsbrist, brist på energi, osäkerhet, ointresse, eller något helt annat visste jag inte. Kanske en kombination av alltihop. Men jag hade ännu aldrig stött på någon kulturutövare, vare sig inom musik, konst eller litteratur, som inte någonstans ville nå ut med sitt skapande. Oavsett hur bedrövligt och undermåligt det än var på ett objektivt plan.

Personligen älskade jag hennes konst.

Det var någonting i helheten. Detaljerna. Uttrycket. Inte minst hennes berättelse om när hon som liten flicka ritat med kritor hemma på Järnvägsgatan.

Just att få se Järnvägsgatan blev för övrigt något av en fix ide i mig. Jag kan inte förklara varför. Kanske någonting om en glimt av litet ursprung hos den här magiska kvinnan som jag älskade över allt. Hon ville aldrig säga vilket nummer. Hon förklarade aldrig varför. Om jag frågade uteblev svaret. Frågade jag om varför svaret uteblev bytte hon ämne som ett löv kan byta riktning i vinden.

Det var inte bara för att jag älskade henne. Tvärtom försökte jag vara försiktig med den slutsatsen. Kärlek har en tendens att göra människor blinda för sådant de egentligen borde se tydligare.

Jag visade därför några av hennes verk för min bästa vän, som vid sidan av sitt musikaliska artisteri själv målade. Jag visade dem för några andra vänner som hade både kunskap och intresse för konst.

Responsen var påfallande samstämmig.

Alla tyckte om verken.

Alla såg samma saker.

Uttrycket.

Känslan.

Den egna stilen.

Det där som är svårt att definiera men som gör att man känner igen en konstnär redan innan man läst namnet i hörnet.

Någonstans där bestämde jag mig för att hjälpa henne.

Inte som projektledare. Inte som manager. Inte som någon stor strategisk satsning.

Bara som någon som älskade henne och uppriktigt tyckte att fler människor borde få se det hon skapade.

Arbetet var blygsamt.

Ingenting jämfört med det som skulle komma våren 2024.

Jag samlade ihop bilder hon skickat till mig genom åren. Letade bland hennes Instagraminlägg. Sparade ner verk. Sorterade. Organiserade.

Sedan skapade jag en Facebooksida.

Jag lade upp tavlorna. Skrev in den mest grundläggande informationen. Justerade några detaljer. Bjöd in ett antal noggrant utvalda personer som jag visste hade ett genuint konstintresse.

Mer än så gjorde jag egentligen inte.

Resten verkade sköta sig självt.

Sidan började långsamt få följare. Kommentarerna började dyka upp. Det som gladde mig mest var kanske inte antalet människor som hittade dit, utan tonen i det som skrevs. Kommentarerna var genomgående positiva. Inte artiga. Inte välvilligt överdrivna. Utan genuint positiva.

Jag berättade för henne att jag hade en överraskning.

Reaktionen blev ungefär som så mycket annat med henne.

Inte jubel.

Inte misstro.

Någonstans däremellan.

Hon verkade snarare vilja tona ned det hela. Förklarade att de som följde sidan eller kommenterade säkert gjorde det för att de var mina vänner. Att de kanske bara försökte vara snälla.

Jag tror inte riktigt på den förklaringen.

Mina vänner må vara många saker, men de brukar inte ägna sin tid åt att följa konst de inte tycker om.

Oavsett vilket fortsatte sidan att växa.

Fler följare tillkom.

Fler kommentarer.

Och eftersom det hela från början handlade om hennes konst och inte om mig gjorde jag henne självklart till medadministratör.