Etikett: Blommor

Väntrummet… Var god ta en kölapp…

– 1:a – 12:e Maj 2023 –

Maj inleddes med mailkonversation.

Hennes löd i grova drag:

”Kommunikation mellan oss fungerar inte, har ingen anledning att förklara om mottagare förminskar mig och vägrar att förstå.”

Jag varken vägrade att förstå eller upplevde att jag hade förminskat henne.

Av någon anledning hade hon försökt revidera sitt ”jag är singel om andra män frågar” till ”nästansingel”. Högst oklart om någonting blev bättre.

Jag förstod inte. Så jag frågade. Det ledde till bråk. Allt hjärta och själ ville höra var: ”Jag lever som om jag är gift med dig.” Men istället kom att hon beklagade sig över att hon levde ”sexfattigt”. Och det efter att hon uttryckt att hon inte ville ha sex med mig.

Jag försökte få svar. Hon lade på luren.

Hur skulle kommunikationen kunna fungera när hon lade på luren eller vägrade svara på raka ja- eller nej-frågor? Det var egentligen där vi stod. Jag ställde frågor. Hon upplevde dem som anklagelser. Jag försökte få svar. Hon upplevde att jag vägrade förstå.

Samtidigt hade något annat börjat hända.

Under större delen av relationen hade vi haft en ganska enkel rutin. Jag ringde henne på kvällen. Oftast runt nio. När djuren var inne. När dagens arbete var klart. När gården hade lugnat sig.

Hon visste det. Hon kände mina rutiner. Hon visste varför jag ringde just då. Under lång tid hade det aldrig varit ett problem. Tvärtom. Det var bara så vi gjorde. Men nu hade någonting förändrats.

Plötsligt kallades samma samtal för kontroll.

Det förbryllade mig. Inte minst eftersom ingenting egentligen hade ändrats. Samma tid. Samma rutin. Samma människa som ringde. Det enda som verkade ha förändrats var hur hon valde att tolka det. Omtolkningens tidpunkt var svår att bortse från. Hon talade som om samtalet i sig var misstänkt.
Som om tidpunkten var bevis.
Som om närhet var övervakning. Det enda hon åstadkom var att jag tänkte var ”vad har hon att dölja som kan uppdagas om jag ringer 21:00”?

Hennes försvinnande. ”Öppet singel”. Och plötsligt även kontroll. Saker radades upp.

Ju mer jag försökte reda ut någonting, desto säkrare verkade hon bli på att jag redan hade dragit mina slutsatser. Och ju mer hon undvek att svara, desto fler frågor fick jag.

Och hur svår var den där kommunikationen egentigen att få fungerande? Det var tämligen enkelt. Jag behövde höra raka klara svar om var vi stod och förvägrades det. Samtidig fick jag vaga svar och indikationer som underströk att det troligt fanns en anledning till dom vaga svaren.

Vi stod på samma fläck och trampade redan från första mailet. Och som svar på ”vad jag jag hade velat höra” kom svaret;

Tack för alla läxord angående hur som jag ska vara, säga mm. Förmodligen är min personlighet helt ofattbart. Hoppas att du träffar den som behöver inte läxas upp att kunna umgås med dig i rimligt sätt och hen som får din tillit så allt går enkelt och harmoskt i kärlekens namn.

Hon ville alltså utpeka min ”vad jag behövt höra” som läxord. Och hånade det. I samma mail där hon förklarade för mig hur jag skulle agera.

Det fanns en ironi där någonstans.

Lite som ”fred på jorden och död åt mina fiender”. I den ordningen.

– 2:a Maj –

Jag skickade henne blommor. 25 röda långskaftade rosor. Hon skickade ett ”tack” och en bild på blommorna. Jag hade skickat dom anonymt eftersom hon tidigare vägrat ta emot en leverans. Smskonversationen kom att handla om det.

– Skickar anonymt utan kort
– Ja, vad ska jag göra 
– Hur menar du?
– Om du skickar blommor med eller utan kort eller om du inbillar dig saker
– Du får ju göra hur du vill. Du är ju singel. Men jag erkänner det gör ont att du träffar andra. Oavsett vill mitt hjärta skicka dig blommor. Armastan sind. Hoppas du får en fin dag 🌹
– Tack! Önskar dig en fin dag!

Jag inflikade att jag kanske skulle komma att skicka fler. Att jag förstod att hennes ”singel om andra män frågar” och ”Nästansingel” tveklöst skulle kunna resultera i att hon hade dejt med andra. Att jag skulle skicka anonymt så inte välmening och omtanke skulle resultera i svartsjuka från dom andra hon hade dejt med. Hennes svar löd;
Förstår allt som jag säger är undermåligt. 

Ta kontakt och skicka blommor till den som säger rätta saker, gör dig glad och självklart som inte har varje kväll en ny under senaste året samt är lite varmare. Jag svarade;

– Du gjorde mig glad. Sida rätt saker när vi pratade på riktigt. Jag trodde på att du var monogam under den uttalade relationen (avslutad av dig 25/10).

– 5:e Maj –

Det hade blivit fredag. Skickade henne ”Armastan Sind” i sms. Fick ganska omgående tillbaka ett ”Ka”. Klockan hade blivit 19 på Fredagskvällen. Hon hade svarat efter en timme. Konversationen fortsatte.

– Älskar du mig?
– Ja
– ❤️❤️❤️
– 🙏🏻🙏🏻🙏🏻

Sedan försvann hon.

Jag skrev sms 6:e maj. Skrev 7:e maj. Skrev 8:e maj. Fredag kväll. Lördag. Söndag. Hon var borta. Osökt passerad tankarna att hon alltid la undan mobilen när hon besökte mig. Jag gjorde alltid samma sak. För att visa hon var fokus. Jag hade utgått ifrån att det varsamma för henne. Nu kom plötsligt andra tankar. La hon undan den för att inte inkommande skulle bli för uppenbart?

– 8:e Maj –

Måndag. Hon var plötsligt ”öppet singel” på Facebook.

– 10:e Maj –

Jag skickade hennes blommor. Rosor. Röda. Långskaftade. 50 st. Fick ett sms.

Tack 🙏💖🌷

Efter 5 dygn. Efter hela helgen tyst. Men den verkliga konversationen återupptogs först efter 5 dygn, 20 timmar och 24 minuter efter hennes jakande svar på att hon älskade mig.

– 11:e Maj –

 – Varför gör du så?
– För att jag älskar dig i själ och hjärta. Jag står kvar. Allt annat är otänkbart. Sa oled mu naine. [”Du är kvinnan jag älskar”].

Hon kontrade med en bild på sig själv nyklippt. Först bara bakifrån. Kanske för att visa hur kort det blivit. På förfrågan skickade hon bild även framifrån. Uppenbart på promenad. Jeansjacka. Vit collegetröja under. Hon passade i det korta håret. Hon var lika vacker oavsett frisyr. Oavsett kläder. Fanns bara en sak att svara i sms.

– Gud så vacker ❤️

När hon hade klippt sig framgick inte. Jag frågade inte. Hade hon gjort det innan helgen när hon varit försvunnen? Fanns det någon anledning hon gjort sig fin till just den helgen. Ett samband med försvinnandet? Eller hade det med Italien att göra?

Hon skulle åka med sin syster och med sin bror. Jag frågade när. För en gångs skulle ett konkret svar på en konkret fråga. Även i sms. Om tio dagar. Jag frågade om hon ville ses innan.

Hon skulle åka med sin katt och lämna hos sin dotter. Den 18:e. Dottern skulle vara kattvakt under hennes italienvistele.

Vi kom att prata om min förestående flytt. Hon verkade oförstående. Och ja – informationen jag nu gav henne var en helt annan än den som hade funnits innan. Omständigheterna hade ändrat sig. På många sätt. Det hade funnits alternativ. Köpa ut. Hyra. Båda hade visat sig omöjliga.

– Varför? 
– Hon ville egentligen laga, och jag klargjorde min själ och hjärta aldrig kan släppa dig 
– Men du sa till mig att du hade sagt det till henne innan? 
– Det hade jag. Varför säga annat än sanningen
– Och hon hade en ny? 
– Det sprack… och jag ville inte, under några omständigheter… Mitt hjärta tillhör dig. Punkt.

Det hela resulterade senare i ett telefonsamtal. Ganska långt. 1.5 timme. Den vanliga tiden. När gården var klar för dagen. Det var ett bra samtal. Känslor. Tankar. Närhet. Värme.

När vi lagt på skickade jag sms.

Armastan Sind.

Hennes svar kom direkt.

❤️ Älskar dig 

– 12:e Maj –

Dagen började som förra slutat. Skickade henne sms.

– God morgon. Hoppas du sovit gott. Det var härligt höra din röst. Hoppas du får en fin dag. Jag älskar dig ❤️
– Go’morgon 🌞☕ Tack, sov inte så bra … 
– Önskar dig en fin dag! 🌷✨
– Älskar dig ❤️

Jag fortsatte senare;

– Tänker på dig
– Vad tänker du på då? 
– Att du är ett mysterium, att jag älskar dig, att jag saknar dig, att du är outsägligt vacker, att din närhet är starkare än allt… 
– Det är du som är mysterium 
– Älskar dig 
– ❤️
– Jobbar du? 
– Jobbar med att transkribera
– Vad?
– Intervjuer som vi håller på med

Hon pluggade parallellt med sitt arbete. På nåt sätt var arbetet inblandat. Vilket gav nån sorts underlättnad på arbetstimmar till förmån för studier. Det var någon sorts intervjuer. Så mycket visste jag. Hon hade beklagat sig över hur hon själv lät på inspelningarna. Jag minns faktiskt inte exakt vad hon sa, men det det var någonting i stil med ”förortsunge”. Syftandes på sin brytning. Och så tyckte hon inte om sin egen röst. Alls.

Jag förklarade att det var ett vanligt fenomen. Vi som jobbar med musik har hört vår egen röst 100.000 gånger. Inte bara vet hur den låter. Kan kontrollera detaljer. Men dom flesta som hör sin röst på en inspelning för första gången hoppar högt. Men viktigast. Jag hade sagt vad jag tyckte. Som jag kände. Hennes talade svenska var fantastisk. Hennes röst var vacker. Kvittrande. Sensuell.

Våra sms fortsatte något senare. Jag saknade henne. Tänkte på henne.

– Saknar dig…
– Jag är rädd
– Varför?
– Du vet
– Nu blir jag rädd. Älskar du mig? 
– Ja.  Det betyder inte att vår kommunikation mm kommer fungera. Blir alltid mosad efter jag har pratat med dig….
– Inte igår väl?
– Smällen kommer oftast efteråt
– Vi tar tag i det? Lovar göra mitt bästa för att få det fungera. ingen mer smäll utan förståelse av vi samtal ❤️
– Du har lovat tidigare också 
– Ja men det har blivit missförstånd om saker… vi har pratat om det, vad och varför
– Låter som bara jag felat…
– Nej, jag vet vem har fel eller inte… måste det finnas fel?  Vi ser på några saker lika och några väldigt olika… Snälla var inte rädd Jag står för att jag vill ha samtalen… om man har varje vecka kommer det lösa sig 🙏🏻
– Det är jag som får smällen 

Hon var tillbaka på att jag ”mosade” henne. Det var inte första gången det dök upp. Och kanske var det just det som förbryllade mig. För det dök sällan upp ur tomma intet.

Ofta föregicks det av att hon sagt någonting som gjorde mig förvirrad. Att hon ”var singel om andra män frågade”. Att hon ”levde sexfattigt” samtidigt som hon inte ville ha en sexuell relation med mig. Att hon aldrig sagt saker hon faktiskt sagt. Att jag var arg. Att jag inte trodde på henne. Att jag anklagade henne.Men för dom sakerna var det ”oklarheter jag ville ha svar på”. Sedan fanns den där andra delen.

”Jag var bara glad första kvällen hon kom”. I min värld var det inte sant. Jag kanske gick för hårt fram när jag ställde henne mot väggen. För att reda ut begreppen. För att inte ”jag var bara glad första kvällen” skulle bli en vedertagen sanning jag faktiskt godkände och erkände. Nåt jag inte tänkte släppa över bron. Och i den argumentationen kanske hon ”blev mosad”. För mig var det viktigt. För det var ju inte så. Inte i mig.

När jag sedan försökte förstå vad hon menade började jag ställa frågor. Ibland ganska många frågor. Inte sällan ledde samtalen till att vi tillsammans konstaterade att någonting inte riktigt gick ihop. Att hon uttryckt sig otydligt. Att hon menat något annat. Att det fanns motsägelser.

Det var ofta någonstans där ordet dök upp.

Att hon kände sig mosad.

Jag hade svårt att förstå det.

För i mitt huvud var det inte fråga om att vinna. Inte heller om att sätta dit henne. Jag försökte bara förstå hur två saker kunde vara sanna samtidigt när de verkade utesluta varandra. Men kanske upplevde hon situationen annorlunda.

Kanske spelade det mindre roll vem som hade rätt och fel i sak.

Om man hamnar i ett samtal där man gradvis tvingas överge sin egen förklaring, eller inse att man uttryckt sig klumpigt, kanske känslan av att ha förlorat ändå uppstår.

Kanske var det den känslan hon beskrev. Jag vet faktiskt inte. Men det slog mig att vi ofta verkade prata om två olika saker.

Jag pratade om innehållet i det som sagts. Hon pratade om hur samtalet kändes. Och de två sakerna är inte alltid samma sak.

Plötsligt ringde hon. Hon hade känt att sms inte var bästa fortsättningen för var vi hamnat i dialogen. Det blev ett bra samtal. inte långt. Men bra. Framför allt å var det alltid någonting i just att hon ringde som gjorde mig lycklig.

Något senare följde jag upp med sms;

– Tack för samtal! 
– Tack själv! Det var jättefint att prata med dig ❤️
– Saknar att laga mat med dig
– Det var trevligt och gott, även om jag är lite petig med maten 🤪
– Tolkade ditt mail igår som om du fortfarande ville det skulle fungera. Blev lite för känslomässig och ”på” pga känslor och saknad… och lång tid utan diverse… var inte meningen ”skrämmas”… jag förstår… 🙏🏻.Känslomänniska, obotlig romantiker, all sån dålig skit du vet 🤪🤣
– Varför är det dålig? 
– Ja tex fattade jag dig fel pga det
– Hur menar du? 
– Jag blev för ivrig. Sorry
– Ibland jag verkligen förstår ingenting 
– Ska tänkande att tona ner
– Vad menar du? Var det fel av mig att ringa?  Eller mejla
– Absolut inte. Älskade höra din röst. Jag är glad och tacksam! Ditt samtal i går o idag gav en stunds lycka! Jag tolkade bara lite fel ❤️ Kanske har fel förhoppningar pga miina känslor för dig.
– Tack att du älskar mg

Det blev en stunds tystnad. Sedan kom hennes nästa sms:

– Vad betyder gränslös kärlek för dig? 
– Att jag älskar dig som du är och står kvar

Klockan var 17. En minut senare kom ännu ett sms. Inklistrat fullständiga uppgifter för en tågbiljett. Avsedd för morgondagen. Alla uppgifter utom kostnad. Så jag kunde inte swisha henne omedelbart. Hon följde upp med:

– Bara så du vet

Mitt hjärta gjorde det där hoppet det bara kunde göra av henne smssignal. Hennes ringsingnal. Eller att hålla om henne. Eller ett enkelt ”Ka” eller hjärta i sms. Jag svarade på sekunden;

– Vad är? Kommer du hit?? Har inte städat!!
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Välkommen om du kommer❤️
– Får se… .ha en fin kväll❤️
– Ingen tvång att jag måste komma
– Du är mer än välkommen! Älskar dig!. Du kan plugga här om du behöver. Din inloggning på min dator är kvar
– Tack 🙏
– Armastan sind. Igavesti. Ska bädda rent åt dig och försöka städa lite
– ❤️
– Säg till när du vet om du kommer.
– Absolute

17:20 avslutades smskonversationen.

Jag måste erkänna jag hade blivit alldeles för ivrig. Alldeles för på. Kvar i bakhuvudet fanns ändå alla hennes uppsatta premisser. Att hon inte ville ha en sexuell relation. Att hon ville se att vi fungerade. Kvar fanns även alla dom där andra sakerna. Hennes utrymme hon ville ha. Det jag tolkat som att hon inte ville bära ringen förutom när vi sågs. Att hon inte tänkte sluta säga hon var singel om andra män frågade och vad det egentligen innebar. Att hon inte skulle behöva stå för relationen öppet tex i sociala medie. Att hon vägrade svara på enkla frågor som ”vad var hennes relation till?” om någon man skrivit ett hjärta på hennes nya profilbild utan istället valde att dölja vem som kunde se kommentarerna.

Alla sakerna som egentligen var någonting helt annat än vad jag själv ville. Eller kanske ens klarade sett till vad jag kände och ville. Men som jag ändå gick med på. Bara för chansen att få träffa henne.

Så fick jag ett lillfinger. En smula. Och där var det satans hoppet tillbaka igen. Och jag blev för ivrig. För på. Men jag erkänner jag lät saker ”slippra igenom” i dialogen. Som tex ”bäddar åt dig där uppe”.

Först 23:25 kom ännu ett sms från henne:

– Inte kommit på än
– Ok?
– Vad är ok? 
Att du är inte kommit på än
– Ok
– Annars hörs vi. Trevlig kväll!

Kanske inte den perfekta avslutningen. Men. Jag kom inte på vad jag skulle svara. Jag hade redan handlat åt henne. Jag hade städat så gott det gick. Hade bäddat rent åt henne. Bara henne. På övervåningen. Hon hade ju sagt hon inte ville ha en sexuell relation. Så – ja då kunde ju hon sova uppe. Jag i biblioteket.

Jag slängdes fram och tillbaka mellan ytterligheter. Vad jag själv kände. Vad jag själv ville. Mina känslor vs hennes premisser. Viljan att anpassa mig efter dom. Våra samtal. Våra sms. Visa respekt för hennes vilja. Visa respekt för henne som kvinna. Som individ. Inte tvinga mig på.

Det tog två minuter så kom ytterligare ett sms:

– Vad har du gjort ikväll? 

Ja. Vad brukade hända på gården? Strippor? Gruppsex med grannarna? Knulla grannkärringarna? Det var inte jag som hade tillgång till hemstadens uteliv. Inte jag som försvann i dagar. Eller försvann mitt i en konversation en fredagskväll 21:00.

Djuren var nattade. Brasan tänd. Jag drack öl. För att försöka lägga sordin på själstumultet. Det som inte blivit bättre av att hon plötsligt inte visste. Inte hade bestämt än.

Jag behövde luft. En öl. Två öl. Tre öl. Jag svarade först efter en timme. Typ 00:30. Tämligen svalt. Tämligen kort. Tämligen allmängiltigt. Berusad. Illa dold besvikelse över hennes svar. och ett efterföljande

– Du?

Hennes svar kom 06:45

– Pratade med min syster. 

Och där tog egentligen den här sekvensen slut. Men frågorna gjorde det inte.

===
Och kanske var det också därför jag hade så svårt att släppa just den där helgen. För det var inte bara tystnaden. Inte bara att hon försvann efter att ha svarat ja på frågan om hon älskade mig. Det var också det som kom efteråt. På måndagen 8:e.

”Öppet singel” på Facebook.

Jag har funderat många gånger på hur den pusselbiten egentligen passade in i resten. Hur den passade ihop med ”Ja”. Hur den passade ihop med ”Älskar dig”. Hur den passade ihop med tågbiljetten. Hur den passade ihop med rädslan att bli mosad.

Kanske fanns det en förklaring. Kanske gjorde det inte det. Men för mig blev den där uppdateringen ännu en sådan detalj som var svår att placera. Ytterligare en pusselbit som verkade tillhöra bilden men som inte riktigt passade någonstans. Och kanske var det just sådana saker som gjorde att frågorna aldrig tog slut.

Jag satt kvar med samma fundering som så många gånger tidigare. Vad var det egentligen som hände? Vad var det som fick henne att agera så här? Vad var det hon försökte uppnå? Och varför återkom samma mönster om och om igen?För det här var inte första gången.

Det var inte första gången hon uttryckte kärlek, närhet eller längtan för att kort därefter bli svår att få tag på. Det var inte första gången hon öppnade en dörr för att sedan ställa sig i vägen för den. Det var inte första gången jag upplevde att hon ville ha mig nära, men samtidigt inte så nära att andra möjligheter försvann.

Och kanske var det just den känslan som var svårast att värja sig mot.

Inte svartsjukan. Inte osäkerheten. Utan känslan av att aldrig riktigt veta om jag var ett val eller ett alternativ.

Hon kunde säga att hon älskade mig. Hon kunde säga att hon saknade mig. Hon kunde ringa för att sms inte räckte till. Hon kunde skicka tågbiljetten och låta mig tro att hon var på väg. Men samtidigt fanns alltid någonting annat där.

Någon liten öppning. Någon reservation. Någon dörr som inte stängdes. Någon fråga som inte besvarades. Någon formulering som gjorde att allting återigen blev otydligt.

Jag började allt oftare fundera på om det var medvetet eller inte. Om det handlade om rädsla. Om det handlade om kontroll. Om det handlade om att inte vilja välja bort möjligheter innan man var säker. Eller om det helt enkelt var hennes sätt att navigera genom livet.

Jag vet fortfarande inte. Men jag vet vad det gjorde med mig.

För när tydliga svar uteblir börjar man till slut fylla tomrummen själv.

Man analyserar. Tolkar. Vänder och vrider på varje ord. Letar efter logik där logiken kanske aldrig funnits. Och ju längre tiden gick desto mer energi gick åt till att försöka förstå sådant som egentligen hade kunnat lösas med några få raka svar. Kanske var det också där en del av min egen frustration föddes.

Inte ur det hon sa. Utan ur det hon aldrig sa. Ur alla gånger då hon verkade vilja behålla flera möjligheter levande samtidigt.

Var det samma sak som förra gången? Att det fanns någonting annat. Någon annan möjlighet. Någon annan plan. Något som låg där parallellt med mig.Samma plan som låg bakom hennes tystnad helgen mellan den 5 till 8 maj?

Inte tillräckligt viktigt för att nämnas. Men tillräckligt viktigt för att påverka hennes beslut. Och framför allt – om det var så, hade hon kanske lärt sig någonting av förra gången. Att sådana samtal alltid slutade likadant. Med frågor. Med diskussioner. Med konflikt.

Kanske var det därför det var enklare att inte säga någonting alls. Att bara utelämna. Låta vissa detaljer stanna hos henne. Och hoppas att de aldrig behövde bli ett samtalsämne.

Jag tror inte att hon gjorde det för att vara elak. Tvärtom.

Om jag ska vara generös mot henne tror jag att mycket handlade om osäkerhet. Om rädsla. Om att inte vilja stänga dörrar som senare kanske skulle behöva öppnas igen. Men effekten blev densamma. För den som står på andra sidan känns det till slut som att man inte längre försöker bygga något tillsammans. Det känns som att man står parkerad i väntrummet medan någon annan funderar på vilka dörrar som ska lämnas öppna.

Och kanske var det just den känslan som började tära mest på mig. Inte att hon älskade mig för lite. Utan att jag allt oftare undrade om hon någonsin tänkte välja mig fullt ut. Och faktumet att den frågan uppstod genererade i sin tur osäkerhet. Som genererade frågor. Som hon såg som anklagelser.

Det jag förstod minst av allt var egentligen något betydligt enklare. Om hon nu inte tänkte välja mig fullt ut. Varför då välja mig alls. Varför välja mig lite. Varför välja mig ibland.

Vid det här laget borde hon ha förstått att jag hade valt henne. Men samtidigt borde hon också ha förstått vem hon hade framför sig. Vad jag kände. Vad jag ville. Men även – hur jag fungerade. Hur jag resonerade. Att jag inte gick att manövrera runt. Att man inte kunde ha kakan kvar och samtidigt äta upp den. Att man inte kunde vilja ha min kärlek, min lojalitet, min närvaro och mitt engagemang, samtidigt som man lämnade alla andra dörrar öppna. Inte med mig.

Det handlade egentligen inte ens om monogami. Om en offentlig relation. Om att stå för ”oss”. Inte i första hand. Även om det var vad jag ville. Inte bara hur jag var beredd att leva. Utan preferabelt ville leva. Men om hon ville annat var jag beredd ta dialogen. Men det var inte kärnan.

Det handlade om lika villkor. Om samma regler för båda. Om att sådant som gällde mig också måste gälla henne. Om att sådant du förväntar dig av mig också måste vara någonting du själv är beredd att få tillbaka.

Jag hade kunnat acceptera nästan vilket upplägg som helst. Men inte ett upplägg där reglerna var olika beroende på vem av oss de gällde. Inte ett upplägg där den ena personen skulle välja medan den andra fortfarande sonderade terrängen. Inte ett upplägg där den ena investerade fullt ut medan den andra behöll möjligheten att ändra sig.

Det fungerade inte så. Inte med mig.

Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i kärleken. Utan i villkoren runt den.

Det där sista skulle komma att utkristallisera sig betydligt snabbare än jag tror någon av oss anade.

Då…

Det hon inte visste. Men jag anade. Var att jag eventuellt skulle komma att vara tillbaka hemma i Stockholm. Inkom kort. Väldigt kort.