Två språk för samma konflikt…

– Mars 2023 –

För att följa upp det totalt obegripliga sms-haveriet gällande mitt skämt gjorde jag det enda logiska.

Jag skickade henne tjugofem långskaftade röda rosor. Igen.

En hundpsykolog hade förmodligen kallat det en överslagshandling. För mig var det ett sätt att försöka avsluta det hela med ett argument som inte gick att bespotta. Inte gick att förvränga. Inte gick att missuppfatta. Inte gick att förvanska.

Jag förstod för mitt liv inte hur den kärleksfulla dialogen plötsligt kunde komma att handla om mitt uppenbara skämt om att herren sade att hon skulle vara tyst. Eller varför det kom upp så sent.

Jag höll absolut med henne om att man håller ihop och är lojal i en relation. Oavsett hur det blåser. Det var hundra procent jag. Jag hade också varit lojal. Inte perfekt. Inte felfri. Men lojal. Oavsett vilka frågor som uppstått hade jag, i samtal med vänner, ofelbart stått upp för alla upptänkliga aspekter från hennes sida.

Och jag hade inte skrivit skit om henne. Jag hade bara konstaterat ett faktum. Hon skickade sms och gjorde slut. Punkt.

Det var inte en värdering. Det var det som hänt.

Och detta därför att jag ställt en fråga om någonting jag iakttagit. Varför inte istället försöka lösa frågan? Gemensamt. Lojalt.

Allt prat om ”mina lögner”. Vad hade jag egentligen ljugit om? Den frågan verkade det inte finnas några svar på.

Och att ”hon inte litade på mig”. Vad hade jag gjort? Vilka signaler hade jag skickat som sa att jag inte gick att lita på? Dessutom i sådan omfattning att hon tackade Gud för att hon inte gjort det.

”Jag var elak och anklagande”. När jag ställde frågor om saker jag noterat var jag ”anklagande”. Oavsett hur många frågetecken jag la in uppfattades det inte som en fråga. När jag å min sida blev anklagad, när jag försökte förklara, om jag mot förmodan gjorde mig förstådd och diskussionen tog slut – då hade jag varit elak.

Ju mer jag tänkte på det desto mindre verkade det handla om mitt skämt. Det var som om någonting annat låg där bakom. Någonting jag hade svårt att sätta fingret på. Som om det blev viktigt att jag bar skulden. Att jag var den sämre av oss. Att berättelsen på något sätt behövde landa där. Som om det fanns ett behov av att placera oss på olika höjd. Den ena ovanför. Den andra under. Och jag hade svårt att skaka av mig känslan av att min plats redan verkade vara bestämd.

Det är svårt att förklara i efterhand, men ibland upplevde jag det nästan som att det inte längre handlade om att förstå vad som hänt utan om att fastställa vem som hade rätt att känna sig sviken.

Som om det blev viktigt att ha en upp på den andre. Viktigt att kunna peka tillbaka på någonting senare. Ett kort att dra fram ur rockärmen om obekväma frågor någon gång skulle uppstå i framtiden. Ett stilla: ”Ja, men du…” som avslutade diskussionen innan den ens hunnit börja.

Där blev det plötsligt en fråga om någonting större än vårt gräl. Om skuld. Om ansvar. Om makt. Om så – var det ett inlärt beteende som gjorde gällande att man ens behövde makt i en kärleksrelation?

I min värld hade modellen alltid varit ganska enkel. Någonting händer. Man pratar om det. Man försöker förstå det. Man hittar ett svar. Man går vidare. Tillsammans.

Nu tyckte jag mig allt oftare se en annan modell framför mig.

Någonting händer. En fråga ställs. Skuld uppstår. Trycket ökar. Flykten börjar. Sedan kommer låsningen. Och när låsningen väl infunnit sig började själva frågan spela allt mindre roll. Kvar fanns bara positionerna.

Kanske hade jag fel.

Men där, med tjugofem långskaftade rosor på väg hem till henne, var det den modellen som bäst verkade förklara världen.