Vi slutade inte prata med varandra. Vi slutade nå fram…
– Januari 2023 –
Med tiden började kommunikationen framträda som ett eget problem. Inte något som låg bredvid relationen. Inte något som uppstod ibland. Utan som något som långsamt letade sig in i själva fundamentet.
När vi sågs var konflikterna märkligt få. Oftast nästan obefintliga. Vi kunde laga mat tillsammans, sitta framför brasan, promenera, prata om livet och framtiden utan några större motsättningar alls. Telefonsamtalen fungerade oftast också. Om det uppstod problem gick de nästan alltid att spåra tillbaka till något som redan hänt i sms.
För det var där det bodde.
I de där meddelandena.
I den där lilla rutan på telefonen.
Där kunde allting förändras på några sekunder.
Det spelade ingen roll hur bra det varit dagen innan. Hur många gånger vi sagt att vi älskade varandra. Hur nära vi stått varandra när vi senast sågs. Från ingenstans kunde någonting explodera. Ofta utan att jag ens förstod vad som utlöst det.
Det märkliga var att samma konflikt sedan kunde vara som bortblåst nästa gång vi sågs.
Locket på.
Ingen genomgång.
Ingen analys.
Ingen egentlig försoning heller.
Bara ett tyst gemensamt beslut att gå vidare.
Som om branden aldrig ägt rum.
Jag började efter hand se att bråken nästan alltid följde samma mönster.
Jag ställde en fråga.
En vanlig fråga.
En fråga med frågetecken efter.
Men någonstans på vägen förvandlades den till en anklagelse. Ett påstående. Ett misstänkliggörande.
Jag förstod aldrig riktigt hur den omvandlingen gick till.
Samtidigt kunde jag själv mötas av påståenden om mina avsikter, mina motiv och mina tankar som jag inte ens kände igen. Ibland försökte jag förklara. Ibland argumenterade jag. Ibland skrev jag alldeles för långa meddelanden i tron att fler ord skulle hjälpa.
Det gjorde de sällan.
Och om jag någon enstaka gång faktiskt lyckades reda ut en sakfråga, om jag lyckades visa hur något faktiskt hade gått till eller vad jag faktiskt hade menat, så väntade ett nytt problem runt hörnet.
Då hade jag istället varit hård.
Då hade jag varit dömande.
Då hade jag pekat ut henne som en dålig människa.
Det spelade nästan ingen roll att jag aldrig sagt det.
Jag började känna mig som en människa som försökte ta sig igenom en labyrint vars väggar flyttade på sig medan jag gick.
Varje gång jag trodde att jag hittat en väg ut fanns det plötsligt en ny återvändsgränd framför mig.
Och det mest sorgliga var kanske inte själva konflikterna.
Det var att våra samtal förändrades.
För när vi först lärde känna varandra hade vi kunnat prata om nästan vad som helst. Riktiga samtal. Långa samtal. Sådana där människor långsamt vecklar ut sina liv inför varandra och låter den andre se sådant som annars hålls dolt.
Någonstans längs vägen blev de samtalen färre.
Inte över en natt.
Inte dramatiskt.
De bara drog sig undan.
Som tidvattnet.
Och kvar stod vi allt oftare med sms som försökte bära sådant som egentligen borde ha sagts med röster, blickar och tystnader.
Det var en kamp de aldrig hade någon möjlighet att vinna.
Någonting som faktiskt kom upp till diskussion under hennes julbesök var förlovningen. Eller snarare den uteblivna förlovningen.
Hon hade gjort slut och brutit förlovningen den 25 oktober 2022. Vi gick igenom varför. Hon förklarade sin bild. Jag förklarade min.
För en gångs skull fanns det dessutom ett sätt att faktiskt kontrollera verkligheten.
Jag bad henne skicka en ny vänförfrågan på Facebook.
Hon satt bredvid mig när jag tog emot den.
Jag gjorde ingenting annat än att godkänna den.
Resultatet blev exakt detsamma som tidigare.
Hon kunde fortfarande bara se mina publika inlägg.
Jag visade henne inställningarna. Hon såg själv vad som stod där. Hon låg i den begränsade kategorin.
Jag flyttade henne till den grupp där hon självklart borde ha legat hela tiden. Gruppen som såg allt.
Där och då var diskussionen egentligen över.
Förklaringen fanns där.
Synlig på skärmen mellan oss.
Problemet var bara att förlovningen fortfarande inte var tillbaka.
Det slog mig att vissa skador har en märklig egenskap. Man kan hitta orsaken. Man kan rätta felet. Man kan till och med visa exakt vad som gått snett.
Och ändå står konsekvenserna kvar.
Jag förstod aldrig hur inställningen hade uppstått från början. Faktum är att jag inte ens mindes att jag skapat den. När jag senare försökte hitta samma funktion igen verkade den inte längre finnas kvar. Kanske hade Facebook, som så många gånger förr, byggt om halva plattformen och flyttat runt allt. Kanske hade funktionen tagits bort. Kanske levde gamla inställningar kvar medan möjligheten att skapa nya försvunnit.
Jag vet fortfarande inte.
Och till slut slutade jag bry mig.
För svaret spelade egentligen ingen roll längre.
Det viktiga var inte hur felet hade uppstått.
Det viktiga var vad det hade kostat.
Problemet var åtgärdat.
Men bara delvis.
För Facebook hade gått att reparera på några sekunder.
Det som hänt mellan oss var betydligt svårare.
Och samma fråga dök upp om och om igen. Hur kunde nåt som var så enkelt när vi sågs bli så komplicerat när vi kommunicerade via sms?
Begriper inte varför hon inte ger raka svar och öppenhet. Alla bråk cirkulerar ju om samma sak hela tiden. Man…