Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig…

– Augusti 2025 –

Det måste ju finnas någon rimlig bakomliggande förklaring till hennes agerande?

Det fanns en fråga jag återkom till gång på gång. Inte därför att jag saknade fakta, utan därför att jag hade svårt att förstå varför fakta inte gjorde någon skillnad. Jag analyserade, argumenterade, jämförde tidigare uppgifter med nya och försökte hitta logiska förklaringar till sådant som helt enkelt inte gick ihop.

Jag hade också vid upprepade tillfällen gett uttryck för att jag inte kunde känna mig trygg i ”relationen”. Det handlade inte om något diffust behov av ständig bekräftelse. Det handlade om konkreta händelser, motstridiga besked och frågor som borde ha gått att besvara. När förklaringarna inte höll fortsatte jag att fråga. Jag tänkte inte acceptera en lögn bara för att den upprepades tillräckligt många gånger.

Det var här ett återkommande mönster blev allt tydligare.

Jag tog upp en sakfråga och redogjorde för varför jag ansåg att något inte stämde. Hon gick i försvar, och samtalet försköts från det jag faktiskt frågade om till invändningar, sidospår och nya konflikter. Jag bemötte argumenten, återförde diskussionen till sakfrågan och påpekade när nya förklaringar motsade tidigare besked.

När jag till slut blev frustrerad över att vi fortfarande inte hade kommit någonstans kunde även den frustrationen bli en ny fråga att diskutera. Därmed hade ännu en konflikt uppstått, medan den ursprungliga frågan fortfarande saknade ett hållbart svar.

Sakfråga och fakta → hennes försvar → nya förklaringar och förskjutningar → min argumentation och frustration → ny konflikt i stället för lösning.

Det är viktigt att skilja mellan att argumentera och att gå i psykologiskt försvar. Att granska påståenden, påvisa motsägelser och kräva logisk konsekvens är inte samma sak som att försöka skydda sin självbild från obekväma uppgifter. Jag försökte förstå vad som hade hänt och varför. Det var inte jag som behövde få oförenliga uppgifter att framstå som förenliga.

Frågan var varför hennes försvar fortsatte, även när jag visade att förklaringarna inte höll.

Försvar mot skuld och skam

En möjlig psykologisk förklaringsmodell är ett starkt försvar mot skuld och skam. De två begreppen är närbesläktade men inte identiska. Skuld är i första hand knuten till en handling, medan skam kan beröra människans uppfattning om sig själv.

Det är en betydelsefull skillnad. Att erkänna ett misstag kan innebära att behöva ta ansvar för en viss handling. Men om erkännandet samtidigt upplevs hota bilden av vem man är, kan motståndet bli betydligt starkare än vad själva sakfrågan rimligen borde motivera.

Psykologiska försvarsmekanismer kan bidra till att flytta uppmärksamheten från handlingen till något annat. Det kan handla om rationalisering, där ett beteende ges förklaringar som gör det lättare att försvara. Det kan handla om förnekande, bagatellisering eller att lägga större vikt vid den andres sätt att framföra kritiken än vid kritikens innehåll.

I vår situation skulle en sådan modell kunna förklara varför jag så ofta möttes av försvar när jag efterfrågade klarhet. Min fråga handlade om en konkret omständighet. Hennes svar kunde i stället leda diskussionen bort från den omständigheten.

Det avgörande är att ett sådant försvar inte nödvändigtvis behöver vara medvetet eller planerat. Människor kan reagera automatiskt när något upplevs som psykologiskt hotfullt. Men att en mekanism kan vara omedveten förändrar inte konsekvenserna för den som möter den.

Och konsekvenserna blev mycket konkreta för mig. Jag fick fortfarande inte de svar jag behövde för att kunna känna tillit.

Affektreglering genom konflikt

En annan möjlig förklaring finns inom psykologins forskning om affektreglering. Begreppet handlar om hur människor hanterar starka känslor, exempelvis rädsla, ilska, skuld och obehag. När förmågan att stanna kvar i ett känslomässigt svårt samtal brister kan själva konflikten bli ett sätt att hantera situationen.

Det kan låta motsägelsefullt. Varför skulle någon skapa ytterligare konflikt för att hantera ett redan obehagligt samtal? Därför att en konflikt ibland kan förändra vad samtalet handlar om, och därmed också vilka känslor personen behöver konfrontera.

Om jag ställde en fråga som krävde ett obekvämt svar kunde en eskalering innebära att uppmärksamheten flyttades till själva grälet. Plötsligt handlade diskussionen om ordval, tonfall, tidigare händelser eller min frustration. Den ursprungliga frågan fanns fortfarande kvar, men den hade förlorat sin plats i samtalets centrum.

Det skapade en särskilt destruktiv situation. Jag försökte hålla fast vid sakfrågan eftersom jag ville få den löst. Men ju längre diskussionen fortsatte utan ett begripligt svar, desto mer frustrerande blev den. Om den frustrationen sedan användes som skäl att ytterligare undvika sakfrågan hade vi hamnat i en självförstärkande konfliktloop.

Det betyder inte att frustration automatiskt gör varje argument riktigt. Men det betyder heller inte att en frustrerad reaktion upphäver de fakta som föranledde diskussionen.

Att jag blev frustrerad över ett uteblivet svar gjorde inte den ursprungliga frågan mindre berättigad.

Kognitiv dissonans – när självbild och handling inte går ihop

Kognitiv dissonans är ett etablerat psykologiskt begrepp som beskriver det obehag som kan uppstå när en människas handlingar, övertygelser och självbild står i konflikt med varandra.

En person kan exempelvis betrakta sig själv som ärlig och lojal, samtidigt som ett visst beteende är svårt att förena med den självbilden. Då uppstår en motsättning som på något sätt behöver hanteras.

Ett alternativ är att erkänna motsättningen, ta ansvar och förändra beteendet. Ett annat är att omtolka det som hänt, tona ned dess betydelse eller skapa förklaringar som gör det möjligt att behålla den tidigare självbilden.

Det senare är särskilt intressant i förhållande till de samtal jag försökte föra.

Jag utgick från att en motsägelse borde kunna lösas genom att vi jämförde uppgifterna och fastställde vad som faktiskt hade hänt. Om ett tidigare besked inte gick ihop med ett senare borde vi kunna konstatera det. Om en förklaring var felaktig borde den kunna korrigeras.

Men om ett erkännande samtidigt skulle skapa en allvarlig konflikt med hennes självbild kunde situationen bli psykologiskt mer komplicerad. Då skulle ytterligare fakta inte nödvändigtvis göra det lättare att erkänna motsägelsen. De skulle tvärtom kunna förstärka det obehag som försvaret syftade till att minska.

Det är en möjlig förklaring till ett beteende som annars kan framstå som obegripligt: att fortsätta försvara en förklaring trots att den inte längre håller logiskt.

Problemet behöver inte vara att personen inte förstår argumenten. Problemet kan vara vad det skulle innebära att acceptera dem.

Undvikande coping – att slippa frågan i stället för att lösa den

Inom psykologin används begreppet undvikande coping för att beskriva strategier där en människa hanterar obehag genom att undvika det som orsakar obehaget.

Det kan innebära att skjuta upp ett samtal, byta ämne, dra sig undan eller vägra ta ställning till en fråga. På kort sikt kan strategin fungera. Det obehagliga samtalet upphör, och personen slipper åtminstone för stunden konfrontera det som känns svårt.

På längre sikt kan konsekvenserna bli de motsatta.

En obesvarad fråga försvinner inte nödvändigtvis bara för att samtalet avbryts. För den som väntar på ett svar kan den tvärtom växa i betydelse. När samma fråga återkommer efter ytterligare en tid finns inte bara den ursprungliga händelsen kvar, utan också minnet av alla tidigare tillfällen då den inte gick att reda ut.

Det här är en central del av varför relationen blev så svår för mig.

Jag kunde inte bara lägga en motsägelse åt sidan och låtsas att den inte hade någon betydelse. Inte när den berörde tillit, ärlighet och trygghet. Och definitivt inte när nya händelser gjorde att tidigare obesvarade frågor återigen blev aktuella.

Om hennes sätt att hantera obehaget var att undvika frågorna, medan mitt sätt var att analysera och försöka lösa dem, skapades en grundläggande konflikt mellan två helt olika förhållningssätt.

Jag sökte klarhet. Hon drog sig, enligt det mönster jag såg, undan den klarheten.

Det var inte två likvärdiga sätt att lösa samma problem. Det ena syftade till att få fram ett svar. Det andra kunde få till följd att svaret aldrig kom.

Motstridiga berättelser och narrativ sammanhållning

En ytterligare psykologisk aspekt handlar om hur människor skapar sammanhängande berättelser om sina egna liv. Våra minnen och förklaringar är inte mekaniska inspelningar av verkligheten. De påverkas av perspektiv, känslor, sammanhang och den betydelse vi tillmäter olika händelser.

Det innebär att människors berättelser kan förändras över tid utan att varje förändring behöver vara en avsiktlig lögn.

Men det finns en avgörande skillnad mellan att minnas en detalj annorlunda och att lämna uppgifter som är oförenliga i frågor av betydelse för en relation.

När jag upptäckte sådana motsägelser försökte jag reda ut dem. Jag jämförde vad som hade sagts vid olika tillfällen, undersökte kronologin och argumenterade utifrån de uppgifter jag hade. Jag accepterade inte automatiskt den senaste versionen bara för att den var den senaste.

En möjlig förklaringsmodell är att olika berättelser kan upprätthållas i olika sammanhang utan att personen fullt ut integrerar dem till en sammanhängande helhet. En förklaring kan fungera i ett visst samtal, medan en annan används vid ett annat tillfälle. När versionerna sedan ställs bredvid varandra blir motsägelserna tydliga.

Det betyder inte att vi kan avgöra exakt hur hon själv uppfattade dessa versioner. Men för mig var det inte hennes subjektiva upplevelse av sammanhang som kunde avgöra om uppgifterna faktiskt gick ihop.

Två motstridiga besked blir inte förenliga bara för att båda försvaras med samma övertygelse.

Och när det handlar om frågor som påverkar en annan människas möjlighet att känna trygghet räcker det inte att varje förklaring fungerar för stunden.

Varför gav hon inte upp inför fakta?

Det var kanske den mest förbryllande frågan av alla.

Varför fortsatte hon att försvara förklaringar när hon märkte att jag inte accepterade dem? Varför blev det nya konflikter i stället för att vi helt enkelt gick igenom vad som hade hänt? Varför kunde inte fakta få vara fakta?

Jag hade inga problem med att analysera. Tvärtom. Jag kunde ägna timmar åt att jämföra händelser, gå igenom tidigare samtal och försöka förstå var motsägelserna hade uppstått. När ett argument inte höll påpekade jag det. När en förklaring skapade nya frågor ställde jag dem.

Det var inte ett försök att fly från problemet. Det var ett försök att lösa det.

Men de psykologiska modellerna pekar på en viktig möjlighet: att den avgörande konflikten inte handlade om tillgången till fakta, utan om konsekvenserna av att acceptera dem.

Om ett erkännande skulle innebära skuld, skam, förändrad självbild eller ansvar för tidigare handlingar kunde det upplevda psykologiska priset bli mycket högt. Och ju längre en viss förklaring hade försvarats, desto fler tidigare uttalanden och konflikter skulle behöva omvärderas om den övergavs.

Då kan motståndet bli självförstärkande.

Fakta upplevs som hot → försvar aktiveras → nya förklaringar skapas → motsägelserna ökar → ytterligare fakta presenteras → försvaret förstärks.

Det är en möjlig mekanism bakom varför mer argumentation inte alltid leder till större klarhet. Inte därför att argumenten saknar relevans, utan därför att personen som möter dem kan ha andra psykologiska behov än att lösa själva sakfrågan.

Det skulle också kunna förklara varför hon inte gav upp när jag fortsatte argumentera. Om ett erkännande upplevdes som alltför kostsamt kunde fortsatt motstånd framstå som det minst obehagliga alternativet, åtminstone för stunden.

Det behöver inte ha varit kalkylerat. Men det behöver heller inte ha varit harmlöst.

Vem förstörde förutsättningarna för relationen?

Här är det nödvändigt att skilja mellan konfliktens uppkomst och människors reaktioner på konflikten.

Att jag ställde frågor innebar inte att jag skapade de omständigheter som frågorna handlade om. Att jag påtalade motsägelser innebar inte att jag hade orsakat dem. Och att jag argumenterade mot förklaringar som inte höll innebar inte att jag bar ansvaret för att förklaringarna hade lämnats.

Jag kunde bli arg, ledsen och frustrerad. Jag kunde återkomma till samma frågor många gånger. Men den frustrationen måste förstås i sitt sammanhang: jag försökte få klarhet i sådant som hade direkt betydelse för min tillit till henne och till vår relation.

Det var hennes agerande som gjorde att jag inte kunde känna mig trygg. Det var de motstridiga beskeden, de obesvarade frågorna och det återkommande försvaret som enligt min analys successivt förstörde möjligheten att lösa problemen.

Det betyder inte att varje enskild konflikt kan förklaras med en enda psykologisk mekanism. Försvar mot skam, kognitiv dissonans, undvikande och svårigheter med affektreglering kan samverka. De är förklaringsmodeller, inte diagnoser, och de kan inte i efterhand bevisa vad som pågick i hennes tankar.

Men det är heller inte nödvändigt att känna till en människas exakta inre motiv för att kunna bedöma konsekvenserna av hennes handlingar.

Jag hade velat ha en relation där vi kunde tala om problem, reda ut motsägelser och återupprätta tilliten när något hade gått fel. Jag var beredd att argumentera, analysera och fortsätta försöka förstå. Det jag inte var beredd att göra var att acceptera uppgifter som inte stämde, enbart för att slippa nästa konflikt.

Och där låg den avgörande skillnaden.

Jag försökte inte försvara motsägelserna. Jag försökte få dem förklarade.

Jag försökte inte undvika fakta. Jag försökte få dem klarlagda.

Jag försökte inte flytta ansvaret. Jag försökte få klarhet i var det hörde hemma.

Det var inte mina frågor som förstörde tilliten. Det var det som gjorde frågorna nödvändiga, och att de aldrig fick hållbara svar.

En relation kan överleva misstag, svåra perioder och konflikter. Men den får mycket svårt att överleva när den ena parten gång på gång försöker reda ut problemen och den andra, genom sitt agerande, gör dem omöjliga att lösa.

Det var så jag till slut förstod det som hade hänt mellan oss.

Och det var därför jag inte längre kunde känna mig trygg.

Det skulle komma att bli ännu mer absurt någon gång sensommaren/hösten 2025.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. För att jag mådde som jag mådde på grund av det hon hade orsakat. Men så la hon naturligtvis inte fram det. Utan att ”det var jag som skapat konflikten på grund av min svartsjuka”. Först blev jag förbannad. Hon hade förstört så mycket, och nu var det alltså jag som skulle gå i terapi?

Till slut gjorde jag henne till viljes. Jag gick i terapi. Men vi diskuterade knappt mig, annat än i mycket korta ordalag. Mitt mående efter hennes lögner, hennes svek och hennes framfart behövde förstås sättas i sitt sammanhang. I övrigt ägnades samtalen åt att försöka förstå hennes agerande. Vilka psykologiska mekanismer skulle kunna förklara det? Vad var det egentligen som inte fungerade?

Kanske var det där anteckningarna till boken började bli alltmer omfattande och intensiva. Tillsammans med många timmars analyser, inspelade som röstmemon. Jag gick igenom händelser, jämförde uppgifter, undersökte motsägelser och försökte förstå hur allting hade kunnat utvecklas som det gjorde.

Jag tror inte riktigt att det var så hon hade tänkt sig. Från början var det nog ytterligare ett försök att klappa mig på huvudet och samtidigt svära sig fri från skuld för allting som hon totaldemolerade. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Problemet skulle flyttas från vad hon hade gjort till hur jag mådde av det. Och därmed skulle det plötsligt vara jag som behövde behandlas. Samma gamla ”vända på orsak och verkan” som hon hängav sig åt i 3 år.

Men det misslyckades. Det inte bara misslyckades. Det blev en fullständig backfire.

Hon ville att jag skulle gå i terapi. Jag gick i terapi. Och resultatet blev ännu mer analys, ännu fler anteckningar och ännu mer material till boken om vad jag blev utsatt för.

Jag tror knappast att det var den effekten hon hade föreställt sig.