Etikett: Ekonomi

Den Långa Flykten

30 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Vad lämnade hon? Egentligen…

I våra tidiga samtal upplevde jag henne som oerhört öppen om sin bakgrund.

Inte bara villig att berätta. Nästan angelägen.

Historierna kom lätt. Om Estland. Om flytten till Sverige. Om barnen. Om utbildningarna. Om livet. Jag hade egentligen ingen anledning att ifrågasätta någonting. Det var först långt senare. Någonstans under våren 2024. Efter alla konstigheter som konstant uppdagades. Det var därför jag började lägga pussel.

Olika pusselbitar började hamna bredvid varandra på ett sätt som gjorde att någonting skavde. Inte stora saker. Små. I alla fall vissa. En del större.

Datum. Utbildningar. Adresser. Inkomster. Siffror. Sådant som sällan ljuger, även när människor gör det. Eller när de ljuger för sig själva.

Efter separationen 2012 flyttade hon till en ny adress i samma stad. Där skulle hon komma att stanna i nästan nio år. Till maj 2021.

Då händer något märkligt.

Hon till Stockholm. Sonen ny adress. Dottern hos sin pappa. Tjugo dagar. Tre adressförändringar. Det behöver inte betyda någonting. Men det är tillräckligt mycket för att man ska stanna upp.

Sonen var vuxen. Dottern var inte det. Hon var ungefär femton år. Inte ett litet barn. Men fortfarande ett barn.

När jag började titta på utbildningarna såg jag först inget märkvärdigt. Friskvård på folkhögskola. Massageterapi. Företagssäljare. Teckning. Det såg mest ut som någon som letade. Eller som någon som försökte bygga ett liv efter att ett annat gått sönder.

Relationsnära. Kroppsnära. Relativt låg tröskel att komma igång. Potentiellt snabba vägar till försörjning. Det hade kunnat vara ett helt oskyldigt intresse för hälsa och friskvård.

Men i kontext gick det också att läsa annorlunda. Som pragmatiska omskolningar under ekonomisk osäkerhet. Som försök. Som lösningar. Som nästa plan när den förra inte fungerade.

Inkomstmässigt var åren efter separationen inga triumfmarscher. Tvärtom. Siffrorna rörde sig långsamt. Försiktigt. Som om marken fortfarande höll på att provas.

Sedan händer någonting. Sjuksköterskeutbildningen.

Plötsligt blir kursen rakare. Mindre sökande. Mer målmedveten. Det är som om den tidigare kartan viks ihop och ersätts av en ny. Från försök till yrke. Från överlevnad till struktur.

Inkomstkurvan följer efter. Långsamt först. Sedan tydligare. 2018 börjar siffrorna röra sig. 2019 är en kraftigare markör. 2020 likaså. Det märkliga är att flytten inte sker då. Inte 2019. Inte 2020. Utan 2021.

Som om möjligheten att lämna hade funnits tidigare. Men att beslutet kom senare.

Jag lyfte bort sonen ur resonemanget. Inte för att han saknade betydelse, utan därför att hans del av historien på något sätt gick att förstå.

Han var vuxen. På väg mot sitt eget liv, sin egen adress, sin egen vardag. Det fanns en naturlig rörelse i det. Någonting som följde den ordning man förväntar sig att livet ska ha. Barn växer upp. De flyttar hemifrån. De börjar om på egen hand. Det är inte märkligt. Det är nästan definitionen av normalt.

Men när sonen försvann ur bilden blev det märkligt tomt på bordet. Kvar satt dottern. Femton år gammal. Inte ett litet barn. Inte vuxen. Någonstans mitt emellan. Och det var där tanken började skava. Inte som ett svar. Som en fråga.

För om hon kunde vara mamma åt sin dotter där, varför skulle hon inte kunna vara det någon annanstans? Varför inte i Stockholm? Jag fick inte riktigt ihop det. Föräldrar flyttar. Barn flyttar. Familjer flyttar. Det händer varje dag. Ändå låg den där detaljen kvar och vägrade försvinna. Som en sten i skon. Som någonting som inte riktigt passade in i berättelsen. Och när en sak inte passar in börjar man titta på de andra. Man börjar leta efter det som inte syns. Det som aldrig hamnar i folkbokföringsregister. Det som inte lämnar några spår efter sig.

Relationer. Överenskommelser. Konflikter. Gamla lojaliteter. Gamla skulder. Allt det där som människor bär omkring på utan att skriva ner.

Var det dottern själv som ville stanna? Kanske. Det vore den enklaste förklaringen. Occam’s razor. Absolut. Och enkla förklaringar har ofta mycket som talar för sig. Men de har också en irriterande vana att inte räcka hela vägen.

Så tankarna fortsatte. Mot pappan. Mot den där osynliga geografin som uppstår mellan människor som en gång delat ett liv. En geografi som dessutom kraftigt präglas av obalans.

Omsorg? Eventuellt. Ansvar? Kanske. Ekonomi? Den tanken gick inte heller att avfärda. Men människor, vissa mer eller mindre än andra, erbjuder sällan stöd helt utan motprestation. Frågan var i såfall bara vem stödet egentligen gällde. Dottern? Eller även henne själv? Och om så – vad hade han satt för prislapp på just den här maktfaktorn?

Relationer som sträcker sig över årtionden handlar sällan bara om känslor. De handlar också om praktiska beroenden. Om trygghet. Om möjligheter. Om sådant som inte syns i några register.

Vårdnad? Där vårdnad ibland också kan vara synonymt med makt. Synonymt med kontroll.

Jag satt för egen del med ett facit där många saker präglades av en autonomi utan motstycke. Ett facit där verkligheten sällan förnekades rakt ut, men ofta möblerades om. Där vissa dörrar alltid stod stängda och vissa fakta alltid verkade hamna bakom samma gardin. Ett absolut nollflöde för viss typ av information.

Alla de förklaringarna fungerar. Alla går att tro på. Men de utesluter inte andra saker. För relationer mellan människor är sällan så rena som man vill tro. Sällan så logiska. Sällan så fria från makt. Och makt är ett märkligt ord.

De flesta tänker på bråk, kontroll och öppna konflikter. Men ofta ser makt mycket fredligare ut än så. Den kan vara ekonomisk. Praktisk. Vardaglig. Nästan osynlig. Den kan ligga i vem som äger huset. Vem som har pengarna. Vem som kan säga ja. Och vem som tvingas fråga.

Det var där tankarna började dra åt ekonomin. Inte därför att jag hade några svar. Utan därför att ekonomin ständigt dök upp när jag tittade bakåt. Som ett tema som vägrade lämna scenen. Inte alltid synligt. Men alltid närvarande.

Om ekonomin spelade en roll, hur stor var den då? Handlade det om dottern? Handlade det om henne själv? Handlade det om båda?

Jag visste inte. Jag vet fortfarande inte. Men det var svårt att inte lägga märke till att väldigt mycket i hennes liv verkade kretsa kring just den frågan.

Utbildningarna. Omskolningarna. Yrkesvalen. Flytten. Bostäderna. Allt verkade på något sätt passera genom samma trånga nålsöga. Ekonomi. Och ekonomi är ett märkligt ord det också.

Människor pratar om pengar som om det handlade om siffror, men pengar handlar nästan aldrig bara om pengar. Pengar handlar om frihet. Om beroende. Om handlingsutrymme. Om möjligheten att säga nej. Eller oförmågan att göra det.

Pengar handlar om vilka dörrar som går att öppna och vilka som förblir stängda. Ju mer jag tittade på den där våren 2021 desto mindre såg jag en enkel flytt. Och desto mer såg jag ett pussel där varje bit verkade hänga ihop med nästa.

Flytten. Dottern. Sonen. Bostäderna. Pengarna. Staden. Historien. Exet.

Allt låg där som om någon kastat upp hela livet på bordet samtidigt. Och någonstans mitt i alltihop fanns fortfarande samma fråga. Den som vägrade försvinna.

Vad kostade det egentligen att lämna?

För ingenting är gratis i den här världen. Inte bostäder. Inte frihet. Inte nystarter. Inte avstånd. Och ibland inte ens möjligheten att fly. För kanske var det där jag till slut hamnade. Inte i svaret. Utan i själva frågan.

För ju mer jag tittade på den där flytten desto mindre framstod den som en resa mot någonting. Och desto mer började den likna priset för att komma bort från någonting annat. Någonting som kanske aldrig nämndes högt. Någonting som kanske inte ens gick att formulera. Men som ändå var tillräckligt starkt för att få en människa att lämna en stad där hon levt större delen av sitt vuxna liv, lämna den geografi där hennes barn fanns, lämna allt det välbekanta och börja om på nytt.Inte därför att framtiden nödvändigtvis lockade. Utan därför att det förflutna kanske vägde mer än någon utomstående kunde se.

När jag tittade på tidslinjen såg jag först en flytt. Sedan såg jag två. Sedan tre. Och till slut såg jag ett narrativ. Eller kanske bara konturerna av ett. Det är skillnad. För narrativ är farliga saker.

Människor bygger dem i efterhand. Historier som får allting att hänga ihop. Historier där varje steg leder till nästa. Där varje beslut har ett syfte och varje konsekvens en tydlig orsak. Livet är sällan så välorganiserat. Ändå gick det inte att släppa känslan.

Ju mer jag tittade på åren mellan separationen och Stockholm desto mindre såg det ut som en resa mot någonting. Och desto mer började det likna en långsam rörelse bort.

Bort från den stad där allting hänt. Bort från exet. Bort från historien. Bort från den version av sig själv som blivit kvar där. Det kan förstås beskrivas som ambition. Som utveckling. Som att hitta sig själv. Det är inte en orimlig läsning. Tvärtom. Många människor börjar om efter en separation. Utbildar sig. Byter bana. Skapar sig ett nytt liv.

Men det finns en annan läsning. Att vissa människor inte främst rör sig mot något. De rör sig ifrån.

Från platser. Från relationer. Från versioner av sig själva. Från skam. Från skuld. Från rykten. Från skvaller. Från sånt som lätt frodas och sprids i en liten mellansvensk stad. Från det som blivit för trångt att andas i. Eller så såg jag mönster som inte fanns där. Det är alltid risken när man tittar för länge på samma karta.

Den lilla mellansvenska staden var aldrig neutral mark. Där fanns exet. Där fanns historiken. Där fanns tyngden. Där fanns alla versioner av henne som redan hade levts. Och ju längre jag tittade på tidslinjen desto mindre såg Stockholm ut som en destination. Och desto mer började den likna en utgång. Inte för att Stockholm nödvändigtvis var drömmen. Utan för att avstånd ibland känns som den enda fungerande medicinen.

Barnen blev kvar. Rötterna blev kvar. Tryggheterna också. Det är inte ett litet beslut. Vilket gör det svårt att läsa som spontan lust. Mer som en nödvändig förflyttning. Inte officiellt. Inte uttalat. Kanske inte ens erkänt inför sig själv. Men mönstret hade blivit bekant för mig. När trycket blir för högt lämnar vissa inte konflikten. De lämnar hela spelplanen.

Det finns flyttar man gör för något. Och så finns det flyttar man gör från något. Att byta stad för arbete, utbildning, kärlek eller nystart är en sak. Men det finns beslut som skaver på ett annat sätt. För barnen blev kvar. En dotter mitt i tonåren kvar i den lilla mellansvenska staden. En vuxen son som kort därefter fick en egen lägenhet. Inte små barn, nej. Men fortfarande barn. Det är inte en detalj.

De flesta människor bygger sina liv kring sina barn, även när relationer kraschar, även när ekonomin svajar, även när de själva går sönder. Här gick rörelsen åt andra hållet. Bort. Inte till nästa kvarter. Inte till nästa kommun. Stockholm.

Tillräckligt långt bort för att vardag inte längre är vardag. Tillräckligt långt bort för att livet måste organiseras på nytt. Då infinner sig den obekväma frågan. Inte varför Stockholm lockade. Utan vad som gjorde den gamla geografin så svår att man ändå gick.

För människor lämnar jobb. Människor lämnar relationer. Människor lämnar städer. Men att lämna den geografiska närheten till sina barn är någonting annat.

Inte omöjligt. Inte ens ovanligt. Men det kräver ofta en starkare kraft än vanlig rastlöshet. Något man flyr. Något man inte står ut med. Eller något man måste bort från för att överleva sin egen berättelse.

Kanske var det arbetet. Kanske friheten. Kanske behovet av att börja om. Kanske en konflikt. Kanske en överbelastning. Kanske något helt annat.

Jag vet inte. Men vissa frågor vägrar försvinna.

Varför just då? Varför inte 2018? Varför inte 2019? Varför inte 2020? Varför vänta tills barnen nästan lämnat boet?

Och så fanns det någonting annat. Någonting hon berättade mycket tidigt i vår relation. Så tidigt att jag absolut reagerade på det. I alla fall inte ur samma perspektiv som flera år senare.

Hennes ex hade kommenterat flytten. Hånfullt.

”När kommer du hem igen?”

Det är en märklig formulering. Inte för att den bevisar någonting. Utan för att den skaver. Som en pusselbit från en annan låda.

”Tillbaka” hade varit enklare att förhålla sig till. Men han sa inte tillbaka. Han sa hem. Hem till vad? Hem för vem? Och kanske framför allt: Om alla aspekter verkligen varit över sedan länge, varför lät det då som om Stockholm bara var ett avbrott?

Om allting verkligen varit avslutat sedan länge. Om alla kapitel varit stängda. Om separationen verkligen blivit historia. Varför låter det då så?

”När kommer du hem igen?”

Det är en mening som vägrar uppföra sig. Den passar inte riktigt in i berättelsen. Och just därför stannar den kvar. Som ett eko. Från någonting som kanske fortfarande levde. Eller från någonting som aldrig riktigt dog.

Sedan fanns bostäderna.

Inte känslorna. Inte berättelserna. Inte psykologin.

Siffrorna.

De där obarmhärtiga sakerna som inte bryr sig om människors versioner av verkligheten.

Jag tittade på inkomsterna. Jag tittade på åren. På anställningarna och på omständigheterna kring dem. Månader. År. Jag tittade igen. Och siffrorna verkade ropa samma sak varje gång. Jag fick en känsla av att banken möjligen använt exakt samma ord.

Nej!

Ändå hade det skett. Hon inte bara köpte en bostadsrätt i centrala Stockholm. Hon stod även för lånet på sonens lägenhet.

Det lämnade efter sig ett svart hål av frågor. Nästa lager. Nästa pusselbit.

När jag försökte summera alltihop. När jag adderade åren 2022–2025 i samma ekvation, då blev allting ännu märkligare. För nu var det inte bara detaljerna som skavde. Inga siffror gick längre ihop. Det var då nästa berättelse började.

Kanske var det bara tankespöken. Kanske var det bara en serie approximationer. Små fel i början som växte för varje nytt antagande. En felkalkylering som till slut fick hela ekvationen att falla samman ur ett logiskt och statistiskt perspektiv.

Kanske var det bara småsaker. Sådana som noggrant rättat sig efter Herr Ockham och hans rakkniv. Om hon hade valt en annan väg. Det vill säga fortsatt kommunicera på det sätt vi en gång började. Istället för att sluta kommunicera.

Men så var det hennes agerande runt hennes besök hos sina barn. Övergripande hennes agerande när det kom till att göra besök i den lilla mellansvenska staden.

Det Svarta Hålet

30 september 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag försökte inte avgöra om det gick. Jag försökte förstå hur det gick...

– December 2025 –

Långt långt senare. Slutet av 2025. Skulle pusslet jag la skulle inte komma att handla bara om sociala interageranden. Om potentiella andra män. Utan om förehavanden i stort. Vad som egentligen försegick.

Hennes inkomst från det hon kom till Sverige hade varit noll. Varenda år. För att ändra sig med en försiktig ökning till 80900 först 2012. Det år hon flydde från sin välgörare. Det var fakta som talade för sig själv.

Nästföjande år gick det halvvägs tillbaka mot nollpunkten med sina 45000. För att sedan gradvis öka försiktigt. 65500, 93000, 13500, 120000, Plötsligt 2018 en dubblering – 240000. Sedan en mindre stegring igen 2019 – 380000, sedan 450000 2021. Slutligen, efter flytten från den lilla staden till Stockholm, en bit över 509000.

Hon hade tagit på sig lånet för sonens lägenhet. Att stå för och betala på. Det rörde sig alltså om två aspekter. Både få krediten och kunna betala på den. Förvisso inga stora summor för en liten lägenhet i en mellansvensk stad. Men många bäckar små.

Jag hade tillåtit mig att snabbt höfta lite. Det rörde sig alltså om 450.000 ”där och då”. Inkomsterna var från tjänst. Före skatt. Kapitalsidan såg vid första anblick nästan lovande ut. Sex siffror. Problemet var bara att det stod ett minustecken framför dem…

Tillkom till sonens lägenhet gjorde exakt samtidigt hennes egen bostadsrätt i centrala Stockholm. 2.800.000-3.500.000. Såklart ett spann som kunde ge en del variabler. Samt tillhörande avgift till föreningen. Någonstans runt 4000. Och som sagt. Det finns två aspekter. Få krediten. Eller att få debit och kredit att slutligen gå ihop. Vilket faktiskt inte alltid är samma saker. Papper och realitet kan ha stor differens. Beroende på var när och hur en persons samtliga inkomster kommer ifrån. Och om dom syns.

Addera ny anställning. Troligt provanställning. Ensamstående. Jag är ganska säker på mitt antagande att banken sagt samma sak som siffrorna. Nej.

Egentligen fanns det två huvudsakligt intressanta markörer. Den första inträffade 2021. För då skulle flera saker samtidigt fungera:

Köpa bostadsrätt i Stockholm.
Få bolån godkänt.
Hantera kontantinsats.
Stå på lån för sonens lägenhet.
Ha en ny anställningssituation.
Flytta till en av Sveriges dyraste bostadsmarknader.

Där uppstår den matematiska frågan.

Inte ”Kan någon med 450 000 i lön köpa bostadsrätt?” Det kan många.
Utan: ”Hur såg hela balansräkningen ut när detta genomfördes?”

För banken tittar inte bara på årsinkomst. Den tittar på:

kontantinsats,
befintliga lån,
skuldkvot,
KALP-kalkyl,
anställningsform,
betalningshistorik.

Inkomsterna var från tjänst. Före skatt. Det fanns ingen deklarerad förmögenhet.

Sonens lägenhet. Bostadsrätten i Stockholm. Tillkom gjorde avgifterna. Tillkom gjorde flytten. Den nya anställningen. Allting som samtidigt skulle fungera.

Och det var där frågan uppstod. Inte om det var omöjligt. Utan hur det var möjligt. Hur såg kalkylen egentligen ut? Vad var det jag inte såg? För det fanns uppenbarligen någonting. Någon parameter. Någon pusselbit. Någon förutsättning som inte låg på bordet framför mig.

Kanske fanns det ett sparande som inte syntes i siffrorna. Kanske fanns det pengar från något annat håll. Kanske hade någon hjälpt till. En gåva. En medlåntagare. En borgensman. Någonting.

Men även det skapade frågor.

För om det nu fanns en sådan person. Vem var det då? Vem ställer upp med hundratusentals kronor för någon annans bostadsköp? Vem går i borgen? Vem tar den risken? Och kanske framför allt varför?

Jag säger inte att det inte fanns svar. Bara att jag inte hade dem. För varje möjlig förklaring verkade samtidigt skapa en ny fråga.

Om det fanns pengar – var kom de ifrån? Om det fanns en medlåntagare – vem var det? Om det fanns en borgensman – varför? Om det fanns ett sparande – hur hade det byggts upp och varför syntes det inte deklarerat som förmögenhet?

Det var därför jag fastnade. Inte för att siffrorna bevisade någonting. Utan för att de inte avslutade berättelsen. De öppnade den. Och ju mer jag tittade på dem desto mindre kändes det som en fråga om ekonomi. Desto mer började det kännas som en fråga om vad som egentligen hade hänt.

Om bostaden verkligen låg i intervallet 2,8–3,5 miljoner och hon samtidigt hade andra åtaganden blir kalkylen betydligt stramare än om hon bara hyrde en lägenhet. Det betyder dock inte automatiskt att det är omöjligt. Det betydde att det finns parametrar jag inte kunde se.

Exempelvis:

mycket hög kontantinsats,
medlåntagare,
borgensman,
tidigare bostadsförsäljning,
sparande,
särskild bankbedömning,
andra tillgångar.

Ok. Ett ”banken sa NEJ” ser såklart klatchigt ut i en roman. Men om jag gör det lite försiktigare? Formulerar om till ett ”Matematiskt skulle jag formulera det så här”: ”Med de siffror jag såg blev finansieringen inte självklar för mig. För jag fick inte ihop hur hela kalkylen såg ut.”

För mig – en ganska stark observation. Faktiskt starkare än: ”Det var omöjligt”. För det du egentligen snubblat över var ett informationshål. Inte ett matematiskt bevis.

Men hon flyttade inte bara Maj 2021. Nästa flytt skedde redan precis innan 2021 var slut. En annan bostadsrätt i Stockholms innerstad. Alltså måste hela finansieringen gått igenom en gång till.

Till yttermera visso, mitt höftande gjordes inte då. 2021. Det gjordes långt senare. Med det jag visste 2026. Vilket var den andra intressanta markören.

Då hade en hyresrätt i den lilla mellansvenska staden tillkommit. Låt säga runt 10.000 i månaden. Eller mer. Samtidigt som hon hade bostadsrätten kvar. Inte uthyrd. Bara tom. Samt en privatleasad bil.

Absolut. Då fanns ju redan lånen. Så det var inte en fråga om att få krediterna. Bara kunna betala utgifterna. Två lite olika saker.

Inte minst upplevde jag det som att hon ”alltid hade pengar”. Till exempel när vi hyrde bil och mitt kort inte fungerade. Samt vid några andra tillfällen.

Såna tillfällen behöver nödvindigtvis inte heller peka på att det fanns en god marginal i verkligheten. Utan att hon litade på mig. Att jag omedelbart åtgärdade ett eventuellt utlägg. Det kan såklart ha varit hennes absolut sista kronor.

Det gick inte ihop. Inte någonstans. I alla fall inte för mig.

Nya spår

16 juni 2026 / Författaren / 10 kommentarer

Hon var allting. Jag visste ingenting. Det blev det någonting...

– 17:e – 18:e Juni 2023 –

Det var tyst fram till 19-tiden på Lördagskvällen.

Då skickade hon sms;

– Kan du vara snäll och skicka bild på den andra gula lappen som du hade på bilen?

Jag reagerade på att det bara var en kort administrativ fråga om nåt jag skulle betala. Speciellt sett till gårdagen. Hade kanske hoppats hon skulle komma till insikt. Inleda på annat sätt. Det färgade mitt svar;

– Absolut. Kärleksfullt…
– Tack! Det fanns två gula lappar och ena betalade jag,är tacksam om du skickar bild på den andra, så jag kan betala den också
– Absolut. Kul ha så kärleksfull kontakt
– Ja, mycket kärleksfullt. Ha en fin kärleksfull kväll. Enda var att jag vill betala p-böten

Ja. Det enda hon ville. Det framgick. Därav min kommentar.

Jag fortsatte;

– Som om jag inte betalat varenda öre. Önskar kärleksfull kväll med din nya du vill stå för öppet
– Jag har ingen ny, men du var ute och röjde. Så ha en fin kväll med din nya
– Jag var ute och röjde??? Jag har inte varit ute öht sedan jag kom hem till Stockholm igen. Jag tog en öl i samband med min ansiktsbehandling. Kan du förklara “jag var ute och rökjde? Har ingen ny men är tyvärr singel… nån jag älskat dumpade mig och sa hon var singel ”Röjde” knappast… men ville hitta på nåt när min date (planerad 10 dagar men blommor och presenter) bokade av
– Ingen frågat eller på väg att fråga
– Handlar om principen. Hur vet du att ingen är på väg att fråga? Är du Saida
– Önskade få bild på den nr. 2 p-böte, inte bråka
– Bråkade inte påtalade fakta.
– Då är jag en dålig arsle
– Aldrig sagt. Var aldrig mitt val att vara singel sedan ett år (igår)
– Du har rätt
– Ja faktiskt
– Hoppas att bilen fungerar och den nya uppskattar gåvan

Där kom den igen. Gåvan som nu blivit ett vapen.

Jag fortsatte oförtrutet att bemöta;

– Finns ingen nya Inte haft ngt annat än en monogam relation med dig under den här året… Men sa du var singel och ville inte stå för mig öppet
– Just, jag tar ju upp hela tiden den singel grejen… Ha en fin date ikväll
– Jet gör jag för att det sårade mig och jag ville du skulle vilja uttala relationen
– Sa jag önskar mindre bråk
– Bråk var om att du sa du var singel. Inte stod för mig öppet.
– Tack för förståelse. Du har rätt. Lycka till med din nya date. Det har du nu nog med din gårdagens date. Tur att du slapp den mrst usla som mig. Kärleksfullt framåt med din nya gårdagens date. Hoppas att ni förstår varandra och pratar samma språk. Du just skrev att singel dater, igår du nämnde ev date. Lycka till. Men tänk på att hitta en som talar samma språk
– Hade du sagt (öppet!!!) vi har relation hade jag inte varit singel. Vadå gårdagens date? Min gårdagens date ställde in för att umgås med sin dotter det är iofs helt ok men det var inte jag som ställde in.
– Du har så rätt, jag som usel så fel. Ha en lyckad date nu. Hoppas att din nya date liknar inte till bajskorv och är inte sådan skit människa som mig. Tack för alla blommor, hoppas att bilen fungerar och din nya date är bättre människa

Hon återkom till bilen. Gåvan. Samma bil som redan tidigare hade dykt upp när hon varit arg på mig. Nu dök den upp igen. Tillsammans med min påstådda nya date. Dessutom från gårdagen. En date som inte existerade.

Jag satt fortfarande kvar i gårdagens diskussion. I att hon sagt att hon var singel. I att hon inte ville stå för mig öppet. I att hon hade bokat av vår årsdag.

Hon verkade befinna sig någon annanstans. Plötsligt handlade det om bilen. Plötsligt handlade det om en ny kvinna. Plötsligt om en ny kvinna i bilen hon givit mig.

Plötsligt handlade det om allt utom det vi faktiskt hade bråkat om.

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att ämnet ännu en gång hade flyttats. Att fokus ännu en gång hade förskjutits bort från det som gjort ont från början.

Bilen blev kvar. Den av henne påhittade daten också.

Men frågorna som startat hela diskussionen låg fortfarande kvar på bordet. Obesvarade

– 18:e Juni –

Jag skickade henne sms efter att ha letat efter en parkeringslapp jag inte kunde hitta;

– Hittar inte lappen. Vet säkert jag inte slängt. Kan ha ramlat/blåst ur dörrfacket. Tror den är fel men är den rätt skickar dom ju påminnelse. Skickar pengarna oavsett eftersom du verkar känna (och har sagt) jag inte betalar för mig.
– Det måste betalas. Ny dag , ny böte
– Max en per 24 timmar. Inget att bråka om
– Ny dygn ny böte
– 1 på 24 timmar.
– Ny dygn på börjar kl 00:01
– 1 på 24 timmar. Läs
– Nej
– Som sagt redan skickat dig pengarna så det är inget att diskutera eller försöka bråka om

Plötsligt var det en diskussion om när dom utfärdade avgiften. Var 24:e timme eller varje dygn. Hon började skicka länkar om ”Regler”. Dom enda sms jag någonsin direkt markerat och klickat DELETE på från henne. Utan att läsa. Parkeringsbolaget skulle ha betalt per timme. Eller per 24. Det var fakta.

Det var ju så. Jag hade sedan vi träffades betalat alla resor. Övervägande merparten av all mat. Försökt ersätta henne för allting hon lagt ut. Och samma gällde för utgifter på bilen. Sa hon till om någonting swishade jag omedelbart. Någon enda gång skedde en miss. Och det hade hon slängt i ansiktet på mig månader senare. Så varför skärmdumpar. Varför länkar. Varför diskussion. Det hade räckt med ”Kan du skicka XXXX på swish tack!”

Jag fortsatte;

– Oavsett har jag redan skickat dig pengarna så det är inget att försöka bråka om- Läser inte!
– Inget att bråka om. Om du hittar lappen skicka, annars blir det söker påminnelse med extra avgifter
– Skitsamma. Som sagt inget att försöka bråka om. Oavsett har jag redan skickat dig 500. Skickar 100 till för ev avgift
– Behövs inte
– Redan fått slängt i ansiktet ”jag inte betalade resor eller mat/utlägg”
– Skrev just att jag inte ville det. Beralar tillbaka när alla fakturor inkommit
– Jo. 1500 i rosor står och vissnar sen fredags… så skit samma
– Ledsamt att det inte gick att prata, annars hade vi träffats på fredag
– Du lämnade inte öppet för prata. Du sa bara ”upptagen från 21 för dottern kommer”. Hade det gått ändra med henne, varför gjorde du inte det istället för att säga till mig du måste gå 21?
– Du frågade när hon kommer. Jag sa fredag eller lördag.Du sa – avbokar allt. Nästa dag försökte jag prata ingen men det gick inte… Du kör din race… Vad ska jag göra. Du får göra som du vill. Du har rätt

Herregud. Vi var tillbaka där igen.

Det var nästan fascinerande. På mindre än ett dygn hade vi gått från vår inställda årsdag till en parkeringsavgift. Från relationen till parkeringsregler. Från varför vi inte träffades till när ett nytt dygn egentligen började. Först min nya date. Sedan bilen. Nu parkeringsregler.

Själva ämnena verkade bytas ut. Men jag satt fortfarande kvar i exakt samma frågor som dagen innan. Hon verkade redan ha gått vidare till nästa spår.

Och vadå ”körde mitt race”? Om ”mitt race” var att följa historisk kontinuitet och hålla mig till strikta fakta. Ja. Då gjorde jag det.

Jag fortsatte;

– Nej du sa slutligen hon kommer fredag 21… först då bokade jag av, pga respekt för att du ville umgås med din dotter. Innan sa jag bara att om det blir worst case får jag väl boka om.
– Kunde inte säga eftersom jag visste inte
– Ändå sa du ”kommer 21 så då måste jag gå”
– Istället för att hålla på nu kunde vi prata då, för att lösa situationen på bästa sätt, så vi kunde ha träffats. Du avbokade och jag hade ingen anledning styra upp hur /när hon anländer. Inget att bråka nu. Hoppas att din nya date är mer intressant att prata/lyssna/diskutera med. Fanns ingen lösning eftersom du blev upptagen på kvällen

Vi var tillbaka på ickefakta. Igen.

Nej. Jag hade inte bokat av direkt. Jag nämnde det som det logiska alternativet om date och dotter eventuellt skulle kollidera. Jag bokade inte om innan det stod fullständigt klart att dottern faktiskt skulle komma 21 på Fredagen.

Om hon hade kunnat ändra dotterns ankomst. Varför gjordes då inte detta? Och varifrån kom det att jag gått på vår date med en ny date? Jag hade klantat till det i mitt sms. Ja. Uttryckt mig klantigt. Jag hade skrivit Men nu hade det plötsligt blivit att jag skulle gå på en ny date på samma bokning jag gjort för oss. Totalt från ingenstans. Dessutom var vår bokning 2000. Till 2100 när dottern kom satt jag hemma och skrev sms. Den ändlösa debatten om vem som bokat av.

Jag fortsatte;

– Hade du styrt upp hade vi kunnat ha date och då fanns ingen anledning boka av. Ganska logiskt och jag hade ingen ”Ny date på kvällen”. Det är ju bara ren bullshit!
– Du har jätte rätt, tack för förståelse
– Den där ”ny date”, om du läser sammanhanget är vad jag skrev ”att VI kunde ev ha ny date” istället för den vi missade Jag visade förståelse för att du ville prioritera sin dotter. Kändes helt naturligt
– Absolut, när man kan prata med varandra kan mam ställa frågan…
– Tack! Ha en fin dag!

Jag funderade över hennes anklagelser om att jag hade någon ny. Hon hade sagt jag ”alltid frågade samma sak”. Jo.

Jag hade själv ofta frågat henne om hon hade någon ny. I början inte särskilt ofta. Mest som en lågmält skämtsam fråga. Men grundad i en oro över att faktiskt förlora den här fantastiska, magiska kvinnan jag just förälskat mig i till någon annan. Inte så konstigt egentligen. Världens vackraste och charmigaste kvinna. Min kärlek. 60 mil bort. Mitt i Stockholms uteliv. Alkohol. Kompisar utan namn 🔗. Mannen som försvann 🔗.

Så småningom fördjupades relationen och behovet av att fråga avtog. Men sedan kom de där andra sakerna. Alla småsaker som inte gick ihop. Att hon gjorde slut upprepade gånger. Att hon försvann på sina utekvällar. Att hon beskrev sig som singel om andra män frågade. Att hon var ”nästanmonogam”.

Där kom frågan tillbaka. Nu betydligt allvarligare ställd. Och av en anledning. På förekommen anledning. Hennes egna uttalanden utgjorde inte en särskilt trygg grogrund. Det kändes som att hon kunde träffa någon annan precis när som helst. Och jag ville bara veta. Så att jag inte satt där som en idiot. Ensam. Lurad. Med alla känslor. Alla förhoppningar. All kärlek.

Men en viktig sak. Det var alltid en fråga. Det fanns ett frågetecken. Hon upplevde det som en anklagelse. Hon påstod det var en anklagelse. Det var det inte.

Jag hade inte de tankarna formulerade för mig då. Jag visste inte det jag senare skulle komma att veta. Hade inte sett det jag senare skulle få se. Inte upplevt det jag senare skulle få uppleva. Men tre år senare, Juni 2026, hade jag börjat summera. Saker hade adderats. Frågetecken kring hennes ekonomi. Frågetecken kring konstiga frågor till mig från hennes grannar 🔗. Saker hon gjort.

En helhet som resulterat i en process hos mig. En vilja att få svar. få veta någontin om hennes resa genom livet. Från den där lilla flickan som ritade på Järnvägsgatan i Tallinn, till vad hon blivit. För hela hennes sfär var fascinerande.

Jag hade börjat fundera över hennes första år i Sverige 🔗. Mannen före mig. Flykten från honom 🔗. Senare flytten från den lilla mellansvenska staden till Stockholm 2021. Det jag senare fick veta om att hennes ex försökt våldta henne 🔗 efter deras relation avslutats. Fundera på varför i hela helvetet hon gått på en date med honom efter hans försök 🔗. Dessutom ha den daten samtidigt som vi sågs. Och säga till honom att hon var singel. Det jag faktiskt bara kunde beskriva som ”extremt dåligt omdöme”.

Jag hade börjat försöka relatera allting. Eller korsrelatera. Jag skulle komma att läsa om Komplex PTSD. Läsa om Desorganiserat Anknytningsmönster. Läsa om Avoidant Personality Disorder. Och jag hade ju dessutom någon att rådfråga och diskutera med. Min vän beteendevetaren. Förtattaren.

Jag hade börjat fundera på alla de gånger hon själv beskrivit hur hon lämnat när någonting blivit för svårt. Men inte bara relationer. Utan arbeten. Inte ett. Inte två. Inte tre. Fler. Betydligt fler. Och detta bara under våra fyra år tillsammans.

Jag hade börjat fundera över det hon sagt i våra tidigaste samtal 🔗. Att hon gått i terapi och hade rett ut sina issues. Vad var det för issues?

Hon skulle långt senare, under vår tid tillsammans, hävda att hon fortfarande gick i terapi. Dvs när ekonomin tillät. Jag hade erbjudit mig att hjälpa henne ekonomiskt med den biten. Av kärlek. Men när den diskussionen infann sig, vilket ungefär skulle komma att bli sensommaren 2025, var det en aspekt jag missade.

Språkbarriärer.

Min engelska var att betrakta som mycket god. Jag hade både studerat och arbetat i Los Angeles. Jag hade till och med en lätt accent. Jag kunde tvivelsutan föra allehanda diskussioner utan några som helst problem. Men från vardagliga samtal till att blotta sitt känsloliv. Sortera sina innersta tankar. Djupdyka i sina problem. Trauma, relationer, skam, rädsla, barndom, anknytning och identitet. Det var någonting helt annat. Helt annat. Jag insåg jag skulle stå mig totalt slätt där på ett andraspråk. Handfallen.

Det fanns inte en enda psykolog i Stockholm som hade estniska som modersmål. Inte vad jag kunde hitta. Jag letade speciellt på söder. Alltså skulle hon ha haft sin terapi på sitt andraspråk? Och hennes svenska, hur bra jag än ansåg den vara, var faktiskt sämre än min engelska.

Jag vet inte vad det var för issues hon diskuterade med sin terapeut. Men jag fann det helt osannolikt att terapin skulle vara givande på ett andraspråk. Om detta gällande terapin 2025 nu var sant.

Jag kan fortfarande inte säga att jag vet. Vet någonting om hennes ex. Vet någonting om hennes terapi, varken då eller senare. Vet någonting om hennes påstådda våldtäkt.

Det hon berättade behöver inte vara sant. Det hon berättade kan lika gärna ha varit toppen på ett isberg som jag aldrig fick se. Jag vet inte.

Jag brukar säga att jag aldrig fick några svar. Det är till övervägande merpart sant. Men det är inte hela sanningen. Det fanns också frågor jag aldrig ställde. Frågor jag kanske borde ha ställt. Frågor jag kanske inte vågade ställa därför att jag redan älskade henne för mycket.

Så jag kan inte säga att jag vet. För det gör jag inte.

Men jag kan säga att jag älskade henne över allting. Jag kommer kanske aldrig att sluta älska henne. Men jag vet det finns inte plats i min själ för att någonsin träffa en annan kvinna.

Är det fortfarande lite jag vet så var det ännu mindre jag visste då. Om framtiden. Om helheten.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total monogami från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången.

Den morgonen. Solen genom sovrumsfönstret. Hon. Sittandes på mig efteråt. Den gula handduken. Beröringen. Hur hon satt kvar på mig. En nästan en evighet. Hur vi tittade varandra i ögonen hela tiden. En annorlunda känsla. Nästan som att hon visste det var sista gången.

Kanske hade hon brutit monogamin redan då. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Hennes betydelse för mig var så stor att ingen annan någonsin skulle kunna bli ett alternativ. Kanske kände vi och skulle komma att känna exakt samma sak långt efteråt. Eller för evigt. Skulle komma att agera på samma sätt. Som om våra kroppsliga lustar för alltid skulle avslutas där. Den morgonen. Att det skulle avslutas med oss.

Kanske var det så. För henne som för mig. Kanske inte. Kanske hade hon valt en annan väg. Lagt ”oss”, lagt mig, åt sidan. Hittat nån date eller billigt krogragg på fyllan, något som avslutat hennes påstådda celibat. Enkelt. Alkohol och lust. Eller alkohol, dåligt omdöme, och en ren tillfällighet som inte betydde nåt alls.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bbjud t på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade samma man funnits hela tiden. Kanske hade det funnits hinder mellan dom. Kanske han hade varit gift? Kanske jag bara varit ännu en ”Mannen utan namn”. Någon som fanns där. Alltid. Om hon behövde närhet.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

För det fanns faktiskt ingenting annat i kommunikationen som plötsligt dykt upp där mellan oss. I tiden mellan vår sista date. När vi gick runt och letade efter någonstans att dansa, till hennes sista sms några veckor senare. Förutom att jag frågade hur och var hon skulle fira jul.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle ha skrivit låtar och texter. Över 25 singlar och snart 3 album mellan 2023 och 2026. Om henne. Om mig. Om oss. Texter om min kärlek till henne. Texter om hennes magi. Texter om hennes svek. Texter om mina funderingar. Texter om allt jag inte förstod. Till och med texter om att jag skrev en bok. Om någonting jag inte förstod. Hur det började med tre sånger om kärleken till henne. Intensifierades. Slutligen eskalerade totalt efter Januari 2026. Efter hennes sista sms.

Men det var mycket mer jag inte visste då. Juni 2023.

Hur jag exakt tre år senare skulle sitta mitt i framställningen av en bok. Den här boken. Om precis samma saker som avhandlades i sångtexterna. Men på ett annat sätt. För poptexter och ren lyrik är två olika språk.

En sång på fyra minuter kan fånga en känsla. Ett ögonblick. En blick. En förlust. Men den kan inte bära alla omvägarna. Alla frågetecknen. Alla motsägelserna. Det kan en bok. Och ändå upptäckte jag mitt i arbetet med boken att de försökte göra samma sak. Från varsitt håll. Förstå någonting jag aldrig riktigt förstod.

Jag hade inte heller förstått hur poptexterna och boken så småningom skulle komma att vävas ihop. Två olika uttryck. Två olika språk. Men sprungna ur samma sak. Att jag faktiskt inte visste någonting alls. Hur de tillsammans skulle komma att bilda ytterligare en dimension. Ett ytterligare perspektiv. Det var mycket jag inte hade förstått. Jag bara gjorde. Skapade. Jag försökte hantera hennes sista sms. Jag försökte hantera situationen.

Egentligen är det ganska ironiskt. Att ingenting var det som förvandlades till någonting. Om någon som var allting.

För om jag hade vetat sanningen. Hela sanningen. Om hon hade berättat! Då hade jag aldrig skrivit. Varken det ena eller andra. Då hade det stannat vid tre till fyra singlar om min enorma kärlek till henne. Eller hade det?

Jag vet inte.

Jag vet bara hur jag kände. Hur jag agerade. Med facit i hand hur jag skulle komma att agera. Resten är gissningar. Spekulationer. Kanske önsketänkande.

Jag kan med säkerhet säga att jag hade gjort vad som helst för henne. Kanske kommer jag att göra det för alltid. Om hon verkligen behövde hjälp. Verkligen satt i skiten. Oavsett tid på dygnet. Oavsett vad det gällde. Vad som helst. Bara släppa allt och komma.

Oavsett. Oavsett konsekvenserna för min egen del. Och så blev det ju. Konsekvenser för min egen del. För jag stod kvar. I det absolut längsta.

Det var inte jag som gav upp. Inte jag som slutade försöka. Inte jag som slutade älska.

Det var faktiskt hon som efter vår sista date — då vi pratade, skrattade och lovade varandra saker — plötsligt vände hundraåttio grader en sista gång och skickade sitt sista sms.

Jag vet egentligen ingenting. Lika lite då som nu. Det enda jag är säker på är en enda sak.

Min kärlek till henne.

Allt fungerade

13 juni 2026 / Författaren / 1 kommentar

Även relationen. Förutom att prata om den…

Jag hämtade henne på stationen. Kramen uteblev.

Vi åkte till gården. Lagade lite enkel mat. Småplockade lite med olika saker. Jag visade runt och förklarade vad/hur med allting.

Vi tog tämligen tidig kväll. Några glas vin. Småprat.

Vi gick och la oss tämligen tidigt. Det fick bli gästrummet eftersom sovrummet var nerplockat och som största rum – förvaring för dom kartonger som skulle med.

Till min stora förvåning initierade hon sex. Bra sex. Men av ungefär samma typ som senast vi hade setts. På nåt sätt så verkade vi nu göda, eller spegla, varandra. Hennes sätt att avvika från den där ”mentala närheten” fick in mig på samma spår. Plötsligt frågade hon ”vad som hade hänt?”.

– Ingenting?

Egentligen en halvsanning. Å ena sidan hade ingenting hänt med mig. Förutom hennes ändrade sätt. Jag blev plötsligt medveten om att jag speglade henne. Så någonting hade ju ändrat sig. Vi släppte ämnet.

Jag förstod inte. Hon ville inte ha en sexuell relation med mig. Men nu hade vi ändå sex. Var det med mig? För mig? Eller var hennes tankar någon annanstans? Var även detta ”Jag fick sex”?

Vi somnade. Tätt omslingrade. Nakna. Plötsligt var ett mindset från sex borta. Åter var närheten. Åtrån. En annan nivå.

– 2:a Juni –

Vi gick upp tidigt. Goda smörgsar med Ansjovis. Ägg. Kaffe. Juice. I trädgården. En av dom sista mornarna på den plats där vi första morgonen suttit ett år tidigare. Samma fysiska plats. Nu en helt annan plats mentalt och relationsmässigt. Inte samma nyfikenhet. Inte samma förhoppningar. Men på ett märkligt sätt samma kärlek. Samma enkelhet. Samma närhet.

Samma vita collegetröja som hon haft på selfien hon skickat när hon hade ny frisyr. Innan Italien. Vita sneakers. Min bruna tjocktröja. Hon satt med ett ölglas i handen. I fårhagen. Pratade med fåren. Om deras flytt.

Vi packade ihop saker lite här och där. Ställde kartonger i rätt ordning. Hade det trevligt. Lättsamt. Vi berörde absolut ingenting av allt som var knas. Det var som om det aldrig funnits. Nu fanns bara vi. Hade jag inte vetat bättre hade jag kategoriserat det som en fin dag i en underbar relation. Som kärlek. Men samtidigt var det lätt at låta det här bedragande skenet göra vad det var bäst på. Låta skenet bedra. Låta mig tro det var på riktigt.

Grannarna kom förbi. Pratade.

Klockan var 21:30 på kvällen. Vi ropade in fåren. Sista gången. Hon stod och skivade äpplen. Skivade morötter. Öppnade nya paket med knäckebröd. Ropade BÄÄÄÄÄ som vi alltid gjorde. Det som betydde ”godissignal” för fåren. Dom skockades runt henne.

Det var en kväll som var en ”absolut sista”. I morgon 06:00 skulle vi resa. Vi hade 60 mil framför oss. Transporten var halmad. Påhängd på bilen.

– 3:e Juni –

Morgonkaffe. Vi lastade fåren. Hon engagerade sig i att lösa ett problem med lasten. Saker som skulle med men som inte fick plats. Nödlösingar. Jag blev faktiskt inte förvånad av alla smarta lösningar hon kunde komma på.

Vi rullade sakta iväg. Mjukt och fint för fårens skull. La oss på stadiga 70. Eller lite under om det var sämre väg. Tittade till fåren en gång i timmen. Hon ransonerade mina cigg. En i halvtimmen. Absolut max!

Vi stannade och åt hamburgare. Kramades och pussades där på en hamburgerkedja mitt i ingenstans. Hon berättade roliga anekdoter om när hon tappat bilnycklarna i en toalettstol. När hon redan varit på toa. Och inte kunde spola på grund av nyckeln. Var tvungen stoppa ner handen.

Hon bubblade på det där charmiga sättet som bara hon kunde göra. När hon skrattade åt sig själv. När hennes skratt och accent mötte varandra i en rörig berättelse och man till slut inte hörde eller förstod ett enda ord av vad hon egentligen sa. Men jag skrattade ändå. Jag förstod övergripande. Och jag bara älskade hela hennes uppenbarelse vid såna tillfällen. Mitt skratt kom kanske även till viss del av glädjen att få vara nära henne. Nära hennes sfär. Av kärlek.

Det var en trevlig resa. Och sorgen över att lämna fåren var tillfälligt borta.

Sista 10 milen kände jag att bilen började kännas annorlunda i kopplingen. Jag kände mycket väl igen känslan i pedalen. En svänghjulskoppling på väg att haverera. Jag hade ju precis satt på ett drag, så den hade inte dragit mycket tidigare. Men transporten var gigantisk. Tung. Och full med får.

Jag avvaktade med att måla faan på väggen för henne. VIlle inte göra henne orolig. Körde försiktigt.

Vi kom fram.

Glada gårdsägare mötte upp. Vi lastade av. Dom bjöd på lunch. Hade dukat upp mitt bland fåren. Bilens varande eller icke varande gav sig själv. Det var ganska uppenbart om man stod intill och lyssnade när den gick på tomgång.

Vi lyckades hitta en hyrbil som passade in geografiskt. Inte bara för att komma hem. Utan även få min bil på rätt plats. Och hyrbilen skulle dessutom tvunget dra det andra släpet från småland till Stockholm.

Så – en plats nånstans mellan där vi var. Samtidigt lämna transporten på väg hem. Samtidigt vara enkel för att lämna och hämta upp min egen och sedan hem igen. Det skulle bli många mil.

Det började bli dags röra på sig. Känslorna över att ta avsked av djuren tornade upp sig. Gråten var i halsgropen. Jag frågade om hon kunde tänka sig att köra så jag kunde ta en öl. Det kunde hon.

Hon hade aldrig kört med släp påstod hon. Detta var ett extraordinärt stort. Och hon körde absolut perfekt. Jag trivdes att åka när hon körde.

När vi kom fram till biluthyrningen skedde två saker. Dels var det E-kort på kombinationen. Jag hade tagit en öl två timmar tidigare. Jag förklarade läget för henne. Om hon körde skulle det vara ”olovlig körning”. Dvs indraget körkort. För mig var det nog betydligt lindrigare. Det var som sagt två timmar sen den där ölen. Men hon incisterade på att köra.

Det andra var att mitt satans kort djävlades igen. Depositionen. 8000. Hon drog sitt kort. Utan att blinka. Såklart visste hon att jag var god för det. Skulle betala tillbaka. Egentligen var det inget stort att tänka på. Det var först långt senare jag skulle bara dra mig till minnes. Summera småsaker. Gällande ekonomi.

Vi kom fram dit där vi skulle lämna transporten. Klockan var närmare 4 på morgonen. Transporten skulle backas in. Där gav hon upp. Och när jag ändå satt där körde jag sista 10 milen.

Vi köpte hamburgare. Igen. Hon somnade i bilen.

Det kändes tomt att inga fårskallar mötte upp när vi rullade in på uppfarten och körde genom gården. Men trots det tråkiga med resan hade vi haft en riktigt fin dag tillsammans.

Det märkliga var att allting fungerade så bra när vi slutade prata om relationen.

Flytten fungerade. Resan fungerade. Fåren fungerade. Problemen fungerade. Vi fungerade. Allting fungerar när vi gjorde saker tillsammans. Var tillsammans. Det var först när frågan om oss dök upp som allting började gå sönder igen.

Dagen var slut.

Sorg ja. Men närhet. Gemenskap. Samarbete. Kärlek.

Vi la oss. Kramades. Nakna.

– 4:e Juni –

Det blev sent morgonkaffe. Vi satt på kökstrappen. I solen. Hon såg trött ut. Men ofantligt vacker. Samma vita collogetröja. Håret rufsigt, innanför tröjkragen. Sådär naturligt vacker som bara hon kunde vara. Det var hennes sista morgon på gården. Någonsin.

Såklart klampade vi återigen in i diskussionen om att hon var singel om andra män frågade. Hon vidhöll att det var precis så hon hade sagt. Med tillägget: Men ingen frågar.

Jag förstod fortfarande inte logiken. För mig handlade frågan aldrig om hur många som frågade. Den handlade om svaret. Om någon frågade en person i en relation om hon var singel och svaret blev ”ja”, då var det själva svaret som var intressant. Inte hur ofta frågan ställdes. Vi verkade återigen befinna oss på olika platser i samma diskussion.

Hon fokuserade på sannolikheten att situationen skulle uppstå. Jag fokuserade på vad som hände om den gjorde det. Det slog mig att vi ofta pratade förbi varandra på det sättet. Hon diskuterade sannolikheter. Jag diskuterade principer. Hon pratade om vad som förmodligen inte skulle hända. Jag pratade om vad ett svar betydde om det väl hände. Det var som om vi hela tiden befann oss i samma samtal, men på olika våningsplan.

Vi konstaterade att vi skulle släppa frågan. Inte förstöra sista morgonen.

För min del blev det någon sorts ”jaja – hon vill ju ändå inte ha relationen – så det hela blev väldigt hypotetiskt. Vilket som var mestårande kunde jag inte avgöra. Att hon inte ville ha relationen eller att hon skulle säga attt hon var singel om vi hade relationen. Säga så till dess hon ”sett att vi fungerade”. Och under tiden fungerade vi inte för att hon sa hon var singel.

Jag körde henne till tåget. För sista gången.

Någonstans där hade jag fortfarande enormt höga förhoppningar om att allting skulle bli bra när jag väl var hemma igen. Trots alla hennes ”jag är singel”. Trots hennes ”nästan monogam”. Trots att hon sagt att hon inte ville ha relationen. Hon hade ju ändå kommit hit.

Jag försökte få det att gå ihop. Tänkte att ingen åker fem, sex timmar bara för att hjälpa någon. Inte om det inte betyder något. Samtidigt visste jag att det inte riktigt höll som argument. Min bästa vän hade gjort exakt samma sak veckan innan. Men vi var bara vänner. Vi var inte ett par. Vi bråkade inte. Vi försökte inte rädda någonting.

Hur det än var så trodde jag fortfarande. Jag hoppades att det nya avståndet skulle göra skillnad. Att tjugo minuter skulle vara något annat än fem eller sex timmar. Att vi skulle kunna gå ut och äta ibland. Ta promenader. Gå på bio. Eller bara umgås. Dricka te. Göra en macka. Se en film. Bara ringa och säga ”hej, jo du…” och ses om 30 minuter. Eller sova hos varandra. Flera gånger i veckan. Glädjen att få vakna med henne. Flera gånger i veckan.

Sådana där vardagliga saker som egentligen inte betyder särskilt mycket, men som till slut betyder nästan allt. För det var där vi fungerade som bäst. Inte i långa sms-trådar. Inte i missförstånd.

Inte i analyser. Bara tillsammans. I samma rum. I samma vardag.

Strax efter att hon åkt återupptogs sms från henne;

– Älskar dig . Saknar dig. Bara så du vet .
– Saknar den där estniska singelkvinna ❤️🥰😘
– Saknar den gitarristen 😘
– Tänker på dig
– Vad tänker du på då ?
– Att jag hade velat paxa dig. Blev förvånad du bär din ring med dig
– Hoppas att det var positiv förvåning 😉

Jo. Där på kökstrappan på morgonen. förutom ”singel” så sa hon plötsligt att hon burit med sig sin förlovningsring i sin handväska i Italien.

Jag förstod inte riktigt. Hon bröt upp förlovningen i Oktober. Blev tillsammans. Gjorde slut i februari. Vi var inte tillsammans. Men hon bar med sig sin ring. Varför inte säga hon gjorde det? Varför inte möta mig?

Jag svarade henne:

– Ja. Din orm… Jag älskar dig
– ❤️
– Jag älskar dig
– Nu är jag hemma

Vi hördes av på telefon senare. Jag tog upp ringen. Skulle berätta att det verkligen betydde någonting för mig. Jag visste inte exakt vad, men nåt bra. Det hela gled över till ”singel om andra män frågar” och därifrån totalhavererade det hela. Snabbt. Hon la på luren.

– Tråkigt du la på elfter fin helg. Älskar dig
– Du sa själv att det är inte så mycket mer även om du älskar mig
– Nej sa inte. Sa/menade jag är ledsen på singel/leken. Menade och sa att jag älskar dig, och uttryckte det om att ses hemma inom ramarna för vad dina premisser om ”Icke relation” etc tillåter. Det är inte samma sak som att jag inte vill betydligt mer.
– Älskar dig . Hoppas att du innersta inne ändå vet att jag älskar dig och har gjort det frå början.
– Ja. Detsamma
– Sov gott!

Matleveransen

4 juni 2026 / Författaren / Inga kommentarer

Jag kom med omtanke. Jag åkte hem med misstanke…

– December 2023 –

Jag kom till hennes port med maten i en påse från Lisa Elmqvist.

Det var tidig eftermiddag, den där tiden då man antingen är på väg hem eller redan borde vara där.

Jag stod utanför i tio minuter.
Tillräckligt länge för att börja känna sig felplacerad.

En dam kom uppför backen mot porten. Hon såg mig. Vek av i sista stund och försvann runt hörnet. Jag hann tänka att det kanske var för tidigt på dagen för folk att komma hem från jobbet. Att jag skulle bli stående här ett tag.

Två minuter senare öppnades porten inifrån. En ung flicka kom ut. Jag tog chansen, gick in, hängde påsen på hennes dörr och gick snabbt ner igen.
Allt gick fort. Diskret. Som om det var viktigt att inte lämna spår.

När jag kom ner stod han där. En lång, mörk man i fyrtiofemårsåldern.
Innekläder. Porten på glänt. Han stod innanför men med huvudet ut genom springan, som om han bevakade något han inte riktigt visste vad det var.

– Bor du här? frågade han.
– Nej, svarade jag snabbt och artigt, och förtsatte
– Jag har varit och lämnat mat.

– Jasså, sa han. Nästan lite undrande, för att fortsätta
– Till vem då?

Jag förklarade vem jag besökt.

Det var först då, när jag sa hennes namn, som han reagerade. Inte högt. Inte aggressivt. Men tydligt. Som om namnet i sig bar mer vikt än svaret på frågan.

– Är det din polare eller? frågade han efter en kort paus.
– Nej. Min flickvän.

Jag höll upp vänster hand. Förlovningsringen satt på fingret, där den suttit länge. Efter det blev han tyst en kort stund.

Inte den sortens tystnad som uppstår när orden tar slut, utan dom samlas. Blicken stannade kvar på mig, men samtidigt var han någon annanstans. Man såg hur tankarna gick vidare, hur något sorterades, hur samband prövades.

Och samlat fanns där en tydlig känsla: han visste något jag inte visste. Och han visste att han visste det. Han var ingen dumskalle. Långt ifrån. Tvärtom. Inte jag heller. Det blev ett märkligt möte mellan två högintelligenta, tänkande, verbala och analyserande människor. Som båda försökte läsa varandra. Samtidigt.

Det märkliga var inte att han ställde frågor. Det hade jag själv gjort. En okänd man stod utanför porten till ett flerfamiljshus. Det var inte orimligt. Det märkliga var reaktionen på hennes namn. Som om någonting plötsligt föll på plats för honom. Som om han först försökt förstå vem jag var. Och därefter försökt förstå varför jag inte verkade veta det han själv redan visste.

Kanske inbillade jag mig. Det är fullt möjligt. Absolut. Men varför hans reaktion när hennes namn nämndes? Med det lilla antalet boendes i uppgången, om han dessutom var engagerad i samfälligheten på något sätt – det borde mer ha blivit ett enkel ”jaha… ok”. Inte en fråga om ”vi var polare eller?”

Människor är ibland usla på att läsa andra människor. Vi ser mönster som inte finns där. Tolkar ansiktsuttryck. Lägger ord i pauser. Bygger historier av sådant som egentligen bara är några sekunders tystnad. Men magkänslan lämnade mig inte ifred. Tvärtom.

Den blev starkare ju längre samtalet pågick. Jag fortsatte, pratade mer än nödvändigt:

– att jag varit och julhandlat,
– ätit lunch på Lisa E,
– att Kärleken haft tunga jobbdagar och sagt att hon inte ätit lunch dagen innan, att jag därför tänkt överraska med luncher till torsdag och fredag.

Jag pekade uppåt och sa att det nu hängde en påse på hennes dörr. Att det var en rödtungagratäng och en laxpudding. Och lade till, halvt skämtsamt, att han gärna fick låta bli att sno dem eftersom hon var på jobbet.

– Det är inte min stil, svarade han, och fortsatte
– Vi har haft problem med att det hänger män i porten. Därav mina frågor.

Just då kom damen tillbaka. Samma kvinna som nyss gått runt hörnet. Hon ställde sig bredvid honom.Det var uppenbart att de kände varandra.

Allt föll på plats.

– Hon hade sett mig stå där.
– Inte släppt in mig.
– Ringde honom.
– Han var den engagerade grannen. Eller styrelsemedlemmen. Eller bara mannen som tog på sig uppgiften att hålla ordning.

Och jag förstod hur jag måste ha sett ut i hennes blick: välklädd, medelålders, stående utanför en port i skymningen med en påse i handen.

Inte omtanke. Ett problem.

Som jag såg ut måste jag alltså uppenbart ha signalerat exakt samma sak som de män de haft problem med. De som hängde i porten. Inte tonåringar med bakoframvänd keps. Inte ett uppenbart knarklangarklientel. Utan den andra sorten. Välklädd. Medelålders. Stillastående. Väntande.

Men framför allt den typ av man som tydligt signalerar att han trots allt inte hör hemma i porten och just därför väcker misstanke.

I efterhand slog det mig att för att nå den där nivån av vaksamhet – problem i porten – räcker det inte med en person då och då.

Inte två. Utan många. Återkommande. På tider som noteras.

Människor vänjer sig vid det mesta. Grannar lär sig ignorera sådant som händer en gång. Två gånger. Till och med tre. Man rycker på axlarna. Tänker att det säkert finns en förklaring.

Det är först när samma sak återkommer som människor börjar prata med varandra. Börjar lägga märke till ansikten. Eller lägga märke till ett kategoriserat klientel. Börjar ringa någon annan i huset. Börjar känna igen mönster.

Och det var just den delen som fastnade hos mig. Inte att han ställt frågor. Inte ens att han dykt upp. Utan att det verkade finnas en etablerad beredskap. Som om scenariot redan var bekant. Som om de inte reagerade på mig. Utan på något jag påminde dem om. Och varför skulle dom reagera på just mig. En enda man som levererade en liten papperspåse mat tydligt märkt Lisa Elmqvist?! Det fanns ingen som helst logik i det.

Efteråt förbannade jag mig själv. Att jag inte tagit av mig ringen och visat inskriptionen. Att jag inte ställt frågan rakt ut. Något i stil med: Det faktum att jag uppenbart triggade igång detta engagemang – finns det någon allmänt etablerad uppfattning om att kvinnan jag besöker är inblandad i det här problemed med män som hänger i porten?

Faan att jag inte fann mig där.

Magkänslan när jag åkte därifrån var allt annat än bra.

Kvällen innan hade hon haft intensivt aktiv på WhatsApp. Och som så flera gånger förr – det var en kväll när hon, som jag upplevde det, nästan ”sett till” att vi blev osams. Som om hon behövde försäkra sig om att jag inte skulle ringa henne. Eller dyka upp oanmäld, som jag ibland gjorde efter min flytt tillbaka till Stockholm. Sånt jag tyckte var fullt normalt i en relation.

Det jag inte fick ihop var det absolut mest grundläggande.

Om… hon nu… var hon verkligen så urbota korkad att hon gjorde det via ett nummer registrerat på sig själv? Förvisso olistat. Men ändå lätt att hitta. Samt i sin egen lägenhet. Med sitt ovanliga namn på dörren.

Det kändes totalt osannolikt. Bara galet.

Och ändå var det där jag lämnades. Utan svar. Bara en massa frågor. Förbannat obekväma frågor.

Med en port bakom mig.

Och en känsla som inte gick att skaka av sig.

Det var absolut inte vad jag hade tänkt mig när jag fylld av värme och kärlek nogsamt valde hennes mat i Östermalmshallen.

Jag skulle ljuga om jag sa att hela incidenten inte gnagde rejält på mig. Att den gav mig en massa känslor och tankar jag varken ville ha eller riktigt visste hur jag skulle hantera. Samtidigt var det ju en realitet. Det som hände hände. Jag bara råkade trampa rakt in i någonting som jag tvingades förhålla mig till.

Det skulle ta ett par månader innan jag tog upp incidenten med henne. Bara nämna vad som hände och påpeka hur märkligt det varit.

Jag ville se hennes reaktion. Inte riskera att det blev avbrott via sms, så jag gjorde det när vi åt tillsammans. Sådär i förbifarten.

Hon hade inte hört någonting alls om det hela. Jag trodde henne.

Därför skulle det hela i steg 3 så småningom, nånstans i Juni 2024, bli ännu konstigare.

År Noll

30 maj 2026 / Författaren / 2 kommentarer

Det märkliga var inte vad som fanns. Det märkliga var allt som saknades.

– 2012 –

Enligt henne själv fick hon nog och drog.

Någon gång under hösten 2012 lämnade hon huset med sitt absolut nödvändigaste pick och pack. Rimligen följde båda barnen med, åtminstone sonen från den tidigare relationen.

Men hur gick det egentligen till rent praktiskt?

Fick hon låna en av hans trettio bilar? Fick hon skjuts av någon annan? Vem? Vart tog hon vägen? Bodde hon tillfälligt hos någon? Och hur länge är egentligen ”tillfälligt” när man lämnar ett helt liv bakom sig?

Och vad innebar egentligen att hon ”drog med pick och pack”? Var det barnen på armen och en matkasse i handen? Eller packade hon sina saker under dagar, kanske veckor?

Visste hennes sambo, miljonären, vad som var på väg att hända? Var beslutet plötsligt? Eller hade det vuxit fram under lång tid medan han fortfarande trodde att allt var som vanligt?

Det är skillnad mellan att fly och att planera en flykt. Den skillnaden har betydelse.

Med en årsinkomst på en bra bit under 100 000 kronor samma år – den första egentliga inkomsten sedan ankomsten till Sverige sju år tidigare – uppstår också en praktisk fråga:

Vilket boende lyckades hon skaffa? Uppenbarligen någonstans där hon sedan skulle komma att stanna i nästan tio år.

Och så finns de frågor som aldrig går att besvara fullt ut.

Var det verkligen hon som drog? Eller blev hon utslängd? Var det verkligen sant att han var notoriskt otrogen och hade telefonboken full av kvinnor under mansnamn?

Eller var verkligheten mer komplicerad än så?

Var det lyxen som lockade men inte mannen? Var det kanske hennes egen telefonbok som innehöll fler hemligheter än hon ville erkänna?

En tanke som återkom till mig många gånger senare var att människor som berättar historier som inte riktigt tål granskning ofta använder samma metod.

De byter plats på personerna.

A blir B. B blir A.

Offret blir förövare. Förövaren blir offer.

Det är ett märkligt effektivt sätt att berätta en historia som innehåller lögner utan att ständigt riskera att försäga sig. Man behöver inte hitta på något nytt. Man behöver bara flytta rollerna.

Det går att spekulera i mycket. Men av alla frågetecken finns ett område där spekulation inte behövs.

Siffrorna. De skaver först.

Noll. Noll igen. Och noll en gång till. År efter år.

Samt ett i stort sett tomt CV.

Efter ankomsten till Sverige följde en lång period där ingenting syntes. Inga tydliga arbeten. Ingen utbildningslinje med riktning. Inget som bar en framtid på egna ben.

Samtidigt pågick livet.

Resor.
Rörelse.
Lyx.
Närvaro.

Sedan hände något 2012.

Inte ett genombrott. Inte en karriär.

Bara en första markör i kurvan.

Som om ett beslut redan var fattat långt innan det blev synligt för andra, eller i vilket fall synligt för hennes sambo. Som om någonting hade börjat röra sig under ytan, samt med det – insikten om att en flykt skulle komma att kräva ekonomi, medan omgivningen fortfarande såg samma fasad.

Men det var inte bara ekonomin som fångade mitt intresse.

Det var CV.

Under åren med exet dyker enstaka utbildningar upp här och där. En friskvårdslinje via folkhögskola. Efter separationen följde ”massageterapi”. Försök inom försäljning. Konstskola. Ytterligare studier.

Men ingen tydlig riktning. Ingen långsiktig plan. Ingenting som pekar mot styrfart för egen maskin.

Det mesta talar för att livet i villan, trots alla problem, också erbjöd någonting bekvämt. Att behovet av att bygga ett eget yrkesliv aldrig riktigt varit akut.

Sedan kom verkligheten ikapp. Men trots det dröjde det flera år efter separationen innan någonting som liknade en tydlig kurs kunde skönjas.

Varför?

Behövdes det inte?

Eller tänkte hon fortfarande att någon annan skulle lösa det? Eller var det redan någon som löste det?

I vilket fall skulle både siffror och CV se minst lika märkligt ut några av dom kommande åren efter 2012.