Jag kom med omtanke. Jag åkte hem med misstanke…

– December 2023 –

Jag kom till hennes port med maten i en påse från Lisa Elmqvist.

Det var tidig eftermiddag, den där tiden då man antingen är på väg hem eller redan borde vara där.

Jag stod utanför i tio minuter.
Tillräckligt länge för att börja känna sig felplacerad.

En dam kom uppför backen mot porten. Hon såg mig. Vek av i sista stund och försvann runt hörnet. Jag hann tänka att det kanske var för tidigt på dagen för folk att komma hem från jobbet. Att jag skulle bli stående här ett tag.

Två minuter senare öppnades porten inifrån. En ung flicka kom ut. Jag tog chansen, gick in, hängde påsen på hennes dörr och gick snabbt ner igen.
Allt gick fort. Diskret. Som om det var viktigt att inte lämna spår.

När jag kom ner stod han där. En lång, mörk man i fyrtiofemårsåldern.
Innekläder. Porten på glänt. Han stod innanför men med huvudet ut genom springan, som om han bevakade något han inte riktigt visste vad det var.

– Bor du här? frågade han.
– Nej, svarade jag snabbt och artigt, och förtsatte
– Jag har varit och lämnat mat.

– Jasså, sa han. Nästan lite undrande, för att fortsätta
– Till vem då?

Jag förklarade vem jag besökt.

Det var först då, när jag sa hennes namn, som han reagerade. Inte högt. Inte aggressivt. Men tydligt. Som om namnet i sig bar mer vikt än svaret på frågan.

– Är det din polare eller? frågade han efter en kort paus.
– Nej. Min flickvän.

Jag höll upp vänster hand. Förlovningsringen satt på fingret, där den suttit länge. Efter det blev han tyst en kort stund.

Inte den sortens tystnad som uppstår när orden tar slut, utan dom samlas. Blicken stannade kvar på mig, men samtidigt var han någon annanstans. Man såg hur tankarna gick vidare, hur något sorterades, hur samband prövades.

Och samlat fanns där en tydlig känsla: han visste något jag inte visste. Och han visste att han visste det. Han var ingen dumskalle. Långt ifrån. Tvärtom. Inte jag heller. Det blev ett märkligt möte mellan två högintelligenta, tänkande, verbala och analyserande människor. Som båda försökte läsa varandra. Samtidigt.

Det märkliga var inte att han ställde frågor. Det hade jag själv gjort. En okänd man stod utanför porten till ett flerfamiljshus. Det var inte orimligt. Det märkliga var reaktionen på hennes namn. Som om någonting plötsligt föll på plats för honom. Som om han först försökt förstå vem jag var. Och därefter försökt förstå varför jag inte verkade veta det han själv redan visste.

Kanske inbillade jag mig. Det är fullt möjligt. Absolut. Men varför hans reaktion när hennes namn nämndes? Med det lilla antalet boendes i uppgången, om han dessutom var engagerad i samfälligheten på något sätt – det borde mer ha blivit ett enkel ”jaha… ok”. Inte en fråga om ”vi var polare eller?”

Människor är ibland usla på att läsa andra människor. Vi ser mönster som inte finns där. Tolkar ansiktsuttryck. Lägger ord i pauser. Bygger historier av sådant som egentligen bara är några sekunders tystnad. Men magkänslan lämnade mig inte ifred. Tvärtom.

Den blev starkare ju längre samtalet pågick. Jag fortsatte, pratade mer än nödvändigt:

– att jag varit och julhandlat,
– ätit lunch på Lisa E,
– att Kärleken haft tunga jobbdagar och sagt att hon inte ätit lunch dagen innan, att jag därför tänkt överraska med luncher till torsdag och fredag.

Jag pekade uppåt och sa att det nu hängde en påse på hennes dörr. Att det var en rödtungagratäng och en laxpudding. Och lade till, halvt skämtsamt, att han gärna fick låta bli att sno dem eftersom hon var på jobbet.

– Det är inte min stil, svarade han, och fortsatte
– Vi har haft problem med att det hänger män i porten. Därav mina frågor.

Just då kom damen tillbaka. Samma kvinna som nyss gått runt hörnet. Hon ställde sig bredvid honom.Det var uppenbart att de kände varandra.

Allt föll på plats.

– Hon hade sett mig stå där.
– Inte släppt in mig.
– Ringde honom.
– Han var den engagerade grannen. Eller styrelsemedlemmen. Eller bara mannen som tog på sig uppgiften att hålla ordning.

Och jag förstod hur jag måste ha sett ut i hennes blick: välklädd, medelålders, stående utanför en port i skymningen med en påse i handen.

Inte omtanke. Ett problem.

Som jag såg ut måste jag alltså uppenbart ha signalerat exakt samma sak som de män de haft problem med. De som hängde i porten. Inte tonåringar med bakoframvänd keps. Inte ett uppenbart knarklangarklientel. Utan den andra sorten. Välklädd. Medelålders. Stillastående. Väntande.

Men framför allt den typ av man som tydligt signalerar att han trots allt inte hör hemma i porten och just därför väcker misstanke.

I efterhand slog det mig att för att nå den där nivån av vaksamhet – problem i porten – räcker det inte med en person då och då.


Inte två. Utan många. Återkommande. På tider som noteras.

Människor vänjer sig vid det mesta. Grannar lär sig ignorera sådant som händer en gång. Två gånger. Till och med tre. Man rycker på axlarna. Tänker att det säkert finns en förklaring.

Det är först när samma sak återkommer som människor börjar prata med varandra. Börjar lägga märke till ansikten. Eller lägga märke till ett kategoriserat klientel. Börjar ringa någon annan i huset. Börjar känna igen mönster.

Och det var just den delen som fastnade hos mig. Inte att han ställt frågor. Inte ens att han dykt upp. Utan att det verkade finnas en etablerad beredskap. Som om scenariot redan var bekant. Som om de inte reagerade på mig. Utan på något jag påminde dem om. Och varför skulle dom reagera på just mig. En enda man som levererade en liten papperspåse mat tydligt märkt Lisa Elmqvist?! Det fanns ingen som helst logik i det.

Efteråt förbannade jag mig själv. Att jag inte tagit av mig ringen och visat inskriptionen. Att jag inte ställt frågan rakt ut. Något i stil med: Det faktum att jag uppenbart triggade igång detta engagemang – finns det någon allmänt etablerad uppfattning om att kvinnan jag besöker är inblandad i det här problemed med män som hänger i porten?

Faan att jag inte fann mig där.

Magkänslan när jag åkte därifrån var allt annat än bra.

Kvällen innan hade hon haft intensivt aktiv på WhatsApp. Och som så flera gånger förr – det var en kväll när hon, som jag upplevde det, nästan ”sett till” att vi blev osams. Som om hon behövde försäkra sig om att jag inte skulle ringa henne. Eller dyka upp oanmäld, som jag ibland gjorde efter min flytt tillbaka till Stockholm. Sånt jag tyckte var fullt normalt i en relation.

Det jag inte fick ihop var det absolut mest grundläggande.

Om… hon nu… var hon verkligen så urbota korkad att hon gjorde det via ett nummer registrerat på sig själv? Förvisso olistat. Men ändå lätt att hitta. Samt i sin egen lägenhet. Med sitt ovanliga namn på dörren.

Det kändes totalt osannolikt. Bara galet.

Och ändå var det där jag lämnades. Utan svar. Bara en massa frågor. Förbannat obekväma frågor.

Med en port bakom mig.

Och en känsla som inte gick att skaka av sig.

Det var absolut inte vad jag hade tänkt mig när jag fylld av värme och kärlek nogsamt valde hennes mat i Östermalmshallen.

Jag skulle ljuga om jag sa att hela incidenten inte gnagde rejält på mig. Att den gav mig en massa känslor och tankar jag varken ville ha eller riktigt visste hur jag skulle hantera. Samtidigt var det ju en realitet. Det som hände hände. Jag bara råkade trampa rakt in i någonting som jag tvingades förhålla mig till.

Det skulle ta ett par månader innan jag tog upp incidenten med henne. Bara nämna vad som hände och påpeka hur märkligt det varit.

Jag ville se hennes reaktion. Inte riskera att det blev avbrott via sms, så jag gjorde det när vi åt tillsammans. Sådär i förbifarten.

Hon hade inte hört någonting alls om det hela. Jag trodde henne.

Därför skulle det hela i steg 3 så småningom, nånstans i Juni 2024, bli ännu konstigare.