Snarkningarna…

– 19:e-23:e Januari 2023 –

Två veckor sedan hennes senaste besök.

Det hade varit en relativt konfliktfri tid. Vi pratade i telefon nästan varje kväll. Alltid vid nio. Då var gården klar för dagen och jag kunde sätta mig ner i lugn och ro.

Lika mycket som jag ville prata med henne hela tiden ville jag visa att hon hade en särskild plats. Att jag ansåg hon var värd min odelade uppmärksamhet. Dedikerad tid. Därför väntade jag tills allt annat var klart. Sedan ringde jag. Det blev dagens viktigaste punkt.

Vi hade bestämt att ses kommande helg. Jag hade bokat och betalat hennes flyg. Hämtade henne i Kalmar ännu en gång.

I övrigt var det förvånansvärt vardagligt. Någonting som blivit familjärt för oss båda. På ett bra sätt.

Nystädat. Färska blommor på hennes sida av sängen. Ett välfyllt kylskåp. Ved inburen.

Dagarna gick sin gilla gång. Djuren. Matlagningen. Vinterkylan som gjorde att både brasan och elfilten i biblioteket kom till användning. Netflix.

Hon somnade tätt intill. Snarkade.

Jag spelade in henne.

Då tänkte jag inte särskilt mycket på det. Jag anade inte hur många kvällar långt senare jag skulle ligga ensam och lyssna på de där inspelningarna när jag själv skulle somna. Bara för att få känna hennes närhet en stund till.

På lördagen var vi ännu en gång på bio i Kalmar. En macka och en öl innan. Godis. Popcorn. Vi höll handen. Satt så nära varandra vi kunde. En vegetarisk burgare efteråt.

Snöstorm på hemvägen.

Jag var så upptagen av hennes sällskap att jag körde fel trots att jag kunde vägen. Upptäckte det först efter flera mil. Fick försöka lokalisera mig. Insåg att jag behövde tanka. Hittade ingen mack. Tappade tålamodet.

Hon erbjöd sig att köra eftersom hon visste att jag såg dåligt.

Jag försökte härda ut.

Ta det försiktigt.

Sänggående. Den tända lampan. Intensivt sex. Inte minst intensiv på det närvarande planet. Själslig sex. Närhet. Somnade nakna. Tätt omslingrade.

Om någonting genomsyrade vår tid tillsammans så var det humor, skratt, kärlek, närhet, gemenskap.

Och enkelhet.

Så hur i helvete kunde det bli så förbannat svårt så fort vi var isär?

En del detaljer övergick mitt förstånd.

Som när hon sa att hon haft det bra ”utom när jag var arg” men sedan inte kunde säga när jag varit arg.

Eller när hon senare skulle påstå att vi inte haft speciellt många fina stunder tillsammans.

Eller att jag bara varit glad första kvällen hon kom.

Det var obegripliga uttalanden.

Men då visste jag inte att de skulle komma.

Då hade jag ingen aning om att de tankarna och känslorna fanns hos henne.

Och om de gjorde det – varför tog hon inte upp dem?

Och varför kom hon tillbaka?

För mig, både då och i efterhand, kan jag bara beskriva dagarna tillsammans som fullständigt underbara.

Jag önskade att de aldrig skulle ta slut.

När jag kört henne till tåget på söndagen blev det förbannat tomt och tyst.

Ett märkligt täcke av sorg drog sig över huset.

Jag gick omkring i rummen. Insöp hennes nu försvunna närvaro. Mindes.

Som om jag försökte återuppleva dagarna.

Se reprisen.

Fanns det rester av mat hon lagat åt jag dem med nästan högtidlig vördnad.

Jag tänkte på henne.

Sa hennes namn.

Och ett tyst:

”Tack för maten, älskling.”