Den kärleksfulla tolkningen…
– 9:e – 12:e Februari 2023 –
Hon var ännu en gång på besök. Det var en trevlig helg.
Jag köpte hennes biljett. Hämtade henne på flyget.
Som vanligt stod färska blommor på hennes sida av sängen. Som vanligt släckte jag inte lampan innan hon klätt av sig. Som vanligt sa jag hur sagolikt vacker hon var. Den vackraste kvinna jag någonsin sett.
Det fanns en rytm i det där. Nästan som en ritual. Något invant. Det var invant. Men det var också sant. Hon var den vackraste kvinna jag någonsin sett naken.
Men det som inte var som vanligt var hur mycket hon klagade på att det sved. Inte en gång. Inte lite. Utan återkommande.
Först dämpat. Försiktigt. Som om hon försökte ignorera det. Som om hon hoppades att det skulle gå över om vi bara fortsatte. Men det gjorde det inte.
Till slut avbröt vi.
Jag var känslig för hennes gensvar, vårt samspel, och hade märkt att någonting förändrats långt innan hon sa något. Det var inte bara orden. Det var tvekan. Små avbrott. Jag fick känslan av att hon försökte dölja obehaget. Att hon kämpade emot längre än hon egentligen borde ha gjort för att jag inte skulle märka något.
Det var en förskjutning. Från det självklara till det försiktiga. Från närhet till något mer tveksamt.
Jag minns att jag noterade det. Som en avvikelse. För det var en avvikelse. En sådan där liten spricka man först ser i efterhand. När man vet vad som kom senare.
Det märkliga var egentligen inte svedan i sig. Alla vuxna människor vet att sådant kan inträffa av fullt naturliga orsaker. Det var sättet hon reagerade på. Som att hon själv förstod att någonting gått fel. Som att hon kämpade emot för att jag inte skulle märka någonting.
Men jag valde den vuxna tolkningen. Kroppar är kroppar. Saker händer. Det behöver inte betyda mer än så.
Annars var helgen trevlig. Sådär stilla som det ofta kunde vara mellan oss när inget bråkade.
Vi gjorde ännu ett biobesök. I ännu en snöstorm. Jag som varit tveksam från början och inte varit på bio på årtionden började plötsligt älska bio. Åtminstone med henne. Vi hade fått en rutin där också.
Allting var som vanligt. Vinglasen. Brasan. Vildkatten. Matlagningen. Kramarna.
Men sex uteblev efter första kvällen.
Jag tog det med ro. Gentlemannen i mig utgick ifrån att det var någon av alla de där fullt naturliga sakerna som ibland ställer till det i livet. Hon var inte en sexleksak. Hon var någonting betydligt djupare än så för mig.
Att bara ligga där. Nakna. Tätt omslingrade. Handen på hennes bröst som vanligt. Somna bort tillsammans.
Det var lycka för mig.
Söndagen kom. Hon skulle åka hem. Jag körde henne till tåget.
Det var någonting. Jag kände det.
Plötsligt började hon storgråta.
Jag frågade vad det var.
Ingenting.
Jag frågade om jag sagt eller gjort något fel.
Nej.
Det var bara tråkigt att åka hem igen.
Jag tolkade det som att det var tråkigt att lämna mig. Det var den självklara tolkningen. Den kärleksfulla tolkningen.
Jag föll mig inte in att det ibland finns två sidor av samma tårar.
Inte bara det man åker ifrån.
Utan också det man åker till.
Begriper inte varför hon inte ger raka svar och öppenhet. Alla bråk cirkulerar ju om samma sak hela tiden. Man…