När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Date

Inga Frågetecken

Ibland glömmer man hur mycket som redan hänt när man ser fram emot det som ska hända…

– 22:a Juni 2023 –

Hennes första sms kom redan 06 på morgonen:

– Go’morgon 🌞Hoppas adu har sovit gott och får en underbar dag! Ses ikväll! 😘
– God morgon! Tack detsamma! ☀️ Hur skulle du midsommra förresten?
– Inga planer 

Nåja. Jag hade i alla fall sått ett frö om midsommar. Hon hade inga planer. Men ställde heller ingen motfråga – om jag ville fira med henne.

Jag skickade henne en bild på en liten teddybjörn. Den var otroligt söt. Hade sprungit på den när jag var och köpte rosor till vår date,

– Är den din mysbjörn?
– Haha såg den på stan Ser fram emot ikväll 
– Det gör jag med
– Va kul! 😍
– Var ett tag sedan vi sågs
– Ja det var det Tiden går så fort… 2 veckor?
– Har minnesluckor,  lite mindre kanske 
– Och jag har inte kommit längre här hemma… massa saker som skulle köpas, hämtas, köras till förrådet… djävla tid allt tar… men när studion är klar försvinner ju 6-7 lådor till. Ja just… början av förra veckan… nån som drack upp mitt bubbel, måste handla på bolaget åxå

– Bokar du din Uber själv? Vad ska du ha för fint på dig då?
– Har inget fint 🥺 Till?  Jakobsberggatan 17?
– Ja 🥰

Det var nästan på dagen åtta månader sedan hon brutit upp förlovningen på grund av ett tekniskt fel på Facebook. 🔗 Det var nästan på dagen fyra månader sedan hon gjort slut via sms 🔗 efter att jag ställt frågor om hennes ständiga närvaro online.

Men just då spelade inget av det någon roll.

Det som fanns var att det nästan gått ett år sedan vi träffats för första gången. 🔗 Att det var vår andra date här hemma i Stockholm. Och märkligt nog var allt enkelt igen. Inga diskussioner. Inga missförstånd. Inga analyser. Inga frågetecken.

Bara den där självklara närheten som alltid verkade uppstå när vi väl sågs. Men nu fanns den också i sms:en. I samtalen. I vardagen mellan gångerna vi träffades.

Där och då tänkte jag inte på uppbrott. Inte på konflikter. Inte på allt som redan hänt. Det fanns bara kärlek. Bara förväntan.

Om några timmar skulle jag få träffa henne igen.

Och jag var lycklig. Riktigt lycklig.

Jag såg fram emot kvällen.


Små Saker

Kärlek börjar sällan med stora ord. Oftare med att någon fortsätter höra av sig…

– 19:e – 21:a Juni 2023 –

Plötsligt. Nästan som från ingenstans. Allt trams och trassel kring vem som egentligen bokat av vår date 🔗 var som bortblåst.

Efter ett par dagar slutade hon beskylla mig. Sedan var det bara borta. Precis som så många gånger tidigare. Och det var kanske det märkligaste av allt. Inte själva bråken. Inte anklagelserna. Inte tystnaden som ibland följde. Utan vad som hände efteråt.

Eller snarare vad som aldrig hände efteråt.

Det var som att leva i en märklig cirkel. En loop. Samma typ av konflikt kunde dyka upp om och om igen. Ofta med olika kulisser, olika ord och olika omständigheter, men med en kärna som kändes märkligt bekant. Om jag ifrågasatte någonting ”anklagade jag henne”. Om jag ställde frågor ”kontrollerade jag henne”. Om jag försökte förstå vad som hänt ”ältade jag”.

Och om hon tillskrev mig egenskaper, motiv eller handlingar som inte stämde med verkligheten och jag argumenterade emot tills argumenten inte längre gick att försvara sig emot, då ”mosade jag henne”.

Det ordet återkom. ”Jag mosade henne”.

Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade. Inte för att jag ville vinna. Utan för att jag fortsatte fråga tills logiken tog slut.

Efteråt försvann hon ofta. Ibland några dagar. Ibland längre. Sedan kom hon tillbaka. Och då var det som om någon dragit ett streck över allting som hänt. Ingen genomgång. Ingen diskussion. Ingen förklaring. Ingen gemensam slutsats. Ingenting som gjorde att man kunde lägga händelsen bakom sig och faktiskt förstå vad som gått fel.

Locket lades på.

Ärendet arkiverades. Och det andra läget återaktiverades. Värmen. Alla hjärtan som skickades. Samtalen. Planerna. Tills nästa gång samma sak hände igen.

Plötsligt. Ännu en gång. Hade jag börjat vänja mig vid att telefonen lät annorlunda när det var hon. Inte signalen. Inte ljudet. Känslan.

Det fanns människor man pratade med för att man behövde någonting. Människor man svarade av artighet. Människor man skrev till för att få saker gjorda. Sedan fanns det människor där bara deras namn gjorde dagen lite lättare. Hon tillhörde den senare kategorin. När det fungerade.

Det spelade egentligen ingen större roll vad vi pratade om.

Tvättmaskiner. Får. Min bästa väns tavlor. Hennes egna tavlor. Flyttkartonger. Gymkort. Någon dum historia om en estnisk blondin vid namn Pettus Petta. Det där jag lite skämtsamt sagt med glimten i ögat och som då inte betydde vad det skulle komma att göra framtida. Men med min bristfälliga estniska betydde det ungefär ”hon var en luring”. Kärleksfullt sagt.

Men. Det viktiga var inte ämnet. Det viktiga var att hon var där.

Det var märkligt hur snabbt någonting kunde kännas naturligt.

På morgonen kom ett meddelande. På kvällen kom ett till. Någon fråga mitt på dagen. Någon fånig kommentar om någonting oväsentligt. Plötsligt var det en del av tillvaron. Igen. Som i början. För ett år sedan.

Jag märkte hur jag började leta efter hennes namn på skärmen. Inte av oro. Inte av osäkerhet.

Av vana. Av glädje.

Jag ville berätta saker för henne. Inte stora saker. Små saker. Att tvättmaskinen inte fungerade. Att flyttfirman strulat till något. Att jag hittat ramar till hennes tavlor. Att ett får stulit bullar. Sådant man bara berättar för människor som har blivit en del av ens vardag.

Det var kanske det som gjorde mig så glad. Att det började kännas som vardag. Inte fyrverkerier. Inte stormar. Inte stora gester. Bara två människor som hördes av. Om och om igen.

Hon frågade hur det gått. Jag frågade hur hon mådde. Hon berättade om jobbet.

Hon var i Borås igen. Bemanningsuppdraget. Firman hade uppenbart gjort bort sig totalt med boendet. Oerhört bristfälligt. Undermåligt. Främst ur synpunkten boendemiljö. Ingen AC. Gardiner som inte stängde ut solljuset när hon försökte sova. Jag insåg det inte fanns mycket jag kunde göra. Av olika anledningar. Men jag frågade ändå. Självklart.

Jag berättade om flytten.

Och mitt i alltihop började vi planera en ny date.

Inte för att vi behövde. Inte för att någonting måste lösas. Bara för att vi ville ses igen. Det fanns något väldigt fint i det.

Något okomplicerat. Jag tror att jag log oftare än jag själv förstod.

Telefonen plingade. Där var hon igen. En liten hälsning. Ett hjärta. En puss. Ett skämt. Någon kommentar om att hon såg fram emot torsdagen. Vår date.

Och jag gjorde detsamma. Kanske mer än jag ville erkänna. För någonstans hade jag redan börjat vänja mig vid tanken på henne. Ännu en gång. Som någon som fanns där. Någon som gjorde dagarna lite roligare. Lite varmare. Lite mindre ensamma.

Och när jag läser sms idag är det kanske just det jag ser tydligast.

Inte planerna. Inte skämten. Inte ens flirten. Jag ser två människor som verkar glada över att den andre existerar. Det är en ganska vacker början på någonting.

Jag hade inte längre lika ont i magen. Jag kände mig inte konstant orolig för hennes nästanmonogami. Eller om hon sa hon var singel till andra män. Det var nästan som om jag tack vare hennes agerande tog förgivet att hon nu faktiskt var monogam. Faktiskt inte skulle äga hon var singel längre om någon man frågade. Om det var så var den enda som kvarstod att faktiskt delge mig detta.

God morgon varje dag. God natt varje kväll. Initiativ från båda håll. Internhumor. Flirt. Framtidsplanering. Rumpskämt. Hjärtan och pussar. Det är väldigt mycket vardaglig närhet. Kärlek. Inte kris

Vi pratade plötsligt som om relationen hade framtid och kontinuitet. Det fanns ingen ton av att detta skulle komma att gå sönder. Tvärtom. Det var hur normal och vardaglig relationen känns just här. Det fanns så gott som inga tecken på att någon av oss verkade stå med ena foten utanför relationen under de här dagarna.

Det som slår mig när jag läser retrospektivt är att ingen av oss verkade förstå hur stor konfliktfrågan faktiskt skulle komma att bli. Speciellt på längre sikt.

Ingen av oss verkade förstå hur långtgående och djup en konflikt, egentligen bara byggd på en handfull saker som hade kunnat redas ut hur enkelt som helst, skulle komma att totalt ta överhand. Infekteras. Bollas fram och tillbaka. Kastas runt och runt igen. Till dess den var det enda relationen handlade om.

Att den infektionen i sin tur skulle komma att leda till ageranden, ibland kanske inte så genomtänkta, som skulle komma att göra saker värre. Och det märkligaste – hur mitt i allt det där kunde vi ses. Bara vara. Låta allting drypa av närhet och kärlek.

Laga mat. Gå på bio. Äta ute. Gå långa promenader. Kramas och pussas i hennes soffa till någon fånig film. Vinka av varandra när vi skildes åt. Ibland som vanligt – utan att diskutera konflikterna. För att inte förstöra stunden. Ibland gjorde någon ett övertramp på den punkten. Ibland lyckades vi rädda upp skeppet som höll på att kapsejsa på grund av övertrampet. På bara några sekunder. Ibland inte.

Jag kan förbanna att vi inte tog tag i det. På en gång.

Jag kan förbanna att jag inte insåg att någonting måste göras. Att vi inte tog hjälp i en loop som så uppenbart hade kört fast.

När jag första gången gjorde det ville hon inte. ”Det var för tidigt för parterapi” sa hon. När hon frågade mig ville inte jag. Jo egentligen ville jag. Men jag tog istället tillfället att slå tillbaka med ett ”parterapi? vi är ju inte ett par…”.

Tredje försöket var på mitt initiativ. Då var det redan försent. Och kapitel som jag kommer till. Långt långt fram i tiden.

Vem Bokade Av?

Det märkliga var inte att planerna ändrades. Det märkliga var att ingen verkade ha gjort det…

– 16:e Juni 2023 –

Det hade blivit dags för årsdag av första gången vi träffades. För ett år sedan. Jag hade frågat om hon ville gå på date med mig redan när jag frågade om hon ville gå på date för årsdagen av första gången vi pratade i telefon 6 dagar tidigare. Hon hade tackat ja. Till båda.

Hon hade plötsligt börjat ifrågasätta vem jag skulle gå på date med bara för att jag kostade på mig själv och mitt utseende. Det hela var obegripligt. Och sedan. Efter det. För. två dagar sedan, hade det plötsligt dykt upp att hon skulle åka och hälsa på sin dotter.

Jag blev såklart besviken på den inställda daten. Men försökte hantera det med ett lågmält och respektfullt ”klart du ska prioritera din dotter”.

Det hade ännu bara varit någon enstaka incident som var kopplad till hennes besök i den lilla mellansvenska staden. Långt ifrån vad som skulle komma senare. Den incidenten var egentligen, som enstaka företeelse, så obetydlig att jag totalt lagt den åt sidan.

I vilket fall hade det blivit Fredag. Bordet var fortfarande bokat till 20:00.

Det började i alla fall bra 06:35. Sett till omständigheterna.

– Go’morgon 🌞😘Hoppas att du har sovit gott och får en fantastisk dag! Grattis till oss som träffades inte så länge sedan för första gången ❤️✨🥂
. God morgon! Hoppas du får fin dag! 🌷☀️☀️ ja ett helt år sedan… 😳
– Vad ska du hitta på något idag?
– Ska packa / packa upp och klura/mäta under dagen…
– Om du är på stan och har tid kan vi träffas en stund för en matbit/drink efter min arbetsdag
– Kunde ju ha varit trevligt, men osäker på hur min dag ser ut… ska iofs åka hämta lite saker men då är man ju inte direkt middagsklädd… Du slutar väl redan 16? hade nog mer tänkt göra nåt lite senare tror jag…
– Behöver inte vara direkt middagsklädd…Ja, jag slutar 16, hon kommer vid kl 21. Hör av om du har tid, stressa inte😘
– Haha… ”värmdöklädd”… skitiga jeans/T-shirt… orakad etc… 🤣 Tror min plan original var typ ”äta 20 nånstans”
– Plan original 🥰 Ha en trevlig eftermiddag/kväll!

Det som framkommit i telefonsamtal under gårdagskvällen var att det ännu en gång blivit ändrade planer. Hon skulle inte åka och hälsa på dottern. Dottern skulle komma till henne istället. Men hon visste inte när. Kanske Fredag kväll. Kanske Lördag på dagen.

Eftersom det uppenbart redan fanns ett spann där. Kunde hon inte försökt styra det till att dottern kom Lördag? Så kunde vi ha vårt date Fredag 20:00 som vi bestämt? Nej. Inom det spannet hade det plötsligt fastslagits. Till det motsatta av vad mitt förslag och min förhoppning var. Dottern skulle komma Fredag 2100.

Absolut. Äta tillsammans med henne efter jobbet lät trevligt. Men jag hade dels en totalt fullspäckad dag. Och jag såg ut som ”Hemma på gården”. Jag hade sett fram emot en likadan date som förra veckan. Lite festligare. Men jag övervägde trots allt alternativet. Oavsett enorm tidspress. Det havererade senare totalt. Stockholmtrafiken en Fredag är komplett idioti.

Jag besvarade hennes sms;

– Nä men eftersom du sa hon kommer Fredag 21 var det inte mycket diskutera…vi hade bokat Fredag 20. Om ni sinsemellan hade kunnat ändra till Lördag förmiddag var det ju lite mellan er och angår inte riktigt mig. Tyckte inte det var nåt bråka om eller diskutera…

Så hade samtalet landat i ytterligare en kompromiss från hennes sida. Att vi skulle ses 2000 som bestämt. Middagsdate. Sedan skulle hon ta emot dottern 2100.

Åh. En hel timme tillsammans! För en noga förberedd middagsdate för vårt jubileum. Hade vi tur kanske vi hann äta en halv förrätt innan hon måste springa iväg. Sarkasmflaggan i topp. Det lät som det var bättre att avstå.

Hon fortsatte;

– Nej, inte något att bråka om men jag hade sagt att vi kan ses och äta middag då hade jag gjort det också. Eller ja, jag sa det… 🤪
– Ja du sa det ja. Men blev stressigt…Middag 20:00 och du ska iväg 21:00. Inte direkt helkväll. Självklart du ska träffa dotter. Kan ha annan date ev.

Det var där jag klantade till det. På grund av hur satans djävla sms är absolut absurdt vedervärdigt för allt annat än ”Blir 10 sen”. Eller ”Köp mjölk”. Eller ”Älskar dig!”. Vad jag borde ha skrivit var ”Vi kan kanske ha en annan date istället. Eventuellt. Om du vill?” Liten skitskärm. En autocorrect som uppenbart tillbringade hela sin existens med att djävlas. Ett format som inte är anpassat för någon som helst form av djupare relationsrelaterade frågor.

Hon fortsatte ytterligare;

– Ska du ha en annan date ikväll istället? Lycka till med kvällens date då
– Inte sagt jag har någon. Menade att VI dvs du och jaf ev kan ha en annan date istället. Det blev slarvit uttryckt pga sms…
– Du skrev att du kan ha någon annan date ev
– Nej. Skrev jag inte bestämt nåt alls efter att du bokade av. Har det löst sig med hennes packning och tåg?
– Ja, det är det. Hon är på väg nu
– Va bra! Vi kan ju kanske ha date nån annan gång om du vill?
– Ja, absolut, om din kvällen blir olyckad

Ok. Nu kunde hon tänka sig en annan date. ”Om min date blev olyckad”.

För det första hade jag ju ingen annan date. Och för det andra var hon inte mitt andraalternativ. Hon var mitt första. Det lät som offerkofta. Jag försökte förtydliga, i synnerhet sätta allting i kontext, och fortsatte;

– Jag hade såklart…”förberett” lite till den här årsdagen… men skitsamma…  Jag tror/tycker jag har försökt visa intention och känslor sedan länge, och har bett, bönat, och “bråkat” o att få ha relationen sedan du dumpade mig 22/2… och inte länge sedan sa du “du var singel om någon man frågade”…  Ser ingen anledning bråka om det mer faktiskt eftersom det var/är ditt fria val… Jag fattar du prioriterar dotter, men sen säger du “du kunde sagt till henne komma på Lördag” och att “Jag inte ville diskutera” etc… Jag såg ingen anledning att diskutera ditt val… du kunde skött ditt val själv, och gjort ett faktiskt val… Jag bara anpassade mig utan bråk…Jag är sedan länge inte en otrogen man… och att jag är singel är inte självvalt… tvärtom…
– Ingen ide att planera in några date när du planerar dejta andra.

Nu, fem minuter senare, ville hon inte längre planera någon ny date om jag tänkte gå på en annan date. Problemet i logiken var bara att den där andra daten inte existerade.

Jag försökte få ihop resonemanget med det som faktiskt sagts. Kanske var det egentligen dottern som ställde till det. Kanske ändrades planerna flera gånger. Kanske försökte hon bara få ihop ett pussel som redan var svårt att få ihop. Men hur jag än vred och vände på det lyckades jag inte förstå hur vi hade hamnat här.

Jag fortsatte i sms;

– Har ingen plan alls…Men ok… vill du inte så är det så…Har i alla fall försökt visa vad jag vill och känner med date, blommor, hämta dig, betala resor, våfflor… sedan länge… Och att du är singel verkar inte ändra sig…Men ok… så jag vet – då vill du alltså inte datea nåt mer?
– Du vill ju dejta andra, när jag jobbat eller är med min dotter.
– Nej det har jag verkligen inte sag. Det kan du inte skylla på för det är lögn
– Läs din sms
– Läs du! Skyll inte på mig, och det har ingenting med ditt jobb eller dotter att göra. Att jag är singel har inget med jobb eller dotter att göra utan att du gjorde slut och sa du skulle säga du är singel om någon annan frågar
– Som du betonar är du singel 🤷
– Ja hur kan jag vara annat när du sa du är singel om andra män frågar? Jag har bönat och bett och ” bråkat” om att få ha relationen i 4 månader
– Eftersom du betonar det ständigt då…

Jag hade aldrig någonsin haft date med någon annan. Det fanns ingen annan date. Och hur det plötsligt hängde ihop med att hon jobbade. Det var bara taget ur luften.

Problematiken kring ansvarsfrågan gällande vem som ställde in daten hamnade på samma nivå om ansvarfrågan gällande varför jag var singel. Det var samma typ av enkel härledning vs att inte vilja bära ansvar.

För mig var problemet egentligen ganska enkelt.

Hon hade aldrig tagit tillbaka det där om att vara singel om andra män frågade. Om hon var singel var hon singel. Och om hon var singel var även jag det.

Jag hade under månader försökt röra oss åt motsatt håll. Med blommor. Med dater. Med inbjudningar. Med ringar. Med framtidsplaner. Men det förändrade inte den grundläggande ekvationen.

Det var kanske därför jag återkom till ämnet gång på gång. Inte för att vinna ett argument. Utan för att jag fortfarande hoppades att svaret någon gång skulle bli ett annat.

Jag besvarade;

– Kanske för att du underströk det tydligt Men ok, du vill inte ha mer date?
– Eftersom du ville ha tydlig svar… vad ska jag säga när vi inte ens kunde prata varandra
– Ja jag ville ha tydligt svar och det fick jag. Tyvärr sårande… hade hoppats på ”upptagen”
– Beror på dig
– Nej beror på dig
– Beror på dig
– Nej
– Desvärre inte, onte jag som satsar på olika date
– Jag är singel pga dina val… så det är upp till dig och jag datear inte olika.
– Du vill dejta olika, jag kan inte hindra
– Varit tydlig med att jag inte vill det.Du som gjort mig singel. Blommor, ring, date, inbjudningar till trädgårshelg… Faktiskt upp till dig nu. Varit väldigt tydlig med att jag varit ledsen över att du sa du var singel

Nej. Det berodde inte på mig att jag var singel. Om jag var upptagen. Jag var upptagen. Men bara i själ och hjärta. Att jag officiellt inte var upptagen ur ett administrativt plan. Att jag var singel. Det berodde inte på mig. Det berodde på henne. Ingen annan.

I det ögonblick hon slutade säga hon var singel om andra män frågade slutade hon vara singel i mina ögon. I det ögonblicket skulle även jag sluta vara singel. Jag ville inte datea olika. Jag ville ha en relation. En uttalad relation med henne. Uttalad även inför andra.

Den totala logiken i varför jag var singel verkade gå henne helt förbi. Istället för härledning och ansvar blev det en ändlös pingismatch. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Plötsligt skickade hon någonting helt annat;

– Välkommen till lägenhetenshelg, där storstädning planeras. Pannkakor med löjrom på menyn… ta din plats, innan det blir för sent!
– Ska ni äta löjrom?
– Ja, på städhelgen. Inte den här helgen 
– Jaha När är den då?
– 23 och 24 juni
– Långt dit. Du är ju inte ens hemma då?
– Nästa helg är jag hemma .Och jag lite svårt att tro att du verkligen ville träffa mig om du inte tyckte att från kl 17-21 var inte värt att ses

Jag förstod direkt vad det syftade på. Den där helgen jag bjutit in henne till ”trädgårdshelg” tidigare under våren. Försökte göra mig rolig och maskera en inbjudan att umgås med att det var ”arbetshelg”.

Så gick sms tillbaka till ursprungliga tråden;

– Jag kom hem typ 17…  Och hade planerat ”helkväll”… med middag från 20 (bord bokat 20-22:30). Men fine..: försök fortsätta skylla på mig att du inte vill ha varken date eller relationen 
– Du hade kunnat komma hem till mig, duscha om du önskat och vi hade kunnat äta hem hos mig eller ute här 
– Jag hade bokat, förberett saker. Du bokade av och jag sa inget om det… men försök inte lägga på mig att ”jag inte ville ses” när DU är den som bokade av
– Jag sa ja , och bara berättade hur min dotter tänkte. Jag hade kunnat säga till henne komma tidigare eller senare så att hon hade kunnat komna in
– Och jag sa inget om det… utan var helt ok med att du bokade av. och prioriterade din dotter. Resultatet av vad din dotter tänkte resulterade ju i att du inte kunde gå på vår planerade date på Fredagen.

Jo. Absolut. Jag hade kunnat komma till henne. Duscha där etc. Och jag sa det hade varit trevligt även om det inte var vad jag planerat. Men nu hade hela diskussionen glidit ifrån vad som faktiskt var möjligt till att istället handla om sakfrågan. Vem som hade ändrat planerna. Och varför.

Hon fortsatte försöka slå ifrån sig ansvaret;

– Jag bokade inte av, du gjorde det
– Nej… du bokade av. Jag hade bokat en ”helkväll”
– Nej, jag avbokade inte
– Du blev upptagen från 21… Då bokade DU av
– Det hade kunnat planeras annorlunda om du inte sagt direkt att du avbokar
– Om en date börjar 20, troligt är en helkväll, du har först tackat jag och du meddelar senare att du ska iväg 21, är det du som bokar av
– Du visste inte då när hon kommer, jag sa Fredag eller Lördag
– Jag frågade förra veckan du sa inget om henne. När jag fick reda på det var det obestämt Fredag eller Lördag. Sen blev det Fredag 2100. Innan dess sa jag att jag respekterade hur det än blev. När det blev bestämt Fredag 21 sa jag att vi kan boka en annan gång.
– Om jag du hade sagt direkt att du bokar av hade jag sett till att kvällen hade varit vår

Den totala logiken i varför vi nu inte längre hade någon date verkade gå henne helt förbi. Istället för härledning och ansvar blev det en ändlös pingismatch. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag hade bokat om först när det var fastslaget att dottern skulle komma Fredag 2100. Jag var inte delaktig i deras diskussion. Jag fick bara veta resultatet. Det var vad jag kunde agera utifrån.

Det var kanske där jag började köra fast på allvar.

Först skulle hon åka till dottern. Sedan skulle dottern komma till henne. Sedan visste ingen om det skulle bli Fredag eller Lördag. Sedan blev det Fredag. Sedan föreslog hon att vi ändå kunde ses. Sedan menade hon att jag var den som bokat av. Och mitt i alltihop kom den märkligaste formuleringen av dem alla.

”Om jag du hade sagt direkt att du bokar av hade jag sett till att kvällen hade varit vår.”

Jag läste meningen flera gånger.

Om hon kunde ha sett till att kvällen blev vår – varför hade hon inte gjort det då?

Om möjligheten fanns, varför användes den inte? Jag bokade inte av. Jag bokade om. Jag bokade om därför att dottern enligt planen skulle anlända mitt under vår date.

Jag satt med sms-tråden framför mig och läste den om och om igen.

Någonstans saknades fortfarande en pusselbit. Utan den gick resonemanget inte att få ihop hur många gånger jag än försökte. Det var inte ilska jag kände. Det var förvirring.

Jag tog upp vår smstråd;


– Jag sa ”då tar vi det en annan gång”
– Exakt
– Exakt. På grund av att du blev upptagen. Dvs Du ändrade kvällen. Punkt 
– Nope
– Jag bokade om för att inte bråka om det. För att du ändrade planen
– Nope 
– Ok då får jag ventilera det ! Det ändrades för att du plötsligt skulle umgås med din dotter. Du ändrade kvällen punkt slut.
– Nope
– Jo
– Skriv hur mycket du vill, var med och försökte säga att vi kan fixa till. Du ville avboka
– Nej jag ”ville” inte avboka.
– Ha en fin kväll

Det hade definitivt fastnat i att hon kategoriskt vägrade ta på sig ansvaret. Av skäl som var obegripliga. Och ja – jag förstod ingenting. Lika lite av hennes logik om vem som egentligen bokat av som av hennes anledningar att inte ta sitt ansvar för att det var hennes omständigheter som sett till att vår date inte kunde bli av. Så jag behövde hjälp att försöka förstå. Dvs ventilera det med andra. Försöka komma fram till vad det egentligen handlade om. Hon tog det som ett ”hot”.

Det konkreta ”hotet” förstod jag inte. Hon hade tidigare, upprepat, tagit upp att ”jag skrev skit om henne”, vilket inte var sant. Under vårt år tillsammans hade jag vid en gång, vit ett enda tillfälle, skrivit någonting som inte var annat än en odelad hyllning till henne. Hennes konstnärskap. Hennes utseende. Hennes sfär. Min kärlek till henne. Det var när hon gjorde slut via sms 22:a Februari. Jag hade lagt upp en skärmdump på det på min Facebook. Bara för att ge uttryck för någons sorts hopplöshet och misströstan. såklart hade en diskussion uppstått. Men min insällning var mest att jag var oförstående. Ventilerade. Jag skrev inte ”skit”.

Jag besvarade sms igen;


– Du ställde mig inför fakta att en date 20 skulle avslutas 21. Slänga i sig maten och dra. Kul! NOT! Så jag sa ”ok en anna gång” eftersom jag respekterade ditt val
– Visste inte ens vilken dag hon skulle komma, så kunde inte ställa framför fakta.Ingen ide att diskutera,  du lyssnade inte då och även mindre nu. Då hade jag ordnat
– Så varflr GJORDE du inte det då? Utan att dra in mig i alla olika konstiga alternativ?
– Nu när du avbokade fanns ingen ide att fixa till

Jag läste den meningen flera gånger. ”När jag avbokade fanns ingen anledning att fixa till”. Men för helvete?

Jag försökte gå igenom det hela igen.

  • Hon hade tackat ja till vår date.
  • Plötsligt skulle hon åka till dottern istället
  • Plötsligt skulle dottern komma hit
  • Hon visste inte om dottern skulle komma Fredag eller Lördag
  • Jag besvarade att jag respekterade och förstod hon ville umgås med dottern.
  • Dom hade slutligen betämt dottern skulle komma Fredag 2100
  • Hon kom med förslag att vi skulle ha vår date. Men 20-21.
  • Jag ansåg det vara för kort och sa vi tar det en annan gång.
  • Nu hade ”jag” bokat av enligt henne.
  • Hon meddelade att hon kunde ändrat dotterns ankomst till Lördag. Kunde ha ”fixat”. Men nu ”fanns det ingen anledning att göra det eftersom jag hade bokat av”.
  • Jag hade bokat om för att hon meddelat att dottern skulle komma samtidigt som vi skulle ha vår date.
  • Hon nekade till att vara den som hade ändrat kvällen. Försökte lägga det på mig.

Jag fick det inte att gå ihop. Ännu en gång tog jag upp smstråden;

– Jag avbokade inte. Jag ändrade av respekt för att du skulle umgås med dotter 
– Du ställde fråga vilken dag och jag svarade. Utan att veta vilken dag
– Då kunde du tagit upp det med henne
– Sa Fredag eller Lördag. Ställ inte frågor om du inte tål svar

Nu begrep jag verkligen ingenting. Ja hon hade sagt Fredag eller Lördag. Vilket sedan hade blivit Fredag. Ett beslut jag inte hade någon som helst delaktighet i. Så långt är jag med. Men sen blev det ju Fredag. Inte mitt beslut.

Det var en totalt obegriplig diskussion. Ur många perspektiv. Men det var inte där det brann totalt för mig. Så långt hade jag försökt streta på med logik och historisk kontinuitet. Det var i meningen ” Ställ inte frågor om du inte tål svar” som bägaren rann över. Av flera olika anledningar.

Vad menade hon med ”Inte tål svar”? Jag ville bara veta vilken dag dottern skulle komma. Så jag visste om det blev en date eller inte. Det fanns inte ”inte tål svar” där. Att jag tappade det totalt framgick av mitt nästkommande sms;

– For fuck sake and all retards bullshit in the fucking World !! Du meddelade du var upptagen från 21!!!!
– Nope 
– En kväll vi bokat från 20. Fuck this . Enkel lösning … inte ha mer date
– Okej
– Men du har fel… du bokade av.Punkt .Du gjorde slut i februari. Ditt val. Därför är jag singel . Försök inte lägga det på mig bara .Du bokade om, du gjorde slut.
– Tack att du uppskattar flytthjälp under de datehelger och att jag inte alls hunni vara hemma  

Hon hade inte meddelat att hon var upptagen från 21? Men hon hade ju precis skrivit att hon skulle ta emot dottern 21? Det var två meningar som sa totalt emot varandra. Två meningar inom loppet av 5 minuter.

Så kom den andra vändningen. Igen. Exakt samma som någon dag tidigare.

Först hade vi pratat om årsdagen. Sedan om dottern. Sedan om vem som bokat av. Nu var vi plötsligt framme vid flytthjälp och bilen. Samma bil som redan tidigare dykt upp i diskussioner när vi egentligen pratat om någonting helt annat.

Jag hade sett det förut. När sakfrågan blev för obekväm verkade diskussionen hitta ett nytt spår.

Ett nytt ämne. En ny konflikt. Ett nytt vapen. Den här gången bilen. Själva frågan vi faktiskt hade bråkat om lämnades ännu en gång kvar bakom oss.

Dessutom med den lilla knorren att inkludera en date jag själv hade bjudit på som någonting jag borde vara tacksam för. Som om själva inbjudan varit en gåva från henne till mig snarare än tvärtom.

Klockan hade blivit 21 på kvällen. Jag hade slutligt avbokat bordet under tiden diskussionen pågick. När jag insåg ingen av oss skulle hinna göra oss i ordning.

Hon försvann från sms.

Vad som till slut hände med rosorna jag dagen innan beställt till restaurangen, och bett hovmästaren ställa på vårt bord, det vet jag faktiskt inte.

Egentligen hade det kunnat vara väldigt enkelt.

  • Hon kunde potentiellt blivit upptagen
  • Jag accepterade att hon prioriterade dottern. Meddelade att om så är så får vi väl ställa in.
  • Hon visste inte när dottern skulle komma.
  • Beslutet läggs on hold.

Ja. Så längt hade det ju gått bra.

  • Hon fick reda på när dottern skulle komma
  • Hon kommer med alternativ
  • Jag tar ställning till alternativet.

Ja. Så långt hade det ju gått bra. Men därifrån gick det åt helvete.

Jag hade bara tagit ställning till vad jag ansåg om att ses en timme och äta lite snabbt. Och jag hade konstaterat att ”äta hemma efter jobbet” inte fungerade administrativt med massa göromål jag hade. Precis som hon hade sitt jobb.

Det gick åt helvete först när jag skulle skuldbeläggas med att jag ställt in. Vilket inte var fallet. Jag lämnade plats. Jag visade förståelse. Och som tack för det möttes jag av uteblivet ansvar för vems premisser som faktiskt ändrats. Vilket sedan även blandades med att jag uttryckt mig illa i sms.

Men det hade kunnat vara väldigt enkelt.

Bikinikväll

Jag var så förbannat säker på att det var unikt…

– 10:e Juni 2023 –

En av alla årsdagar. Hennes första sms kom tidigt

– Go’morgon 🤗☕ Vad tiden går fort, om några timmar var det ett år sen du lyfte luren för… 🤪😘 Ha en fin dag! 💖

Något senare fortsatte hon

– Sur på mig? 
– Nä? Varför skulle jag vara det?Hade bara missat meddelandet.
– Vet inte
– Ändå frågar du…?
– Känns så
– Hur är det möjligt? Har just bjudit till date ikväll
– Jag kanske sagt , skrivit ngt som misstolkat 
– Absolut inte sur
-Ser framemot att träffas ikväll. Saknar dig
– Älskar dig!!!

Hon fortsatte senare.

– Älskar dig!
– Dtsamma! Pratade just om dig.
– Med vem då?
– En vän. På tal om att du inte tycker om krabba. Många skaldjursmenyer innehåller det. Men man kan kanske mecka med menyn så den blir anpassad för vad du vill ha… Är du väldigt hungrig i kväll tror du?
– Nä
– Äter du smörgåstårta innan? Då bokar jag om från 7 till 1 rätt. Förrätt.
– Har du bokat 7 rätters??
– Nej..
– Kul att se dig på din ”hemma” miljö
– Ska bli kul att träffas! Jag var hemma på gården åxå
– En helt annan miljö. Jag är vant mig med det
– Såklart… men själen är väl densamma 
– Ja, borde vara men vem vet dig

Jag drog mig till minnes att hon blivit förvånad av mig där vid julbordet. Jag förstod inte riktigt. För mig var gentlemannaskap en självklarhet. Jag kanske var rocknroll – mycket image och attityd. Kanske haft gård – funktion före annat. Men i botten. Uppväxten i den del av Stockholm där vissa envisades med att säga fel gällande om man bodde ”i eller på”. Privatskolorna. I botten fanns någonting annat.

I en lantlig miljö, på en gård, går per automatik vissa saker bort. Det är helt enkelt inte genomförbart. Men i en datesituation i stadsmiljö är det en annan sak. Det ska sitta i ryggmärgen.

Man håller upp dörren och låter damen gå före. I trappor går man först uppför och sist nedför. Man hjälper damen med hennes stol. Drar ut den när hon ska sätta sig eller resa sig från bordet. På gatan går man alltid på trottoarens utsida. För att skydda damen från stänk och smuts från fordon. Man hjälper alltid en dam av och på med kappan. Man går ur och öppnar samt stänger bildörren åt damen. Stänger försiktigt efter att ha noga kontrollerat att damens tillhörigheter inte kan komma i kläm. Om regn möter man vid dörren. Med paraply. Eskorterar till bilen.

Det finns iprincip hur många regler som helst. Jag kunde dom. Jag efterlevde dom. Jo. Jag var kanske som dom sa. En märklig hybrid. Överklass som liten. Sedan musiken. Sedan landet. En djävla soppa.

Våra sms fortsatte under dagen. på tal om att snygga till sig kom vi in på att jag bokat lite olika tider för ansiktsbehandling. Tandhygienist – tandsten och blekning. Frisör samt annat.

Hon började skriva om att hon såg ut som gammal ful och trött. Jag kunde inte göra annat än kontra med sanningen. Hon pratade om läppförstoring. Jag svarade NEJ för helvete! Hon hade ju perfekta läppar. Perfekta tänder. Perfekt ansikte. Men absolut. Jag kunde och ville gärna bjuda henne på en djuprengöring. Kemisk peeling. Eller nåt sånt som underhöll. Nåt vårdande.

Plötsligt mitt i all läpförstoring och HIFU kunde konversationen bli nåt annat. Jag slängde in att jag såg fram emot kvällen.

– Ser fram emot i kväll 🥰
– Jag med🥰
– Saknar dig 
– Saknar dig med!
– Dessutom har vi date nästa helg igen… (om inte den här blir så dålig att du tackar nej sen…)
– Eller tvärtom 🤪
– Så bra att du tackar nej? 😳
– Nästa helg är jag mer utvilad om vi har tur
– Du är bra som du är… älskar dig. Man får vara trött
– Älskar dig
– Orkar du date?
– Ja. Men vill du verkligen dejta en ful, tjock, stillös gammal tant?  
– Jag tycker hon är sjukt vacker, har sexig figur och cool unik stil,,, Har hon ångrat sig? 😳
– Absolut inte 
– Glöm inte att det är ”bikinikväll” på Mc Donalds ikväll… jag har shorts, nätlinne och foppatofflor 
– 🤣 jagkommernakenharingakläderatthapåmigtjocksomjagärtygbrist
– Du är allt annat än tjock!! Du har en galet sexig och oemotståndligt kvinnlig figur 🥰

Jag la mycket tid på att försöka snygga upp mig. Vara jag. som jag brukade vara när jag inte tultade runt på gården i smutsiga och trasiga mjukisbyxor och en gammal tjocktröja. Problemet var inte att jag inte hade kläder. Jag hade för mycket. Problemet var nbog i mitt huvud. Vilken av alla olika djävla outfits som skulle ge bäst ”första” intryck.

Jag valde kläder noga. Försökte bevara min look. Den jag alltid hade. Inte ”bank & finans” eller nåt annat sömnigt. Betydligt mer utstickande. Men med stil. Fast samtidigt funderade jag på vad hon sagt om att hon egentligen sökte en date som bodde på Kungsholmen. Hade pratat om män med bilar med lädersäten. Kanske var det nåt sånt hon egentligen ville ha. Den genre som hon ansåg vara ”representativ som partner”?

Jag kunde bara vara jag.

Vad var egentligen ”Kul att se mig i min hemmamiljö”? Ett test? För att se om jag passerade som presumtivt representativ. Fast jag inte var ”bank & finans”?

Det började dra ihop sig. Jag satt redan i min Uber. Hon skickade sms.

– Vilken tid är du där? Jag försöker skynda på
– Stressa inte! Vi har bord 1930… men du kommer när du kommer 😍

Vi hade date 1930. Varför fråga när jag är där? 1930 såklart. Men det sa jag inte.

– Alltid lite svårt veta när en Uber kommer här i förorten… men jag är hellre tidig än sen… sen är dåligt på date 
– Tack att du säger att sen är dålig på en dejt men jag kan vara sen 🤪🤪
– Haha det gäller bara mig
– I dag träffar du den Gamla Clownen 🤡
– Älskar dig!
– Älskar dig! Och jag har som vanligt dåligt stil och böir försenad
– Ingen fara!! ❤️

Jag stod på gatan utanför. Sen 1930.

Hon kom i Uber. Klev ur.

Röda byxor. Vit blus. Svart jacka. Läppstift jag inte sett henne i förr. Sken som en sol. Vacker utan motstycke. Hon syntes som ett enda unikum över hela djävla Östermalm. Bad om ursäkt för att hon var sen. som om det spelade någon roll. Hon var där.

Vi gick in. Rosorna stod på vårt bord när vi kom.

Inte bara honnörsbord. Lokalen var delvis ommöblerad för att ge maximal nytta av fönstren Anpassat. Gjort för oss.

Hon såg miljön. Bordet. Rosorna. Log. Och sken ännu mer.

Kvällen blev lång.

Vi åt. Drack. Skaldjur från himmelriket. Minns inte men jag tror 11 rätters eller nåt sånt. Jag hade ju varit ärlig när hon frågat om jag beställt 7 rätters. Svarat nej. Det var ju sant. Det blev några olika viner i serie för att passa olika rätter. Champagne för att fira. Dvs riktig. Servicen var perfekt. Eller bortom perfekt. Och all dialog gällande vad som serverades eller önskades, som sig skall – riktad till kvällens centrala punkt. Henne.

Hon höll min hand mer eller mindre hela tiden. Ögonen glittrade. Hon log mot mig. Talade lågt och nära. men ibland tappade hon det. Blev lite uppspelt och tog fram det där bubblandet som bara hon kunde ha. Kom på att hon var ute och hejdade sig. Som om det hon var inte passade i en fin miljö. Det förstod jag inte.

Jag försökte betala diskret. Hon stod för nära. Jag hoppades att hon inte såg summan. Drygt fem tusen.

Vi gick långsamt genom Östermalm. Mot Strandvägen. Hon bar rosorna. En bukett för stor för att egentligen bära.

Jag erbjöd mig. Hon ville inte. Höll dem själv. Som något hon inte ville släppa.

Jag tog bilder på henne. Mot en vägg på Östermalm.

Hon. Kläderna. Leendet. Håret. Ögonen. Rosorna. Allt i samma bild. Hon såg nästan ut som en installation. Ett konstverk.

Uber hem. Till mig.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag minns var hennes:

– Jag älskar dig.


Det enda som saknades i den där bilden av installationen var en liten detalj. Hennes förlovningsring. Det tänkte jag inte på där och då. Jag var bara lycklig över vår date. Att hon var där. Och hur mycket jag uppskattade det. hur mycket jag älskade henne. Det hade jag försökt understryka i att kosta på.

Långt senare skulle jag inse att hon säkert inte alls upplevt det som speciellt påkostat utan ansett att fina dyra viner på romantiska restauranger som ”goteborg” i Sjöstan, i solnedgång, var minst lika bra.

Eller förmodat mycket bättre.

Kanske då med för henne ”rätt” och representativt klientel. Inom bank & finans…

Förberedelser

För mig var det hela världen…

– 9:e Juni 2023 –

Det drog i hop sig till ännu en av alla våra olika årsdagar. Hon hade ju uppmärksammat vår första årsdag. Första gången på Tinder. Jag uppmärksammade denna. Vårt första telefonsamtal.

Jag inledde dagen med ett sms till henne;

– Lördag är första gången vi pratade
– Så rätt
– Kom du ihåg det?
– Ja
– Vad ska du göra morgon då?
– Jobbar som du vet
– Tänkte kvällen
– Vet ej
– Tänkte om du ev kunde tänka dig date. Men är du ev upptagen så är det ju svårt
– Det kanske är du som är upptagen
– Nu frågade jag ju
– Med en märklig tillägg… 

Jag förstod inte. Kanske jag var upptagen? Jag frågade ju henne? Om man är upptagen frögar man väl inte om någon vill ses? Det måste ha blivit någon förvirring. Dessutom var ju i morgon en lördag. Hon skulle åka hem från Borås. Inte jobba. Jag frågade igen – ville hon gå på date?

– Ja, absolut 
– Absolut som i date?
– Ja
– Skaldjur/fisk? 
– Ja, låter smaskigt förutom musslor och krabba 
– 19:30 ?
– Toppen! Ska vi äta hemma hos dig?
– Nä. McDonalds… fiskburgare 🤪
– Det blir trevligt! Ser fram emot! 🥰
– Ja, ser framemot att träffas 😘

Jag såg sannerligen fram emot. Såg fram emot att träffa henne. Såg fram emot att träffa henne den här gången dessutom vår första date i Stockholm. Såg fram emot en riktig date. För så var det ju. Förutom biobesöken hon bjudit på när jag bodde på gården. Förutom julbordet. Det var vår första date ute. Inte gården. Inte resa. Min egentliga hemmaplan. Jag ville göra en fin date för henne. Visa omtanke. Respekt. Kärlek.

Jag ringde min fina vän Björn. Innehavare av Oysterbar. Stockholms skaldjurskung. Förklarade läget.

Mitt livs kärlek. Årsdag. Vår första kväll här hemma. Han sa att det skulle ordnas. På det där sättet som sa ”jag fattar”.

Jag och min vän gick igenom menyn.

Mat. Vad att dricka till vilken rätt. Champagne. Att det skulle komma blombud. 30 långskaftade röda rosor. Om han kunde ta emot dom. ställa på bordet. Ordna ett riktigt fint bord. Det bästa.

Samtidigt i sms passade jag på fråga om nästa årsdag. Första gången vi träffades.

– Jobbar du nästa fredag?
– Ja, det gör jag.  Varför undrar du? 
– Kväll? Årsdag från när vi träffades. Kanske har lust med en date då åxå?
– Ja, vi kan boka in en årsdags date. Vad har man på sig i McDonalds? Bikinis? Var länge sedan jag var där

Det bestämt återupptog jag tråden med morgondagens date.

– Hoppas på trevlig date med god mat i morgon
– Kan det bli något annat än trevlig? Hur hämtar du mig? 
– Tar nog en Uber. Gott ta ett glas vin till maten så det blir Uber hem. Då måste det ju bli Uber dit med. 
– Ja,, det förstår jag
– Men jag ordnar en åt dig med givetvis 🥰🥰
– Annars kan jag åka kommunalt någonstans,  så du slipper åka runt om i stan
– Nej faan .Ta en Uber dit annars så betalar jag givetvis ? Bestäm du. Om du vill bli hämtad eller ses där
– Jag kan ta mig dit, ingen problem med det 
– Inte kommunalt ! Funkar inte så på en date. Jag betalar din Uber både dit och hem givetvis. Det mnsta jag kan göra när du är villig gå på date med mig.
– Var ska vi ses då? 
– Storgatan 20, 19:30. Men då tar du en Uber dit? Säkert?
– Oroa dig inte. Spännande att vi går på dejt🥰 Du kan inte ansvara på dejtens resesätt
– Ja spännande, vi har bara haft 3 sen du gjorde slut faktiskt… och två gånger du hjälpt mig. Och sex två gånger på 4 månader
– Ja, vi kommer förbättra oss… 

Jag vet inte om det var bra att nämna att hon gjort slut. Men det var ju faktum. Och vi hade ju bara setts dom där fåtalet gånger sedan dess. När hon ville jag skulle hämta henne och vi firade våffeldag. Spontanbesöket helgen efter. När hon plötsligt bestämde sig för att hälsa på. När hon hjälpte mig att packa. Men ingetning var väl egentligen en date. Inte på det sättet. En date date.

För att absolut säkerställa att hon skulle ta en Uber swishade jag henne för den. Hon skickade sms omgående.

– Vad håller du på med
– Betalar din Uber 

Retrospektivt när jag tänker på vår dialog om den där daten. Vår första riktiga i Stockholm. Inte tåg. Inte gården. Inte ”får se”. Inte logistik. Inte administration. Bara två människor som skulle ses.

När jag tänker på alla förberedelser. På Oyster Bar. På rosorna. På Ubern. På alla detaljer jag försökte få rätt. Då är känslan idag märkligt kluven.

För det här var innan hon skulle byta nummer på krogen. Innan daten med samma man. Innan jag förstod att samma sorts dialog kunde föras med någon annan. Samma förväntan. Samma planering. Samma pirr. Samma omsorg. Men med en annan man.

Detta var innan jag förstod att handlingar, i hennes fall, vägde lättare än ord. Innan jag fick erfara vad ”nästan monogam” egentligen betydde och att ”singel om andra män frågar” var en realitet. Precis som jag senare skulle få erfara att hennes ”sexbrist” troligt var ärligare än hennes ”celibat”.

Någon annan kunde boka bordet. Någon annan kunde skicka blommorna. Någon annan kunde ordna transporten. Någon annan kunde sitta mitt emot henne och få hennes leende. Och det är där någonstans det blir tomt.

Inte för att vår date i sig betydde mindre. Utan för att jag var så fullständigt övertygad om att den betydde mer.

För mig var den unik. För mig var den hela världen. Jag gjorde allt jag förmådde. För henne. Av kärlek.

Jag var så förbannat säker på att det var unikt.

Jag visste inte då hur fel jag hade.

Hur olika vi kände.

Mayhem

Kvällen började med kärlek. Den slutade i ruiner…

– 21:a Oktober 2023 –

Jag började dagen med att  försöka göra allt rätt. Som om rätt saker i rätt ordning kunde hålla världen på plats

Jag åkte runt i city. Bland annat till Lisa Elmqvist. Knallade runt två timmar på Östermalmshallen. Sen bolaget. Jag skulle bjuda henne på middag på kvällen. Inte något halvdant. Inte något som gick att missförstå.

Bästa jag förmådde.

Jag var även förbi Cervera – köpte dom ”serveringssaker” som rätten krävde. Bland annat Planksteksbrädor, samt posatissprits.

Det blev för dyrt. Och för stort. En heldag i köket. Men jag ville göra det.

Förrätt:
Smörstekt franskbröd
Smetana
Löjrom
Finskuren rödlök
Dill
Citron.
Ett välkomnande glas Pol Roger Brut Réserve.

Varmrätt:
Sjötunga Walewska.
Nyfångad hummer.
Hummersås från grunden – skal, kok, stavmix, cognac, reduktion.
Gruyère.
Duchessepotatis.
Smörstekt sparris och champinjon.
Svart tryffel från Gotland.
Dill.
Vitlökstoast med lagrad Wrångebäcksost från Almnäs.
Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2020.

Dessert:
Citronsorbet
Färska hallon
Olivolja
Honung
Citronmeliss
Mynta
Flingsalt.
Sauternes Château Baulac-Dodijos 2020.

Det mest infernaliska var hummersåsen.
Allt från grunden.Tid. Värme. Tålamod. Jag konstaterade att jag borde ha köpt den färdig på Lisa, men å andra sidan hade hon ju varit med i våras, när jag gjorde Hollandaise från grunden, och det är j även det lite pyssel.

Allt serverades klanderfritt. Hjärtan ritade med honung över såväl förrätt som efterrätten. Färska långskaftade rosor på bordet. En bukett fylld med små lappar: ”Armastan Sind”. Älskar dig. På Estniska.

Bordet var en fest för ögat såväl som för munnen.

Hon älskade maten. Hon var oerhört vacker i sin mörkblå klänning med små rosa och vita blommor. Vi pratade. Skrattade. Skojade. Drack vin. Blev olovligt berusade.

Sent på kvällen sa hon plötsligt att hon hade något att berätta.

Hon erkände att hon hade varit på date med sitt ex.
Att han hade tafsat på henne.

Sedan backade hon. Pga min reaktion. Plötsligt var det inte en date. Och han hade inte tafsat.

Orden drogs tillbaka men spåren låg kvar.

Sedan kom det värsta.

Hon berättade att han, efter att deras relation varit avslutad,
vid ett tillfälle hade försökt våldta henne.

Sammanhanget var oklart. Det enda jag förstod var att hon haft vinterkläder på sig.

Efter allt som hänt sedan februari 2023 var mitt tålamod slut. Inte som i ilska. Som i tomhet.

Så fruktansvärt djävla omdömeslöst gå på date, med sitt ex, som dessutom försökt våldta henne. Dessutom när hon var mitt i sin ”om andra män fråga är jag singel”.

Där tog lusten slut.

Jag sa kort att hon fick hitta ut själv. Betala sin egen uber. Och gick och la mig.

Jag reste mig i sängen pga ljudet.

Kraset. Som när något går sönder som inte ska lagas. Någonsin.

Hon stod i vardagsrummet. Skrek.

Tavla efter tavla. Foto efter foto. På sig själv. På mig. På oss.

Hela väggen, täckt av minnen, slogs i smulor. Ramar krossades. Bilder slets i bitar.

Sedan gav hon sig på mig. Hon bet mig. Slog mig. Sparkade mig. Knäade mig.

Jag rörde henne inte. Jag slår inte kvinnor.

Jag försökte bara värja mig mot de värsta slagen. Och jag försökte filma. För att dokumentera jag inte ens höll i henne. Ännu mindre var våldsam mot henne.

Grannarna kom först. Väckta av oväsendet. Stod vid dörren. Jag släppte in dem.

De försökte lugna henne.

Hon försvann in i ett annat rum och fortsatte där, metodiskt, att demolera resten. Tavla efter tavla på oss. På sig. Sedan mina guld- och platinaskivor.

Till slut fick grannens man nog. Tog bedömningen ”oregerlig”. Han tog ett fast grepp om henne. Höll fast.
Sa åt henne att sluta. Lugna ner sig. Stor man. Huvudet längre än mig. Bredare. Stadig. Hon var chanslös.

Ungefär då kom polisen.

De tog kontroll. Fick ut henne. Grannarnas vittnesmål och min film gjorde det enkelt. Jag behandlades inte som skyldig. Inte som gärningsman. Inte som något annat än den som blivit utsatt.

Polisen såg till att hon inte tog sin leasingbil. Hon skickades hem med Uber. Jag bad dem uttryckligen att se till att så skedde. Att hon absolut inte fick ta sin leasingbil berusad.

Efteråt kom hennes förklaring. Hon sa att hon bara hade velat åka hem. Men att jag hade gömt hennes väska. Så var det inte. Polisen hittade den nästan omgående. Med min tankehjälp.

Hon hade hängt väskan på en dörr som stod öppen. I kaoset stängde jag dörren. Utan att se väskan. Den följde med dörren in. Hamnat i min walk-in-closet. Instängd. Osedd.

Inte gömd. Inte flyttad med avsikt. Inte undanhållen.

Det var inte svårare än så. Men i vansinnets logik räcker det.

En väska ur sikte blir ett motiv. En stängd dörr blir en handling.

När tilliten redan är borta blir varje slump en avsikt. Och när berättelsen väl är skriven behöver den en gärningsman. Jag stod närmast.

När allt var över stod jag kvar i mitt hus. Det såg ut som Hiroshima. 6 augusti 1945. Inte som metafor. Som ruin.

Det var oförklarligt. Jag hade förberett allt.

Läst på. Kollat recept. Rådfrågat en vän som jobbar som kock på Lisa Elmqvist.
Åkt till Östermalmshallen och valt råvaror med omsorg. Städat hela dagen innan. Stått i köket i timmar. Av kärlek.

Allt var genomtänkt.

Hon kom. Uppklädd. Vacker klänning. Sminkad.

Hon hade med sig en present. En stor chokladbjörn i guldpapper. Ett hjärta i famnen. Och ändå slutade allt i kaos.

Det var hon som tog upp det. Sin date med sitt ex. Berättade att han hade tafsat. Att han hade försökt våldta henne.

Varför? Vad var syftet? Förstod hon inte vad det skulle göra med kvällen? Eller var det medvetet? Testade hon mig?

Ville hon se hur jag reagerade om hon öppnade något sådant? Och i så fall — varför? Fanns det mer bakom? Något mer som skulle sägas, men aldrig blev sagt?

Chokladbjörnen står kvar. På hyllan i hallen. Guldpapperet är orört. Hjärtat sitter kvar mellan tassarna.

Jag rör vid den ibland. Lägger ett finger mot ytan.

Ger den en tanke. Varje gång jag går ut. Varje gång jag kommer hem. Det näst sista jag gör innan jag går. Det näst första jag gör när jag kommer tillbaka.

Det första och sista är alltid detsamma.

Jag klappar katten.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders NorenUpp ↑