Pettus Petta

När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Date

En Helt Vanlig Helg

5 september 2026 / / Inga kommentarer

Tre dygn. Ett ”Jobbar”. En date som inte skulle bli sen. Två nätter tillsammans. Och någonstans mellan frukost, en Uber och några fårskallar blev vi tillsammans. På riktigt…

– 1:a – 3:e September 2023 –

Bara ett dygn hade passerat sedan hennes spontanbesök och senaste övernattning hos mig. Med en åtföljande dag som ändå kändes som två människor som någonstans faktiskt ville någonting.

Hennes första sms kom runt 08:25. En bild. En kaffekopp. Och tillhörande ”Kaffefrukost Ha en fin dag!” Något senare kom fler bilder. Dels på buketten med höstblommor jag skickat henne. Som vanligt hade kvinnan jag nu kallade min florist, och som alltid svarade ”Hej Micke, vad ska vi skicka för fint till din kärlek idag då?”, gjort ett förträffligt jobb med buketten.

Men det kom även en bild på hibiskusen jag givit henne tidigare. Den bodde på hennes balkong. Levde och frodades. Blommade ymnigt. Jag hade undrat hur den mådde.

– Du undrade
– Kul den mår bra. Hoppas den lever länge och är fint minne
– Tack, det hoppas jag med

Det var inget konstigt med att hon vaknat sent. Hon började sent och skulle jobba kväll. Jag å min sida satt i studion. Jag följde upp sms-tråden runt 18-tiden:

– Mat, ett glas vin, filmmys, kramar, hångel, sova tillsammans… ? Valfri dag i helgen?
– Jobbar

Jo, jag visste att hon skulle jobba. Det hade hon sagt. Men hon brukade sluta någonstans mellan 19 och 21. Jag såg inte att någon sorts gemensam aktivitet skulle vara utesluten bara för att hon jobbade. Såvida hon inte började tidigt dagen efter.

Förutom hennes korta ”Jobbar” blev det tyst någon timme innan hennes nästa sms:

– Är du ute och röjer?
– Nej sitter i studion. Är du?
– Nej, jag jobbar
– Synd du inte kunde i helgen
– Jobbar ju. Vad ska du göra senare då?

Klockan hade bara blivit 19. Jag förstod inte riktigt frågan om jag ”var ute och röjde” när jag bara någon timme tidigare sagt att jag jobbade. Så jag speglade tillbaka samma fråga. Fast jag visste att hon var på jobbet. Eller i alla fall var det vad hon sagt.

Klockan blev 21. Jag satt kvar. Skickade sms:

– Älskar dig fantastiska kvinna ❤️
– Tack 🙏❤

Hennes nästa sms kom någon minut över 22. Uppenbart hade hon slutat arbetet.

– Vad har du hittat på ikväll då?
– Att älska dig
– ??
– Ja? Är du hemma nu?
– Ja Är du på bar?
– Nej
– Diskotek?
– Nej
– Då vet jag någon annan mysig plats
– Hos dig? Du vet annan mysig plats?
– Nope Du vet? Var? På någon annan plats än bar/diskotek Du brukar fira helg
– Jag älskar dig
– ❤️
– ❤️

Jag förstod inte hennes fråga. Vad jag hade hittat på ikväll. Jag satt i studion. Som så ofta annars. Och jag såg inte heller min egen fråga som särskilt konstig. Om hon hade kommit hem. Omtanke. Var hon hemma safe efter jobbet? Stockholm. 2023. En fredagskväll strax efter 22. Inte direkt en miljö jag litade på för en ensam kvinna.

Men hennes frågor var märkligare. Först hade hon frågat om jag var ute och röjde. Nu ville hon veta vad jag hade hittat på, om jag var på bar och därefter om jag var på diskotek. Det började nästan kännas som om hon försökte triangulera mig. Var jag var. Vad jag gjorde. Samtidigt som hon själv några timmar tidigare hade avfärdat helgen med ”Jobbar ju”.

Och vad var ”någon annan mysig plats”? Jag förstod inte. Hon förklarade uppenbart inte heller. Jag skickade henne en bild på oss från kvällen uppe på Fåfängan. Det var i alla fall en mysig plats för mig.

Hon skrev att jag brukade fira helg. Nej. Jag brukade sannerligen inte alls fira helg. Jag hade varit hemma i Stockholm i tre månader, och statistiskt hade jag tillbringat ungefär all den tid vi inte tillbringat tillsammans med att försöka komma till skott med att tillbringa den tillsammans.

Så vad handlade frågorna om? Var det bara nästan komiskt? Eller var det tragiskt? Dolde hon någonting och projicerade det på mig? Eller fanns det någonting helt annat som hon inte var tillfreds med? Jag kunde verkligen inte förstå sammanhanget.

Jag visste bara att kvinnan som inte kunde träffa mig under helgen ägnade en påfallande del av sin fredagskväll åt att försöka förstå var jag befann mig under min.

Jag förstod inte. Men någonting i mig ville ändå ringa henne. Det kunde bara bli ett begränsat antal utfall. Men jag tror att min huvudsakliga tanke var att understryka att jag inte ”firade helg”, utan satt hemma och jobbade.

Det blev ett bra samtal. Sådär en tjugo minuter. Vi avhandlade egentligen ingenting. Men det var ändå ett bra samtal. Hon kändes överraskad. Som om hon inte alls förväntat sig att jag skulle ringa. Som om hon förväntat sig att jag troligtvis ljög. Att jag ”firade helg på en bar eller diskotek”.

En stund efter 23, tio minuter efter att vi avslutat, kom hennes sista sms för kvällen:

– Godnatt
– God natt ❤️
– ❤️

– Lördag 2:a September –

Hennes första sms kom runt 8 på morgonen;

– Ha en underbar dag 🌞💖
– Önskar dig en fin dag! 🌹❤️

Runt 10-tiden frågade jag henne om arbetstiderna. Jag hade inte riktigt gett upp tanken på en date. Fredagens kategoriska ”Jobbar” hade trots allt inte riktigt förklarat varför en hel helg automatiskt var omöjlig.

– Jobbar du sent?
– Nej, nu
– Tidigt imorgon åxå?
– Jag ska börja nu vid 13 jobba
– Vad hittar du på ikväll då?
– Plugga
– Tänkte om jag fick bjuda påsen bit mat ute, inte sent eller så. Nåt enkelt gott billigt
– Vart hittar man sådan ställe? *
– Tänkte nån god thai runt Kungsholmen… Eller som vore gott – teriyaki Har du nåt önskemål på mat?
– Inte tänkt så mycket på det… *
– Italienskt? Da luigi har god italiensk mat
– Food truck 🤪
– Vi funderar på vilken mat en stund… funkar 19? Då blir det inte sent
– Det är ok *
– Libanesiskt?
– Nej

I en rad jobbade hon ”nu”. Klockan var 10. I nästa skulle hon börja klockan 13. Det som på fredagen hade presenterats som en ”jobbhelg” skulle dessutom plötsligt bli pluggande på lördagskvällen. På frågan om hon skulle börja tidigt på söndagen hade jag egentligen inte fått något användbart svar.

Hon lät samtidigt inte motvillig. Inte direkt undvikande heller. Men hon var inte heller entusiastisk eller särskilt samarbetsvillig. Ändå satt vi plötsligt där, utspritt över dagen, och diskuterade mat. Restauranger. Priser. Vad som var gott och vad som kanske var för dyrt. Fast den som tyckte det var dyrt inte var den som skulle betala.

Hon hade kanske inte råd. Jag påpekade att jag självklart bjöd. Som jag ansåg att man gjorde på en date när det var man själv som bjudit ut någon. Det kom ingen protest mot att jag skulle bjuda. Det kom heller ingen protest mot att själva daten var en date.

Det blev en paus på någon timme innan hennes nästa svar kom runt 17:

– Thai boat

Jag kollade Thai Boat. De hade bord. Men bara klockan 21. Plötsligt verkade hon inte ha några som helst betänkligheter beträffande tiden. Den middag som från början inte skulle bli sen kunde tydligen bli sen ändå.

Tretton minuter senare var bordsreservationen ett faktum. En lördagskväll som skulle ägnas åt att plugga hade på något sätt blivit middag på Thai Boat. Och den där jobbhelgen hade börjat anta en alltmer flexibel karaktär.

– Ska jag hämta upp dig?
– Hur då
– Bil
– Ok
– 2030?
– Blir bra
– Trevligt! Gott! Tack!
– 🙏

Jag tillbringade timmarna fram till dess med att vila lite. Sträckte på mig på soffan. Klappade katten och gjorde mig i ordning. Lite över 20 var jag klar och hade bokat en Uber.

Jag skickade henne sms:

– Hungrig?
– Ja
– Jag åxå…. Framme precis halv enligt GPS
– Toppen, kommer ut då
– 🌹

Det blev en trevlig kväll på Thai Boat. Vi gjorde oss ingen brådska. Vi blandade Vietnamese Raw Rolls med grillad biffsallad med tomat, gurka, blekselleri, lök, limejuice, chili och koriander. Fortsatte med Pad Pak och Geng Keowan, nybakat bröd och vietnamesisk öl. Vi gjorde det till ”share food”, beställde lite av varje och åt tillsammans.

Hon plockade bort blommor som prydde maten. Lutade sig fram och satte dem bakom öronen på mig. Jag förmodade att jag såg ut som en idiot, men lät henne ändå fotografera mig. Kanske just för att det var allt annat än vanligt att hon gjorde det. I alla fall sedan nästan ett år tillbaka.

Samtalet rörde sig lite varstans. Ganska allmängiltigt. Inte alls som när hon några dagar tidigare plötsligt hade besökt mig och vi hamnat i ett helt annat slags samtal. Men vi berörde ändå familjen och jag frågade hur hennes barn hade det. Kanske beskrev ”nära” samtalet bäst. Eller avspänt. Avväpnat.

Hennes hand var tillbaka i min. På bordet. Under stora delar av kvällen. Som så många gånger förr. Och det var det där speciella sättet hon hade att hålla min hand på.

Hon höll den inte bara. Hon smekte den. Inte erotiskt, utan någonting helt annat. Någonting innerligt. Någonting som för mig så tydligt signalerade längtan.

Mätta och belåtna, och ett par öl senare, hade klockan blivit sen. Som den inte skulle bli. Jag funderade en stund på hur en ”fullt uppbokad jobbhelg” plötsligt hade gett plats för en middag tillsammans på lördagen och en uppenbart ledig söndag. Exakt hur fort helgarbetspass kunde ändra sig, eller komma och gå, inom vårdyrket hade jag ingen aning om. Men det var bara en snabb, fladdrande tanke.

Vi började traska upp mot Zinken. Sakta. Höll om varandra medan vi gick. På något sätt kom vi tillbaka till hennes hyrbil, den som redan hade skapat betydligt fler frågor än en bil rimligen borde kunna göra.

Jag tror att jag frågade om hon fortfarande hade den kvar. Plötsligt berättade hon öppet och rakt att det var en privatleasing. Varifrån den var leasad och, till min stora förvåning, vad den kostade. Hon skulle ha den några månader.

Det enda obegripliga som återstod var den lilla vita lögnen om att hon inte visste vad det var för märke. ”Tror en Toyota.” Hon hade bra koll. Det visste jag. Hur och varför en Citroën plötsligt blev en Toyota vet jag fortfarande inte.

I efterhand har jag funderat på om det helt enkelt var för att jag inte skulle kunna se om den stod utanför henne eller inte. Att inte ge bort mer information än nödvändigt om var och när hon var. Men det vet jag inte säkert. Det är en gissning.

Vi kom upp till Zinken. Vi stannade till och jag tog en cigg. Sedan tog jag upp telefonen för att ordna resten av resan.

– Vill du ha en egen Uber hem, eller ska jag släppa dig på vägen?

Hon dröjde lite med svaret.

– Vi kan dela… fast… jag kan åka med hem till dig… om det är ok?

Ja. Såklart det var ok. Mer än ok. Två nätter tillsammans inom loppet av ett par dagar var mer än jag hade vågat räkna med när helgen inleddes med ett kort ”Jobbar”.

Det gjorde mig glad. Väldigt glad. Några timmar tidigare hade jag försökt få till en enkel middag som inte skulle bli sen. Nu satt hon bredvid mig i bilen på väg hem till mig.

Vi kramades i bilen. Skrattade. Skojade. Och så kom plötsligt den där lilla meningen som jag först trodde var ett skämt, men som samtidigt var så märkligt malplacerad.

Att jag var långt ifrån den sexigaste date hon haft…

Jag tog den primärt som ett skämt då. Men jag har funderat på den senare. Kanske framför allt eftersom den så småningom fick sällskap av andra saker som skulle komma att sägas. Att jag inte alls var lika fräsch som hennes ex, till exempel. En man som hade ganska många år upp på mig.

Men där och då fick det passera. Jag skojade tillbaka. Utan att trampa in på att skämta tillbaka på samma sätt, även om det hade varit ganska enkelt. Det fanns saker man kunde säga och saker man kunde låta bli att säga.

Men meningen skulle stanna kvar. Senare skulle den kompletteras med den om hennes ex. Och ännu senare skulle den gå att lägga bredvid det där hon hade sagt tidigt i vår ”relation”: ”att hon aldrig varit med om att någon inte haft tid för henne”.

Tre små meningar. Sagda vid helt olika tillfällen och i helt olika sammanhang. Jag visste inte då om de hade någonting med varandra att göra. Men långt senare skulle jag komma att fundera över varför just de fastnat.

Oavsett vilket fortsatte kvällen hemma att vara trevlig. Vi tog varsitt glas vin och satt i soffan och pratade. Samtalet var förvånansvärt likt våra första samtal. Öppet. Rakt. Nära.

Vi berörde huset hon hade skickat en länk till. Det som låg lite utanför den mellansvenska stad hon tidigare bott i. Vi pratade om seriositet, intention och sannolikheten för att hon faktiskt skulle flytta tillbaka efter bara två år i Stockholm. Det var inte längre bara en lös idé om någon okänd framtid. Hon tittade på bostäder.

Jag påpekade det ironiska i att hon funderade på att lämna Stockholm när jag precis hade flyttat hem. Att det återigen skulle bli, kanske inte 60, men i alla fall 30 mil mellan oss. Och jag var lika tydlig med den andra delen. Flyttade hon, skulle jag flytta efter. Jag hade ingen intention att förlora henne. Jag älskade henne.

Inte bara samtalet hamnade på en nivå som varit ovanlig för oss sedan jag flyttat hem igen. Kvällen som sådan var märkligt lik alla våra kvällar tillsammans när hon hälsade på mig på gården. Samma självklarhet. Samma närhet. Och den slutade på samma sätt.

Jag lade mig först och väntade på henne. Hon stod vid sin sida av sängen och klädde av sig. Sa ett tyst ”släck”. Som jag, precis som alltid, ignorerade.

I stället betraktade jag henne. Sa ett lika tyst ”Gud vad du är vacker”. Hon fnös lite. Svarade ”ganska vanlig” och kröp ner.

Jag släckte. Vi drogs ännu en gång sådär magnetiskt till varandra. En obeskrivlig närvaro. En obeskrivlig närhet.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade. Sked. Min hand på hennes ena bröst.

Det sista hon sa var ett tyst att hon skulle jobba i morgon. Men började sent.

– Söndag 3:e September –

Jag vaknade först. Som vanligt. Av min förbannade hosta. Som vanligt. Jag tassade upp, stängde till sovrummet, gick ut på verandan och tog en cigg. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle krypa ner hos henne igen, men hur mycket jag än ville det så ville jag inte väcka henne.

Så småningom kom hon tassande. Hon var märkbart sur. Men hon uttalade inte att det var för att jag hade väckt henne. Jag förstod det ändå. Så det var i alla fall en morgon jag slapp höra att ”vi inte kunde sova tillsammans på grund av alla mina fel”.

Alltid något. Alla sådana uttalanden från henne hade en förmåga att sätta sig som en kniv i magen. Inte för att hon nödvändigtvis menade dem så, men det hjälpte föga när de väl hade landat. ”Min hosta gjorde att vi inte kunde sova.” Det var ju dessutom sant. Jag hostade.

Problemet var bara att sanningen skapade sin egen lilla maskin. Jag blev ledsen. Fick ångest över att någonting ännu en gång skulle vara över innan det ens hade hunnit börja. Jag gick ut och rökte för att lugna mig. Hostade mer. Och kunde åtminstone konstatera att människan ibland är en synnerligen effektiv konstruktör av sina egna cirkelbevis.

Vi gjorde frukost tillsammans och åt på verandan. Fortsatte samtalet ungefär där det hade slutat kvällen innan. Om eventuella flyttar. Om att ingenting var bestämt. Men jag påpekade igen: jag följer efter. Jag kan jobba med det jag gör precis varifrån som helst.

Samtalet kom in på vad det faktiskt skulle innebära för mig. Att ännu en gång lämna min bästa vän, mina vänner och min hemstad. Jag hade precis kommit tillbaka. Tre månader tidigare hade Stockholm varit målet efter år av att bo någon annanstans, och nu satt jag på verandan och diskuterade möjligheten att packa ihop skiten igen.

Märkligt nog var det inte den delen som bekymrade mig särskilt mycket. Jag kunde arbeta varifrån som helst. Vänner gick att hälsa på och Stockholm stod sannolikt kvar även om jag lämnade stan en gång till. Hon var betydligt svårare att ersätta.

Så jag sa det igen. Flyttade hon, följde jag efter. Men jag bad henne också, försiktigt, att överväga att involvera mig i sina planer. Inte be om lov. Inte låta mig bestämma. Bara prata med mig om ett liv som, om hon fortfarande ville ha mig i det, rimligen också skulle påverka mitt.

Plötsligt började hon gråta.

Hon svarade inte på varför. Inte heller på vad det rörde sig om. Jag visste att jag inte hade sagt någonting fel. Så för en gångs skull frågade jag inte vad jag hade gjort.

Det var tyst en stund. Jag kramade om henne.

– Jag älskar dig…

Hon sa det inte lika ofta som förr. Kanske var det därför jag hörde det tydligare när det väl kom. Det var ett mycket tyst ”jag älskar dig”, nästan för litet för den stora verandan och hela den där märkliga morgonen. Men det kändes som om det kom från djupt inom henne.

Det var kanske inte många decibel. Men det vägde desto mer.

Jag skulle åka och hälsa på fårskallarna. Det var en sådan söndag. Jag beställde en Uber till henne och följde henne ut till parkeringen. Appen sa tre minuter. Vi höll om varandra. Pussades. Jag tackade henne för vår date. För att hon tagit sig tid. För samtalet. Sa att jag älskade henne.

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag formulerade mig. Det stör mig lite. Man tycker att hjärnan kunde bemöda sig om att arkivera ordagrant vad man säger när man står på knä framför kvinnan man älskar, men min hjärna har alltid haft en något egensinnig uppfattning om vad som är viktigt att spara.

Appen sa i alla fall en minut. Så någonstans mellan ett digitalt meddelande om en annalkande Uber och en bil som snart skulle svänga in på parkeringen ställde jag mig på knä. Konsensus blev att jag bad henne om att vara tillsammans. På riktigt. Och att det också innebar att sluta säga att hon var singel om andra män frågade.

Hon sa ja.

Ubern kom. Vi kysstes.

Ubern åkte.

Med henne.

Senare, trots att hon var på arbetet och jag körde de 15 milen till fårskallarna, fortsatte samtalet att leva i telefonerna. Inte något stort samtal. Snarare den där lågmälda sortens kontakt som hade varit så självklar mellan oss förr. Bilder. Hjärtan. Små frågor. Små svar. Sådant som egentligen inte berättar särskilt mycket för någon utomstående, men som kan berätta nästan allt för de två som skickar dem.

När jag skrev om saker jag tänkte förändra hejade hon på mig. När jag skrev ”Mvh /din pojkvän” svarade hon med ett hjärta. När jag återigen skrev att jag inte skojade om flytten svarade hon ”Tror på dig”. Och när jag var på väg till fårskallarna frågade hon när jag skulle dit och bad mig köra försiktigt. Det var ingen stor kärleksförklaring. Det var nästan bättre än så. Det var vardag.

Bilder skickades fram och tillbaka under eftermiddagen. Små emojis. Ett hjärta här och ett där. Och framåt kvällen var det hon som frågade om det hade gått bra hos bääsarna. Jag skrev att jag saknade henne och tänkte på henne. Senare skrev jag att jag hade funderat massor, och hon nöjde sig inte med ett artigt svar utan frågade vad jag hade funderat på. När mitt svar blev undvikande frågade hon igen.

Det var egentligen en märkligt odramatisk fortsättning på något som bara några timmar tidigare hade varit ganska stort. Jag hade stått på knä på en parkering och bett kvinnan jag älskade att vara tillsammans med mig. Hon hade sagt ja. Sedan åkte hon till jobbet och jag till fårskallarna, och livet fortsatte som om människor gjorde sådant här varje söndag.

Ingen fanfar. Ingen orkester. Bara två telefoner som fortsatte plinga på varsitt håll.

Så småningom kom jag hem igen. Så småningom kom hon hem igen. Dagen som börjat med hennes irritation, fortsatt med tårar på verandan och ett ja på parkeringen gled över i en helt vanlig söndagskväll.

Lite över 23 avrundades det hela med hennes:

– 😘 Sov gott! 💖
– Sov gott älskar dig ❤️❤️❤️

Lika För Lika

7 juli 2026 / / 3 kommentarer

Det svåra var aldrig svaren. Utan att hon svarade på andra frågor än jag ställt…

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

Jag älskade vakna med henne. Jag kan inte svara för andra. Men för mig är det viktigaste inte hur det känns att lägga sig med någon. Utan hur det känns att vakna. Med henne hade varenda morgon varit en ynnest.

Vi drack kaffe. Vi kramade om varandra. Hon sa att hon älskade mig. Till min stora lycka. Hon vinkade av mig. När jag kom hem skickade jag henne sms;

– Tack för en fin kväll ❤️🙏🏻
– Tack själv 😘
– Älskar dig ❤️🌹
– ❤️

Vänta! Stopp!

Jag hade precis börjat skriva ännu ett kapitel. Jag hade tagit mig in i det andra av våra fyra år tillsammans och gjorde som jag alltid gjorde. Jag plockade fram dagboken. Mina anteckningar. Sms:en. Jag läste igenom veckan en gång till för att kunna skriva om den.

Men den här gången hände något oväntat. Jag läste plötsligt inte sms:en som mig själv längre. Jag läste dem som en läsare.

Jaha. Ja. Dom bråkar igen. Om samma sak. Men jag hänger inte med. Hon gör slut? Men dom var ju inte tillsammans? Eller var dom det? Hur ska hon ha det?Jag begriper inte hur hon har lyckats snurra till det. Vad fasen betyder ”Nästan monogam”? Snart är hon väl ”Nästan gravid” dessutom… Men vänta! Dom är på date. Men bara om han inte säger att det är en date. Då går hon med på det. Varför går han ens med på att gå på date med någon som bara går på date om han inte säger att det är en date? Dessutom någon som sätter sig på dom höga hästarna att ”hon går med på en date”? Anser hon att hon är en pokal? Dom sover ihop. Igen. Hon påstår dom datear. Exklusivt. Är tillsammans. Nu ska hon äntligen sluta säga hon är singel om andra män frågar. Men vänta lite. Hon vill inte ha en sexuell relation. För att? Hon vill ha en platonisk relation Eller vill hon bara att han inte ska skaffa någon ny relation? Eller har hon lyckats ”dra på sig något” med allt sitt strul? Som hon inte vill han ska märka? Jaha. Sms igen. Hon skickar hjärtan. Men nu gör hon slut. Samma dag? Fast? Dom var ju inte tillsammans? Och då ger han henne blommor? Igen? Nu byter hon jobb. Igen? Hur fasen orkar han? Jag får bläddra tillbaka…

Det hade kunnat bli så. Ännu en vecka som dom såg ut för mig. Ibland obegripliga. 7 kapitel.

Så. Jag funderade. Jag funderade mer. Och kom fram till – detta behöver, som så många andra obegripliga mekanismer. En manual. Eller i alla fall någon sorts heads up. Eller en analys? En förklaringsmodell?

Låt oss. Med detta sagt. Starta om kapitlet;

– 6:e – 13:e Augusti 2023 –

När jag nu läser sms:en från den veckan reagerar jag faktiskt inte på det jag trodde att jag skulle reagera på. Jag ser inte en man som gång på gång frågar samma sak av svartsjuka.

Jag ser två människor som pratar om två helt olika relationer, utan att någon av dem riktigt förstår att den andre redan befinner sig i en annan verklighet. Det är nog därför vi aldrig lyckades prata färdigt. Vi diskuterade samma ord, men inte samma betydelse.

Det märkliga är att veckan egentligen börjar väldigt fint. Vi har sovit tillsammans. Hon tackar för kvällen. Jag tackar för kvällen. Jag säger att jag älskar henne. Hon svarar med ett hjärta. Vi pratar om Kulturfestivalen. Om att gå dit tillsammans. Jag frågar om hon vill gå på bio. Jag lagar mat åt henne och åker dit med den. Köper blommor. Föreslår promenader.

Jag försöker hela tiden flytta relationen mot något som liknar ett vanligt liv. Inte stora romantiska gester. Bara vardag. Precis den vardag jag egentligen trodde att båda längtade efter.

Det är också därför jag reagerar så annorlunda idag när jag kommer fram till sms:et där jag frågar om vi fortfarande dejtar exklusivt. Då upplevde jag nog att jag bara ställde ännu en fråga. Idag ser jag att det egentligen är första gången jag försöker förstå vilken relation vi faktiskt lever i. Jag frågar inte om hon har någon annan. Jag frågar vilka regler som gäller för oss. Det är en avgörande skillnad. Jag försöker inte ta reda på vad som hänt. Jag försöker förstå hur vi ska leva.

Hennes svar säger mig egentligen ganska mycket. Inte bara det hon faktiskt skriver. Utan det hon inte skriver. Jag ger henne egentligen möjligheten att svara väldigt enkelt. ”Det är vi.” Eller ”Ja, vi dejtar exklusivt.” Men det svaret kommer aldrig.

Istället skriver hon att hon inte har något annat på gång. För mig är det ett helt annat besked. Det beskriver nuläget, inte relationen. Hon säger egentligen bara att det inte finns någon annan just nu. Hon säger inte att vi är ett par. Hon säger inte att vi har valt varandra. Hon säger inte att vi är exklusiva därför att det är vi.

Och där händer något som jag inte tror hon uppfattar. Jag accepterar hennes definition. Inte därför att jag egentligen vill leva så. Utan därför att jag inser att om det är hennes modell, då måste den också bli min. Om relationen inte definieras av att det är vi, utan av att ingen annan finns just nu, då tänker jag leva efter exakt samma princip.

Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin av det hon skapar tvingar mig dit.

Det är därför jag säger att hon måste säga till om det förändras. Inte i första hand för hennes skull. För min. För då vet jag vad jag ska göra. Om hon börjar leva efter andra premisser tänker inte jag fortsätta leva efter de gamla utan att ens veta om det. Jag tänker agera utifrån samma verklighet som hon.

Inte för att jag vill. Utan för att symmetrin, konsekvensen av asymmetrin hon skapar, tvingar mig dit.

Det är egentligen där ”lika för lika” föds. Inte som ett krav på henne. Inte ens som en överenskommelse. Utan som ett beslut hos mig. Jag kommer inte leva efter en annan definition av relationen än den hon själv väljer. Väljer hon en modell där förändringar ska berättas innan de sker, då gäller det också mig.

Väljer hon en modell där vi faktiskt är ett par, då gäller det också mig. Men det kommer aldrig att finnas en relation där hon lever efter en uppsättning regler och jag efter en annan.

När hon sedan skriver att hon säger till innan händer något viktigt. Jag svarar direkt: ”Toppen!” Diskussionen är egentligen slut från min sida. Inte därför att jag fått ett löfte om evig kärlek, utan därför att jag tror att vi nu äntligen har samma spelregler. Jag tror att vi kommit överens om något mycket större än just den här dagen. Om någon av oss ändrar sig, då säger vi till innan. Inte därför att den andre kräver det. Utan därför att båda har rätt att leva utifrån samma verklighet.

Sedan kommer ett av de mest avslöjande ögonblicken i hela veckan. Hon skriver att jag kanske får en date. Med någon annan. Att jag får göra som jag vill. Då svarar jag inte med att säga vad hon får eller inte får göra. Jag svarar genom att beskriva hur jag själv kommer att agera. Om jag ändrar mig säger jag till innan jag öppnar mig för någon annan.

Jag skriver nästan ordagrant att jag kommer säga till innan jag inte längre vill med henne. Först därefter skulle jag vara öppen för någon annan. Jag använder mig själv som exempel. Jag försöker aldrig skapa en regel bara för henne. Jag försöker skapa samma regel för oss båda.

Det är först nu flera år senare som jag inser vad som egentligen händer där. Mellan raderna sätter jag press på hela hennes modell. Inte genom krav. Inte genom kontroll. Utan genom symmetri.

Om jag öppet berättar hur jag själv kommer att bete mig blir nästa fråga nästan omöjlig att undvika. Gäller samma sak åt andra hållet? Är det samma princip som ska gälla för dig? Jag säger aldrig de orden rakt ut. Jag behöver inte. De finns redan där mellan raderna.

Det märkliga är att hon nästan aldrig svarar på just den frågan. Hon svarar nästan alltid på situationen. Jag pratar om reglerna. Hon pratar om nuläget. Jag försöker förstå hur relationen ska fungera. Hon beskriver hur den fungerar just nu. Det ser nästan ut som om vi är överens.

Men när jag läser sms:en idag ser jag att vi faktiskt pratar om två helt olika saker. Jag försöker skapa något som ska hålla även den dag verkligheten förändras. Hon verkar betydligt mer bekväm med att beskriva verkligheten sådan den råkar vara just den dagen.

Det är därför samma konflikt kommer tillbaka om och om igen. Inte därför att någon av oss är trög. Inte därför att någon glömmer vad den andre sagt. Utan därför att frågan aldrig riktigt besvaras på den nivå där jag ställer den. Jag vill veta vilken relation vi bygger. Hon svarar hur relationen ser ut just nu. Det är två olika samtal som råkar använda samma ord.

Samtidigt fortsätter vi leva som ett par.

Vi äter middagar tillsammans. Jag levererar hemlagad mat till henne. Vi sover tillsammans. Jag ger henne blommor. Hon tackar för blommorna. Hon skickar hjärtan. Hon säger att hon tänkt på mig. Vi skämtar om mat, om katter och planerar gemensamma aktiviteter på Kulturfestivalen.

Allting ser ut som en relation. Det är just därför min fråga aldrig försvinner. För handlingarna säger en sak, medan definitionen fortfarande känns ofärdig. Jag försöker få de två att bli samma verklighet.

När jag längre fram i veckan skriver att jag kanske först nu förstår att hon faktiskt såg sig som singel under månader då jag själv levde monogamt, tycker jag fortfarande att det är ett av de viktigaste sms jag någonsin skickat.

Jag anklagar henne egentligen inte. Tvärtom. Jag försöker förstå hur två människor kan ha levt i samma relation och ändå haft två helt olika kartor över den. För mig betydde övernattningar, middagar, hjärtan och orden ”jag älskar dig” att vi fortfarande var ett par.

När jag läser hennes svar idag inser jag att hon kanske levde efter en helt annan definition.

Det gör också att jag ser mina egna sms på ett nytt sätt. Jag försöker egentligen inte vinna en diskussion. Jag försöker skapa ett gemensamt golv att stå på. Ett golv där samma regler gäller för oss båda. Där ingen behöver fundera över vad den andre egentligen menar.

Där ingen behöver upptäcka i efterhand att spelreglerna varit olika hela tiden. Jag inser idag att nästan varje sms jag skriver under den här veckan egentligen handlar om just det. Inte om svartsjuka. Inte om kontroll. Utan om symmetri.

Det är därför jag idag tror att våra största konflikter aldrig handlade om andra män. De handlade om att jag försökte bygga en relation där samma ansvar, samma öppenhet och samma lojalitet skulle gälla åt båda håll.

Hon svarade sällan nej. Men hon tog heller aldrig riktigt steget in i den symmetrin. Och kanske var det just där den verkliga konflikten låg. Inte i vad någon av oss gjorde. Utan i att vi försökte leva tillsammans utifrån två olika definitioner av vad en relation faktiskt är.

Om det var avsiktligt eller oavsiktligt att hon hela tiden sökte en asymmetri där hon kunde behålla friheten, samtidigt som hon också ville behålla tryggheten, vet jag faktiskt inte. Om det var medvetet. Om det bara var hennes sätt att fungera. Eller om hon själv aldrig såg det. Det kan jag fortfarande inte svara på.

Jag vet däremot vad jag själv gjorde. Jag lät det hända. Eller kanske mer korrekt; jag lät det fortsätta. Inte därför att jag tyckte det var rimligt. Inte därför att jag accepterade det. Utan därför att jag älskade henne. Därför att jag åtrådde henne. Därför att jag hela tiden hoppades att nästa samtal skulle bli det sista. Att vi till slut skulle landa i samma definition av relationen.

Men samtidigt gjorde jag ju inte det. Jag fortsatte att sätta press på asymmetrin. Inte genom ultimatum. Inte genom hot. Utan genom att hela tiden försöka återställa symmetrin. Lika för lika. Samma regler. Samma verklighet. Samma ansvar.

Och kanske var det just där loopen fick sin näring. Hon fortsatte att glida undan den fulla symmetrin. Jag fortsatte att försöka föra tillbaka relationen dit. Ingen av oss gav egentligen upp. Och därför fortsatte också samma fråga att komma tillbaka, om och om igen.

Det sagt. Låt oss vandra vidare in i veckan 6-13/8 2023.

Vad som hände. Vad som sades.

Boule & Berså

6 juli 2026 / / 12 kommentarer

Vi hann nästan bli vi igen. Under en cykeltur…

– 5:e Augusti 2023 –

Dagen efter mitt sena spontanbesök, började med sms, 09:55, från henne;

– Hoppas att du har vilat ut dig nu
– Hoppas detsamma ❤️
– Tack 
– Det var skönt sova med dig
– Tack 
– Ka?
– Ja, det var skönt när du sov
– Det var inte min fråga 

Noll känsloyttringar. Noll. Inga. Och inte ens på en rak fråga – ”Ka?” (detsamma). Utan då en syrlig ”det var skönt när jag sov”.

Jag undvek att låta hennes känslokyla slå tillbaka. Speglad. Även om det hade varit rättmätigt – lika för lika. Utan undantag.

Dagen gick. Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag gjorde som jag gjorde. Egentligen kan jag inte motivera det. Det fanns ingen plan. Ingen strategi. Bara en känsla av att jag inte ville låta morgonens märkliga sms bli det sista mellan oss den dagen.

Klockan hade hunnit bli ett. Jag satte mig i bilen och åkte in mot city. Strax innan hennes hus låg blomsterhandeln. Jag stannade till, gick in och bad om de vackraste rosor de hade. Det slutade med tjugofem långskaftade röda rosor. Tvåtusen kronor. Jag betalade, gick tillbaka till bilen och körde de sista hundra meterna fram till hennes hus.

Jag satte mig på gräsplätten utanför. Rosorna låg bredvid mig. Det hela var egentligen en chansning. Jag visste inte ens om hon var hemma. Jag tog upp telefonen och ringde. Hon svarade nästan direkt.

– Det sitter en mystisk man på er gräsmatta…

Jag såg gardinen röra sig. Hon stod där bakom och tittade ner på mig. Jag log lite för mig själv, la på och väntade. Det tog ungefär tre minuter innan porten öppnades. Hon kom ut, gick över gräsmattan och stannade ett par meter framför mig. Blicken gick direkt till rosorna.

– Har du köpt rosor?
– Ehh… ja…
– Jaha. Till vem har du köpt rosor då?
– Min date…
– Jasså? Ska du gå på date?
– Det vet jag inte…

Det blev tyst mellan oss. Hon satte sig ner på gräset. Om hon redan då förstod att rosorna var till henne vet jag inte. Jag tror det. Samtidigt hade jag faktiskt varken sagt det eller räckt över dem. Rent tekniskt kunde de fortfarande vara till någon annan.

Hon tittade på buketten en stund.

– Dom är i alla fall väldigt vackra.
– Ja verkligen. Jag bad om dom vackraste.
– När vet du om du ska gå på date då?
– Senare…

Det blev tyst igen. Jag tittade på henne. Hon tittade tillbaka. Sedan frågade jag det jag egentligen åkt dit för att fråga.

– Vill du gå på date med mig?

Hon svarade direkt.

– Ja det kan jag göra.

Inte ”gärna”. Inte ”det vill jag”. Bara ”kan”. Jag registrerade ordvalet, men orkade inte analysera det. Jag var för glad över att svaret trots allt var ja. Jag räckte fram rosorna.

– Ja… då är dom till dig…

Jag fick en ganska distanserad kram. Inte direkt någonting som harmoniserade med ”min pojkvän som jag äntligen uttalat relationen till dyker upp på min gräsmatta med 25 röda långskaftade rosor och vill bjuda på date åh så lycklig jag är-kram”.

Jag åkte hem igen. Vi hördes senare under eftermiddagen via sms och bestämde tid. Jag ställde bilen utanför hennes hus ungefär fem minuter innan vi sagt. Sedan beställde jag en Uber. Några minuter senare öppnades porten och hon kom ut.

Inte heller den här gången kom någon varm kram.

Det var någonting med henne som kändes annorlunda. Jag hade svårt att sätta fingret på vad. Det var fortfarande hennes stil. Fortfarande hon. Men samtidigt inte riktigt. Som om någon skruvat åt allting ett halvt varv. Mindre konstnärligt. Mer kontrollerat.

Hon hade klänningen jag köpt till henne några månader tidigare. Den svarta med de små lila och blå hjärtana. Ovanpå den en orange skinnjacka. Håret var uppsatt. Sminkningen var annorlunda. Inte hårdare. Inte fulare. Bara… inte gjord för att vara mjuk. Inte gjord för en romantisk kväll. Snarare för att signalera någonting annat. Officiell. Stram.

Det var nästan som om hon tagit på sig en rustning.

Vi satte oss i Ubern och åkte iväg.

Jag hade tänkt tillbaka på Boule Bar. Hur roligt vi haft där. Hur enkelt allting varit. Jag tänkte att det kanske inte behövde vara svårare än så. Samma idé. Samma känsla. Samma två människor. Bara ett annat ställe.

När chauffören till slut hittade rätt steg vi ur bilen och gick den sista biten mellan husen.

Boule Och Berså.

Ett underbart litet ställe precis vid vattnet. Enkelt. Avslappnat. Hamburgarna grillades utomhus. Det luktade sommar. Maten var billig men riktigt bra. Deras hemgjorda dippsås var fullständigt fantastisk. Hon tog extra pommes. Jag en pita.

Jag minns fortfarande hur vacker kvällen var. Eller kunde ha varit.

Vi åt. Vi pratade. Eller rättare sagt – vi försökte prata. Men det var inte alls samma kvinna som jag blivit kär i där ute på gården några månader tidigare. Värmen fanns inte där. Inte glädjen heller. Det som mötte mig var någonting helt annat. Ett sätt att röra sig. Ett sätt att titta. Ett sätt att svara. Som om allting behövde hållas på armlängds avstånd.

Någon sorts nonchalans.

Någon sorts arrogans.

Någon sorts distansering.

Det var svårt att sätta ord på det. Hon var fortfarande samma människa. Samma röst. Samma ansikte. Samma skratt, när det väl kom. Ändå var det som om någonting mellan oss hela tiden stod i vägen. Som om platsen inte var fin nog. Som om kvällen inte var tillräckligt bra. Som om ingenting riktigt dög.

Klockan närmade sig sju. Solen sken fortfarande från en klarblå himmel. Luften var varm. Vattnet låg nästan spegelblankt. Det var en sådan där svensk sommarkväll som egentligen gjorde allt arbete själv. Vacker. Lugn. Behaglig. En kväll som nästan bad två människor att tycka om varandra.

Den kunde ha blivit precis så.

Istället återkom samma antydningar om och om igen. Att vi inte fungerade. Att vi kanske inte borde vara tillsammans. Att det fanns någonting mellan oss som inte gick att komma runt. Inte sagt rakt ut. Men tillräckligt tydligt för att hela tiden ligga där under samtalet.

Till slut hade hon ingen lust att spela boule längre. Vi reste oss när vi ätit klart. Började gå.

Boule Och Berså låg verkligen lite kringelkrok. Vi irrade oss fram mellan husen innan vi till slut hittade rätt väg ut. När vi kom fram till uppfarten mot Fåfängan stannade jag och tittade upp mot berget.

– Har du varit uppe på Fåfängan?

Hon skakade på huvudet. Det hade hon inte.

Solen stod precis rätt. Klockan också. Det var en sådan där kväll då man nästan känner att man kommer att ångra sig om man inte tar den lilla omvägen. Vi började gå uppför backen tillsammans. Sakta. Steg för steg.

När vi kom upp till toppen möttes vi av en oväntad syn. Restaurangen var stängd. Kanske nedlagd. Jag stod en stund och tittade på byggnaden och kom att tänka på tonåren. Första fyllan. Beyaz. Det billigaste vinet som gick att få tag på. Köpt av någons storebror. En helt annan tid. Ett helt annat liv.

Vi gick vidare och hittade den bästa bänken på hela Fåfängan. Där satt vi. Waldemarsudde låg rakt framför oss. Söders siluett bredde ut sig åt vänster. Vikingterminalen låg kanske femtio meter nedanför det branta berget. Längre bort Kastellet. Och mitt i alltihop Stadshustornet, inramat av den djuporange kvällssolen. Himlen var nästan helt klar. Bara några tunna molnstråk hade letat sig fram.

Hon flyttade sig lite närmare. Jag tog hennes hand. Efter en stund lutade hon huvudet mot min axel. Vi sa nästan ingenting. Det behövdes inte. Jag tog en selfie på oss. Sedan en till. Plötsligt började hon fåna sig. Skratta. Ett riktigt skratt. Som om någon långsamt lyfte av henne den där rustningen hon burit hela kvällen.

Jag minns fortfarande klockslaget.

21:30.

Hon lade armarna om mig. Vi satt kvar tysta och tittade ut över Stockholm. Solen sjönk långsamt bakom staden. Från ingenstans, nästan viskande, kom orden.

– Jag älskar dig…

Vi satt kvar en stund till innan vi reste oss. Solen hade försvunnit bakom horisonten och kvällsluften hade blivit svalare. Vi började gå nedför berget mot Danvikstull. Efter en stund tog jag upp cigaretterna och tände en.

Hon tittade på mig direkt.

– Du skulle ju sluta röka!?

– En cigg…?

– Nej!

Jag stod kvar någon sekund, tittade på paketet i handen och kastade sedan hela paketet över broräcket. Tog 1 minut så fick jag panik. Inga cigg.

– Det där var kanske förbannat korkat gjort? Undrar om man kan klättra ner?

Hon gav mig en blick. Himlade med ögonen.

Där stod de igen. De pistagefärgade elcyklarna.

Vi tittade på varandra, log lite och tog varsin. Det hade nästan blivit en liten tradition. Så fort vi fick chansen hamnade vi på de där cyklarna igen.

Vi rullade ut på Folkungagatan. Hon körde precis som vanligt. PRecis som när vi första gången upptäkt och utforskade cyklarna. Som en biltjuv. Ju fler människor det blev, desto mindre verkade hon bry sig. När vi närmade oss Medborgarplatsen började jag bli orolig på riktigt. Bussfiler åt alla håll. Fulla människor som vinglade rakt ut i gatan utan att se sig för. Cyklar. Bilar. Taxi. Ett fullständigt kaos. Stockholmslördag indränkt i idioter indränkta i alkohol.

Jag lade mig framför henne. Inte för att visa vägen. Snarare för att försöka skydda henne lite. Samtidigt tittade jag nästan mer bakåt än framåt. Hon verkade däremot inte bekymra sig det minsta. Hon skrattade högt, väjde för människor i sista sekund och körde någon sorts halv slalom mellan hinder som knappt fanns. Som ett barn. Ett glatt barn. Som skrattade. Nästan utmanade. Utan några som helst tankar på konsekvenser.

En kvinna så totalt olik den som kommit ut iförd rustning.

Det blev inte direkt lugnare när vi kom till Götgatsbacken. Där slog vi av på farten och rullade långsamt sida vid sida. Vi diskuterade om man egentligen fick cykla på gågatan. Hur reglerna fungerade. Vem som egentligen hade företräde. Ett fullständigt vardagligt samtal som på något märkligt sätt kändes väldigt fint just då.

Efter ett mindre labyrintspel genom Slussen lyckades vi till slut hitta rätt väg mot Stadshuset. Fingrarna började bli kalla av fartvinden och kvällsluften. Vi ställde tillbaka cyklarna och fortsatte till fots längs Norr Mälarstrand.

Vi höll handen.

Vi gick långsamt.

Vi pratade.

Om allt.

Om ingenting.

Klockan närmade sig midnatt när vi passerade Mälarpaviljongen. Vi gick in och fick ett bord omgivet av blommor, precis vid vattnet. Stockholm låg nästan spegelblankt omkring oss. Jag beställde en öl. Hon ett glas vin.

Vi fortsatte promenaden. Hornsbergs Strand började breda ut sig framför oss. Restaurangerna låg tätt längs vattnet. Jag kommenterade att området blivit riktigt restaurangtätt och pekade på ett ställe som såg trevligt ut.

Hon tittade dit.

– Där har jag varit.

– Jaså?

Jag tittade på henne.

– När då?

– Med vem?

Hon släppte min hand.

– Ska du börja älta är det ingen idé!

Jag blev nästan förvånad över reaktionen.

– Älta? Jag bara frågade. Det är ju ett ganska udda ställe att bara råka hamna på. Och du sa ju tidigt att du egentligen ville träffa någon som bodde på Kungsholmen. Jag undrade bara om det var en date. Varför inte bara säga det i så fall? Jag har inga problem att säga ”jag var där på en date för tre år sedan” om det var så.

Hon svarade inte på frågan.

Istället bytte hon samtalsämne.

Jag lät det vara. Vi fortsatte gå. Men tanken lämnade mig inte riktigt. Om det bara hade varit en gammal date, varför inte säga det? Varför blev en så enkel fråga plötsligt någonting som behövde undvikas? Och om hon faktiskt försökte dölja den, varför? Berodde det på att den mannen fortfarande fanns kvar någonstans i hennes liv?

Det där är en märklig punkt i en relation.

Den punkt där bristen på öppenhet börjar skapa fler frågor än själva sanningen sannolikt någonsin hade gjort.

Vi fortsatte hemåt mot hennes lägenhet. Samtalet gled tillbaka till restauranger igen. Vi kom in på Thai Boat. Jag konstaterade att jag inte varit där på många år och frågade om hon hade varit det.

Det hade hon.

Det var då en annan tanke började ta form.

Under sina två år i Stockholm verkade hon ha hunnit med en anmärkningsvärd mängd platser. Restauranger. Museum. Utflyktsmål. Romantiska miljöer. Upplevelser. Sådant som de flesta arbetar av under ganska lång tid.

Tempot var nästan… turistiskt.

Jag gick bredvid henne och försökte förstå bilden som växte fram.Handlade det bara om en ovanligt stor nyfikenhet på hennes nya hemstad? Eller hade hon upplevt allt detta tillsammans med ett stort antal olika män?

Jag var tillbaka där igen.

Mannen Som Försvann. Kompisen Utan Namn. Mannen som, enligt henne själv, hört av sig precis när vi träffats och ville fortsätta datea henne. Promenad-daten. Mannen som velat titta på när hon hade sex med andra män. Väninnan hon pratat ”gruppsexbåt” med och om dom skulle besöka den. Och hennes plötsliga diskussion om Nose Hook.

Det var egentligen två helt olika spår som hela tiden började flyta ihop.

Det första handlade om sådant som bara dök upp. Eller snarare – sådant som egentligen inte bara dyker upp. Nose Hook är inte ett samtalsämne som uppstår ur tomma intet. Inte heller gruppsexbåtar. Sådana saker kommer nästan alltid någonstans ifrån. Från ett samtal. En upplevelse. En människa. Ett sammanhang. Jag försökte förstå varifrån.

Det andra spåret handlade inte om omfattningen. Den var egentligen inget problem. Alla människor har ett liv före en relation. Alla människor har ett förflutet.

Problemet uppstår först när man samtidigt börjar signalera att vissa delar av det förflutna av någon anledning inte får nämnas. När enkla frågor möts av tystnad. Eller av ett snabbt ämnesbyte. Då förändras själva frågorna.

Inte därför att historien i sig blir större. Utan därför att bristen på öppenhet får den att kännas större.

Jag var tillbaka vid hennes ord från långt tidigare. Att hon egentligen velat träffa någon som bodde på Kungsholmen. Nu gick vi just där. På Kungsholmen. Hon hade varit här tidigare. På restauranger. På platser. Men vissa av dem ville hon plötsligt inte berätta om.

Varför? Jag hade själv gjort precis tvärtom.

Jag hade varit väldigt tydlig med att jag hade ett förflutet. Inte därför att jag tyckte det var viktigt att redovisa gamla relationer. Utan därför att jag ville göra motsatsen till att skapa frågetecken. Jag ville understryka en enda sak.

This was.

Inte this is.

Det fick mig att tänka på ett ex femton år tidigare.

Hon var ganska ung när vi träffades. En kväll bestämde hon sig för att ha vad hon själv kallade an evening of confessions. Hon berättade saker som hon burit på länge därför att hon skämdes över dem. En semester i Magaluf med tre kompisar. Samma dusch som två killar. Topless på ett skumparty. Sex i en taxi. Kort sagt fyra nittonåringar som för första gången upptäckte världen utan vuxna omkring sig.

Jag minns att jag bara skrattade

– Jaha… var det där ditt livs stora bekännelse?
På turné hade det där räknats som en ovanligt slow weekend.

Vi kom hem till henne sent den kvällen.

Vi satte oss i soffan. Drack te. Pratade vidare. Pussades. Kramades. Kvällen hade blivit lugn igen. Den där märkliga pendlingen mellan närhet och avstånd som följt oss under hela dagen verkade för stunden ha stannat upp.

Efter en stund reste hon sig, klädde av sig och tog på sig morgonrocken jag gett henne tidigare under året.

Lexington.

Hon vände sig mot mig.

– Vill du sova över?

Jag svarade ja.

När vi lagt oss låg vi tätt omslingrade. Hon hade trosorna på sig. Jag uppfattade det direkt som en markör. Ett tyst sätt att säga att kvällen slutade där. Inga ord behövdes. Jag förstod precis vad hon menade.

Och jag respekterade det.

Ändå fanns det två röster inom mig.

Den ena ville ta ett steg tillbaka. Skydda sig lite. Markeringen gjorde ont, även om jag accepterade den. Den andra brydde sig inte om det. Den var bara tacksam över att få ligga där. Att få somna tätt intill henne. Att få känna hennes armar omkring mig, även om det bara var just så långt hon ville släppa in mig den kvällen.

Jag tror att det var samma del av mig som senare skulle låta allting gå alldeles för långt. Den del av mig som accepterade nästan vilka villkor som helst, bara för att få stanna kvar en stund till. Den del av mig som blev tacksam för det lilla, därför att den hela tiden var rädd att förlora även det.

Hade jag då vetat det jag vet idag. Hade jag fortfarande valt samma väg?

Sedan fanns den där andra tanken som inte riktigt ville lämna mig. Hur enkelt allting egentligen hade varit under de där timmarna. Vi hade promenerat genom Stockholm. Ätit hamburgare vid vattnet. Åkt elcykel. Suttit på Fåfängan och sett solen gå ner. Hållit handen. Skrattat. Pratat. Det var inga märkvärdiga saker. Tvärtom. Nästan allting vi gjort hade varit fullständigt vardagligt.

Det slog mig hur lite som egentligen krävdes. Nästan ingenting hade kostat pengar. Nästan ingenting hade krävt planering. Det hade bara handlat om att vara tillsammans. Vi hade kunnat ha sådana här dagar hur ofta som helst. En middag. En promenad. Ett glas vin. En utsikt. Några timmars närhet. Ett helt vanligt liv, som plötsligt inte kändes särskilt vanligt längre.

Istället lade vi båda en närmast absurd mängd tid och energi på någonting helt annat.

Vi bråkade via sms istället för att leva. Bråkade om samma sak. Det eviga pingpong-spelet i sms. Samma diskussioner. Samma missförstånd. Samma absurda försök att reda ut orsak och verkan.

Om och om igen. Timmar blev dagar. Dagar blev månader. Samtal som egentligen borde ha tagit fem minuter fick leva sina egna liv och växa sig större än de någonsin borde ha blivit.

Och varje gång jag försökte komma till en lösning blev det istället orsaken till ett nytt bråk.

Det var kanske det sorgligaste av allt. Inte att vi hade svårt att vara lyckliga tillsammans. Tvärtom. De där timmarna visade hur lätt det egentligen kunde vara.

Det tragiska var hur mycket tid vi båda istället lade på allt det som stod mellan oss, när vi hade kunnat lägga samma tid på att bara leva tillsammans.

Dom där två rösterna. Den ena ville ta ett steg tillbaka. Och den andra. Den del av mig som accepterade nästan vilka villkor som helst, bara för att få stanna kvar en stund till.

Hade jag då vetat det jag vet idag. Hade jag fortfarande valt samma väg?

Svaret är ja. Förmodligen.

Men om det inkluderat att jag själv skulle leva sexlöst under de kommande åren. Hur det sett ut för henne vet jag inte.

Och om jag dessutom vetat på vilket sätt hon slutligen skulle bryta för gott. Efter allt jag fortsatte investera de kommande tre åren. Eller över huvud taget. Vad jag gick igenom. Vad jag accepterade. I samma anda.

Nej. Jag hade rest mig och gått.

Styrfart

4 juli 2026 / / 11 kommentarer

Eller…?

– 30:e Juli – 4:e Augusti 2023 –

Söndag 30/7

När jag kommit hem efter att ha kört henne hem satt jag kvar en stund innan jag skrev. Huset var tyst igen. Bara några timmar tidigare hade jag trott att vi äntligen hade tagit oss igenom någonting som plågat oss i månader. Och så vinkade hon inte av mig…

Jag skickade sms;

– Tack för att du tog dig tid 🙏🏻
– Tack för din tid som du lagt till matlagning mm och fin middag! 🙏
– Saknade att du inte vinkade av mig ❤️

Hon skickade mig en bild. På mig. Jag såg sur ut. Hon kommenterade;

– Visar tydligt kvällens stämning 
– Hur menar du?
– Du vet väl bra. Du var med

Jag ringde henne. Jag kände att det ännu en gång var på väg att bli alldeles för många turer.

Det märkligaste var att samtalet verkade utspela sig på två olika platser samtidigt. Två helt olika klimat. Två berättelser. Två verkligheter.

Samma som vanligt Orsak – Verkan.

Hon försökte ännu en gång flytta verkan framför orsaken. Som om sprickorna kommit före jordbävningen

Hon såg bara röken. Jag försökte prata om elden hon anlagt. Hon beskrev kraschen. Jag försökte prata om att hon valt vägen dit. Hon pekade på ärren. Jag pratade om kniven hon använt.

Å ena sidan försökte hon ännu en gång vrida på att mitt agerande, verkan, kom före hennes uttalanden, orsak, och få det till att verkan kom före orsak. Och mitt i allt det där hände någonting jag aldrig trott jag skulle få höra.

Hon sa att hon skulle sluta säga att hon var singel om andra män frågade. Att hon skulle säga att hon var upptagen.

Under förutsättning att jag slutade dricka.

Vi var tillsammans. Vi dateade exklusivt. Vi hade sex exklusivt.

Jag funderade. Funderade mer. Försökte formulera någonting positivt. Jag vågade nästan tro på det. Inte fullt ut. Men tillräckligt för att börja formulera framtid istället för försvar.

Jag satt kvar med telefonen i handen.

Köket var tyst igen. Kaffet hade blivit kallt medan vi pratade. Jag läste det hon skrivit en gång till. Jag tänkte på det hon sagt. En gång till. Inte för att jag inte förstått orden. För att jag ville förstå vad de betydde.

Kunde det verkligen vara över nu? 4 månader. Samma fråga. Samma svar. Samma cirkel. Och så plötsligt…

Hon skulle sluta säga att hon var singel.

Skickade henne sms;

– Kan vi inte lämna bakom nu och inte älta? Om det stämmer som du sa… 🙏🏻
– Ältar jag när jag tar upp gårdagens stämning? Allt mitt fel  tack🙏 Ha en fin dag nu. När du hittat din tinder dejt låt mig veta
– Varför skulle jag leta tinder date när du precis sagt du säger du är upptagen om nån frågar, och att vi datear och har sex exklusivt? Stämmer inte det nu plötsligt? (Vi har båda bidragit till det som blev dåligt) Gäller det du sa?
– Ja, men jag sa mycket mera än det och det gäller också  Jag mår inte bra av det hela, himmelsk fin middag dock stämningen överströk allt
– För att Jag ställde en enkel fråga. Ja…. men – Jag tror mycket kommer ändra sig när det är slut på singelsnurren
– Tyvärr tror jag knappt på det
– Det gör jag
– Din snurr och du hittar nytt att snurra på Och jag orkar inte mer  med det
– Inte min snurr enkom. Nu låter det som det du sa inte gäller 
– Det som jag sa kommer stämma och jag sa mer än en sak 
– Det vet jag 
– Mycket är förstört och blev ännu mer förstörd igår… 
– Jag vet och håller med och det var inte enkom mitt fel att “mycket blev förstört”.

Jag förstod ingenting.

Jag försökte påtala att vi skulle lämna gammalt bakom oss. Inte älta mer. Hon använde det ifrågasättande. Plötsligt la hon in att jag skulle leta på tinder. När hon äntligen sagt vi hade en relation. Och så försökte hon lägga allt snurrande på mig. Igen. Som om konsekvenserna av hennes agerande och uttalanden inte varit just konsekvenser.

Ett steg framåt. Två tillbaka. Ringde henne igen.

Samtalet fortsatte på samma ställe. Rörde sig inte ur fläcken. Vi var tillsammans. Hon skulle sluta säga hon var singel om andra män frågar. Min POV var ”kan vi inte lämna det andra som blev bakom oss nu då när frågan är löst? Frågan som förstört månad efter månad med snurr. Samma snurr. Den eviga loopen.

Då landade hon på ansvarfrågan för det. Och försökte lägga det på mig. Som om jag varit den som förstört månad efter månad med samma snurr. Samma loop.

Jag köpte det inte. Inte en chans. Jag gjorde allt jag kunde. Försökte ha hållningen ”kan vi inte glömma det nu?”. Men nej.

Hon gav sig inte. Mycket var trasigt. Och jag skulle skuldbeläggas. Uppenbart. Hon satte mig i sitsen att inte kunna backa. Och jag gav mig inte. Orsak – verkan. Hennes ”singel om andra män frågar” hade skapat att jag ”Ältade” det hela. Hade hon inte sagt så hade jag inte haft någonting att älta. Punkt.

I samma läge retoriskt som det hon brukade kalla mina ”fula sms”, eller ”att jag mosade henne”, la hon på luren. Ännu en gång. Efter några ”ska jag lägga på?” innan. Flykt.

Eftersom hon lagt på blev det sms istället;

– Det var mysigt i morse skulle jag säga men du la på
– Tack 🙏
– Tack. Ha det bra 
– Tack, du med
– Hörs!
– Ja
– 👍
– 👍
– 👍👍
– 👍👍
– 👍👍👍

Hennes kalla svar. Ett tack. Inget bemötande på det jag skrev om att det var mysigt. Det startade ett blixtsnabbt förlopp där mina speglingar av hennes kyla bemöttes på samma sätt. Vilket i sin tur resulterade i att blanda kyla med passiv aggressivitet. Och låta det eskalera. Studsa fram och tillbaka. Ping-pong. Bollande. Precis som orsak-verkan.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag försökte att i mitt huvud bena ut vad som egentligen gällde. Var vi tillsammans enligt henne? Hade hon slutat säga hon var singel? I så fall hade hon ett ganska märkligt förhållningssätt. Hon hade äntligen upphört med sin snurr. Gett oss stabilitet. Styrfart. Men jag skulle skuldbeläggas för det som varit. Nytt bråk pga det. Och då var vi inte tillsammans? Pga bråket som uppstod när hon inte kunde göra som jag föreslog – bara lägga allt bakom oss.

Måndag 31:a Juli

Ny dag. Jag försökte ta nya tag i sms;

– Tere hommikust. Önskar dig en fin dag. 🌸☀️ Älskar dig ❤️🌹
– Go’morgon! 🌞☕ Tack🤗 ha en fin dag du med! 🤗✨💖
– Vad hittar du på idag?
– Kanske tvättar… får se vad jag orkar hinner 
– Har du lust gå och fika, eller en promenad eller nåt kul? Museum?
– Vaknade just, inte säker att jag hinner
– Säg till om det ändrar sig. Regn på Värmdö, ska jobba hemma i studion, tänkte ta en tur på stan sen… göra nåt

Det blev varken det ena eller det andra. Konversationen fortsatte. Men på sparlåga. En kall sparlåga.

Jag ringde henne. Tidig kväll. Det var inget dåligt samtal. Men inget bra samtal heller. Det var ”ingenting”. Jag försökte avslutningsvis säga att jag älskade henne. Hon var tyst. Sa hej då.

En stund senare skickade jag sms;


– Tack för trevligt samtal. 
– Tack själv 
– Jag älskar dig ❤️

Hon lämnade det hängandes där. Obemött. Det började bli ett mönster. Lika säkert som hon aldrig skulle ge sig i att kriga om orsak-verkan. Lika säkert var det att hon tvärtom inte skulle bemöta mina känsloyttringar.

Tisdag 1:a Augusti.

Skam den som ger sig? Jag startade ännu en dag med känsloyttringar;

– God morgon ☀️🌸 Hoppas du sovit gott och får en fin dag 🌸🌺 Jag älskar dig 💐🌹❤️
– Ha en bra dag!

Där satt den. Igen.

Jag gjorde nya försök senare;


– Jag trodde att vi skulle försöka gå vidare nu, inte fortsätta med att bråka om ”mitt agerande” som om det vore fristående, när det blev ett olyckligt resultat av 3 månader utan att revidera singelsnurren… Nu när det var gjort trodde jag vi skulle försöka visa lite andra sidor, kärlek, närhet, omtanke, intresse…Jag har försökt och kommer fortsätta försöka. Hade önskat lite genmäle, men såklart inget krav om du inte känner så 🌹🌺❤️Älskar dig
– Kallar inte dagen innan sms som vi inte pratat om gammalt ältande .Däremot att höra ständigt samma visa kan jag kalla till ältande 
– Nej det kan jag hålla med om, men den instabiliteten med allt som där till följde var ett resultat av singelsnurren, och den är enligt dig över nu. Eller?!?!?! Hoppades vi skulle undvika såna här bråk och se framåt som sagt var -Du pratade om kärlek och glädje. Just nu läser jag bara försök att försöka rentvå sig fri från skuld i varför det blev dåligt pga singelsnurren…  Hade du reviderat ditt ”singel om andra män frågar” hade FRÅGAN försvunnit. Därmed mitt ”älstande”.Varför inte lämna bakom oss det som inte är konstruktivt eller leder någonstans?
– Eftersom jag mår inte bra av sånt beteende som jag fick bevittna på lördag
– Ett beteende som kom av hur jag mådde efter tre månader på knä av att be dig sluta säga du är singel… och det var du som gick i take av en enkel fråga. Kan vi inte gå framåt nu baserat på där vi står och att det är slut på singel? 🙏🏻
– Om mina uttalande gör dig att du blir sådan är klokast att inte lägga av 
– Inte lägga. av med vad? Säga du är singel om andra män frågar? Eller vara monogam? Och bli nästanmonogam igen? Det är inte konstigt man mår dåligt när någon säger som är singel till andra män och vägrar ändra det i månader Så du vill alltså INTE lägga av säga du är singel till andra män, tre dagar efter att du äntligen slutat säga till andra att du är singel, och uttala en exklusiv dateing ? Är det vad du säger?  Istället för att försöka göra nåt bra av kärlek under lite stabilare omständigheter, tillit, närhet, och färre bråk?Trodde vi skulle försöka ändra saker nu när du äntligen slutade säga du är singel 🥺
– Hörde och såg lördagskväll och natten mot söndag om förändringar 
– Så det vi bestämde gäller inte?
– Ja, säger att jag är upptagen men jag fick tankeställaren en gång till. Och ska inte diskutera i sms samt har jag sagt en hel del på lördag kväll/natt
– Men jag håller oavsett det jag sagt IOM att du slutade säga du var singel och att vi datear exklusivt och har sex exklusivt 
– Bra om du också fick en tankeställare, slog jag också mitt huvud mot vägg?
– Jag hörsammar dina krav på att dricka mindre. Ja. Dina krav för att uttala relationen. et är inte det största problemet. Men det blir ett problem om inte annat i kommunikationen som uppstår pga det som ältats fram och tillbaka i månader, Och förstört väldigt mycket.

Det fastnade på samma ställe. Igen. Hennes sätt att till varje pris försöka svära sig fri från all skuld. Och så var loopen tillbaka. Bråket tillbaka. Och inte minst. Osäkerheten.

Det var omöjligt förstå var vi. Eller snarare hon. Stod någonstans nu. Och med det frågor. Igen. Av osäkerheten. Hon sa i ena sekunden hon skulle säga hon var upptagen. I en relation. Men andemeningen i många sms sa någonting annat.

Det enda konkret begripliga som framkommit under samtal var att hon inte kunde ses kommande helg. Hon skulle hälsa på sina barn.

Jag skulle komma att göra ännu ett försök; 16:00

– Armastan sind 🌹❤️🙏🏻

Tystnad.

Sms 16:06
Sms 1800 – vad hon ska hitta på

Inget svar samtal 1850 eller 1900 eller 2000 eller 2015 eller 2030 eller 2100 eller 2200 eller 2230 eller 2300.

Onsdag 2:a Augusti

Tystnad.

Torsdag 3:e Augusti.

Tystnad.

Det var ett märkligt agerande.

Mellan två som påstod sig älska varandra. Som just blivit tillsammans. Öppet.

Jag hade föreställt mig någonting helt annat. Inte stora gester. Inte fyrverkerier. Bara den där självklara tryggheten jag trodde följde med ett uttalat ”vi”. Ett god morgon. Ett god natt. Ett samtal på väg hem från jobbet. Ett skratt åt någonting obetydligt.

Det där vardagliga som egentligen är allt. Istället kom tystnaden. En tystnad som inte bara handlade om uteblivna sms. Den började sakta äta sig in i det som bara några dagar tidigare känts som början på någonting nytt.

Jag försökte fortfarande förstå hur man kunde gå från fyra månaders kamp för att få höra orden ”jag är inte singel” till flera dygn där det knappt gick att få ett livstecken.

Det gick inte ihop. Inte i mitt huvud.

Hur det såg ut i hennes visste jag inte.

Där kom frågorna tillbaka. Igen.

Hon hade sagt en sak. Men var det sant?

Hur skulle hon säga om en annan man frågade om hon var singel?

Inte vad hon sa till mig hon skulle säga. Utan vad hon faktiskt skulle säga.

Så egentligen var vi tillbaka på ruta ett. Igen. Jag skulle komma att fråga vad hon sa. Igen.

Bara för att jag försökte föreslå vi skulle lägga allt bakom oss nu. Men hon inte verkade acceptera det.

Jag hade jobbat sent. Klockan var mycket. 11 på kvällen. Balkongdörren stod på glänt. Det lyste. Alltså hade hon inte åkt till barnen. Som hon sagt att hon skulle. Eller så hade det blivit ändringar.

Missförstånd kunde jag stryka. Jag hade skrivit upp i min dagbok. Efter alla ”missförstånd”. Så det stod mellan ändringar. Eller att hon ville jag skulle tro hon var bortrest.

Jag som hade trott att såna här märkliga saker skulle kunna undvikas när hon väl slutade ”vara singel”.

Den Sista Morgonen

3 juli 2026 / / 3 kommentarer

Man vet sällan när någonting händer för sista gången…

– 29:e Juli 2023 –

Det hade gått två dagar sedan jag hjälpte henne med lampan. Och hon bjöd på mat.

Gårdagen hade hon plötsligt ringt. Ganska nära efter jobbet. Det var ett bra samtal. Det var bara den där lilla motsägelsen inom mig. Att jag givetvis, som alltid, blev glad när hon ringde. Och samtidigt. Tanken på varför hon ringde en så ovanlig tid.

Ville hon inte riskera jag skulle ringa senare?

Jag insåg att det var tankar som inte härrörde i mig själv. Utan att det var tankar som föddes ur alla saker jag inte fick att gå ihop.

Men det var ett bra samtal. Hon avslutade med att faktiskt bemöta mig ”Jag älskar dig”.

Vi fortsatte kontakten senare. I sms. Och plötsligt tystnade hon bara. Försvann. Jag slutade skriva. Och tog upp tråden först nästa morgon;

– God morgon! 🌸☀️hoppas du sovit gott och får en fin dag! ❤️🌹
– Go’morgon 🌞 Ha en underbar dag i solen,  ses senare 💖
– Ser fram emot att få bjuda dig på middag! ❤️🌹
– Ser framemot 🥰Maten klar? 🤪 ❤
– 😳😳 Ska städa… sen börja med såsen. Nu köpte jag bara en flaska vin till maten… Vill du ha mer än bara nåt glas? En flaska vodka till dig så du tycker jag är sexig 🤣🤣
– 🤣
– Hade känts trevligt tycker jag
– Om jag är full? 
– Om du tycker jag är sexig 🤣
– Du är lika sexig Ska jag ta ngt med mig? 
– Allt jag saknar är dig ❤️
– Är det ok om jag kommer tidigare? 
– Absolut! Självklart!

Jo. Vi hade bestämt i samtalet. Jag skulle få bjuda henne på middag. Hemlagat gott.

Bara en flaska vin. Vi hade båda kommit fram till att vi behövde hålla tillbaka på konsumtionen.

Jag lagade soppa. Ruccolasoppa. Vitlöksfräst franska. Hummer.

Hon kom. Glad. Vacker. Iordninggjord. Gav mig en kram. Gav mig en puss. Sa jag såg snygg ut. Jag sa tack detsamma.

Kvällen var trevlig. Men så råkade jag ta det där lilla lilla snedsteget. Eller så var det hon. Hon försökte pika. Om min svartsjuka. Jag släppte det inte över bron. Av en enkel anledning. Det var inte sant.

I den mån jag hade någonting nu som hon uppfattade som svartsjuka så var det inte jag som var svartsjuk. Inte jag i mig själv. Det var det som hon upplevde som svartsjuka. På grund av hur hon själv hade agerat gentemot mig. Det är en avsevärd skillnad mellan dom två aspekterna.

Vi hade hamnat i loopen. Det tog tre sekunder.

Det hamnade inte i ”ska jag gå?”. Men det resulterade i ett raseriutbrott från hennes sida. Hon slängde ur sig hur totalt värdelös hon tyckte att relationen var. Hur lite den gav henne. Alla mina fel. Allt jag gjorde fel. Allt jag sa eller skrev fel.

Den låga promillen gjorde att det stannade där. Det var en strid ström av bara alla fel. Varav en övervägande merpart var fabrikationer. Eller omvänd orsak-verkan. Det var ingen ide att börja dissekera en så strid ström av så konkreta faktafel. Eller fel i historisk kontinuitet. Det skulle bara bli kaos. Göra allt värre.

Men jag visste även att jag inte bara skulle släppa förbi det hela. Jag skulle komma att bemöta det. Senare. Troligt i sms. Det hon kallade ”fula” sms. Men för mig var det en självklarhet. Använder man felaktigheter i en diskussion får man vara beredd på att dom kommer att bli bemötta med argumentation. Håller man sig till exakta fakta uppstår inte argumentationen. Det är inte svårare än så.

Jag satte mig på verandan. Rökte. Vi gick och la oss. På varsin sida sängen. Tysta.

Nästa morgon gick jag upp. Gjorde kaffe. Tyst. För att inte väcka henne. Jag satte mig på verandan. Drack kaffe. Rökte. Efter en timme hade hon fortfarande inte vaknat. Jag gick och la mig igen.

Jag la varsamt armen runt henne. Började massera hennes axel. Fortsatte massera. Hennes båda axlar. Länge och väl.

Hon vaknade. Tyckte uppenbart om det. Det ena ledde till det andra.

Plötsligt ändrades någonting. Hon tog kommandot totalt. Satte sig på mig.

Hårt. Intensivt.

Det var ofta intensivt mellan oss. Men detta var en annan intensivitet. Nästan brutalt. Eller nästan aggressivt.

Den morgonen. Solen genom sovrumsfönstret. Hon. Sittandes på mig efteråt. Den gula handduken. Beröringen. Hur hon satt kvar på mig. En nästan en evighet. Hur vi tittade varandra i ögonen hela tiden. En annorlunda känsla. Den stunden var nästan som ett samlag i sig självt. Och helheten av henne under tiden var nästan som att hon visste det var sista gången.

Jag körde henne hem. Hon vände sig inte om och vinkade. Inte en enda gång. Inte en enda blick. Bara svängde av och försvann uppför trappan.

Jag visste inte att det som från min sida kom att bli en total och slutgiltig monogami. Från vår första gång 24:e juni 2022, så småningom, efter 29:e Juli 2023, skulle komma att övergå till ett totalt celibat.

Jag visste inte att det för alltid skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex med en annan kvinna efter den morgonen. Eller att det övergripande, för alltid, skulle vara fullständigt otänkbart för mig att ha sex ”efter oss”.

Jag visste inte att det efter den morgonen, så långt senare som Juni 2026, skulle komma att vara den i särklass längsta tiden för mig utan sex, sedan min sexdebut 1982.

Men den morgonen var i alla fall den sista. Och minnesbilden från den är lika tydlig som från den första gången. Jag visste det inte då. Att dom båda gångerna tillsammans skulle komma att bli en inramning av det bästa och framför allt vackraste sex jag haft i hela mitt liv.

Kanske hade hon brutit monogamin redan här. Kanske hade hon inte det. Jag vet inte. Det är mitt ärligaste svar. Kanske skulle även den morgonen 29:e Juli 2023 innebära totalt celibat även för henne framledes. Som hon skulle komma att påstå i sitt sista sms till mig i December 2025. Kanske skulle det, som för mig, komma att fortgå långt efter att våra vägar skilts åt. Kanske inte.

Hennes betydelse för mig var så stor att ingen annan någonsin skulle kunna bli ett alternativ. Kanske kände vi och skulle komma att känna exakt samma sak långt efteråt. Eller för evigt. Skulle komma att agera på samma sätt. Som om våra kroppsliga lustar för alltid skulle avslutas där. Den morgonen. Att det skulle avslutas med oss.

Kanske var det så. För henne som för mig. Kanske inte. Kanske hade hon valt en annan väg. Lagt ”oss”, lagt mig, åt sidan. Hittat nån date eller billigt krogragg på fyllan, något som avslutat hennes påstådda celibat. Enkelt. Alkohol och lust. Eller alkohol, dåligt omdöme, och en ren tillfällighet som inte betydde nåt alls.

Kanske var det en ny man. Något seriöst. Någon som motsvarade det hon tidigt sagt om ”önskvärt klientel av män”. Kanske han bjudit på romantisk och dyr date där på ”goteborg” i Sjöstan Maj 2026. Kört henne i sin bil med lädersäten. Kanske hade han plötsligt dykt upp där i December 2025. Mellan vår sista date och hennes sista sms till mig.

Kanske hade samma man funnits hela tiden. Kanske hade det funnits hinder mellan dom. Kanske han hade varit gift? Kanske jag bara varit ännu en ”Mannen utan namn”. Någon som fanns där. Alltid. Om hon behövde närhet.

Kanske hade hon slutligen hittat det eller den som låg till grund för alla förbehåll under vår tid tillsammans.

För det fanns faktiskt ingenting annat i kommunikationen som plötsligt dykt upp där mellan oss. I tiden mellan vår sista date. När vi gick runt och letade efter någonstans att dansa, till hennes sista sms några veckor senare. Förutom att jag frågade hur och var hon skulle fira jul.

Jag vet inte. Jag kan omöjligt veta.

Men vi skulle komma att tala om det hela. Senare hösten 2023. I Tallinn.

Springa Iväg

2 juli 2026 / / 14 kommentarer

Hon sprang iväg. Jag gick efter. Frågan stod kvar…

– 2023 – 2024 – 2025 –

Det är oklart när hon började med detta.

Men jag skulle säga någonstans hösten 2023. Efter att hon ställt till det första gångerna. Bland annat genom att ha haft date med sitt ex bakom min rygg. Exet som tidigare, enligt hennes berättelse, hade försökt våldta henne efter avslutad relation. Charmtrollet.

Ja alltså. Vad jag menar är ”första gången jag upptäckte fenomenet”. När hon började med det är en helt annan sak. Högst troligt långt innan jag visste att hon fanns.

Men jag kan inte veta…

Hon hade en standardlösning när verkligheten inte gick att böja. När saker inte gick att prata bort, inte gick att vinkla, inte gick att skyffla över på någon annan. När den faktiska sanningen stod kvar som en stol mitt i rummet. Och jag vägrade flytta på den.

“Ska jag gå?”

Det var alltid där det började.

  • På restaurang – ska jag gå?
  • I bilen – ska jag hoppa av?
  • I taxin – ska jag hoppa av?
  • På flyget – ska jag byta plats?
  • I Tallinn – ska jag gå åt ett annat håll?
  • I Barcelona – ska jag åka hem?
  • På ett skepp, en kryssning i Medelhavet – ska jag åka hem?

Samma fråga. Samma ton. Inte en fråga egentligen – ett hot om reträtt. Ett sätt att slippa stå kvar. Flykt.

Mer än en gång räckte det med att jag nuddade vid något som inte passade hennes version. Inte ens hårt. Bara… korrekt. Då small det.

Hon kunde resa sig mitt i en middag, mitt i ett samtal, mitt i en helt vanlig kväll. Bara gå. Eller springa. Småspringa först. Sen fortare. Rakt genom stan, utan riktning, utan mål.

Jag gick efter. Inte stressad. Bara… efter.

Som man gör när någon försöker springa ifrån något som inte går att springa ifrån.

Någon gång, när vi närmade oss hennes kvarter, försvann hon in i buskarna. Bokstavligen. Gömde sig. Bytte riktning. Tog två kvarter i cirklar. Fram och tillbaka. Runt, runt. Som ett djur som försöker skaka av sig spåret.

En annan gång försvann hon helt. Mitt i natten. Mörka parker, tomma gångvägar, områden där man inte lämnar någon ensam — och definitivt inte någon som redan är i affekt.

Hon försvann. Jag kom fram. Jag tog bilen. Letade. Inget ljus hemma hos henne. Ingen i sikte. Inget svar. Tid gick. Till slut ett sms:

“Letat en timme. Är du hemma safe, svara. Annars ringer jag polisen om fem.”

Då kom det.

“Du behöver inte åka runt utanför mig längre. Jag är hemma.”

Mörkt i hennes lägenhet. Så hon hade varit hemma. Släckt. Och tittade på när jag letade efter henne. Orolig för henne.

”Du behöver inte åka runt utanför mig längre”.

Som om det var det jag gjorde. ”Åkte runt utanför henne”. För att det var så förbannat roligt. För att jag inte hade annat att göra.

Inte för att kvällen runnit ur händerna bara för att ett enda ord. En enda fras. Eller en enda mening inte passade henne. Inte för att en middag för 2500 kronor imploderat på några minuter. Inte för att hon vägrade ta in det enda som faktiskt var relevant: Att jag reagerade på att hon tänkte gå på date med sitt ex. För att hon redan hade varit på date med sitt ex.

Den detaljen… den gick inte att ha i rummet.

Hon kunde öppna bildörren. Under pågående resa. Ska jag hoppa av? Hon kunde öppna taxidörren under pågående resa. Ska jag hoppa av? Det inträffade. Jag har till och med kvar två skärmdumpar från Uber. Med frågan att dom noterat resan avslutats tidigare än beställt. ”Är allt ok?”

Nej. Allt är förbanne mig inte ok. Jag dräller runt på måfå mitt i natten i Stockholm. Efter vad som skulle ha blivit, och som inleddes som en trevlig kväll men försöker nu hantera en flykt, eftersom jag råkade öppna min djävla käft och säga det felaktiga ordet. Eller felaktiga frasen.

På flygplanet kunde jag iprincip ignorera.

Hon sa i alla fall inte ”ska jag hoppa av?”. Konsekvenserna av att bara byta plats var betydligt mindre, så jag svarade bara lågmält:

– Det är nog en fråga du ska ställa flygvärdinnan… Planet ser fullt ut.

Det samma gällde vår andra resa till Tallinn. Det hela är ett framtida kapitel i sig. Själva resan.

Givetvis var det en massa om och men. En massa krav. Förhållningsregler. För att jag öht skulle få förmånen att få bjuda henne på resan. Men till slut gick hon med på att resa.

Vi skulle ses på terminalen. Men jag visste inte säkert om hon öht skulle dyka upp. Precis när jag hoppade ur min Uber. Telefon. Jobbsamtal. Viktigt. Jag tappade fokus. Gick in på terminalen. Mitt i samtalet. Tog rulltrappan upp. Kom på. Faan. Helvete. Måste ta en cigg innan. Åkte ner igen.

Rökte. Gick in igen. Hämtade ut biljetter. Satte mig.

Alla vet jag ser dåligt. Fruktansvärt dåligt.

Där passerade hon mig ju? Utan ett ord?

Jag gick efter. Några minuter in av att vara i hennes kölvatten vänder hon sig om och ropar. ”Detta är vägen till tunnelbanan! Inte båten”. Varför skulle vi gå till tunnelbanan? Jag fattade ingenting.

– Men vi ska ju till båten?

Där kom facit. Gåtans lösning. Hon hade sprungit iväg igen!

Motivering;

”Jag hade sett henne. Jag hade gått ut ur terminalen på grund av det”

Jag försökte förklara. Telefonsamtal. Glömt röka. Gick ut. Rökte. Gick tillbaka. Jag hade inte sett henne. Jag kan inte skilja på mer än möjligen färg på kläder på en person om avståndet blir över 10 meter.

Förklaringen godtogs inte. ”Jag hade sett henne. Därför gick jag ut igen”.

Ja. Men. Om så. Varför gick jag in igen? Fanns det plats för en motivering med ett uns logik tillsatt?

Inget svar.

Dagen efter. I Tallinn. Vi hade närmat oss gamla stan. Plötsligt kom frågan upp. Igen. ”Jag hade sett henne. Jag hade avvikit. När jag såg henne”. Nu med tillägg; ”Det var hennes upplevelse”.

Jaja. Ok. Det var hennes upplevelse. Men någonstans måste väl min berättelse. Fakta ifrån den person som genomförde sin egen handling. Väga ganska tungt i sammanhanget?

Det finns en ”saying” i musikbranschen. ”Producentens rätt till sitt verk trumfar alltid konsumentens”.

Nej. Hon stod fast. Hennes upplevelse.

Ok. Jaja. Din upplevelse. Men den stämmer dåligt överens med fakta. Jag var ju den som tog beslutet att gå ut från terminalen igen. Och gå in igen. Jag är ganska säker på att jag vet varför jag gjorde det. Om den versionen inte alls stämmer ”Upplevelsen” ganska dåligt med fakta. Eller?

Vad sägs om att vi baserar min faktiska handling på min berättelse om vad som hände? Eller är det fler som vill vara med i diskussionen? Så kan jag ju ta en kaffe under tiden ni bestämmer vad som hände. Hur jag tänkte. Vad jag gjorde. För all del. Ni får gärna bestämma åt mig vem som ringde mig dessutom. Låt inte mig störa. Jag har ingen aning. Jag tänkte säkert fel Det var inte alls den person som jag tror ringde som ringde. Vad vet jag?

Där kom det igen.

– Ska jag gå åt annat håll?”

Så blev det.

Jag vet inte exakt var vi befann oss. Viru Väänevad kanske. Cirka.

Hon sprang åt sitt håll. Utan ett ord. Jag lunkade åt mitt. Ganska vilse. Men med en rimlig känsla för åt vilket håll Gamla Stan låg. Någon timme senare sprang vi på varandra. Typ Vanaturu Kael/Vana Turg.

– Jaha. Där är du…

Hon sa inget. Bara slöt upp. Tyst.

Som om inget hänt åt vi en fantastiskt god soppa på ett ställe jag aldrig minns vad det heter. Men jag tror det ligger på Raekoja plats. I ett hörn. Hon hade redan ätit. Sina favoritbullar. Jag minns inte vad det stället heller heter. Men mitt gamla turne-jag. Innan GPS. Hittar dit…

Men. Kapitlet handlar inte om hur jag älskar den rustika soppan. Den makalösa köttpirogen. Eller en exakt gatuadress. Eller adresserna som jag minns dom.

Vår resa till Tallinn är ett helt annat kapitel.

Vad detta kapitel handlar om.

Det får du som läsare avgöra alldeles själv.

Det enda jag förbehåller mig är anledningen till varför jag vände ut ur terminalen. Rökte. Och gick tillbaka. Jag tror jag vet.

Jag vet inte…

Game On

28 juni 2026 / / 2 kommentarer

Vissa matcher är roligare än att förlora…

– 23:e Juli 2023 –

Jag hade åkt för att hälsa på fårskallarna tidigt. Heldag med kaffe, bullar och mys. Bilresan på 10 mil var ungefär det enda som hade hindrat mig från att totalt självmedicinera mig till sömns efter gårdagens bråk, inställda date med mera.

En dag med fårskallarna hade en tendens rensa hjärnan. Jag saknade verkligen tiden jag hade dom precis utanför köksfönstret och bara kunde gå och sätta mig hos dom. Närsomhelst. Stoppa handen i ullen. Klia. Gosa. Bli kärleksfullt stångad av det där lilla lammet jag flaskmatade några år tidigare. Nu en bagge på 100 kilo vars kärleksfulla stångande kunde få mig välta och göra en kullerbytta. Jag saknade alla våra samtal. Jag hade ju alltid pratat med dom om precis allting. I synnerhet livet i stort. Eller kärleken. Om henne.

Tillbringade en stund av resan hem med telefonsamtal till en kär gammal vän och kollega sedan urminnes tider. Etablerad artist/körsångerska. Och – flerfaldig svensk mästare i Boule.

Vi hade bara glidit in på det. Boule är kul. Det tar 10 minuter att lära sig och en livstid att bli bra på. Jag hade faktiskt aldrig spelat i hela mitt liv. Vi pratade om att dra ihop ett gäng.

Jag fick ett infall. Kom hem. Klappade vildkatten. Slängde mig i duschen. Slängde mig i bilen.

Jag gled upp utanför Kärlekens port ganska precis 17:00.

Ringde. När hon svarade sa jag bara;

– Er limo är framkörd!

Hon lät förvånad. Men inte alls avvaktande eller oemottaglig.

Jag fortsatte;

– Dresscode casual! Kom ut!

Tog bara 5 minuter så var hon nere.

Beige byxor. Någon sorts leopardtop. Scholltofflor. Inga strumpor. En liten väska och uppsatt hår. Osminkad.

– Vad ska vi hitta på?
– Det får du se. Jag vet du inte vill bli sen!

Det märkligaste var att hon bar sin förlovningsring. Efter hennes vecka i den mellansvenska staden. Efter vårat bråk. Och nu – hon hade sprungit ut på 2 minuter. Hade hon redan burit den? Eller hade hon slängt på sig den på väg ut? För ett event som var totalt spontant. Och casual.

Jag körde till Norr Mälarstrand. Till Boulebar.

Många banor. Många spelade. En perfekt sommarkväll. Jag slängde in frågan;

– Har du spelat?
– Nej…

Fick bord. Beställde Prosecco. Espresso. Snacks.

Samt bokade bana och instruktör.

Det var först då hon förstod. Inte bara bar. Utan boulebar.

Fick bana. Instruktör med korrekt fransk klädsel. Bröt mellan svenska och franska.

Vi spelade boule. Skrattade. Försökte förstå vad vi gjorde fel. Och hur faan var den där regeln nu igen?

Hon spöade skiten ur mig. Och samtidigt var jag nästan överdådig i att vara generös med både avstånds- och poängräkning. Det var lättare än att försöka maskera det.

Boulebar. Solnedgången. Sommarvärmen. Hon. Hon var definitivt engagerad i spelet. Både intellektuellt som emotionellt.

Jag kände det i hela kroppen. Fy faan vad jag älskade den kvinnan. Det kokade hela tiden ner till att jag inte kunde sätta fingret på exakt vad det var. Kanske för att deet var allting med henne. Det fanns helt enkelt ingenting som inte var perfekt. Eller fantastiskt. Eller magiskt. Eller vackert.

Alla små detaljer med henne. Eller kring henne. Oavsett vad det gällde. Hennes fötter. Eller hennes tänder. Tandkött. Öron. Förbannad kvinna att ha alla dom där små beståndsdelarna som skapade en liten person som bara kunde beskrivas som Perfekt.

Alla dom små egenheterna. Jag återkom alltid till hennes bubblande skratt när hon skulle berätta ett skämt eller någonting roligt hon varit med om. Bara hon kunde få en berättelse om en SL-biljett att resultera i att hon skrattade, bubblade och småfrustade så man inte hörde vad hon sa till slut. Och så accenten på det. Det var samma visa varje gång. Jag skrattade så jag nästan grät. Åt konceptet.

Sen fanns det massa andra egenheter. Det hade gått 13 månader. Åtskilliga kvällar när hon klätt av sig vid sängkanten. Den tända lampan. Åtskilliga dagar när hon kommit ut ur duschen.

Matchande underkläder?

Nej. Inte en enda gång. Inte en enda dag. Aldrig. Och lika makalöst som hon klädde sig i en helt egen stil. Helt egna kombinationer. Helt egna matchningar. Lika pricksäkert var hon den okrönta drottningen av Missmatch vad det gällde underkläder.

Jag hade frågat henne någon gång. Efter ett par månader. Hon hade bara tittat på mig. Oförstående. Jag tog inte upp det igen. Dels spelade det ingen roll. Jag brydde mig inte ett förbannade skit om underkläder. Jag såg bara henne. Det märkliga var att jag plötsligt började bry mig om hennes underkläder. Hennes missmatch blev någon sorts. Jag vet inte vad. Inte en fetich. Mer bara en liten liten detalj till som fascinerade mig med henne.

Det var en fin kväll. Jag körde henne hem.

Klockan var inte sen. Egentlligen. 21:30 ungefär.

– Vill du följa med upp?
– Du skulle ju upp tidigt?

Vi drack te. Slötittade på tv. Kramades i soffan. Det var som en av alla kvällar på gården. Fast utan brasan. Tiden gick.

– Jag måste gå och lägga mig. Ska upp tidigt i morgon.
– Jo jag förstår det.

Jag reste mig. Sträckte på mig. Gav henne en kram.

– Tack för en fin kväll!
– Tack själv, det var jättetrevligt!

Jag gick mot hallen för att ta på mig skor.

– Vill du stanna kvar?
– Självklart jag vill! Bara jag inte stör din sömn med min förbannade hosta. Men i så fall smyger jag upp tyst och åker hem. Är det ok?

Vi klädde av oss. La oss. Kramades. Kramades intensivare.

Det var en ny sorts sex. Vi hade alltid haft en extrem mental närvaro i sex. Men nu råkade en del bara bli. Det ena ledde till det andra. Plötsligt hade vi någon sorts skrattsex. Enkelt. Naturligt. Genuint. Fast fortfarande med samma otroliga åtrå vi alltid haft till varandra. Det hela kändes som någon sorts bevis på hur nära vi egentligen stod varandra.

Klockan hade blivit för mycket. Jag ville inte få slaget i skallen senare att jag hade hållit henne uppe. Vi somnade tätt omslingrade.

Det inträffade såklart. Någonstans runt tre. Satans hostan.

Det kändes tråkigt åka ifrån henne. Vakna hos henne. Inte få vakna med henne.

Skugghjärtan I Skymningen

23 juni 2026 / / 4 kommentarer

Dagen då förlåtelsen satte sig mellan skulden och kärleken…

– 27:e Juni 2024 –

Jag bestämde mig för att följa upp hennes oväntade sms från gårdagen.

Jag ringde henne. Hon var ute och badade. Det hördes nästan på tonen. Sommarlätt. Avslappnat.

Jag frågade om hon ville ses. Lunch? Vi bestämde Mowgli’s Kök.

Jag kom först.Satt där och väntade. När hon kom var hennes kram försiktig. Nästan avvaktande. Inte kall. Men försiktig. Som att hon närmade sig en potentiell fara.

Hon tittade på mig och sa:

– Du ser väldigt fräsch ut.

Jag log. Tittade henne noga. Pussade henne i pannan. Det hade gått lång tid.

– Tack. Du med.

Vi satt ensamma på uteserveringen. Det var lugnt. Beställde mat. Öl. Började asgarva samtidigt åt att diskmaskinen hade nött bort en bit av Mowglis Kök på ena glaset. Nu stod det tydligt Mowglis Kuk. Bara sånt som två som vi kunde se exakt samtidigt.

Vi småpratade.

Om hennes maraton på Svalbard. Om dotterns student. Om sånt man börjar med när man närmar sig något annat. Och av någon anledning ställde jag frågan.

Inte anklagande. Inte förhör. Försiktigt. Nästan stilla.

– Har du varit på date?

Hon tvekade inte ens. Slängde det rakt i ansiktet på mig.

– Ja.

Jag minns att jag tog ett djupt andetag. För det var inte svaret jag väntat mig. Inte egentligen. Det blev tyst…

– När?
– Nyligen.

Jag bad henne berätta. Och hon berättade.

Hon hade varit ute på krogen. Varit berusad. Bytt nummer med någon. Sedan gått på date.

Hon beskrev att hon gått på daten för att känna efter hur det kändes att gå på date med någon annan. Om det fanns något där. Och att hon kommit fram till att det inte kändes rätt. Att hon större delen av tiden tänkt om mig. På oss. Ibland pratat om mig. Om oss. Hon lät insinuera att han tyckt hon pratade för mycket om oss.

Det var hennes version. Och samtidigt lade hon till, på ett nästan märkligt sätt:

– Om han fått bestämma hade det blivit mer.

Jag registrerade allt. Även det.

Ja. Det var väl inte så djävla konstigt att det blivit mer om han hade velat det? Det hade vilken man som helst velat. Hon kunde få vem hon ville. Linda vem hon ville runt sitt lillfinger.

Hon sa att kontakten nu var sporadisk och nu bruten. Han hade skickat några sms. Hon hade inte svarat mer än artigt på det första.

Om det verkligen var så kunde jag såklart inte veta. Det kändes tidigt att slå fast att något var “för gott avslutat”, särskilt om han nu varit så intresserad.

Tankarna gick. Det erkänner jag. Någonstans borde jag kanske ha rest mig vid hennes första ja. Bara gått. Betalat och gått därifrån. Utan ett ord.

Det hade kanske varit den rationella reaktionen. Men jag gjorde inte det. Och det säger kanske också någonting om mig. Säger kanske någonting om henne. Säger kanske någonting om oss.

Hon sa hon ångrade det. Jag hade inget svar. Lät det bli semiretoriskt.

Vi åt klart. Vi gick därifrån. Jag gick mot bilen. Bered på ett avsked. Det blev ett tyst ögonblick vid bilen. Klockan var runt 15. Plötsligt sa hon;

– Vill du gå vidare?
– Absolut!

Vi gick till The Deck. Fick en underbar plats i solen precis vid relingen. Sådär att vattnet nästan låg som en egen närvaro bredvid bordet.

Vi drack vin. Satt nära. Höll händer. Såg varandra länge. Hon smekte mig. Försiktigt. Som för att försöka känna av var jag stod efter vad hon erkänt. Som om hon inte någonstans innerst inne nog visste. Jag skulle troligt använda mig av min ”kärlek förlåter och förstår”.

Hon smekte min arm mer intensivt. Plötsligt kom orden. Efter en lång inanding.

– Jag älskar dig…

Igen. Och igen. Och igen.

Det var nästan som om något behövde sägas många gånger. Som om det hon berättat om sin date, eller snarare att hon haft den, måste vägas upp. Eller kanske bara för att det var sant i stunden. Jag vet inte. Men jag minns intensiteten.

Hon berättade att hon hade för vana att krama sin kudde och låtsas att det var jag. Kalla den mitt namn. En sådan sak människor inte säger om de är likgiltiga. Eller gör om dom släppt taget.

Plötsligt började vi prata om måsarna. Om att vi skulle hyra en kanot och ro i innerstans vattendrag. Eller hyra en motorbåt och kryssa runt.

Det var som att den långa tystnaden aldrig existerat. Som att det var icketid. Eller hennes date för den delen. Som att den. Att han. Aldrig hade existerat. Som att det var en ickeperson hon aldrig mött.

Kvällen drog ut. Långsamt. Timmarna gick. Fyra. Fem. Sex. Sju. Vi hade suttit där sedan eftermiddagen. Tiden hade stått stilla igen. Som så ofta när vi såg på och rörde vid varandra.

Vi traskade hem mot henne. Sakta. Solens sista strålar låg lågt. I backen upp mot henne stannade vi till. Vi gjorde skuggfigurer och fotograferade dom.

Hjärtan. Två människor som tillsammans blev ett hjärta. Två människor som kramades. Gemensamt bildade en människa. Bilderna skvallrade om konst. Samma typ av konst som hon själv skapade. Av att se saker ingen annan kunde se.

Vi stannade upp. Såg länge på varandra. Höll varandras händer. Såg in i varandras ögon. Plötsligt behövdes inga ord. Vi kysstes. Innerligt och länge. Hon var förlåten. Hon visste det.

Vi landade på hennes balkong. Åt nattmackor. Drack vin. Pratade vidare. Skrattade. Hon snodde en cigg och rökte. Kors i taket. Halsbloss.

Hon smekte mig. Tyst. Tittade på mig. Sa hon älskade mig. Om och om igen. Nästan som för att försäkra sig om att jag skulle svara. Att jag var kvar. Trots hennes date. Hennes snedsteg.

Och till sist somnade vi.

Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag hörde innan sömnen tog mig var hennes:

– Jag älskar dig… för alltid…

Och det var kanske just därför den dagen var så svår att förstå. För den rymde allt på en gång.

Den rymde såret av hennes jakande svar om hennes date. För mig att läka. Den rymde svartsjukan. Den rymde tvivlet. Den rymde tanken på henne med en annan man. När dom bytte nummer. Glittrande ögon. Deras date. Hur hon gjort sig fin inför den. Men sedan slängt bort det. Som om det absolut inte betydde någonting. Och ännu en gång kommit tillbaka.

Och det var det som räknades. När jag summerade dagen.

Hon hade närmat sig försiktigt. För hon visste. Hon visste det fanns en risk. Men någonstans visste hon att jag skulle välja henne. Oavsett. Oavsett allt.

Känslan rymde allt på en gång. Men även en närhet så stark att den nästan gjorde dagens första timmar overkliga.

Det slog mig långt senare att detta var ännu ett av hennes märkliga kluster.

Först precis så mycket smärta att marken skakar. Sedan precis så mycket värme att jag stannade. Igen. Precis så mycket motsägelse att jag fortsatte försöka förstå.

Vad förstod jag egentligen? Att hon troligt skulle gå iland med vad som helst. Och ännu en gång bli förlåten. Emottagen med öppna armar. Igen. Kanske skrämde det mig. Att det skulle göda någonting i henne. Få henne att prova var gränsen för förlåtelse gick.

Och kanske var det just där vår dynamik var som mest svår att värja sig mot.

Picknick

22 juni 2026 / / 3 kommentarer

Hon gav mig några körsbär. Istället…

– 15:e Juli 2023 –

Det var första morgonen jag vaknade hos henne. Det var även första gången jag vaknade med henne och hon hade sovit påklädd.

Hon var kraftigt bakfull. Gjorde kaffe. Batteriet i min ecigg var slut. Abstinensen gjorde sig gällande.

Vi tog adjö. Varm kram. Jag gick förbi Coop. Köpte cigg. Beställde Uber. Satte mig på en bänk och väntade. Tog en cigg. Skickade en bild på platsen till henne. Hon förstod mycket väl var jag satt. Backen nedanför hennes hus.

– Hittat sittplats? 
– Ja… Hade jag haft batteri kvar hade nog bara ecigg funkat idag på morgonen… 
– Har du fått cigg? 
– Ja… men hade gått lika bra med bara ecigg faktiskt Tack du lät mig sova över 🙏🏻
– Självklart 
– Kom på det faktiskt var första gången 
– Du bara inte ville så gärna 

Det var inte riktigt sant att jag inte ville. Det hade bara blivit en ganska märklig situation.

Hon hade sagt hon kanske skulle åka till sina barn senare på Lördagskvällen. Eller kanske Söndag.

Jag slängde in en inbjudan för kvällen. Om hon inte skulle åka. Understryka att jag absolut förstod om hon ville åka till sina barn. Att det var en naturlig prioritet.

– Som sagt… om du inte kommer iväg idag, och är ledig i kväll så säg till om du har lust. Vi kan ju ses i förbifarten om inte annat, bara ta ett glas vin vid vattnet… behöver ju absolut inte bli sent
– Kan inte bli så sent 
– Skyldig dig en ryggmassage nu åxå 
– Tackar ja men skyldirär du inte
– Ok… erkänner väl jag gillar ge massage då 🤪
– Det misstänker jag
– Märks det?
– Ja! Kunde du sova hos mig eller kändes konstigt? 
– Sov gott tack! Ovant med dig klädd dock… van kunna hålla om dig närmare
– Förlåt att jag inte hade mat hemma
– Är väl ingen fara alls!
– Måste sova lite, har huvudvärk
– Hoppas du kryar! Ta en tablett och vila. Drick…

Jo. Jag älskade ge henne ryggmassage. Eller massage överlag. Mina händer älskade det. Mina ögon älskade det. Hela jag älskade det. Jag hoppades att hon märkte det. Att det inte var ”Minsta möjliga på förfrågan” utan att det kunde vara en timme av vilja. Lust. Åtrå. Kärlek.

Konstig att sova hos henne. Nej. Kanske bara inte dom omständigheter jag hade hoppats på.

Jag följde upp hennes huvudvärk senare under dagen;

– Hur mår huvudet? Tänkte precis på dig
– Bättre tack. Vad ska du äta?
– Vi får se hur det blir. Beror lite på om du åker eller är upptagen i kväll
– Jag vill gå i skogen
– Jag hade nåt nästan liknande i åtanke. Ledig och hungrig typ 20? Säg till…
– Vad betyder nästan
– Nästan betyder natur, vatten, mat, picknickkorg…

Jag skickade henne en bild på min picknickkorg. Den vi använt på vår första midsommar.

Hennes svar kom snabbt;

– 😍
– Utanför dig 19-20?
– Vart ska vi då?
– Det får du väl se? Date? Dresscode ”very casual”.
– Ja, vi kan ta en bit mat från den fina korg. Behöver jag ta med mig ngt?
– Gladare humör än avslut igår? 🤪
– Ses snart 😘

Uppenbart hade resan till barnen blivit uppskjuten. Men det fanns det ingen dialog om. Men vi hade en date.

Jag tillbringade resten av eftermiddagen med förberedelser. Försöka göra något riktigt fint och annorlunda för henne.

Men min s.k. humor var tvungen inflika någonting;

– Köpte varsin grillad korv på Statoil, och en stor Pucko. Drack halva och fyllde på med tequila!
– Blir vi bägge två puckos då?
– Var osäker på var det finns grönt i stan så jag köpte med en låda kattgräs!! Vi ställer den intill oss så blir det som picknick i det gröna…

Verklighetens förberedelser såg relativt annorlunda ut.

Jag hade förberett.

Filt. Korg. Bestick. Glas. Prosecco.

Maten hade jag fuskat med. Kolgrillen. Två olika rätter. Det hade blivit mitt bästa alternativ att ställas mot kallskuret eller grilla på plats.

Parkerade hos henne. Hon kom ut. Osminkad. Svart nagellack som hon måste målat under dagen. Rosa klänning. Vita sneakers. Jeansjacka. Vi tog en Uber till Djurgården. Blockhusudden. Längst ut. Bänkar. Bord. Havet. Perfekt väder.

Vi åt. Satt länge. Höll handen. Kramades. Pratade.

Sedan gick vi tillbaka mot Café Blockhusporten. Beställde en Uber.

Hon hittade ett körsbärsträd. Hoppade. Sträckte sig. Försökte nå. Plockade. Skrattade. Åt direkt. Körsbär efter körsbär. Som ett barn.

Det hade blivit kyligt. Hon hade lånat min stora svarta hoodie. Alldeles för stor. Köpt i L.A. Och ”väldigt L.A.” i sin stil. Passade inte nånstans. Men hon var söt i den!

Jag filmade. Det gick inte att låta bli.

Gjorde misstaget ställa fel fråga.

– Älskar du mig?

Inget svar. Hon tittade bort. Ut ur kameran. Jag frågade igen. Hon bytte ämne.

– Säg att du älskar mig?

Hon var tyst. Gav mig några körsbär istället.

Ubern kom.

Vi åkte hem till henne. Släppte av utanför porten. Hon vände sig om och vinkade. Flera gånger.

Jag åkte vidare hem.

Det tog inte lång stund innan hon skickade sms;

– Tack själv för fina romantiska dejten 💖 Älskar dig 
– Hoppas på ny date 
– 🤗
– Säker?
– Vadå säker?
– På att du vill ny date?
– Det tror att vi kommer att ha 
– Vill du ?
– Ja

Jag funderade på varför hon inte kunnat besvara frågan när jag filmade henne. Bara ett enkelt ”ja” som svar på om hon älskade mig.

Men kanske viktigast. Jag funderade på hur det kändes. Innerst inne.

Allt jag gjort för att ännu en gång försöka göra det till någonting speciellt för henne. En upplevelse. Ett minne. Av kärlek. Av omtanke. Och ovanpå det stunden i sig. Där vid vattnet.

Hur det kändes? Där innerst inne?

Kluvet. Väldigt kluvet.

Hon hade velat ses. Hon hade svarat nästan omedelbart på bilden av picknickkorgen. Hon hade kommit. Suttit där vid vattnet i timmar. Hållit min hand. Kramat mig. Skickat ”Älskar dig” senare samma kväll.

Det var inte handlingarna hos någon som inte ville ha mig i sitt liv.

Hon sa ofta att hon hade visat sin kärlek i handlingar. Det var sant. Jag hade fått åtskilliga och åter åtskilliga små tecken. Hennes handlingar. Handlingar som alla indikerade hennes kärlek. Hon hade helt rätt i det. Men det där andra. Att hon sa hon var nästanmonogam. Sa hon var singel om andra än frågade. Inte ville, eller kunde, stå för sin kärlek, för oss, öppet. Det var även det handlingar.

Så fanns där även allt det andra. Hon hade nycklar till mitt hus. Jag hade inte ens portkoden till hennes lägenhet. Jag kunde planera dagar, middagar, utflykter och helger. Köra genom stan med picknickkorg, filt och prosecco för att försöka skapa någonting fint för henne. Av kärlek. Av omtanke. Men jag hade fortfarande bara sovit hos henne en enda gång. Och när jag ställde den där enkla frågan vid körsbärsträdet blev det tyst.

Inte ett nej. Inte ett kanske. Inte ens ett undvikande skämt. Bara tystnad. Några körsbär i min hand istället. Det var det som gjorde mig så förvirrad. För om hon inte älskade mig hade allting varit enklare att förstå. Om hon inte ville ses. Inte ville hålla handen. Inte ville ha fler dater. Inte skickade ”Älskar dig” samma kväll.

Då hade det funnits en rak linje genom alltihop. Men det gjorde det inte.

Tvärtom. Kärleken verkade finnas där överallt. I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Och just därför blev tystnaden så märklig. För frågan var kanske aldrig om hon älskade mig. Frågan var varför hon inte kunde säga det.

Om hon var rädd att det skulle hamna på Facebook var nästa fråga lika självklar som obekväm. Varför? Varför skulle det vara ett problem? Vem var det som inte fick se? Vem var det som inte fick veta? Varför fick någon inte se eller veta? Varför kunde hon skriva orden i ett sms några timmar senare, men inte säga dem där vid vattnet?

Varför kunde hon visa kärleken, men inte stå för den?

Jag hade inget svar. Men jag hade börjat ana att det inte var kärleken som saknades. Kärleken verkade tvärtom finnas där nästan överallt.

I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Det var någonting annat som saknades. Eller var det någonting annat som fanns? Någonting som stod i vägen. Och det var kanske just det som gjorde mig så förvirrad.

För jag satt inte med en människa som inte ville ha mig. Jag satt inte med en människa som inte ville ses. Inte med en människa som undvek mig. Tvärtom.

Hon sökte sig tillbaka hela tiden. Hon ville ses. Hon ville ha fler dater. Hon skrev att hon älskade mig. Hon höll min hand. Hon kysste mig. Men samtidigt fanns där en osynlig gräns som jag aldrig riktigt förstod. Som om kärleken hade två olika versioner. En som fick finnas mellan oss. Och en annan som aldrig riktigt fick finnas inför resten av världen. Och ju mer jag försökte förstå den gränsen, desto mindre förstod jag den.

Om hon inte älskade mig hade allting varit enklare. Om hon inte ville vara med mig hade allting varit enklare. Om hon hade dragit sig undan hade allting varit enklare. Men det gjorde hon inte. Hon kom närmare. Samtidigt som någonting höll henne tillbaka. Och jag visste inte vad det var.

Var det rädsla? Skam? Någon annan? Någonting från hennes förflutna?Någonting hos mig? Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner i förhållande till vad hennes önskvärda image krävde? Det där hon sagt om att ”hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen”.

===
Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner? Samtidigt som jag inte riktigt passade in i bilden av hur hennes liv skulle se ut?

Jag visste inte.

Men tanken slog mig. Hon hade ju sagt det själv. Att hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen. Inte en man i ett hus ute på landet. Eller senare i ett litet radhus i förorten. Inte en man som skrev böcker. Inte en man som spelade in skivor. Inte en man som sa exakt vad han tyckte med total avsaknad av all politisk korrekthet. Inte en man som ställde frågor när saker inte gick ihop. Inte en man som knåpade ihop trasiga jeans, om än för 3000 spänn dock trasiga, med Jean Paul Gaultier och Versace, konstiga boots, märkliga hattar och jackor som såg ut som dom kom från USAs inbördeskrig. Utan enkelt. Platt. Trist. Med tydliga signaler. Bank och finans! Framgångsrik!

Var det möjligt att hon älskade mig, men samtidigt önskade att jag var någon annan? Att kärleken fanns där, men att verkligheten inte passade ihop med bilden av hur livet borde se ut? Jag visste inte. Men frågan lämnade mig aldrig riktigt.

Jag visste inte. Jag visste bara att jag stod mitt i en kärlek som verkade existera från alla håll samtidigt. Och ändå inte fullt ut.

Det var nog där frågorna började växa på allvar. Inte därför att kärleken saknades. Utan därför att den fanns.

Så hur kände jag mig? Innerst inne?

Kluven.

Jag hade haft vad som hade kunnat bli en helt underbar dag med kvinnan jag älskade över allt. Om hon bara hade kunnat säga det lilla ordet ”ja” när jag frågade om hon älskade mig. Trots att jag filmade.

Mellan Midnatt & Katastrof

22 juni 2026 / / 1 kommentar

Det farligaste med katastrofer är att de sällan presenterar sig i förväg…

Till min stora förvåning, och ännu större glädje, hade hon plötsligt svängt 180 grader. Igen. På 1 minut. Tackat ja till en date samma kväll hon kom hem.

Jag hade bokat bord. Meddelat henne tiden. Köpt rosor. Gjort mig i ordning. Beställt Uber.

Jag var i tid för bordsreservationen. Förklarade läget för hovmästarinnan. Att min date var på gång med eventuellt kunde bli lite sen. Hon skulle komma hem runt 22. Det fanns bara reservation för 22:45. Jag ville inte hon skulle känna stress.

– Jag går in och verifierar så kommer du när du kommer
– Ja, kan inte trolla… kommer så fort jag kan
– Inget prob . ”Casual” ok för öl/drink snax?
– Absolut 

Om jag var casual ska jag kanske låta vara osagt. Jag var givetvis uppklädd inför en date. Men jag tog elcyklarna från vår förra date i beaktande. Samt att det ju faktiskt tenderade bli sent. Och inte en ”absolut helkväll”.

Så småningom hörde hon av sig. Hon var på gång. Frågade om jag fått plats. Jag hade inte bokat en Uber åt henne eftersom tiderna var lite svävande. Retrospektivt kom jag på att jag hade glömt fråga vad den kostade och glömt swisha henne för den. Men kanske ingen är perfekt. Trots allt.

Svart klänning. Med vita och lila blommor. Vita sneakers. Uppsatt hår. Hon hade kanske siktat på casual och att det skulle gå fort att göra sig i ordning, men det fanns ingenting casual i hennes aura. Hon syntes genom hela restaurangen när hon gick längs rampen som ledde upp från entren.

Jag reste mig. Gav henne en kram. Gav henne rosorna. Drog ut hennes stol.

Tapas är perfekt när man inte riktigt vet hur hungig någon egentligen är. Men uppenbar var hon hungrig. Och hon ifrågasatte inte att jag bokat bor för ”vin/öl och snacks”. Hon beställde smått och gott. Så gjorde även jag. Och någonting att dricka.

Hon beställde mer. Både mat och dryck. Där det så småningom kom att bli bara dryck. Hon drack på ett sätt som var ganska olikt dom andra gånger vi haft date. Mer på ett sätt som när vi umgåtts hemma och saker vid något tillfälle spårat ur.

Jag drack även jag. Men faktiskt ganska mycket mindre än vad hon gjorde. Trots att jag var den ”med missbruksproblem”.

Kvällen blev sen. Hon hade dykt upp strax efter 23 och klockan var drygt 02 när vi på vår promenad genom ett Stockholm insvept i sommarnatten värme närmade oss Norr Mälarstrand. Hand i hand.

Hon hade druckit snäppet lite för mycket. Vi satte oss på en bänk. Blandat för att det behövdes. Hon behövde. Och att vi ville. Insupa stunden.

Vi tittade ut över vattnet. Kramades. Pussades.

Jag har svårt säga vad som gjorde henne vackrast. Månsken eller solljus. Det var väldigt olika saker.

Solljuset gjorde henne lättare. Naturligare. Som om hon hörde hemma bland bryggor, sommarängar, parker och blommor. Som om världen var enkel.

Det var flickan som en gång suttit på Järnvägsgatan i Tallinn med kritor i handen och ritat på asfalten. Kvinnan som kunde försvinna i en park för att fotografera en blomma som ingen annan ens hade lagt märke till. Kvinnan som plockade mossa i skogen och gjorde julpynt åt mig. Kvinnan som lyckades bryta sönder en trädgårdsgrep därför att hon tog i lite för mycket och sedan skrattade åt det tills hon nästan grät.

Hennes ständiga skratt. Alla gånger hon skulle berätta någonting. Började skratta åt sig själv. Ibland skratta åt sitt egna skämt. Eller sin egen berättelse. När hon hade tappat sina bilnycklar i toaletten. Efter att ha varit på toaletten. Men inte kunde spola på grund av nycklarna. Var tvungen stoppa ner handen.

Hennes accent blandades med med bubblorna från skrattet. Till slut gick det inte att förstå ett enda ord av vad hon sa. Men jag skrattade lika mycket i alla fall. Inte åt henne. Med henne! Bara för att jag älskade varenda sekund av tillfället.

Det fanns någonting jordnära i henne. Någonting som inte handlade om pengar, status, image eller prestation. Någonting som bara ville upptäcka världen.

En blomma. En sten. En katt. Ett märkligt moln. En knapp på en gata i Borås.

Som om hon fortfarande bar runt på samma nyfikenhet som barnet med kritorna där på Järnvägsgatan i Tallinn för länge sedan.

Månskenet gjorde någonting annat. Någonting farligare. Inte farligt som i våld. Farligt som i lockelse. Som om hon tillhörde natten lite mer än dagen. Som om det fanns någonting i henne som vaknade när restaurangerna stängde, när de flesta gick hem, när de ordentliga människorna gick och lade sig.

Någonting rastlöst. Någonting dekadent. Någonting som inte riktigt ville att kvällen skulle ta slut. Jag vet inte om det var sant. Men det var känslan. Att hon alltid drogs lite mot kanten av saker. Lite längre. Lite senare. Lite mer. Som om morgondagen kunde vänta.

Som om världen efter midnatt hade fler möjligheter 🔗 än världen före midnatt. Fler människor. Fler historier. Fler äventyr. Fler frestelser.

Hon satt tätt intill mig på bänken. Höll min hand. Lutade huvudet mot min axel. Och ändå fanns den där känslan. Att en del av henne alltid hade blicken riktad mot nästa horisont. Nästa kväll. Nästa stad. Nästa berättelse.

Kanske var det just därför jag älskade henne så mycket. Och kanske var det just därför hon skrämde mig ibland också.

Kvällen hade varit perfekt. Magisk. Som vanligt med henne.

Det fanns inte en satans chans i hela djävla helvetet att jag hade kunnat förutse nästa händelse. Då hade jag gjort någonting för att förhindra det. Precis vad som helst.

Massa Väga Palju

21 juni 2026 / / 5 kommentarer

Mellan två haverier fanns alla dagar som såg ut precis som kärlek…

– 9:e Juli 2023 –

Morgonsolens första strålar hade precis börjat värma när vi tog farväl av varandra på Centralbron. Hon höll armarna runt min hals. Sa hon var tacksam för gårdagen. Vi kysstes. Sista kramen blev lång. Jag minns fortfarande hennes doft.

Det var något speciellt med den. Hennes doft. Hon doftade alltid gott. Hon doftade naturligt hon. Alltid. Ibland använde hon någon parfym. Hon hade god smak gällande parfymer. Men oftast doftade hon bara sig själv. Kanske hennes sfär och magi sträckte sig hela vägen till hennes feromoner.

Det tog bara minuter efter att hon gått. Ännu en gång vänt sig om och vinkat. Tittat efter mig. En gång. Två gånger. Tre gånger. Fyra.

– Tack för fin dag/kväll/natt/morgon ❤️ älskar dig 

Vi skrev längs resan. När hon kom fram skickade hon en bild på en knapp. Eller var det ett litet djur? Eller figur?

– När man hittae en knapp på gatan 

Det var så typiskt hon och det var inte första gången. Inte bara såg hon sånt som andra totalt missade. Hon såg även ett konstverk i det hon såg. Det var ännu en av alla saker som fascinerade mig.

Jag var på väg för att hälsa på fårskallarna. Även hon hade resplaner. Förutom Borås;

– Själv sitter jag i bussen,  åkte till Göteborg 
– Jasså? Vad ska du göra där?
– Bara se runt
– Då kunde du ju åkt över Göteborg? 🤪
– Japp, men biljetter mycket dyrare då
– Åker du tillbaka ikväll?
– Ja, självklart .Kan inte bara sitta i den tomma lgh 

Hon skickade bilder;

– Trädgårdsparkem! Massa fina rosor
– Oj va fint! Hur kom du på att gå dit?
– Till parken?Googlade vad finns i gtb. Är du hemma nu?
– Ja kom precis hem
– Alla mådde toppen? 
– Ja… men gamla Karin är lite sliten i vänster framben

Jag kan inte sätta fingret på det. Inte exakt. Vi var tillbaka på den där enkelheten att beröra massa olika ämnen på en gång. Men samtidigt var det någonting som ändrats. Inte radikalt. Absolut inte. Sådär som det kunde vara mellan oss när allt flöt.

Men det låg något över den. En lätt sordin. Inte total. Inte kvävande. Mer som en Harmon Mute. Miles Davis. En färgning. En latent bi-ton. Eller kalla det misstro av aluminium.

Skickade henne sms;

– Tänker på dig 
– Vad tänker du då? 
. Tycker om dig… och många bra saker. 26e augusti finns plats i en flygel på Garpenbergs slott… 

Jag ville försöka fortsätta göra speciella saker för och med henne. En gammal kär vän och turnekamrat ägde numera ett slott. Hon visste inte vad det var men hade snabbt kollat upp det på weben.

– Har du redan kollat ? Då är jag ledig lö/sö
– Ska vi prel-boka det?
– Ja, varför inte 
– 🥰
– 😍
– Armastan sind…vähe… 
– Väga vähe? 🥺😳
– Väga 
– Väga väga vähe??😳😳
– Massa väge
– ❤❤

Hon hade precis tackat ja till att få bjuda henne på en slottsweekend. Lycka k kunde komma i dom små sakerna.

Det där med att försöka lära mig Estniska gick sådär. Mycket svårare än jag trott. Jag ville i alla fall försöka. För att visa respekt. För att visa Kärlek. Kanske för att försöka underlätta kommunikationen.

Jag hade börjat med youtube. Någon grundkurs. Det verkade lätt först. Eller i alla fall inte svårare än andra språk jag lärt mig. Tyska. Franska. Spanska. Men jag hade fel…

Jag åkte ofta till min bästa vän och vi jobbade. Hemma hos henne. Tvärs över hela stan. Ut på Värmdö. Det gav alltid dryga timmen i bil. Enkel resa. Två timmar Estniska varje resa. Jag hade köpt någon kurs. Lyssnade. Härmade.

Hon hade ju fått höra ord. Älskar dig. Saknar dig. Allt sånt. Och artighetsfraser. Och enskilda meningar jag försökt bygga ihop. Ibland blev det fel. Jag minns någon gång på gården. Jag vet inte hur jag lyckades. Men hon skulle gå på toaletten. Jag lyckades fråga ”om det gick bra”. Hon tittade på mig. Storögt. Svarade ja. Och jag lyckades på nåt sätt svara ”Ja men va roligt – grattis!”. Hon började skratta.

Hon hade ju lärt sig svenska. Så varför kunde vi inte mötas på mitten?

Sen visade sig alla dom där andra små sakerna. Ett språk med 14 kausus. Att ställas mot svenskans två. Tillkom gjorde uppenbart en massa ”regioner” som vad jag förstod styrde språket mycket mer än vad svenska dialekter gjorde.

Men jag försökte.

Jag ville på nåt sätt försöka lära mig tillräckligt för en konversation innan jag gav mig in i en. Eller ens avslöjade att jag höll på med den här kursen. Ibland hade jag hört henne prata med sin syster eller pappa i telefon. Eller sonen. Det gick alldeles för fort för mig. Jag kom till en punkt där jag kunde förstå en hel del ord. Lösryckta. Men hennes hastighet var ljusår bortom vad jag kunde. Och hon hade en helt egen melodi. Ingenting jag hört i mina kurser.

Nåväl. Jag försökte såklart göra någon enstaka liten ordlek. På estniska.

Så mycket som vi kunde missförstå varandra iblan så kunde jag ju lika gärna försöka mig på ordlekar på ett språk jag inte kunde.

En Midsommarnattsdröm

18 juni 2026 / / 4 kommentarer

Vissa dagar blir inte magiska för att allt är perfekt. Utan för att rätt person är där…




– 23:e Juni 2023 –

Vi åt frukost. Jag hade ställt asken som hon givit mig kvällen innan på hennes sida bordet. Hon tittade undrande på den. Jag hade ju armbandet på mig.

Jag hade återanvänt asken hon gett mig. Hon öppnade den. I den låg en nyckel. En nyckel hem till mig. Hon påpekade direkt att det inte fanns någon nyckel till överlåset. Att jag fortfarande enkelt kunde stänga ute henne. Trots gesten.

Och det var sant. Överlåset fanns där. Jag visste det. Men jag hade ingen kopia. Min bästa vän hade slarvat bort den.

Det var inte planerat. Inte genomtänkt. Men det förändrade inte vad nyckeln var tänkt att vara. En gest. Att hon var välkommen. komma och gå som hon ville. Att jag inte hade något att dölja.

Vi började dagen i studion. Hon hjälpte mig att sätta upp akustikpaneler i taket. Många. Tunga. Otympliga.

Vi stod där tillsammans. Höll. Lyfte. Skruvade.

Det saknades skruv. Biltema. Stängde en minut innan vi kom dit.

Vi bytte till matlagning. Hon hade handlat. Jag hade handlat. Vi hade handlat. En märklig blandning av estniska och svenska måsten för midsommar. Allt på en gång. Allt lite fel. Och ändå helt rätt. Det blev underbart gott. Vildkatten nöjde sig med räkor.

Vi satt på verandan. Bestämde oss för att gå ner till stranden.

– Du har inte sett badet än. Det måste du!

Hon hade sin klänning. Storblommig. Ljusgrön, nästan grå i tonen. Med broderier. Sagolikt vacker.

Vi tog selfies på oss tillsammans. Hon satt nära intill. Lutade sitt huvud mot min hals. Log. Jag la upp på Facebook. Önskade alla en lika fin midsommar som vi hade. Helvetes massa likes och tillbakaönskningar. Fler skrev att hon var snygg än att jag var det. Flest skrev att vi var det. Tillsammans.

Vi satt på stranden. Solen gick ner. Långsamt. Och jag minns bilden jag tog av henne. Hon satt ensam på gräset. Havet bakom. Och något i blicken. Lite sorgset. Lite frånvarande. testar av håret hade blåst och låg tvärs över hennes ansikte. Det var ett helt annat uttryck än kvällen innan. Hon var äldre. Men yngre.

Jag har tittat på den bilden många gånger efteråt. Försökt förstå vad det var jag såg.

Min spontana tanke var New York 1979. En stad som var trasig, farlig och elektriskt levande på samma gång. Punk, disco, konst och dekadens existerade sida vid sida och människor försökte uppfinna sig själva på nytt. Andy Warhol förvandlade samtidens ytlighet till konst. Debbie Harry var ansiktet för en ny tid. Lika delar glamour, punk och gatustoft. Allt verkade möjligt, och ingenting kändes riktigt tryggt. Konst, musik, mode och självförverkligande flöt samman till samma rörelse. Till världens centrum för drömmar, begär och illusioner.

Kärleken. Där på stranden. Det var något mer än bara en bild. Det kändes New York 1979. Debbie Harry. Andy Warhol. Hon var inte bara där. Hon var ett motiv. Ett konstverk. En installation. Inte bara skönhet. Utan någon sorts ikonisk, lite ouppnåelig närvaro. Magi.

Precis som på den där bilden från Östermalm 🔗 några veckor tidigare. Som om hon alltid bar på en berättelse som ingen annan riktigt fick den hela tillgången till.

Om hon var Debbie. Vem var jag? Hur skulle jag någonsin kunna matcha det?

Det var nog så jag kände mig ibland. Matcha en ikon. Hur gör man det? Hur skulle jag kunna leva upp till att vara den man hon kanske valt? Kanske älskade?

Fanns det något av Chris Stein i mig? Utseendemässigt nej. Men det var kanske aldrig hans starka sida. Imagemässigt? På sitt sätt kanske. Lite egna. Kreativitetsmässigt? Well. Jag försökte. Lyckades ibland. Rimligt i alla fall.

Men tanken på vad en ikonisk och magisk sfär kunde se hos mig var alltid lite obegriplig. Kanske uppstod frågan på grund av en oro. Av tanken på att jag faktiskt inte var värd henne. En kvinna som alla män i hela världen skulle springa benen av sig för.

Månader tillbaka. På en rak fråga om varför hon älskade mig, Hade hon börjat sitt svar med att ”jag var stark och rolig” och jag mitt korkade fä hade svarat att ”jaha så iprincip är jag en lyftkran med humor?”. För att i nästa sekund försöka ändra det till ”Nej men jag vet ju att det är för att jag har så sjukt stor kuk. Jag fattar”.

På vägen hem höll vi om varandra. Plockade blommor. Att lägga under kudden.

Som man gör. Eller som man tror man ska göra.

Jag frågade om hon trodde hon skulle drömma om mig. Hon svarade att hon får se…

Vi somnade nakna. Tätt omslingrade. Jag hade haft lampan tänd när hon klädde av sig. Precis som alltid. Jag sa att hon var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Precis som alltid. Precis som alla kvällarna på gården. Sex hade återgått till vad det var från början. Det där andra agerandet från hennes sida 🔗 hade varit ett kort gästspel.

Vår andra midsommar tillsammans hade blivit lika magisk som vår första 🔗 . Två diametralt skilda koncept. För egentligen spelade inga omständigheter någon roll. Hon var där. Det var det viktiga. Som vanligt. Som så många av våra dagar och nätter tillsammans.

Två människor som tillsammans, för en kort stund, lyckades få världen att stanna upp. Ännu en gång.

Mellan blomster, havsvindar och den ljusa midsommarnatten hade det uppstått en stilla magi där alla omständigheter förlorat sin betydelse. Kvar fanns bara närheten, kärleken och känslan av att allting var precis som det ska vara. En midsommarnattsdröm om de ögonblick som blir större än livet självt just därför att de inte försöker vara det.

En Midsommarnattsdröm.

Och i framtiden skulle det visa sig. Att hon var där var det viktiga. Att vi var tillsammans. Att dom mest knasiga, konstiga och näst intill absurda omständigheter skulle komma att kunna generera en totalt magisk dag tillsammans.

Harder Faster Scooter

17 juni 2026 / / 4 kommentarer

Vissa minnen luktar sommar, låter som skratt och vägrar blekna….

– 22:a Juni 2023 –

Vi gjorde ett nytt försök att fira årsdagen sedan vi för första gången sågs.

Egentligen den 16:e Juni. Vi hade blivit lite sena 🔗. Det spelade ingen roll. Huvudsaken var att vi firade tillfället. Eller bara att vi sågs.

Jag ville precis som vårt tidigare jubileum två veckor tidigare 🔗 försöka göra nåt fint. Visa respekt, för henne och relationen. Omtanke. Kärlek. Visa att datumet betydde någonting för mig. Att vår första gång betydde någonting för mig. Att hon betydde någonting.

En date med henne var en märklig balansgång. Sett till min kärlek till henne hade jag velat köpa det förbannade Eiffeltornet och ge till henne. Eller en söderhavsö. Eller en planet. Inte någon sån fånig ”Namnge en stjärna till din älskade” a 12 euro, utan en riktig planetdjävel.

Samtidigt var det lika fantastiskt att bara vara.

  • Vi kunde gå en promenad i ösregn. Slåss om vem som skulle ha mest paraply. Jag höll det över henne och hon knuffade tillbaka paraplyet så jag med fick min beskärda del. Vi avslutade med streetfood. Och helheten var precis lika fantastisk som en lyxkrog. Bara hon var där.
  • Vi kunde ta fel färja. Hamna totalt vilse på en udde i kanten Värmdö istället för Sandhamn. Sitta där 4 timmar. Ensamma på en bänk på en klippa. Vänta på nästa färja. Bara hålla om varandra och prata. Skratta åt oss själva efteråt. Jag hävdade att det var mitt fel. Att jag var idioten. Hon hävdade att hon borde valt färja bättre. Men bottomline var densamma. Bara vi var tillsammans.
  • Vi kunde ta fel på E18 och E4 norrut. Inte upptäcka att vi var på E4 innan vi var i Gävle. Samma koncept när jag bodde på gården och vi skulle gå på bio 🔗. För att vi pratade. Var uppslukade av varandra. Tvärstanna när jag såg köckelmöddingen Dragons Gate. Titta på varandra. Där mitt på motorvägen. Skaka på huvudet och säga ”det här är faan inte sant?!?!”. Men även då. Vi började skratta. Hon körde istället. Vi höll handen. Hade våra mackor. Och skrattade. Egentligen spelade ingenting någon roll. Bara vi var tillsammans.

Men just den här daten var restaurang.

Jag hade gjort om bokningen på Boqueria. Var där i god tid. Ordentligt tillsnyggad. Uppklädd. Hade botaniserat och valt länge mellan olika JP Gaultier och annat. En stor bukett rosor i handen. Röda. Långskaftade. Och en teddybjörn. Och – jag hade inte rökt sen efter dusch och tandbortning eftersom hon inte tyckte om när jag luktade rök.

Hon dök upp. Som vanligt syntes hon på långt håll. Strålade över hela Norrmalm. Randig klänning. Vit med tunna svarta ränder. Ljusgrön Jacka. Inte jeansjackan men typ. Nagellack – rött som drog åt orange. Plattat hår. Ett litet silverarmband. Ett litet silverhjärta med vita stenar i halsbandet.

Bar sin svarta väska sådär skolflicksaktigt. Inte på axeln utan runt halsen. Hon var så söt när hon gjorde så.

Vi kramades. Innerligt. Nära. Det var ett varmt möte.

Satte oss vid vårt bord. Perfekt placering. Hon hade med sig en present. Ett oerhört vackert armband i en liten ask. Hon fick teddybjörnen av mig. Vi åt i lugn och ro. Tog ett glas vin.

Fantastiska Tapas. Hon sken som en sol. Hennes ögon glittrade. Hon log. Det där kluriga magiska leendet. Dom perfekta läpparna som ramade in hennes skinande tänder. Ett leende som definitivt var unikt. Som skilde sig från leendet hos alla andra kvinnor i hela världen.

Det märkliga med hennes utseende var att alla hennes små egenheter verkade stråla åt samma håll. Som om ögonen, leendet, blicken och alla de där detaljerna, alla egenskaperna, som gjorde henne till just henne samlades i hennes ansikte. Tillsammans blev det fullständigt omöjligt att värja sig mot.

Vi höll varandras hand genom middagen.

Började gå genom stan. Mot Norr Mälarstrand. Där stod de. Elcyklarna. Pistagegröna.

– Hur funkar skiten?
– Ingen aning, Aldrig provat. svarade hon.

Jag läste. Installerade Bolt-appen. Plötsligt hade vi varsin cykel. Första gången för oss båda.

Färden var allt annat än stabil i början. Inte för någon av oss. Men det hindrade inte henne. Hon körde som en dåre. Jag var försiktigare.

Vi tog oss mot Rålis. Började få in det. Skrattade. Fotade. Filmade varandra där i backen. När hon filmade mig skulle hon presentera mig.

Och så kom det.

– Här kommer min pojkvän… gistarristen…

Hon sa det med full övertygelse. ”Gistarristen” Helt fel. Jag började skratta.

Men även om hon ännu en gång slagit till med den där kombinationen av sitt bubblande skratt. Sin accent. Och ännu en total felsägning. Den där kombinationen som kunde charma ihjäl en sten. Men även om bara det i sig hade varit en upplevelse för en livstid så var det nåt annat som blev det jag starkast tog till mig. Hon även sagt ”min pojkvän”.

– Fan vad söt du är! Utbrast jag. Kanske torftigt att säga i helheten. Kanske borde jag sagt nåt fin om att hon faktiskt sa ”Min pojkvän”. Men det var det enda jag fick ur mig.

Hon log, lite generad.

Jag filmade när hon körde race nerför backen. Inte bara körde hon mycket snabbare än vad jag hade gjort. Full fart. Hon tvärnitade och sladdade dessutom. Jag kommenterade ”och hon kör som en biltjuv” på videon.

Vi tittade på filmerna.

– Jag låter som en förortsunge. Som en invandrare.
– Du… jag älskar dig…

Två timmar gick fort. Vi lämnade cyklarna. Satte oss på en bänk vid Norr Mälarstrand.

Kramades. Pussades. Pratade. Puffade på varandras fötter. Med just våra respektive fötter.

Det hade blivit midnatt.

Mälaren låg blank som glas. Vattnet rörde sig knappt. Båtarna låg förtöjda och tysta. Stadens brus hade dragit sig undan och lämnat plats åt det där märkliga lugnet som bara finns några få timmar varje år. I synnerhet i Stockholm.

Mellan träden på andra sidan fjärden låg ljuset fortfarande kvar. Inte dagsljus. Inte mörker. Någonting däremellan. Som om natten själv inte riktigt ville börja.

Vi satt tätt intill varandra och såg ut över vattnet. Höll om varandra. Hon sneglade på mig. Ofta. Länge. En speciell blick. Hennes makeup hade gått över tiden och den ytligaste skönheten sakta börjat gå över till karaktär. Det var då saker framträdde tydligare.

Dom fina linjerna från strax över näsvingarna, ner snett för att plötsligt svänga av tvärt neråt på varsin sida munnen. Den lilla linjen en bit nedanför munnen. Inte dubbelhaka. Bara ett streck. Hennes lite spetsiga näsa. Nästan lite uppåt. Men ändå inte. Den lilla markeringen på nästippen.

Hennes högra öga var ofta lite öppnare än det vänstra. Precis som håret alltid var lite högre på den sidan. Nästan som om det fanns två helt olika sidor av henne.

Hennes aura var makalös.

Det var ett av dom tillfällen jag hade blivit begåvad inom konst istället för musik och skrift. Att jag hade kunnat måla av henne. Fått göra tavla efter tavla efter tavla. Med lite tur kanske blivit semikänd. Med lite tur kanske kunnat sprida hennes skönhet över hela världen. Få folk att säga ”Gud så vacker! Undrar vem hon är”.

Jag minns att jag tänkte att allting kändes självklart. Inte dramatiskt. Bara självklart.

Som om världen för ett ögonblick hade slutat röra sig. Som om alla omvägar, alla tillfälligheter och alla osannolika beslut som tagit oss dit hade landat i just den där stunden på just den där bänken.

Jag minns värmen. Från sommarnatten. Från hennes hand. Och värmen i känslorna mellan oss.

Det hade blivit midsommarafton. Vår andra tillsammans.

Vi tog en Uber hem till mig.

Vi skulle fira midsommar tillsammans.

Jag var lycklig.

Jag älskade henne.

Jag var helt säker på att hon älskade mig.

Inga Frågetecken

17 juni 2026 / / Inga kommentarer

Ibland glömmer man hur mycket som redan hänt när man ser fram emot det som ska hända…

– 22:a Juni 2023 –

Hennes första sms kom redan 06 på morgonen:

– Go’morgon 🌞Hoppas adu har sovit gott och får en underbar dag! Ses ikväll! 😘
– God morgon! Tack detsamma! ☀️ Hur skulle du midsommra förresten?
– Inga planer 

Nåja. Jag hade i alla fall sått ett frö om midsommar. Hon hade inga planer. Men ställde heller ingen motfråga – om jag ville fira med henne.

Jag skickade henne en bild på en liten teddybjörn. Den var otroligt söt. Hade sprungit på den när jag var och köpte rosor till vår date,

– Är den din mysbjörn?
– Haha såg den på stan Ser fram emot ikväll 
– Det gör jag med
– Va kul! 😍
– Var ett tag sedan vi sågs
– Ja det var det Tiden går så fort… 2 veckor?
– Har minnesluckor,  lite mindre kanske 
– Och jag har inte kommit längre här hemma… massa saker som skulle köpas, hämtas, köras till förrådet… djävla tid allt tar… men när studion är klar försvinner ju 6-7 lådor till. Ja just… början av förra veckan… nån som drack upp mitt bubbel, måste handla på bolaget åxå

– Bokar du din Uber själv? Vad ska du ha för fint på dig då?
– Har inget fint 🥺 Till?  Jakobsberggatan 17?
– Ja 🥰

Det var nästan på dagen åtta månader sedan hon brutit upp förlovningen på grund av ett tekniskt fel på Facebook. 🔗 Det var nästan på dagen fyra månader sedan hon gjort slut via sms 🔗 efter att jag ställt frågor om hennes ständiga närvaro online.

Men just då spelade inget av det någon roll.

Det som fanns var att det nästan gått ett år sedan vi träffats för första gången. 🔗 Att det var vår andra date här hemma i Stockholm. Och märkligt nog var allt enkelt igen. Inga diskussioner. Inga missförstånd. Inga analyser. Inga frågetecken.

Bara den där självklara närheten som alltid verkade uppstå när vi väl sågs. Men nu fanns den också i sms:en. I samtalen. I vardagen mellan gångerna vi träffades.

Där och då tänkte jag inte på uppbrott. Inte på konflikter. Inte på allt som redan hänt. Det fanns bara kärlek. Bara förväntan.

Om några timmar skulle jag få träffa henne igen.

Och jag var lycklig. Riktigt lycklig.

Jag såg fram emot kvällen.

Små Saker

16 juni 2026 / / 6 kommentarer

Kärlek börjar sällan med stora ord. Oftare med att någon fortsätter höra av sig…

– 19:e – 21:a Juni 2023 –

Plötsligt. Nästan som från ingenstans. Allt trams och trassel kring vem som egentligen bokat av vår date 🔗 var som bortblåst.

Efter ett par dagar slutade hon beskylla mig. Sedan var det bara borta. Precis som så många gånger tidigare. Och det var kanske det märkligaste av allt. Inte själva bråken. Inte anklagelserna. Inte tystnaden som ibland följde. Utan vad som hände efteråt.

Eller snarare vad som aldrig hände efteråt.

Det var som att leva i en märklig cirkel. En loop. Samma typ av konflikt kunde dyka upp om och om igen. Ofta med olika kulisser, olika ord och olika omständigheter, men med en kärna som kändes märkligt bekant. Om jag ifrågasatte någonting ”anklagade jag henne”. Om jag ställde frågor ”kontrollerade jag henne”. Om jag försökte förstå vad som hänt ”ältade jag”.

Och om hon tillskrev mig egenskaper, motiv eller handlingar som inte stämde med verkligheten och jag argumenterade emot tills argumenten inte längre gick att försvara sig emot, då ”mosade jag henne”.

Det ordet återkom. ”Jag mosade henne”.

Inte för att jag skrek. Inte för att jag hotade. Inte för att jag ville vinna. Utan för att jag fortsatte fråga tills logiken tog slut.

Efteråt försvann hon ofta. Ibland några dagar. Ibland längre. Sedan kom hon tillbaka. Och då var det som om någon dragit ett streck över allting som hänt. Ingen genomgång. Ingen diskussion. Ingen förklaring. Ingen gemensam slutsats. Ingenting som gjorde att man kunde lägga händelsen bakom sig och faktiskt förstå vad som gått fel.

Locket lades på.

Ärendet arkiverades. Och det andra läget återaktiverades. Värmen. Alla hjärtan som skickades. Samtalen. Planerna. Tills nästa gång samma sak hände igen.

Plötsligt. Ännu en gång. Hade jag börjat vänja mig vid att telefonen lät annorlunda när det var hon. Inte signalen. Inte ljudet. Känslan.

Det fanns människor man pratade med för att man behövde någonting. Människor man svarade av artighet. Människor man skrev till för att få saker gjorda. Sedan fanns det människor där bara deras namn gjorde dagen lite lättare. Hon tillhörde den senare kategorin. När det fungerade.

Det spelade egentligen ingen större roll vad vi pratade om.

Tvättmaskiner. Får. Min bästa väns tavlor. Hennes egna tavlor. Flyttkartonger. Gymkort. Någon dum historia om en estnisk blondin vid namn Pettus Petta. Det där jag lite skämtsamt sagt med glimten i ögat och som då inte betydde vad det skulle komma att göra framtida. Men med min bristfälliga estniska betydde det ungefär ”hon var en luring”. Kärleksfullt sagt.

Men. Det viktiga var inte ämnet. Det viktiga var att hon var där.

Det var märkligt hur snabbt någonting kunde kännas naturligt.

På morgonen kom ett meddelande. På kvällen kom ett till. Någon fråga mitt på dagen. Någon fånig kommentar om någonting oväsentligt. Plötsligt var det en del av tillvaron. Igen. Som i början. För ett år sedan.

Jag märkte hur jag började leta efter hennes namn på skärmen. Inte av oro. Inte av osäkerhet.

Av vana. Av glädje.

Jag ville berätta saker för henne. Inte stora saker. Små saker. Att tvättmaskinen inte fungerade. Att flyttfirman strulat till något. Att jag hittat ramar till hennes tavlor. Att ett får stulit bullar. Sådant man bara berättar för människor som har blivit en del av ens vardag.

Det var kanske det som gjorde mig så glad. Att det började kännas som vardag. Inte fyrverkerier. Inte stormar. Inte stora gester. Bara två människor som hördes av. Om och om igen.

Hon frågade hur det gått. Jag frågade hur hon mådde. Hon berättade om jobbet.

Hon var i Borås igen. Bemanningsuppdraget. Firman hade uppenbart gjort bort sig totalt med boendet. Oerhört bristfälligt. Undermåligt. Främst ur synpunkten boendemiljö. Ingen AC. Gardiner som inte stängde ut solljuset när hon försökte sova. Jag insåg det inte fanns mycket jag kunde göra. Av olika anledningar. Men jag frågade ändå. Självklart.

Jag berättade om flytten.

Och mitt i alltihop började vi planera en ny date.

Inte för att vi behövde. Inte för att någonting måste lösas. Bara för att vi ville ses igen. Det fanns något väldigt fint i det.

Något okomplicerat. Jag tror att jag log oftare än jag själv förstod.

Telefonen plingade. Där var hon igen. En liten hälsning. Ett hjärta. En puss. Ett skämt. Någon kommentar om att hon såg fram emot torsdagen. Vår date.

Och jag gjorde detsamma. Kanske mer än jag ville erkänna. För någonstans hade jag redan börjat vänja mig vid tanken på henne. Ännu en gång. Som någon som fanns där. Någon som gjorde dagarna lite roligare. Lite varmare. Lite mindre ensamma.

Och när jag läser sms idag är det kanske just det jag ser tydligast.

Inte planerna. Inte skämten. Inte ens flirten. Jag ser två människor som verkar glada över att den andre existerar. Det är en ganska vacker början på någonting.

Jag hade inte längre lika ont i magen. Jag kände mig inte konstant orolig för hennes nästanmonogami. Eller om hon sa hon var singel till andra män. Det var nästan som om jag tack vare hennes agerande tog förgivet att hon nu faktiskt var monogam. Faktiskt inte skulle äga hon var singel längre om någon man frågade. Om det var så var den enda som kvarstod att faktiskt delge mig detta.

God morgon varje dag. God natt varje kväll. Initiativ från båda håll. Internhumor. Flirt. Framtidsplanering. Rumpskämt. Hjärtan och pussar. Det är väldigt mycket vardaglig närhet. Kärlek. Inte kris

Vi pratade plötsligt som om relationen hade framtid och kontinuitet. Det fanns ingen ton av att detta skulle komma att gå sönder. Tvärtom. Det var hur normal och vardaglig relationen känns just här. Det fanns så gott som inga tecken på att någon av oss verkade stå med ena foten utanför relationen under de här dagarna.

Det som slår mig när jag läser retrospektivt är att ingen av oss verkade förstå hur stor konfliktfrågan faktiskt skulle komma att bli. Speciellt på längre sikt.

Ingen av oss verkade förstå hur långtgående och djup en konflikt, egentligen bara byggd på en handfull saker som hade kunnat redas ut hur enkelt som helst, skulle komma att totalt ta överhand. Infekteras. Bollas fram och tillbaka. Kastas runt och runt igen. Till dess den var det enda relationen handlade om.

Att den infektionen i sin tur skulle komma att leda till ageranden, ibland kanske inte så genomtänkta, som skulle komma att göra saker värre. Och det märkligaste – hur mitt i allt det där kunde vi ses. Bara vara. Låta allting drypa av närhet och kärlek.

Laga mat. Gå på bio. Äta ute. Gå långa promenader. Kramas och pussas i hennes soffa till någon fånig film. Vinka av varandra när vi skildes åt. Ibland som vanligt – utan att diskutera konflikterna. För att inte förstöra stunden. Ibland gjorde någon ett övertramp på den punkten. Ibland lyckades vi rädda upp skeppet som höll på att kapsejsa på grund av övertrampet. På bara några sekunder. Ibland inte.

Jag kan förbanna att vi inte tog tag i det. På en gång.

Jag kan förbanna att jag inte insåg att någonting måste göras. Att vi inte tog hjälp i en loop som så uppenbart hade kört fast.

När jag första gången gjorde det ville hon inte. ”Det var för tidigt för parterapi” sa hon. När hon frågade mig ville inte jag. Jo egentligen ville jag. Men jag tog istället tillfället att slå tillbaka med ett ”parterapi? vi är ju inte ett par…”.

Tredje försöket var på mitt initiativ. Då var det redan försent. Och kapitel som jag kommer till. Långt långt fram i tiden.

Vem Bokade Av?

15 juni 2026 / / 4 kommentarer

Det märkliga var inte att planerna ändrades. Det märkliga var att ingen verkade ha gjort det…

– 16:e Juni 2023 –

Det hade blivit dags för årsdag av första gången vi träffades. För ett år sedan. Jag hade frågat om hon ville gå på date med mig redan när jag frågade om hon ville gå på date för årsdagen av första gången vi pratade i telefon 6 dagar tidigare. Hon hade tackat ja. Till båda.

Hon hade plötsligt börjat ifrågasätta vem jag skulle gå på date med bara för att jag kostade på mig själv och mitt utseende. Det hela var obegripligt. Och sedan. Efter det. För. två dagar sedan, hade det plötsligt dykt upp att hon skulle åka och hälsa på sin dotter.

Jag blev såklart besviken på den inställda daten. Men försökte hantera det med ett lågmält och respektfullt ”klart du ska prioritera din dotter”.

Det hade ännu bara varit någon enstaka incident som var kopplad till hennes besök i den lilla mellansvenska staden. Långt ifrån vad som skulle komma senare. Den incidenten var egentligen, som enstaka företeelse, så obetydlig att jag totalt lagt den åt sidan.

I vilket fall hade det blivit Fredag. Bordet var fortfarande bokat till 20:00.

Det började i alla fall bra 06:35. Sett till omständigheterna.

– Go’morgon 🌞😘Hoppas att du har sovit gott och får en fantastisk dag! Grattis till oss som träffades inte så länge sedan för första gången ❤️✨🥂
. God morgon! Hoppas du får fin dag! 🌷☀️☀️ ja ett helt år sedan… 😳
– Vad ska du hitta på något idag?
– Ska packa / packa upp och klura/mäta under dagen…
– Om du är på stan och har tid kan vi träffas en stund för en matbit/drink efter min arbetsdag
– Kunde ju ha varit trevligt, men osäker på hur min dag ser ut… ska iofs åka hämta lite saker men då är man ju inte direkt middagsklädd… Du slutar väl redan 16? hade nog mer tänkt göra nåt lite senare tror jag…
– Behöver inte vara direkt middagsklädd…Ja, jag slutar 16, hon kommer vid kl 21. Hör av om du har tid, stressa inte😘
– Haha… ”värmdöklädd”… skitiga jeans/T-shirt… orakad etc… 🤣 Tror min plan original var typ ”äta 20 nånstans”
– Plan original 🥰 Ha en trevlig eftermiddag/kväll!

Det som framkommit i telefonsamtal under gårdagskvällen var att det ännu en gång blivit ändrade planer. Hon skulle inte åka och hälsa på dottern. Dottern skulle komma till henne istället. Men hon visste inte när. Kanske Fredag kväll. Kanske Lördag på dagen.

Eftersom det uppenbart redan fanns ett spann där. Kunde hon inte försökt styra det till att dottern kom Lördag? Så kunde vi ha vårt date Fredag 20:00 som vi bestämt? Nej. Inom det spannet hade det plötsligt fastslagits. Till det motsatta av vad mitt förslag och min förhoppning var. Dottern skulle komma Fredag 2100.

Absolut. Äta tillsammans med henne efter jobbet lät trevligt. Men jag hade dels en totalt fullspäckad dag. Och jag såg ut som ”Hemma på gården”. Jag hade sett fram emot en likadan date som förra veckan. Lite festligare. Men jag övervägde trots allt alternativet. Oavsett enorm tidspress. Det havererade senare totalt. Stockholmtrafiken en Fredag är komplett idioti.

Jag besvarade hennes sms;

– Nä men eftersom du sa hon kommer Fredag 21 var det inte mycket diskutera…vi hade bokat Fredag 20. Om ni sinsemellan hade kunnat ändra till Lördag förmiddag var det ju lite mellan er och angår inte riktigt mig. Tyckte inte det var nåt bråka om eller diskutera…

Så hade samtalet landat i ytterligare en kompromiss från hennes sida. Att vi skulle ses 2000 som bestämt. Middagsdate. Sedan skulle hon ta emot dottern 2100.

Åh. En hel timme tillsammans! För en noga förberedd middagsdate för vårt jubileum. Hade vi tur kanske vi hann äta en halv förrätt innan hon måste springa iväg. Sarkasmflaggan i topp. Det lät som det var bättre att avstå.

Hon fortsatte;

– Nej, inte något att bråka om men jag hade sagt att vi kan ses och äta middag då hade jag gjort det också. Eller ja, jag sa det… 🤪
– Ja du sa det ja. Men blev stressigt…Middag 20:00 och du ska iväg 21:00. Inte direkt helkväll. Självklart du ska träffa dotter. Kan ha annan date ev.

Det var där jag klantade till det. På grund av hur satans djävla sms är absolut absurdt vedervärdigt för allt annat än ”Blir 10 sen”. Eller ”Köp mjölk”. Eller ”Älskar dig!”. Vad jag borde ha skrivit var ”Vi kan kanske ha en annan date istället. Eventuellt. Om du vill?” Liten skitskärm. En autocorrect som uppenbart tillbringade hela sin existens med att djävlas. Ett format som inte är anpassat för någon som helst form av djupare relationsrelaterade frågor.

Hon fortsatte ytterligare;

– Ska du ha en annan date ikväll istället? Lycka till med kvällens date då
– Inte sagt jag har någon. Menade att VI dvs du och jaf ev kan ha en annan date istället. Det blev slarvit uttryckt pga sms…
– Du skrev att du kan ha någon annan date ev
– Nej. Skrev jag inte bestämt nåt alls efter att du bokade av. Har det löst sig med hennes packning och tåg?
– Ja, det är det. Hon är på väg nu
– Va bra! Vi kan ju kanske ha date nån annan gång om du vill?
– Ja, absolut, om din kvällen blir olyckad

Ok. Nu kunde hon tänka sig en annan date. ”Om min date blev olyckad”.

För det första hade jag ju ingen annan date. Och för det andra var hon inte mitt andraalternativ. Hon var mitt första. Det lät som offerkofta. Jag försökte förtydliga, i synnerhet sätta allting i kontext, och fortsatte;

– Jag hade såklart…”förberett” lite till den här årsdagen… men skitsamma…  Jag tror/tycker jag har försökt visa intention och känslor sedan länge, och har bett, bönat, och “bråkat” o att få ha relationen sedan du dumpade mig 22/2… och inte länge sedan sa du “du var singel om någon man frågade”…  Ser ingen anledning bråka om det mer faktiskt eftersom det var/är ditt fria val… Jag fattar du prioriterar dotter, men sen säger du “du kunde sagt till henne komma på Lördag” och att “Jag inte ville diskutera” etc… Jag såg ingen anledning att diskutera ditt val… du kunde skött ditt val själv, och gjort ett faktiskt val… Jag bara anpassade mig utan bråk…Jag är sedan länge inte en otrogen man… och att jag är singel är inte självvalt… tvärtom…
– Ingen ide att planera in några date när du planerar dejta andra.

Nu, fem minuter senare, ville hon inte längre planera någon ny date om jag tänkte gå på en annan date. Problemet i logiken var bara att den där andra daten inte existerade.

Jag försökte få ihop resonemanget med det som faktiskt sagts. Kanske var det egentligen dottern som ställde till det. Kanske ändrades planerna flera gånger. Kanske försökte hon bara få ihop ett pussel som redan var svårt att få ihop. Men hur jag än vred och vände på det lyckades jag inte förstå hur vi hade hamnat här.

Jag fortsatte i sms;

– Har ingen plan alls…Men ok… vill du inte så är det så…Har i alla fall försökt visa vad jag vill och känner med date, blommor, hämta dig, betala resor, våfflor… sedan länge… Och att du är singel verkar inte ändra sig…Men ok… så jag vet – då vill du alltså inte datea nåt mer?
– Du vill ju dejta andra, när jag jobbat eller är med min dotter.
– Nej det har jag verkligen inte sagt. Det kan du inte skylla på för det är lögn
– Läs din sms
– Läs du! Skyll inte på mig, och det har ingenting med ditt jobb eller dotter att göra. Att jag är singel har inget med jobb eller dotter att göra utan att du gjorde slut och sa du skulle säga du är singel om någon annan frågar
– Som du betonar är du singel 🤷
– Ja hur kan jag vara annat när du sa du är singel om andra män frågar? Jag har bönat och bett och ” bråkat” om att få ha relationen i 4 månader
– Eftersom du betonar det ständigt då…

Jag hade aldrig någonsin haft date med någon annan. Det fanns ingen annan date. Och hur det plötsligt hängde ihop med att hon jobbade. Det var bara taget ur luften.

Problematiken kring ansvarsfrågan gällande vem som ställde in daten hamnade på samma nivå om ansvarfrågan gällande varför jag var singel. Det var samma typ av enkel härledning vs att inte vilja bära ansvar.

För mig var problemet egentligen ganska enkelt.

Hon hade aldrig tagit tillbaka det där om att vara singel om andra män frågade. Om hon var singel var hon singel. Och om hon var singel var även jag det.

Jag hade under månader försökt röra oss åt motsatt håll. Med blommor. Med dater. Med inbjudningar. Med ringar. Med framtidsplaner. Men det förändrade inte den grundläggande ekvationen.

Det var kanske därför jag återkom till ämnet gång på gång. Inte för att vinna ett argument. Utan för att jag fortfarande hoppades att svaret någon gång skulle bli ett annat.

Jag besvarade;

– Kanske för att du underströk det tydligt Men ok, du vill inte ha mer date?
– Eftersom du ville ha tydlig svar… vad ska jag säga när vi inte ens kunde prata varandra
– Ja jag ville ha tydligt svar och det fick jag. Tyvärr sårande… hade hoppats på ”upptagen”
– Beror på dig
– Nej beror på dig
– Beror på dig
– Nej
– Desvärre inte, onte jag som satsar på olika date
– Jag är singel pga dina val… så det är upp till dig och jag datear inte olika.
– Du vill dejta olika, jag kan inte hindra
– Varit tydlig med att jag inte vill det.Du som gjort mig singel. Blommor, ring, date, inbjudningar till trädgårshelg… Faktiskt upp till dig nu. Varit väldigt tydlig med att jag varit ledsen över att du sa du var singel

Nej. Det berodde inte på mig att jag var singel. Om jag var upptagen. Jag var upptagen. Men bara i själ och hjärta. Att jag officiellt inte var upptagen ur ett administrativt plan. Att jag var singel. Det berodde inte på mig. Det berodde på henne. Ingen annan.

I det ögonblick hon slutade säga hon var singel om andra män frågade slutade hon vara singel i mina ögon. I det ögonblicket skulle även jag sluta vara singel. Jag ville inte datea olika. Jag ville ha en relation. En uttalad relation med henne. Uttalad även inför andra.

Den totala logiken i varför jag var singel verkade gå henne helt förbi. Istället för härledning och ansvar blev det en ändlös pingismatch. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Plötsligt skickade hon någonting helt annat;

– Välkommen till lägenhetenshelg, där storstädning planeras. Pannkakor med löjrom på menyn… ta din plats, innan det blir för sent!
– Ska ni äta löjrom?
– Ja, på städhelgen. Inte den här helgen 
– Jaha När är den då?
– 23 och 24 juni
– Långt dit. Du är ju inte ens hemma då?
– Nästa helg är jag hemma .Och jag lite svårt att tro att du verkligen ville träffa mig om du inte tyckte att från kl 17-21 var inte värt att ses

Jag förstod direkt vad det syftade på. Den där helgen jag bjutit in henne till ”trädgårdshelg” tidigare under våren. Försökte göra mig rolig och maskera en inbjudan att umgås med att det var ”arbetshelg”.

Så gick sms tillbaka till ursprungliga tråden;

– Jag kom hem typ 17…  Och hade planerat ”helkväll”… med middag från 20 (bord bokat 20-22:30). Men fine..: försök fortsätta skylla på mig att du inte vill ha varken date eller relationen 
– Du hade kunnat komma hem till mig, duscha om du önskat och vi hade kunnat äta hem hos mig eller ute här 
– Jag hade bokat, förberett saker. Du bokade av och jag sa inget om det… men försök inte lägga på mig att ”jag inte ville ses” när DU är den som bokade av
– Jag sa ja , och bara berättade hur min dotter tänkte. Jag hade kunnat säga till henne komma tidigare eller senare så att hon hade kunnat komna in
– Och jag sa inget om det… utan var helt ok med att du bokade av. och prioriterade din dotter. Resultatet av vad din dotter tänkte resulterade ju i att du inte kunde gå på vår planerade date på Fredagen.

Jo. Absolut. Jag hade kunnat komma till henne. Duscha där etc. Och jag sa det hade varit trevligt även om det inte var vad jag planerat. Men nu hade hela diskussionen glidit ifrån vad som faktiskt var möjligt till att istället handla om sakfrågan. Vem som hade ändrat planerna. Och varför.

Hon fortsatte försöka slå ifrån sig ansvaret;

– Jag bokade inte av, du gjorde det
– Nej… du bokade av. Jag hade bokat en ”helkväll”
– Nej, jag avbokade inte
– Du blev upptagen från 21… Då bokade DU av
– Det hade kunnat planeras annorlunda om du inte sagt direkt att du avbokar
– Om en date börjar 20, troligt är en helkväll, du har först tackat jag och du meddelar senare att du ska iväg 21, är det du som bokar av
– Du visste inte då när hon kommer, jag sa Fredag eller Lördag
– Jag frågade förra veckan du sa inget om henne. När jag fick reda på det var det obestämt Fredag eller Lördag. Sen blev det Fredag 2100. Innan dess sa jag att jag respekterade hur det än blev. När det blev bestämt Fredag 21 sa jag att vi kan boka en annan gång.
– Om jag du hade sagt direkt att du bokar av hade jag sett till att kvällen hade varit vår

Den totala logiken i varför vi nu inte längre hade någon date verkade gå henne helt förbi. Istället för härledning och ansvar blev det en ändlös pingismatch. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag hade bokat om först när det var fastslaget att dottern skulle komma Fredag 2100. Jag var inte delaktig i deras diskussion. Jag fick bara veta resultatet. Det var vad jag kunde agera utifrån.

Det var kanske där jag började köra fast på allvar.

Först skulle hon åka till dottern. Sedan skulle dottern komma till henne. Sedan visste ingen om det skulle bli Fredag eller Lördag. Sedan blev det Fredag. Sedan föreslog hon att vi ändå kunde ses. Sedan menade hon att jag var den som bokat av. Och mitt i alltihop kom den märkligaste formuleringen av dem alla.

”Om jag du hade sagt direkt att du bokar av hade jag sett till att kvällen hade varit vår.”

Jag läste meningen flera gånger.

Om hon kunde ha sett till att kvällen blev vår – varför hade hon inte gjort det då?

Om möjligheten fanns, varför användes den inte? Jag bokade inte av. Jag bokade om. Jag bokade om därför att dottern enligt planen skulle anlända mitt under vår date.

Jag satt med sms-tråden framför mig och läste den om och om igen.

Någonstans saknades fortfarande en pusselbit. Utan den gick resonemanget inte att få ihop hur många gånger jag än försökte. Det var inte ilska jag kände. Det var förvirring.

Jag tog upp vår smstråd;


– Jag sa ”då tar vi det en annan gång”
– Exakt
– Exakt. På grund av att du blev upptagen. Dvs Du ändrade kvällen. Punkt 
– Nope
– Jag bokade om för att inte bråka om det. För att du ändrade planen
– Nope 
– Ok då får jag ventilera det ! Det ändrades för att du plötsligt skulle umgås med din dotter. Du ändrade kvällen punkt slut.
– Nope
– Jo
– Skriv hur mycket du vill, var med och försökte säga att vi kan fixa till. Du ville avboka
– Nej jag ”ville” inte avboka.
– Ha en fin kväll

Det hade definitivt fastnat i att hon kategoriskt vägrade ta på sig ansvaret. Av skäl som var obegripliga. Och ja – jag förstod ingenting. Lika lite av hennes logik om vem som egentligen bokat av som av hennes anledningar att inte ta sitt ansvar för att det var hennes omständigheter som sett till att vår date inte kunde bli av. Så jag behövde hjälp att försöka förstå. Dvs ventilera det med andra. Försöka komma fram till vad det egentligen handlade om. Hon tog det som ett ”hot”.

Det konkreta ”hotet” förstod jag inte. Hon hade tidigare, upprepat, tagit upp att ”jag skrev skit om henne”, vilket inte var sant. Under vårt år tillsammans hade jag vid en gång, vit ett enda tillfälle, skrivit någonting som inte var annat än en odelad hyllning till henne. Hennes konstnärskap. Hennes utseende. Hennes sfär. Min kärlek till henne. Det var när hon gjorde slut via sms 22:a Februari. Jag hade lagt upp en skärmdump på det på min Facebook. Bara för att ge uttryck för någons sorts hopplöshet och misströstan. såklart hade en diskussion uppstått. Men min insällning var mest att jag var oförstående. Ventilerade. Jag skrev inte ”skit”.

Jag besvarade sms igen;


– Du ställde mig inför fakta att en date 20 skulle avslutas 21. Slänga i sig maten och dra. Kul! NOT! Så jag sa ”ok en anna gång” eftersom jag respekterade ditt val
– Visste inte ens vilken dag hon skulle komma, så kunde inte ställa framför fakta.Ingen ide att diskutera,  du lyssnade inte då och även mindre nu. Då hade jag ordnat
– Så varflr GJORDE du inte det då? Utan att dra in mig i alla olika konstiga alternativ?
– Nu när du avbokade fanns ingen ide att fixa till

Jag läste den meningen flera gånger. ”När jag avbokade fanns ingen anledning att fixa till”. Men för helvete?

Jag försökte gå igenom det hela igen.

  • Hon hade tackat ja till vår date.
  • Plötsligt skulle hon åka till dottern istället
  • Plötsligt skulle dottern komma hit
  • Hon visste inte om dottern skulle komma Fredag eller Lördag
  • Jag besvarade att jag respekterade och förstod hon ville umgås med dottern.
  • Dom hade slutligen betämt dottern skulle komma Fredag 2100
  • Hon kom med förslag att vi skulle ha vår date. Men 20-21.
  • Jag ansåg det vara för kort och sa vi tar det en annan gång.
  • Nu hade ”jag” bokat av enligt henne.
  • Hon meddelade att hon kunde ändrat dotterns ankomst till Lördag. Kunde ha ”fixat”. Men nu ”fanns det ingen anledning att göra det eftersom jag hade bokat av”.
  • Jag hade bokat om för att hon meddelat att dottern skulle komma samtidigt som vi skulle ha vår date.
  • Hon nekade till att vara den som hade ändrat kvällen. Försökte lägga det på mig.

Jag fick det inte att gå ihop. Ännu en gång tog jag upp smstråden;

– Jag avbokade inte. Jag ändrade av respekt för att du skulle umgås med dotter 
– Du ställde fråga vilken dag och jag svarade. Utan att veta vilken dag
– Då kunde du tagit upp det med henne
– Sa Fredag eller Lördag. Ställ inte frågor om du inte tål svar

Nu begrep jag verkligen ingenting. Ja hon hade sagt Fredag eller Lördag. Vilket sedan hade blivit Fredag. Ett beslut jag inte hade någon som helst delaktighet i. Så långt är jag med. Men sen blev det ju Fredag. Inte mitt beslut.

Det var en totalt obegriplig diskussion. Ur många perspektiv. Men det var inte där det brann totalt för mig. Så långt hade jag försökt streta på med logik och historisk kontinuitet. Det var i meningen ” Ställ inte frågor om du inte tål svar” som bägaren rann över. Av flera olika anledningar.

Vad menade hon med ”Inte tål svar”? Jag ville bara veta vilken dag dottern skulle komma. Så jag visste om det blev en date eller inte. Det fanns inte ”inte tål svar” där. Att jag tappade det totalt framgick av mitt nästkommande sms;

– For fuck sake and all retards bullshit in the fucking World !! Du meddelade du var upptagen från 21!!!!
– Nope 
– En kväll vi bokat från 20. Fuck this . Enkel lösning … inte ha mer date
– Okej
– Men du har fel… du bokade av.Punkt .Du gjorde slut i februari. Ditt val. Därför är jag singel . Försök inte lägga det på mig bara .Du bokade om, du gjorde slut.
– Tack att du uppskattar flytthjälp under de datehelger och att jag inte alls hunni vara hemma  

Hon hade inte meddelat att hon var upptagen från 21? Men hon hade ju precis skrivit att hon skulle ta emot dottern 21? Det var två meningar som sa totalt emot varandra. Två meningar inom loppet av 5 minuter.

Så kom den andra vändningen. Igen. Exakt samma som någon dag tidigare.

Först hade vi pratat om årsdagen. Sedan om dottern. Sedan om vem som bokat av. Nu var vi plötsligt framme vid flytthjälp och bilen. Samma bil som redan tidigare dykt upp i diskussioner när vi egentligen pratat om någonting helt annat.

Jag hade sett det förut. När sakfrågan blev för obekväm verkade diskussionen hitta ett nytt spår.

Ett nytt ämne. En ny konflikt. Ett nytt vapen. Den här gången bilen. Själva frågan vi faktiskt hade bråkat om lämnades ännu en gång kvar bakom oss.

Dessutom med den lilla knorren att inkludera en date jag själv hade bjudit på som någonting jag borde vara tacksam för. Som om själva inbjudan varit en gåva från henne till mig snarare än tvärtom.

Klockan hade blivit 21 på kvällen. Jag hade slutligt avbokat bordet under tiden diskussionen pågick. När jag insåg ingen av oss skulle hinna göra oss i ordning.

Hon försvann från sms.

Vad som till slut hände med rosorna jag dagen innan beställt till restaurangen, och bett hovmästaren ställa på vårt bord, det vet jag faktiskt inte.

Egentligen hade det kunnat vara väldigt enkelt.

  • Hon kunde potentiellt blivit upptagen
  • Jag accepterade att hon prioriterade dottern. Meddelade att om så är så får vi väl ställa in.
  • Hon visste inte när dottern skulle komma.
  • Beslutet läggs on hold.

Ja. Så längt hade det ju gått bra.

  • Hon fick reda på när dottern skulle komma
  • Hon kommer med alternativ
  • Jag tar ställning till alternativet.

Ja. Så långt hade det ju gått bra. Men därifrån gick det åt helvete.

Jag hade bara tagit ställning till vad jag ansåg om att ses en timme och äta lite snabbt. Och jag hade konstaterat att ”äta hemma efter jobbet” inte fungerade administrativt med massa göromål jag hade. Precis som hon hade sitt jobb.

Det gick åt helvete först när jag skulle skuldbeläggas med att jag ställt in. Vilket inte var fallet. Jag lämnade plats. Jag visade förståelse. Och som tack för det möttes jag av uteblivet ansvar för vems premisser som faktiskt ändrats. Vilket sedan även blandades med att jag uttryckt mig illa i sms.

Men det hade kunnat vara väldigt enkelt.

Bikinikväll

13 juni 2026 / / 3 kommentarer

Jag var så förbannat säker på att det var unikt…

– 10:e Juni 2023 –

En av alla årsdagar. Hennes första sms kom tidigt

– Go’morgon 🤗☕ Vad tiden går fort, om några timmar var det ett år sen du lyfte luren för… 🤪😘 Ha en fin dag! 💖

Något senare fortsatte hon

– Sur på mig? 
– Nä? Varför skulle jag vara det?Hade bara missat meddelandet.
– Vet inte
– Ändå frågar du…?
– Känns så
– Hur är det möjligt? Har just bjudit till date ikväll
– Jag kanske sagt , skrivit ngt som misstolkat 
– Absolut inte sur
-Ser framemot att träffas ikväll. Saknar dig
– Älskar dig!!!

Hon fortsatte senare.

– Älskar dig!
– Dtsamma! Pratade just om dig.
– Med vem då?
– En vän. På tal om att du inte tycker om krabba. Många skaldjursmenyer innehåller det. Men man kan kanske mecka med menyn så den blir anpassad för vad du vill ha… Är du väldigt hungrig i kväll tror du?
– Nä
– Äter du smörgåstårta innan? Då bokar jag om från 7 till 1 rätt. Förrätt.
– Har du bokat 7 rätters??
– Nej..
– Kul att se dig på din ”hemma” miljö
– Ska bli kul att träffas! Jag var hemma på gården åxå
– En helt annan miljö. Jag är vant mig med det
– Såklart… men själen är väl densamma 
– Ja, borde vara men vem vet dig

Jag drog mig till minnes att hon blivit förvånad av mig där vid julbordet. Jag förstod inte riktigt. För mig var gentlemannaskap en självklarhet. Jag kanske var rocknroll – mycket image och attityd. Kanske haft gård – funktion före annat. Men i botten. Uppväxten i den del av Stockholm där vissa envisades med att säga fel gällande om man bodde ”i eller på”. Privatskolorna. I botten fanns någonting annat.

I en lantlig miljö, på en gård, går per automatik vissa saker bort. Det är helt enkelt inte genomförbart. Men i en datesituation i stadsmiljö är det en annan sak. Det ska sitta i ryggmärgen.

Man håller upp dörren och låter damen gå före. I trappor går man först uppför och sist nedför. Man hjälper damen med hennes stol. Drar ut den när hon ska sätta sig eller resa sig från bordet. På gatan går man alltid på trottoarens utsida. För att skydda damen från stänk och smuts från fordon. Man hjälper alltid en dam av och på med kappan. Man går ur och öppnar samt stänger bildörren åt damen. Stänger försiktigt efter att ha noga kontrollerat att damens tillhörigheter inte kan komma i kläm. Om regn möter man vid dörren. Med paraply. Eskorterar till bilen.

Det finns iprincip hur många regler som helst. Jag kunde dom. Jag efterlevde dom. Jo. Jag var kanske som dom sa. En märklig hybrid. Överklass som liten. Sedan musiken. Sedan landet. En djävla soppa.

Våra sms fortsatte under dagen. på tal om att snygga till sig kom vi in på att jag bokat lite olika tider för ansiktsbehandling. Tandhygienist – tandsten och blekning. Frisör samt annat.

Hon började skriva om att hon såg ut som gammal ful och trött. Jag kunde inte göra annat än kontra med sanningen. Hon pratade om läppförstoring. Jag svarade NEJ för helvete! Hon hade ju perfekta läppar. Perfekta tänder. Perfekt ansikte. Men absolut. Jag kunde och ville gärna bjuda henne på en djuprengöring. Kemisk peeling. Eller nåt sånt som underhöll. Nåt vårdande.

Plötsligt mitt i all läpförstoring och HIFU kunde konversationen bli nåt annat. Jag slängde in att jag såg fram emot kvällen.

– Ser fram emot i kväll 🥰
– Jag med🥰
– Saknar dig 
– Saknar dig med!
– Dessutom har vi date nästa helg igen… (om inte den här blir så dålig att du tackar nej sen…)
– Eller tvärtom 🤪
– Så bra att du tackar nej? 😳
– Nästa helg är jag mer utvilad om vi har tur
– Du är bra som du är… älskar dig. Man får vara trött
– Älskar dig
– Orkar du date?
– Ja. Men vill du verkligen dejta en ful, tjock, stillös gammal tant?  
– Jag tycker hon är sjukt vacker, har sexig figur och cool unik stil,,, Har hon ångrat sig? 😳
– Absolut inte 
– Glöm inte att det är ”bikinikväll” på Mc Donalds ikväll… jag har shorts, nätlinne och foppatofflor 
– 🤣 jagkommernakenharingakläderatthapåmigtjocksomjagärtygbrist
– Du är allt annat än tjock!! Du har en galet sexig och oemotståndligt kvinnlig figur 🥰

Jag la mycket tid på att försöka snygga upp mig. Vara jag. som jag brukade vara när jag inte tultade runt på gården i smutsiga och trasiga mjukisbyxor och en gammal tjocktröja. Problemet var inte att jag inte hade kläder. Jag hade för mycket. Problemet var nbog i mitt huvud. Vilken av alla olika djävla outfits som skulle ge bäst ”första” intryck.

Jag valde kläder noga. Försökte bevara min look. Den jag alltid hade. Inte ”bank & finans” eller nåt annat sömnigt. Betydligt mer utstickande. Men med stil. Fast samtidigt funderade jag på vad hon sagt om att hon egentligen sökte en date som bodde på Kungsholmen. Hade pratat om män med bilar med lädersäten. Kanske var det nåt sånt hon egentligen ville ha. Den genre som hon ansåg vara ”representativ som partner”?

Jag kunde bara vara jag.

Vad var egentligen ”Kul att se mig i min hemmamiljö”? Ett test? För att se om jag passerade som presumtivt representativ. Fast jag inte var ”bank & finans”?

Det började dra ihop sig. Jag satt redan i min Uber. Hon skickade sms.

– Vilken tid är du där? Jag försöker skynda på
– Stressa inte! Vi har bord 1930… men du kommer när du kommer 😍

Vi hade date 1930. Varför fråga när jag är där? 1930 såklart. Men det sa jag inte.

– Alltid lite svårt veta när en Uber kommer här i förorten… men jag är hellre tidig än sen… sen är dåligt på date 
– Tack att du säger att sen är dålig på en dejt men jag kan vara sen 🤪🤪
– Haha det gäller bara mig
– I dag träffar du den Gamla Clownen 🤡
– Älskar dig!
– Älskar dig! Och jag har som vanligt dåligt stil och böir försenad
– Ingen fara!! ❤️

Jag stod på gatan utanför. Sen 1930.

Hon kom i Uber. Klev ur.

Röda byxor. Vit blus. Svart jacka. Läppstift jag inte sett henne i förr. Sken som en sol. Vacker utan motstycke. Hon syntes som ett enda unikum över hela djävla Östermalm. Bad om ursäkt för att hon var sen. som om det spelade någon roll. Hon var där.

Vi gick in. Rosorna stod på vårt bord när vi kom.

Inte bara honnörsbord. Lokalen var delvis ommöblerad för att ge maximal nytta av fönstren Anpassat. Gjort för oss.

Hon såg miljön. Bordet. Rosorna. Log. Och sken ännu mer.

Kvällen blev lång.

Vi åt. Drack. Skaldjur från himmelriket. Minns inte men jag tror 11 rätters eller nåt sånt. Jag hade ju varit ärlig när hon frågat om jag beställt 7 rätters. Svarat nej. Det var ju sant. Det blev några olika viner i serie för att passa olika rätter. Champagne för att fira. Dvs riktig. Servicen var perfekt. Eller bortom perfekt. Och all dialog gällande vad som serverades eller önskades, som sig skall – riktad till kvällens centrala punkt. Henne.

Hon höll min hand mer eller mindre hela tiden. Ögonen glittrade. Hon log mot mig. Talade lågt och nära. men ibland tappade hon det. Blev lite uppspelt och tog fram det där bubblandet som bara hon kunde ha. Kom på att hon var ute och hejdade sig. Som om det hon var inte passade i en fin miljö. Det förstod jag inte.

Jag försökte betala diskret. Hon stod för nära. Jag hoppades att hon inte såg summan. Drygt fem tusen.

Vi gick långsamt genom Östermalm. Mot Strandvägen. Hon bar rosorna. En bukett för stor för att egentligen bära.

Jag erbjöd mig. Hon ville inte. Höll dem själv. Som något hon inte ville släppa.

Jag tog bilder på henne. Mot en vägg på Östermalm.

Hon. Kläderna. Leendet. Håret. Ögonen. Rosorna. Allt i samma bild. Hon såg nästan ut som en installation. Ett konstverk.

Uber hem. Till mig.

Vi somnade. Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag minns var hennes:

– Jag älskar dig.


Det enda som saknades i den där bilden av installationen var en liten detalj. Hennes förlovningsring. Det tänkte jag inte på där och då. Jag var bara lycklig över vår date. Att hon var där. Och hur mycket jag uppskattade det. hur mycket jag älskade henne. Det hade jag försökt understryka i att kosta på.

Långt senare skulle jag inse att hon säkert inte alls upplevt det som speciellt påkostat utan ansett att fina dyra viner på romantiska restauranger som ”goteborg” i Sjöstan, i solnedgång, var minst lika bra.

Eller förmodat mycket bättre.

Kanske då med för henne ”rätt” och representativt klientel. Inom bank & finans…

Förberedelser

13 juni 2026 / / 1 kommentar

För mig var det hela världen…

– 9:e Juni 2023 –

Det drog i hop sig till ännu en av alla våra olika årsdagar. Hon hade ju uppmärksammat vår första årsdag. Första gången på Tinder. Jag uppmärksammade denna. Vårt första telefonsamtal.

Jag inledde dagen med ett sms till henne;

– Lördag är första gången vi pratade
– Så rätt
– Kom du ihåg det?
– Ja
– Vad ska du göra morgon då?
– Jobbar som du vet
– Tänkte kvällen
– Vet ej
– Tänkte om du ev kunde tänka dig date. Men är du ev upptagen så är det ju svårt
– Det kanske är du som är upptagen
– Nu frågade jag ju
– Med en märklig tillägg… 

Jag förstod inte. Kanske jag var upptagen? Jag frågade ju henne? Om man är upptagen frögar man väl inte om någon vill ses? Det måste ha blivit någon förvirring. Dessutom var ju i morgon en lördag. Hon skulle åka hem från Borås. Inte jobba. Jag frågade igen – ville hon gå på date?

– Ja, absolut 
– Absolut som i date?
– Ja
– Skaldjur/fisk? 
– Ja, låter smaskigt förutom musslor och krabba 
– 19:30 ?
– Toppen! Ska vi äta hemma hos dig?
– Nä. McDonalds… fiskburgare 🤪
– Det blir trevligt! Ser fram emot! 🥰
– Ja, ser framemot att träffas 😘
–

Jag såg sannerligen fram emot. Såg fram emot att träffa henne. Såg fram emot att träffa henne den här gången dessutom vår första date i Stockholm. Såg fram emot en riktig date. För så var det ju. Förutom biobesöken hon bjudit på när jag bodde på gården. Förutom julbordet. Det var vår första date ute. Inte gården. Inte resa. Min egentliga hemmaplan. Jag ville göra en fin date för henne. Visa omtanke. Respekt. Kärlek.

Jag ringde min fina vän Björn. Innehavare av Oysterbar. Stockholms skaldjurskung. Förklarade läget.

Mitt livs kärlek. Årsdag. Vår första kväll här hemma. Han sa att det skulle ordnas. På det där sättet som sa ”jag fattar”.

Jag och min vän gick igenom menyn.

Mat. Vad att dricka till vilken rätt. Champagne. Att det skulle komma blombud. 30 långskaftade röda rosor. Om han kunde ta emot dom. ställa på bordet. Ordna ett riktigt fint bord. Det bästa.

Samtidigt i sms passade jag på fråga om nästa årsdag. Första gången vi träffades.

– Jobbar du nästa fredag?
– Ja, det gör jag.  Varför undrar du? 
– Kväll? Årsdag från när vi träffades. Kanske har lust med en date då åxå?
– Ja, vi kan boka in en årsdags date. Vad har man på sig i McDonalds? Bikinis? Var länge sedan jag var där

Det bestämt återupptog jag tråden med morgondagens date.

– Hoppas på trevlig date med god mat i morgon
– Kan det bli något annat än trevlig? Hur hämtar du mig? 
– Tar nog en Uber. Gott ta ett glas vin till maten så det blir Uber hem. Då måste det ju bli Uber dit med. 
– Ja,, det förstår jag
– Men jag ordnar en åt dig med givetvis 🥰🥰
– Annars kan jag åka kommunalt någonstans,  så du slipper åka runt om i stan
– Nej faan .Ta en Uber dit annars så betalar jag givetvis ? Bestäm du. Om du vill bli hämtad eller ses där
– Jag kan ta mig dit, ingen problem med det 
– Inte kommunalt ! Funkar inte så på en date. Jag betalar din Uber både dit och hem givetvis. Det mnsta jag kan göra när du är villig gå på date med mig.
– Var ska vi ses då? 
– Storgatan 20, 19:30. Men då tar du en Uber dit? Säkert?
– Oroa dig inte. Spännande att vi går på dejt🥰 Du kan inte ansvara på dejtens resesätt
– Ja spännande, vi har bara haft 3 sen du gjorde slut faktiskt… och två gånger du hjälpt mig. Och sex två gånger på 4 månader
– Ja, vi kommer förbättra oss… 

Jag vet inte om det var bra att nämna att hon gjort slut. Men det var ju faktum. Och vi hade ju bara setts dom där fåtalet gånger sedan dess. När hon ville jag skulle hämta henne och vi firade våffeldag. Spontanbesöket helgen efter. När hon plötsligt bestämde sig för att hälsa på. När hon hjälpte mig att packa. Men ingetning var väl egentligen en date. Inte på det sättet. En date date.

För att absolut säkerställa att hon skulle ta en Uber swishade jag henne för den. Hon skickade sms omgående.

– Vad håller du på med
– Betalar din Uber 

Retrospektivt när jag tänker på vår dialog om den där daten. Vår första riktiga i Stockholm. Inte tåg. Inte gården. Inte ”får se”. Inte logistik. Inte administration. Bara två människor som skulle ses.

När jag tänker på alla förberedelser. På Oyster Bar. På rosorna. På Ubern. På alla detaljer jag försökte få rätt. Då är känslan idag märkligt kluven.

För det här var innan hon skulle byta nummer på krogen. Innan daten med samma man. Innan jag förstod att samma sorts dialog kunde föras med någon annan. Samma förväntan. Samma planering. Samma pirr. Samma omsorg. Men med en annan man.

Detta var innan jag förstod att handlingar, i hennes fall, vägde lättare än ord. Innan jag fick erfara vad ”nästan monogam” egentligen betydde och att ”singel om andra män frågar” var en realitet. Precis som jag senare skulle få erfara att hennes ”sexbrist” troligt var ärligare än hennes ”celibat”.

Någon annan kunde boka bordet. Någon annan kunde skicka blommorna. Någon annan kunde ordna transporten. Någon annan kunde sitta mitt emot henne och få hennes leende. Och det är där någonstans det blir tomt.

Inte för att vår date i sig betydde mindre. Utan för att jag var så fullständigt övertygad om att den betydde mer.

För mig var den unik. För mig var den hela världen. Jag gjorde allt jag förmådde. För henne. Av kärlek.

Jag var så förbannat säker på att det var unikt.

Jag visste inte då hur fel jag hade.

Hur olika vi kände.

Mayhem

31 maj 2026 / / 3 kommentarer

Kvällen började med kärlek. Den slutade i ruiner…

– 21:a Oktober 2023 –

Jag började dagen med att  försöka göra allt rätt. Som om rätt saker i rätt ordning kunde hålla världen på plats

Jag åkte runt i city. Bland annat till Lisa Elmqvist. Knallade runt två timmar på Östermalmshallen. Sen bolaget. Jag skulle bjuda henne på middag på kvällen. Inte något halvdant. Inte något som gick att missförstå.

Bästa jag förmådde.

Jag var även förbi Cervera – köpte dom ”serveringssaker” som rätten krävde. Bland annat Planksteksbrädor, samt posatissprits.

Det blev för dyrt. Och för stort. En heldag i köket. Men jag ville göra det.

Förrätt:
Smörstekt franskbröd
Smetana
Löjrom
Finskuren rödlök
Dill
Citron.
Ett välkomnande glas Pol Roger Brut Réserve.

Varmrätt:
Sjötunga Walewska.
Nyfångad hummer.
Hummersås från grunden – skal, kok, stavmix, cognac, reduktion.
Gruyère.
Duchessepotatis.
Smörstekt sparris och champinjon.
Svart tryffel från Gotland.
Dill.
Vitlökstoast med lagrad Wrångebäcksost från Almnäs.
Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2020.

Dessert:
Citronsorbet
Färska hallon
Olivolja
Honung
Citronmeliss
Mynta
Flingsalt.
Sauternes Château Baulac-Dodijos 2020.

Det mest infernaliska var hummersåsen.
Allt från grunden.Tid. Värme. Tålamod. Jag konstaterade att jag borde ha köpt den färdig på Lisa, men å andra sidan hade hon ju varit med i våras, när jag gjorde Hollandaise från grunden, och det är j även det lite pyssel.

Allt serverades klanderfritt. Hjärtan ritade med honung över såväl förrätt som efterrätten. Färska långskaftade rosor på bordet. En bukett fylld med små lappar: ”Armastan Sind”. Älskar dig. På Estniska.

Bordet var en fest för ögat såväl som för munnen.

Jag hade skickat henne ett spontant sms på eftermiddagen;

– Längtar efter dig ❤️

Hon svarade direkt;

– ❤️

Vi pratade om när hon skulle anlända. Jag ville veta för matens skull. Ca 18.

Två minuter över 18 kom ett sms;

– Vill du öppna dörren?

En minut senare ytterligare ett;

– Vill du att jag åker tillbaka? 

Snabbt följt av;

– Kul

Jag stod i köket. Hade inte hört dörrklockan. Dörren var öppen. Hon hade nycklar. Jag förstod inte. Men när jag öppnade dörren var den lilla incidenten bortblåst.

Hon älskade maten. Hon var oerhört vacker i sin mörkblå klänning med små rosa och vita blommor. Vi pratade. Skrattade. Skojade. Drack vin. Blev olovligt berusade.

Sent på kvällen sa hon plötsligt att hon hade något att berätta.

Hon erkände att hon hade varit på date med sitt ex.
Att han hade tafsat på henne.

Sedan backade hon. Pga min reaktion. Plötsligt var det inte en date. Och han hade inte tafsat.

Orden drogs tillbaka men spåren låg kvar.

Sedan kom det värsta.

Hon berättade att han, efter att deras relation varit avslutad,
vid ett tillfälle hade försökt våldta henne.

Sammanhanget var oklart. Det enda jag förstod var att hon haft vinterkläder på sig.

Efter allt som hänt sedan februari 2023 var mitt tålamod slut. Inte som i ilska. Som i tomhet.

Så fruktansvärt djävla omdömeslöst gå på date, med sitt ex, som dessutom försökt våldta henne. Dessutom när hon var mitt i sin ”om andra män fråga är jag singel”.

Där tog lusten slut. Och orken.

Jag sa kort att hon fick hitta ut själv. Betala sin egen uber. Och gick och la mig.

Jag reste mig i sängen pga ljudet.

Kraset. Som när något går sönder som inte ska lagas. Någonsin.

Hon stod i vardagsrummet. Skrek.

Tavla efter tavla. Foto efter foto. På sig själv. På mig. På oss.

Hela väggen, täckt av minnen, slogs i smulor. Ramar krossades. Bilder slets i bitar.

Sedan gav hon sig på mig. Hon bet mig. Slog mig. Sparkade mig. Knäade mig.

Jag rörde henne inte. Jag slår inte kvinnor.

Jag försökte bara värja mig mot de värsta slagen. Och jag försökte filma. För att dokumentera jag inte ens höll i henne. Ännu mindre var våldsam mot henne. Filmen visade tydligt vad som skedde. Hur hon rev ner. Slet sönder. Skrek. Anföll mig. Under tiden jag bad henne att ”snälla sluta slå sönder mitt hem”.

Jag förstår till viss del det kunde upplevas som provocerande att filma. Men vad skulle jag göra?

Grannarna kom först. Väckta av oväsendet. Stod vid dörren. Jag släppte in dem.

De försökte lugna henne.

Hon försvann in i ett annat rum och fortsatte där, metodiskt, att demolera resten. Tavla efter tavla på oss. På sig. Sedan mina guld- och platinaskivor.

Till slut fick grannens man nog. Gjorde bedömningen ”oregerlig”. Han tog ett fast grepp om henne. Höll fast. Sa åt henne att sluta. Lugna ner sig. Stor man. Huvudet längre än mig. Bredare. Stadig. Hon var chanslös.

Ungefär då kom polisen.

De tog kontroll. Fick ut henne. Grannarnas vittnesmål och min film gjorde det enkelt. Dom två kvinnliga poliserna pratade med mig i vardagsrummet. Tittade på och dokumenterade förödelsen. Hon satt i polisbilen. Jag behandlades inte som skyldig. Inte som gärningsman. Inte som något annat än den som blivit utsatt.

Polisen såg till att hon inte tog sin leasingbil. Hon skickades hem med Uber. Jag bad dem uttryckligen att se till att så skedde. Att hon absolut inte fick ta sin leasingbil berusad.

Efteråt kom hennes förklaring. Hon sa att hon bara hade velat åka hem. Men att jag hade gömt hennes väska. Så var det inte. Polisen hittade den nästan omgående. Med min tankehjälp.

Hon hade hängt väskan på en dörr som stod öppen. I kaoset stängde jag dörren. Utan att se väskan. Den följde med dörren in. Hamnat i min walk-in-closet. Instängd. Osedd.

Inte gömd. Inte flyttad med avsikt. Inte undanhållen.

Det var inte svårare än så. Men i vansinnets logik räcker det.

En väska ur sikte blir ett motiv. En stängd dörr blir en handling.

När tilliten redan är borta blir varje slump en avsikt. Och när berättelsen väl är skriven behöver den en gärningsman. Jag stod närmast.

Långt senare påstod hon att polismannen som suttit med henne i bilen sagt ”hon kunde få bättre än mig”. Jag betvivlar det är sant. Den ena poliskvinnan gick mellan oss. Som för att dela information. Det fanns ingenting hos mig som signalerade ”dåligt val”. Nykter? Nej. Men korrekt. Med bitmärken. Och en film över händelserna. Samt grannarnas utsago.

När allt var över stod jag kvar i mitt hus. Det såg ut som Hiroshima. 6 augusti 1945. Inte som metafor. Som ruin.

Det var oförklarligt. Jag hade förberett allt.

Läst på. Kollat recept. Rådfrågat en vän som jobbar som kock på Lisa Elmqvist.
Åkt till Östermalmshallen och valt råvaror med omsorg. Städat hela dagen innan. Stått i köket i timmar. Av kärlek.

Allt var genomtänkt.

Hon kom. Uppklädd. Vacker klänning. Sminkad.

Hon hade med sig en present. En stor chokladbjörn i guldpapper. Ett hjärta i famnen. Och ändå slutade allt i kaos.

Det var hon som tog upp det. Sin date med sitt ex. Berättade att han hade tafsat. Att han hade försökt våldta henne.

Varför? Vad var syftet? Förstod hon inte vad det skulle göra med kvällen? Eller var det medvetet? Testade hon mig?

Ville hon se hur jag reagerade om hon öppnade något sådant? Och i så fall — varför? Fanns det mer bakom? Något mer som skulle sägas, men aldrig blev sagt?

Chokladbjörnen står kvar. På hyllan i hallen. Guldpapperet är orört. Hjärtat sitter kvar mellan tassarna.

Jag rör vid den ibland. Lägger ett finger mot ytan.

Ger den en tanke. Varje gång jag går ut. Varje gång jag kommer hem. Det näst sista jag gör innan jag går. Det näst första jag gör när jag kommer tillbaka.

Det första och sista är alltid detsamma.

Jag klappar katten.

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑